Archive for mars, 2014

Strömavbrott

måndag 31 mars, 2014

En god anledning till att jag inte uppdaterat bloggen på ett tag är att jag är på en generöst tilltagen dyksemester på Filippinerna. Härifrån har jag spammat Facebook med en uppsjö bilder och beskrivningar av dykandets välsignelser.
Ibland går det inte som man tänkt sig. Det här skulle egentligen varit en status, men det blir så långt så jag skriver det här i stället och länkar från fejan.
Vi skulle som eftermiddagsdyk åka till ett ställe som visat sig från sin bästa sida dagen före; en undervattensklippa med en massa roliga djur. Väl där var det svårartat strömt. Det ligger normalt en boj där som man kan förtöja sig i, men strömmen hade dragit den under ytan. Besättningen kämpade ett bra tag med att kasta ankar någonstans i närheten, och ansåg sig efter flera försök ha lyckats. De bedömde att det skulle vara strömt de första fem metrarna men lugna sig längre ned.

Det hade tagit ett tag att försöka kasta ankar, och vi hade tagit på oss våtdräkter och viktbälten och lite smått och gott och har man väl gjort det är man rätt obenägen att plocka av sig igen om man tror att det ändå snart är dags, för det är lite jobb att komma ur och i dräkten. Det var också en riktigt varm dag, och det här var timmen för mad dogs and englishmen att vara ute i solen. Vi satt under tak, men började ändå närma oss kokpunkten.
Nå, vi kunde alltså slutligen plocka på oss det sista av utrustningen. Vattnet var inte lugnt och med allt besvär med ankare och boj och tal om ström tyckte jag det luktade stökigt dyk och beslöt att lämna min omsorgsfullt riggade kamera på båten. Just när vi var på väg att hoppa i hördes en rejäl smäll och det tog någon halvsekund innan jag insåg att det var från min egen utrustning. Någonting hade gått rejält åt skogen i anslutningen till flaskan och min omsorgsfullt tillblandade Nitrox (32% syre) stormade nu ut uppmuntrat av 200 bars övertryck. Jag vände flaskan mot närmaste dykkamrat, som redan var på väg för att hjälpa mig stänga flaskan. Den vändningen var väl rätt tänkt men fel beslut; då vände jag också luftströmmen mot honom, och han höll mer eller mindre på att blåsa bort. Åtminstone frisyren och ena örat. Kaptenen nådde fram och kunde få slut på stormen. Då hade 40 bar blåst ut på tio sekunder. Flaskan var rätt så kall på utsidan.

(Jag tror att allmänna gaslagen gäller någotsånär för dessa tryck, och det här måste vara ett skolexempel på adiabatisk expansion. Trycket minskar snabbt med 20%, då går temperaturen ned motsvarande. Säg, tja, 310 K kanske, ned till runt 250 K, dvs runt minus 25 grader Celsius i flaskan. Inte undra på att utsidan blev kall.)

