Archive for maj, 2010

Variationer på ett tema

onsdag 26 maj, 2010

Det kunde ju vara trevligt om jag bloggade om något annat än oppositionens tillkortakommanden. Inte så mycket negative campaigning, liksom. Men vad ska man göra? De verkar ju sätta en ära i att haverera runt i verkligheten som en drucken elefant i en Orreforsbutik.

Det är Stockholmstrafiken igen. Det är inget sensationellt som sägs när Jonas Eliasson (KTH) påpekar att man behöver både bilvägar och kollektivtrafik. Inget av alternativen kan ensamt täcka hela regionens transportbehov, det inses tämligen lätt. Men som bekant är de rödgröna eventuellt inne på att skita i det och inte bygga någon förbifart. Vad har de då för alternativa åtgärder? Det redovisas i en DN-artikel.
Dels tycker man lite lamt att det finns ju redan en genomfart vid Enköping – Strängnäs.
Jamen ja då så! Vad ska vi då ha en väg i Stockholm för, det finns ju redan en i Strängnäs!
Sedan är det ett batteri åtgärder som alla syftar till att göra resande mindre attraktivt, kosta folk vad det kosta vill:

– Vi vet inte hur mycket som krävs för att få folk att ställa bilen, säger oppositionsborgarrådet Carin Jämtin (S).

För det är vad det handlar om. Man kan angripa transportproblemen från två håll. Antingen försöker man underlätta situationen. Eller så gör man som oppositionen, och försöker med vett (?) och vilje göra det så svårt och dyrt som möjligt att ta sig någonstans i Stockholm. För om folk upptäcker att det är helt jävla omöjligt att ta sig från norra sidan om stan till den södra, ja då stannar de där de är och trafikproblemen är lösta.
Varför inte bara riva Essingeleden? Då är vi av med den kön också.

Um. De senaste två meningarna skrev jag som en sarkasm, men de rödgröna har visst redan tänkt den tanken och funnit den god.

Carin Jämtin och Miljöpartiets talesperson i trafikfrågor Karin Svensson Smith talar också om att tidvis stänga av körfält på Essingeleden.

– Det gjordes i Köpenhamn redan i mitten av 1990-talet. Då lärde sig folk att ”här ska man inte köra”, säger Karin Svensson Smith.

Ja, det är precis så. Det är meningen att det ska vara jävligt. Det tar inte slut där heller.

Karin Svensson Smith har hämtat en idé från England:

– Nottingham var först med att ta ut en kommunal avgift på privata arbetsplatsparkeringar, säger hon.

Jamen ja, genialt! Gör det svårt och dyrt för folk att ta sig till arbetsplatser som inte ligger vid pendeltåget! Det måste göra underverk för jobben.

En bekant frågade mig för inte så länge sedan hur det kan komma sig att de rödgröna leder i opinionen (i riket nota bene, inte i Stockholm). Jag är honom fortfarande svaret skyldig. Det här är ju inte politik, det är någon sorts dagis.

Annonser

Blodtryckshöjare

tisdag 25 maj, 2010

Jag har tidigare skrivit att V tycks ha fått ett stort inflytande över vänsterblockets politik. Den som betvivlar det kan läsa denna artikel i SvD: Reträtt av USA rödgrönt krav
Egentligen är artikelns ingress en bra sammanfattning, så jag snor den.

En rödgrön regering ska kräva att USA lämnar alla sina militärbaser runt om i världen. Experter varnar för att följderna blir instabilitet och kapprustning. I Afghanistan är Sverige beroende av USA som från sina baser undsatt svenska soldater.

När jag ändå är ute och snor texter från andra, och dessutom inte har så gott om tid just nu, så kan jag lika gärna länka till Hökmark som i mitt tycke mycket bra sammanfattar. Utdrag (men läs gärna hela):

Det finns en genomgående konsekvens i det rödgröna kravet. Det är demokratins fiender som vinner om amerikanska trupper lämnar. Det är Ryssland som vinner gentemot de baltiska staterna och Europa i övrigt. Det är Kina som vinner i Asien. Nordkorea som vinner på den koreanska halvön. För att ta några av de viktigaste exemplen. De rödgröna kräver inte att ryska trupper ska tas hem från Georgien eller från Ukraina.

