Archive for april, 2010

Andra utreder åt mig

fredag 30 april, 2010

Jag hade tänkt skriva något om oppositionens förslag att fasa ut jobbskatteavdraget för höginkomsttagare, och specifikt då de olyckliga marginaleffekter som detta skulle få. Jag fattade dock inte när jag skulle hinna göra det. Lyckligtvis har Ekonomistas redan skrivit om det, och med mer data på fötterna än jag hade haft.
Själv kan jag passa på att länka till den post där jag i fjärde och sista grafen visar att jobbskatteavdraget redan har skärpt progressiviteten i skatteskalan; det vill säga, beskattar höginkomsttagare relativt sett hårdare än låginkomsttagare, jämfört med läget 2006.

Det har också skrivits en del i tidningarna om Federleys turer med hyran för sin salladsbar, vilket är av visst intresse eftersom jag själv skriver om Federley ibland. Mycket av det som skrivits tycks ha varit rätt och slätt fel. Juridikbloggen reder ut begreppen.

Uppdatering
Förresten, jag glömde halva poängen visavi marginalskettehöjningen, nämligen att det skulle vara ett rejält brott mot 1990 1991 års skatteuppgörelse. Om jag minns rätt så följde den tre huvudprinciper:

  • Skattesystemet ska vara förhållandevis enkelt och överskådligt
  • Endast 15% av skattebetalarna ska betala statlig inkomstskatt
  • Alla ska få behålla minst hälften av en inkomstökning – dvs max 50% marginalskatt

Det vore förvisso inte första gången avsteg gjordes. Den förstnämnda punkten kom sig av att skattesystemet var allt annat än enkelt och överskådligt. Sedan uppgörelsen har det åter blivit mer och mer snårigt. Jobbskatteavdraget är självt ett exempel på icke enkla regler.
Att bara 15% ska betala statlig inkomstskatt har så gott som aldrig varit uppfyllt. För att uppfylla det måste man kontinuerligt flytta upp brytpunkten för statsskatt, och det har man inte varit så pigg på. När regeringen nu gjorde det för ett par år sedan var det alltså som en del av skatteuppgörelsen som S själva var med på, vilket jag gott tycker kunde påpekas när S skyller regeringen för att sänka skatten för de rika (i sig ett inte självklart påstående, då korrelationen mellan inkomst och förmögenhet i Sverige är synnerligen svag).
Max 50% marginalskatt försvann när den ”tillfälliga” (host) värnskatten infördes.

Ändå verkar oppositionens förslag vara ett ovanligt flagrant avsteg från uppgörelsen.

Annonser

Hur tänkte de nu?

onsdag 28 april, 2010

Greenpeace är åter i farten. Denna gång är det Vattenfall och Maud Olofsson som är föremålet för organisationens aldrig vikande missnöje. Och, visst, det finns en del problem med att ha politisk styrning i ett företag som samtidigt ska gå med vinst. Men med sedvanlig precision skjuter Greenpeace rejält snett.

De säger själva att det är fel att satsa på kärnkraft – med hänvisning till klimathotet. Say what? Visst finns det möjlighet att vara kritisk mot kärnkraften, men just klimatvinkeln torde vara ovanligt illa vald. Kärnkraft är ett av de allra bästa alternativen för lågkoldioxidkraft. Har ”klimat” blivit ett samlingsord för allt man på religiösa grunder ogillar?

Vidare kräver de 100% förnyelsebar energi. Det är idiotiskt. Sol och vind är bra komplement, och de blir bättre för varje år, men i dag kan de inte vara mer än komplement (länk till tidigare länkinlägg om detta).

Jag har tidigare kritiserat Greenpeace för mindre genomtänkta ståndpunkter. Det tycks inte finnas anledning att omvärdera det; snarare kan det vara läge att göra det till allmän maxim visavi dem.

