Archive for juni, 2011

Modesvängar

onsdag 29 juni, 2011

När jag ändå skriver flaxiga inlägg om politiska motståndare.
För många av de åsikter man träter om med sådana kan man förstå den andres ståndpunkt. Jag håller inte med om den, men jag kan ändå förstå att med den och den grundförutsättningen i sin världsbild blir det logiskt att förfäkta den. För att gå till extremer, tycker man att ekonomisk vinning i sig är något dåligt blir det logiskt att bekämpa privat företagande.
Men ibland dyker det upp ståndpunkter jag bara inte förstår. En sådan var det principiella motståndet mot vårdvalet. Hur kunde man vara emot att folk skulle få välja vilken vårdcentral de ska höra till? Alltså principiellt vara emot? Jag fick inte ihop det.

En annan sådan ståndpunkt är vad man nu kan se från och till: folk som hyllar de grekiska demonstranterna.
Demonstranterna kan jag förstå. Många i Grekland har länge uppburit väldigt privilegierade positioner, med villkor vanliga dödliga bara kunnat drömma om. Klart man blir förbannad om man håller på att bli av med ett sådant guldläge, det skulle säkert jag också bli, även om jag visste att allt bara var ett luftslott. Man kan också tänka sig att arbetare i yrken som hittills fungerat som skråväsenden men nu ska öppnas upp blir sura. Det skulle förvåna mig mycket om inte en ansenlig del av dem – lastbilschaufförer till exempel – betalat stora pengar för att komma över sin licens, sin biljett till klubben. En sådan investering, svart eller inte, tappar allt värde om yrket plötsligt öppnas.
Så visst kan jag förstå de demonstranter som drivs av sådana motiv.
Men heja på – det är en helt annan sak.

Det är inte direkt någon hemlighet, vilket fortfarande illustreras i artikeln jag länkat till tidigare, att den grekiska krisen övervägande beror på
– Dels att hela staten levt på ekvivalensen till sms-lån. Som vilken lyxfälla som helst. Det går inte ens på något rimligt sätt att skylla på kapitalismen, det är bara fiffel och idioti, från både höger- och vänsterpolitiker.
– Dels att folk inte betalat sina skatter. Skattefusk verkar ha varit en nationalsport.
När, undrar jag, exakt när blev skattefusk en dygd till vänster?

Annonser

Tillit är bra, kontroll är…?

onsdag 29 juni, 2011

Ännu ett inlägg som fått ligga till sig ett tag.

Det påstådda fusket i socialförsäkringssystemen dyker upp som debattämne då och då, nu senast i en debattartikel i DN där hela grejen med att jaga fuskare får sig en släng av sleven. Artikeln är författad av Petter Larsson som en av två författare, vilket kanske kan få en och annan att misstänka att artikeln inte är ägnad att ge en balanserad bild av regeringens förehavanden i frågan; jag förmodar att det är samma Petter Larsson som är känd från lååångt ut på vänsterkanten. Men låt oss inte gå ad hominem utan i stället titta på själva frågan, med debattartikeln som ingång.

Sakfrågan är nämligen en sådan där fråga som är knepig att hantera för lagstiftare men lätt att hantera för oss bloggare. Man kan tänka sig en glidande skala av kontrollapparat för socialförsäkringarna och andra system. I den ena änden finns ingen kontroll alls, och det var någonstans där vi mig veterligen befann oss för inte så himla länge sedan. Inte ända ute i intervallets ände, men ändå distinkt på den halvan. I den andra änden sitter Stasi. Låt mig till att börja med klargöra att om man hamnar hos Stasi har man gjort fel. Hamnar man, för att ta ett angränsande exempel, i att det står statligt finansierad personal och gluttar in genom folks fönster för att spana efter otillbörlig kommunikationsutrustning har man också gjort fel. Men om man glatt tänker sig att kontroll över huvud taget är onödigt har man också gjort fel.

För det första – även om det stämmer att tidiga uppskattningar av fuskproblemets storlek vilade på otillräckliga grunder är debattartikelns insinuation om att det rör sig om några hundratal individer inte rimlig. Jag är själv bekant med en à två personer som glatt berättat om sin mygelverksamhet; en omfattar oblygt åsikten att det är rätt att andra försörjer honom så att han dels kan dryga ut kassan med lite svartjobb, dels kan ägna sig åt sina hobbies. Mig närstående personer kan berätta liknande historier. Det är inte mycket till statistiskt underlag, men att jag bara av en ren slump skulle ha råkat hamna i sådan närhet av en så stor andel av Sveriges socialförsäkringsfuskare, det vågar jag utan att räkna på det säga trotsar all sannolikhet.

