Archive for oktober, 2012

Vinstvarningar

lördag 20 oktober, 2012

Det verkar vankas vinstdebatt igen, och det förvånar nog inte många att jag har några ord att säga i frågan. Det gäller alltså företagsvinster i välfärden, eller ofta mer specifikt inom vård och omsorg.
Jag vill börja med att fastställa några förutsättningar, till att börja med vad som är normaltillståndet. Normaltillståndet är att vinster i en verksamhet är tillåtna. För att vinster inte ska vara tillåtna krävs specialregler. Vi har ingen specialregel som tillåter att mobiltillverkare gör vinst. Ej heller frisörer. När vi någon gång begränsar en privat aktörs manöverutrymme har vi speciella skäl därtill.
Sålunda behövs egentligen inga speciella skäl till varför det skulle vara tillåtet för privata företag att göra vinst på verksamhet inom vård och omsorg. Däremot behövs speciella skäl till ett sådant förbud.

Finns det då sådana skäl?
Bland ogiltiga skäl hittar vi att det bör förbjudas att göra vinst på skattemedel. Många gör vinst på skattemedel: vägbyggare, skolboksförfattare, tågtillverkare och ja, mobiltillverkare. Om det ska förbjudas att göra vinst på skattemedel måste man förbjuda även dessa, och med dem hundratals andra. Det faller på sin egen orimlighet.

Men det kanske är skillnad mellan vård & omsorg och annat? I den antagna LO-motion som tycks ha aktualiserat debatten denna gång står ”att LO initierar ett långsiktigt arbete för att identifiera sektorer som på grund av deras centrala funktion för vår gemensamma välfärd bör undandras marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll”. Visst är vården en central funktion för vår gemensamma välfärd. Men det är vägar också. Och skolböcker. Och telefoni. Nej, här har vi inget att hämta.

Okej, men problemet kanske är att vi får låg kvalitet för att företagen snålar i fradgatuggande profithunger?
Det här kräver lite mer utredning och blir antagligen inläggets kärna. Det blir också flera svar på samma fråga.
Till att börja med, varför gäller denna farhåga bara vård och omsorg? Kan man inte tänka sig att vägarna skulle byggas med bättre kvalitet om de byggdes med det allmänna bästa för ögonen i stället för att maximera vinsten? Och de här mobilerna vi har, vore det inte bättre med en rejäl kommunal telefon som ser till behov i stället för vinst? Den skulle kanske kunna fås i landstingsgrönt. Eventuellt skänka ny betydelse åt begreppet ”telefonkö”.
Nej, det finns inget som a priori motiverar att vården skulle vara unik i det här avseendet. Men har vi inte sett i praktiken att det blir elände när vård & omsorg läggs ut på entrepenad?
Åter, nej.
Visst finns exempel på vanvård i privat regi, men enskilda exempel är inte data. Jag har inte stött på några verkliga data som visar att privat driven vård generellt är sämre än offentligt driven. Vanvård finns, och har alltid funnits, även i offentlig regi. (Den anekdotiskt lagde kan notera att i en äldrevårdsranking som släpptes nära den tidningsankepräglade caremaskandalen var ingen av de sämsta inrättningarna i privat regi.) Däremot uppmärksammas det mer, men det är inte samma sak.
Det ska direkt sägas att det här tycks inte vara tillräckligt undersökt. Det verkar inte heller gå att säga att privat vård (& omsorg) generellt är bättre än offentlig. Men tills vi vet mer är det orimligt att utgå från att privat skulle vara sämre än offentligt.

Finns det då inte incitament hos de privata vårdgivarna att tulla på kvaliteten för att öka sin vinst?
Nej, inte om man har den minsta avsikt att vara kvar i branschen.
Dels kan patienterna ofta välja mellan flera vårdgivare. Den som skaffar sig ett uselt kvalitetsrykte kommer inte att få speciellt mycket patienter, och vips är hela vinstbasen borta. Det här är incitament som finns när patienterna har ett eget val; det fanns inte i gamla monolitiska vårdsverige.
Dels är vården något som upphandlas, och det finns i upphandlingslagstiftningen öppningar för att diskvalificera anbudsgivare som tidigare misskött motsvarande åtaganden. Den som missköter sig löper alltså stor risk att bli kortvarig i branschen.