En sak får man i alla fall ge dem, de är bra på att skaffa sig uppmärksamhet. Det är å andra sidan skrikande småbarn också.

Spekulerande om taktiserande

tisdag 27 april, 2010

Jag ser i SvD att Mats Odell myntar begreppet ”Tobleronepolitik” om oppositionens utlovade bidrag till kommunerna.
Man kan fråga sig om det är så smart. Genom att använda den termen spelar man med i charaden om att Sahlins fall på 90-talet bara handlade om en Toblerone, när det i själva verket var så ofantligt mycket mer än så.
Å andra sidan kanske förhoppningen är att oppositionen ska hugga till med att det är ynkligt att komma och snacka om en Toblerone, så att man får casus belli för att påminna folk om mängden av hyss hon hade för sig. Det är möjligt att det är taktiskt slugt, men lite trist. Inte så att Sahlins eskapader på 90-talet totalt saknar intresse, men det är ändå jämförelsevis ointressant i dag när det finns så gott om andra saker att angripa Sahlin och i synnerhet hennes politik för.

Däremot är oppositionens faktiska svar, där de går i taket över det gränslöst låga i angreppet och jämför med kosackval, väl så befängt. Är det två självmål vi ser kanske?

Uppdatering
Jag ser nu att det flyttat upp överst hos SvD (och för den delen på andra ställen också). Dagens låtsasskandal alltså. Jag borde kanske vara nöjd med att min triviala analys delas av minst en person till, men… äh. Det är redan mångomvittnat att ekonomi inte är Sahlins starka punkt. Att använda femton år gammalt fummel för att leda det i bevis borde vara överflödigt.

Nytt gammalt nummer av Folkvett

fredag 23 april, 2010

…där jag medverkar, i sekundär form.
Folkvett nr 4/2009 har kommit upp på Vetenskap och Folkbildnings hemsida.
I nummer tre hade jag, som jag tidigare nämnt, en artikel som handlade om kursutbudet hos olika studieförbund. Det genererade vissa reaktioner från en del av de granskade, både goda och mindre goda. Om det kan man nu läsa även i nätutgåvan av nr 4/2009:
Dialog om folkbildning

Det borde nu inte dröja så länge innan nummer 2/2010 kommer ut, och då ska nummer 1/2010 göras tillgänglig på nätet. Där har jag också en artikel. Håll i hatten!

Vulkanutbrott

fredag 23 april, 2010

Ifall ni undrar.
Det är spexvecka.
Jag sover för lite.
Men våromgången av Fysikalen 2010:

Pompeji
eller
En obehaglig överaskning

har fortfarande biljetter kvar till lördagens föreställning, ryktas det.
Mycket aktuellt tema!
Bokas lätt på
www.fysikalen.se

Friskis & Svettis, ett steg bakåt

fredag 16 april, 2010

Jag blev kvar en stund på årsmötet jag just skrev om, efter det att motionen om ogrundade påståenden behandlats. Jag blev då helt tagen på sängen av en motion om att föreningen skulle börja nasa rättvisemärkta bananer på sina anläggningar. Dåligt förberedd! Jag kunde inte formera mig till något ordentligt motstånd, och motionen antogs, om än knappt.

Jaha, vad har jag emot det här då, min gnällspik?
Ja, dels kan man fråga sig om det alls är en fråga för F&S. F&S är en idrottsförening som ska vara för alla. Det är inte alls givet att man ska börja göra politiska ställningstaganden som inte har direkt med träning att göra.
Å andra sidan säljer man redan bananer, så man måste ändå ta ställning till vilka man ska köpa in.
Inte en självklar fråga tycker jag.

