Archive for mars, 2015

Lasting Damage

tisdag 31 mars, 2015

I lördags den 28 mars hölls alltså stämma för Stockholmscentern, och som den som läst förra inlägget vet hade jag berikat den med fem motioner. Det visade sig vara en femtedel av det totala antalet motioner, så ett tag kändes det som att jag bredde ut mig ganska mycket. Sedan kändes det som att jag bredde ut mig ganska mycket, fast på ett bra sätt.
Jag hade dessutom skrivit under en motion om elöverkänslighet.
Det här inlägget handlar om hur stämman gick, med starkt fokus på just de motioner som jag skrivit eller deltog i debatt om.
På stämman hände förstås mycket annat, och inte allt av intresse för den som inte är del av centerrörelsen. Jag tycker i alla fall det kan vara värt att nämna att Christina Linderholm valdes till ny distriktsordförande efter Per Ankersjö. Det tror jag kan bli utmärkt.

Christina Linderholm, ny distriktsordförande för Centerpartiet i Stockholms stad.

Christina Linderholm, ny distriktsordförande för Centerpartiet i Stockholms stad, är skarpare i verkligheten & full upplösning.

Vad gäller motionerna då så hade samtliga motioner före stämman behandlats av distriktsstyrelsen och försetts med överlag väl genomarbetade svar – inget litet jobb. Jag hade tänkt blogga om dessa svar före stämman men hann helt enkelt inte.
Väl på stämman behandlades sedan motionerna i fyra kommittéer som tog ställning till distriktsstyrelsens svar. Kommitténs förslag togs sedan upp i plenum. Och det är först där det avgörs; vad än styrelsen och kommittéerna sagt kan stämman slutligen rösta för något helt annat, och då är det det som gäller.
Jag går inte igenom dessa turer i detalj i det här inlägget, då skulle knappt jag själv orka läsa det.

I stället, pang på motionerna. De två första motionerna från förra inlägget, den om läkemedelsbegreppet och den om reglerna för personalvårdsförmåner, hade båda udd mot pseudovetenskap – inte genom att vilja förbjuda något, utan mer genom att ge sig på olika former av statligt stöd till pseudovetenskap. De gick båda i princip igenom. Den om läkemedelsbegreppet på rent bifall; för personalvårdsförmånerna höll styrelsen/stämman i stort med men förespråkade en utredning av reglerna, vilket väsentligen är ekvivalent med motionens avsikt. Jag deklarerar framgång på båda.

Jag hade alltså också skrivit under en motion rörande behandling av elöverkänslighet som John Kåberg tagit initiativ till. Den yrkade bara på att behandling bör ske i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, vilket inte är något nytt i sig. Den riktade sig i första hand mot de fall då man lagt skattepengar på att ”elsanera” lokaler. Den gick också igenom utan mankemang.

Så var det försvarsmotionerna då. Den första, om en detalj i upphandlingslagstiftningen, kommer knappast bli en blockskiljande valvinnare; jag ser den mer som en teknikalitet som bör rättas till. Den ansågs besvarad, men med ”Distriktsstyrelsen anser att frågan […] är så pass viktig att motionens innehåll och andemening bör meddelas Centerpartiets riksdagsgrupp och Centerpartiets kansli i Europaparlamentet och kan, med motionärens medgivande tillse att så sker.” Det har jag förstås inget att invända mot.

Hm… de två sista försvarsmotionerna tror jag faktiskt jag tar i ett separat inlägg, jag kan vilja lägga ut texten lite mer om dem. I stället kan vi glädja oss åt att stämman antog en motion om att barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare, och att man ska kunna ange vilka dessa är redan under graviditeten. Detta var nog stämmans längsta debatt, trots att stödet för motionen var stort. Debatten handlade till stor del om vilket inspel rörande föräldraförsäkringen man eventuellt skulle skicka med, men landade till slut – klokt, säger jag – i att inte säga något alls om det; den frågan behöver man uppenbart tänka över, och det görs inte bäst under pågående plenumdebatt.
Under denna debatt etablerades också stämmodagens ord: ”Fjösig”. Det var flera debattörers epitet på önskan att inte rakt av bifalla utan i stället ta ett varv via utredning.
Självfallet måste man utreda, men det görs alltid inför sådana lagändringar. Det hindrar inte att man uttrycker stöd för en intention.

