Archive for januari, 2015

Stor i orden

torsdag 29 januari, 2015

Jag vet, jag sade för två inlägg sedan att jag skulle prata om hur vi ska ha ett militärt försvar. Det kommer. Men för att det ska bli mer meningsfullt börjar jag med att skriva om vår nuvarande säkerhetspolitiska inriktning.
…okej, jag skojade. Vi har ju ingen säkerhetspolitisk inriktning. Inte på riktigt. Men även den som seglat vilse har ju en position, så vi börjar med det.

Förvånansvärt ofta hör jag människor uttrycka sig som om Sverige var neutralt. Det var det länge sedan vi var. Neutraliteten avskaffades formellt tidigt 90-tal om jag minns rätt, och i och med EU-inträdet blev det än svårare att hävda neutralitet. Vidare, som alla känner till vid det här laget var den gamla neutralitetspolitiken (”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”) en chimär. Man lurade möjligen det svenska folket, men alla relevanta säkerhetspolitiska aktörer visste hur det låg till med den saken. Exempelvis betraktade Sovjet Sverige som en del av Nato.
Därmed inte sagt att det var enbart tomma ord. Sverige backade under kalla kriget upp sin formella alliansfrihet med ett förhållandevis starkt försvar, eftersom det är vad någon utan försvarsgarantier från andra måste ha om man vill ha någon trovärdighet när man hävdar sitt territorium. Ensam är inte stark, men ensam behöver vara stark. Under slutet av kalla kriget lade Sverige bortåt 3% av BNP på sitt försvar.

Hur man skaffar sig en liten förmögenhet
Efter kalla kriget rustade Sverige ned kraftigt, för att i försvarsbeslutet 2004 i princip avskaffa territorialförsvaret till förmån för ett insatsförsvar med fokus på internationella insatser. Redan då fanns röster som hävdade att det vore oklokt att så totalt bortprioritera försvaret av det egna territoriet, men det var som det var.
Under 2008 angrep Ryssland militärt Georgien. Det var inte den första fientliga handlingen från Ryssland mot något av sina grannländer, men det tjänade som en väckarklocka. Sverige tryckte i allt väsentligt på snooze.
Vad man faktiskt gjorde var att fatta ett försvarsbeslut 2009 om att Sverige skulle ha i alla fall någon förmåga att hävda eget territorium. Det är detta som är det bespottade enveckasförsvaret, som ÖB populariserade förra året. För att rekapitulera: enveckasförsvaret är att kunna försvara en (1) del av landet. Som Stockholm ELLER Gotland, inte båda. (Blekinge, Göteborg och Norrland kan ju… äsch, låt oss inte tänka på det.) Detta i upp till en vecka. Och det bygger på gynnsamma omständigheter, som att vi har lång förvarning och agerar på den; ingetdera är vidare troligt. Vidare är detta försvar ingenting vi har i dag, utan något vi hoppas ha om bortåt tio år, givet substantiell tillförsel av pengar.
Så hur är vår position? Vi lägger i dag 1,2% av BNP på försvaret, vad får vi för det, när man börjar räkna förband?
För några decennier sedan kunde vi på armésidan ställa upp tiotals brigader. I dag kämpar vi för att få en (1) fungerande brigad. Beståndsdelarna av den har heller inte övat ihop.
Det påstås ibland att vi har oproportionerligt mycket flyg. Det kan stämma om man jämför med de andra försvarsgrenarna, men inte om man jämför med ambitionen att kunna försvara landet. För att med någon uthållighet försvara territoriet räknar man allmänt med att det behövs åtminstone 100 Gripen. När moderniseringen av Gripen-beståndet är klart ska vi ha 70 plan – förvisso en ökning från de 60 som först var planerade. Det kan i och för sig spela mindre roll så länge vi inte har någon krigsbasförmåga; då är risken exceptionellt stor att flyget ändå slås ut mycket snabbt.
Marinen då? Den erbjuder ingen ljusning. Vid ubåtsoperationen i höstas såg vi en stor del av Sveriges totala sjöstridskrafter (som för övrigt inte har något vettigt luftvärn). För bara ett par år sedan talades det på allvar om att helt lägga ned marinen eftersom vi ändå hade kritiskt låg förmåga.
Det är vad vi får i dag. Antalet förband och fordon är inte ett entydigt mått på försvarsförmåga, men det säger i alla fall något. Och då har vi inte ens gått in på materielunderhållet, som i stycken kan få den svenska järnvägen att framstå som ett under av framsynthet.

