Archive for januari, 2012

Tveenigheten

söndag 29 januari, 2012

Vid det här laget måste så gott som allt vettigt som går att säga om Löfven vara sagt, men efter att ha bloggat så mycket om Juholt känns det nästan tvunget att jag också pratar lite Löfven.

Men först – lite mer Juholt! Det har kommit till min kännedom att en bunt S-anhängare sörjer Juholts avpollettering. Alltså inte det faktum att partiet tappat ett år, utan det tycks röra sig om en genuin sorg över att politikern Juholt tvingats bort (eller som jag är böjd att säga, har tvingat bort sig själv).
Det förbluffar mig.
Jag finner inget konstigt i att andra når politiska slutsatser som skiljer sig från mina egna. Ganska ofta kan jag förstå ungefär hur dessa andra tänker, även om jag tycker att de tänker galet. Men så ibland poppar det upp ståndpunkter som lämnar mig om inte mållös så just förbluffad, eftersom jag bara inte fattar hur man byggt sin världsbild för att tycka så.
Exempel: Jag kan fatta hur man kan vara emot allt privat företagande i vårdsektorn. Jag tycker det är galet resonerat, men jag kan föreställa mig en bild av tillvaron där det är en rimlig ståndpunkt. Är alla företag onda så är de. Jag har däremot väldigt svårt att tänka mig in i den världsbild där man är emot grundprincipen i vårdvalet, alltså att folk själva ska få välja vilken vårdcentral de ska tillhöra. Icke desto mindre finns folk som tycker att detta är mer valfrihet än vad som passar sig, och icke desto mindre finns folk som sörjer och saknar partiledaren Juholt.
För en som har svårt att ur Juholts partiledarskap utläsa någon vidare politisk linje utöver att Domus är koolers och att det mesta var bättre förr framstår det som helt obegripligt, särskilt om man råkar vara socialdemokrat och vill sitt parti väl.
Nå, vissa saker är det väl inte meningen att vi människor ska begripa.

Löfven då.
Löfven var inte min favoritkandidat, det priset går till Damberg. Men nu är det Löfven.
Han verkar inte uppenbart galen. Det är en bra början. Han verkar ha en realistisk grundsyn i energi- och arbetsmarknadsfrågor (i klartext: är inte emot kärnkraft och dealade i krisen 2008 på ett sätt som kan ha räddat ett stort antal jobb). Visst, i Saab-krisen ylade han högt om att regeringen borde slängt bra pengar efter GMs dåliga; hade vi gjort som Löfven sagt hade svenska staten ägt Saab nu. Man kan visserligen säga att han sade det som fackföreningsledare med uppdrag att rädda sina medlemmars jobb, men det är bara delvis sant. Han var samtidigt medlem i socialdemokraternas VU, och därmed hade han två tjänstebeskrivningar. En enligt vilken han ska värna fackmedlemmarnas intressen, och en enligt vilken han ska företräda S intressen. Ibland var det samma sak, ibland inte.
Som S-ledare antar jag att han släpper fackledarskapet, men det påminner mig om John McCains presidentvalskampanj. Senatorn McCain fanns det goda anledningar att gilla, men presidentkandidaten McCain var ett helt annat djur, därtill antagligen tvingad av vad han ansåg krävdes i den nya rollen. Vilka förändringar Löfven anser sig behöva undergå i sin nya roll vet vi ännu inte.

Det finns en, i någon perverterad mening, positiv aspekt med att lyfta in en fackordförande som partiledare. Det är knappast någon hemlighet att jag tycker att sammanväxningen av LO och S är djupt osund och skadlig. Det är, trots att de flesta LO-medlemmar inte röstar på S, befogat att hävda att LO och S är samma sak och samma organisation, på ett sätt som med bibehållen hederlighet är omöjligt att hävda om till exempel M och Svenskt Näringsliv.
Det positiva med den här manövern att LO-S-förhållandet blir ådagalagt på ett sätt som inte går att förklara bort.
Förhållandet var förstås inte på något sätt hemligt eller okänt för den som bryr sig det allra minsta om politik, men det kan ändå vara bra att det flyter upp i medvetandet.

Så är det bara gnäll om Löfven? Egentligen inte, han kan ha förutsättningar att göra bra ifrån sig, men det är som det var med Juholt i början – jag får ge honom lite tid för att se vartåt det barkar. Redan nu kan jag i alla fall vara glad för vad det inte blivit på partiledarposten. Det har inte blivit någon som tycker att det sprids för lite antisemitiska myter i samhället, och det har inte blivit någon som med en historia av patetiska utspel gjort sig omöjlig att ta på allvar. Det är ändå en bra början.