Det var en o-ring som gett upp, och på något sätt sattes därmed tonen för resten av verksamheten. Det var så varmt att jag iddes inte byta flaska, men om vi höll oss uppe på platån vid 14 meter borde det inte vara något problem att börja med 160 bar. Vi hoppade i och gick ned längs ankarlinan. Sikten var med tropiska mått usel, max fem meter, och strömmen det dominerande inslaget i tillvaron. Jag gick armgång längs linan, men någon platå syntes inte till – vi mer eller mindre störtdök ned till sandbottnen på 27 meter. Väl där tänkte vi unisont att strömmen brukar vara mindre kraftig precis vid bottnen, och simmade bara någon decimeter över den.
Fan heller. Samma ström där.
Vi simmade tappert mot strömmen i tron att det var ditåt platån fanns. Det gick, men mycket långsamt. Stötte på en liten blomkrukestor oas med lite korall. Guiden visade på tre stora lionfish som i ett annat läge skulle utlöst omfattande kameraaktivitet, men nu var vi bara upptagna med att vara andfådda.
Det är rätt poppis att ha med sig en metallpinne som man dels kan peka med, men också köra ned i en sandbotten och hålla i för att förankra sig. De andra högg ned sina pinnar i bottnen som skulle de mörda den och höll sig fast. Jag hade också köpt en pinne, som jag nu påminde mig låg kvar uppe på båten, där den var av begränsad nytta. Försmädligt.
Men vi höll fortfarande ihop åtminstone delar av gruppen, och varje dykpar höll sig oklanderligt nära varandra! Kanske sådant som händer när det inte är 30 m sikt och stilla vatten.
Det gavs i alla fall klokt nog upp att simma mot strömmen, och vi lät oss driva med den den. En av guiderna pekade tappert ut en stackars nakensnäcka som tumlade fram över bottnen i strömmen, och därmed har jag summerat alla väsentliga djur jag såg under hela dyket. Ingen undervattensklippa, bara ström, sandbotten och usel sikt. Ledarguiden började gå uppåt och plockade fram sin signalboj som man skickar till ytan för att bli hämtad. Vi hade då dykt i ungefär tio minuter, mot mer normala 40-50 minuter då dyken brukar avslutas. En annan av dykarna rapporterade att hon precis före detta sett guiden slita sitt blygsamma hår och hört honom skrika ut sin frustration i regulatorn.

Är det så dålig sikt som det var har man bara djupmätaren att gå på vid uppstigning. Under större delen av simmandet uppåt ser man inte ytan och inte bottnen. Vi lyckades ändå hålla ihop gruppen och i god ordning göra ett säkerhetsstopp på fem meter innan vi kunde gå ombord på båten igen. Arton minuter var jag under ytan, troligen mitt kortaste dyk någonsin. Och då såg vi ändå relativt rikligt med djur; ett annat par hade simmat intensivt motströms i tio minuter på jakt efter klippan, kommit kanske 25 meter, inte sett något annat än öde botten, fått ont om luft, gett upp och gått till ytan.

Som dyk var det förstås misslyckat, och de stackars guiderna satt med svansen mellan benen hela vägen tillbaka. Men vi hade aldrig skrattat så mycket efter ett dyk, eller pratat så mycket om det. Så även om dyket i någon objektiv mening var ett riktigt bottennapp gör det sig som minne och möjligen story riktigt bra.

Så kan det också gå.

Den gyllene tjurmarknaden

lördag 15 mars, 2014

Jag ska snart åka bort några veckor och skyndar mig att ösa ut inlägg.

Så hela förra inlägget var alltså, förutom givetvis ett under av sublim elegans, en upptakt till att prata om tillväxt. Ekonomisk tillväxt. Vad ska vi ha den till? Räcker det inte nu, ska vi inte koncentrera oss på annat? Är inte våra smartphones tillräckligt bra?

Frågan är, som jag skrev, inte nonsens. Vare sig man beslutar sig för att mer tillväxt är bajs eller tårta så är det bra om man vet vad det är man talar om.
Och jag kan redan nu, till ingens förvåning, tala om att jag hamnar i tårtlägret. Däremot, frågar man mig vad mer tillväxt ska ge oss rent konkret, så svarar jag ”vet inte”. Det svaret är också ett argument för, inte emot, att sträva efter fortsatt tillväxt.

När man tänker på tillväxt tänker man kanske i första hand på fler och bättre prylar, och det är inte fel. Tre enkla exempel på rak arm:
* Tvättmaskinen. Enastående besparare av tid och framför allt kvinnors ryggar.
* Diskmaskinen. Även denna ger oss en massa tid att göra annat på.
* Kylskåpet. Mat som håller sig färsk, vilken grej!
Tre saker som de flesta i Sverige nu har råd med (om än kanske inte plats för i lägenheten), och som betytt enormt mycket för vardagen. Hade det till exempel varit en bra idé att jobba en halvtimme mindre om dagen, om det betytt att man inte hade tillgång till tvättmaskin? Inte ett irrelevant exempel.