För det andra argumenterar artikeln att de resurser som satsas på att finna fuskare inte motsvaras av de besparingar som uppstår då fuskare fälls. Det kan mycket väl vara sant, men det är ett knepigt resonemang. Ska man bara bekämpa brott där man kan förvänta sig att brottets ekonomiska värde överstiger polisens löner? Det låter inte som en bra grund för en rättsstat, och folks tankar om den. Det vore som om man skulle strunta i att utreda villainbrott för att, ja, för att det som stals understiger utredningskostnaden.

Oj, vänta. Det är ju så det är. Och det är mycket därför folk har taskigt förtroende för rättsstaten när det kommer till vardagsbrott. Så var det ja.

Artikeln nämner folks förtroende för systemet som föregivet motiv för fuskarletandet, men avfärdar det som någon sorts svepskäl för att få starta en medelklassens klappjakt på underklassen, till stöd för arbetslinjen. Det är helt bisarrt, och inte bara för antagandet att bidragsfusk är förbehållet en viss samhällsklass, utan även för att det är en så märklig sak att vilja skydda från granskning. Den som lurar till sig bidrag stjäl till stor del från undersköterskor, hotellreceptionister och lärare. Jag har sagt det förut; Sverige har en så liten inkomstspridning att väsentligen alla föreställningar om att man kan friåka på ”de rika” är falska (så länge man inte med ”rika” menar alla som har ett jobb, det händer ibland). Jag har svårt att se något behjärtansvärt med en sådan stöldverksamhet.
Det är korrekt att det kan ses som en del av arbetslinjen; den går som bekant ut på att det ska vara bättre att arbeta än att inte göra det. Men det här med att hetsa samhällsklasser mot varann, det är min uppfattning att man ägnar sig åt flitigast bland vänsteryttrarna. Jag kan förstås – åter, får man förmoda – i en statistisk singularitet bara haft otur när jag hört och läst högar av vänsterapostlar uttrycka sitt hat mot människor vilka identifieras som tillhörande andra klasser, medan jag inte kan påminna mig att jag hört motsvarande hatfulla utsagor från höger, trots att Göran Greider har förklarat att valdeltagandet till höger är större på grund av det därstädes grasserande klasshatet (”Valdeltagandet är alltid lägre i arbetarklassen än bland medel- och överklass, vilket beror på att de sociala hatkänslorna gentemot arbetarklassen där alltid är hemligt starka.” – Greider i kolumn i Metro 2005). Men nej, jag tror inte det. Uppfattningen att ståndpunkter man inte delar måste vara sprungna ur illvilja frodas i dagens politiska Sverige i mycket större utsträckning till vänster än till höger, helt enkelt för att det är till vänster man hittar en ideologi vars själva grund är en uppdelning i, väsentligen, goda och onda människor. Det är där jag hört folk döma andras åsikter efter vad de tjänar, inte till höger.

Det är för mig inte speciellt intressant huruvida den som fubbar till sig någon del av socialförsäkringarna i grunden är ond eller god, eller vilken samhällsklass vederbörande anses tillhöra. Jag gillar det här med likhet inför lagen, och en del av det är att man inte ska bekymra sig så mycket om folks ställning i samhället när man funderar på att vidta något juridiskt. Det var fel när gotländske landshövdingen gjorde det när den store industrihövdingen ville bygga vid vatten, och det är fel när man gör det för bidragsfuskare.

För att återgå till motivet för att leta fuskare avfärdar artikelförfattarna inte helt att obeivrat fuskande skulle leda till urholkat systemförtroende, men menar att det – förutom att vara ett svepskäl – överskuggas av att påståenden om stora fuskarantal leder till samma urholkning. Påståenden ska så klart bygga på bästa tillgängliga grund, men oavsett det delar jag inte författarnas bedömning. Visst saknas inte exempel på hur tron på andras fifflande sätter system i spinn, men inte ens i de mest pessimistiska bedömningarna närmar man sig i Sverige grekiska nivåer på fifflet. Någon sådan fara är knappast aktuell i Sverige. Däremot har, vilket även den uslaste spelteoretiker vet, folk en inbyggd känsla för rättvisa och att fusk inte ska löna sig, även om rättvisan kommer med en prislapp för dem själva. Vill man bevara svenskarnas socialförsäkringsförtroende är det här bekymren finns. Att försöka gömma problemet är inte lösningen, utan en del av själva problemet.

