Archive for december, 2013

Fortsatta miljölåsningar

fredag 27 december, 2013

Eftersom jag är medlem i Centerpartiet tycker jag förstås att partiet är betydligt mer bra än dåligt. Jag hoppas dessutom att kausaliteten är den omvända. Jag är glad över mycket centern åstadkommer; den kommande t-baneutbyggnaden ligger fortfarande i topp på heta listan. Det är dock ingen hemlighet att på vissa punkter kommer jag och partiet dåligt överens. Det har jag ganska lätt att fördra när det rör frågor där värderingar helt enkelt kan skilja sig en smula; jag kommer aldrig hålla med något parti om allt, och åsiktsskillnaderna är sällan avgrundsdjupa i ett lite större politiskt perspektiv. Men så finns frågor där jag anser att partiet har fel inte bara i övertygelse utan även i sak, och dagarna då de frågorna kommer till ytan är det svårare att vara centerpartist.
Ja, det är självfallet kärnkraften igen.

I senaste medlemstidningen återkommer budskapet.
Klimatet är en av våra största utmaningar – ja, det är korrekt.
Vi och EU bör ha ordentliga mål och krav på utsläppsminskningar – ja, det är rimligt.
Vi ska ha 100% förnybar energi – Nej! Irrelevant och kontraproduktivt.
Irrelevant för att det är koldioxiden vi akut vill åtgärda, och detta korresponderar inte 1:1 mot vad som räknas som förnybart. Torv till exempel räknas som förnybart(!) medan kärnkraft inte gör det. I mitt teknikinlägg om kärnkraft pekar jag på dels att kärnkraft i stort sett inte släpper ut någon koldioxid över hela livscykeln, dels att den är långsiktigt hållbar över så långa tidsperioder att den gott och väl kan jämställas med sol, vind och vatten i detta avseende.
Kontraproduktivt för att om man ska ta bort all kärnkraft måste det till enorma, kanske rent omöjliga, ansträngningar för att först ersätta den med annat fossilfritt, innan man ens kan börja bekämpa fossileldandet. Det är inte en speciellt genomtänkt plan. Se till exempel på Tyskland, som till hisnande kostnader nu ökar sina fossilutsläpp. Jag tröttnar inte på att påpeka att jag är positiv till vindkraft, men stora vindkraftparker kan generera ungefär 1 W per kvadratmeter. Sverige har det här relativt väl förspänt med mycket yta och lite människor, men det är en lyx Europa i allmänhet inte delar.

Senare i tidningen finns en artikel av Anna-Karin Hatt, energiminister, där det står att läsa

Vart vi än kommer är intresset för Sverige stort. Allt fler vill veta hur vi har lyckats ställa om från ett samhälle som 1970 var ett av de mest oljeberoende i hela OECD till ett samhälle där nästan 50 procent av all energi vi använder är förnybar. (…) Den här fantastiska utvecklingen har skett tack vare att Centerpartiet genom centrala energibeslut och överenskommelser har tagit ansvar och under många år lett den gröna omställningen.

Tyvärr är det här direkt vilseledande på flera punkter.
Större delen av de femtio förnybara procenten är vattenkraft, som i sig är utmärkt men nog inte är det man i första hand vill att vi ska tänka på, inte minst som potentialen för ytterligare utbyggnad är hårt begränsad.
För det andra är det tyvärr så att minskningen av koldioxidutsläppen i svensk elproduktion – och minskningen är radikal, våra kilowattimmar släpper i dag ut ca 10% av vad som är snittet i OECD – kommit sig trots, inte tack vare, Centerpartiet. Vad som hände i början av sjuttiotalet var inte att vi införde smarta styrmedel och byggde gröna vindsnurror. Vad som hände var att vi gjorde en rejäl satsning på kärnkraft.
Det här har man kunnat läsa om mer i detalj både i UNT och, i ännu mera detalj, hos Stephan Pomp.

Jag har svårt att tro att Hatt inte känner till det här. Trots att tydligen en del förbluffande okunnighet om kärnkraft blottlades på Centerns riksstämma i höstas kan jag inte tro att det här är okänt för energiministern. Min gissning är att det är rent politiskt motiverade formuleringar hon kommer med. Kanske för att man hoppas profilera sig som kärnkraftmotståndare, kanske för att skapa sammanhållning inom partiet. Jag vet inte, politisk spin är knappast min starkaste sida. Och visst, politik är det möjligas konst. Men ibland blir det också det löjligas konst. Man kan inte, med bibehållen intellektuell heder, å ena sidan framhålla klimatet som ett existentiellt hot, och å andra sidan ignorera och/eller bekämpa kärnkraft. Det är inte trovärdigt.

Man skulle kunna hävda att behovet av mer kärnkraft i Sverige inte är speciellt stort eftersom vi redan är i stort sett fossilfria när det kommer till el. Jag håller inte helt med om det, men låt gå för att det stämmer i en första linearisering. Då undrar jag: vad hände med idén att agera som föredöme för resten av världen?
I en massa andra miljösammanhang framhålls att även om den globala nyttan av just Sveriges insatser är begränsad så finns ett stort värde i att vi som föregångare visar vägen längs miljövänliga stigar. Varför gäller inte det kärnkraft? Större delen av världen kan inte, om vi inte vill förvägra dem human levnadsstandard, effektivisera bort sitt energibehov; de kan inte heller ersätta sitt kol- gas- och oljeberoende med bara vind, sol och vatten. Vad det inte finns några tekniska hinder för är att ersätta fossilbränslet med kärnkraft. Varför inte vara stolta över att vi lyckades med det i Sverige? Även om vi inte börjar bygga en massa ny kärnkraft i Sverige, dölj inte att det var så vi blev av med vår fossila el! Sverige klarade det för 40 år sedan, när vi var mycket mindre rika än i dag.
Var i stället stolta och berätta om det!

Annons

Etiketter:
Publicerat i Energetiskt material, Politik | Kommentarer inaktiverade för Fortsatta miljölåsningar

Är du lönsam lille vän?

måndag 23 december, 2013

I förra inlägget benade jag alltså ut jobbskatteavdraget, vars syfte är att åtgärda utbudssidan på arbetskraftmarknaden. Eller med andra ord, öka människors drivkrafter att leta efter jobb. Men det måste förstås finnas jobb att leta efter också. Detta är efterfrågesidan. (Hoppas jag får dem rätt nu, det blir ju olika om man tänker utbud/efterfrågan av jobb eller av arbetskraft.)
Till viss del åtgärdas efterfrågan på arbetskraft av jobbskatteavdraget. Den delen av den ökade nettolönen människor får som används till konsumtion kommer skapa en del efterfrågan, men det ensamt räcker inte. Något mer måste till, och här ska jag prata om några åtgärder som vidtagits och andra som skulle kunna vidtas.

