Förvånansvärt vettig

Vid det här laget måste så gott som allt vettigt som går att säga om Löfven vara sagt, men efter att ha bloggat så mycket om Juholt känns det nästan tvunget att jag också pratar lite Löfven.

Men först – lite mer Juholt! Det har kommit till min kännedom att en bunt S-anhängare sörjer Juholts avpollettering. Alltså inte det faktum att partiet tappat ett år, utan det tycks röra sig om en genuin sorg över att politikern Juholt tvingats bort (eller som jag är böjd att säga, har tvingat bort sig själv).
Det förbluffar mig.
Jag finner inget konstigt i att andra når politiska slutsatser som skiljer sig från mina egna. Ganska ofta kan jag förstå ungefär hur dessa andra tänker, även om jag tycker att de tänker galet. Men så ibland poppar det upp ståndpunkter som lämnar mig om inte mållös så just förbluffad, eftersom jag bara inte fattar hur man byggt sin världsbild för att tycka så.
Exempel: Jag kan fatta hur man kan vara emot allt privat företagande i vårdsektorn. Jag tycker det är galet resonerat, men jag kan föreställa mig en bild av tillvaron där det är en rimlig ståndpunkt. Är alla företag onda så är de. Jag har däremot väldigt svårt att tänka mig in i den världsbild där man är emot grundprincipen i vårdvalet, alltså att folk själva ska få välja vilken vårdcentral de ska tillhöra. Icke desto mindre finns folk som tycker att detta är mer valfrihet än vad som passar sig, och icke desto mindre finns folk som sörjer och saknar partiledaren Juholt.
För en som har svårt att ur Juholts partiledarskap utläsa någon vidare politisk linje utöver att Domus är koolers och att det mesta var bättre förr framstår det som helt obegripligt, särskilt om man råkar vara socialdemokrat och vill sitt parti väl.
Nå, vissa saker är det väl inte meningen att vi människor ska begripa.

Löfven då.
Löfven var inte min favoritkandidat, det priset går till Damberg. Men nu är det Löfven.
Han verkar inte uppenbart galen. Det är en bra början. Han verkar ha en realistisk grundsyn i energi- och arbetsmarknadsfrågor (i klartext: är inte emot kärnkraft och dealade i krisen 2008 på ett sätt som kan ha räddat ett stort antal jobb). Visst, i Saab-krisen ylade han högt om att regeringen borde slängt bra pengar efter GMs dåliga; hade vi gjort som Löfven sagt hade svenska staten ägt Saab nu. Man kan visserligen säga att han sade det som fackföreningsledare med uppdrag att rädda sina medlemmars jobb, men det är bara delvis sant. Han var samtidigt medlem i socialdemokraternas VU, och därmed hade han två tjänstebeskrivningar. En enligt vilken han ska värna fackmedlemmarnas intressen, och en enligt vilken han ska företräda S intressen. Ibland var det samma sak, ibland inte.
Som S-ledare antar jag att han släpper fackledarskapet, men det påminner mig om John McCains presidentvalskampanj. Senatorn McCain fanns det goda anledningar att gilla, men presidentkandidaten McCain var ett helt annat djur, därtill antagligen tvingad av vad han ansåg krävdes i den nya rollen. Vilka förändringar Löfven anser sig behöva undergå i sin nya roll vet vi ännu inte.

Det finns en, i någon perverterad mening, positiv aspekt med att lyfta in en fackordförande som partiledare. Det är knappast någon hemlighet att jag tycker att sammanväxningen av LO och S är djupt osund och skadlig. Det är, trots att de flesta LO-medlemmar inte röstar på S, befogat att hävda att LO och S är samma sak och samma organisation, på ett sätt som med bibehållen hederlighet är omöjligt att hävda om till exempel M och Svenskt Näringsliv.
Det positiva med den här manövern att LO-S-förhållandet blir ådagalagt på ett sätt som inte går att förklara bort.
Förhållandet var förstås inte på något sätt hemligt eller okänt för den som bryr sig det allra minsta om politik, men det kan ändå vara bra att det flyter upp i medvetandet.

Så är det bara gnäll om Löfven? Egentligen inte, han kan ha förutsättningar att göra bra ifrån sig, men det är som det var med Juholt i början – jag får ge honom lite tid för att se vartåt det barkar. Redan nu kan jag i alla fall vara glad för vad det inte blivit på partiledarposten. Det har inte blivit någon som tycker att det sprids för lite antisemitiska myter i samhället, och det har inte blivit någon som med en historia av patetiska utspel gjort sig omöjlig att ta på allvar. Det är ändå en bra början.

Innan vi går vidare tycks det, i någon mening, vara nödvändigt att ägna i alla fall ett inlägg till åt Juholt.
Greider var igår ute och skyllde på medierna. Marita Ulvskog, förvisso inte känd för sina balanserade omdömen, gör detsamma. Om sådant sätter sig i S självbild kommer man fortsätta ha svåra problem.