Så vad betyder det här i praktiken då? Var ska man sätta nivån? Ja det är här det är så praktiskt att vara bloggare. En lagstiftare måste komma med ett konkret förslag som balanserar olika intressen på ett bra sätt. Jag å min sida kan säga att det är svårt att säga precis var man ska lägga sig i sin kontrollnit och nöja mig med att peka ut ett par positioner som är uppenbart feltänkta. Sedan lämnar jag detaljerna åt någon annan, beredd att rycka ut för att peka på fel och brister i konkreta förslag. Mycket bekvämt.

Hur tänkte de nu? Del 5.

söndag 19 juni, 2011

Elbolaget Kraft&Kultur, som profilerat sig med att sälja el från vindkraft och vattenkraft, kör en reklamkampanj i t-banan, varifrån denna bild är tagen:

Kraft&Kultur

Här kopplar man i bilden (kanske implicit, men vi är ju inte dumma) ihop kärnkraft med stora utsläpp av växthusgaser.
Um. Det är inte cricket.
Visst finns det saker man kan gnälla på med kärnkraften, men just utsläpp av växthusgaser är inte en av dem. Kärnkraft släpper, sett över hela livscykeln, ut växthusgaser i samma storleksordning som – vindkraft och vattenkraft.
Nice going.
Stenar kan inte flyga, mor kan inte flyga. Alltså är mor en sten. Växthusgaser är läskiga, kärnkraft är läskigt. Alltså släpper kärnkraft ut en massa växthusgaser. Eller?
Men det är klart, Kraft&Kultur är också entusiastiska vad gäller ekologisk odling.

Ur diariet

lördag 18 juni, 2011

Åter har jag bestämt mig för att dela med mig ett par smulor av det ymnighetshorn som är min e-postkorrespondens. Jag skrev följande till marknadschefen på Norstedts:

Hej!
I en bokcirkel jag är med i ska vi just till att läsa Torgny Lindgrens ”Minnen”, som tycks ges ut av er.
Jag har för en tid sedan skaffat en e-bokläsare, med e-bläck och allt, och blir såklart glad när jag ser att boken finns som e-bok. Jag inhämtar följande prisinformation från min mest frekventerade näthandel:
Inbunden 174 kr
e-bok 160 kr
Pocket 42 kr

Det står givetvis Norstedts fritt att sätta sina priser efter eget huvud, men jag blir ändå för nyfiken för att inte fråga: exakt varför förväntar man sig att jag ska betala nästan fyra gånger så mycket för e-boken som för pocketversionen? Visst, e-boken är snäppet mer portabel och tar inte upp någon plats sedan, men allvarligt talat – tror Norstedts själva på den här prissättningen?
Jag är väl medveten om att priset på en vara inte nödvändigtvis har något med produktionskostnaden att göra, och jag är bevisligen – eftersom jag köper en läsplatta medan de fortfarande är ganska dyra – redo att vara något av en early adopter. Men… ja, det är samma fråga egentligen – tror ni själva på det här?

Vänliga hälsningar

I sammandrag efter en kortare mailväxling fick jag följande svar:

Din fråga är förstås helt befogad (…)
Jag ska dock kolla upp det för jag håller med dig om att relationerna ser lite konstiga ut. Innan jag kan ge dig något vettigt kring just den här titelns prissättning, där jag behöver kolla bakgrunden, så vill jag ändå passa på bemöta dina kommenterar mer generellt.

Ofta ligger e-böckerna runt 70% av originalutgåvan i pris i Sverige, men den bör följa bokens livscykel och följa övriga format, dvs sjunka något i pris när den blir äldre. Det är något av ett missförstånd att det är en stor besparing att inte trycka boken…tryck och papper är i själva verket en relativt liten kostnad av det som en bokproduktion kostar. Den stora kostnaden sitter i det intellektuella kapitalet, att ersätta författaren, men även redaktör och förläggare som jobbar med boken, marknadsföring etc. En annan dimension är att det är förknippat med omfattande kostnader också att omvandla till e-bok, både i systemkostnader, och i det åtagande förlaget gör i att ta ansvar för att boken ska finnas kvar digitalt både idag och framåt. Båda dessa delar bidrar till att e-böckerna bär kostnader som del av sin prissättning. Hur prissättningen kommer att se ut framåt återstår att se, det kommer med all säkerhet att röra på sig och jag hoppas att ökad volym kommer att förändra läget..

(…)

Hej Dan,
Är nu åter på kontoret och har pratat på kollegorna. Det är förvisso så att prisjusteringen av den här e-boken har ännu inte hunnit slå igenom, den skulle ha skett senast i samband med pocketsläppet. För att du ska slippa vänta på att den går igenom processerna så skickar jag dig inom kort ett friex av boken via länk, som tack för att du uppmärksammade oss på det!