Men jag är också motståndare till rättvisemärkningen i sig. För några år sedan fanns det ett förslag om att mitt fackförbund, dåvarande CF, skulle slå sig i lag med Rättvisemärkt. Jag skrev en insändare om det som tål att repriseras här:

Jag anser att det vore ett allvarligt missgrepp att liera sig med Rättvisemärkt. Dess syften kan verka lovvärda, och det är säkert så att de menar väl. Men icke desto mindre är de ett hinder snarare än en hjälp i kampen mot fattigdom. Att artificiellt hålla uppe priser är inte en i längden hållbar strategi. Detta är inte platsen för en ingående redogörelse, men vi kan ta det konkreta exemplet kaffe – en av de mest omskrivna rättvisemärkta produkterna på den svenska marknaden. Grundorsaken till de låga kaffepriserna, alltså att kaffebönder får lite betalt, är att det produceras för mycket kaffe. Den enda hållbara lösningen är att bönder övergår till annan produktion som det faktiskt finns efterfrågan på. På vissa platser har detta skett – Kenya till exempel har mycket framgångsrikt börjat producera snittblommor i stället. Men vad är Rättvisemärkts roll? De betalar ett artificiellt högt pris till de bönder som ingår i programmet, vilket gör att dessa bönder klarar sig hyfsat. Det är dock sällan de allra fattigaste bönderna som kommer i åtnjutande av dessa förmåner, utan typiskt medelfattiga bönder i länder som borde ha resurser att klara en omställning från kaffe. Effekterna är två.
För det första uppmanas på detta sätt en överproduktion av kaffe som sänker priserna än mer för de allra fattigaste bönderna – som alltså får det sämre av Rättvisemärkts program.
För det andra låses programmets bönder in i en i grunden rätt ineffektiv produktion. I programmet finns inga krav på effektivisering av jordbruket, och det bedrivs ofta med primitiva metoder.

En analogi skulle kunna vara förra sekelskiftets fattigsverige. Vi blev rika genom frihandel. Om vi skulle ha utsatts för ”rättvis” handel så skulle alla eländiga torpare ha fått ett överpris för sin potatis och på så sätt kunnat fortsätta sin existens oförändrad. På kort sikt, för den enskilde torparen, hade det förstås varit bra. På längre sikt skulle effekten varit att vi fortfarande varit ett land av bara nästan utfattiga torpare som går med plog efter hästen – tack vare omvärldens missriktade välvilja.

Det är inte heller självklart att det är en god sak att kräva svenska arbetsvillkor av andra länder. Åter är det en sak som låter lovvärd, men som i praktiken låser in dem i fattigdom. Visst kan egen facklig organisation hjälpa för att förbättra arbetsförhållanden, men framför allt handlar det om att man ska få råd med goda förhållanden. Att förbjuda folk att vara fattiga hjälper inte långt.

Facket bör över huvud taget vara mycket restriktivt med att lägga sig i politiska frågor som inte är direkt kopplade till kärnverksamheten. De medlemmar som vill ägna sig åt politiskt kampanjande i andra frågor får gärna göra det, men jag ser ogärna att man tar CF som plattform. I samma ögonblick som man gör det kommer CF att upphöra att vara till för alla medlemmar.

CF är här direkt utbytbart mot F&S, och det är synnerligen rimligt att anta att det resonemang som gäller för kaffe också gäller för bananer.

En av motionens förespråkare bedyrade att hon med egna ögon sett hur programmet hjälpte folk att bli mindre fattiga. Det är alldeles säkert sant. Vad hon inte såg var då de bönder som tack vare programmet blev fattigare, och hon såg inte heller alternativet att rättvisebönderna började göra något annat som lönade sig bättre.

På det hela finner jag det olyckligt att motionen antogs.
Å andra sidan – om de prisuppgifter som F&S hade stämmer så kommer nog inte speciellt många att köpa bananerna, och då kan man ju trösta sig med att skadan blir begränsad.