Över huvud taget är upphandlingen och uppföljningen av stor vikt för att resultatet ska bli bra. Jag jobbar med offentlig upphandling av ofta betydligt enklare slag, och även det kan vara svårt. Jag vill alltså inte påskina att upphandlingen skulle vara trivial – men inte heller omöjlig.
En fälla man bör undvika är att speca att vården/omsorgen ska bedrivas på exakt samma sätt som den offentliga. Poängen med att dra in privata aktörer behöver inte vara att det ska bli billigare, utan att verksamheten ska kunna utvecklas. Om man bestämmer att privata företag måste organisera sin verksamhet exakt som landstinget blir hela övningen poänglös. Idén är ju att någon annan än landstinget eller kommunen skulle kunna ha fruktbara idéer om hur en vårdande verksamhet kan te sig. Därför bör detaljlagstiftning om bemanningar och slikt förpassas till det runda arkivet. Det bör vara möjligt att specificera kvalitet på annat sätt än att allt ska vara som i gamla Sovjet förr.

För att hålla koll på verksamheten måste man sedan sysselsätta sig med kvalitetsuppföljning. Det är inte heller nödvändigtvis enkelt, men det är bara så man kan veta om verksamheten fungerar bra eller inte.
Men vänta nu. Om den offentliga byråkratin ska börja grotta ned sig i kvalitetsuppföljningar, riskerar inte det att fördyra hela det offentliga paketet? Bara för att någon ideolog vurmar för privat omsorg?
Svaret finns i frågan. Jo, det är sant att det inte gör tillvaron lättare för den offentliga administrationen. Men kvalitetsuppföljning bör givetvis göras oavsett vem som bedriver verksamheten. Min uppfattning är att i det gamla Sverige gjordes det endast sällan för vårdverksamhet. Den kontroll av kommunalt eller landstingsdriven verksamhet som funnits har väsentligen begränsat sig till att budgeten inte överskrids. Hur det sedan blivit med omsorgskvalitet har varit upp till engagemang och skicklighet hos den lokala personalen, utan konsekvenser åt något håll. Det finns nu ingen särskild anledning att generellt misstro offentlig personal, men det kan omöjligt vara en bra idé att tänka att kvaliteten, den blir som den blir.

På så sätt kan privata aktörer på en länge stängd marknad bidra till uppskärpning även av den verksamhet som är kvar i offentlig regi. Man har också kunnat se att kommunala skolor i områden med mycket friskolor har ryckt upp sig – låt vara att det kanske snarare en konkurrenseffekt. Det kan man kalla inte bara vinst i välfärden, utan även välfärdsvinst.

Men nå. Sammanfattningsvis har man inte kunnat se att privat vård och omsorg skulle vara sämre än offentlig; privata företag har goda incitament till att hålla hög kvalitet, mer så än ett offentligt monopol; och den upphandlande myndigheten har ett ansvar att följa upp kvalitet, oavsett huvudman.

Mer vildögda argument om att bara de rika (ständigt dessa rika) kommer ha råd med bra omsorg kan vi lämna därhän, då vi talar om verksamhet som är skattefinansierad. Den som kommer dragande med sådant har inte förstått någonting och bör skickas till 80-talet på kurs.

Jag tror att jag med detta tagit upp de vanligaste argumenten mot vinst i välfärden. Framhärdar man i att sådant ska förbjudas måste vi plocka fram en ofta upprepad fråga som ännu inte fått ett bra svar: varför i hela friden är det okej att göra pengar på att sälja mat?
Mat är ett grundläggande behov. Rika har råd att köpa mer mat än fattiga. Varför ska bara rika kunna få oxfilé, vore det inte bättre att fördela den demokratiskt? Tänk på folkhälsan och de fattigas barn! Hur länge ska denna rovriddarkapitalism få härja fritt? Eller för att tala med LO, hur länge ska vi vänta på att denna centrala funktion för vår gemensamma välfärd ska undandras marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll?
Tänk på den frågan, nästa gång någon rejvar mot att det görs pengar på folks behov.

Separatistiska centerpartister

måndag 15 oktober, 2012

Det här inlägget lär vara intressant främst om man hyser ett intresse för Centerpartiets inre liv.

