Förvånansvärt vettig

I efterdyningarna av gårdagens ubåts-stohej har vi nu kommit till utdelningen av diverse betyg.
Det kommer säkert komma påståenden om motsatsen, men vad jag såg av spekulationer tyckte jag de flesta klarade sig bra. Visst spekulerades det, jag gjorde det också, men så gott som alla var nästan patologiskt noga med att framhålla att vi faktiskt ännu inte visste vad det verkligen var som låg på botten. Att det fanns några konstigheter i vad som presenterades och att det kunde vara klokt med en stunds återhållsamhet var inte heller något som viftades bort, utan fick stor spridning.
Visst finns det nog några som bör känna en viss rodnad om kinderna i dag, men någon masspsykos såg inte jag i alla fall.

Det finns ändå underbetyg att dela ut, och ett sådant vill jag tillägna Dagens Nyheter. Ingen borde ha förvånat sig över att Kreml-kontrollerade propagandakanaler tog tillfället i akt att spinna händelserna till att framställa Sveriges regering och försvarsmakt i inkompetent dager. Mycket riktigt var Sputnik ute och gjorde just det. Eller som DN skrev:

Det finns (minst) två allvarliga försummelser här.
Den första är att omnämna Sputnik som en nyhetssajt vilken som helst.
Den andra är att man inte bara vidarebefordrar deras version av händelserna utan att påtala att den är falsk. Formuleringen ”Tidningen noterar också” fungerar språkligt som en bekräftelse av Sputniks beskrivning.

Så här var det ju. Det handlade i höstas om två möjliga ubåtskränkningar. En av dem fastslogs vara en bekräftad ubåt. Av hyggligt lätt insedda skäl får vi vanliga dödliga inte se alla bevis (det skulle antagligen avslöja vilka undervattensförmågor vi har), men låt mig säga så här – Miljöpartiets representanter verkade helt övertygade.
Sedan hade vi den andra möjliga kränkningen, längre in närmare Stockholm, som kom någon vecka senare och som också utreddes. Där sade varken regering eller försvarsmakt någonsin att det var en ubåt. Tvärtom avfärdade man efter utredning observationen.
Låt vara att det rests en del substantiell kritik mot avfärdandet (nej jag har inte sparat någon länk), men faktum kvarstår – försvarsmakten utredde och avfärdade.
Vad Sputnik gör är att försöka få de båda händelserna till en och samma, för att misskreditera den svenska undervattensförmågan. Samma trick försökte Kreml-kanalerna redan när det begav sig.

Jag och flera med mig påpekade för DN att artikeln var anmärkningsvärt formulerad. Inte vet jag om det var därför, men DN meddelade snart att man skulle uppdatera artikeln. Och det gjorde man. Till hälften. Ännu i skrivande stund ligger den här versionen uppe:

Länk

Alltså, man benämner nu Sputnik mer korrekt, men lånar dem fortfarande sin trovärdighet när det gäller deras påståenden.
Jag har också en bestämd känsla av att det inte är första gången som DN rullar ut röda mattan för ryskt infokrig. Exempelvis är jag ganska säker på att de okritiskt vidarebefordrade felaktiga påståenden om att det skulle varit en ukrainsk SU-25 som skjutit ned MH-17. (En SU-25 har inte kapacitet att göra det.)

Så här är det. Om man fortfarande, i juli 2015, inte vidgår att Kreml bedriver ett synnerligen aktivt informationskrig mot Väst så är det inte längre en fråga om att inte ha hängt med, utan då har man gjort ett aktivt val att blunda för det. För att låna ett nytt favorituttryck, I can’t fix that kind of stupid.
Nu tror jag inte att DN inte vet att informationskrig pågår. Även om man kan undra ibland. Men nå, även om man vet det, hur ska man egentligen hantera det? Det verkar ju inte rimligt att en oberoende tidning alltid ska ta Sveriges parti, oavsett vad.
Men det är inte det som är poängen heller. Däremot är ett sådant tänkande ett utslag av ett felslut jag uppfattar som vanligt; att när det presenteras två eller flera motstridiga versioner utgå från att sanningen nog ligger någonstans mittemellan. Det är ungefär samma sak som att slentrianmässigt säga ”det är inte ens fel att två träter”. Men det är inte uttryck för någon speciell visdom eller upphöjd diplomati. Om något är det intellektuell slapphet att hemfalla åt sådant. Det kan faktiskt vara så att en har helt rätt och en annan har fel.

