Archive for mars, 2009

Framåt skall städse vara vår lösen

fredag 20 mars, 2009

SvD publicerar ännu en artikel om vårdvalseländet. Vinkeln är den som vi sett förut: Vårdpersonalen får problem med arbetsmiljön. Den politiska oppositionen ryar.
Men innan man slår back i maskinen så ska man ta ett steg tillbaka och sig en funderare.

Vi visste från början att det skulle bli en besvärlig inkörningsperiod. Det ligger i sakens natur när man byter allokeringssystem. Vidare var det patienternas situation som skulle förbättras, inte personalens. De undersökningar som hittills gjorts pekar på att patienterna upplevt förändringarna som positiva och att antalet besök har ökat – det är inte att fnysa åt i ett land med en vård som är god när man får den men med taskig tillgänglighet (oppositionen går för övrigt med på att tillgängligheten brister, se tex sid 4-5).
Det är ingen bra idé att förringa personalens problem, men allt kan inte lösas perfekt på en gång. Nu har vi valt att först lösa patienternas problem, sedan får man ta de problem som det medför för personalen. Någon som tycker att det omvända vore en bättre ordning? Någon? Oppositionen kanske?

Låt mig berätta om en alternativ verklighet, i en annan värld. Där är det staten som bestämmer var man ska vara när man behöver en vårdcentral. Man ska vara hemma. Att man kanske hellre vill gå till en vårdcentral nära sitt arbete… nix, det går inte. Staten har nämligen i sin storslagna visdom planerat att det är hemma som gäller, och då är det bara att rätta sig efter det. Hur skulle det se ut om patienterna gavs inflytande över sådana saker?
En annan värld är möjlig.
Ni kanske minns att så här var det. Inte i DDR 1985, utan i Sverige alldeles nyss. Fortfarande, faktiskt, om man inte bor i någon av de regioner som har infört vårdval.

Om bara några år så kommer det att framstå som helt bisarrt att man en gång inte kunde välja vårdcentral, utan att man hade centralplanerats till en. Det kommer att ranka någonstans i samma liga som att vilja förbjuda parabolantenner, att bara kunna välja på Televerket i månader för att få telefon, att inte få ha ickekommunala dagis. Kom då ihåg att Socialdemokraterna kämpade emot vårdvalsreformen, också efter det att den infördes.

True lies

onsdag 18 mars, 2009

Dagens xkcd:
xkcd

Och det är sant! Jag hade aldrig sådana här drömmar medan jag pluggade. Nu kan jag ha dem… inte så himla sällan. Och de är precis så här!

FRA och Fredrick Federley

måndag 16 mars, 2009

Jag deltog aldrig i någon större utsträckning i FRA-tumultet förra året. Inte för att det inte var en angelägen fråga, men man måste välja sina strider och det fanns andra som gjorde det där med större frenesi än jag.

Min gamle champion Fredrick Federley var mycket i hetluften när det begav sig, och fick i slutändan sin ryktbarhet rejält skamfilad. Mycket sent omsider har jag beslutat mig för att skriva ett försvar.

Det får anses som ställt utom allt rimligt tvivel att Federley misslyckades i FRA-frågan. Han har försökt framställa det som att han fått in de checks and balances som behövs för att göra avlyssningen acceptabel, men jag köper inte det. Min bedömning är att han försökte sätta stopp för hela alltet men höll inte hela vägen. Frågan jag nu ställer är i vilken grad det ska ligga honom till last, speciellt då jämfört med andra riksdagsledamöter.

För det första.
Vilken press utsattes han för? Det vet vi inte. Men vi har ett hum om vad Moderaternas Karl Sigfrid utsattes för. Med viss rätta har det hävdats att riksdagsledamöter har betalt bland annat för att inte falla för grupptryck. Men den behandling som beskrivs i länken ovan bryter ned människor. Jag anser inte att man kan förvänta sig att någon ska stå emot sådant. Nu vet vi inte om Federley utsatts för något liknande, men det skulle inte förvåna mig. Det bör man ha i bakhuvudet.

För det andra.
Hur agerade hans likar? Det var ett mycket litet fåtal borgerliga ledamöter som alls tog någon strid. Det stora flertalet var av allt att döma bara röstboskap, som det brukar vara. På rak arm kommer jag ihåg att Federley, Annie Johansson (c), Karl Sigfrid (m) och Birgitta Ohlsson (fp) förde oväsen före omröstningen. Det kan ha varit fler, men inte många fler. Det var alltså ett par procent som inte bara satt still i båten. Camilla Lindberg (fp) röstade som enda borgerliga ledamot nej, men om mitt minne inte sviker mig så hade hon inte hörts av före omröstningen. Vill man vara elak så kan man alltså påstå att hon tog den lätta vägen genom att inte utsätta sig för eld på förhand, och röstade nej i ett läge då hon kunde vara så gott som säker på att regeringens förslag inte skulle falla. Inget ont om Lindberg för det, åtminstone inte mer ont än alla de tysta i fårskocken. Men det förefaller mig en smula orättvist att hylla henne som modig och samtidigt spotta på Federley et al.