Tänk på mig som liten är
Som nationallt försvar betraktat är detta i bästa fall löjeväckande, vilket även riksdagen insåg. Därur torde vi kunna spåra vår säkerhetspolitiska portalparagraf sedan 2009, solidaritetsförklaringen:
Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vi ska därför förbereda oss för att efter egna nationella beslut kunna ge och ta emot stöd, som också kan vara militärt.
Denna försäkran tror jag har gått många människor förbi. Inte för att den varit på något sätt hemlig, men försvars- och säkerhetspolitik har inte debatterats seriöst i Sverige förrän alldeles nyligen. Nå, den försäkran kan man fundera på en stund.
Och när man gjort det, titta på mittersta meningen.
Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.
Jaså det gör vi.
Men vem, exakt vem, är det som ska hjälpa Sverige vid ett eventuellt angrepp? Och vet de om det?
Ingen, jag understryker ingen, har kunnat svara på det.
Anledningen är enkel.
Ingen kommer att hjälpa Sverige.
När frågan kommer upp tittar våra grannländer besvärat åt ett annat håll. Nato har artigt men tydligt upplyst om att man visserligen uppskattar Sverige som partner, men några försvarsgarantier utan medlemskap finns inte.
(Och även om kavalleriet skulle komma galopperande till undsättning med högsta fart så tar det åtminstone två-tre veckor. Ser någon glappet till enveckasförsvaret? Ska man ta emot hjälp ska inte allt vara förlorat redan när hjälpen kommer.)
Sverige har alltså, för att skyla över sitt urusla läge, lovat sig själv hjälp från ovan.

Som ofta påpekas är ett isolerat militärt angrepp mot Sverige osannolikt, om det inte görs som inledningen till en större konflikt, i vilket fall det är mindre osannolikt. Skulle ett militärt angrepp komma, ja då är det förmodligen i samband med en storkonflikt i närområdet. Tvärtemot vad man kan tro ökar inte det sannolikheten för att Sverige skulle få hjälp, utan minskar den. Alla tänkbara hjälpare kommer ha fullt upp med sitt. Var på prioritetslistan tror ni det kommer att avdela redan otillräckliga resurser till någon som vare sig är med i någon allians eller tagit sitt försvar på allvar?

Ja, Sverige är en nära partner till Nato. Men det finns ett land som var ännu närmare och ännu lojalare, utan att vara medlem.
Ukraina.
Ser ni någon hjälpa Ukraina försvara sig?
Nej, Sverige kan inte räkna med någon hjälp. Vi har kompisar, men skulle saker och ting gå överstyr kommer kompisarna råka åka in i en tunnel precis när vi ringer. Och varför inte? Varför ska man riskera sitt eget för att hjälpa någon som inte ens försökt skydda sig?

Sammanfattning
Vi har i dag en mycket låg försvarsförmåga.
Vad mer är, om vi ropar efter hjälp är det ingen som kommer.
Och även om någon, mot alla rimliga bedömningar, skulle komma så är allt redan över på sämsta sätt när de väl kommer.

Det här tycker en del är en rimlig risktagning.
Jag tycker det är åt helvete. Så här kan vi inte ha det.

Häng kvar.

———

Det här är del 3 i min nystartade serie om det militära försvaret.
Del ett är här och handlar om varför vi alls ska ha ett försvar.
Del två är här och handlar om när vi behöver ett försvar.
Utöver detta finns spridda inlägg i kategorin Ultima ratio regum.

Annonser

Bredvidläsning

söndag 11 januari, 2015

Som ett mellanspel i mitt försvarsbloggande vill jag nu sprida några länkar. Ja och så vill jag påminna om gårdagens inlägg här på bloggen, som behandlade när man bör ha ett försvar.