Så, man kan inte komma överens om grundläggande saker hemmavid, vare sig i utrikespolitik eller annat (läs gärna Uppdatering 2 i min post ”Val: Regeringsduglighet och lite trafik”), men man kan tänka sig att lägga energi på att diktera hur andra länder ska handha detaljerna i sin utrikespolitik gentemot USA.
Det här skulle vara tisdagens garv om det inte vore en fullt realistisk möjlighet att de vinner valet. Som det är nu är det mer… nja, inte en mardröm direkt. Det enda som kravet kommer att åstadkomma är att få Sverige att framstå som en åsna som bäst ignoreras. Men om det ska tas som en indikation på de prestationer man kan förvänta sig av en rödgrön regering så är det inte utan att jag får lite ont i magen.

Det grekiska dramat

måndag 24 maj, 2010

Den här bloggposten har legat och skvalpat i snart en vecka nu. Jag är inte så nöjd med den, men postar jag den så blir jag i alla fall av med den.

Det bråkas fortfarande om Grekland och dess skuldkris. Själv tycker jag att det konstiga inte är att det bråkas fortfarande, utan att det bråkats alls.
För det har bråkats, både i maktens korridorer och gatans parlament. Båda dessa kontingenter har skyllt eländet på marknaden. De engagerade aktivisterna ställer till med mordbrand för att protestera mot IMFs lånevillkor.

Men vad finns det egentligen att bråka om? Mig synes situationen vara synnerligen enkel. Grekland har under lång tid spenderat mer pengar än man tjänat. När privatpersoner gör så fastnar de i en så kallad skuldfälla och blir tvungna att anpassa sitt leverne efter resurserna. Detsamma visar sig nu gälla stater. Grekland har länge tagit lån för att täcka upp skillnaden mellan produktion och konsumtion. Nu börjar de få svårt att hantera lånen. Vad finns det då att bråka om? Blir man upprörd över att den som lånat ut pengar vill få dem återbetalade som utlovat? Det är en märklig syn på både ekonomi och ekonomisk moral. Det är för övrigt mest folks pensionspengar som är utlånade, i vanlig ordning. Blir man upprörd över att potentiella långivare känner tvivel över återbetalningsförmågan, och antingen vill ha en riskpremie eller ställer villkor för lånen? Det kan man förstås bli. Men det är en smula oklart varför någon skulle vara tvungen att låna ut sina pengar till Grekland. Den som hävdar motsatsen är välkommen att till låg ränta låna ut sitt pensionskapital till den grekiska staten.

Givetvis är det tråkigt för Grekland, och på ett emotionellt sätt kan man sympatisera med deras besvikelse. Jag vet ju hur entusiastisk jag själv skulle vara inför en egen lönesänkning, eller ens fryst lön.
Men Grekland är inte ett av världens fattigare länder. Det är inte Zimbabwe direkt. Andra länder med klart sämre förutsättningar än Grekland har klarat sig alldeles utmärkt. Och det är inte heller bara en ond elits fel; grekerna är, vill jag minnas, notoriskt dåliga på att betala de skatter de ska. Den kallhamrade slutsatsen blir alltså: Well, Grekland, boo-fucking-hoo. Dags att ta sig samman.

Varning för förbifart förnuftet

onsdag 19 maj, 2010

I dag har man kunnat läsa (jag har för mig att det var på DNs löp också) något som förvisso inte är en nyhet: Även om man bygger Förbifart Stockholm så kan den bara ett eller ett par decennier efter sitt färdigställande vara överbelastad.

Det är inte en vågad gissning att vissa kommer att ta det till intäkt för att man inte ska bygga den alls, eftersom den inte kommer att vara alla köers bane. Jodå, det har redan hänt.
Men det är givetvis tvärtom. Att man räknar med att den snart kommer att vara underdimensionerad betyder just att den behövs. Att säga att den inte behövs för att många kommer att vilja åka på den sorterar någonstans i samma liga som att säga att man inte skulle ha byggt Essingeleden, för Centralbron var ju redan igenkorkad.

