Förvånansvärt vettig

Jag vet, jag sade för två inlägg sedan att jag skulle prata om hur vi ska ha ett militärt försvar. Det kommer. Men för att det ska bli mer meningsfullt börjar jag med att skriva om vår nuvarande säkerhetspolitiska inriktning.
…okej, jag skojade. Vi har ju ingen säkerhetspolitisk inriktning. Inte på riktigt. Men även den som seglat vilse har ju en position, så vi börjar med det.

Förvånansvärt ofta hör jag människor uttrycka sig som om Sverige var neutralt. Det var det länge sedan vi var. Neutraliteten avskaffades formellt tidigt 90-tal om jag minns rätt, och i och med EU-inträdet blev det än svårare att hävda neutralitet. Vidare, som alla känner till vid det här laget var den gamla neutralitetspolitiken (”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”) en chimär. Man lurade möjligen det svenska folket, men alla relevanta säkerhetspolitiska aktörer visste hur det låg till med den saken. Exempelvis betraktade Sovjet Sverige som en del av Nato.
Därmed inte sagt att det var enbart tomma ord. Sverige backade under kalla kriget upp sin formella alliansfrihet med ett förhållandevis starkt försvar, eftersom det är vad någon utan försvarsgarantier från andra måste ha om man vill ha någon trovärdighet när man hävdar sitt territorium. Ensam är inte stark, men ensam behöver vara stark. Under slutet av kalla kriget lade Sverige bortåt 3% av BNP på sitt försvar.

Hur man skaffar sig en liten förmögenhet
Efter kalla kriget rustade Sverige ned kraftigt, för att i försvarsbeslutet 2004 i princip avskaffa territorialförsvaret till förmån för ett insatsförsvar med fokus på internationella insatser. Redan då fanns röster som hävdade att det vore oklokt att så totalt bortprioritera försvaret av det egna territoriet, men det var som det var.
Under 2008 angrep Ryssland militärt Georgien. Det var inte den första fientliga handlingen från Ryssland mot något av sina grannländer, men det tjänade som en väckarklocka. Sverige tryckte i allt väsentligt på snooze.
Vad man faktiskt gjorde var att fatta ett försvarsbeslut 2009 om att Sverige skulle ha i alla fall någon förmåga att hävda eget territorium. Det är detta som är det bespottade enveckasförsvaret, som ÖB populariserade förra året. För att rekapitulera: enveckasförsvaret är att kunna försvara en (1) del av landet. Som Stockholm ELLER Gotland, inte båda. (Blekinge, Göteborg och Norrland kan ju… äsch, låt oss inte tänka på det.) Detta i upp till en vecka. Och det bygger på gynnsamma omständigheter, som att vi har lång förvarning och agerar på den; ingetdera är vidare troligt. Vidare är detta försvar ingenting vi har i dag, utan något vi hoppas ha om bortåt tio år, givet substantiell tillförsel av pengar.
Så hur är vår position? Vi lägger i dag 1,2% av BNP på försvaret, vad får vi för det, när man börjar räkna förband?
För några decennier sedan kunde vi på armésidan ställa upp tiotals brigader. I dag kämpar vi för att få en (1) fungerande brigad. Beståndsdelarna av den har heller inte övat ihop.
Det påstås ibland att vi har oproportionerligt mycket flyg. Det kan stämma om man jämför med de andra försvarsgrenarna, men inte om man jämför med ambitionen att kunna försvara landet. För att med någon uthållighet försvara territoriet räknar man allmänt med att det behövs åtminstone 100 Gripen. När moderniseringen av Gripen-beståndet är klart ska vi ha 70 plan – förvisso en ökning från de 60 som först var planerade. Det kan i och för sig spela mindre roll så länge vi inte har någon krigsbasförmåga; då är risken exceptionellt stor att flyget ändå slås ut mycket snabbt.
Marinen då? Den erbjuder ingen ljusning. Vid ubåtsoperationen i höstas såg vi en stor del av Sveriges totala sjöstridskrafter (som för övrigt inte har något vettigt luftvärn). För bara ett par år sedan talades det på allvar om att helt lägga ned marinen eftersom vi ändå hade kritiskt låg förmåga.
Det är vad vi får i dag. Antalet förband och fordon är inte ett entydigt mått på försvarsförmåga, men det säger i alla fall något. Och då har vi inte ens gått in på materielunderhållet, som i stycken kan få den svenska järnvägen att framstå som ett under av framsynthet.