Friskis & Svettis, ett steg framåt

fredag 16 april, 2010

När jag inte är bortrest, sjuk eller håller på med spex (dvs nästan aldrig nuförtiden) händer det att jag övar min lekamen på Friskis & Svettis. Det är en förening med årsmöte och allt som hör därtill. Stockholmsföreningen, dit jag hör, hade årsmöte igår den 15 april. Till ett årsmöte kan man skriva motioner. Det hade jag, och några kumpaner med liknande sinnelag, gjort. Så här löd den.

Motion:
Om ounderbyggda påståenden

Friskis & Svettis (F&S) erbjuder en mängd olika träningsformer och aktiviteter, vilket givetvis är bra. Ibland går man dock för långt med påståenden om vad olika saker i F&S regi har för effekter. Två exempel ges här.

Både på hemsidan och i Friskispressen saluförs kinesiologi. Enligt den information vi delges kan man med kinesiologi behandla bland annat borrelia, parasiter, allergier och störningar i inre organ och hormonsystemet. Dessa påståenden saknar helt stöd i medicinsk forskning, och det krävs endast ringa medicinsk kunskap för att kunna se att de i stor utsträckning är direkt orimliga.

Det andra exemplet är Qi-gong. I Friskispressen har man, i en artikel integrerad med ett erbjudande att träna Qi-gong, kunnat läsa de mest häpnadsväckande medicinska påståenden – till exempel om olika känslors påverkan på olika inre organ. Inte heller här har man någon vetenskap på fötterna.

Vi vänder oss inte mot att F&S erbjuder aktiviteter vars effektivitet kanske inte är fullständigt utredd, eller som utanför F&S marknadsförs med hänvisning till mystiska teorier. Däremot tycker vi att det är problematiskt när F&S okritiskt vidarebefordrar påståenden som det saknas täckning för. Sådant riskerar att urholka F&S:s trovärdighet och renommé.

F&S är en förening inom hälsoområdet, och kommer man med ogrundade påståenden så får man problem med sin trovärdighet även för den stora majoritet av verksamheten som inte saluförs med medicinskt nonsens. Det är samma sak som om en bilförsäljare skulle börja påstå att man kan sänka bränsleförbrukningen till hälften genom att hälla vatten i tanken. Det spelar roll om det man säger är sant eller inte, och när det gäller föreningens kärnområde blir det rent pinsamt när man inte kan hålla en rågång mot grundlösa påståenden. Det ska visserligen erkännas att det i vissa fall kan vara svårt att utröna om ett visst påstående har täckning eller inte, och det lär inte vara lätt att göra rätt i alla gränsfall, men de exempel som nämnts här är så flagranta att det knappast kan vara fråga om att det inom föreningen saknas kompetens att bedöma dem.

Man ska inte heller ignorera de potentiella följderna om någon, därtill uppmuntrad av F&S texter, väljer att behandla sin borrelia med kinesiologi. Då har man lämnat det harmlösas domäner.

Qi-gong är säkert en trevlig träningsform, och kinesiologi kan antagligen vara behagligt. Det är inget man ska förbjuda F&S att erbjuda. Men man ska inte påstå saker som inte enligt någon rimlig bedömning kan stämma.

Motionsförfattarna yrkar sålunda

– Att föreningen framöver efter bästa förmåga ska avhålla sig från påståenden som står i uppenbar strid med medicinsk vetenskap.

Jag bevistade årsmötet, en som så ofta är fallet plågsamt lång tillställning. Okej, jag gick halv elva, men då var det på upphällningen. Mitt syfte med att vara där var att se hur motionen mottogs och vid behov försvara den. Styrelsen hade visserligen, till min glädje, yrkat på bifall, men jag hade en känsla av att det skulle kunna bli debatt.

Det blev det inte. Den bifölls utan minsta märkbara motstånd.
Det var ju bra! Nu gäller det bara att hålla koll på efterlevnaden.

Någon kanske tycker att motionen är väl försiktigt skriven. Det är sant. Inriktningen var resultat snarare än hög svansföring. Det torde vara svårt att avslå en motion med skrivningen ovan; då skulle man säga att man inte efter bästa förmåga ska avhålla sig från påståenden som står i uppenbar strid med medicinsk vetenskap.

