Förvånansvärt vettig

Vi måste klargöra en sak. Det handlar om den så kallade Svenska Modellen för arbetsmarknaden. När någon ska förklara vad det är så brukar det heta att parterna på arbetsmarknaden själva ingår avtal, utan att lagstiftning blandas in. Så var i alla fall tanken från början, och Lundby-Wedin är implicit inne på samma spår i dagens debattartikel på SvD Brännpunkt, där hon kommenterar Globaliseringsrådets rapport.

Hon säger bland annat att
I rapporten uppmanar rådet till allvarliga försämringar av [LAS], vilket går på tvärs med de synpunkter rådet framför om att förändringar sköts bäst genom avtal mellan parterna.
Nu har jag inte läst rapporten, men rimligen så argumenterar hon missvisande. LAS är ett brott mot den svenska modellen, inte en del av den. Den är en del av ett helt paket med lagstiftning om arbetsmarknaden som facket beställde på 70-talet – i direkt strid med modellen att villkoren ska avtalas fram mellan arbetsmarknadens parter. Om man vill hålla fast vid den svenska modellen så ska LAS avskaffas, inte bevaras.

Jag tror inte att LAS ensam är skyldig till allt elände på arbetsmarknaden, men att dess inflytande är övervägande negativt är klart. Den är inte bra för arbetsgivarna, som får sin flexibilitet kringskuren. Den är inte bra för unga, invandrare och andra grupper som rent statistiskt har det svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Den är inte ens bra för dem som redan är inne i systemet och har varit länge på en arbetsplats, och som till synes gynnas av lagen – det är mångomvittnat att man inte törs lämna en arbetsplats man inte trivs på eftersom man är rädd för att hamna sist i kön igen. Det är svårt att förstå varför tjänsteår ska väga tyngre än lämplighet när det ska avgöras vem som i tider av nedskärningar ska stanna på en arbetsplats.
LAS är alltså, på det stora hela, inte bra för någon.

Det finns annat att slå ned på i artikeln, men man kan inte alltid göra allt.

Okej, det är tydligt att om jag ska komma igång igen här så kan jag inte gå och vänta på att generationsromaninlägget ska komma av sig självt. Jag får återstarta med små korta notiser.

Som en fundering kring utträngning från välfärdssystem. Det är nämligen vad oppositionen ofta, men på senare tid mer högljutt har beskyllt regeringen för att hålla på med. 500.000 människor är tydligen utträngds. Från a-kassan verkar de mena.
Va?
Reality check, please.
Regeringen gjorde det i de flesta fall dyrare att vara med i a-kassan, det är alldeles sant. Men det är helt poänglöst att vara med i en a-kassa om man inte har ett jobb. Och har man ett jobb så kompenserades avgiftshöjningen, undantaget ett litet antal specialfall, med råge av sänkt inkomstskatt. Att en halv miljon människor har ”tvingats” ut ur systemet är alltså rent nys.
Däremot kan det stämma att så många har lämnat a-kassan, helt frivilligt. De har då tagit en kalkylerad risk. De har bedömt att deras situation är sådan att de inte är betjänta av att vara med i a-kassan; kanske för att de inte tror att de kommer att förlora jobbet, för att de inte behöver a-kassan om de ändå skulle göra det, eller något annat. Somliga av dem har säkert gjort en felbedömning. Men vad är det oppositionen menar? Ska befolkningen inte få göra val där det finns ett alternativ som kan ge sämre utfall än ett annat?
Kanske. Valfrihet har aldrig stått högt på agendan hos vänsterpartierna, och beskrivs ibland på ett närmast Orwellskt sätt som tvång.
Men å andra sidan, vore de konsekventa så borde de då förespråka obligatorisk a-kassa, och det är de emot. Det ska alltså vara tillåtet att gå ur a-kassan. Vad opponerar de sig då mot? Det enda som finns kvar är ju att vanliga löntagare fått mer pengar över. Det borde vara välkommet bland partier som beskrev det som en mindre katastrof när SL-kortet höjdes 20 kr i månaden.

Tyvärr är det nog just så att man inte ser det som självklart positivt att folk får behålla mer av sin lön. Jag lyssnade nyss på panelen i Godmorgon Världen, där Aron Etzler gjorde tydligt att skattesänkningar inte var något intrinsikt positivt. Nu är Etzler inte direkt mittenorienterad, men allvarligt talat.
Det är ju självklart att skattesänkningar (åtminstone på sådant man inte vill bekämpa, till exempel löntagares inkomster) är positiva i sig. Det finns inget som är intrinsikt dåligt i att en löntagare får högre inkomst.
Sedan är det klart att i ett vidare perspektiv så måste skattesänkningar vägas mot annat. Även om en sänkning är bra i sig så existerar den i ett sammanhang, och det vore knappast någon bra idé att sänka skatten till noll. Det kan hända att det vore bättre att bygga ett äventyrsbad.
Men om man inte kan se att det är något gott i sig med lägre inkomstskatt, då har man lugnt sagt problem med prioriteringarna.

Det blev ju inte så kort det här.