I dag har jag varit i Kiruna. En karl jag skulle träffa där hade haft företag i norra Stockholm, men enligt egen uppgift flyttat till Kiruna där tidsavstånden inte var så långa. Okej, visst hände det ofta att man behövde åka tretton mil. Men det tog en och en halv timme, och vad var det mot köerna när man skulle till södra delen av Stockholm?
Den som tror att en förbifart inte behövs, eh, tror fel.

Antisemitism på egen bakgård

söndag 16 maj, 2010

Så mycket som jag skrivit om Aftonbladet, Boström och antisemitism så kanske vän av ordning undrar varför jag ännu inte skrivit om den solklart turboantisemitiske centerpartisten, inte minst som jag själv återkommande uppvisar centerpartistiska sympatier.

Nå, förutom att man inte kan skriva om allt (jag har till exempel inte skrivit om Vilks trots tumultet den senaste veckan, jag är ingen nyhetsbyrå) så är svaret enkelt. Det finns ingen som betvivlar att den här dårfinken är just en antisemitisk dårfink. Ingen Carin Jämtin har på Fejan sagt att han gör ett viktigt jobb. Ingen stor tidning har publicerat hans dravel och ställt sig bakom det. Visst, C har uppenbarligen inte gjort grundläggande research på honom, men när man väl fick honom påpekad för sig så var det snabba ryck.

Kort sagt, här finns inget av något större intresse.

Sanningen måste fram!

fredag 14 maj, 2010

SvD har en artikel om ett svart hål som slungas ut från en galax. Sådant är coolt.
Men de skriver att objektet befinner sig drygt 607 000 ljusår bort. På så nära avstånd finns inga andra galaxer än Magellanska molnen, om man nu ska räkna dem. Rimligen har de missat några nollor, vilket stöds av Space.com som de länkar till.
Jag påpekade det för dem i morse, men de har inte rättat än. Så nu blir det en bloggpost. Sanningen måste fram!

/Sanningens riddare

När lillefar super är det rätt

fredag 14 maj, 2010

Expressen uppmärksammar en glipa i Lars Ohlys lans för högskattesamhället. Tydligen har han blivit medveten om att höga skatter gör det svårt för fotbollsklubbar att betala attraktiva löner till sina spelare. Fotboll ligger Ohly varmt om hjärtat. Han tycker att det kan vara aktuellt med specialundantag i dessa fall.
Ungefär samtidigt, på Vänsterpartiets partikongress, uttrycks det att det är för lätt att bli rik i Sverige. V i synnerhet är ofta på krigsstigen för att klämma åt ”de rika”, vilket vanligen åsyftar folk med betydligt lägre lön än spelarna i allsvenskan har.
Hur går det ihop?
Det gör det förstås inte.

För några år sedan, efter valet, var V tvungna att skära ned i personalen på sitt ~kansli. Man undantog då ett par personer från turordningsreglerna, med motiveringen att i en liten verksamhet kan sådant vara viktigt för att få saker och ting att fungera. Fint, det kan man väl förstå – om man inte råkar vara vänsterpartist, och har fört mycket oväsen om att just sådana undantag inte ska vara tillåtna.
Hur går det ihop?
Det gör det förstås inte.

Båda exemplen visar med all önskvärd tydlighet att de är helt ute och cyklar, med en kompass som bara pekar mot stålet i den egna cykeln och en karta som inte uppdaterats sedan revolutionsåret -48. Så fort de får ta konsekvenserna av sina egna förslag så slingrar de sig undan. För just dem finns ömmande omständigheter, men andra arbetsgivare och rikingar är onda och ska därmed lida ont.

Hittills tyder mycket på att V får bra betalt för sitt samarbete med S och MP.
Snart i en regering nära dig?

Uppdatering
Efter några veckors betänketid bekräftat Ohly att han inte bara slant med tungan. Jag och DN skriver mer.

Val: Regeringsduglighet och lite trafik

tisdag 4 maj, 2010

I förra posten på valtemat angrep jag oppositionens bristande förmåga att få saker gjorda; att gå från stora ord till praktisk, fungerande handling. Ett utmärkt exempel, som också berör trafikpolitiken, är haveriet kring Förbifart Stockholm.