När man tänker framåt på tillväxt är det nyttigt att tänka bakåt. Det är ju inte som om folk först i år börjat tänka att det kan räcka med tillväxt. Om vi skulle ha bestämt på till exempel 70-talet att nu räcker det med tillväxt, hur skulle det sett ut då i dag?
Ja det vet vi ju. Det är inte säkert att vi haft utsvängda jeans fortfarande, men vi skulle fortfarande haft törstiga bilar utan vare sig katalysator eller krockkuddar. Sådant kostar att ta fram; den som tror att sådant kommer gratis bör fråga sig varför bilar i fattigare länder säljs betydligt sämre utrustade.
Och det är inte bara en fråga om saker man köper. Överlevnadsprognosen för många cancerformer är i dag radikalt bättre än på 70-talet. Det har inte varit gratis. Det hade vi sagt nej till om vi på 70-talet bestämt att nu är det nog med tillväxt. Fast vi hade gjort det utan att veta vad vi sade nej till, för vi hade inte kunnat veta vad cancerforskningen skulle leda till. Kanske hade vi rentav varit rätt nöjda, med våra freonkylskåp och blybilar. Fast vi hade dött tidigare. Precis som det gick att vara nöjd på 1700-talet också. Fast vi dog ännu tidigare, och hade betydligt mer tandvärk.
Det är det som är både det svåra och det spännande. Det går inte att säga precis vilka fördelar vi kan få av att fortsätta sträva efter tillväxt. Det vet vi inte förrän senare. Det som går att säga är att tillväxt hittills gagnat oss väl.

Eller har det? Hur är det med miljön? Jordens resurser är inte oändliga, hur länge kan vi fortsätta?
Det är en invändning inte utan poäng. Tillväxten började ta fart vid industriella revolutionen, och byggde till stora delar på att gräva upp saker ur marken. Tillgång till annan energi än muskelkraft var oerhört viktig. Detta har gett oss enorma fördelar – i allt väsentligt, deltat i välfärd mellan i dag och 1700-talet. Men det har också skapat miljöproblem. Miljöproblem var nu inget nytt, människan har aldrig någonsin levat i någon mytisk hållbar naturbalans. Det förändrar inte faktumet att flera miljöproblem i dag är intimt förknippade med att vi haft ekonomisk tillväxt.
Lösningen är dock inte att sluta med tillväxt.
Dels för att teknikutveckling ofta är den bästa lösningen på miljöproblem; att utsläppen från personbilar minskar i Sverige beror inte på att det körs mindre bil, utan att det tagits fram bättre bilar. Ur ett koldioxidperspektiv lönar det sig faktiskt att skrota (och återvinna, vilket vi blivit mycket duktiga på) en ålderdomlig bil och bygga en ny modern i stället för att fortsätta med den gamla. Och för att återknyta till inledningen, både tvätt- och diskmaskiner drar mindre energi och vatten än om man gör jobbet för hand.
Dels för att tillväxt inte längre är synonymt med ökat resursuttag. Vartefter ekonomier ändrar fokus till tjänsteproduktion och folk flyttar till städer minskar resursuttaget per capita.
Det betyder inte att man kan luta sig tillbaka och strunta i miljöarbete i tron att tillväxten kommer fixa det där av sig själv. Men minst lika fel är det att tro att stopp för tillväxt är en bra miljölösning. Vi behöver båda.

Det finns andra goda skäl till att inte eftersträva nolltillväxt.
Tillväxtsiffran gäller ekonomin som helhet. Även i nolltillväxt kan ett visst område öka – men bara om ett annat område minskar. Även i nolltillväxt kan någon enskild få det bättre – men bara om någon annan samtidigt får det sämre. Nolltillväxt är, per definition, ett nollsummespel. Och det visar sig att när ekonomin går knackigt någonstans och tillväxten sjunker mot noll, ja då blir inte folk glada. Inte ens partier som brukar prata sig varma för nolltillväxt applåderar då, enligt färska finanskriserfarenheter. Tycker du att det är ett tufft konkurrensklimat i dag? Vänta bara tills vi avskaffat möjligheten att förbättra någonstans utan att försämra någon annanstans. Då ska du få se på tufft klimat och sociala motsättningar.