Jag börjar med en artikel på SvD Brännpunkt i dag. Tre av Sveriges mer aktiva försvarsdebattörer skriver om läget för det svenska försvaret. Det går inte att täcka in alla aspekter i en sådan artikel, men som delsammanfattning är den inte alls dum och jag tycker dessutom att den anknyter både till mitt förra inlägg (länkat ovan) och mitt första i serien, om varför man alls ska ha ett militärt försvar. Starkt rekommenderad läsning.

Därefter ett blogginlägg av Jägarchefen: Operationella Realiteter i Östersjöregionen
Jägarchefen brukar ärligt talat skriva långt, snårigt och ganska svårläst – men också, bedömer jag, mycket initierat. Det här inlägget stämmer på allt det. Den som inte är sugen på att grotta ned sig i rysk militärorganisation kan hoppa till slutsatserna. Speciellt den korta förvarningstid man kan räkna med är intressant.

Slutligen två länkar jag redan postat på min politiksida på Facebook (https://www.facebook.com/DanTilertPolitik), där jag skrev så här:

Nämen hörrni. Vi tar lite länkfest till The XX Committee. Det är en blogg som drivs av John Schindler, historiker och före detta, uh, spook på amerikanska sidan. Hans syn på världen överensstämmer inte alltid med min, men jag uppfattar honom som mycket kunnig inom områdena han skriver om.

Det är ganska långa texter, men den första är rätt hanterlig:
http://20committee.com/2014/12/23/beware-putins-special-war-in-2015/
Det är en ickeoptimistisk fundering om vart konfilkten mellan Ryssland och Väst tar vägen under 2015. Ska du bara läsa en av de två texter jag länkar till här rekommenderar jag den här.

Den andra texten (som kändes längre att läsa även om den inte var det) handlar om sammansmältningen av kyrka och stat i Ryssland och dess användning i aggression mot Väst:
http://20committee.com/2014/12/27/putins-orthodox-jihad/
”…this bears more than a little resemblance to Holy War in a Russian and Orthodox variant. Whether Putin really believes all this may be immaterial, since his regime has created and nurtured a virulent ideology, an explosive amalgam of xenophobia, Chekism and militant Orthodoxy which justifies the Kremlin’s actions and explains why the West must be opposed at all costs.”

Och jag tyckte det var värt att lägga in här också.
Du behöver ju inte läsa alla artiklarna på direkten.

Nu pulka, tror jag.

Att bädda med granris

lördag 10 januari, 2015

För några inlägg sedan skrev jag om varför man alls ska ha ett militärt försvar. Inställt extraval innebär inte att den tilltänkta serien försvarsinlägg ska skrinläggas, så jag fortsätter här med när man ska ha ett militärt försvar.
Ganska långt inlägg, men du kan ju alltid hoppa över de avsnitt du inte orkar med. Slutsats dras längst ned.

När behövs försvaret?

Det är mycket enkelt. Försvaret behövs när det finns ett hot att försvara sig mot. Som jag skrev i förra inlägget i serien, det behöver inte vara ett fullt utvecklat invasionsförsvar designat för att kasta alla tänkbara och otänkbara angripare i sjön, men en tröskeleffekt är alltid eftersträvansvärd.
Så principen är enkel, men det kräver en hel del arbete att följa principen. Det duger inte att börja från noll den dagen hotet blivit realitet; att upprätthålla en försvarsförmåga bygger på flera saker som alla är tidskrävande. Jag ska exemplifiera nedan.

Materielanskaffning

Det här råkar vara mitt specialområde.
Att skaffa militär materiel tar tid. Förenklat: först ska man komma fram till ganska precis vad behovet är. Sedan ska man upphandla rätt pryl. Inte sällan krävs någon modifiering för att den ska passa svenska förhållanden, och den är förmodligen inte färdigtillverkad vid beställning; många pratar om militär hyllvara men få har någonsin sett någon. Ofta krävs en del byråkratiskt dansande med exportkontrollregler. När materielen väl levererats ska det finnas ordentlig dokumentation, och så måste man utbilda användarna om det inte är väldigt enkla saker. Och ska man kunna använda materielen över tid måste man ha sett till att det finns möjlighet till underhåll och reparationer.
Den här processen tar vanligen flera år i anspråk. Inget man vill ha väntat med att dra igång till ett skymningsläge.
Men om det nu börjar se svettigt ut, kan man inte kapa en del byråkratiska led? Jo, en del. Men låt oss titta på det.

