Archive for maj, 2009

Vad ska jag rösta på?

söndag 31 maj, 2009

EU-valet, på riktigt.
Nu när det bara är en vecka kvar så börjar det verkligen bli dags att bestämma sig. Och jag har nästan bestämt mig, för något som både är väntat och oväntat. Jag lutar starkt åt att rösta på Christoffer Fjellner, och jag tänkte berätta ungefär varför.

Det blir första gången som jag röstar Moderat i så fall. Jag märker att det tar emot lite. Det är väl min röda ungdom som sitter i. Men EU-parlamentet är en annan sak än Sveriges riksdag, på flera sätt.

Dels så har jag uppfattat att partipiskan inte alls viner lika hårt i Bryssel som i Stockholm. Det ger mer utrymme för enskilda parlamentariker att rösta efter eget huvud och driva egna frågor, något som Fjellner har har gjort med efter- och avtryck. Dels är det andra frågor som avgörs i parlamentet än i riksdagen, varför ett ogillande eller gillande av ett partis sakpolitik i Sverige inte nödvändigtvis har så mycket bäring på Bryssel. Ta till exempel Moderaternas förstanamn, Gunnar Hökmark. Han är en av de främsta medlemmarna av de gamla bunkermoderaterna. Exakt vilka åsikter han har i rikspolitiken vet jag inte, men man kan gissa att jag på många sätt föredrar de nya mer pragmatiska moderaterna framför den mer ideologiske Hökmark. Jag hyser dock, sedan en tid tillbaka, den största respekt för honom. När baltländerna höll på att göra sig fria så var han en av få svenska politiker som tidigt stödde deras sak. Det går igen i senare gärningar, då han visat sig kapabel att skilja mellan demokrati och diktatur. Det låter inte så märkvärdigt, men det är mer än vad många klarar av. Han har också varit en av parlamentets starkaste röster mot protektionism och för frihandel. Det är några av dagens viktigaste frågor, och det är frågor som stöts och blöts i parlamentet. Därför skulle jag kunna rösta på Hökmark, även om jag nu inte gör det.
Det vill säga, i någon mening gör jag förstås det om jag röstar på Fjellner, som är tredje namn på Moderata listan. Men moraliskt, eller vad man ska kalla det, så röstar jag på politikern Fjellner. Att Moderaterna råkar vara hans parti är sekundärt.

Fjellner är på flera sätt lik Hökmark i sin EU-politiska agenda. Han har utsett frihandel till den viktigaste frågan. Han har, vill jag minnas, en vettig syn på hur man ska kunna hantera överfiskningen. Han har, till skillnad från många Moderater av den gamla skolan, ett riktigt miljötänk. Men inte minst så har han engagerat sig i integritets- och rättssäkerhetsfrågor på internet. ”Engagerat sig” är egentligen lite svagt. Han har tagit initiativ i dessa frågor och drivit dem på ett sådant sätt att han fått drösvis av andra parlamentariker med sig.

Det här är en viktig poäng. Det har, inte vettlöst, argumenterats för att det kan vara bra att få in Piratpartiet för att visa att folk bryr sig om integritetsfrågor. Gott så. Men vi vet inte om Piratpartisterna är förmögna av få gehör för sina tankar. Fjellner har flera gånger visat att han är kapabel att driva och få igenom egna idéer. Han är bevisat duglig.
Finns det då inget negativt? Tja, jag skulle vara tacksam om han kunde låta bli att se ut så mycket som en ungmoderat. Det är nästan parodiskt. Jag har också för mig att vi inte är överens på samtliga punkter – men när är man det med den man röstar på? Möjligen kunde han verka mer för att färre saker ska beslutas på övergripande EU-nivå. I det hänseendet är han ändå bättre än de flesta andra svenska parlamentarikerna.

Som jag har skrivit förut, Fjellner är en rask gosse (jämnårig med mig). Han tänker fritt och rätt i de viktigaste frågorna, och han har bevisat att han kan driva dem med framgång. Han är en värdig kandidat.

LAS vs Den Svenska Modellen

måndag 25 maj, 2009

Vi måste klargöra en sak. Det handlar om den så kallade Svenska Modellen för arbetsmarknaden. När någon ska förklara vad det är så brukar det heta att parterna på arbetsmarknaden själva ingår avtal, utan att lagstiftning blandas in. Så var i alla fall tanken från början, och Lundby-Wedin är implicit inne på samma spår i dagens debattartikel på SvD Brännpunkt, där hon kommenterar Globaliseringsrådets rapport.

