Archive for september, 2019

Idén om staden

onsdag 18 september, 2019

Det här är inte alls ett av mina vanliga inlägg (sådana de såg ut medan jag skrev mer ofta). Nu råkar det vara så att Tanja håller salong om stadsbyggnad, och jag började fundera på ett tema, eller en tes, eller i vart fall en observation, och bestämde mig för att i stället för att skriva det som en kommentar på Facebook gör jag det till ett blogginlägg här.

Jag tänker på SF-böcker; SF för Speculative Fiction, eller science fiction och fantasy. Sådana böcker är, eller har möjlighet att vara, idélitteratur. Författaren behöver inte förhålla sig till den verkliga världen om hen inte vill, utan kan köra sina egna idéer. Så vad har SF-författare för idéer om den stora staden?

Jag tänker vidare på stora städer, som är mer eller mindre samtida med berättelsen. Allt måste inte vara byggt senaste veckan, men det ska inte vara en stad från gångna tidsåldrar. Min observation är att av de böcker och filmer jag hittills kommit att tänka på finns inte en enda mycket få övervägande positiva skildringar av en samtida storstad.

Jag går nu hastigt igenom ett antal exempel från SF-böcker med stora städer jag läst antingen ganska nyss, eller som jag av andra skäl kommer ihåg. Ingen särskild inbördes ordning.

För att börja med några (typ) klassiker har vi Trantor från Asimovs stiftelsetrilogi och Coruscant från Star Wars. Båda dessa är städer som täcker en hel planet och jag ser dem som tänkta uttryck för en moraliskt bankrutt regim. Inte så att städerna är några helveten, men de ska ändå visa upp något som inte är bra.

Både Zamjatins Vi och Orwells 1984 utspelar sig i storstäder som fungerar som den totalitära maktens förlängda arm och högra hand. Och egentligen resten av kroppen också. Det är utanför staden friheten, eller i vart fall lägre grad av förtryck, finns.

I både The Lies of Locke Lamora och Wheel of Time-serien finns städer som är storslagna och åtminstone delvis är distinkt positiva. Men de är det då mycket i kraft av att vara monument över, och lämningar av, en svunnen guldålder. Det verkar vara ett vanligt tema. Minas Tirith, den enda egentliga staden vi får träffa i Sagan om ringen, bygger också sin storhet på gamla lagrar.

Det finns i och för sig några nästan-undantag. Chasm City från Revelation Space (Alistair Reynolds) har nyligen varit ett fantastiskt ställe, tydligen. Men nu, när böckerna utspelar sig, är det mer ett förvridet kadaver, offer för överdriven teknikoptimism. Förvisso passande för ett universum jag sett beskrivet ungefär som ”cold, full of dead things and barely understood terrors”. Min älskade och mycket idédrivna Culture-serie då (Banks)? Där hela Culture-civilisationen är en enda stor utopi? Jo, ja. Där finns kanske motexempel. Men inte så många. Visst, stora delar av boken Look to Windward utspelar sig i en stad som nog är hjälpligt utopisk. Point ceded. Men när Banks ska skapa sin utopiska civilisation finns det inte sådär jättemycket städer. Mer utmärkande är att i utopin är det väldigt gott om plats. Enorma mängder varelser bor glest. Ok man kan hävda att ett General Systems Vehicle, enorma rymdskepp, i praktiken är utopiska megastäder. Så okej, poäng för positiva megastäder i Culture då.

Man kan också fundera på Sarantium i Guy Gavriel Kays Sailing to Sarantium-duologi. Det är en livfullt skildrad storstad där mitt minne säger mig att det är mer positivt än negativt. Men Sarantium är en fantasy-version av Konstantinopel, och att hitta positiva skildringar av äldre befintliga städer är ingen konst, så jag lutar åt att det inte riktigt gills.

Men mer? Självklart begränsar jag mig nu till vad jag har läst OCH kommer ihåg, vilket är ett försvinnande litet subset av all litteratur. Respektive film. Men något kanske det säger? Fler exempel på sf-verk med städer som är långt från utopiska: Caves of Steel. Blade Runner. Vurt. The Diamond Age. Jag kan nog komma på fler om jag funderar mer.

Djävulens, eller stadens, advokat skulle kunna säga att om en stad ska ha en stor roll i en berättelse är det svårt att skildra den väldigt positivt, för det gör det svårare att ha en drivande konflikt i handlingen. Tja, kanske, kanske inte.

Observationen mynnar ändå ut i: folk författare SF-författare verkar inte gilla städer, när de får bestämma själva.

Spelar det någon roll då? Det vet jag förstås inte. Men jag känner mig rätt övertygad om att mångas invanda negativa reflexreaktion på tex artificiell intelligens till stor del stammar från att det är ett så vanligt tema i filmer och böcker att saker och ting går åt helvete när maskiner börjar tänka. Det skulle vara intressant att veta hur det skulle vara om den vanliga skildringen var Banks AI-optimism från Culture-serien. Och det skulle vara lika intressant att veta om folks defaultinställning till stora städer vore märkbart annorlunda om påhittade städer oftare skildrades mer positivt.

Annonser