Vem är arbetslös och varför?

Jag kan som vanligt inte skriva om precis allt, men två saker vill jag bena i.
Den första är – Hjälm på! – etniska svenskar mitt i livet. När Reinfeldt använde den formuleringen i en diskussion om arbetslösheten häromåret kapsejsade debatten omedelbart. Det är ingen vågad gissning att de som högljutt gick i taket var mer intresserade av att kasta skit på Reinfeldt än att ta en seriös diskussion om arbetslöshet. Olyckligt formulerat eller inte satte nämligen Reinfeldt fingret på något viktigt. De stora problemen med arbetslöshet i Sverige finns inte bland, ja, den grupp som kan kallas etniska svenskar mitt i livet. För att vara övertydlig, givetvis finns medelålders månggenerationssvenskar, som är arbetslösa. Men det är inte där de stora problemen finns. Nej, det finns två grupper som ligger extra pyrt till på arbetsmarknaden. Det är ungdomar och det är invandrare.
Varför är det så? Åldersdiskriminering och rasism? Nej, troligen & huvudsakligen inte. Som jag var inne på i ett annat inlägg nyligen, det kommer alltid finnas ålahuvuden som gillar osaklig särbehandling. Men det är nog inte det som är den stora grejen. Troligare är att det finns rationella skäl till att ungdomar och nyanlända har det svårt. Det är helt enkelt rationellt att förvänta sig att deras produktivitet ofta inte är tillräcklig för att täcka lönekostnaden.
Är man ungdom utan några speciella kvalifikationer är man rimligen mindre produktiv på de flesta arbeten än någon som har erfarenhet, undantaget där man bara ska lyfta tungt eller springa fort, men många sådana jobb har vi inte.
Är man nyanländ till landet har man också en nackdel, även om man besitter någon yrkesskicklighet. Man kan förmodligen inte språket, och man kan inte de kulturella koderna. Hur mycket det betyder beror på vilket jobb det handlar om, men det är nog sällan det inte betyder något alls. Det är därför rimligt att vänta sig att en nyanländ i snitt kommer vara mindre produktiv än en som inte är det.
Det här är viktigt. Om man inte tillåter sig att diskutera arbetslöshetens struktur blir det mycket svårt, kanske omöjligt, att komma tillrätta med den.

Den ofrivillige hemmafixaren – när tjänster är dyra

Därmed lägger jag det spåret åt sidan ett tag och tar nästa.
Det låter antagligen fånigt självklart, men jag vill ändå ta upp att för att en tjänst ska bli utförd måste den finnas till ett pris som någon är beredd att betala. Om priset stiger sjunker antalet hugade kunder. I Sverige har vi haft relativt höga kostnader för arbetskraft, vilket haft en tydlig effekt på vilka tjänster som blir utförda i någon större utsträckning. Varför, till exempel, lägger kontorsingenjörer stora delar av sin fritid på att fixa med båten? En del gör det säkert för att de gillar det. Andra, lika säkert, för att det är för dyrt att anlita någon att göra det. Och varför går vi så lite på restaurang?

Det här är jag givetvis inte först med att fundera på. Det har gjorts en del mer eller mindre lyckade inbrytningar från politiskt håll för att för att hjälpa sysselsättningen genom att sänka kostnaderna för olika tjänster. Ett exempel är rot- och rutavdragen. Resultatet för rot är jag inte säker på, men rut har visat sig vara ett lyckat drag; netto kostar det inte staten en spänn (de uppskattningar jag sett säger att staten för varje utbetald krona drar in mellan en och två kronor) och det har skapat tusentals arbeten. Mycket tydligt exempel på en situation där det fanns en efterfrågan på en tjänst som förut var utprisad från den vita marknaden.
En annan satsning är den sänkta restaurangmomsen. Jag var själv avvaktande till idén när den lanserades och är inte jätteförtjust i differentierade momssatser över huvud taget, men vad jag tycker om det är ett sidospår här. När man nu försiktigt börjat utvärdera den reformen lutar man åt att det dels gett lägre restaurangpriser, dels uppåt 10000 nya jobb (eller möjligen heltidsekvivalenter). Dock till en kostnad för staten som jag inte har aktuell för mig. Alltså, om målet enbart var att maxa statens kassakista på kort sikt skulle man förmodligen ha låtit bli. Nu råkar restaurangbranschen vara en stor arbetsgivare för just unga och invandrare, grupper som visat sig svåra att få i jobb, och då kan man tänka sig att det är acceptabelt att en reform som hjälper dessa grupper kostar en del. Annars dyker det ofelbart upp en alternativkostnad på annat håll; långvarig arbetslöshet är normalt ingen statsfinansiell hit det heller.
Ett tredje exempel är att företag bara betalar halv arbetsgivaravgift för ungdomar. Det är en reform som kostar staten mycket pengar och som nyligen utvärderats och befanns ha gett, även den, uppåt 10000 jobb. Oppositionen säger att det är en dyr, ineffektiv och huvudsakligen verkningslös reform. Regeringen säger att det är den inte alls. Båda har rätt, men nu ska jag tala om för den illustre läsaren hur resultaten ska tolkas, vilket också kommer leda oss in på nästa avsnitt i det här inlägget.

Till att börja med, oppositionen har rätt om att reformen är dyr och ineffektiv, det senare i och med att den träffar alla ungdomar, även de som redan har jobb och inte verkar ha behov av den. Å andra sidan, om rabatten bara ges till ungdomar som är arbetslösa och rabatten sedan försvinner efter en tids anställning, då öppnar man för att arbetsgivare anställer en arbetslös, har denne anställd ett tag, sedan kickar ut den innan rabatten försvinner och i stället plockar in en ny arbetslös. Och det är inte riktigt meningen.
Regeringen har rätt såtillvida att reformen faktiskt gett ett betydande antal jobb. Bevisligen var det för dyrt att anställa ungdomar förut. 10000 jobb – vilket är i den övre delen av skattningsintervallet – är inte lite, men med typ 25% ungdomsarbetslöshet enligt det officiella sättet att mäta (som inte är helt oproblematiskt, men jag förbigår det denna gång) är det sannerligen inte tillräckligt för att kunna slå sig till ro. Så vad säger resultatet av reformen så här långt? Att det är fel väg att gå, eller att man inte gått tillräckligt långt?