Och egentligen tycker jag att man ska få sälja kinesiologi. Bara man inte påstår tokiga saker om effekterna. Varför någon skulle vilja betala 400 kr för att bli tryckt på lite, om man inte förväntar sig några mirakulösa effekter, undandrar sig min bedömning – en vanlig massage fyller antagligen samma behov mer effektivt. Men folk får förstås bestämma över sina egna pengar, och så länge inga odokumenterade effekter utlovas så är det väl okej.

Bodström motionerar igen

tisdag 13 april, 2010

Sanna Rayman noterar på SvD att Thomas Bodström är i farten och slänger motioner om sig igen, utan att riktigt ha tänkt igenom saken. Jag skriver ”igen”, och hänvisar till när han ville förbjuda nollning.

Som den trogne läsaren kunnat uttyda på sistone är Beatrice Ask inte en av mina favoriter, men oppositionens alternativ är sannerligen inte bättre. Kan han inte nöja sig med att motionera på fotbollsplanen?

Armchair general

söndag 11 april, 2010

Jag borde väl inte ha blivit förvånad, men jag blev ändå lite tagen på sängen av kommentarsfloden till förra inlägget. Givet ämnet så förvånar tyvärr inte tonen i vissa av kommentarerna. Att kalla Israel för naziststat är givetvis idiotiskt, men jag låter det stå eftersom det renderar en Godwin-seger.

Hur som helst kastar jag om mina redan lösa bloggplaner lite och nedtecknar, for the record, på ett ungefär vad jag tycker att Israel borde göra. Jag skrev om det för drygt ett år sedan, och kan gott reprisera det:

När Israel evakuerade Gaza 2005 så var det väsentligen tänkt som första steget i ett ensidigt uppfyllande av (ungefärligen) Osloavtalet från 2000. Även om olyckskorparna fick rätt, och Hamas snarast såg det som uppmuntran, så tycker jag att man skulle fortsätta på den vägen. Gör samma sak med Västbanken. Utrym bosättningarna där och lämna över kontrollen till palestinierna. Det där jättestaketet har varit extremt effektivt på att stoppa självmordsbombningar, och jag begär inte att det ska avskaffas. Däremot ska det flyttas så att det inte ligger på västbanksk mark. Man kan inte heller begära att Israel ska upphöra med sina gränskontroller på ett bra tag än, men det borde vara en signifikant lättnad att inte längre ha sådana inne på Västbanken. Vad gäller kontroll av luftrum så tycker jag att det borde överlämnas tills behovet av motsatsen bevisats (tex med fler raketattacker). Hamnkontrollen är rimlig så länge Gaza styrs av en part med aktiv ambition att förinta Israel och som beväpnas från utlandet. ”Hamnkontroll” betyder förstås inte totalstopp, utan att man kontrollerar fartyg så att de inte är fulla av iranska raketer.
Golanhöjderna har jag ännu inte bildat mig en uppfattning om.

Den övergripande tanken är att så långt som möjligt ge Palestina en ny ordentlig chans att utvecklas i seriös riktning. Dock utan att vara direkt korkad å den egna befolkningens säkerhets vägnar.

Detta skrevs med Gazakriget i färskt minne, men sedan dess har inte mycket hänt. Min grundprincip är att Israel borde fortsätta med ett ensidigt uppfyllande av Osloavtalet. Det skulle vara en signal om vilja till fred som knappt ens RKU skulle kunna missa, och det skulle entydigt putta över bollen till den palestinska sidan – som det är nu är det liksom båda och ingen som har bollen.