  • Kapa behovsanalysen? Bra om man vill bränna mycket pengar. Sämre om man vill lösa en faktisk materielbrist. Men ja, jag misstänker att några månader av byråkrati skulle man nog kunna kapa utan att ta gigantiska risker.
  • Upphandlingen då? Jodå, är det krisläge kan vi nog slänga upphandlingsreglerna överbord. Det kan kapa en del tid, men det är nog många som överskattar hur mycket tid man verkligen skulle spara, givet att man inte bara vill köpa en pryl, utan även få rätt pryl. Man måste fortfarande ta fram en ordentlig specifikation och fundera över nödvändiga anpassningar. Men okej, några månader här också, beroende på vad det är för typ av materiel.
  • Produktionsanpassning och tillverkning är svårt att göra något åt. Och speciellt i ett krisläge kan det vara mycket svårt att få prioritet hos tillverkaren om den är utländsk. Är det kris här är det antagligen kris på andra ställen också. I både Frankrike och USA – och kanske många andra länder som jag inte har koll på – har staten rätt att ställa sig först i kön till producerad materiel. Det i sig gör det olämpligt att vänta till sista stund.
  • Exportkontrollen lär också vara svår att komma runt. Ibland går den snabbt. Ibland tar den månader.
  • Dokumentation och underhållsorganisation kan man förvisso börja ta fram innan materielen levererats, men att hoppa över det är vanligen inget framgångsrecept. Kan funka för enkel slit-och-släng-materiel, men för mer avancerade grejer är det här nödvändigt och det tar lite tid.
  • Användarutbildning är uteslutet att hoppa över. Modern militär materiel, även om man ansträngt sig för att den ska vara enkel att använda i stressiga miljöer, kräver ofta både utbildning och övning för att man ska få bra effekt ur dem. Det här tar tid. Börjar man med det i skymningsläge har man försatt sig i en svår situation.

Min slutsats är att det är lätt att raljera över hur långsamt det går att skaffa materiel, men sätter man sig och tittar på allt som behöver göras – givet att man inte bara vill ha materiel, utan användbar materiel – så är det inte konstigt att det tar tid.
Det finns ett par så kallade snabbspår för materielanskaffning som jag inte går in på här, men erfarenhetsmässigt är det tveksamt hur mycket snabbare dessa verkligen är.

Vidare har vi till stora delar gjort oss av med kompetensen för att långsiktigt sköta underhåll på materiel. Det har återverkningar redan i dag. Det skulle bli en stor huvudvärk om vi bestämde oss för att varva upp försvaret igen, vilket anknyter till nästa avsnitt.

Personal

Väl så kritisk är personalförsörjningen. Man kan lätt förledas att tro att det bara ska ta ett par år att utbilda nya soldater. En värnpliktstjänstgöring var ju ofta mindre än ett år, eller hur? Och så kör man ett par varv.

(Jag tycker inte att ett värnpliktsförsvar är en bra idé. Men jag återkommer till det.)

Det är en mycket optimistisk tanke. Det finns knappast kapacitet att parallellt och med god kvalitet utbilda så mycket personal så att man på bara ett par år fyller upp ett fungerande försvar. Det finns också andra besläktade problem, nämligen:
Vem är det som ska utbilda?
Vi har i Sverige gått fram rätt mycket med osthyvel, så att många delar av Försvaret fortfarande finns kvar, om än i kraftigt nedbantad form. Men vissa saker har fått gå i graven. Det här är ingen uttömmande lista, men tydligen har vi i dag inga pansarvärnsrobotar för lite längre skotthåll. Det uppmärksammades under hösten att vi i stor utsträckning avskaffat vår ubåtsjaktförmåga. Detsamma gäller förmågan att i händelse av ofred basera vårt flyg på krigsbaser utspridda i skogarna.
Om vi bestämmer oss för att återta dessa förmågor, varifrån ska kunskapen om dem komma?
En begränsad tid kan man locka fram kunskaperna ur gamla officerare, men de försvinner. Sedan finns inte kunskapen i landet längre. Då har man verkligen uppförsbacke.
Många saker kan man lära sig från utlandet, men att skicka våra framtida utbildare på utbildning utomlands är inte gjort i en handvändning. Och det är ju det här med specifikt svenska förhållanden. Finns verkligen kunskapen utomlands om hur man bäst baserar Gripen i en svensk skog? Eller hur man vid ubåtsjakt hanterar den mycket speciella Stockholms skärgård? Jag tvivlar.
Och vilka är det egentligen som ska utbilda de framtida soldaterna? Såvitt jag förstår har underlaget på svenska officersutbildningarna krympt så kraftigt att man räknar med allvarliga rekryteringsproblem till många befattningar framöver. Redan i dag gapar vakanser i Försvarsmakten.

