Archive for mars, 2012

Döden och penningen

lördag 31 mars, 2012

Eller med andra ord: vapenexport. Det har varit lite på tapeten på sistone, och jag skrev själv i förra inlägget ”Och då är jag, vill jag påpeka, inte generellt negativ till vapenexport.” Därför tänkte jag nu passa på att förklara hur jag tänker kring det.

Det är inget komplicerat resonemang. Grundantagandet är att det är i sin ordning att staten har förmåga till våldsutövning, specifikt då väpnad strid. Det är fullt möjligt att inte hålla med om det, och då blir slutsatsen för vapenexporten rimligen en annan, men för egen del menar jag att även om det vore trevligt om väpnad strid aldrig var motiverad finns det situationer då förmågan behövs.

Vill man då ha förmåga till väpnad strid ligger det implicit i detta att man inte bara vill strida; man vill också vinna striden. Annars kunde man hellre låtit bli. En del i vägen till vunnen strid är att åtminstone inte ha sämre materiel än motståndaren.
Nu har det hänt rätt mycket på materielfronten sedan napoleonkrigen. Bara svenskt stål och svartkrut förslår inte längre. Ska man i dag ha slagkraftig utrustning kostar det någonstans mycket pengar. Väldigt mycket pengar. Att vara självförsörjande med sådant är inte att tänka på, i synnerhet inte för Sverige. Jag blir alldeles matt bara jag tänker på vad det skulle kunna tänkas kosta att bygga upp kapacitet för all modern försvarsmateriel inom landet. Inte ens USA mäktar med det. Lösningen är att dela på kostnaden, vilket går att göra på flera sätt. Ett sätt är att gå ihop om utvecklingsprojekt. Ett annat är att den som tagit fram ett bra system kan sälja det till andra – det vill säga försvarsexport och -import. Denna handel kan ses som ett informellt sätt att bekosta projekt tillsammans.
Tricket är att sälja till rätt köpare. Om den som köper visar sig vara fiende en månad senare har man kanske inte vunnit så mycket på sin fina utveckling. Det gäller alltså att sälja till folk i rätt lag.

Svårare är det i princip inte. Tycker man att det är nödvändigt med en försvarsmakt? Om ja, då blir export och import av försvarsmateriel en nödvändig följd, med förbehållet att man ska sälja till rätt lag.

Och det är väl där många som inte är principiellt emot all vapenhandel börjar gnissla, inte utan skäl. Vilka är rätt lag? Personligen tycker jag att länders demokratiska status bör vara en viktig indikator, om än kanske inte den enda. Det tycks hittills funka bra att hävda att demokratier inte krigar mot varandra.
Jag har inte ambitionen att i detta inlägg reda ut precis hur jag tycker att vapenexport ska regleras, bland annat för att det inte är trivialt och jag har inte ett färdigt svar. Jag kan kosta på mig att upprepa att jag finner det högst tveksamt om Saudiarabien är i rätt lag, men jag vill belysa att man kan vara emot vapenexport till Saudi och ändå se behovet av internationell handel med försvarsmateriel.
Det kan man förstås kalla girighet, som alltid när pengar är inblandade. Men pengar representerar resurser, och vill man ha ett fungerande försvar utan att lägga alla sina resurser på det får man vackert acceptera att det kommer handlas med vapen. Något sätt att både äta kakan och ha den kvar känner jag inte till.

Svensk smygteknik

torsdag 8 mars, 2012

Därtill ombedd i en kommentar till förra inlägget tänkte jag kommentera det här med vapnen och Saudiarabien. Det vill säga, egentligen hade jag inte tänkt göra det, för jag har inte så mycket att tillföra. Jag har ingen insyn i FOI och jag har inte plöjt allt som skrivits. Och ändå – här är jag!

Jag tycker att huvudfrågan är huruvida man alls ska exportera vapen till Saudiarabien. Att det finns ett samarbete mellan Sverige och Saudi på det området har ju inte varit hemligt. Jag sökte faktiskt jobb på FOI… tja, det kan ha varit 2007. Jag var på en lång intervju, och jag tog då självmant upp Sveriges samarbete med Saudi som något jag inte gillade. Om inte annat visar det att samarbetet inte bara var ickehemligt, utan även relativt allmänt känt.
Ett bra argument är att Saudi är en av världens värsta diktaturer, och att man inte ska ha militärutbyte med sådana. Man kan förstås alltid bråka om vad ”världens värsta” betyder i sådana sammanhang, men man får verkligen anstränga sig för att Saudi ska framstå i sympatisk dager.
Jag har sett synpunkter som gått ut på att det inte alltid är så lätt (i andra fall än uppenbara som Saudi) att dra en gräns mellan demokrati och diktatur, men det lutar jag åt är strunt. Det finns bra, etablerade mått på demokrati som man skulle kunna använda om man bara ville.