Juholt – whodunnit

söndag 22 januari, 2012

Innan vi går vidare tycks det, i någon mening, vara nödvändigt att ägna i alla fall ett inlägg till åt Juholt.
Greider var igår ute och skyllde på medierna. Marita Ulvskog, förvisso inte känd för sina balanserade omdömen, gör detsamma. Om sådant sätter sig i S självbild kommer man fortsätta ha svåra problem.

Som jag ser det hade Juholts privata klanterier nästan ingenting med avgången att göra. Visst kan det vara så att jag fäster alltför liten vikt vid politikers privata haverier – kanske mindre än vad som egentligen vore befogat – men om lägenhetsstrulandet skulle ha fällt honom skulle det ha gjort det i oktober, inte nu.
Låt mig göra några nedslag i Juholts rent politiska gärning som S-ledare.
Tidigt sade han att han och facken var på gång att sätta sig ned och snacka pensionsuppgörelse. Men nej, det hade han hittat på själv, facken var inte alls intresserade.
Hans hattande i Libyen-frågan är legendariskt material. Maken till oproffsig hantering av en fråga som bokstavligen var på liv och död kan inte ha setts sedan tsunamin 2004.
Han schabblade bort partiets skuggbudget så att vi knappt ens i dag vet vad som står där på riktigt och vad som är någons hugskott. Den gamla frågan ”Hvad vilja socialdemokraterna” har aldrig varit mer aktuell.
Och så det galna, GALNA utspelet om att alla mobiloperatörer ska ha full täckning i hela landet; ett utspel som inte ens verkade vara ögonblickets ingivelse, utan en genomtänkt – i någon bisarr mening av genomtänkt – ståndpunkt.
Det var fel av Storbritannien att inte vilja vara med i den uppseglande europakten, men också fel om Sverige vill vara med. Försvaret har för lite pengar, men försvaret ska inte få mer pengar.
Slutligen så den klart och tydligt formulerade anklagelsen att regeringen gjort upp om försvarspolitiken med SD i riksdagen, innan SD kommit in i riksdagen.

Jag tror inte att det där är en fullständig uppräkning. Icke desto mindre är det ett spektakulärt facit på tio månader. Hade ett (1) av haverierna inträffat hade man väl kunnat komma undan med det, alla politiker kan klanta sig någon gång även i politiska frågor. Sätter man det i system är det en annan sak.

Socialdemokraterna knotar numera ofta med att de inte når ut med sin politik, att de aldrig får prata politik. Jag tror inte det stämmer. Allt det jag räknat upp här är politik. Det är inte frågan om att någon gjort juridiskt eller moraliskt tveksamma manövrer privat. Juholt har hela året pratat politik, nått ut med sitt politiska budskap – och precis det har varit problemet. Inte i något enda av fallen här har det i efterhand visat sig att media förvrängt eller hittat på, utan Juholt har helt och hållet för egen maskin schabblat bort sig själv och socialdemokratin.
Inte så att S inte redan hade svåra problem, men Juholt gjorde inte precis saken bättre.

Som jag flera gånger skrivit tidigare: Man behöver inte hysa omsorg om S för att tycka att det är bra att Juholt går. Medan Juholt varit S-ledare har regeringen inte behövt göra mer än att hålla en politisk linje en eftermiddag för att framstå som det mest kompetenta alternativet. Det är inte nyttigt någonstans. En regering behöver en kompetent opposition och granskning av sin politik. I den bästa av världar kan vi få det igen.

Det bygger dock på att S tar sig samman och slutar säga saker som att vi ska inte skylla på medierna… men det var mediernas fel. Uttalanden som det från VU-medlemmen Ulvskog inger tyvärr inte några större förhoppningar i den riktningen. Behovet av en rejäl reality check kvarstår tydligen.
Det var inte medierna, det var inte butlern med dolkstöten i tunnelbanan (ja jag vet att det inte var ett Juholt-utspel).
Juholts fall var Juholts fel.

Exit Juholt

lördag 21 januari, 2012

Det tog alltså ungefär två veckor innan jag fick fel i min profetia att inga svenska riksdagspartier skulle byta partiledare 2012. Nå, det var en högoddsare redan från början, och en fråga jag gärna hade fel om. Jag har redan flera gånger skrivit om varför man inte behöver hysa någon särskild omsorg om S för att önska att Juholt skulle maka på sig.