Jag har argumenterat för att fortsatt tillväxt är eftersträvansvärt för att det förmodligen kommer ge oss nyttigheter som vi inte skulle få tillgång till annars. Men inte ens en tillväxtvurmare som jag kan påstå att exakt allt som produceras och nyutvecklas är till mänsklighetens fromma. Skulle man inte kunna satsa resurserna på sådant som faktiskt är det, och skippa resten?
Svaret verkar vara ett empiriskt nej. Vad vi pratar om då är inget annat än planekonomi, som när det tillämpats i stor skala visat sig vara kraftigt underlägset en mer otyglad marknadsekonomi när det gäller att få fram både nyttigheter och trams.
(Att planekonomi tillämpas i mindre företag, det är en annan sak.)
Jag är inte heller ett dugg förtjust i att staten ska sitta och avgöra vilken verksamhet som är nyttig och vilken som är tramsig och därför ska läggas ned. Det kan omöjligt sluta väl.
Ska vi ha cancermedicinerna får vi helt enkelt ta de radiostyrda bilarna också. Eller vad du nu tycker är trams.

Det här inlägget säger inget sensationellt. Vartefter vi blir bättre på att utföra vissa sysslor får vi kraft över för att göra annat. Det har hittills varit oss till stort gagn och så verkar det fortsätta, och det är inget vi ska bekämpa.

Mer eller mindre

lördag 15 mars, 2014

För ett litet tag sedan bestämde sig Vänsterpartiet för att driva frågan om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. De fick genast utstå mycket löje, vilket var både oförtjänt och helt och hållet deras eget fel. Det triggade en diskussion dels om arbetstid och dels om ekonomisk tillväxt. Jag har ändå länge tänkt att jag skulle skriva något om det senare, så nu tar jag det förra som ingång till det.
Alltså, jag börjar med att titta på arbetstidsförkortning.

Dan förklarar arbetstidsförkortning

Det är klart att det går att ha kortare arbetsdagar. I en första ordningens naiv approximation, låt säga att alla som jobbar gör det åtta timmar om dagen. Om de skulle gå ned till sex timmar skulle helt enkelt produktionen, och därmed lönen, gå ned till 75% jämfört med tidigare. Inga konstigheter.
Men när man säger att man ska ha kortare arbetstid med bibehållen lön, hur går det ihop?
Jag tycker det underlättar att tänka på vad pengar – och lön – representerar. Det kan man bråka länge om, men en beskrivning som räcker långt och för det vi är ute efter här är att pengar är poäng. Det finns ett visst antal poäng totalt. De poäng du får varje månad – din månadslön – utgör en andel av den totala mängden poäng. Detta motsvarar en andel av landets totala produktion. Din lön låter dig alltså konsumera varor och tjänster uppgående till din andel av den totala produktionen.
Ja, det är starkt förenklat. Men det duger här och nu.
Det viktiga är alltså inte hur många poäng man får, utan hur stor den totala produktionen är och hur stor andel av den man får.

Vad skulle det då betyda att korta arbetstiden generellt, med bibehållen lön?
Anta att man gör det över en natt. Ja, man kan låta alla behålla sin lön på papperet. Men den kommer vara värd mindre, eftersom den totala produktionen minskar. Den som tjänar 26000 kr (ungefär medianlönen i Sverige) kommer fortfarande tjäna 26000 kr på sin sextimmarsdag, men kommer om vi fortsätter med naiva ansatsen ovan bara ha köpkraft motsvarande 19500 kr före den kortade arbetstiden.
Med andra ord, en duktig inflationsresa.