Den som hårdbantat sitt försvar har sålunda en mycket lång väg tillbaka. Ska jag gissa så kanske femton år, och det även om man anstränger sig målmedvetet.

Den ständigt sena starten

Det är inte rimligt att man ständigt ska ha högsta beredskap mot angrepp, det måste gå att växla ned en smula om hot försvinner. Även om man kan ha synpunkter på omfattningen var det knappast fel i sig att skala ned invasionsförsvaret när Sovjetunionen upphörde. Haken är att man måste växla upp i tid igen om utvecklingen vänder, och det är något Sverige inte utmärkt sig med att vara bra på. Det finns här också en inbyggd eftersläpning när man som Sverige är tydligt defensivt inriktad. Om man börjar bygga upp sitt försvar när man ser ett ökande hot ligger det i sakens natur att hotet redan har ett försprång i sin uppbyggnad. Det kan också tänkas att den som rustar för aggression gör det mer målmedvetet än den som mest vill bygga tröskelförmåga. Vi ser just nu båda effekterna i närområdet.

Den onda cirkeln

Men är inte det här kapprustningslogik? Kommer det inte bara leda till ständigt accelererande militärsatsningar?
Inte nödvändigtvis.
Om det är två aggressiva parter som båda rustar för att kunna invadera den andre, ja då blir det kapprustning. Men det speglar inte svenska förhållanden.
Om den part som satsar offensivt inte är intresserad av att ge sig på den som bygger tröskelförmåga kommer ökad tröskelförmåga inte att trigga ännu mer ökade militärsatsningar.
Man kan få kapprustning även med en offensiv part och en part som bygger tröskel. Om syftet med det offensiva rustandet är att slå den som bygger tröskelförmåga, ja då kan ökad tröskelförmåga leda till att den offensive rustar än mer. Och då måste man bygga en ännu högre tröskel. Inte så kul. Men ärligt talat, vad är alternativet för en tröskelbyggare? Att bara ge upp?
Tyvärr är det så med militära konflikter att det räcker inte att du vill ha fred och vara vänner. Motparten har alltid veto mot det.

Sammantaget

Ett militärt försvar behövs när det finns ett yttre hot. Men eftersom det tar mycket lång tid att bygga upp ett försvar om man tidigare avskaffat för stora delar av det, och man om man är defensivt inriktad vanligen kommer ligga efter, är det svårartat oklokt – för att inte tala om oansvarigt – att lägga ned tröskelförsvaret även om det ser lugnt ut för stunden. Möjligt undantag är om man är mycket snabb med att växla upp igen om säkerhetsläget försämras, och dessutom då satsar målmedvetet på att återta förmåga. Sverige har dock inte visat sig vara bra på sådant. Det torde också vara sämre ur stabilitetssynpunkt att reagera med egen satsning så fort det rustas i omvärlden än att helt enkelt behålla egen förmåga över tid.
Så svaret på inläggets fråga, när man behöver ett försvar i landet, är tyvärr: i stort sett hela tiden.

Efter att nu inledande ha förklarat varför och när jag tycker att det är nödvändigt med ett försvar tänker jag i kommande inlägg gå in mer på hur. Och för all del hur inte.
Jag återkommer.