Tänk på mig som liten är
Som nationallt försvar betraktat är detta i bästa fall löjeväckande, vilket även riksdagen insåg. Därur torde vi kunna spåra vår säkerhetspolitiska portalparagraf sedan 2009, solidaritetsförklaringen:
Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vi ska därför förbereda oss för att efter egna nationella beslut kunna ge och ta emot stöd, som också kan vara militärt.
Denna försäkran tror jag har gått många människor förbi. Inte för att den varit på något sätt hemlig, men försvars- och säkerhetspolitik har inte debatterats seriöst i Sverige förrän alldeles nyligen. Nå, den försäkran kan man fundera på en stund.
Och när man gjort det, titta på mittersta meningen.
Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.
Jaså det gör vi.
Men vem, exakt vem, är det som ska hjälpa Sverige vid ett eventuellt angrepp? Och vet de om det?
Ingen, jag understryker ingen, har kunnat svara på det.
Anledningen är enkel.
Ingen kommer att hjälpa Sverige.
När frågan kommer upp tittar våra grannländer besvärat åt ett annat håll. Nato har artigt men tydligt upplyst om att man visserligen uppskattar Sverige som partner, men några försvarsgarantier utan medlemskap finns inte.
(Och även om kavalleriet skulle komma galopperande till undsättning med högsta fart så tar det åtminstone två-tre veckor. Ser någon glappet till enveckasförsvaret? Ska man ta emot hjälp ska inte allt vara förlorat redan när hjälpen kommer.)
Sverige har alltså, för att skyla över sitt urusla läge, lovat sig själv hjälp från ovan.

Som ofta påpekas är ett isolerat militärt angrepp mot Sverige osannolikt, om det inte görs som inledningen till en större konflikt, i vilket fall det är mindre osannolikt. Skulle ett militärt angrepp komma, ja då är det förmodligen i samband med en storkonflikt i närområdet. Tvärtemot vad man kan tro ökar inte det sannolikheten för att Sverige skulle få hjälp, utan minskar den. Alla tänkbara hjälpare kommer ha fullt upp med sitt. Var på prioritetslistan tror ni det kommer att avdela redan otillräckliga resurser till någon som vare sig är med i någon allians eller tagit sitt försvar på allvar?

Ja, Sverige är en nära partner till Nato. Men det finns ett land som var ännu närmare och ännu lojalare, utan att vara medlem.
Ukraina.
Ser ni någon hjälpa Ukraina försvara sig?
Nej, Sverige kan inte räkna med någon hjälp. Vi har kompisar, men skulle saker och ting gå överstyr kommer kompisarna råka åka in i en tunnel precis när vi ringer. Och varför inte? Varför ska man riskera sitt eget för att hjälpa någon som inte ens försökt skydda sig?

Sammanfattning
Vi har i dag en mycket låg försvarsförmåga.
Vad mer är, om vi ropar efter hjälp är det ingen som kommer.
Och även om någon, mot alla rimliga bedömningar, skulle komma så är allt redan över på sämsta sätt när de väl kommer.

Det här tycker en del är en rimlig risktagning.
Jag tycker det är åt helvete. Så här kan vi inte ha det.

Häng kvar.

———

Det här är del 3 i min nystartade serie om det militära försvaret.
Del ett är här och handlar om varför vi alls ska ha ett försvar.
Del två är här och handlar om när vi behöver ett försvar.
Utöver detta finns spridda inlägg i kategorin Ultima ratio regum.

För några inlägg sedan skrev jag om varför man alls ska ha ett militärt försvar. Inställt extraval innebär inte att den tilltänkta serien försvarsinlägg ska skrinläggas, så jag fortsätter här med när man ska ha ett militärt försvar.
Ganska långt inlägg, men du kan ju alltid hoppa över de avsnitt du inte orkar med. Slutsats dras längst ned.

När behövs försvaret?

Det är mycket enkelt. Försvaret behövs när det finns ett hot att försvara sig mot. Som jag skrev i förra inlägget i serien, det behöver inte vara ett fullt utvecklat invasionsförsvar designat för att kasta alla tänkbara och otänkbara angripare i sjön, men en tröskeleffekt är alltid eftersträvansvärd.
Så principen är enkel, men det kräver en hel del arbete att följa principen. Det duger inte att börja från noll den dagen hotet blivit realitet; att upprätthålla en försvarsförmåga bygger på flera saker som alla är tidskrävande. Jag ska exemplifiera nedan.