Vidare tycker jag att man borde upphöra med landblockaden mot Gaza. Dels är den, som återgetts bland annat i Economist, inte speciellt effektiv (Gaza får ändå vad det vill ha från Egypten via tunnlar, vilket dessutom göder Hamas som beskattar denna handel), dels har det mig veterligen inte skjutits speciellt mycket från Gaza mot Israel på sistone. Jag ser helt enkelt inte att blockaden tjänar något konkret syfte längre.
Skulle raketbeskjutningen återupptas är man förstås i sin fulla rätt till nya krigsoperationer, precis som man i princip var sist det begav sig.

Sedan kan man fråga sig varför jag och alla andra snackar så mycket om vad Israel ska göra. Lika viktigt är vad Palestina, sådant det nu är, ska göra. Svaret är mycket enkelt: Erkänn Israels rätt att existera. Sluta med raketbeskjutning och terrordåd. Medverka för uppfyllande av Osloavtalet.

Från sin bekväma länstol kan man verkligen tycka: Ska det vara så sabla svårt?

Att sila kippor och svälja kameler

lördag 10 april, 2010

Enligt DN vill KF väst att Coop ska bojkotta Israel.
Det var ju lite kuriöst.
Enskilda individer får förstås bojkotta vilka de vill, och detsamma gäller privata företag. Från företag och organisationer är det dock rimligt att vänta sig lite eftertanke. Det finns visserligen flera sätt som staten Israel beter sig illa på, och dess senaste regering är inte direkt min favorit. Men det finns många, många stater som beter sig mycket, mycket värre. Det är därför konstigt om man väljer ut just Israel att bojkotta. Hur tänker man då?
Men så är det förstås inte. De genomtänkta KF:arna har, utgår jag från, gjort det här på ett konsekvent sätt. Nu väntar jag bara på att den långa listan på andra länder de också vill bojkotta ska offentliggöras.

Någon som tycker att jag ska hålla andan medan jag väntar?

Eller så förbereder jag en egen bojkott av KF, om det nu är så att bojkotter är hur KF föredrar att kommunicera.

Uppdatering
Som påpekats i kommentarerna är KF väst inte synonymt med hela KF/Coop. En svarsbojkott är bara rimlig om KF antar Israel-bojkotten.

Uppdatering 2
KF meddelar nu att någon bojkott inte är aktuell. Därmed torde frågan vara i praktiken utagerad, och det fruktansvärda damoklessvärd min personliga bojkott mot KF utgjort kan plockas ned.

Allt var bättre 1974

torsdag 8 april, 2010

Oppositionen tar sig en svängom i kulturpolitiken. DN skriver bland annat att man vill återinföra fri entré på statliga muséer. Det skulle förstås vara trevligt för mig, som bor i Stockholm och gillar att gå på museum. Men.

För det första så är det inte en självklar prioritering. Nästan alla statliga museer ligger i Stockholm. Är det givet att staten ska gynna just Stockholm på det sättet? Det är inte uppenbart fel, men inte heller någon no-brainer.

För det andra så var, om mitt minne inte sviker mig, vad regeringen gjorde väsentligen att man lät museerna behålla pengarna, men lät dem själva bestämma om de skulle fortsätta att använda dem till fri entré eller annat. De flesta, inte alla, valde då själva att använda dem till annat. Vad oppositionen vill tycks vara att införa mer direktstyre av museerna.

Vidare säger Pagrotsky att ”den nuvarande regeringens ambitionsnivå när det gäller kultur hittills har varit låg”. Det kan man förstås definiera som man vill, men det tenderar att missas att kulturen fått mer pengar under den här regeringen än under förra. De rödgröna brukar gilla att jämställa ambitioner med satsade pengar. Men det är klart, vi kan inte låta fakta stå i vägen för sanningen – och alla i branschen vet ju att de borgerligas kulturpolitik per definition måste vara usel.

Siv Holma (V) säger att ”Regeringen har hittills velat göra kulturarbetare till företagare och entreprenörer. Vi vill stärka kulturens oberoende och egenvärde.”
Ska vi gissa att oberoende i det här fallet betyder beroende av statliga pengar?