Glömde förresten att påpeka att ett skälen till prisskillnaderna, generellt, är också att det är skillnad i momssats.
Det är 25% moms på e-bok och inte 6% som på tryckta böcker.

Ja, se där! Att papperskostnaden inte var så stor gick att ana, men de skilda momssatserna hade jag inte tänkt på. Och nu har jag mottagit en vara från ett företag utan att erlägga betalning, och skriver om det på min blogg. Innebär det att jag är modebloggare nu? I så fall ska jag nog hänga lite mer på The Drones Club, för inspiration.

För övrigt kan jag vittna om att det här med att maila företag när man är missnöjd med en vara kan ge konkret utdelning i så vitt skilda fall som glass, kondomer och risgrynsgröt.

Alternativkostnad

torsdag 2 juni, 2011

Jag jobbar mig ikapp bland bloggämnena. Nu är jag inte mer än en dryg vecka efter, och jag tänkte uppehålla mig ett ögonblick vid Miljöpartiets kongress. Specifikt den motion som bifölls på förmiddagen den 22 maj, med lydelsen ”att MP verkar för att forskning på alternativmedicin och på kost får ökad vikt”.

Nå, det kan väl inte vara fel med mer forskning? Nej, sett isolerat är det sant. Men till och med i motionens korta formulering framgick det att forskningssatsningar på alternativmedicin inte sker i ett vakuum. Forskning på alternativmedicin får ökad vikt… på bekostnad av vad? Det är inte orimligt att anta att om man lägger ökad vikt på att forska på alternativmedicin kommer det att ske på bekostnad av forskning på, tja, vanlig medicin till exempel. Vi har trots allt inte oändliga forskningsresurser att spela med, vare sig vad gäller pengar eller forskare.

Det är inte heller som om det inte redan forskats på alternativa behandlingar. Jag har skrivit en del om det tidigare. Såväl i Sverige som i Storbritannien och USA har man lagt ansenliga resurser på att utvärdera alternativmedicin. Resultaten, i form av behandlingar som visat sig ha god effekt, har varit närmast förbluffande klena. Nästan inget användbart alls har kommit ut av det. Många av de mer populära behandlingarna är dessutom gamla. När man nu efter hundra år fortfarande inte hittat något som stabilt talar för att homeopati fungerar, och själva teorin är gravt orimlig och egentligen föll med upptäckten av atomen, varför i hela friden ska man dra det ett varv till? För andra favoritbehandlingar gäller att om det alls finns en effekt är den så svag att intresset bör vara rent principiellt snarare än att man hoppas på att hitta något användbart.

Det rimliga är att alternativa behandlingar spelar på samma villkor som vanliga behandlingar. Idén att man skulle satsa extra mycket på just sådana behandlingar som vare sig är teoretiskt lovande eller har kunnat visas fungera i praktiken tycks mig inte ha resonerats fram av någon som uppenbart borde leda landet.

Att vilja kasta pengar på sin hjärtefråga utan att ha helt klart för sig vad som därför ska bli lidande är något nästan alla gör. Jag gör det själv. Men det är inte smickrande när hjärtefrågan är… ja, trams.

Jag vet att det finns miljöpartister som inte har huvudet under armen i de här frågorna, liksom det finns övertygade häxdoktorer alternativmedicinare i andra partier. Men den sex år gamla Folkvett-artikeln tycks stå sig: MP är särskilt anfrätt av dessa knasigheter.

Det här är förresten ett av de där inläggen som möjligen är redundanta; det mesta har redan skrivits väl annorstädes.

Uppdatering 7 juni:
Mats Reimer skriver i dag på DN Debatt:
”Landstingsstödd klinik ger farliga råd om mässlingen”
Det handlar om antroposofiska Vidarkliniken i Järna som är i farten och sprider medicinsk desinformation omkring sig. Just Vidarkliniken har varit, och är såvitt jag vet fortfarande, särskilt omhuldad av MP. Vidarkliniken är mycket sannolikt precis vad MP tänker sig när man vill satsa mer på alternativmedicin.
Det är en sak att man har olika åsikter i frågor som till exempel hur mycket skatt man ska ta ut och vad som ska skattefinansieras, men när sådant som inte bara är objektivt trams utan också är rent farligt blir ett partis hjärtefråga är det läge att fråga sig vad som egentligen pågår.
Känns sådär regeringsdugligt.