Så, det får räcka som första del; en första del av idel goda nyheter. Håll utkik efter del 2!

(Inläggets titel: ett General Systems Vehicle från Culture-boken Look to Windward.)

Motionera mera

lördag 14 mars, 2015

Om två veckor är det distriktsstämma i Stockholmscentern dit jag hör. Jag har inte försuttit tillfället att skriva ihop en bunt motioner. ”En bunt” är en bra beskrivning; jag hade ingen aning om det medan jag skrev dem, men det visade sig sedan att mina motioner står för en försvarlig andel av det totala antalet motioner.
Nåja, så kan det gå.
Idén med det här inlägget är att jag lägger upp motionerna (pdf-filer) så att den intresserade kan se vad jag valt att skriva den här gången. Givetvis har jag inte kunnat motionera om varenda fråga som engagerar mig, och i många fall (exempelvis TV-licensen) är det överflödigt att motionera eftersom jag och partiet redan intar samma ståndpunkt.
Hur som helst, till motionerna! Med länkar och kort sammanfattning, om det alls behövs.

Läkemedelsbegreppet
Det är dumt att saker som inte har någon medicinsk effekt ska kallas läkemedel. Avbryt!

Renodlade regler för personalvårdsförmåner
Det är tillåtet för arbetsgivare att skattefritt bekosta viss friskvård för de anställda. Vad som är tillåtet och otillåtet är dock inte helt logiskt. Varför är det okej med homeopati men inte med kanotpaddling? Ändra!

Ändring av upphandlingslagstiftningen för militär materiel
En mycket teknisk motion (rent juridiskt) som ger sig på vad jag ser som ett direkt fel i den svenska upphandlingslagen som får kännbara konsekvenser.
Jag vill passa på att tacka Estrid Faust för hjälp med juridiska detaljer.
Tidigare hade jag någon sorts vag idé om att inte motionera om sådant som direkt berörde mitt arbete. Nu har jag helt enkelt struntat i det.

Och så ett par försvarsmotioner, vars argumentation bör vara välbekant för den som följt min försvarsserie (tex förra inlägget) här på bloggen.

Tröskelförmåga och uthållighet hos Försvarsmakten
Vårt militära försvar är underdimensionerat till och med för sina fredstida uppgifter. Med hänsyn till omvärldssituationen i dag är det ingen överdrift att säga att läget är kritiskt. Dribblande med enstaka flygplan är bara larvigt. Kraftsamling efterlyses.

Svenskt medlemskap i NATO
Att ge nytt liv åt försvaret är nödvändigt, men inte tillräckligt. Att gå med i Nato är nödvändigt, men inte tillräckligt. Tillsammans kan de två åtgärderna vara tillräckliga. Nato är inte perfekt, men likväl vår naturliga hemvist och bättre än alternativen.

Hur effektivt är det då att en enskild medlem motionerar? Tja, jag vet inte. I riksdagen bedöms det vanligen vara begränsat effektivt med ledamöternas fria motioner (även om läget just den här mandatperioden kan göra att det förändras något). Samtliga mina motioner är riksangelägenheter, vilket betyder att de först ska behandlas på stämman i Stockholm för att sedan gå vidare till nationella partistämman i höst. Rimligen är det bara ett fåtal av enskilda medlemmars motioner som slår igenom så att de faktiskt blir partiets politik.
Å andra sidan är motionerna det bästa verktyg jag kan se att jag har för att komma någonstans med politiska frågor som just jag driver.
Och jag tänkte, om inte förbättra, så åtminstone påverka utsikterna genom att detta år faktiskt åka till nationella partistämman och förhoppningsvis stå och dundra i talarstolen till motionernas fromma. Framåt, uppåt, utåt!