En väg till toppen börjar inte på toppen – minimilönerna

Innan jag levererar det lysande svaret tar vi en vända förbi mitt husorgan The Economist, som nyss skrev om minimilöner. Ansatsen är i grunden densamma som här: med för höga lönekostnader uteblir en massa jobb. Den arbetsgivare som har anledning att tro att en arbetssökande producerar mindre värde än lönekostnaden kommer förmodligen inte anställa. Det är en förenklad men huvudsakligen giltig approximation. Och vad säger oss internationella data om minimilöner och arbetslöshet?
I korthet att minimilöner upp till runt 50% av medianlönen i ett land inte verkar ha någon stor effekt på arbetslösheten. Alltså, man ser ingen större skillnad mellan en minimilön på 40% eller 50% av medianlönen. Sedan börjar det hända saker, och arbetslösheten ökar med ökande minimilöner. Jag citerar:

High minimum wages, however, particularly in rigid labour markets, do appear to hit unemployment. France has the rich world’s highest wage floor, at more than 60% of the median for adults and a far bigger fraction of the typical wage for the young. This helps explain why France also has shockingly high rates of youth unemployment: 26% for 15- to 24-year-olds.

Huh. Låter ungefär som Sveriges ungdomsarbetslöshet. Hur ligger det då till med minimilöner i Sverige? Sverige är ovanligt på så vis att vi inte har några lagstadgade minimilöner. Vi har lämnat över lönebildningen till arbetsmarknadens parter. Dit räknas grovt sett, olyckligtvis för den som är arbetslös, arbetsgivare och fack, det vill säga väsentligen arbetsgivare och folk som redan har jobb. Den som inte är inne på arbetsmarknaden är inte representerad när sådant som minimilöner avhandlas. För vi har vad man kan kalla de facto-minimilöner i Sverige, nämligen golven i kollektivavtalen. Där gjordes en rask informationsinhämtning för några dagar sedan (Tack Christian et al på Facebook), vilket tillät att jämföra golvet för hamburgarvändare med medianlönen i landet. Det är förstås en förenkling även det, men det borde landa någorlunda rätt. Och var man landar då är en de facto-minimilön på dryga 70% av medianlönen.
Sjuttio procent. Ouch. Och de trodde de låg högt i Frankrike? De var malliga för 60%? Wusses!
Trevligt för den som får ett jobb. Trist för alla som inte får det.
Det här gör det synnerligen troligt att problemet fortfarande är för höga minimilöner i Sverige. Halverad arbetsgivaravgift borde få ungefär samma effekt som att ta ned minimilönen till drygt 60% av medianlönen, men det är alltså av allt att döma fortfarande skadligt högt. Den forskare jag hörde intervjuas på radio om frågan var också av denna mening: reformen har fungerat, men den räcker inte, det är fortfarande för dyrt att anställa ungdomar (och därmed andra personer i arbetsmarknadens periferi, mitt tillägg).

Vem betalar?

En gemensam nämnare för alla tre reformer ovan – rut, restaurangmoms, sänkta arbetsgivaravgifter – är att staten tar hela bruttokostnaden. Jag tror inte att det är en väg man kommer tillräckligt långt med. Det skulle krävas att man slopade hela arbetsgivaravgiften för att närma sig de där 50% av medianlönen, och jag gissar att det skulle sätta avsevärd press på pensionssystemet. Jag kan ha fel, men jag tror inte att det är den bästa vägen. Staten gör vad den kan, men de beryktade parterna på arbetsmarknaden skulle antagligen behöva sänka lönegolvet i kollektivavtalen.

Men är det verkligen önskvärt? Vill vi verkligen att människor ska jobba för så låga löner?
Det är en fråga både om alternativ och varaktighet. För den som precis lyckas ta sig in på arbetsmarknaden till 50% av medianlönen är inte alternativet att ha en 70%-lön; alternativet är att fortsätta gå utan jobb, kanske år efter år. Det lär inte vara bättre.
Vidare fungerar dessa låglönejobb förhoppningsvis som ingångar till arbetsmarknaden, inte slutstationer. Är man ung och inte har en massa familj kan man förmodligen klara sig ett tag på mindre pengar än senare i livet. Det funkar ju för studenter. Och i dag, med lägre inkomstskatter på låga inkomster, är det väsentligt lättare att klara sig på en låg lön än för bara några år sedan.
Det där med varaktigheten är en viktig faktor på mer än ett sätt. Svensk arbetsmarknad är till stora delar patologiskt fixerad vid ingångslöner. Det pratas jättemycket om sjuksköterskors ingångslöner. Men problemet är inte låga ingångslöner, problemet är den dåliga löneutvecklingen. Det är samma sak i väldigt många LO-yrken. Ingenjörer å sin sida har ett annat upplägg. Nyexade ingenjörer kan ha ingångslöner på runt hälften av vad en riktigt erfaren och duktig ingenjör har. Jag tror att få unga ingenjörer ser det som ett problem (även om alla förstås, jag inbegripen, vill pressa upp sin ingångslön maximalt). Nu ligger ingenjörernas ingångslöner i absoluta tal mycket högre än den McDonalds-anställdes, men det vore bra om principen som sådan fick större spridning.

Nå. Det är ett vägval – ska vi ha lågavlönade jobb eller inte? Sveriges strategi har länge varit att svara nej på den frågan. Det är ett mantra att vi inte ska konkurrera med låga löner utan med hög kompetens. Det är nog en bra grundinställning, men den får konsekvenser om man drar den till sin spets. Det kommer alltid att finnas människor som är eller kan förväntas vara lågproduktiva i arbetslivet. Om man säger att nej, vi ska inte ha låga löner i vårt land, då får man automatiskt hög arbetslöshet i dessa grupper. Vartefter kraven på produktivitet och kompetens höjs blir det fler och fler som ramlar under gränsen för när de är lönsamma att anställa. Att förespråka en extremt sammanpressad lönestruktur och sedan uttrycka förvåning över hög arbetslöshet hos ungdomar och invandrare, det är i bästa fall aningslöst, i andra fall hycklande.

Den här insikten finns hos regeringen, även om man är påtagligt försiktig med att prata om den. En del steg har tagits, men det vore nog bra om tankarna spreds i flera skikt. Så länge man låser sig vid att alla som jobbar ska kunna ha höga löner och att alla ska kunna ha jobb, ja då är man just det – låst, i ett omöjligt läge. Att tillåta lägre löner för den som är ny på arbetsmarknaden skulle kanske inte lösa samtliga problem på området, men jag säger som om jobbskatteavdraget: det är inte tillräckligt, men det är nödvändigt.
Man kan invända att det är taskigt att låta den som är svag på arbetsmarknaden betala för sin inträdesbiljett med en låg lön. Men om man inte gör det får hen betala ändå – med långvarigt, kanske permanent, utanförskap.