Nu skulle det nog inte bli riktigt så illa, av flera skäl.
Ett av dem är att alla inte jobbar åtta timmar i dag. Den som i dag jobbar sju timmar per dag skulle bara korta sin arbetsdag med 14%, och den som jobbar sex timmar eller mindre inte alls.
Ett annat skäl som är mer öppet för spekulation är antagandet att man per tidsenhet jobbar effektivare på en sextimmarsdag än på en åttatimmarsdag. Ja, så kan det vara. Hur stor inverkan det har varierar nog stort mellan olika typer av jobb. För att helt kompensera för timbortfallet skulle en heltidsarbetare behöva öka sin effektivitet per tidsenhet med en tredjedel, och det kan vi nog utesluta. Men det är inte otänkbart att åtminstone någon effekt finns.

Vad vilja socialisterna?

Hur som helst, att hux flux gå ned till sex timmar utan att det ger ett rejält ekonomiskt bakslag, det finns inte på kartan. Så vad är det Vänsterpartiet snackar om?
Jag har läst – eller nå, omväxlande läst, omväxlande skummat deras 58-sidiga rapport, ”Striden om tiden” (pdf).
Den är förhållandevis sansad för att komma från V. Ja, på sid 27 åberopar de Marx och går till storms mot lönearbetet som sådant, på ren princip. De noterar ett behov av rejäla skattehöjningar men räknar inte med några särskilt negativa effekter av det. Men på det hela taget är det någorlunda nyktert, med väldigt små inslag av ”om bara vi får regera kommer samhället ha oändliga resurser”. Rapporten säger egentligen inte emot beskrivningen jag gör här ovan.
Sin lösning på detta finner man genom att sätta hoppet till ekonomisk tillväxt. Man gör ett inte uppenbart orimligt antagande om årlig tillväxt och noterar i princip att man kan ta ut detta i ökade resurser eller i minskad arbetstid.
Alltså, vartefter vi producerar mer per arbetad timme ska vi inte använda denna tillväxt till att öka vårt välstånd, utan till att i samma takt jobba mindre. Under tiden som denna process pågår kommer vi sålunda stå kvar på samma välståndsnivå som i dag, men successivt jobba mindre och mindre tills normalarbetstiden är sex timmar i stället för åtta.

Och så kan man ju göra. Lönen bibehålls inte bara på papperet, utan även i faktisk köpkraft. Så vad är haken? Finns det ens en hake?
Ja det gör det. Priset man betalar är att man står kvar på samma nivå av välstånd, under år då man kunnat öka det.
Men varför ska vi jaga mer välstånd? Har vi det inte redan rätt bra? Är det inte dags att ta ut lite mer tid (”fritidslinjen” som V pedagogiskt kallar det) ur produktionen? Eller har alla deltidsjobbare moralisk skyldighet att gå upp till heltid för att elda på tillväxten?

Jag börjar bakifrån.
Nej, jag tycker inte att varje individ är skyldig att maximera sitt bidrag till BNP. Har man ekonomisk möjlighet att jobba mindre än man kan ser jag inget fel med det. Det är ett rent personligt val.
Men att tvinga hela samhället att växla produktion för mer ledig tid, det är något annat.
Därmed inte sagt att det alltid är fel. Som V och många andra påpekar, vi har ju gått ned i tid flera gånger förut. Om jag är emot att minska arbetstiden nu, innebär det att jag också tycker det var fel att gå ned i tid de förra gångerna? Borde vi lägga all tid på att maximera tillväxt? Det är en bra fråga. Givetvis ska man inte lägga all sin vakna tid på att jobba, men man måste lägga åtminstone någon tid. Någonstans däremellan ska man alltså lägga sig. Men varför skulle det vara av gud givet att just åtta timmar fem dagar i veckan är det optimala?
Nej, det är det inte. Men detsamma gäller sex timmar fem dagar i veckan. Och lika lite är det självklart att det är rätt att hela tiden sträva efter att jobba mindre.

Jag måste landa i att jag inte tror att det finns ett enda svar som är rätt för alla. Och då tror jag det är att föredra att inte tvinga alla att gå ned i tid. Visst är det på många jobb svårt att jobba deltid även om man vill – men inte lika svårt som det kommer vara att få jobba åtta timmar, om V får bestämma.

