Jag har oroat mig ett tag, och jag tycker ni också ska göra det. För Sverige. Rent existentiellt. Och nej, det är inte på grund av invandringen.
Det finns vissa saker en stat måste klara av för att alls vara en stat. Det är ett ganska litet antal saker. Sedan finns det många saker man verkligen vill att staten ska hantera, men som strängt taget inte är ett krav för att staten ska vara en stat.
En av de saker en stat måste klara är kontrollen över sitt eget territorium, vilket är varför man vanligen bör ha en relevant försvarsmakt. Jag har skrivit ganska mycket om det här på bloggen (kategorin Ultima ratio regum) och tänker inte ta allting igen i det här inlägget, mer än att åter konstatera att Sveriges försvar är farligt underdimensionerat relativt det säkerhetspolitiska läget, såpass att det inte är verklighetsfrämmande att tala om att Sverige tar oacceptabelt stora risker på, ja, rent existentiell nivå – samt att vi kraftigt kringskär vår egen politiska handlingsfrihet.
(Den som vill läsa en aktuell artikel i ämnet kan göra sämre saker än att lägga några minuter på Patrik Oksanen i Hela Hälsingland häromdagen: Patriotism, konfrontation och repression präglar Rysslands nya säkerhetsstrategi)
Av detta märks inte mycket i politiska beslut. Förra året träffades en försvarspolitisk uppgörelse, men den som tror att situationen därmed är under kontroll har bedragit sig. Försvarsuppgörelsen innebär på det hela taget inte att vi vänt och nu rustar upp försvaret. Den innebär inte ens att vi hejdat fallet. Vad vi gjort är att se till att vi faller lite, lite långsammare. Det är bra förstås. Men inte i närheten av tillräckligt.
Praktiskt taget i detta nu viner yxan på högkvarterets produktionsavdelning. Materielprojekt skrotas eller skjuts på framtiden i en skala jag inte sett maken till så länge jag varit i branschen (förvisso inte mer än dryga fem år). Det är inte vågat att sia att detta kommer orsaka problem framöver.
Samtidigt har man inte alls ordning på personalförsörjningen. Det bedrivs förvisso en utredning om den nu, i händerna på en utredare jag bedömer är utomordentligt kompetent (Annika Nordgren Christensen, @annikanc på Twitter), men det är som vanligt – lösningen på personalförsörjningen får inte kosta något.
Vi har inte ordning på materielen, inte på personalen. Och vi visar inga tydliga tecken på att åtgärda något av det. Det borde oroa även sådana som inte traditionellt kallar sig försvarsvänner. Försvaret är, kan det vara värt att påminna om, inte ett särintresse.
Men det handlar inte bara om försvaret.
Vi har polisen också.
Det är absolut nödvändigt att en stat upprätthåller sitt våldsmonopol. Slutar man med det har man snart ingen stat. Och det främsta verktyget för att upprätthålla våldsmonopolet är polisen. (Hela rättsapparaten skulle man kunna argumentera, men jag koncentrerar mig på polisen här.)
Det kan svårligen ha undgått någon att polisen har problem i dag. Jag har här inte de detaljkunskaper som jag har om försvaret, men törs ändå säga att det här handlar inte bara om sensationslystna kvällstidningars förkärlek för dystopier.
Jag har slarvat bort länken till var jag läste det nu, men såvitt jag förstår har Sverige avsevärt färre poliser per capita än många relevant jämförbara länder. Om något kan jag tycka att det borde vara tvärtom i ett glesbefolkat land. Har man få poliser blir det snabbt väldigt långt till närmsta polis i glesbygden. Bokstavligen laglöst land.
Och inte bara där. Vi har uppenbara problem med utanförskapsområden. Man kan kalla dem vad man vill, men att förneka att problem finns är bara larvigt. Brist på polisnärvaro där är inte det enda problemet, men det är ett allvarligt problem. Det är absolut imperativt att staten blir vad jag sett kallas ”preferred supplier of security”. Har man inte polisiära resurser att upprätthålla lag och ordning öppnas fältet för andra grupperingar, påfallande ofta kriminella, att etablera sig som de som äger ett område.
Det finns mycket att säga om det. Men en sak polisen måste kunna göra är att, för att uttrycka det kort, ta och hålla terräng. Långvarigt. Samtidigt som man kan utreda både mord och vad som ofta kallas vardagsbrottslighet. Och till det behöver man poliser. Rimligen betydligt fler än de vi har i dag.
Vare sig försvaret eller polisen har i dag några marginaler att tala om. Förmågan att klara extraordinära situationer är starkt begränsad. Till viss del är även förmågan att klara helt ordinära situationer begränsad.
Både försvaret och polisen har av allt att döma problem som inte är direkt kopplade till pengar, men vi vet att för försvaret är brist på pengar det avgörande problemet, och jag håller för mycket troligt att även polisen för att varaktigt kunna trygga våldsmonopolet skulle behöva betydande resurstillskott.
I breda kretsar i Sverige har det länge liksom varit lite fint att ringakta försvars- och rättsväsende, och på samma sätt setts som mossigt att ta dessa frågor på allvar. Det är som om resonemanget gått: ”det här är institutioner som håller på med obehagliga frågor. Om vi kväser institutionerna försvinner nog frågorna också, och framför allt slipper jag själv vara obehaglig.”
Vi behöver sluta med sådant trams.
Det finns, givetvis, flera områden inom staten och samhället som skulle kunna göra bra saker med mer pengar. Det finns dock en kvalitativ skillnad mellan försvar/rättsväsende och, för att ta ett exempel, sjukvård. Staten skulle kunna säga att det här med sjukvård, det tänker vi inte befatta oss med. Det får ni medborgare fixa på egen hand. Det är inget jag förespråkar; tvärtom vore det antagligen en utomordentligt dålig idé. Men man skulle kunna göra så, och man skulle fortfarande kunna ha en stat. Att däremot säga att det här med att upprätthålla våldsmonopolet, det får ni medborgare göra själva – då har man abdikerat som stat.
Det betyder inte att försvar och polis ska få obegränsat med pengar. Det kommer fortfarande vara en avvägning mellan olika behov. Men att fortsätta låtsas att statens grundläggande uppgifter inte kräver någon uppmärksamhet är inte hållbart. Vi måste, som stat och samhälle, ta oss samman och få detta på fötter. Hellre i dag än i morgon.
———
Inläggets titel ”Uninvited Guest” är ett skeppsnamn från Excession, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
https://dantilert.se/2015/04/12/en-kulturgarning/
Förvånansvärt vettig 