Ja, han stod för god underhållning, inte på samma sätt som Jan O Karlsson, men ändå oöverträffat sedan honom. För det bjuder jag på en bild till alla sörjande S-anhängare.

Okej, jag fotade kitsch till annat, men så hände det här och då passade den bilden så bra.

Juholts politiska gärning sedan tillträdet som partiledare får benämnas ”kulpo”. Att veta om man skulle skratta eller gråta var dock aldrig helt lätt, med tanke på det allvarliga i att riksdagens största parti leddes av någon som tycktes stamma från S-versionen av Drönarklubben.
Göran Greider tycker nu att det var mediernas fel att Juholt behövde avgå. Den som följt svensk politik det senaste året kan lätt se att det är strunt. Mycket stora delar av Juholt- och S-bevakningen har handlat om Juholts sakpolitik, och det har varit smärtsamt uppenbart att det fanns, låt oss säga, ofullkomligheter i kompetensen.

Juholt personifierade i sitt avgångstal (DN, SvD) en del av det som är fel med socialdemokratin. Han inledde med

Jag är född socialdemokrat och jag kommer att dö som socialdemokrat

Jag vill gärna se valet av politiskt parti som något man gör efter att ha tänkt igenom ideologi och sakpolitik ordentligt, inte något man predestineras till. Ska S åter bli att räkna med vill det nog till att man slutar lita på att folket kommer strömmande för att deras föräldrar gjorde det.

Den givna frågan är förstås vad som händer nu, vem som tar över. Jag lär få anledning att återkomma.

Den gamle skeptikern Harry Martinson

tisdag 10 januari, 2012

Vetenskap och Folkbildning, som jag alltjämt är insyltad i, har enligt Sveriges Radio tilldelats Harry Martinson-priset, för ”arbetet att i Martinsons anda värna kunskap och fördriva förvillelse”.

Det är roligt. Vetenskap och Folkbildning – VoF – har i ärlighetens namn av födsel och ohejdad vana länge inte varit speciellt bra på att synas; antagligen en följd av att till stor del ha bestått av människor som i första hand är akademiskt orienterade snarare än drivna PR-sluggers. Det har hänt en del på den fronten på sistone, men självfallet finns mycket kvar att göra. Då känns det lite extra värdefullt att föreningen väcker uppmärksamhet på ett sådant här sätt.

Så, i korthet – hurra för det!

Profetior 2012

söndag 8 januari, 2012

Som många som läser det här redan vet äter jag ibland (tyvärr ganska sällan) fredagsfrukost i ett varierande men fast sällskap som diskuterar någon aktuell fråga. Frukosten efter nyår går dock ut på att profetera: de närvarande vräker ur sig förutsägelser inför det kommande året, vilka antecknas. Vid nästa nyårsfrukost läses anteckningarna igenom och det avgörs efter bästa förmånga huruvida de slagit in eller inte.

Det är inte alltid helt enkelt att avgöra. Har vi till exempel fått se så mycket av Sarkozy att vi tröttnat på honom? Har Segway slagit? Segwayentusiaster som undertecknad påpekar att Segway i Sverige åtminstone hade ett klart bättre 2011 än 2010. Ibland dyker det också upp en förutsägelse i stil med att det ska ha gått bra för… ett namn. Ett namn som ingen känner igen och den som gjorde förutsägelsen är inte med detta år. Det antas då att det rör någon form av idrott, varpå många – men inte alla – av de närvarande får något glasartat i blicken.
Kjol för män har fortfarande inte slagit, men bland träffar förra året kunde vi notera att en lyriker skulle få litteraturpriset och att Maud Olofsson skulle avgå och ersättas av Annie Johansson. Att Saab skulle gå i konkurs var kanske en lågoddsare men ändå nära ögat.

Jag tenderar att missa de flesta nyårsfrukostarna också och bidrog inte med någon profetia förra året, men i år var jag där och hävde ur mig spontanprofetior på löpande band. Jag tänkte ta upp dem här också, denna gång med en kort motivering, något som vanligen inte ingår på frukosten. Jag kommer knappast att komma ihåg alla, och jag har säkert också glömt precis hur jag formulerade de jag ändå kommer ihåg. Men ändå, här är Profetior 2012! I ingen särskild ordning.