Om V inte får bestämma

En del har ju faktiskt förkortat sin arbetstid på egen hand, inte bara deltidsjobbare. På vissa arbetsplatser har man förhandlat till sig att fulltid ska vara exempelvis 38 timmar i veckan, inte 40. (Även om detta ofta växlas mot annan ledighet.) Och ibland kan man läsa artiklar om något företag som infört sex timmars arbetsdag med hel lön och det funkar så bra så.
Det här har jag förstås ingenting emot. De där sextimmarsföretagen har uppenbarligen så god lönsamhet att de kan ta ut en del av det i ledig tid. Fint, det är upp till dem. Men det gör det inte automatiskt rätt att föreskriva att alla ska gå ned i tid.

Vad ska vi med tillväxten?

Den här tillväxten jag pratar om. Vad ska vi med den till? Är inte våra telefoner redan tillräckligt bra? Är det verkligen värt att sträva efter mer, ständigt mer, när vi i stället skulle kunna jobba lite mindre?
Det är ingen nonsensfråga. Tvärtom är det något vi måste veta hur vi resonerar kring när vi funderar över kortare arbetstider, så att vi kan väga alternativ och kostnader mot varandra.
Men det tar jag i nästa inlägg.

How Sweden learned to stop bombing and love worrying

tisdag 4 mars, 2014

När jag, som i förra inlägget, påtalar att jag tycker att Sverige borde stärka upp sitt försvar får jag ofta frågan vad det är för hot jag ser. Så jag tänkte att det var dags att exemplifiera. Jag påstår inte att jag säger något originellt eller nytt, eller att jag är någon särskild expert på området, det är mer ett svar på en återkommande fråga.
Och det finns självfallet flera möjliga hot, men jag väljer här ett hyggligt närliggande.

Men när jag sitter och snackar om hotet från öst, vad är det då vi hör? Jag jobbar sedan några år inom försvarsområdet. Är det bara det gamla vanliga med att en statlig byråkrati alltid vill svälla, alltid ha mer resurser? Nja, jag tycker förstås att argumenten står på egen hand. Jag personligen har dessutom även med dagens blygsamma försvarsanslag mer att göra på jobbet än jag riktigt hinner med, och det ska till extraordinära nedskärningar för att jag ska bli friställd. Mitt snäva egenintresse av ökade försvarsinslag törs jag påstå är ringa.

Nå. Utgående från vad vi sett de senaste dagarna. Det som inte torde undgått någon är att Ryssland åter brukat vapenmakt för att invadera ett grannland.
(Parentes: jag är inte i alla lägen emot att ett land går in i ett annat, speciellt inte om det kan motiveras med skydd av befolkningen. Men det är inte det som händer här. Längre diskussion om folkrättens för- och nackdelar får sparas till senare.)
Bland vad man kan tänka sig att någon missat:
* Ryssland har samtidigt hållit en stor militärövning i nordväst, med udden mer mot Polen et al. Meddelandet är tydligt: ”Vi har förmåga att uppträda kraftfullt på flera fronter samtidigt. Lägg er inte i.”
(Edit: och nu, bara minuter efter publicering, ryktas att Ryssland testskjutit interkontinental missil. Subtilitet är inte deras grej.)
* Sverige åtnjuter inte någon speciell fredad status. Sverige har av Ryssland pekats ut som en kraft bakom revolutionen i Kiev. Det genomförs en synligt upptrappad underrättelseinhämtning riktad mot Sverige. Ryssland har också flera gånger de senaste åren övat flyganfall mot Sverige. När andra länder gör sådana saker brukar det vara lätt att tolka budskapet; en demonstration av förmåga till våldsutövning. Det finns ingen anledning att tolka övningarna mot Sverige annorlunda.