SvD skriver att man också vill återinföra den statliga konstnärslönen, tydligen eftersom det är viktigt att så många som möjligt får livslång försörjning utan krav på motprestation. I alla fall så länge de håller på med kultur. Men det är väl viktigt att Myrdal ska kunna knyta vänskapsband med indiska gerillor.

Håhåjaja.

Lite pessimism

torsdag 8 april, 2010

Tydligen har man kommit på en härva med organhandel i Israel. Folk har försökt sälja sina njurar till skummisar och blivit blåsta på betalningen.
Detta har givetvis noll och intet med Boströms artikel att göra (som gjorde gällande att staten Israel mördade palestinier i syfte att stjäla deras organ). Så varför nämner jag den då?
För att jag kan ge mig den på att en eller flera fånar fortare än man hinner reda upp en medelkrånglig fiskelina kommer att börja gapa om att Boström nu fått rätt.
Jag har gärna fel, men jag tänker inte ens leta upp någon fiskelina.

Uppdatering
Jag hade inte fel. Men jag tänker inte bevärdiga det med en länk.

Val: Saabverk 80

onsdag 7 april, 2010

Det har gått ett bra tag nu sedan jag storartat lovade att prata politik inför valet. Jag har goda förfall – spex och semester i Nicaragua. Men nu fick jag oförhappandes en ledig kväll, så det är väl dags att börja. Och jag börjar med att göra det enkelt för mig och snacka Saab. Som få andra områden synliggjorde den frågan de två blockens olika ekonomiska reflexer.

Nu är jag inte helt tillfreds med lösningen sådan den blev. Regeringen står som borgenär för ett lån av rejäla dimensioner. Om Saab går år skogen, och det är knappast otroligt, måste man falla tillbaka för säkerheten för lånet. Vad den består i är inte offentligt, men det har spekulerats rimligt i att den knappast täcker hela lånet. Man har alltså utsatt sig för en betydande risk för miljardförlust. Kanske hade det varit bättre att låta Saab gå omkull?

Men när man kritiserats vänsterifrån är det inte det kritiken har gällt. När den alls har konkretiserats så har det snarare handlat om att regeringen skickar in för lite av skattebetalarnas pengar i förlustföretag. Sahlins första impuls var att ge fem miljarder till GM. Alltså ge. Redan där hade hon säkerställt långt större förluster för staten än vad regeringen nu tagit en viss risk för.

I början talades det vitt och brett om att staten borde ta över Saab. Att Göran Greider tycker det förvånar knappast någon, men oppositionen var inne på samma sak. Stålverk 80, någon? Eller en ny varvspolitik, med statliga miljarder in och, eh, inget ut som någon blir glad av? Likheterna är slående.

Läs också gärna min i detaljer inaktuella men i princip fortfarande gällande utläggning om detta:
Att investera oss ur krisen…

Varje gång GM försökte utpressa svenska staten så hoppade oppositionen efter chansen att ge bort pengar – pengar som annars kunde användas på mantrat vård-skola-omsorg. Snart sagt varenda fint gick man på. Samtidigt behöll regeringen lugnet. Maud Olofsson var hela tiden tydlig med att det inte finns någon anledning att tro att staten är en bra biltillverkare, och om man nu trodde att Saab var ett sådant kap så kunde man (hör ni det, IF Metall) få gå in och satsa med sina egna pengar. Put one’s money where one’s mouth is, som de säger i utlandet.

Det är sammanfattningsvis plågsamt tydligt att föreställningen om Socialdemokratins ekonomiska förnuft och borgerlighetens dito släpphänthet har noll och intet med dagens verklighet att skaffa. Tanken på att ge oppositionen nyckeln till statens – det vill säga de svenska skattebetalarnas – kassakista är inte ägnad att förbättra nattsömnen.