Vi kan med en bra skola och andra institutioner sträva efter att ge människor bra förutsättningar för arbetsmarknaden, men i slutändan måste vi ändå välja mellan hög arbetslöshet och att acceptera låglönejobb.
Här kommer vi tillbaka till inläggets början. Jobbskatteavdraget åtgärdar till stora delar arbetsmarknadens utbudsproblem. För att åtgärda den andra halvan, efterfrågan, behöver tjänster bli billigare, och vägen dit är lägre lönekostnader, åtminstone för den som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Det kan till viss del åstadkommas med politiska reformer, men jag tror att en stor del av ansvaret också måste tas av fack och arbetsgivare.
Det är på så sätt fler, på frågan om de är lönsamma, ska kunna svara dem: Ja!

Publicerat i Politik, Skatter | 1 Comment »

Berättelsen om jobbskatteavdraget

lördag 21 december, 2013

Av lätt insedda skäl har det surrats en del om arbetslöshet, sysselsättningsgrad och slikt på sistone. Det lär inte bli mindre sådant till valet. Jag hade tänkt förekomma den stora valfebern genom att redan nu ta ett bloggrepp på i alla fall två relaterade frågor: jobbskatteavdraget och arbetsgivaravgifter för unga. När jag började fundera på inlägget insåg jag att det skulle bli absurt långt, så jag delar upp det. Här är delen om jobbskatteavdraget.

Vem är det till för?

Det har under hösten inte saknats artiklar, utspel och yttringar i stil med ”Jag har en bra lön, jag vill inte ha jobbskatteavdrag, pengarna borde gå till behövande i stället”. Jag menar att sådant vanligen grundar sig på en missuppfattning (med eller utan flit) av jobbskatteavdraget.
Tell you what. Från och med nu förkortar jag jobbskatteavdrag(-et) JSA.
JSA är inte framtaget för att ge höginkomsttagare lägre skatt, även om det är en bieffekt. Det är till för att ge sänkt marginalskatt i låga inkomstlägen.
Någon gång en bra stund före valet 2006 läste jag, om jag minns rätt, en debattartikel från någon då relativt okänd moderat vid namn Anders Borg. Han hade nördat ned sig i skattesystemet och identifierat ett viktigt problem: Sverige beskattade sina låginkomsttagare väldigt hårt. Detta gav svaga drivkrafter för någon som rör sig i de lägre inkomstlagren att försöka hitta ett jobb, vilket i sin tur kunde förmodas öka arbetslösheten väsentligt. Det råder stor enighet om att höga marginalskatter gör det oattraktivt för folk att försöka öka sina nettoinkomster.
Lösningen som presenterades var ett avdrag skräddarsytt för att angripa detta problem, med kraftiga skattesänkningar för låginkomsttagare men mer måttliga sänkningar för höginkomsttagare. Bortsett från att idén stred mot mina preferenser för enkla skattesystem tyckte jag att det verkade vara en alldeles fantastiskt bra idé, synd bara att den säkert aldrig skulle bli verklighet. Men jag hade fel, Alliansen vann valet och införde så gott som precis detta system.
Alltså: Inte för att höginkomsttagare skulle få sänkt skatt, utan för att sänka framför allt marginalskatterna för den med låg lön.

Hur fungerar det?

Formeln för beräkning av JSA är rätt stökig – jag har sett den men kommer inte ihåg den. Då är det lättare att titta på en graf som visar både total skatt och marginalskatt, före och efter införandet av JSA. Diagrammet nedan är hämtat från en bilaga till en regeringsrapport, ”Utvärdering av jobbskatteavdraget” (pdf).

marginalskatter regeringen

Kolla jättepuckeln för marginalskatterna i början av inkomstskalan, pre JSA. Kolla över huvud taget skatterna för låginkomsttagare. Om man över huvud taget tror att människor reagerar på ekonomiska incitament, är det konstigt att många aktuella för dessa inkomstlägen befann sig utanför arbetsmarknaden?
Som återkommande läsare kanske minns gjorde jag 2010 en djupdykning i effekterna av JSA på skatteskalan, den som vill ha ännu fler grafer kan vända sig dit.

Jaha, men kunde man inte då nöja sig med att sänka skatten för låginkomsttagare? Varför ska någon som tjänar 35 kkr i månaden också få sänkt skatt?
Nej, det går faktiskt inte att sänka skatten enbart för låginkomsttagaren. Inte om man inte vill krascha incitamenten för de andra. Det har de senaste åren lanserats en del förslag från oppositionen där man behåller JSA i låga lönelägen men sedan tar tillbaka det successivt när man går upp i lön. Felet med den idén är att i fasen där staten tar tillbaka avdraget får man höga marginalskatter, bortåt 60% har jag för mig, och det i relativt vanliga inkomstlägen. Det torde nationalekonomiskt vara en utomordentligt dålig idé att införa så höga marginalskatter för så många. Och tanken med att återta JSA i högre inkomstlägen är väl rimligen att det ska vara nationalekonomiskt sunt. För inte kan det väl vara så att man rent principiellt ogillar att folk får behålla mer av sin lön? Det handlar väl inte bara om att klämma åt alla som inte är lågavlönade? Väl? Väl?

Fungerar det?

Bra fråga. Fungerar det i praktiken? Folk får behålla mer av sin lön, ja, men har det också blivit fler jobb?
Ja det har det. Det går givetvis aldrig att veta exakt hur många, eller för den delen vilka. Men en lång rad olika institutioner har gett sig på att uppskatta effekterna på jobben, och snittar på att effekten blivit runt hundratusen nya jobb. En sammanställning finns på sid 52 i rapporten jag redan länkat till ovan. Man kan notera att det är inte bara kapitalisterna i hög hatt och cigarr som kommit fram till denna siffra; även LO har kommit fram till ungefär samma sak, även om de inte alltid talar så högt om det.

Men har vi inte hög arbetslöshet? Visst har den knappt sjunkit sedan 2006? Hur kan vi då säga att JSA fungerar?
Ah. Mångbottnad fråga som jag ska återkomma till i nästa inlägg på temat, men jag tar en del av det här.
Å ena sidan måste man, för att kunna göra en relevant utvärdering, ta hänsyn till omvärldsfaktorer. Ni vet finanskrisen. Sverige har i dag näst Nederländerna högst sysselsättningsgrad i EU27. Sysselsättningsgrad spelar inte riktigt 1:1 mot officiell arbetslöshet. Tittar man på arbetslösheten över tid jämfört med EU27 (och Frankrike, för jag var tvungen att välja ett tredje land) ser det ut så här.

arbetslöshet vs EU27 Frankrike

Effekten av finanskrisen är här mycket tydlig. Så jag vill vända på det – trots den mest omfattande lågkonjunkturen på många decennier har vi i dag inte högre arbetslöshet än högkonjunkturen före valet 2006.
Vad vill jag säga med det? Att allt är gott och vi kan slå oss till ro? Nej, inte alls. Det finns ett antal länder i EU med lägre arbetslöshet än Sverige. Även om så inte vore fallet bör vi förstås anstränga oss för att få ned arbetslösheten. I detta är JSA en viktig och troligen nödvändig del, men det är inte ensamt tillräckligt. Att en ensam åtgärd inte kan lösa alla problem är dock givetvis inte ett skäl till att förkasta den.