SvD har ringt runt i partiet och letat alliansuppror. Nå, den som söker ska finna. SvD har funnit att en betydande del av distrikten vill ”ha ett helt annorlunda samarbete där Centern står upp för sin egen politik, tar större plats och är mer olydigt, provocerande och samhällskritiskt”, medan en del går så långt som att ”lossa banden helt och att Centern går fram som ett eget parti i valet 2014 och att man därefter tittar på den politiska kartan och bestämmer hur man ska agera”. Jag grottar inte ned mig i hur rättvisande SvDs siffror i; det spelar ingen större roll för resonemanget.

Jag tror att det finns två delar i det här. En del är oro, i vissa fall gränsande till panik, över svajigt opinionsstöd. Och visst, C har länge gått knackigt i opinionsundersökningarna. Det är också ett känt fenomen att småpartier har det röstmässigt svårt i en koalition med betydligt större partners. Det där är något som många funderat på utan att hitta några riktigt bra lösningar, om man inte räknar att begagna sig av valteknisk samverkan (vilket förvisso kan vara en bra idé). Men att bara titta på opinionssiffror är fel angreppssätt. Målet med att driva ett politiskt parti bör rimligen primärt vara att få genomslag för sin politik, inte att få höga röstetal. Det senare är ett medel för det förra. Ett litet parti kan givetvis inte förvänta sig att få igenom alla delar av sin politik, men C har med viss rätta på sistone slagit sig för bröstet för att ha fått igenom en hel del hjärtefrågor i budgetförhandlingarna. Ett exempel är det nyligen omskrivna RUT-avdraget. Visst kan det vara så att många tänker på det som en alliansgrej snarare än en C-grej, men det är ofta priset man betalar för att göra saker tillsammans.
Jag säger inte att samarbetet inom Alliansen fungerar utan anmärkningar eller att det vore dåligt att fundera över sin kommunikation, men en av nervositet framkallad kulturrevolution kan knappast vara rätt recept för den resultatorienterade.

Sedan det här med att lämna Alliansen, köra 2014 som eget rejs och sedan välja och vraka bland alternativen:
Dudes…
Hur tänkte ni nu?
Tänk på de frågor Center drivit på sistone. Det har till stor del varit frågor som i svensk kontext sorterar i ett liberalt fack. Vilken sorts beräkning ligger till grund för tanken att man skulle kunna få större utdelning för sådant på vänstra planhalvan? Som jag var inne på i förra stycket, inget politiskt samarbete kommer vara utan besvikelser och imperfektioner, Alliansen inkluderat. Det leder dock inte med någon automatik till att det centerpartistiska gräset är grönare på andra sidan. RUT i en S-regering? Eller sänkt bolagsskatt? Eller sänkt moms? Eller över huvud taget en positiv inställning till marknadsekonomi? Eller gehör för tanken att inte allt måste detaljstyras centralt? Omtänk på arbetsmarknaden? Jo tjena.
Den som får hjärtsnörp av svajiga opinionssiffror bör dessutom hålla i minnet att väljare tenderar att straffa otydliga partier, speciellt om de är otydliga med vilken politisk sida de tänker välja efter valet.

Det kan förstås finnas andra anledningar till att vilja lämna Alliansen, som att man inte gillar Centerns politik de senaste åren och längtar tillbaka till tiden som S-filial. Det är ingen hemlighet att Centerns ideologiska nytändning vållat inre konvulsioner – ungefär som de nya Moderaterna vållat gammelmoderater en del smärta, och de skäggigare miljöpartisterna som vill ha mindre Södermalm och mer shamantrumma (oaktat att skillnaden är försumbar). Men S-filialen är stängd. Det vore dumt att lova att den så är för all framtid, och en inre debatt är nödvändig för ett hälsosamt parti, men för överskådlig framtid lär S-fantasterna i C ha uppförsbacke.

I förlängningen krävs givetvis en viss nivå på röstsiffrorna för att kunna vara kvar i Riksdagen och sitta i en regering, men att drabbas av femtioårskris, ändra sin relationsstatus till ”it’s complicated” och börja ringa upp gamla flammor är knappast rätt beslut.