Agera, agera och agera.

onsdag 11 mars, 2015

Jag närmar mig nu finalen i min publiceringsmässigt lite ryckiga serie om det svenska militära försvaret; varför vi har det, hur tillståndet är och vad vi bör göra. Jag hade sett framför mig hur det skulle utmynna i ett kraftfullt ”Och därför anser jag”, men finner i stället att när jag nu lagt grunden i de tidigare inläggen i samma serie så faller sig slutsatserna så självklara att de närmast är antiklimatiska.
De tidigare inläggen länkas till längst ned i detta inlägg, och jag utgår från att du läst dem innan du läser det här. Det går fint att läsa det här inlägget utan att ha läst de tidigare, men då blir det ganska mycket slutsats och ganska klent med underbyggande argumentation.

Det är mycket angeläget att vi
För det första
rustar upp försvaret så att det
a) når en adekvat tröskelförmåga
och
b) har en uthållighet som gör att man i händelse av angrepp kan hålla stånd så länge att hjälp har möjlighet att anlända.

Tröskelförmåga är alltså att man troliggör för en presumtiv angripare att man kommer bita ifrån så hårt att det kostar mer än det smakar att angripa. Detta troliggörande står på två ben. Dels är det själva förmågan, alltså sådant som räknas i kanoner och par kängor. Men det är också försvarsviljan. Den är svårare att ta på, men är helt enkelt beredskapen att i ett skarpt läge göra bruk av sin förmåga. Ett exempel är det resoluta svenska agerandet när U137 hade gått på grund vid Karlskrona och sovjetiska fartyg gjorde sken av att påbörja en fritagningsoperation in på svenskt vatten. Sverige skulle givetvis inte i längden kunnat stå emot ett fullskaligt sovjetiskt angrepp, men att man synbarligen var beredd att sätta hårt mot hårt fick uppenbarligen Sovjet att avblåsa operationen; kalkylen var inte lockande.
Försvarsvilja är inget man beställer fram på samma sätt som man kan beställa extra maskeringsnät, den är till sin natur psykologisk, men att börja återuppbygga försvaret är i sig en signal om försvarsvilja.

Uthålligheten i ofred har lidit svårt under försvarets omställning på senare år. Inriktningen har helt och hållet varit fredstida effektivitet med internationella insatser som dimensionerande fall. Att någon skulle genomföra ett strategiskt överfall och snabbt slå ut viktiga funktioner har inte varit ett prioriterat scenario. Det behöver det vara, om vi ska ha någon chans att hålla ut tills den där hjälpen, vad den nu skulle bestå i, kan komma.

Jaha? Är det här allt? Ingen uppräkning av prylar och förband vi behöver?
Nej, det tror jag mest skulle bli dumt. Visst kan jag nämna några saker jag tror vi absolut behöver (exempelvis krigsbaser åt flyget och ett mer kapabelt luftvärn), och även några saker som antagligen vore bra. Men jag sitter helt enkelt inte på kompetens nog för att avgöra hur många brigader si-och-så som skulle behövas. Jag skulle kunna återkomma med enstaka nedslag, men även om vi bestämmer oss för att nu på allvar bygga upp en försvarsförmåga kommer pengarna inte räcka till allt nice-to-have, och om jag då står och pekar ut precis vad vi ska göra ned på kompaninivå så blir det lite som om landstingspolitikerna skulle tala om precis hur många skyddshandskar sjukhuset ska köpa nästa år. Jag avstår alltså från det. Tills vidare.

Okej. Den där hjälpen då? Hjälpen som eventuellt ska komma om det skiter sig?
Ja det är ju också helt självklart.
För det andra
ska vi omgående söka NATO-medlemskap.