Ungefär så skulle jag vilja sammanfatta. Federley lyckades inte stå emot trycket. Man kan vara besviken på att han inte stod pall, och jämfört med en ideal verklighet kommer han till korta. Men han försökte i alla fall, och med det skiljer han sig från nästan alla andra ledamöter. Han har visat sig vara en av få som kan agera självständigt, och förtjänar bättre än att förpassas till skräphögen.

”Jag är inte antisemit, men…”

söndag 15 mars, 2009

Om det pinsamma tennisintermezzot i Malmö (och då menar jag inte israeliska psykningar) ledde till något gott så var det en mer eftertrycklig reaktion mot antisemitism från vänsterhåll än som setts på länge. Mest uppmärksamhet tycks ett upprop i Sydsvenskan ha väckt, författat av Charlotte Wiberg. Hon skriver ofta bra, så det borde inte förvåna. Jag vill också nämna en text på SVT Opinion: ”Hamas kan inte vara vänsterns vänner”

De ligger i linje med mina egna spekulationer på området. Det är inte så att de berörda delarna av vänstern (jag vill inte sätta likhetstecken mellan dem och vänstern som helhet) hatar judar. Däremot hatar de andra saker, mest USA, så mycket att det blir viktigare än lite judehat. Det i kombination med envisheten att se sin fiendes fiende som sin vän leder till den här fullständigt barocka omfamningen av Hamas och liknande rörelser.

Det är förstås en förklaring, inte en ursäkt. Det räcker inte att säga ”vi är antirasister”. Man måste vara det också.

Miljövänlig återanvändning

torsdag 12 mars, 2009

För någon månad sedan skrev jag en insändare till Teknikens Värld. Jag skickade den i en längre och en kortare version, väl medveten om att om de tog in den så skulle de ta den kortare versionen. Mycket riktigt. Jag tar nu chansen att publicera den längre och givetvis bättre versionen här:

Det har i Teknikens Värld skrivits mycket om bilar och miljö. Jag skulle vilja komma med några synpunkter som jag sällan ser i debatten. Bilen låter individer förflytta sig med en frihet som kollektivtrafik aldrig kan uppnå, eftersom den är just kollektiv. Därför är bilen något gott. Det betyder inte att man kan bortse från nackdelar som miljöpåverkan. Jag har visserligen läst att en modern bil som kör på motorväg släpper ut mindre farliga ämnen än en bil på 70-talet gjorde när den stod parkerad, men detta gäller givetvis inte koldioxid. Där har bland annat etanolen gjort sig gällande som dellösning.

Mot etanolen har riktats kritik, som mycket handlat om att etanolen inte är perfekt. Men det är ju självklart, dagens produktion är bara första steget i en utvecklingsprocess. Man har redan kunnat läsa om försök med bakterier som med hög effektivitet kan göra etanol av snart sagt vad som helst som innehåller kol. Det finns anledning att se bortom både vetet och sockerrören.

Men lika mycket som en miljöhandling är användning av etanol en politisk handling. För det första är det en signal till beslutsfattare inom stat och näringsliv att folk faktiskt är beredda att ta till sig nya bränsletyper. Den forskning på alternativbränslen som pågår nu skulle knappast ha blivit så omfattande om inte denna signal hade skickats, och det med hjälp av dagens bespottade teknik.
För det andra så stödjer jag personligen hellre sockerbönder i Brasilien än oljeregimerna i Saudiarabien och Iran. Politik är alltid omtvistat, men dessa två ställningstaganden ska man vara duktigt motvalls för att inte ställa upp på. För att bli förnumstig – man ska inte låta det bästa bli det godas fiende.

Here we go again

lördag 7 mars, 2009

DN skriver: Huliganer förstörde demonstrationen. Ja det är tennisen i Malmö förstås. (SvD tycks inte vara lika snabba i vändningarna.)
Det borde inte förvåna någon. Men titta på bilden som i alla fall just nu ligger på DNs hemsida. Jag länkar till den:

Hamas i svenskt demonstrationståg - igen

Visst sjutton är det en Hamas-flagga där.
Det är bara att googla på ”hamas flag” för den som vill övertyga sig.
Jag är inte förvånad över det heller.
Det är ju då själva fan att det ska vara så svårt att hålla sig borta från judehatet.
För det är så. Även om vi låtsas att demonstrationen i sig inte har något antijudiskt över sig – vilket torde vara uppenbart, dels med allt som föregått den, dels det som påpekats annorstädes, att det bara är Israel som sådant här riktas mot, aldrig Ryssland, Sudan eller något av många andra exempel – så är viftande av Hamas fana närmast per definition antisemitiskt. Det blir liksom det när organistationen har judeutrotning på sitt pogr… program, oavsett hur demokratiskt vald man är.

Trots all ANT-undervisning…

lördag 7 mars, 2009

Ett tag nu har jag på ett passivt sätt frågat mig om man inte borde legalisera narkotika. Inte i ett anfall av drogromantik, utan för att jag har misstänkt att det i alla fall inte skulle bli värre än i dag.