Inrutad läxläsning

lördag 13 oktober, 2012

På sistone har det diskuterats en del huruvida RUT-avdraget bör gälla även för läxläsning. Med tanke på hur hett jag tidigare argumenterat för RUT kan man tro att jag skulle vara oreserverat för, men riktigt så enkelt tycker jag inte det är.
En annan sak jag argumenterat för är ett enkelt skattesystem. Det här att hålla på och skruva till skattesatser per näring och differentiera momssatser är egentligen inget vidare. Det snedvrider, kan skapa konstiga incitament och effekter man inte alls hade räknat med. Det är dessutom krångligt och svåröverblickbart. Allt annat lika bör man ha så enhetlig beskattning som möjligt.

Men allt annat är inte lika. Ett bra exempel är just avdrag för städning i hemmet. Ja, avdrag för just den utpekade sektorn bryter mot principen om enkelhet i systemen. Men det har med sig två stora fördelar.
1: Det erbjuder en väg in på arbetsmarknaden för många människor som annars i många fall stått långt ifrån en reguljär anställning.
2: Det har stor potential att slå mot en svart sektor, inte genom att utplåna den, utan genom att göra den vit.
Dessutom har det enligt alla rimliga beräkningar jag sett varit statsfinansiellt lönsamt (genererande mellan en och två skattekronor för varje utbetalad krona, om google är min vän).

Jag frågar mig om samma två fördelar verkligen gäller för läxläsning.
Det är rimligt att anta att den som är kvalificerad att ge läxhjälp, och då det verkligen handlar om läxhjälp och inte barnpassning, inte står sådär himla långt från den reguljära arbetsmarknaden.
Och den svarta sektorn då – finns det verkligen en stor svart sektor för läxläsning? Det var jag beredd att a priori avfärda. Men så kom jag på att jag har faktiskt själv medan jag var student tagit emot hundralappar för hjälp med gymnasiefysik.

(Mellanspel! En anekdot vars sanningshalt jag inte kontrollerat och även kan minnas fel. Det hände sig någon gång före 2003 att en man ringde skatteverket och sade att han hade hjälp av grannbarnen med gräsklippning, motsvarande, och nu undrade han hur han skulle hantera det skattemässigt. Skatteverket skruvade på sig lite och svarade ungefär att det där, det brukar man strunta i. Mannen, vid namn Fredrik Reinfeldt, framhärdade och framhöll att han satt i riksdagens finans- eller skatteutskott (jag minns inte vilket), och att det var viktigt att det här blev rätt. Skatteverket vidhöll dock att det inte fanns något praktiskt sätt att ordna det på.)

Så, nå. Jag lär ju inte ha varit ensam med att ägna mig åt sådant. Och nä, mycket riktigt. Ett företag i branschen uppger att det ökat sin omsättning med 1900% på senare år (länkens ålder indikerar hur länge det här inlägget fått ligga för fäfot).
Även om det företaget kan vara ett extremt exempel torde det i praktiken betyda att tidigare gjordes sådant här svart, eller inte alls.
Jag tror ändå inte att läxläsning varit ett stort svart hål på samma sätt som hemstädning, men jag skulle känna mig aningen tondöv om jag helt ignorerade en sådan tillväxt.

Så vad säger jag om läx-rut då? Bu eller bä? Bajs eller tårta?
Jag lutar åt tårta. Skälen är inte lika björnstarka som för den hemstädning som normalt förknippas med rut, och läxläsning ensamt hade måhända inte motiverat att frångå enhetlig beskattning. Men när man ändå håller på verkar det i praktiken finnas hyggliga skäl att låta läxläsning också passera.

Det finns förstås invändningar. En av dem är att det kostar pengar för staten, och att de pengarna kunde användas bättre. Med ledning av hur det gått på övriga rut-sidan och att det för rut-läxläsningen till mycket stor del – om nu en hastig artikel i Aftonbladet, måjagaldrigbehövalänkaditigen, är något att gå på – verkar handla om nya vita jobb snarare än existerande vita jobb som får skatteavdrag, är det rimligt att gissa att nettokostnaden för staten blir liten.
(Förenklat resonemang: Å ena sidan får staten i och med rut en frånvaro av inkomst på 50% av arbetskostnaden. Å andra sidan går cirka 50% av en normal arbetskostnad lönekostnad direkt i skatt till staten.)
Visst kan man i princip tänka sig att det finns än effektivare sätt att spendera den lilla kostnad det kanske blir tal om, och jag gillar förstås att skattepengar används effektivt. Frågan är dock om det inte är att låta det bästa bli det godas fiende, och om det i så fall inte finns värre ineffektiviteter att ta av först. Anställa fler administratörer och färre ingenjörer till exempel…