Materielanskaffning

Det här råkar vara mitt specialområde.
Att skaffa militär materiel tar tid. Förenklat: först ska man komma fram till ganska precis vad behovet är. Sedan ska man upphandla rätt pryl. Inte sällan krävs någon modifiering för att den ska passa svenska förhållanden, och den är förmodligen inte färdigtillverkad vid beställning; många pratar om militär hyllvara men få har någonsin sett någon. Ofta krävs en del byråkratiskt dansande med exportkontrollregler. När materielen väl levererats ska det finnas ordentlig dokumentation, och så måste man utbilda användarna om det inte är väldigt enkla saker. Och ska man kunna använda materielen över tid måste man ha sett till att det finns möjlighet till underhåll och reparationer.
Den här processen tar vanligen flera år i anspråk. Inget man vill ha väntat med att dra igång till ett skymningsläge.
Men om det nu börjar se svettigt ut, kan man inte kapa en del byråkratiska led? Jo, en del. Men låt oss titta på det.

• Kapa behovsanalysen? Bra om man vill bränna mycket pengar. Sämre om man vill lösa en faktisk materielbrist. Men ja, jag misstänker att några månader av byråkrati skulle man nog kunna kapa utan att ta gigantiska risker.
• Upphandlingen då? Jodå, är det krisläge kan vi nog slänga upphandlingsreglerna överbord. Det kan kapa en del tid, men det är nog många som överskattar hur mycket tid man verkligen skulle spara, givet att man inte bara vill köpa en pryl, utan även få rätt pryl. Man måste fortfarande ta fram en ordentlig specifikation och fundera över nödvändiga anpassningar. Men okej, några månader här också, beroende på vad det är för typ av materiel.
• Produktionsanpassning och tillverkning är svårt att göra något åt. Och speciellt i ett krisläge kan det vara mycket svårt att få prioritet hos tillverkaren om den är utländsk. Är det kris här är det antagligen kris på andra ställen också. I både Frankrike och USA – och kanske många andra länder som jag inte har koll på – har staten rätt att ställa sig först i kön till producerad materiel. Det i sig gör det olämpligt att vänta till sista stund.
• Exportkontrollen lär också vara svår att komma runt. Ibland går den snabbt. Ibland tar den månader.
• Dokumentation och underhållsorganisation kan man förvisso börja ta fram innan materielen levererats, men att hoppa över det är vanligen inget framgångsrecept. Kan funka för enkel slit-och-släng-materiel, men för mer avancerade grejer är det här nödvändigt och det tar lite tid.
• Användarutbildning är uteslutet att hoppa över. Modern militär materiel, även om man ansträngt sig för att den ska vara enkel att använda i stressiga miljöer, kräver ofta både utbildning och övning för att man ska få bra effekt ur dem. Det här tar tid. Börjar man med det i skymningsläge har man försatt sig i en svår situation.

Min slutsats är att det är lätt att raljera över hur långsamt det går att skaffa materiel, men sätter man sig och tittar på allt som behöver göras – givet att man inte bara vill ha materiel, utan användbar materiel – så är det inte konstigt att det tar tid.
Det finns ett par så kallade snabbspår för materielanskaffning som jag inte går in på här, men erfarenhetsmässigt är det tveksamt hur mycket snabbare dessa verkligen är.

Vidare har vi till stora delar gjort oss av med kompetensen för att långsiktigt sköta underhåll på materiel. Det har återverkningar redan i dag. Det skulle bli en stor huvudvärk om vi bestämde oss för att varva upp försvaret igen, vilket anknyter till nästa avsnitt.

Personal

Väl så kritisk är personalförsörjningen. Man kan lätt förledas att tro att det bara ska ta ett par år att utbilda nya soldater. En värnpliktstjänstgöring var ju ofta mindre än ett år, eller hur? Och så kör man ett par varv.

(Jag tycker inte att ett värnpliktsförsvar är en bra idé. Men jag återkommer till det.)