Som jag ser det hade Juholts privata klanterier nästan ingenting med avgången att göra. Visst kan det vara så att jag fäster alltför liten vikt vid politikers privata haverier – kanske mindre än vad som egentligen vore befogat – men om lägenhetsstrulandet skulle ha fällt honom skulle det ha gjort det i oktober, inte nu.
Låt mig göra några nedslag i Juholts rent politiska gärning som S-ledare.
Tidigt sade han att han och facken var på gång att sätta sig ned och snacka pensionsuppgörelse. Men nej, det hade han hittat på själv, facken var inte alls intresserade.
Hans hattande i Libyen-frågan är legendariskt material. Maken till oproffsig hantering av en fråga som bokstavligen var på liv och död kan inte ha setts sedan tsunamin 2004.
Han schabblade bort partiets skuggbudget så att vi knappt ens i dag vet vad som står där på riktigt och vad som är någons hugskott. Den gamla frågan ”Hvad vilja socialdemokraterna” har aldrig varit mer aktuell.
Och så det galna, GALNA utspelet om att alla mobiloperatörer ska ha full täckning i hela landet; ett utspel som inte ens verkade vara ögonblickets ingivelse, utan en genomtänkt – i någon bisarr mening av genomtänkt – ståndpunkt.
Det var fel av Storbritannien att inte vilja vara med i den uppseglande europakten, men också fel om Sverige vill vara med. Försvaret har för lite pengar, men försvaret ska inte få mer pengar.
Slutligen så den klart och tydligt formulerade anklagelsen att regeringen gjort upp om försvarspolitiken med SD i riksdagen, innan SD kommit in i riksdagen.

Jag tror inte att det där är en fullständig uppräkning. Icke desto mindre är det ett spektakulärt facit på tio månader. Hade ett (1) av haverierna inträffat hade man väl kunnat komma undan med det, alla politiker kan klanta sig någon gång även i politiska frågor. Sätter man det i system är det en annan sak.

Socialdemokraterna knotar numera ofta med att de inte når ut med sin politik, att de aldrig får prata politik. Jag tror inte det stämmer. Allt det jag räknat upp här är politik. Det är inte frågan om att någon gjort juridiskt eller moraliskt tveksamma manövrer privat. Juholt har hela året pratat politik, nått ut med sitt politiska budskap – och precis det har varit problemet. Inte i något enda av fallen här har det i efterhand visat sig att media förvrängt eller hittat på, utan Juholt har helt och hållet för egen maskin schabblat bort sig själv och socialdemokratin.
Inte så att S inte redan hade svåra problem, men Juholt gjorde inte precis saken bättre.

Som jag flera gånger skrivit tidigare: Man behöver inte hysa omsorg om S för att tycka att det är bra att Juholt går. Medan Juholt varit S-ledare har regeringen inte behövt göra mer än att hålla en politisk linje en eftermiddag för att framstå som det mest kompetenta alternativet. Det är inte nyttigt någonstans. En regering behöver en kompetent opposition och granskning av sin politik. I den bästa av världar kan vi få det igen.

Det bygger dock på att S tar sig samman och slutar säga saker som att vi ska inte skylla på medierna… men det var mediernas fel. Uttalanden som det från VU-medlemmen Ulvskog inger tyvärr inte några större förhoppningar i den riktningen. Behovet av en rejäl reality check kvarstår tydligen.
Det var inte medierna, det var inte butlern med dolkstöten i tunnelbanan (ja jag vet att det inte var ett Juholt-utspel).
Juholts fall var Juholts fel.

Det tog alltså ungefär två veckor innan jag fick fel i min profetia att inga svenska riksdagspartier skulle byta partiledare 2012. Nå, det var en högoddsare redan från början, och en fråga jag gärna hade fel om. Jag har redan flera gånger skrivit om varför man inte behöver hysa någon särskild omsorg om S för att önska att Juholt skulle maka på sig.

Ja, han stod för god underhållning, inte på samma sätt som Jan O Karlsson, men ändå oöverträffat sedan honom. För det bjuder jag på en bild till alla sörjande S-anhängare.

Okej, jag fotade kitsch till annat, men så hände det här och då passade den bilden så bra.

Juholts politiska gärning sedan tillträdet som partiledare får benämnas ”kulpo”. Att veta om man skulle skratta eller gråta var dock aldrig helt lätt, med tanke på det allvarliga i att riksdagens största parti leddes av någon som tycktes stamma från S-versionen av Drönarklubben.
Göran Greider tycker nu att det var mediernas fel att Juholt behövde avgå. Den som följt svensk politik det senaste året kan lätt se att det är strunt. Mycket stora delar av Juholt- och S-bevakningen har handlat om Juholts sakpolitik, och det har varit smärtsamt uppenbart att det fanns, låt oss säga, ofullkomligheter i kompetensen.