En annan invändning är att det är fel i sig att göra det lättare att betala för läxhjälp, eftersom det kommer öka klyftorna mellan rika och fattiga, hög- och lågpresterande elever.
Någon gång borde jag skriva ett inlägg där jag gör upp med den dåliga och destruktiva användningen av begreppet ”de rika”, men inte i dag.
Tja. Dels behöver det inte vara så enkelt som att det är akademikerna som köper läxhjälp medan hantverkarna låter bli. Det kan också bli barn i ickeakademiska hem som blir de mest frekventa användarna. Eller för den delen att det blir lättare att få tag på läxhjälp för den som inte redan råkar känna rätt personer.
Dels – det är förvisso inte givet att läxor alltid är vägen till framgång, men ja, det kan inte uteslutas att någon elev någonstans tack vare rut kommer förbättra sina skolresultat. Men är det då en sådan katastrof? Det råder ett visst konsensus om att den svenska skolan har problem med resultaten. Rut-läxläsning kommer inte ensamt att råda bot på det, antagligen inte ens göra någon större skillnad, men att motsätta sig en utveckling som möjliggör att några förbättrar sig eftersom det finns en risk att de som förbättrar sig inte är de elever som presterar som sämst i dag… alltså, med den mentaliteten har man bundit fast sig vid ett ”race to the bottom” som det ibland heter.
För snart sagt varje tänkbar reform med bäring på skolväsendet kommer det gå att hitta en elev som presterar dåligt och som inte kommer gynnas. Ska man invänta en reform som garanterat inte kommer att öka prestationsavståndet mellan två elever, ja då lär man få vänta.

När jag började grunna på det här var jag inte alls säker på att jag skulle landa i att vara för. Jag har fortfarande svårt att riktigt hetsa upp mig över läx-rut, men i alla fall i dag tycker jag att mer talar för att man ska tillåta det än att man inte ska göra det.

I vattenvirvlarens skugga

onsdag 10 oktober, 2012

Jag har uppmärksammats på att den centerpartistiska riksdagsledamoten Solveig Zander har motionerat om ökat och särskilt stöd till alternativmedicin, dymedelst tillkännagivande sin kandidatur till utmärkelsen ”minst nödvändiga riksdagsledamot”. Motionen finns att läsa här med titeln ”Kunskapsläget inom komplementär alternativmedicin” och uppvisar en rik provkarta av feltänk, faktafel och… ja det är mest feltänk och faktafel, de två dimensionerna kan sägas spänna upp hela motionens rymd.

(Den som roar sig med att leta efter vanliga woo-markörer kan notera att redan i första meningen i andra stycket nämns ”skolmedicinen”.)

För inte sådär värst länge sedan skrev jag om pseudovetenskapliga motioner, denna gång aktualiserat av en miljöpartiintern motion. Resonemanget jag utvecklar i det inlägget är i så gott som sin helhet applicerbart för Zanders motion, och nytillkomna läsare rekommenderas att ta del av det – bland annat för att jag fortfarande är nöjd med det, men också för att jag ska slippa skriva det en gång till. Nedan utgår jag från att man har läst det.

Det som inte berörs i det inlägget är det i sammanhanget rätt vanliga påstående Zander gör att alternativmedicin till sin natur inte lämpar sig för att testas med gängse vetenskaplig metodik. Hon talar sig också varm för universitetskursen ”Forskningsmetodik A”. Jag är inte närmare bekant med den, men om den är värd sitt namn torde samtliga godkända kursdeltagare kunna tala om för Zander att ”det här kan inte testas på vanligt sätt”-argumentet vanligen är skitprat. Tvärtom är det i de allra flesta fall synnerligen enkelt att testa alternativmedicinska hypoteser på precis det gamla vanliga sättet med dubbelblindade randomiserade studier.