Men har vi inte raserat välfärden med alla förlorade skatteintäkter pga JSA?
Nej. Omräknat till fasta priser är statens skatteinkomster i dag, i lågkonjunkturens 2013, nästan precis lika stora som de var före valet 2006, i brinnande högkonjunktur. En hög skattesats garanterar inte höga skatteintäkter. Om vi i dag, med lägre skattesats, får in lika mycket pengar som igår, då är det rätt uppenbart att skatterna var för höga förut. Ekonomin tappade fart av dem. Att hitta optimal skattesats är inte enkelt ens om man har en klar definition av vad man menar med ”optimal”, men så mycket kan man ändå rätt säkert säga som att skatten på arbete var för hög förut.

Jag vill ändå inte ha mitt jobbskatteavdrag, alternativt Är det rättvist?

Ja det var ju ingången till det här inlägget. Ungefär ”Jag har en bra lön, jag vill inte ha jobbskatteavdrag, pengarna borde gå till behövande i stället”.
Det är givetvis trevligt för dig att du tycker att du klarar dig med mindre pengar. Men:
* Om JSA har skapat runt hundratusen jobb
* Om JSA kraftigt har sänkt skatten för lågavlönade
* Om staten fortfarande får in lika mycket skatteintäkter som förut
* Om det vore nationalekonomiskt olyckligt att ta bort avdraget i högre inkomstlägen
– ja, vad är då problemet egentligen? (Ett principiellt tänkbart problem tar jag upp i nästa sektion.) För som sagt, JSA handlar inte om dig.
Det skulle kunna handla om dig. Jag hör inte till dem som anser att skatt är stöld, men jag tycker det finns ett egenvärde i att den som jobbat ihop pengar också får behålla dem. Detta egenvärde måste ställas mot andra värden, och det är därför vi inte ska ha noll skatt. Men utgångspunkten måste alltid vara att det är individens pengar, som staten får en del av; inte tvärtom. Sålunda, om det går att sänka skatterna för alla utan andra oacceptabla effekter tycker jag att man bör göra det, speciellt i ett högskatteland. JSA skulle sålunda kunna handla om att även medel- och högavlönade får behålla mer av vad de jobbat ihop, och så framställs det ibland även av regeringen. Men det är alltså mest en sidoeffekt av det egentliga målet som, jag upprepar, är att sänka skatten för låginkomsttagare.

Men om designen är ägnad att sänka skatten för låginkomsttagare, hur kan det då komma sig att de med högre inkomster får sin skatt sänkt mer, räknat i kronor?
Vi har egentligen redan svarat på det. Man måste göra så för att inte få dåliga marginaleffekter. Det är för övrigt inte så att ju mer man tjänar desto med JSA får man; ganska snart stannar det av och är sedan en konstant summa. Och den som hävdar att det inte är procent man handlar med utan med kronor har bara delvis rätt. Givetvis betyder 300 kr i månaden mycket mer för en som tjänar 12000 kr än för en som tjänar 36000 kr. Jag vill här citera en relevant text i SvD:

Som ett tankeexperiment kan man förstås fundera över hur en skattesänkning skulle vara utformad för att ge mer till dem som tjänar minst, på ett sätt så att det gillas av oppositionen och Ekot. Man kan sänka skatten med 100 procent för den svagaste tiondelen, och med 1 procent för den rikaste hundradelen. Räknar man i kronor, som oppositionen och Ekot gör, blir de rika ändå vinnare.

Med den sortens rättvisebegrepp kan regeringen aldrig bli godkänd.

Okej, men man kan ju trots allt ovanstående som höginkomsttagare gräma sig över att man ska behöva ta del av JSA, oavsett om man accepterar tankegångarna eller inte. Vad göra då? Jag menar självfallet att det är fel att försöka tvinga alla andra att avstå sina jobbskatteavdrag, men det finns mycket man kan göra ändå. Man kan till exempel gå in på jobbskatteavdrag.se och se hur mycket jobbskatteavdrag man får. Sedan kan man skänka det beloppet till valfritt gott ändamål. Som man får välja själv. Eller så kanske man anser att det är bättre om staten förvaltar pengarna efter bästa förmåga, det är inte en helt orimlig tanke. Då kan man ge pengarna till Skatteverket. Jag är inte säker på om det går att bara göra en inbetalning, men om det inte går kan man vid deklarationen hitta på en kapitalinkomst vars skatt motsvarar jobbskatteavdraget. Skatten på kapitalinkomster är 30%, så den räkneövningen bör en åttondeklassare fixa.
Och så är problemet löst! Utan att sabba något jobbskapande. Jag tänker verkligen inte titta snett på någon som gör så.

Finns det inte effektivare sätt?

Det här skulle kunna vara en relevant invändning. Kunde man ha uppnått samma eller motsvarande positiva effekter på något sätt som kostade mindre för statskassan?
Tja. Kanske. Svårt att kategoriskt svara nej på den frågan.
Men motfrågan blir då hur en sådan åtgärd skulle se ut. De saker oppositionen mest föreslagit hittills skulle snarast ha motsatt effekt. Jag tror att man är ganska överens om att åtminstone de första jobbskatteavdragen var kostnadseffektiva. Sedan är det rimligt att tänka sig att den jobbskapande effekten avtar. Det finns, som sagt, andra effekter av fortsatta jobbskatteavdrag som jag tycker är goda, men om man ser enbart till jobbskapande effekt kan man givetvis tänka sig att det någonstans går att hitta något bättre. Men det vill till att det är något bra. För, som det alldeles för sällan påpekas, ville staten bara få ned arbetslösheten till nära noll så vore det plättlätt. Anställ samtliga i offentlig sektor. Alltid finns det några hål som behöver grävas och fyllas igen. Men det finns förstås en anledning till att varken S- eller M-ledda regeringar gjort så.
Det jag sett komma från oppositionen är huvudsakligen varierande grader av återgångar till hur det såg ut pre 2006, vilket inte fungerade i en högkonjunktur och knappast lär göra det nu heller. Hade man några undermedel hade man förstås plockat fram dem. Vad mig anbelangar är alla fantastiska jobbskapare som är bättre än JSA välkomna. Men man måste komma fram med dem, inte bara rya om att det måste finnas något bättre.