Som påpekats är den svenska bevekelsegrunden till samarbetet rimligen industripolitisk och det här med demokrati har spelat en underordnad roll. Inget konstigt med det ur ett visst perspektiv, men det finns ändå, menar jag, ett synnerligen gott moraliskt case för att inte exportera vapen till Saudi. Och då är jag, vill jag påpeka, inte generellt negativ till vapenexport.

Men. För diskussionens skull, låt oss anta att vapenexporten är okej. I någon mening har det ju tyckts att den är det, den har som sagt inte varit hemlig. Är det då värre att hjälpa till med att bygga en fabrik, och varför har det varit hemligt?
Här börjar jag ägna mig åt ryktesspridning, underavdelningen fikarumsskvaller i skrift. Någon har ett kort tag befunnit sig i utkanten av något som har med Saudi-grejen att göra. Jag har hört ett par påståenden och gissningar vars vederhäftighet jag inte har en susning om. Det verkar inte hindra mig från att återge dem.
Det första gäller vad fabriken skulle göra. Jag kan ha fel, men jag tror inte att vi sett något helt klart om det. Mitt skvaller gör gällande att en rimlig gissning är renovering/modifiering av Robot 70. Robot 70 är en luftvärnsrobot som torde vara helt oduglig för att, till exempel, använda mot protesterande folkmassor. Såtillvida tycker jag att en fabrik för att modda Robot 70 är väsentligt mindre illa än att sälja, tja, handeldvapen. Det finns vapen och vapen.
Hemlighetsmakeriet då? Om fabriken är mindre moraliskt förkastlig än ett beslut som inte var hemligt, varför hemlighålla den?
Fikarummet påstår att det var saudierna som insisterade på att det skulle vara hemligt, inte svenskarna. Anledningen? Att så länge som möjligt hemlighålla planerna för USA.

I väldigt mycket försvarsmateriel sitter det någonstans en bit amerikansk teknik. Denna tenderar att lyda under de amerikanska exportkontrollreglerna ITAR. Dessa syftar officiellt till att säkerställa att amerikansk teknik inte hamnar i fel händer, men används också oblygt till att gynna amerikansk industri. Följande scenario har utspelats ett antal gånger:
Land A har tillstånd att köpa tekniken X från USA, och använder den i försvarsmateriel.
Land B bestämmer sig för att köpa försvarsmateriel av samma typ.
Både USA och land A vill sälja till land B.
Plötsligt får inte land A köpa X längre, med motiveringen att det inte ligger i USAs nationella intresse.
Vips kan bara USA sälja, och land B måste köpa från det amerikanska företaget.
Det kan alltså i vissa fall ligga i land Bs intresse att smussla med försvarsfrågor om man vill ha möjlighet till fler leverantörer än USA.

För att fortsätta med övertydligheterna: jag vet inte att det är det som hänt i det här fallet. Det kan vara så och vissa tror det, men jag vet inte.

Så, om jag ska snöra ihop det här.
Borde vi exportera vapen till Saudiarabien?
Det har jag svårt att tycka.
Är det värre att hjälpa dem med en vapenfabrik än att exportera vapen till dem?
Inte nödvändigtvis.

Uppdatering 9 mars

Jag har nu sett på ett par ställen, bland annat i SvD i dag, påståenden om att den tilltänkta fabriken skulle vara för ”renovering och modifiering av pansarvärnsvapen”. Om det stämmer är det knappast luftvärnsvapnet Robot 70 det handlar om. Det finns dock många sorters pansarvärnsvapen, och även om jag inte är expert på området törs jag säga att emedan många av dem kan användas mot mjuka mål kan de vara mer eller mindre effektiva. Det är alltså inte klart för mig om vapen från en sådan fabrik ur ett demokratiperspektiv skulle vara mer klandervärda än tidigare nämnda Robot 70.
Att man talar om ”renovering och modifiering” pekar dock på att det handlar om vidmakthållande av en arsenal snarare än nyskapande, varför ordet ”vapenfabrik”, ehuru kanske inte fel i sak, tycks ge en vilseledande bild. Det är knappast så att man genom en anläggning för renovering av pansarvärnsvapen har gett Saudiarabien en militär förmåga man inte redan medverkat till genom den ursprungliga exporten.