Storbritanniens regering faller/spricker – Egentligen tror jag inte det, men den är redan ansträngd till följd av idogt spararbete och Camerons äventyr (genomlevda och kommande) i EU lär inte göra saken lättare. En distinkt möjlighet, och det är trist att bara gå på lägsta odds!

Perus regering faller – Den nye president Humala har redan hunnit med en regeringsomdaning och gjort tvära kast i sin hållning. Det kanske håller, men det känns inte långsökt med eroderat stöd.

Bolivias regering faller – Morales har haft problem nästan sedan start. Det är kanske inte värre nu än nyss, men det känns hela tiden som att det hänger på en tråd.

Argentinas regering faller inte – Ekonomin må vara på väg utför, men Kirchner klarar minst ett år till. (Obs – Kirchner är president och inte regeringschef. Jag erkänner villigt att denna profetia kan vara lite off, jag har dålig koll på hur Argentinas statsskick är uppbyggt.)

USA går över till metersystemet – (alltså SI-systemet) Kommer givetvis inte hända, men vad bra det vore.

Inga partiledare för svenska riksdagspartier avgår (Ohly räknas inte) – Sjöstedt sitter förstås kvar. C har just bytt och det ska till något extraordinärt för att de ska göra det igen i år, dito för MP. Björklund sitter nog säkert, likaså Reinfeldt och Åkesson. KD är skakis, men verkar just lite osnyggt ha kväst ett uppror och det kanske är bra så den här gången. S är förstås det stora frågetecknet, men Juholt har klamrat sig kvar såhär långt och partiet är nog inte jättesuget på en ny ledarvalsprocess.

Fler döda i våldsdåd i Irak 2012 än 2011 – Ett utslag av pessimism. USA har åkt hem, på Iraks regerings begäran visserligen men det verkar vara rätt mycket Sadr bakom det beslutet. Vissa element kan ha hållit sig lugna just i väntan på att USA ska åka hem så att man får mer spelrum. Stora motsättningar och en en dysfunktionell regering; även med ett starkt försvagat irakiskt Al-Qaida skulle det inte förvåna om sekteristiskt våld åter flammar upp.
2645 döda 2011 enligt officiell statistik.

Färre döda i våldsdåd i Afghanistan 2012 än 2011 – Ett utslag av optimism. Det vore mycket att säga att det går bra i Afghanistan, men den afghanska underrättelsetjänsten och armén blir allt starkare, mer självständiga och kompetenta. Samtidigt är talibanerna under hårt tryck, och inte alla talibaner verkar övertygade om det kloka i att urskillningslöst spränga en massa afghaner.
Jag hittar inte på rak arm någon helt klar siffra för Afghanistan, men det skulle kunna ligga på drygt 2000 döda 2011 (liksom för Irak övervägande resultatet av upprorsgruppers förehavanden).

Tydlig ökning av attacker mot Israel av Hamas och/eller Hizbollah – Här utgår jag från Iran, som utövar tungt inflytande över båda grupperna. Man kan nog lugnt räkna med att detta inflytande kommer utnyttjas om det kommer till våldsamheter rörande Irans kärnvapenprogram. Egentligen behövs det inte andra våldsamheter för att detta ska hända, och Iran kommer knappast att kasta första stenen mot USA i den här frågan. Det nyligen levererade hotet mot USAs hangarfartyg lär vara utan verklighetsförankring, det finns inget skäl för Iran att ge någon annan ett så tydligt casus belli som en direkt attack. Men det finns annan sorts press, och Iran är redan under ganska hård sanktionspress. Det är inte alldeles långsökt att tänka sig att Iran pushar för ökad våldsamhet från Hizbollah/Hamas för att, utan att få blod på sina egna händer, visa att man kan ställa till med elände om man inte får som man vill.
Det är inte helt entydigt. Man kan tänka sig att en mer Hamas-vänlig regering i Egypten gör Hamas mindre beroende av Iran, men det är, som hela det här inlägget, spekulationer.

Tydliga steg i auktoritär riktning i Rwanda – helt enkelt för att det verkar vara på väg åt det hållet.

Obama vinner presidentvalet i höst – Inte för att han är så rasande populär, det är han inte. Men republikanerna är i dåligt skick, dominerade av republikanska fundamentalister. Den mest valbare kandidaten är antagligen Mitt Romney, men det kan mycket väl bli så att han för att vinna sitt partis nominering måste inta ståndpunkter som mittenväljarna har svårt att svälja, och som han själv får svårt att backa från, trots tidigare visad skicklighet på detta område.