Det kommer som jag skrev i inledningen en del 2. Då ska jag bland annat prata om vad som skulle kunna vara bättre.

Uppdatering 22 december
Det är inte riktigt inläggets ämne, men det har i efterhand slagit mig att jag kanske ändå borde lagt in något om vad JSA kan betyda i reda pengar för en lågavlönad. Bästa sättet att utröna detta, förutom att skärskåda diagram, är sajten jobbskatteavdrag.se som jag redan länkat till. Men jag tar ett konkret exempel, på någon som tjänar 18000 kr i månaden. Jag säger inte att det inte finns folk som tjänar mindre än så, men det är en nivå som ligger lägre än botten i många kollektivavtal i dag.
Denna löntagare har fått sin skatt sänkt med 30%. I reda pengar är det drygt 1500 spänn, vilket motsvarar en inkomstökning på 12%. Efter skatt. Man kan också formulera det som att det skulle krävts en bruttolöneökning på 2300 kr, samtidigt som ingen inflation sker, för att åstadkomma samma effekt.
Det går fortfarande att ha invändningar mot JSA, jag har själv en eller ett par, men den som fnyser åt denna förbättring för lågavlönade har jag svårt att tro är ärligt intresserad av lågavlönades situation.

Etiketter:,
Publicerat i Politik, Skatter | 4 Comments »

När rosor bjuder på dans

måndag 16 december, 2013

Det här med den inställda höjningen av brytpunkten för statsskatt. Den som läst min blogg har förmodligen inte missat att jag tycker det är politiskt fel. Men jag är också förbluffad över Socialdemkraternas vägval, rent taktiskt och strategiskt. Och det är vad jag med höjda ögonbryn ska skriva om nu.

Låt mig alltså sammanfatta.

  • Mindre än ett år före valet går man in i skattepolitiskt samarbete med SD.
    Det kan förstås alltid hända att SD röstar med ens förslag, och det i sig ska man inte få skit för. Men så var det ju inte här. Först skulle S lägga ett förslag om att stoppa både femte jobbskatteavdraget och höjda brytpunkten. Men så visade det sig att ett sådant förslag skulle SD inte rösta för. Då ändrade man sig till två separata förslag, och då kunde SD rösta för förslaget om att stoppa höjda brytpunkten.
    Man ska ärligt talat vara rätt korkad för att inte se att det var en anpassning för att få med SD. SD har visserligen många väljare i LO-kollektivet, men nog är det ändå en rejäl politisk risk att ta – att efter att ha föresatt sig att aldrig samarbeta med SD, göra just detta mindre än ett år före valet.
    S hävdar förstås att det inte var ett samarbete. Men hur dumma tror de att väljarna är?
  • När talmannen initialt stoppade voteringen gjorde han det inte för att han är gammal moderat, utan för att Riksdagens oberoende jurister kommit fram till att budgetingreppet sannolikt strider mot lagen. Efter vad jag läst verkar det juridiska kollektivet luta åt att oppositionens agerande är lagstridigt. Frågan är inte enkel, men ändå: är det vad man från oppositionshåll bedömer vara statsmannamässigt beteende? Och då har vi inte ens gått in på den eller de S-riksdagsledamöter som riktade okvädningsord mot talmannen när han följde juristernas råd. Vuxet.
  • Lagenligt eller ej, den budgetpraxis som gällt i femton år eller så brukar alla framhålla har varit väldigt bra för Sveriges offentliga finanser. Nu är den slagen i spillror. Var det värt det? Tycker S, och den övriga oppositionen, att statskassans kortsiktiga förstärkning om tre miljarder kronor överskuggade fördelen med stabila finansiella ramverk? Låter det som ett genomtänkt strategiskt övervägande? (Facit: nej, det är idioti.)
  • Det kan dessutom noteras att de tre miljarder som oppositionen sade att de hellre lägger på skola eller motsvarande, inte kan läggas på skola. Budgetens utgiftssida är redan klubbad. De tre miljarderna går inte att komma åt för utgifter.
    Ridå!
    Motsvarande pengar går förstås att komma åt i senare budgetar. Men då har det varit val, och om S räknar med att sitta i regering då, ja då kan de själva sänka och höja skatter då.
  • Och så den riktiga karamellen, som jag sparat till sist. Oppositionen leder i opinionsmätningarna. Visserligen tog Alliansen igen ett väl så stort gap inför förra valet, men det är inte uppenbart orealistiskt att tänka sig en S-ledd regering efter valet. I alla fall antar jag att S tänker sig en S-ledd regering. I det läget, i just det läget, väljer man alltså att krascha budgetprocessen. Det är som om man inte förmår tänka bortom nuet. Man ba’ ”vi kan reta borgarna, let’s do it!” Att man, i händelse av egen regeringsställning, just gett en kommande borgerlig opposition både mordvapen, tillfälle och motiv att jävlas med kommande S-budgetar… ja, hur tänkte man där, rent spelteoretiskt? Alla socialdemokratiska utgiftsökningar i en minoritetsregering kommer ju vara fair game för oppositionen hädanefter. En opposition skulle kanske, medelst en särskild skatt, kunna införa skottpengar på socialdemokratiska budgetar.

En möjlighet är att oppositionen räknar med att plocka en massa PR-poäng på att stoppa vad som är lätt att kalla en skattesänkning för rika. Och det har man säkert gjort, bland sina kärnväljare. Gissningsvis inte lika mycket hos den urbana medelklass Socialdemokraterna brukar säga att de måste vinna tillbaka. Och kan dessa PR-poäng verkligen vara värda potentialen för storartat kaos i kommande budgetprocesser? Jag har svårt att tro det.
Men jag lutar åt att det här inte var en genomtänkt plan från S, utan ett magkänsleinfall som rusade iväg, och så gick det prestige i det. Och nu är budgetprocessen trasig och S måste låtsas att de är nöjda med det för att inte framstå som åsnor.
Inte så slugt. Man skulle kunna säga – inte så regeringsdugligt.

Etiketter:,
Publicerat i Politik | 2 Comments »

Att tänka fritt är stort men tänka shit pommes frites är störigare

torsdag 5 december, 2013

Det är lag på att alla ska tycka till när det presenteras PISA-data om skolan, och nu har turen kommit till mig.
Givetvis har det högljutt tyckts att detta visar att Björklunds senaste uppsättning skolreformer inte fungerar. Vare sig man gillar reformerna eller inte är det inte en slutsats man kan dra. Jag ska erkänna att jag inte har örnkoll på alla skolreformer som genomförts, men det stora lasset kom väl 2011. Det är två år sedan. De elever som 2012 testades i den här PISA-omgången har gått i stort sett hela sitt skolliv i den gamla skolan. Om 2011-reformerna får någon effekt kommer de inte att synas på en bunt år än.
Men om det inte är 2011-reformerna som ställt till resultaten, vad är det då? Hur kommer det sig att det enligt PISA går sämre och sämre för den svenska skolan?
Jag tror inte att någon verkligen vet det. Men jag tänkte diskutera två hypoteser som ofta kommer upp, utan att för den skull hävda att det är de enda tänkbara förklaringarna.

