Förvånansvärt vettig

Jag ser i SvD att Mats Odell myntar begreppet ”Tobleronepolitik” om oppositionens utlovade bidrag till kommunerna.
Man kan fråga sig om det är så smart. Genom att använda den termen spelar man med i charaden om att Sahlins fall på 90-talet bara handlade om en Toblerone, när det i själva verket var så ofantligt mycket mer än så.
Å andra sidan kanske förhoppningen är att oppositionen ska hugga till med att det är ynkligt att komma och snacka om en Toblerone, så att man får casus belli för att påminna folk om mängden av hyss hon hade för sig. Det är möjligt att det är taktiskt slugt, men lite trist. Inte så att Sahlins eskapader på 90-talet totalt saknar intresse, men det är ändå jämförelsevis ointressant i dag när det finns så gott om andra saker att angripa Sahlin och i synnerhet hennes politik för.

Däremot är oppositionens faktiska svar, där de går i taket över det gränslöst låga i angreppet och jämför med kosackval, väl så befängt. Är det två självmål vi ser kanske?

Uppdatering
Jag ser nu att det flyttat upp överst hos SvD (och för den delen på andra ställen också). Dagens låtsasskandal alltså. Jag borde kanske vara nöjd med att min triviala analys delas av minst en person till, men… äh. Det är redan mångomvittnat att ekonomi inte är Sahlins starka punkt. Att använda femton år gammalt fummel för att leda det i bevis borde vara överflödigt.

Sanna Rayman noterar på SvD att Thomas Bodström är i farten och slänger motioner om sig igen, utan att riktigt ha tänkt igenom saken. Jag skriver ”igen”, och hänvisar till när han ville förbjuda nollning.

Som den trogne läsaren kunnat uttyda på sistone är Beatrice Ask inte en av mina favoriter, men oppositionens alternativ är sannerligen inte bättre. Kan han inte nöja sig med att motionera på fotbollsplanen?

Jag borde väl inte ha blivit förvånad, men jag blev ändå lite tagen på sängen av kommentarsfloden till förra inlägget. Givet ämnet så förvånar tyvärr inte tonen i vissa av kommentarerna. Att kalla Israel för naziststat är givetvis idiotiskt, men jag låter det stå eftersom det renderar en Godwin-seger.

Hur som helst kastar jag om mina redan lösa bloggplaner lite och nedtecknar, for the record, på ett ungefär vad jag tycker att Israel borde göra. Jag skrev om det för drygt ett år sedan, och kan gott reprisera det:

När Israel evakuerade Gaza 2005 så var det väsentligen tänkt som första steget i ett ensidigt uppfyllande av (ungefärligen) Osloavtalet från 2000. Även om olyckskorparna fick rätt, och Hamas snarast såg det som uppmuntran, så tycker jag att man skulle fortsätta på den vägen. Gör samma sak med Västbanken. Utrym bosättningarna där och lämna över kontrollen till palestinierna. Det där jättestaketet har varit extremt effektivt på att stoppa självmordsbombningar, och jag begär inte att det ska avskaffas. Däremot ska det flyttas så att det inte ligger på västbanksk mark. Man kan inte heller begära att Israel ska upphöra med sina gränskontroller på ett bra tag än, men det borde vara en signifikant lättnad att inte längre ha sådana inne på Västbanken. Vad gäller kontroll av luftrum så tycker jag att det borde överlämnas tills behovet av motsatsen bevisats (tex med fler raketattacker). Hamnkontrollen är rimlig så länge Gaza styrs av en part med aktiv ambition att förinta Israel och som beväpnas från utlandet. ”Hamnkontroll” betyder förstås inte totalstopp, utan att man kontrollerar fartyg så att de inte är fulla av iranska raketer.
Golanhöjderna har jag ännu inte bildat mig en uppfattning om.

Den övergripande tanken är att så långt som möjligt ge Palestina en ny ordentlig chans att utvecklas i seriös riktning. Dock utan att vara direkt korkad å den egna befolkningens säkerhets vägnar.

Detta skrevs med Gazakriget i färskt minne, men sedan dess har inte mycket hänt. Min grundprincip är att Israel borde fortsätta med ett ensidigt uppfyllande av Osloavtalet. Det skulle vara en signal om vilja till fred som knappt ens RKU skulle kunna missa, och det skulle entydigt putta över bollen till den palestinska sidan – som det är nu är det liksom båda och ingen som har bollen.

Vidare tycker jag att man borde upphöra med landblockaden mot Gaza. Dels är den, som återgetts bland annat i Economist, inte speciellt effektiv (Gaza får ändå vad det vill ha från Egypten via tunnlar, vilket dessutom göder Hamas som beskattar denna handel), dels har det mig veterligen inte skjutits speciellt mycket från Gaza mot Israel på sistone. Jag ser helt enkelt inte att blockaden tjänar något konkret syfte längre.
Skulle raketbeskjutningen återupptas är man förstås i sin fulla rätt till nya krigsoperationer, precis som man i princip var sist det begav sig.

Sedan kan man fråga sig varför jag och alla andra snackar så mycket om vad Israel ska göra. Lika viktigt är vad Palestina, sådant det nu är, ska göra. Svaret är mycket enkelt: Erkänn Israels rätt att existera. Sluta med raketbeskjutning och terrordåd. Medverka för uppfyllande av Osloavtalet.

Från sin bekväma länstol kan man verkligen tycka: Ska det vara så sabla svårt?

Oppositionen tar sig en svängom i kulturpolitiken. DN skriver bland annat att man vill återinföra fri entré på statliga muséer. Det skulle förstås vara trevligt för mig, som bor i Stockholm och gillar att gå på museum. Men.

För det första så är det inte en självklar prioritering. Nästan alla statliga museer ligger i Stockholm. Är det givet att staten ska gynna just Stockholm på det sättet? Det är inte uppenbart fel, men inte heller någon no-brainer.

För det andra så var, om mitt minne inte sviker mig, vad regeringen gjorde väsentligen att man lät museerna behålla pengarna, men lät dem själva bestämma om de skulle fortsätta att använda dem till fri entré eller annat. De flesta, inte alla, valde då själva att använda dem till annat. Vad oppositionen vill tycks vara att införa mer direktstyre av museerna.

Vidare säger Pagrotsky att ”den nuvarande regeringens ambitionsnivå när det gäller kultur hittills har varit låg”. Det kan man förstås definiera som man vill, men det tenderar att missas att kulturen fått mer pengar under den här regeringen än under förra. De rödgröna brukar gilla att jämställa ambitioner med satsade pengar. Men det är klart, vi kan inte låta fakta stå i vägen för sanningen – och alla i branschen vet ju att de borgerligas kulturpolitik per definition måste vara usel.

Siv Holma (V) säger att ”Regeringen har hittills velat göra kulturarbetare till företagare och entreprenörer. Vi vill stärka kulturens oberoende och egenvärde.”
Ska vi gissa att oberoende i det här fallet betyder beroende av statliga pengar?

SvD skriver att man också vill återinföra den statliga konstnärslönen, tydligen eftersom det är viktigt att så många som möjligt får livslång försörjning utan krav på motprestation. I alla fall så länge de håller på med kultur. Men det är väl viktigt att Myrdal ska kunna knyta vänskapsband med indiska gerillor.

Håhåjaja.