Det finns en, och endast en, försvarsallians med kapacitet att erbjuda Sverige någon meningsfull försvarsgaranti, och det är Nato.
(Eftersom jag är lat orkar jag inte skriva NATO varje gång, Nato får duga.)
Vi är redan med i en annan allians, EU. De flesta EU-länder är med i Nato. Att de skulle gå med på att skapa en fungerande försvarsallians parallellt med Nato för att blidka svensk beröringsskräck är rent ut skrattretande.
Nato måste vara en del av den svenska förmågan, både sett till tröskel och uthållighet. Det räcker inte med Nato; vi måste fortfarande anstränga oss själva. Nato är inte tillräckligt, men nödvändigt. Att bygga dessa förmågor utan Nato-hjälp skulle vara oerhört dyrt.
Nato är inte perfekt, men är ändå den bästa existerande approximationen av en allians av liberala demokratier. Det är där vi hör hemma.
I korthet är inte argumentet för ett Nato-medlemskap svårare än så.

Sedan finns det en uppsjö argument emot Nato. De flesta dåliga, tycker jag. Jag kan inte gå igenom alla grundligt i det här inlägget, det blir alldeles för långt. Men jag kan ta mig an några av de vanligare och kortfattat bemöta dem.

  • Neutraliteten har tjänat oss väl.
    Okej, det här kan ta några rader i anspråk.
    För det första är vi sedan ett par decennier inte neutrala ens formellt. Senast med EU-inträdet upphörde neutraliteten. Vår solidaritetsförklaring utesluter också neutralitet.
    Vidare: vi var under andra världskriget och under kalla kriget – de perioder man oftast pratar om – neutrala på papperet. I praktiken präglades perioden snarare av avsteg från neutraliteten. Under kriget först gentemot Tyskland, sedan mot de allierade. Det fanns också andra länder i Europa som förklarade sig neutrala (som Norge och Danmark), men inte hjälpte det dem. Pappersneutraliteten var ett mycket bräckligt skydd mot omvärlden.
    Under kalla kriget var vi lierade med Nato, vilket Sovjetblocket mycket väl visste om. I den sovjetiska krigsplaneringen fanns cirka 50 kärnvapen vikta för Sverige. Även i ett något mindre destruktivt scenario planerade man för begränsade kärnvapeninsatser mot Sverige. En aggressor har alltid veto mot en annans neutralitet, och Sovjet såg Sverige som en del av Nato. Det finns pålitliga vittnesmål om att ryska försvarsmakten även 2004 sorterade svenska marinen under Nato-flottor. Hade det blivit krig hade den svenska neutraliteten inte alls tjänat oss väl.
    Och vi har som sagt redan avsagt oss neutraliteten. Den finns inte. Glöm den.
  • Är vi med i Nato måste vi basera kärnvapen hos oss.
    Nej. Detta är falskt. Det finns explicita uttalanden att ingen som inte vill behöver ha kärnvapen hos sig.
  • Vi ska inte vara med i en kärnvapenallians.
    Vi är med i EU. EU har inga kärnvapen, men några EU-länder har kärnvapen. Nato har inga egna kärnvapen. Några länder som är med i Nato har kärnvapen. Ser ni likheterna? Det här är ett otroligt svagt argument.
    Vidare räknade vi uttalat under vår så kallade neutralitet med att skyddas av USA:s kärnvapenparaply. Att gå med i Nato skulle inte göra vare sig från eller till för vår kärnvapenfrihet.
  • Om vi går med i Nato måste vi öka våra försvarsutgifter till 2% av BNP.
    Det stämmer att Nato rekommenderar sina medlemsstater att ligga på åtminstone den nivån, även om få verkligen gör det. Givet Sveriges eftersatta försvar vore det dock oklokt att ignorera rekommendationen. Så ja, det skulle kosta mer pengar än i dag. Men som jag tycker att jag har visat så är inte det ansvarsfulla alternativet att ligga kvar på dagens nivå och göra ingenting. Alternativen är antingen Nato, och en ökning av utgifterna, eller inte Nato och då en fullständigt hisnande ökning av utgifterna.
  • Vi ska inte delta i USA:s anfallskrig. (detta argument tillagt efter inläggets första publicering)
    Här kan det vara lite oklart precis vad man menar, men såväl Irak- som Vietnamkrig demonstrerar tydligt att Nato inte fungerar så.
  • Det skulle destabilisera vårt närområde om vi gick med i Nato.
    Detta är kodord för att vi inte ska reta Ryssland, för då blir de kanske arga. Självavskräckning alltså. Under en och endast en omständighet innebär svenskt Nato-närmande väsentligt ökad krigsrisk: om Ryssland ändå hade tänkt att i närtid överfalla Sverige, ja, då kan förhandlingar om medlemskap provocera fram ett tidigare överfall.
    Under andra omständigheter är det snarare det säkerhetspolitiska hål vi i dagsläget utgör som är destabiliserande.
    Skulle Sverige börja förhandla om medlemskap så skulle Ryssland föra mycket oväsen om det, det går jag med på. Ryssland som det ser ut i dag kommer nämligen motsätta sig samtliga åtgärder ägnade att stärka dess grannars försvarsförmåga. Man bör i det sammanhanget fråga sig: är baltstaterna i dag mer eller mindre utsatta än vad de hade varit om de inte hade gått med i Nato medan tid var? Och om Kreml är så angeläget om att grannarna inte ska kunna försvara sig, är det då klokt att gå Kreml till mötes på den punkten?
    Jag tycker att svaren är uppenbara.
  • Vi ska inte bidra till en rustningsspiral. (argument bara delvis relaterat till Nato)
    Västeuropa har kraftigt rustat ned de senaste decennierna. Ryssland rustar upp i en rasande takt. Västeuropa lägger fortfarande sammanlagt mer pengar på försvar än vad Ryssland gör, men det säger inte allt om vilka förmågor man har. Från ryskt håll har man uttalat att om några decennier ser framför sig ”en försvarslös kontinent”.
    (Sergei Karaganov: ”In reality, Europe is becoming a defenceless continent, [..] Without America the Europeans will be left naked and defenceless, because except for Britain, they have no armed forces to speak of”)
    Tänk på det. Tänk på Rysslands upprustning. Tänk på utvecklingen av det ryska samhället. Tänk på vad Ryssland gör mot sina grannar.
    Om att skaffa sig en grundläggande försvarsförmåga i skuggan av den aggressivitet vi ser i dag är att bidra till en rustningsspiral, ja då tackar jag ja. Alternativet är sämre.