Profetior 2015

fredag 2 januari, 2015

Åter har jag varit på nyårsfrukost där man dels går igenom föregående års profetior och så kommer med nya inför det kommande året. Eftersom alla som inte var där förstås undrar vilka profetior just jag kom med – här är de! I alla fall de profetior jag kommer ihåg. Och ibland kanske med kommentarer.
Det kan hända att alla inte är väldigt genomtänkta.
Eftersom de som jag inte tänkte ut på väg till frukosten kläckte jag vid sittande bord.
Och tråkigt nog är många av dem ganska dystra. Men inte alla!
Hur som helst. I ingen särskild ordning:

Det kommer komma cyberattack(-er) mot mål i Sverige med materiella skador som följd.
Inte så djärvt gissat. Vi har redan sett det i Tyskland i alla fall. Det kanske redan har hänt i Sverige fast det hålls tyst om det.

Minst två opinionsundersökningar rörande svenskt medlemskap i NATO som visar fler för än emot.
Borde inte vara alltför avlägset om vad jag väljer tro är en trend håller i sig.

Minst ett svenskt dödsoffer i Mali och minst en opinionsundersökning som visar fler emot än för fortsatt svenskt deltagande.
Touaregerna är sannolikt bättre på att slåss än talibanerna, men hur mycket fajtande blir det? Ingen aning.

USA går över till SI-systemet!
I år är året!

Greklands regering annonserar avsikt att lämna euro-samarbetet.
Därmed inte sagt att de faktiskt lämnar.

Alliansen anklagar regeringen för att bryta mot andan i decemberöverenskommelsen.
För att få igenom mer av sin politik hittar regeringen på sätt att lyfta in den i budgeten. Alliansen blir arg och hävdar (inte utan rätt) att så var överenskommelsen inte avsedd att fungera.

Inget ytterligare konventionellt krig (där Ukraina räknas som konventionellt krig) i Europa 2015.
Ukraina kanske inte tar hela Rysslands militärmakt i anspråk, men Ryssland kommer inte vilja öppna en till front av konventionell krigföring mot en potentiellt stark motståndare samtidigt som angreppet mot Ukraina pågår, och det kommer det nog göra ett bra tag till.

Sverige erkänner Somaliland.
Det skulle kunna hända!

Nintendo går i konkurs
Ja vad sjutton. Det har väl inte gått bra för dem på länge? Har jag för mig. Wii U blev ingen succé utom hos mig som spelat mycket Mario Kart. Och nu börjar de prata om att de ska släppa en ny konsol. Luktar desperation tycker jag.

Sverige börjar krigsplacera folk i större omfattning än på senare tid.
Ingen aning om det finns planer på det, det är mer att jag själv har blivit varse att många som borde vara krigsplacerade inte är det.

LED kommer bli den helt dominerande lampformen som svenska konsumenter köper.

Någon form av kärnvapendeal mellan (åtminstone) USA och Iran.
Troligt? Jag vet inte. Men det verkar finnas folk som tror det. Och jag fick plötsligt för mig att det var för lite utrikespolitik. Jag hade inte ens profeterat kollaps i vare sig Argentina eller Venezuela.

Och så två som kanske är lite av högoddsare.

Det kommer utbryta heta politiska gräl om de franska subsidierna till Sverige under 30-åriga kriget. Var det rätt eller fel att ta emot dem?
Något ska man ju bråka om. Och det här är väl inte sämre än en del annat?

Vi kommer se, kanske inte heta gräl, men ett nyvaknat intresse för det heliga tyskromerska riket.
Jag är inte säker på om jag fick lära mig något om heliga tyskromerska riket i skolan. Kanske måste fråga Facebook om det.

Övrigt
Två profetior hann någon annan före med: att vi kommer få se deflation i Sverige (Gustaf S drog förvisso i med nio månader där jag försiktigt tänkt nöja mig med tre som tröskelkrav), och att, i min version, det i liten men märkbar skala kommer börja säljas insekter avsedda att ätas.

Jag erbjöd mig också att satsa den ohyggliga summan 20 kr mot Gustaf S profetia att småskalig vattenkraft kommer bli större än sol- och vindkraft. Och jag vidhåller det även om man inte pratar totalt installerad effekt utan bara nyinstallationer 2015. Och även om man inte låtsas om den låga tillgängligheten hos sol och vind. Modig jag är!

Ja gott nytt år då.