Hon säger bland annat att
I rapporten uppmanar rådet till allvarliga försämringar av [LAS], vilket går på tvärs med de synpunkter rådet framför om att förändringar sköts bäst genom avtal mellan parterna.
Nu har jag inte läst rapporten, men rimligen så argumenterar hon missvisande. LAS är ett brott mot den svenska modellen, inte en del av den. Den är en del av ett helt paket med lagstiftning om arbetsmarknaden som facket beställde på 70-talet – i direkt strid med modellen att villkoren ska avtalas fram mellan arbetsmarknadens parter. Om man vill hålla fast vid den svenska modellen så ska LAS avskaffas, inte bevaras.

Jag tror inte att LAS ensam är skyldig till allt elände på arbetsmarknaden, men att dess inflytande är övervägande negativt är klart. Den är inte bra för arbetsgivarna, som får sin flexibilitet kringskuren. Den är inte bra för unga, invandrare och andra grupper som rent statistiskt har det svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Den är inte ens bra för dem som redan är inne i systemet och har varit länge på en arbetsplats, och som till synes gynnas av lagen – det är mångomvittnat att man inte törs lämna en arbetsplats man inte trivs på eftersom man är rädd för att hamna sist i kön igen. Det är svårt att förstå varför tjänsteår ska väga tyngre än lämplighet när det ska avgöras vem som i tider av nedskärningar ska stanna på en arbetsplats.
LAS är alltså, på det stora hela, inte bra för någon.

Det finns annat att slå ned på i artikeln, men man kan inte alltid göra allt.

Gentlemen, restart your engines

söndag 3 maj, 2009

Okej, det är tydligt att om jag ska komma igång igen här så kan jag inte gå och vänta på att generationsromaninlägget ska komma av sig självt. Jag får återstarta med små korta notiser.

Som en fundering kring utträngning från välfärdssystem. Det är nämligen vad oppositionen ofta, men på senare tid mer högljutt har beskyllt regeringen för att hålla på med. 500.000 människor är tydligen utträngds. Från a-kassan verkar de mena.
Va?
Reality check, please.
Regeringen gjorde det i de flesta fall dyrare att vara med i a-kassan, det är alldeles sant. Men det är helt poänglöst att vara med i en a-kassa om man inte har ett jobb. Och har man ett jobb så kompenserades avgiftshöjningen, undantaget ett litet antal specialfall, med råge av sänkt inkomstskatt. Att en halv miljon människor har ”tvingats” ut ur systemet är alltså rent nys.
Däremot kan det stämma att så många har lämnat a-kassan, helt frivilligt. De har då tagit en kalkylerad risk. De har bedömt att deras situation är sådan att de inte är betjänta av att vara med i a-kassan; kanske för att de inte tror att de kommer att förlora jobbet, för att de inte behöver a-kassan om de ändå skulle göra det, eller något annat. Somliga av dem har säkert gjort en felbedömning. Men vad är det oppositionen menar? Ska befolkningen inte få göra val där det finns ett alternativ som kan ge sämre utfall än ett annat?
Kanske. Valfrihet har aldrig stått högt på agendan hos vänsterpartierna, och beskrivs ibland på ett närmast Orwellskt sätt som tvång.
Men å andra sidan, vore de konsekventa så borde de då förespråka obligatorisk a-kassa, och det är de emot. Det ska alltså vara tillåtet att gå ur a-kassan. Vad opponerar de sig då mot? Det enda som finns kvar är ju att vanliga löntagare fått mer pengar över. Det borde vara välkommet bland partier som beskrev det som en mindre katastrof när SL-kortet höjdes 20 kr i månaden.

Tyvärr är det nog just så att man inte ser det som självklart positivt att folk får behålla mer av sin lön. Jag lyssnade nyss på panelen i Godmorgon Världen, där Aron Etzler gjorde tydligt att skattesänkningar inte var något intrinsikt positivt. Nu är Etzler inte direkt mittenorienterad, men allvarligt talat.
Det är ju självklart att skattesänkningar (åtminstone på sådant man inte vill bekämpa, till exempel löntagares inkomster) är positiva i sig. Det finns inget som är intrinsikt dåligt i att en löntagare får högre inkomst.
Sedan är det klart att i ett vidare perspektiv så måste skattesänkningar vägas mot annat. Även om en sänkning är bra i sig så existerar den i ett sammanhang, och det vore knappast någon bra idé att sänka skatten till noll. Det kan hända att det vore bättre att bygga ett äventyrsbad.
Men om man inte kan se att det är något gott i sig med lägre inkomstskatt, då har man lugnt sagt problem med prioriteringarna.

Det blev ju inte så kort det här.