Förvånansvärt vettig

Klein verkar inte ha många rätt. Nu har vi finansiell kris i USA. Om Klein hade rätt så skulle makthavarna nu ta chansen att liberalisera ytterligare. I stället tycks man gräla om vem som ska ta tillfället i akt att reglera mest.

Det är knappast det tyngsta argumentet mot henne, men det är dagsaktuellt. Alltid något.

Jag tycker att det är kul med val i USA. Det är ganska viktigt, men påverkar förmodligen inte mig personligen så mycket att det blir på liv och död. Det är en annan politisk kultur än den svenska, men inte så annorlunda att det blir helt obegripligt. Äh, det är kul helt enkelt.

Till skillnad från de flesta svenskar så hejar jag på McCain. Eller hejar och hejar. Vi säger så här: Jag tror att det vore bäst om McCain vann. Här tänkte jag utan att gräva ned mig extremt i detaljerna förklara varför.

Brasklapp om nomenklatur: Jag kan inte göra anspråk på att vara groteskt insatt i amerikansk politik. Mycket blir lite på en höft sådär. När jag säger att McCain anser det-och-det så betyder det att jag bibringats den uppfattningen, inte att jag omedelbart kan komma med vattentät referens.

Jag hoppas kunna hoppa över att motivera varför man ens kan överväga att stödja en republikan framför en demokrat. Det är mest sorgligt att det tycks så cementerat att demokraterna är Goda medan republikanerna är Onda. Och att även demokraterna ligger långt till höger om höger i svensk politik, när de på flera sätt är närmare vänsterpartiet än något annat parti.
Nog om detta.

En av de allra viktigaste frågorna för mig är frihandeln. Jag anser det vara så nära faktum man kan komma i de här områdena att fri handel är det främsta eller näst främsta sättet (jämte rule of law) att få fattiga länder rika, och för alla del rika länder rikare. Att den gigantiska ekonomin USA anammar frihandel är otroligt viktigt, inte bara för USA, inte bara för Europa, utan framför allt för alla de fattiga länder som sparat hundratals miljarder på befintlig frihandel och skulle kunna tjäna än mer med än mer frihandel. Vill man vara drastisk så kan man säga att det här är en fråga på liv och död.
McCain har här varit mycket tydlig. Han har sagt att med honom som president så kommer vi att få se frihandel i en omfattning aldrig tidigare skådad. Han har dessutom stått framför besvikna fabriksarbetare i rostbältet och sagt att, tyvärr grabbar, de här jobben kommer inte tillbaka. Det kan inte kallas att predika för kören.
Obama har tyvärr också varit tydlig. Frihandel är farlig och hotar amerikanska jobb. Frihandelsavtalen ska helst sägas upp. Företag som lägger jobb utomlands ska straffbeskattas. Både tonläge och sakinnehåll är utpräglat protektionistiskt.
Om man tror att kandidaternas senare handlande har något alls att göra med vad de säger nu så är McCain alltså solklart att föredra på detta utomordentligt viktiga område.

Den andra frågan som jag håller för viktigare än de andra är Irak. Man kan tycka vad man vill om att invasionen ägde rum, men nu gjorde den det och det är imperativt att landet kan få komma på fötter igen (och ifall någon undrar så var det inte 2003 som landet slutade att vara på fötter, snarare typ 1979).
McCain förespråkade tidigt det som alla militärer på marken sade: Det behövdes mer trupp för att få ordning på landet. Sent omsider samtyckte Bush och skickade in the surge tillsammans med Petraeus. I dag är Irak inget Bullerbyn (som jag för övrigt aldrig läst), men det är otroligt mycket bättre än för två år sedan. Våldet har sjunkit till nivåer signifikant under de på Saddam Husseins tid (räknat i döda irakier) och det räknas av Jane’s inte som ett av världens 10% farligaste länder. Ingen kan med någon hederlighet påstå att truppförstärkningen inte lyckats. Vartefter irakiska trupper tar över territorier har nu ett långsamt tillbakadragande av amerikanska trupper påbörjats. Allt kan fortfarande gå åt skogen, men för tillfället finns fog för viss optimism. Jag anser att det vore vansinne att ta hem trupperna snabbare än vad situationen klarar av. Det är också vad McCain anser.
Obama å sin sida pratade länge om att så gott som omedelbart ta hem trupperna, utan hänsyn till situationen i Irak. Det i sig tycker jag skulle diskvalificera honom. Nu har han backat, och börjat slänga in brasklappar om att sådan hänsyn ska tas. Gott så. Men varför kommer han till den insikten först nu? Jag litar helt enkelt inte på honom.