Ukrainas säkerhetspolitik har vidare varit påtagligt likt Sveriges. Man har inte hållit uppe sin egna militära förmåga. Däremot har man samarbetat mycket med USA och Nato, i förhoppning om att intjänad goodwill ska fungera som en försäkring om det bränner till. Faktum är att man haft väsentligt större garantier än Sverige har; USA och Storbritannien lovade -94 att skynda till Ukrainas hjälp vid behov. Det har nu visat sig att när det verkligen gäller har man inte ett dugg att hämta. Antingen är man med i Nato eller också är man det inte. Ukraina och Sverige – inte.

Det verkar råda västlig enighet om att Rysslands anfall mot Ukraina inte kan motiveras rationellt sett till risk/kostnad/vinst. Vad det betyder är att sådana analyser för framtida scenarier inte är tillförlitliga.

För att ändå försöka gissa framåt så är Sverige knappast ett primärt mål för Putin. Däremot kan vi relativt lätt dras in i en kris. Den förevändning som Ryssland använt för att ge sig på Georgien och Ukraina skulle utan svårighet kunna användas mot baltstaterna också. Det vore inte första aggressionen i den riktningen; minns cyberkriget när det flyttades på en kommuniststaty.
Tröskeln för att anfalla någon eller flera av baltstaterna är betydligt högre än för Ukraina. De är med i Nato, och blir ett Nato-land anfallet har övriga medlemmar en skyldighet att hjälpa till. Sverige har för övrigt också lovat att hjälpa till ifall baltstaterna skulle bli anfallna, så om vi har någon som helst avsikt att stå vid vårt ord har vi redan där en väg in i krisen.
Men hur mycket är artikel 5 värd? Det har aldrig prövats ordentligt. Om Ryssland gick in i Estland, skulle USA verkligen gå i krig mot Ryssland då? Kommer man tycka att Estland är värt det? Och om USA inte kom till undsättning, skulle de europeiska länderna då våga göra det? Det skulle vara en ohygglig risk av Ryssland att ta. Men den som i dag, efter att Ukraina övergivits, inte tror att det är en kalkyl det grunnas på i Kreml vill jag kalla korkad.

Antag nu, för diskussionens skull, att Ryssland går in i en eller flera baltstater. Östersjön är redan i dag strategiskt viktig (och i Rysslands militära doktrin ingår, förutom att ”skydda” rysktalande utomlands, att skydda sina ekonomiska intressen, varibland kan räknas in gasledningen i Östersjön). I ett sådant scenario skulle betydelsen av Östersjön knappt kunna överskattas. Och genast vänds allas blickar mot Östersjöns naturliga hangarfartyg, Gotland.
Har man väl gått in i baltstaterna vore det väl en no-brainer att lägga beslag på Gotland också. Gotland, som hör till ett allianslöst och i stort sett försvarslöst land, medan Nato är upptaget med att oroa sig över de stater som faktiskt hör till Nato.

Det behöver inte vara fråga om en permanent annektering av Gotland. Men man måste fråga sig: är man okej med ett sådant scenario? Om man inte är det så bör man verka för att uppgradera Sveriges förmåga att hävda eget territorium. Att ensamma stå emot ett fullskaligt anfall från Ryssland är inte realistiskt, men man kan alltid försöka bygga en tröskel hög nog för att ett sådant företag ska vara kostsamt. Ryssland har av tradition varit berett att ta förluster, men det är inte samma sak som att man helt struntar i dem.
Det finns här (minst) två sätt att se på tröskelresonemanget. Det ena är det jag just beskrev. Det andra är att Ukraina inte hade någon tröskel, och att det hittills avstyrt blodbadet. Genom att man inte har något annat val än att lägga sig platt alltså. Tja, vi kan inte veta att Ryssland rullat in även om Ukraina haft en högre försvarsförmåga. Kanske hade de gjort det. Kanske hade det blivit blodigt (vilket det förstås fortfarande kan bli).
Men vad vi faktiskt vet är att Ryssland utnyttjade frånvaron av tröskel till att invadera. Det hjälpte de facto inte att se snäll ut.