Det får avsluta den här serien.

Liksom de flesta skulle jag föredra om ett försvar inte behövdes och vi kunde koncentrera oss på andra trevligare saker i stället. Men just försvaret är en fråga där vi inte har lyxen att kunna göra precis som vi själva vill, oberoende av omvärlden; när det gäller att leva i evig fred har omvärlden alltid veto.

———

Det här är den avslutande del fem i min nystartade serie om det militära försvaret.
Del ett är här och handlar om varför vi alls ska ha ett försvar.
Del två är här och handlar om när vi behöver ett försvar.
Del tre är här och handlar, på ett ungefär, om vår säkerhetspolitiska position.
Del fyra är här och handlar om varför vi inte ska förlita oss på återaktiverad värnplikt.
Utöver detta finns spridda inlägg i kategorin Ultima ratio regum.

Vill du läsa mer om svensk tröskelförmåga, både historiskt och i framtiden, rekommenderar jag FOI-rapporten ”Krigsavhållande tröskelförmåga – Det svenska försvarets glömda huvuduppgift?”. Den är utgiven förra året, strax innan Ryssland överföll Ukraina, men är inte för den skull omodern.

Vill du läsa mer om NATO rekommenderar jag ”Nato – för och emot”, en antologi utgiven 2014 av Kungl Krigsvetenskapsakademien, ISBN 978-91-980878-2-6.