För att avhandla själva sakfrågan först så är det rätt självklart att förbifarten i någon form bör byggas. Ska man med bil ta sig mellan norr och söder i Stockholm så gives i dag väsentligen två alternativ: Essingeleden eller Centralbron, rakt genom stan. När en optimistisk pråm häromåret rammade Essingeleden blev det uppenbart hur sårbart systemet är för minsta störning. Med Essingeleden stängd kunde man välja mellan en helt igenkorkad väg genom city, eller att köra via Strängnäs. Det är helt galet för Stockholm som region och för landet som helhet att huvudstaden inte klarar av att kommunicera med sig själv. Förbifarten är en långsiktig dellösning på det, och det är väl ingen som tror att vi för all framtid ska köra med bensinbilar på den? Jag har tidigare utvecklat min ståndpunkt visavi bilen, för den som är intresserad; sammanfattning: den är inte perfekt i dag, men den blir bättre och det är något önskvärt att behålla biltrafik. Kollektivtrafik är en mycket bra lösning på delar av trafikfrågan, men kan omöjligen lösa allt.

Det om sakfrågan. Allt det här vet och accepterar en stabil politisk majoritet, omfattande i stort sett alla partier utom MP och V. Ändå blev vi häromveckan bryskt påminda om att samarbetet mellan S+MP+V inte direkt är något romantiskt äktenskap. Många har olyckskraxat om att de inte kommer att komma överens, men naturligtvis kommer de att komma överens. Frågan är vad de kommer överens om, och hur det går till.

Det är sant att denna trio under lång tid hade ett budgetsamarbete. Det påpekar de gärna. Vad de mindre gärna vill att man ska minnas är hur det såg ut. Det var utpressning, backstabbing och hotande regeringskris varenda sabla gång. Haveriet med Förbifart Stockholm visar att dessa tider inte är förbi. Här misslyckades man faktiskt med att bli eniga, och skickade frågan tillbaka till väljarna. De försöker framhålla det som ett demokratiskt framsteg, men det är naturligtvis struntprat, eftersom

  • Det här är ett skolexempel på en fråga man inte ska ha folkomrösta i. Det är ett komplext ekonomiskt beslut, och det finns inget sätt att utkräva ansvar av väljarna för deras beslut.
  • Om det är så viktigt att ha folkomröstning om det här trafikprojektet, varför ska man då inte också ha det om höghastighetsjärnvägen som de har bestämt att man ska ha, och som kommer att kosta 5-10 gånger mer?
  • De tänker sig att man ska fortsätta med projekteringen av arbetet fram till folkomröstningen, för sådant kostar i deras värld inga pengar. Säg det till alla dem som vill ha lön för sitt projekteringsarbete.
  • Som en bonus är folkomröstningen möjligen olaglig; regeringen kan, har det sagts från juridiskt håll, inte beordra fram en folkomröstning i en viss del av landet.

Så, visst kommer de att kunna enas. Den här gången enades de om att de inte klarar av att regera, och att de ska göra spektakel av en stor men inte anmärkningsvärt stor infrastruktursatsning. Det är knappast Valmyndighetens eller folkets fel, men det är ändå vi som får lida för det. Vad blir nästa folkomröstning? Afghanistan? Varenda fråga i utrikespolitiken där Lars Ohly utnyttjar att S behöver honom mer än han behöver S? Polisens antal? Fastighetsskatten?

Kan man inte regera så ska man inte. Att koalitionspartier inte tycker likadant i varje fråga är naturligt, men det ingår i dealen att man kan hantera sådant. Oppositionen har kommit fram till att de inte gillar att vara opposition, men har redan på torrsimstadiet uppvisat en förskräckande inkompetens och brist på förmåga att hantera de krav en koalitionsregering ställer. Preludiet förskräcker. De har inte i regeringsställning att göra.

Uppdatering
Jag ser nu att prediktionen om Afghanistan har alla möjligheter att falla ut på sämsta möjliga sätt…
DN: Rödgröna passar om Afghanistan

Uppdatering 2
SvDs ledarblogg tipsar om en artikel på temat: ”Rödgrön skräckfärd” i Fokus. Långt och läsvärt. Inte för att det finns någon garanti för att Alliansens interna förhandlingar alltid är en dans på rosor, men min kommentar ovan om hur det var när de skulle komma överens förr om åren är uppenbarligen inte passé.