Ja. Det är ett scenario jag kan se framför mig.
Men tror jag på det?
Nu när jag piskat upp invasionsbilder ett tag, tror jag att det är vad som väntar? Tror jag att Ryssland kommer chansa på att gå in i Natoländer och ta terräng runtom i Östersjön?
Nej, det tror jag inte.
Men att avfärda det som en möjlighet verkar inte speciellt intelligent.

Jag tror inte heller att huset vi bor i kommer brinna ned. Men vi har ändå brandvarnare och hemförsäkring.

Vår beredskap är högmod

lördag 1 mars, 2014

Om vi nu inte kan ha ett försvar, kan vi åtminstone ha lite försvarsdebatt?
För på dagen ett år sedan skrev jag Fänrik Snåls sägner, ett inlägg i vilket jag pläderade för att Sverige borde skaffa sig åtminstone någon förmåga att hävda eget territorium. Då liksom i senare diskussioner fick jag mothugg som gick ut på att Ryssland inte är något att oroa sig över, att de har låg kapacitet och ingen intention att ge sig på grannar.
I skrivande stund är det svårt att veta exakt vad som händer i Ukraina, men så mycket kan man säkert säga som att Ryssland med vapenmakt gått in i ett grannland. Igen. Jag är nu inte i alla lägen emot att ett land går in militärt i ett annat, men i just detta fall är det svårt att hitta några förmildrande omständigheter.
Och det illustrerar ytterligt väl varför Sverige bör ha förmåga till självförsvar.

Min poäng är inte att Sverige och Ukraina är i samma läge. Uppenbarligen är vi inte det. Skillnaderna är fler än likheterna, jag tänker inte ens börja räkna upp dem. Däremot kan vi se att Ryssland har kunnat agera obehindrat; Ukraina har inte kunnat hävda eget territorium. Och landet som för några år sedan inte verkade långt från Nato-medlemskap, vad får de för hjälp? Obama har hotat att skicka ett mejl utan ”kind regards” på slutet till Putin, typ.

Poängen med militär förmåga i eget territorium är inte nödvändigtvis att man ska vinna ett långt och fullskaligt krig mot Ryssland. Poängen är att det ska kosta att agera militärt mot en. Och helst ska det vara dyrt. Det kallas tröskeleffekt, och jag var inne på det i inlägget jag länkar till ovan. Om en anfallare kan räkna med väsentliga förluster tänker sig nog denne för innan något sätts igång. Om man däremot kan räkna med att göra lite som man vill utan att den andra parten kan bita ifrån – som Ukraina uppenbarligen, och som Sverige i dag – då blir tröskeln för att använda vapenmakt farligt mycket lägre. Och det behöver inte handla om fullskaliga invasioner med följande annektering, det kan vara mer begränsade kränkningar som man ändå helst skulle vara utan.

FOI släppte för bara några dagar sedan en studie om just tröskelförmåga. Jag har inte mer än öppnat den, men troligen finns där en hel del matnyttigt för den intresserade.
Och intresserade bör vi vara. Om och hur Sverige ska organisera sitt försvar bör inte vara en angelägenhet bara för militärer och försvarspolitiker. Det är också, inte helt olikt skolan, en långsiktig verksamhet. Det tar lång tid att bygga upp förmåga. Vi borde ha börjat prata ordentligt om det här för flera år sedan. Att vi nu är sena gör inte att vi lika gärna kan låta bli.

Så, till att börja med, skulle inte partierna kunna berätta om hur de ser på Sveriges försvar, ställt i relation till utvecklingen i närområden? Och i vilken utsträckning vi ska kunna försvara oss? Och hur? Och vad det får kosta?
Och om de inte berättar det oombett kanske vi kunde fråga dem?
För jag hoppas att vi vill veta.

…och jag som har ett i stort sett färdigt inlägg om arbetstidsförkortning, och ett halvfärdigt om ekonomisk tillväxt. Men alltid kommer något emellan. Är det inte förkylning så är det rysk invasion av grannland. Hej och hå.