Detta är mina huvudskäl.

Jag vill också passa på att beröra det här med enighet. Obama har framställt sig som den som ska ena USA och göra slut på bittra partistrider. Hittills har han dock knappast burit syn för sägen. Han har röstat ~mest vänster av alla i senaten. Han har aldrig tagit initiativ till någon blocköverskridande uppgörelse. McCain å sin sida har flera gånger gjort upp med demokraterna och har hittills varit en av de minst dogmatiska republikanerna. Han har klart mer tendens än Obama att arbeta över partigränser.

Det finns absolut problem med McCain. Till exempel är han och hans kampanj skeptiska till abort (dock ej stamcellsforskning) och det finns element (Sarah Palin) som tycks kreationistiskt anfrätta. Det är pinsamt, men jag bedömer att den praktiska betydelsen är liten. Både aborträtten (som för övrigt är otroligt långtgående; en typisk svensk skulle klassas som abortmotståndare i USA) och biologiundervisningen är underställda domstolar och inte presidenten. Påverkansmöjligheten är begränsad. Vidare vill McCain inte förbjuda abort, utan hänskjuta det till respektive delstat. Jag kan inte säga att jag skulle ha något emot det, om man ser USA inte som Sverige utan mer som EU. Jag skulle inte vilja att Sveriges abortlagstiftning styrdes från Bryssel, där det är fullt av onda papister und andere schweinhunden.

Sedan tillstår jag att jag litar mer på McCain än Obama. McCain är känd för att vara svårmutad av särintressen och att gå sin egen väg. Han tycks ha stor integritet. Obama är mer känd för att i varje given situation vilja vara till lags. Han är mycket vag om vad han egentligen vill göra sakpolitiskt – ett löfte om att detta är den stund då världshaven slutade stiga lugnar mig inte. (Vad skulle man inte sagt om det varit en republikan som hasplat ur sig något sådant?) Nu när han slutligen på konventet kom med något som liknade konkretiseringar så var det stora utgiftsökningar och inga konkreta finansieringar av dem. Hm.

Jag kan förstås inte vara säker på att McCain blir bättre än Obama. Men hittills tyder det mesta på det. Det svider att inte kunna stödja den svarte kandidaten, men bibehållen fattigdom och elände är inte okej ens när det levereras av en svart president. Men det är klart, man kanske fortfarande kan stödja en kvinna.

Det har snackats en del om individualiserad föräldraförsäkring igen. Jag känner att jag vill rycka ut till dess försvar, men jag hinner inte skriva något långt just nu. Därför kopierar jag en text jag skrev på ämnet för på dagen fyra år sedan:

Min ståndpunkt är mycket enkel:
Individualisera föräldraförsäkringen. Det skulle i ett slag lösa kolossalt mycket jämställdhetsmässigt.
Protesterna i dag går mycket (inte bara) ut på att man inte skulle ha råd att dela lika eftersom männen tjänar mer. Och så är det ju, män tjänar ofta mer än kvinnor även på liknande jobb. Kvinnor har också ofta svårt att bli anställda om de misstänks vara på väg att skaffa barn. Och varför är det så? Jo, för att det förutsätts att det är kvinnan som stannar hemma med barnen. Då blir man mindre benägen att anställa dem, mindre benägen att befordra, och de hamnar efter i löner. Det är inte roligt, men det är från arbetsgivarnas perspektiv fullständigt rationellt. Det krävs ingen ondska eller medeltida syn på kvinnan för att denna diskriminering ska fortgå, det krävs bara att företag tänker ekonomiskt rationellt. Men med en individuell föräldraförsäkring försvinner denna ekonomiska rationalitet. Då måste man inte bara misstänka alla 28-åriga kvinnor för att i smyg vilja skaffa barn och vara borta från jobbet långa tider. Man måste också misstänka alla 28-åriga män, och misstankarna fördelas lika över könen. Detta är verkligen en gordisk knut. Hugg av den, och så har vi tagit bort en gigantisk stoppkloss för jämställdheten! Och ändå vill folk inte hugga.