Val: Miljöpolitik

måndag 3 maj, 2010

Efter att ha plockat enkla poäng i Saab-frågan ger jag mig nu på något som för många kan tyckas vara en tough sell: Att regeringen har en bättre miljöpolitik än oppositionen. Oppositionen har ju Miljöpartiet, som per definition har bäst miljöpolitilk, eller hur?

Det är sant att Moderaterna länge gav blanka fan i allt vad miljö hette, och att Miljöpartiet var de som på allvar fick in miljöfrågan i svensk politik. Men sedan dess har det hänt saker. Alla partier har i dag tagit till sig miljöfrågan, och det är inte längre självklart att den som har mest miljö i namnet har den bästa politiken.

De senaste åren har miljöpolitik varit nära knutet till energipolitik, och det är därför naturligt att jag koncentrerar mig på det. Självklart finns andra relevanta aspekter, och vi får se om jag orkar/hinner/ids beröra några av dem. De energipolitiska aspekterna får dock ta högsätet.

Det är sunt att ha som övergripande mål att minska utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser. Dels är det rimligt att anta att teorin1 om mänsklig uppvärmning i stora drag är korrekt, dels kommer de fossila bränslena så småningom att ta slut2, så att inte fundera över detta är att stoppa huvudet i sanden.

Just Sverige är lite speciellt eftersom elproduktionen i landet till mycket liten del tillför koldioxid; som bekant är det i stort sett hälften var av vattenkraft och kärnkraft, med en smula vindkraft som bonus. Framöver kan man vänta sig att behovet av el kommer att öka.
Dels är de stora energibesparingarna redan gjorda i Sverige. Det finns inte längre en massa lågt hängande frukt att plocka på det området. Det betyder inte att allt som går att göra är gjort, men att förvänta sig drastiska besparingar i Sverige är inte realistiskt.
Dels har jag i mitt energirika evangelium predikat att ökad energianvändning är ett nödvändigt medel för att nå synnerligen eftersträvansvärda mål.
Dels, rent konkret, om vi nu ska börja använda el för att ersätta fossila bränslen på andra områden – tänk elbilar – så är det uppenbart att elbehovet ökar, inte minskar.
Detta ska vi alltså få ihop med att generera elen på icke koldioxidintensiva sätt.

Potentialen för att öka uttaget av vattenkraft i Sverige är försumbar. Vind och sol är trevliga grejer och definitivt ett komplement, men mer kan man av olika skäl inte förvänta sig i dag. Som Kungliga Vetenskapsakademiens energiutskott kommit fram till, kärnkraft är det i närtid enda realistiska alternativet. Kärnkraft är också, som jag tidigare argumenterat, behäftat med betydligt mindre farliga restprodukter än fossila bränslen, även om man helt negligerar växthuseffekten. Det kanske förvånar någon, men faktum är att man i dag fäster bokstavligen flera hundra miljoner gånger större vikt vid kärnkraftens giftighet än vid fossila bränslens giftighet. Av ett rent sammanträffande ser jag också just nu att Kungliga Vetenskapsakademien återkommit i ämnet i dag.

Så, efter denna långa introduktion. Hur ser de politiska alternativen ut?
Regeringen ser ut att godkänna fortsatt användning av kärnkraft, tillsammans med en begränsad ökning av kapaciteten.
Oppositionen vill fortfarande stänga kärnkraften.
Båda vill öka användningen av förnyelsebara energikällor (mest vindkraft och biobränslen). Oppositionens linje kräver dock att tappet från kärnkraften ersätts på detta sätt, vilket är rätt och slätt fantasier. Situationen påminner om, eller är snarare identisk med, när regeringen satte ett mål på 30%(?) minskade koldioxidutsläpp. Oppositionen var genast där och ropade på 40%, men var helt utan idéer för hur det skulle gå till – särskilt som man vägrar använda sig av de bra alternativ som faktiskt finns. Det är symptomatiskt. Man är bra på att larma och göra sig till, men när det kommer till praktiskt genomförande finns det ingen substans bakom den höga svansföringen, inget som håller i sinnevärlden.