Man ska inte tänka i termer av medelvärdesbildning av två likvärdiga åsikter. Gör man det är man inte neutral, utan då har man gjort precis som Kreml vill. De blir förstås glada om man accepterar deras version, men grundidén är att sparka upp sand så att man inte längre vet vad man ska tro. Vi är inte speciellt vana vid att något som ser ut som en nyhetsbyrå medvetet sitter och ljuger oss rätt upp i ansiktet, och det utnyttjas målmedvetet.
Vad DN och andra behöver göra är att förhålla sig neutrala till fakta, inte till påståenden. Jag säger inte att det alltid är lätt. Men påfallande ofta är det faktiskt ganska lätt. Om en känd kanal för osann propaganda kommer med ett uppenbart osant eller långsökt påstående, sprid det inte. Eller om det ändå finns goda skäl att sprida det, påpeka omständigheterna.
Samma sak gäller naturligtvis om det svenska regeringskansliet börjar sprida dynga à la Kreml. Och jag må ha låga tankar om regeringen, men där är vi faktiskt inte.

Det kanske ska ses som ett framsteg att DN – som vanligen inte är sämst i klassen – till slut gav Sputnik en passande beskrivning. Men vi borde ha kommit längre än så.

Jag fick en fråga från Johanna L (@LuddeLunden) på Twitter: vad är min långsiktiga plan för demilitarisering? Varmed man kan avse både rejäl nedrustning och total demilitarisering.
Jag hade inte möjlighet att grotta ned mig i det just då och tycker inte 140 tecken är mycket att skryta med ändå, så jag tar det något längre och något senare här.

Innan man lägger upp en sådan plan bör man ha klart för sig vad syftet med ett militärt försvar alls är. Jag skriver om det i ett större antal ord i inlägget Ultima ratio regum, men i korthet: syftet är inte att föra krig, utan att slippa göra det. Att bevara suveränitet och politisk handlingsfrihet. Vad detta kräver för resurser är avhängigt hotet, och hotet kan delas upp i andras förmåga respektive inställning.

Tar vi det aktuella Ryssland som exempel – som jag skrivit tidigare, det är ingen idé att hymla med att Ryssland för närvarande står för det största hotet i denna genre – har man både militär förmåga och en demonstrerad vilja att använda den aggressivt mot sina grannar. USA, Storbritannien och Frankrike har också avsevärd militär förmåga, men uppvisar inte ett beteende som hotar Sverige. De skulle vara ett problem om vi till exempel var en diktatur på väg att invadera Norge. Men det är vi inte, så de är inget problem för oss, och det finns goda skäl att tro att de inte heller kommer vara det under överskådlig framtid.

Medan det finns ett hot är (under de förhållanden som gäller för Sverige) ensidig nedrustning kontraproduktivt för säkerhet och stabilitet. @mikaelgrev på Twitter uttryckte det kärnfullt:

Militär förmåga är ett politiskt spelkort. Att själv inte använda det är bra. Men att låta andra kunna utnyttja det mot sig är eskalerande.

Detta är tröskeleffekten jag pratar om i inlägget jag länkade till inledningsvis. Om en närliggande stat uppvisar förkärlek för att hoppa på targets of opportunity, vad det nu heter på svenska, så gynnar det inte någons säkerhet att lämna öppet för det.
Det här är inga konstigheter utan väletablerade förhållanden. FOI har flera rapporter i ämnet, och jag kan säkert rota fram länk om någon vill ha.