Till exempel skrivs det på debatt i Aftonbladet av en upprörd mamma (för säkerhets skull på bild med sina söta ungar, så att vi ska förstå att hon är god) att förslaget är galet. För hur ska man ha råd om han tjänar 40000 och hon 13000? För man har ju lån på bilen och vänjer sig vid att leva efter sin lön.
Få se nu. Hur är resonemanget här? Innan man har barn vänjer man sig alltså vid en viss levnadsstandard. Sedan när barnet kommer är prio ett att utan eftergifter upprätthålla denna standard. Alla tillfälliga besparingar är otänkbara. Barn får inte kosta något. Mamman skriker också i versaler över förslaget att om man absolut inte kan dra in på några utgifter så kanske man kan låna lite? Räknar man på det blir det inte mer än ungefär två månadsinkomster. ”HALLÅ! Ska man behöva ta banklån för att vara hemma?” Nähänä. Låna till bilen gick visst bra, men inte till barnen. Men det är klart, om man är nöjd med att män tjänar mer än kvinnor, kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden och tycker turbo i bilen är viktigare än barn, då är det faktiskt logiskt att vilja behålla status quo. Det erkänner jag.

Nu passar jag på att komplettera med att man naturligtvis inte ska förbjuda någon att stanna hemma med barnet. Det finns bara ingen anledning att tvinga andra skattebetalare att betala för ett system som cementerar könsdiskriminering. Om man vill diskriminera sig själv så ska man givetvis få göra det. Men gör det för dina egna pengar.

Vanligtvis klartänkta liberala ideologer blir här som tokiga. Plötsligt är inte individen samhällets minsta enhet, utan familjen. Plötsligt är negativa rättigheter (inte bli hindrad från att stanna hemma) lika med positiva rättigheter (tvinga andra att betala mig för att stanna hemma).

När reformen slutligen är genomförd, och det har gått något decennium, så kommer nuvarande ordning att ses som lika barock som sambeskattningen av gifta – som försvarades med exakt samma argument som dagens föräldraförsäkring.
Ta chansen att inte vara en åsna i efterhand. Förespråka individualiserad föräldraförsäkring redan i dag! Och hitta gärna på ett klatschigare namn.

Jag lyssnade just på Studio Ett där man pratade om Ryssland och Georgien. Först återgavs diskussioner från Riksdagen. En socialdemokrat tyckte att Bildt varit onödigt hård i tonen mot Ryssland. Bildt å sin sida framhärdade och dundrade på mot Ryssland så att det stod härliga till.

Sedan var det en lång direktsänd intervju med sovjetiske ~ambassadören. Det var intressant. Hittills har den saktfärdige möjligen kunnat hävda att alla saker man får höra från Ryssland, som att Georgiens territoriella integritet bara är nys, varit tagna ur sitt sammanhang. Men nu fick här en företrädare för ryska regeringen chansen att lägga ut texten utan att tas ur sitt sammanhang. Och vad sade han? Mycket av det var snömos och/eller struntprat (ryska fredsbevarande styrkor, min rumpa). Det som faktiskt innehöll information var att Georgien är Rysslands att göra med vad Ryssland behagar, eftersom det ligger nära Ryssland. Ryssland tänker stanna i Georgien tills… tja, så länge Ryssland behagar helt enkelt, men åtminstone tills georgiske presidenten som jag inte kan stava till har avgått. Detta sades tämligen utan omsvep.

Carl Bildt har förstås helt rätt. Varför ska man tassa på tå runt det här? Det kan man kanske tro om man fått för sig att diplomati är identiskt med att alltid viska, relativisera allt och aldrig ta ställning. Det är fanimej inte förlåtligt att tro det om man sitter i riksdagen. Säkert vanligt, men inte förlåtligt. Kära socialdemokrat, kära opposition. Om Rysslands agerande inte motiverar klarspråk. Om Rysslands agerande inte tarvar omprövande av doktrinen att yttre hot inte existerar. Vad gör då det? Vad skulle krävas för att man skulle höja rösten, för att man skulle tänka om läget? Skulle det räcka med ett brev där Ryssland förvarnar om att man tänker invadera grannen någon gång mellan 07:00 och 11:00 på tisdag förmiddag och att man ber om ursäkt för eventuellt oväsen, eller måste det mer till?