Fruktstundens lön

tisdag 6 mars, 2012

Med anledning av internationella kvinnodagen fick jag nyligen skickat till mig ett informationsblad om lönegapet mellan kvinnor och män. Driven kallas 15:51 efter inledningen på informationsbladet:

Det är bara det att påståendet är vilseledande.
Den första delen, att löneskillnaden mellan kvinnor och män är 14,3%, är av allt att döma sant. Men det innebär inte att kvinnor arbetar gratis efter 15:51. Löneskillnaden är nämligen – jag lutar mig här främst på SCBs Statistisk årsbok 2012 – arbetsinkomst rätt av. För att talet om gratisjobb efter 15:51 ska vara relevant måste man se till att jämföra rätt saker.

Arbetsgivarverket (med flera) har tittat på det här i en rapport för några år sedan. Den koncentrerade sig visserligen på den statliga sektorn, men löneskillnaden där är väldigt lik arbetsmarknaden i stort och det förefaller rimligt att anta att resultatet står sig hjälpligt på hela arbetsmarknaden.
I stället för att skriva själv kan jag citera rätt av från sammanfattningen:

Den statistiska analysen visar att den genomsnittliga löneskillnaden nästan helt kan hänföras till mätbara faktorer. Stora delar av löneskillnaden beror på att fler kvinnor än män arbetar deltid, arbetets svårighetsnivå och innehåll och på att fler män än kvinnor är chefer. (…) Det finns också skillnader i utbildning, erfarenhet, ålder, anställningstid eller i vilken region den anställde jobbar. Den löneskillnad som slutligen blir kvar, den s.k. oförklarade löneskillnaden, som inte kan förklaras av den mätbara information som finns tillgänglig i den partsgemensamma statistiken var i september år 2007 1,3 procent.

Ska man göra person av statistiken jobbar alltså inte kvinnan gratis efter 15:51. Hon kanske går hem, för hon jobbar deltid, och när man går hem får man inte betalt. Eller så har hon jobbat med något annat hela dagen. En läkare kan tjäna dubbelt så mycket som en sjuksköterska, men det är för den skull inte rimligt att säga att sjuksköterskan jobbar gratis efter lunch.

Det är inte så att det inte finns löneskillnader som inte kan förklaras med olika bakgrund, tjänst och arbetstid*. Det är inte långsökt att tala om diskriminering för en del av löneskillnaden. Den delen tycks dock bara vara ungefär en tiondel av vad det här uppropet ger sken av.
Det ska för den skull inte ignoreras. Det är runt 400 kr/månad för en lön på 30000 kr. Om jag tjänade det och hade samma tjänst och bakgrund som min kvinnliga kollega vore det onekligen knasigt om hon tjänade 29600. Okej, det är sällan så renodlat och enkelt, jag vet, men det duger som illustration.
Man kan även berättigat fundera på vad det är som gör att kvinnor har andra jobb och jobbar mer deltid, vilket jag i viss mån också ägnat mig åt.
Så, ja. Frågan om mäns och kvinnors lön är en reell fråga, värd att uppmärksamma.

Det är bara det att om man gör det med vilseledande påståenden, påståenden som jag menar närmar sig gränsen till lögn, då gör man fel. Folk som jag, som inte förnekar att det finns en relevant problemkärna, blir då arga och går i polemik mot 15:51-initiativet i stället för att göra gemensam sak med det.

Är det då inte bra att skapa uppmärksamhet kring problemet? Kan inte det goda syftet motivera lite myschlande med statistiken? Jag menar att svaret är nej. Ändamålet helgar inte medlen. Vill man komma tillrätta med ett statistiskt problem kan man inte själv misshandla statistik hur som helst. Det här duger inte.

_________________________

*Trippelnegation, wohoo!

Uppdatering den 8 mars

Jag länkade inte till 15:51-initiativet förut, för jag hittade helt enkelt ingen bra länk. I dag har de i alla fall en artikel på SvD Brännpunkt där de går mer in i detalj. I artikeln framgår en del, om än inte av allt, av vad jag klagat på att de inte låtsats om. Jag kanske inte håller med om alla deras slutsatser och framställningar, men det är ändå ett steg i rätt riktning. Tyvärr behålls fortfarande inramningen; i artikelns avslutning skriver man ”Vi som har bildat 15:51 rörelsen kommer att driva lönefrågan tills vi når vårt mål – kvinnor ska ha betalt även mellan 15:51 och 17:00.”

Jag ser därför ingen anledning att ändra mitt omdöme. Frågan är angelägen, men det här initiativet schabblar bort den.