Samma praktiska handfallenhet gav sig tillkänna när oppositionen nyss som klimatåtgärd presenterade en höjning av bensinskatten. Tidigare erfarenheter har visat att folk är påfallande okänsliga för höjda bensinpriser. Man kör i stort sett lika mycket bil ändå och drar in på något annat om det behövs för att klara ekonomin. Höjda bensinskatter är sålunda ett effektivt sätt att dra in mer pengar till staten, men som åtgärd för att minska CO2 är det mycket skrik för lite ull3. Det luktar en hel del ”We have to do something. This is something. Therefore we have to do it.”

Det är mycket känslor och lite kalkyler i miljöpolitiken. Växthuseffekten är ett globalt problem, och givet ändliga resurser bör man satsa dem där de får störst effekt. Sverige har redan kommit långt i sitt arbete, och fortsatta minskningar på hemmaplan är relativt dyra. Därför har regeringen föreslagit att pengar för utsläppsminskningar skulle kunna gå till åtgärder i andra länder där samma resurser kan få en mycket större effekt. Detta har man på den vänstra planhalvan motsatt sig, och utmålat som ett sätt att smita från ansvar.
Det är alltid vanskligt att spekulera i andras inre liv, men en sådan inställning förklaras lättast av en övertygelse om att miljöpolitik inte är riktig miljöpolitik om det inte gör ont. Prio ett är att umbära och försaka, om det sedan får någon effekt är på något sätt sekundärt. Bensinskatter kan man alltid höja, det kanske inte är speciellt effektivt ur en miljösynpunkt men det gör i alla fall ont.

Ett annat exempel är fisken. Det är allom bekant att många fiskevatten är i ett bedrövligt skick. Nå, det finns en lösning som testats av några länder (Tex Island och Nya Zeeland), och som åtminstone där fungerat bättre än något annat, nämligen att införa ett system med äganderätter för att på så vis neutralisera the Tragedy of the Commons. Det verkar vettigt att försöka med det i Sverige också, vilket regeringen föreslagit. Miljöpartiet är dock inte riktigt med på den idén. Varför? Det förefaller oklart. En förklaring som ligger nära till hands är att det är svårt att få ihop en sådan ansats med en världsbild där godheten i miljöpolitiken är direkt proportionell mot smärtan den medför.

Miljöpartiet, som till stor del är de som sätter tonen för miljöpolitiken inom oppositionen, har ett djupt rotat teknikmotstånd. Det är också synnerligen väldokumenterat att ren vetenskapsfientlighet är utbrett inom partiet. Det är då inte så konstigt att de enda lösningar man tar till sig är sådana som handlar om ransonering.

Miljöpartiet och oppositionen är bra på att skrika högt om miljön. Det är i sig ingen dålig sak. Det kan behövas att någon skriker för att sådant ska bli uppmärksammat. Men det är inte säkert att den som skriker högst har de bästa lösningarna. Inte minst måste olika saker kunna vägas mot varandra. Att vara emot allt är bra plakatpolitik, men inte bra miljöpolitik. I sin synbarligen närmast kompletta oförmåga att prioritera och hålla huvudet kallt har oppositionen byggt en miljöpolitik av tomma ord. Sådant fungerar i opposition, men det duger inte om man vill regera.

Det finns mer att säga, men det här kan inte bli hur långt som helst. Nuvarande regering har inte samma uppskruvande tonläge om miljön, men de har visat en viss förmåga att get shit done. Det är mer än man kan säga om vänstra planhalvan, och att åstadkomma saker i praktiken tycker jag är viktigare än vem som kan hitta på störst siffror. Därför anser jag att regeringen har en bättre miljöpolitik än oppositionen.

1Jag använder här ordet teori i dess vetenskapliga mening, vilket ställer mycket högre krav än i dess vardagliga mening; den vardagliga användningen av ”teori” motsvaras i vetenskapliga sammanhang mer av explorativ hypotes eller hugskott.

2Okej, jag vet, de kommer aldrig att ta slut. De kommer bara att bli så dyra att man inte vill ha dem längre. Men det är i praktiken samma sak.

3Man kan dock tänka sig att högre priser på just bensin kan leda till att andra bränslen framstår som mer attraktiva, och den effekten är antagligen starkare i dag än igår. Det förefaller dock långsökt att det skulle ha blivit någon mirakulös förändring.