USA, Kina och Australien uppvisar mer kompromissvilja i klimatfrågan – Om jag inte alldeles missminner mig tror att de redan börjat göra det, inte minst om man jämför med klimatmötet i Köpenhamn. Inte så hisnande förutsägelse alltså, speciellt som bedömningen kan bli rätt subjektiv.

Det blir ett jäkla tjat om mayakalendern – En hygglig lågoddsare, jag har redan hört på radio – P1! – intervju med en religionshistoriker, gjord så att det skulle låta som om det är vettigt att förvänta sig något. Oh dear.

Dödslistan – Något av en specialitet har varit att jag bidrar med många namn till denna. Jag brukar gissa på påven, men hann inte först med det i år. Tror jag nöjde mig med Fidel Castro. Funderade på Chávez (hur är det med USA-cancern?), men avstod.

Jag har säkert glömt något, men det märker jag förhoppningsvis senast om ett år när vi går igenom facit på nästa nyårsfrukost. Tills dess är det bara att hoppas att jag har fel i mina mer pessimistiska profetior!

Uppdatering (några dagar senare)
Jag kom på två profetior jag glömde ovan.

Det tas beslut om höjda trängselskatter och att Essingeleden ska avgiftsbeläggas – Tja, vem vet.

Aftonbladet anlitar väderorakel – Kanske en av årets främsta lågoddsare. Undrar om det inte redan hänt, jag tyckte jag såg en löpsedel med den stilen igår.

Alla måste blogga om Jonas Sjöstedt

lördag 7 januari, 2012

Jo, så är det faktiskt, det måste bloggas om Sjöstedt. Det är ju kul med nya partiledare, särskilt om de redan är kända, och jag har dessutom i ett annat sammanhang nyss profeterat – måhända lite modigt – att det inte blir några andra partiledarbyten i svenska riksdagspartier i år.

Men först en utvikning! Till att börja med kan vi konstatera att V inte föll i fällan att välja en kvinna just för att hon var kvinna, vilket åtminstone en utomstående betraktare kunnat få för sig varit aktuellt. Dinamarca, som det väl blivit i så fall, har säkert utmärkta kvaliteter även sin livmoder förutan, och jag tycker alltid det är trist när människor som tror sig kämpa för jämställdhet låser sig vid sådana biologiska kvaliteter.
Det påminner mig om när jag i upptakten till förra presidentvalet i USA lutade åt att heja på McCain (det slutade med att jag efter McCains högst mediokra valrörelse var glad att jag slapp välja), och då fick visst spott och spe för hur jag kunde stödja en vit heterosexuell man när det fanns både en svart och en kvinna att välja på. När det blev fresh att välja sin kandidat efter hudfärg och sexuell identitet förstod jag aldrig.

Nå, Sjöstedt alltså. Som de flesta andra tror jag att han har potential att ta V till högre opinionshöjder än Ohly hade. Dock löper han uppenbar risk att ha drabbats av Wallström- eller Bildt-syndromet: han har varit borta länge från den svenska dagspolitiken och uppfattas av många på något diffust sätt ha gjort bra saker någon annanstans. Det är sålunda lätt att klistra sina egna förväntningar på honom, och besvikelse kan lätt infinna sig när det visar sig att han inte är kraftfulle räddande ärkeängel man fantiserat ihop.
Dock: han är inte rättroende gammelkommunist, och bara det kan han nog komma en bit med. DN skriver:

Sjöstedt skrev på det första uppropet från Vägval Vänster, från de så kallade förnyarna i partiet. På motståndarsidan fanns Rossana Dinamarca.

– Men jag var aldrig medlem i Vägval Vänster. Jag tror inte på föreningar inom ett parti, säger Sjöstedt.

Då var fraktionsstriderna hårda. Under Ohlys ledning har de bilagts.

Tja, det är ett sätt att uttrycka det. Mitt minne är att fraktionsstriderna utmynnade i att gammelkommunisterna vann och förnyarna tvingades ut i kylan. Därefter kunde striderna biläggas, helt enkelt eftersom alla som fortfarande var i stridbart skick var nöjda med att ha rensat ut de småborgerliga elementen och byggt ett starkare (om än påtagligt mindre) Parti.