Flera av de alternativmediciner Zander intresserar sig för, som homeopati, är vidare redan grundligt utredda och avfärdade. Det finns ingen vettig anledning över huvud taget att fortsätta kasta goda pengar efter dåliga. Det skulle hon ha insett om hon bemödat sig att, å jag vet inte, kanske ägna tio minuter åt att läsa på innan hon skrev sin motion.

Riksdagen är en plats där olika åsikter och värderingar bryts mot varandra, och så ska det vara. Men det här är ingen fråga om åsikter och värderingar. Det här är en sakfråga där det finns objektiva fakta att inhämta, och de inhämtas lätt för den som bara vill. Solveig Zander är en av 349 lagstiftare. Deras jobb är viktigt och vi har rätt att begära att det tas på allvar. Ett första steg för en riksdagsledamot skulle kunna vara att lägga en kvart på att verifiera att hennes motion inte är objektivt galen. När man som Zander hoppar över det steget undrar jag vad man gör i Riksdagen. En sådan här frifräsarmotion går visserligen nästan aldrig igenom, men det är ingen ursäkt. När en av våra 349 lagstiftare sitter och motionerar till homeopatins fromma borde det vara en allvarlig varningssignal. Högre krav än så måste vi kunna ställa på våra ledamöter.

Hon är givetvis inte ensam. De senaste dagarna har vi förskräckts över vetenskapsfientlighet hos ledamöter i USAs motsvarande församling. Miljöpartiet är som jag tidigare skrivit om stammisar i ämnet. Både socialdemokrater och moderater har utmärkt sig i senaste motionsfloden. Men när jag nu råkar vara medlem i Centerpartiet svider det lite extra att se att sådant här lever kvar.

Revisionister!

onsdag 3 oktober, 2012

Jag läste lite i senaste Neo, bland annat en artikel om favoritmardrömmen att någon lyckas smälla av en atombomb i New York. (Som ett stickspår kan jag nämna att jag på allvar länge tänkt att jag skulle tveka inför att bosätta mig i en högprofilmetropol just av den anledningen.) Förutom den mänskliga kostnaden berörs tänkbara effekter på världsekonomin. Erik Belfrage, ordförande för Näringslivets internationella råd, säger bland annat

Den globala ekonomin är extremt känslig för systemchocker, eftersom många företag håller minimala lager och är beroende av leveranser just in time.
Såväl attackerna den 11 september och kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011 skapade störningar i leveranserna av delkomponenter som skulle användas i annan tillverkning.

Kärnkraftsolyckan i Fukushima?
Det här är något jag tycker man ser ganska ofta, eller åtminstone för ofta.
Visst, kärnkraftsolyckan var och är sannerligen ingen picknick, vilket jag tidigare uppehållit mig vid. Visserligen har ingen såvitt jag vet hittills dött av den, men många har (av mer eller mindre goda skäl) tvingats flytta och hela tillställningen kommer bli jättedyr. Men… har alla glömt jordbävningen? Tsunamin? Ni vet, de där grejerna som dödade uppåt tjugotusen människor, skadade ännu fler och spolade bort stora kustnära områden? Är det ingen som kommer ihåg satellitbilderna före och efter? Alla bränder och explosioner i saker som inte var kärnkraftverk? Filmerna på en till synes ändlös våg som äter allt i sin väg?

Det var det som var den allvarliga katastrofen. Det var, såvitt jag vet, i allt väsentligt den som hade sönder produktions- och logistikkedjor. Det var den som dödade människor och förstörde hem och samhällen.

Det har bara gått ett och ett halvt år, och redan pratas det som om Fukushima var den stora katastrofen och jordbävningen och tsunamin är glömd.
Möjligen har jag själv gjort mig skyldig till något sådant. Jag har själv skrivit mer om Fukushima än naturkatastrofen. Det kan också bli så att kärnkraftkatastrofen på sikt får större följder för Japan, när man i panik stänger ned i stort sett all kärnkraft (med betydande förluster i liv, miljö och ekonomi).
Men det förändrar inte grundfrågan. Vi må ha en förmåga att gå upp i skrikläge så fort någon nämner kärnkraft, men det är ingen ursäkt för att skriva om historien så att den 11 mars 2011 blir en kärnkraftsolycka och inget annat.