Det är en mycket optimistisk tanke. Det finns knappast kapacitet att parallellt och med god kvalitet utbilda så mycket personal så att man på bara ett par år fyller upp ett fungerande försvar. Det finns också andra besläktade problem, nämligen:
Vem är det som ska utbilda?
Vi har i Sverige gått fram rätt mycket med osthyvel, så att många delar av Försvaret fortfarande finns kvar, om än i kraftigt nedbantad form. Men vissa saker har fått gå i graven. Det här är ingen uttömmande lista, men tydligen har vi i dag inga pansarvärnsrobotar för lite längre skotthåll. Det uppmärksammades under hösten att vi i stor utsträckning avskaffat vår ubåtsjaktförmåga. Detsamma gäller förmågan att i händelse av ofred basera vårt flyg på krigsbaser utspridda i skogarna.
Om vi bestämmer oss för att återta dessa förmågor, varifrån ska kunskapen om dem komma?
En begränsad tid kan man locka fram kunskaperna ur gamla officerare, men de försvinner. Sedan finns inte kunskapen i landet längre. Då har man verkligen uppförsbacke.
Många saker kan man lära sig från utlandet, men att skicka våra framtida utbildare på utbildning utomlands är inte gjort i en handvändning. Och det är ju det här med specifikt svenska förhållanden. Finns verkligen kunskapen utomlands om hur man bäst baserar Gripen i en svensk skog? Eller hur man vid ubåtsjakt hanterar den mycket speciella Stockholms skärgård? Jag tvivlar.
Och vilka är det egentligen som ska utbilda de framtida soldaterna? Såvitt jag förstår har underlaget på svenska officersutbildningarna krympt så kraftigt att man räknar med allvarliga rekryteringsproblem till många befattningar framöver. Redan i dag gapar vakanser i Försvarsmakten.

Den som hårdbantat sitt försvar har sålunda en mycket lång väg tillbaka. Ska jag gissa så kanske femton år, och det även om man anstränger sig målmedvetet.

Den ständigt sena starten

Det är inte rimligt att man ständigt ska ha högsta beredskap mot angrepp, det måste gå att växla ned en smula om hot försvinner. Även om man kan ha synpunkter på omfattningen var det knappast fel i sig att skala ned invasionsförsvaret när Sovjetunionen upphörde. Haken är att man måste växla upp i tid igen om utvecklingen vänder, och det är något Sverige inte utmärkt sig med att vara bra på. Det finns här också en inbyggd eftersläpning när man som Sverige är tydligt defensivt inriktad. Om man börjar bygga upp sitt försvar när man ser ett ökande hot ligger det i sakens natur att hotet redan har ett försprång i sin uppbyggnad. Det kan också tänkas att den som rustar för aggression gör det mer målmedvetet än den som mest vill bygga tröskelförmåga. Vi ser just nu båda effekterna i närområdet.

Den onda cirkeln

Men är inte det här kapprustningslogik? Kommer det inte bara leda till ständigt accelererande militärsatsningar?
Inte nödvändigtvis.
Om det är två aggressiva parter som båda rustar för att kunna invadera den andre, ja då blir det kapprustning. Men det speglar inte svenska förhållanden.
Om den part som satsar offensivt inte är intresserad av att ge sig på den som bygger tröskelförmåga kommer ökad tröskelförmåga inte att trigga ännu mer ökade militärsatsningar.
Man kan få kapprustning även med en offensiv part och en part som bygger tröskel. Om syftet med det offensiva rustandet är att slå den som bygger tröskelförmåga, ja då kan ökad tröskelförmåga leda till att den offensive rustar än mer. Och då måste man bygga en ännu högre tröskel. Inte så kul. Men ärligt talat, vad är alternativet för en tröskelbyggare? Att bara ge upp?
Tyvärr är det så med militära konflikter att det räcker inte att du vill ha fred och vara vänner. Motparten har alltid veto mot det.

Sammantaget

Ett militärt försvar behövs när det finns ett yttre hot. Men eftersom det tar mycket lång tid att bygga upp ett försvar om man tidigare avskaffat för stora delar av det, och man om man är defensivt inriktad vanligen kommer ligga efter, är det svårartat oklokt – för att inte tala om oansvarigt – att lägga ned tröskelförsvaret även om det ser lugnt ut för stunden. Möjligt undantag är om man är mycket snabb med att växla upp igen om säkerhetsläget försämras, och dessutom då satsar målmedvetet på att återta förmåga. Sverige har dock inte visat sig vara bra på sådant. Det torde också vara sämre ur stabilitetssynpunkt att reagera med egen satsning så fort det rustas i omvärlden än att helt enkelt behålla egen förmåga över tid.
Så svaret på inläggets fråga, när man behöver ett försvar i landet, är tyvärr: i stort sett hela tiden.

Efter att nu inledande ha förklarat varför och när jag tycker att det är nödvändigt med ett försvar tänker jag i kommande inlägg gå in mer på hur. Och för all del hur inte.
Jag återkommer.