Juholt personifierade i sitt avgångstal (DN, SvD) en del av det som är fel med socialdemokratin. Han inledde med

Jag är född socialdemokrat och jag kommer att dö som socialdemokrat

Jag vill gärna se valet av politiskt parti som något man gör efter att ha tänkt igenom ideologi och sakpolitik ordentligt, inte något man predestineras till. Ska S åter bli att räkna med vill det nog till att man slutar lita på att folket kommer strömmande för att deras föräldrar gjorde det.

Den givna frågan är förstås vad som händer nu, vem som tar över. Jag lär få anledning att återkomma.

Jo, så är det faktiskt, det måste bloggas om Sjöstedt. Det är ju kul med nya partiledare, särskilt om de redan är kända, och jag har dessutom i ett annat sammanhang nyss profeterat – måhända lite modigt – att det inte blir några andra partiledarbyten i svenska riksdagspartier i år.

Men först en utvikning! Till att börja med kan vi konstatera att V inte föll i fällan att välja en kvinna just för att hon var kvinna, vilket åtminstone en utomstående betraktare kunnat få för sig varit aktuellt. Dinamarca, som det väl blivit i så fall, har säkert utmärkta kvaliteter även sin livmoder förutan, och jag tycker alltid det är trist när människor som tror sig kämpa för jämställdhet låser sig vid sådana biologiska kvaliteter.
Det påminner mig om när jag i upptakten till förra presidentvalet i USA lutade åt att heja på McCain (det slutade med att jag efter McCains högst mediokra valrörelse var glad att jag slapp välja), och då fick visst spott och spe för hur jag kunde stödja en vit heterosexuell man när det fanns både en svart och en kvinna att välja på. När det blev fresh att välja sin kandidat efter hudfärg och sexuell identitet förstod jag aldrig.

Nå, Sjöstedt alltså. Som de flesta andra tror jag att han har potential att ta V till högre opinionshöjder än Ohly hade. Dock löper han uppenbar risk att ha drabbats av Wallström- eller Bildt-syndromet: han har varit borta länge från den svenska dagspolitiken och uppfattas av många på något diffust sätt ha gjort bra saker någon annanstans. Det är sålunda lätt att klistra sina egna förväntningar på honom, och besvikelse kan lätt infinna sig när det visar sig att han inte är kraftfulle räddande ärkeängel man fantiserat ihop.
Dock: han är inte rättroende gammelkommunist, och bara det kan han nog komma en bit med. DN skriver:

Sjöstedt skrev på det första uppropet från Vägval Vänster, från de så kallade förnyarna i partiet. På motståndarsidan fanns Rossana Dinamarca.

Då var fraktionsstriderna hårda. Under Ohlys ledning har de bilagts.

Tja, det är ett sätt att uttrycka det. Mitt minne är att fraktionsstriderna utmynnade i att gammelkommunisterna vann och förnyarna tvingades ut i kylan. Därefter kunde striderna biläggas, helt enkelt eftersom alla som fortfarande var i stridbart skick var nöjda med att ha rensat ut de småborgerliga elementen och byggt ett starkare (om än påtagligt mindre) Parti.

Med Sjöstedt på kuskbocken kan detta ändra sig. Det sades tydligen på kongressen om honom: ”Han kan skrämma skiten ur borgarna och sossarna”, och det behöver inte vara helt utan grund. Jag tror i och för sig inte att han kommer locka några mängder av väljare från M till V. Däremot kan jag tänka mig att en del väljare gått från S till (främst) M för att de inte kunde med att rösta på ett regeringsalternativ omfattande en partiledare som hade uppenbara problem med demokratiska elementa. Det problemet torde vara avsevärt mindre med Sjöstedt än med Ohly, vilket skulle kunna öppna för en viss återström från M till S – samtidigt som Sjöstedt säkert kan locka en del S-väljare. Allt som allt skulle det inte förvåna mig om han bidrar till ett visst flöde från höger till vänster, men det bygger förstås på att de gamla S-väljare som tröttnar på M kan tänka sig att gå tillbaka till S. Juholt har hittills inte visat något intresse av att locka mittenväljare, så… ja, det blir spännande.

Som mer liberalt sinnad ska man nog inte få för sig att Sjöstedt är, tja, liberal bara för att han kan tänka sig att en marknad inte nödvändigtvis är ond. Själv när jag en förhoppning att han åtminstone delvis ska kunna lyfta V ur det sinnelag jag tidigare beskrivit (rekommenderad länk, jag är mycket nöjd med det inlägget). Men sedan kan det vara läge att kasta en blick på DN:s listning av Sjöstedtiana: Inga vinster i skolföretag, inga vinster i vården, schablonmässiga lönehöjningar i offentlig sektor med oklar finansiering, förmögenhetsskatt, sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Även om Sjöstedt inte är kommunist är det uppenbart, och inte helt oväntat, att nye ledaren för Vänsterpartiet är vänsterpartist.