Många av narkomanerna som dör i Sverige i dag dör inte direkt av narkotikan, utan av alla komplikationer som följer med att det är illegalt. De måste också begå mycket brott för att ha råd med skiten. Narkotika är som bekant inte speciellt billigt. Och varför inte? Det är sällan speciellt komplicerat att framställa, jämfört med många andra produkter. Nej, det höga priset kommer sig förstås av just att det är illegalt. När både produktion och distribution måste hållas under lagens ofta rätt aktiva radar så blir det dyrt. De pengarna finansierar också allsköns elände, dels i Sverige, men framför allt i produktuions- och transitländer. Tänk Colombia, Mexiko, Guinea Bissau.

Ett legaliserande skulle förstås öka tillgängligheten drastiskt. Jag känner mig rätt säker på att jag personligen inte skulle ge mig på knark, men tvivelsutan skulle många andra göra det. Men skulle det, på det hela taget, bli värre än det är nu? Det finns hur mycket data som helst på att vår nuvarande policy är en del av problemet snarare än lösningen.

Jag är inte alls säker på att det skulle vara ett bra drag att legalisera. Men nu har mitt husorgan The Economist ägnat ett antal sidor åt frågan. Det blir spännande läsning. Om jag ids så återkommer jag med en kommentar när jag har läst.

Teh Hanna

torsdag 5 mars, 2009

Dn skriver långt om och med Hanna Hellquist. Sämre kan en dag börja.
Det var sommaren 2007, och jag satt och pustade ut i en stuga i Abisko med en DN – DN som jag inte haft hemma på flera år. På Namn & Nytt föll jag pladask för ett bildkåseri. Nu kommer jag knappt ihåg vad det handlade om, mer än att den allra första fläskfilén (numera utställd på Louvren) nämndes. Den skyldiga var en Hanna Hellquist, och jag utbrast ”Henne ska jag gifta mig med!”. Måhända i första hand för att få dra en one-liner från ”Änglar, finns dom…”, men ändå inte utan att tyngas av stundens allvar.

Jag visste ingenting om den där Hanna, hon kunde ju vara gift och 55 år. Lite snokande avslöjade att så inte var fallet. Det förvånade mig faktiskt inte ett dugg, det kändes som att humorn var kompatibel med den som jag själv odlat.

Lite senare läste jag ett vanligt textkåseri av henne. Hon var i Grekland med sin pappa och suktade efter inhemska gudar att förlusta sig med men fann sig i stället äta ur en hink, lite som en bakvänd Circe-historia. Det var väldigt bra skrivet och jag såld.
Jag skrev ett beundrarbrev.
Jag fick faktiskt svar, och försökte bjuda henne på en fika för att belöna hennes espri, men där tog det stopp. Fair enough, det var kanske att gå lite långt – det gäller att hålla balansen på rätt sida av beundrare/stalker.
Sedan dess har det blivit något beundrarbrev till, och närhelst jag ser en onsdags-DN så letar jag upp N&N.

Det är lite svårt att sätta fingret på vad som gör henne så bra. Det är inte alltid så haha-roligt. Men det är så gott som alltid skrivet med en mix av distans och närhet (och kanske ett stänk Mistero Buffo) som får åtminstone mig att känna att den här personen skulle jag vilja, om inte ingå äktenskap med, så åtminstone ta en fika med.

DN-reportaget ligger väl i linje med vad jag kommit att förknippa med la Hellquist. Mycket trivsam läsning. Pluspoäng för att hon törs ha en stor spindel i håret trots att hon i likhet med mig inte gillar dem. Mitt problem med spindlar är att jag inte litar på dem. Av någon svårförklarlig anledning så litar jag mer på en orm än en spindel. Hanna sätter fingret på det:

Det är de där benen… Jag har över huvud taget svårt för djur som har så många och så spretiga ben, att man inte vet åt vilket håll de ska springa. Ska de hit? Eller kanske dit?

Det är ju så det är.

Sex timmars arbetsdag!

tisdag 3 mars, 2009

Man kan säga mycket om Metalls öppning för temporärt sänkta löner. Själv är jag rejält förvånad, det går stick i stäv med fackets traditionella inställning. En längre utläggning om klokheten i den här strategin får anstå, men helt svart eller vitt är det inte.

Nå. En vinkel som jag inte har sett är att detta är ju precis vad många vänsterut har efterlyst! Vad är detta annat än att gå ned i arbetstid och dela på jobben? Få mer tid över till annat i livet! Dessutom i en period med avsaknad av positiv tillväxt, också det ett omhuldat tillstånd av till exempel miljöpartiet. Ändå har jag inte hört jubelropen från vänsterlägret. Hur kan det komma sig?

Uppdatering
Nu tycks någon i alla fall ha tänkt tanken. Men jag skulle inte kalla det jubel.

Uppdatering 2
Visst, visst. Strängt taget är det ingen lönesänkning, utan minskad arbetstid. Det är en relevant distinktion.