Lärarutbildningen
Jag tycker inte att det i dag pratas så mycket om lärarutbildningen, men för några år sedan var den mycket på tapeten. Och nog verkade det finnas fog för kritik. Någon kanske minns Zarembas artikelserie på temat. Själv minns jag anekdotiskt hur ingen av de lärarstudenter jag pratade med för typ tio år sedan var nöjd med nivån. Jag minns den nästan färdiga matte- och NO-lärare jag labbade med på en grundläggande astronomikurs, och som tycktes sakna både matematiska grundkunskaper och matematiskt tänkande. Jag har ingen länk tillgänglig, men jag vill också minnas att utbildningen fick rätt hård kritik från mer formellt håll.
Det betyder inte att alla utexaminerade lärare från den tiden är dåliga. Jag misstänker att minst en av dem jag pratade med är en utmärkt lärare. Men det är i så fall hens egen förtjänst, inte lärarutbildningens. Jag tror att jag är en duglig civilingenjör, men det hade jag inte varit om inte utbildningen, trots sina fel och brister, på det hela taget varit bra. Har man en undermålig lärarutbildning kan man inte förvänta sig att snittläraren blir bra, och om snittläraren inte är bra lär det avspegla sig i skolresultaten.

Okej. Låt oss anta att lärarutbildningen under lång tid varit en starkt bidragande orsak till dagens sjunkande resultat. Låt oss också anta att de reformer utbildningen genomgått nu gjort det till en utmärkt utbildning. När kan man då förvänta sig resultat?
Det räcker förstås inte med att det börjar studenter på den nya utbildningen.
Det räcker inte heller med att det, fyra-fem år senare, börjar examineras lärare från nya utbildningen.
De måste antagligen också hinna bli det dominerande inslaget på sin arbetsplats. Det lär ta storleksordningen två decennier till.
Sedan måste dessutom elevkullarna gå igenom skolan som präglas av lärarna som gått igenom den nya utbildningen. Det är ytterligare en bunt år.
Sammantaget kan man förvänta sig att ett ordentligt genomslag kan fås efter i runda slängar trettio år.
Trettio år.
Den här aspekten av problemet är inget man ser en förändring av från en regeringsmandatperiod till en annan, hur genomgripande, bra eller dåliga reformerna än är.

Det fria skolvalet
Det fria skolvalet är mer populärt att angripa i dag; det tas upp så snart tillfälle ges, till exempel i DN alldeles nyss. Dessa attacker bär ofta en ideologisk prägel, men det behöver inte med nödvändighet betyda att det inte ligger något i dem. Jag har till exempel ofta en ideologisk ståndpunkt i mycket av det jag skriver om, men vill gärna tro att det inte förvandlar allt till snömos.
Låt oss därför, för diskussionens skull, anta att det fria skolvalet är en starkt bidragande faktor till sjunkande PISA-resultat, och att mekanismen är att duktiga elever tenderar att välja samma skolor vilket ger segregering.
Betyder det att man, som vissa vill, bör avskaffa det fria skolvalet?
Nej, det gör det inte.
Tanken att skolan inte var segregerad förr är befängd. Den var bara segregerad på ett annat sätt – då efter bostadsort. Att bostadsmarknaden dras med betydande segregering är det i sin tur ingen som brukar bestrida.

Jag är uppvuxen i ett otroligt medelklassigt område, och mina skolklasser har i allt väsentligt varit en homogen sammanslutning av lokala medelklassbarn. Nu och ett tag till bor jag i centrala Stockholm, granne med ett gymnasium. Gående till och från det gymnasiet ser jag hyggligt stora mängder elever med uppenbar invandrarbakgrund. Jag kan givetvis inte veta att de inte bor i city, men en hastig blick på de boende i kvarteren här gör det långsökt att alla dessa elever bor i innerstan. Vore det inte för det fria skolvalet skulle de inte ha en chans att få gå i den här skolan. Boende i Husby skulle i skolan bara träffa andra som bor i Husby, och boende i innerstan skulle bara träffa andra som bor i innerstan. Det är segregering.
Precis varför de har valt innerstadsskolan vet inte jag. Jag vet inte om det är en extra bra skola. Men det kommer inte an på mig att välja åt dem. Ska man ta ifrån eleverna och deras föräldrar rätten att välja skola ska man ha väldigt bra skäl till det.

Är det då inte väldigt bra skäl att vilja hejda dagens segregering och sjunkande PISA-resultat? Tja, målet är vällovligt men medlet fel. Det vilar på idén att duktiga elever är skyldiga att vara förebilder åt mindre duktiga. Att de duktiga ska pytsas ut som någon sorts maskotar eller harar, och dra de mindre duktiga efter sig. Det är att göra de duktiga barnen inte till mål i sig, utan till medel för andra. Redan där borde man dra öronen åt sig. Gör man inte det kan jag fortsätta med att en sådan lösning lägger vuxenvärldens skolmisslyckande på barnen. När man inte lyckats ordna en skola som klarar av att få med sig alla barn, då säger man alltså att det är de duktiga barnens ansvar att fixa de mindre duktiga barnens skolgång? I vilken värld låter det som en hygglig lösning?

Den skarpsynte läsaren ser att jag inte presenterar någon egen lösning på just det här problemet (om vi nu alltså för diskussionens skull utgår från att problemet är reellt). Men att man inte har en bra lösning innebär inte att vilket förslag som helst är bra. Att avskaffa det fria skolvalet är helt enkelt fel väg.

Det finns fler skäl till varför skolvalet bör behållas.
Om elever placeras på skola efter bostadsort betyder det att skolor är garanterade ett visst elevunderlag. Detta har mer karaktären av skolans rätt till elever än elevens rätt till skola. Man kan i princip tänka sig att det ger långsiktighet för att utveckla verksamheten, men att ta bort det yttre förändringstrycket brukar inte göra underverk för utveckling. Tvärtom har man kunnat se att kommunala skolor i områden med mycket friskolor har behövt rycka upp sig – och också har gjort det.