Därmed har vi också goda delar av svaret till frågan om demilitarisering. En omfattande nedrustning kan göras då de yttre hoten, eller snarare frånvaron därav, så tillåter. Det var den chansning vi gjorde på 90-talet; vi hoppades att Ryssland skulle utvecklas till en liberal demokrati. Och visst, gör antagandet att alla länder var stabila, liberala demokratier. Då skulle behovet av en stor försvarsmakt vara ytterligt litet.
Okej, så hur når vi dit?
Det är inte så lätt. Man kan inte välja sina grannar hur som helst, och grannen har alltid veto i frågan om fredlig samexistens. I det konkreta fallet Ryssland är det väldokumenterat att Väst gjort allt man rimligen kan begära för att gynna en positiv utveckling, men i dagsläget är framgångarna magra. Man kan givetvis ägna sig åt saker som demokratibistånd, alltså stöd till demokratiska krafter i landet. Det har vi också gjort. Dock ska man vara medveten om att sådana aktiviteter av dagens ryska regim ses som en fientlig handling. Det finns över huvud taget i dag inget som tyder på att Kreml är intresserat av någon meningsfull dialog. Det betyder inte att man ska bryta kontakten, det kan alltid komma bättre dagar, men vad det betyder är att gynnsamma förutsättningar för omfattande nedrustning inte finns. Man kan rusta ned ensidigt ändå, som Sverige och Nato i Europa har gjort, men det är – ja ni har ju redan gissat det – ogynnsamt.

Tal om ned- och upprustning är givetvis relaterat till vilka relativa förmågor vi pratar om. Antag till exempel att Sveriges försvar var tio gånger starkare än Rysslands. Om Ryssland då fördubblar styrkan på sitt försvar betyder inte det att Sverige också måste rusta upp, eftersom man fortfarande är fem gånger starkare. Det är bara ett annat sätt att säga att resursbehovet är avhängigt hotet.

Det allmänna svaret blir alltså att kraftig nedrustning bör göras då hoten är små och det finns goda skäl att tro att de så kommer förbli. Vi kan försöka påverka andra stater till en liberal demokratisk utveckling, men om någon bestämt sig för att bråka så är det väldigt lite vi kan göra för att ändra på det. Problemet med att ställa upp en tidplan för nedrustning är alltså att vi inte råder över den själva. I stort sett alla måste ärligt vara med på tåget, annars går det inte.

Och svaret på när man kan genomföra total demilitarisering blir analogt. Det bygger på att väsentligen alla i hela världen lägger ned all militär förmåga, samt att det inte finns möjligheter för grupper som IS att starta eget. Det vore verkligen trevligt om vi kom dit. Det finns ju inget egenvärde i att ha en krigsmakt, och det kostar mycket pengar. Men vägen dit? Tja, troligen vore ett viktigt steg att alla länder blir stabila liberala demokratier. För tio-tjugo år sedan kunde man hoppas att vi var på väg ditåt. I dag är läget inte lika hoppingivande.
Så om man talar om en plan så är den bästa plan vi har att invänta att alla blir stabila liberala demokratier. Det kan vi uppmuntra andra till, men att tvinga fram det är svårt. Och att ensidigt avrusta i förväg är som sagt kontraproduktivt.

Jag tror dock inte att vi behöver oroa oss för att stabila liberala demokratier på rent okynne långa tider i onödan kommer behålla överflödig militär kapacitet. (Kärnvapen är ett specialfall som jag lämnar därhän.) Titta på Sverige de senaste decenneierna. Eller titta på Nato-länderna i Europa. I stort sett samtliga har rustat ned kraftigt, baserat på en from förhoppning att efter kalla krigets slut skulle robusta försvar inte längre behövas. Detta gjordes alltså långt innan man kunde tala om att forna antagonister uppfyllde kriterier på stabila liberala demokratier.
Ska man tro vår omvärld verkar det helt enkelt som om mina omhuldade demokratier är betydligt mer benägna att avrusta än att onödigtvis upprusta. Det svåra är inte avrustandet, utan att ta sig till ett läge där avrustandet är klokt.

Och hur man får stater att transformeras till liberala demokratier är det knappast någon som har ett fungerande universalrecept för. Bygga institutioner och rättsstat, öppenhet och handel är bra ansatser, men de är inte alltid tillgängliga och kanske inte alltid tillräckliga heller.
Det positiva är att den liberala demokratin i sig är ett eftersträvansvärt tillstånd. Vi kommer knappast strunta i att försöka få stater att bli sådana för att vi inte orkar bry oss om nedrustning.
Men hur man generellt får ickedemokratier att bli demokratier?
Jag har inget bra svar på det.