Med Sjöstedt på kuskbocken kan detta ändra sig. Det sades tydligen på kongressen om honom: ”Han kan skrämma skiten ur borgarna och sossarna”, och det behöver inte vara helt utan grund. Jag tror i och för sig inte att han kommer locka några mängder av väljare från M till V. Däremot kan jag tänka mig att en del väljare gått från S till (främst) M för att de inte kunde med att rösta på ett regeringsalternativ omfattande en partiledare som hade uppenbara problem med demokratiska elementa. Det problemet torde vara avsevärt mindre med Sjöstedt än med Ohly, vilket skulle kunna öppna för en viss återström från M till S – samtidigt som Sjöstedt säkert kan locka en del S-väljare. Allt som allt skulle det inte förvåna mig om han bidrar till ett visst flöde från höger till vänster, men det bygger förstås på att de gamla S-väljare som tröttnar på M kan tänka sig att gå tillbaka till S. Juholt har hittills inte visat något intresse av att locka mittenväljare, så… ja, det blir spännande.

Som mer liberalt sinnad ska man nog inte få för sig att Sjöstedt är, tja, liberal bara för att han kan tänka sig att en marknad inte nödvändigtvis är ond. Själv när jag en förhoppning att han åtminstone delvis ska kunna lyfta V ur det sinnelag jag tidigare beskrivit (rekommenderad länk, jag är mycket nöjd med det inlägget). Men sedan kan det vara läge att kasta en blick på DN:s listning av Sjöstedtiana: Inga vinster i skolföretag, inga vinster i vården, schablonmässiga lönehöjningar i offentlig sektor med oklar finansiering, förmögenhetsskatt, sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Även om Sjöstedt inte är kommunist är det uppenbart, och inte helt oväntat, att nye ledaren för Vänsterpartiet är vänsterpartist.

Arbetet och demokratin

torsdag 5 januari, 2012

På kort tid har jag nu sprungit på två saker på Facebook vilka, om inte tarvar, så i alla fall triggar det här inlägget.

Det första var en länk till en krönika i Blekinge Läns Tidning: ”Uteslut SD:are ur facket”
Detta görs tydligen redan; minst en SD-förtroendevald har tydligen blivit utesluten ur Transport just för att han är SD-förtroendevald.
Det synes mig vara en dålig idé.
Jag är tycker visserligen att föreningar i allmänhet ska få ha vilka regler de vill, men facket är inte en förening i allmänhet vilken som helst. Som arbetsmarknaden i Sverige är upplagd finns det vissa saker som bara facket kan göra. Under en del omständigheter kan en arbetstagare inte förhandla själv med arbetsgivaren vid en konflikt, utan bara facket kan göra det. Även om det blir mindre vanligt förekommer det också att den enskilde inte kan löneförhandla själv, utan måste låta facket göra det. Facket har alltså tagit på sig något som åtminstone liknar en myndighetsutövande roll. När man gör det kan man, menar jag, inte längre välja sina medlemmar fritt. Man måste välja. Antingen är man en fri förening som gör som man vill och väljer individer, eller så flyttar man rättigheter från individer till sitt eget kollektiv. Men inte båda.

Det andra var ett lösryckt citat:
”En arbetsgivare kan styra sina anställda i större detalj än vad de flesta av våra politiska diktatorer varit i stånd till: när de ska äta, hur de ska se ut osv. Medan produktiviteten ökar växer arbetslinjen in i vårt medvetande på ett djupare sätt än vad religion lyckats med.”
Detta ur en artikel i Bang (troligen ”Arbete är livet”, ej online) av Roland Paulsen, doktorand i sociologi.
Jag har inte läst artikeln, men givet att citatet ovan rör svenska förhållanden är jämförelsen absurd och, ja, stötande.
Det må vara uttjatat, men det är fortfarande sant att ett anställningsförhållande är något man går in i på frivillig basis. Det gäller sällan diktaturer. Man kan sluta på sitt jobb om man inte gillar det; det är sällan arbetsgivare sätter upp taggtråd och skjuter den som säger upp sig.
Det är sant att vissa arbetsgivare ställer krav på de anställdas klädsel. En del också på när man kan lägga ifrån sig arbetet och ta lunch. Den som gjort en reality check de senaste decennierna kan svårligen tycka att det i sig är upprörande, och jag hoppas slippa förklara varför. Arbetsgivarens makt över klädsel och mattider tenderar också att upphöra med arbetstiden. Något liknande har jag inte hört om för diktaturer.
Att över huvud taget få för sig att jämföra och likställa en anställning med att leva i en diktatur är inte kvickhet; det är faktiskt bara dumt. Och det är upprörande inte för att det demoniserar arbetsgivaren, utan för att det trivialiserar diktaturen.
Skäms.