Slutligen ska sägas att även om jag nu alltså, för diskussionens skull, utgått från att det fria skolvalet inverkat menligt negativt på skolresultat ska man inte för den skull vara säker på att så verkligen är fallet. Andra som tittat ingående på frågan kommer fram till att ”Sammantaget ser vi inga dramatiska effekter, vare sig positiva eller negativa, av de ökade möjligheterna att välja skola”. Skolverket själva säger att det inte går att dra några säkra slutsatser om skolvalets effekt på resultaten. Om effekten var stor borde den rimligen vara akamediskt välbelagd nu. Så tycks inte vara fallet.
Att avskaffa det fria skolvalet skulle, menar jag, vara fel även om det vore skyldigt till resultatnedgången. När det nu inte verkar finnas ordentliga data som tyder på att skolvalet verkligen är boven vore det förstås än mer galet att ta bort det.

Kommunaliseringen och resurserna
Som extranummer ska jag beröra två förklaringar till som ibland framförs, skolans kommunalisering och bristande resurser. En synbarligen plausibel iakttagelse är att medan skolan för staten är en investering för framtiden, är den för en enskild kommun mer en kostnad i budgeten. Kommunerna ska därför behandla skolan sämre än staten. Vad som talar emot det är att, som jag uppmärksammade för några inlägg sedan, skolan fått mer och mer resurser; skolan har aldrig haft så mycket pengar som i dag. Även om man förstås inte kan utesluta att det skulle gå att göra bra saker med ännu mer resurser innebär det att man rimligen kan utesluta resursbrist som orsak till kraftig nedgång i resultaten. Och om kommunaliseringen ställt till med elände så verkar det inte vara genom att strypa pengakranen.

Så.
Vad är kondensatet av det här inlägget? Vad ska vi göra?
Kondensatet är egentligen vad vi inte ska göra. Vi ska inte drabbas av panik. Vi ska inte hemfalla åt ”Vi måste göra något. Detta är något. Alltså måste vi göra det.” Vissa frågor kanske tål att användas vårdslöst som trubbigt tillhygge att tillgripa i sluggerdebatt. Skolan gör det inte. Undviker vi oöverlagda paniksvängar har vi kanske inte vunnit, men vi har i alla fall undvikit att göra saken än värre.

Etiketter:, ,
Publicerat i Akademiska frågor, Övrigt samhälle | 3 Comments »

Nervous Energy

tisdag 3 december, 2013

Någon tänker fel kring energi. Det kan vara jag. Det kan vara Argentina.

Argentina har, tack vare en förutsägbar mix av planekonomi, ekonomisk nationalism och exproprieringar (och med risk för att bli tautologisk, ekonomisk vanskötsel), gått från att vara självförsörjande med energi till att behöva importera. Detta trots att man sitter på avsevärda tillgångar av gas och olja. Senaste The Economist citerar följande uppskattning.

For Argentina to become self-sufficient again in energy by 2030 requires investments of around $200 billion, of which $140 billion is in shale and about $60 billion in conventional oil and gas

Tvåhundra miljarder dollar?
Om man tar källorna jag använde i mitt nyliga inlägg om kärnkraftens ekonomi och räknar lite halvhögt borde de pengarna räcka till 40 GW installerad kärnkraftseffekt. Fyrtio gigawatt! Hela Argentinas installerade eleffekt i dag är ungefär 33 GW. Man borde alltså komma rätt långt med 40 GW till.

Det kan förstås tänkas att man hoppas kunna sälja en massa fossilbränsle, att reserverna är så stora att det ändå framstår som ett attraktivt alternativ. Men då är det ju det här med växthuseffekten. Ska man ta den på någorlunda allvar kan vi inte ens elda upp alla reserver vi har i dag, än mindre leta upp nya för att elda dem också. Gas och olja är förvisso bättre än kol, men det finns ju väsentligen koldioxidfria alternativ.

Man behöver inte ens bygga kärnkraft för alla pengar. Jag har aldrig varit i Argentina, men jag föreställer mig att det finns ganska gott om glesa, öppna och blåsiga platser. Låter spontant som ett bra land för vindkraft, som har en ekonomisk kalkyl i samma härad som kärnkraften. Det är förmodligen ingen bra idé att slå sig på att enbart bygga vindkraft, men vill man mixa upp den nya kärnkraften med vind ser jag inget större problem med det.

Nu är det förvisso ingen som har lovat att satsa de där tvåhundra miljarderna med dollar. Men om det ens är på tal tycker jag att Argentina borde fundera på annat än fossilbränsle.

PS
Det gäller resten av världen också.

Etiketter:, , , , , ,
Publicerat i Energetiskt material | 2 Comments »

Flexible Demeanour

tisdag 3 december, 2013

Om föräldraförsäkringens delning, del jagvetintevad

I förra inlägget skrev jag att ibland är det nästan svårt att veta om man håller med sig själv. Det här är ett exempel på det.
Jag har länge argumenterat för att föräldraförsäkringen bör individualiseras; inlägg på temat finns här, lite äldre men utförligare här, och ännu äldre och ännu utförligare här. För den som inte ids gå tillbaka och läsa gamla inlägg är detta ett kondensat av argumentationen:
Man ska inte blanda ihop negativa rättigheter (inte bli hindrad från att stanna hemma) med positiva rättigheter (tvinga andra att betala mig för att stanna hemma). Man ska självfallet få stanna hemma så mycket man vill. Däremot finns ingen anledning för staten att betala för ett system som gör det rationellt att diskriminera kvinnor på arbetsmarknaden. Det kommer alltid att finnas folk som vill diskriminera andra på irrationella grunder, men föräldraförsäkringens utformning i dag gör det rationellt att diskriminera kvinnor. Det finns rätt gott om data som ger stöd till att det fungerar så.
En föräldraförsäkring som delas lika mellan föräldrarna skulle ta bort det rationella i att förvänta sig att unga kvinnor kommer vara borta från jobbet mer än unga män.

(Semantisk fundering: om det är rationellt att diskriminera någon, är det då fortfarande diskriminering?)

Men nu på sistone har jag börjat undra om jag är rätt ute. Och obs, det har inte att göra med att jag själv blivit förälder. Inte uppenbart i alla fall. Det är inte heller så att jag inte håller med om mina argument ovan. Jag tycker fortfarande det är ett sunt resonemang.
Vad som hänt är att Centern lanserat ett förslag som i korthet går ut på att föräldradagar ska kunna överlåtas till andra än föräldrarna. Det kan exempelvis handla om syskon eller föräldrar som tar ledigt från sina jobb för att rycka in när det behövs. Jag tycker det låter som ett bra förslag.
Däremot har jag inte helt lätt att se hur det skulle kunna förenas med individualiserad föräldraförsäkring.

Så nu vet jag inte riktigt vad jag tycker.

Etiketter:
Publicerat i Övrigt samhälle, Politik | 4 Comments »