Archive for november, 2015

Den totala läsningen

onsdag 18 november, 2015

Stora delar av sommaren och hösten har jag läst en tegelsten om nazister: ”De Välvilliga” av Jonathan Littell. Det har varit en upplevelse inte helt lik den jag fått av någon annan bok.

Den handlar om andra världskriget, men ganska lite om Hitler. Det är en mycket påläst bok, men det är inte en faktabok. Den är skriven i första person, och berättare är Maximilien Aue, SS-officer under kriget som undkommit rättvisan och framlever en respektabel tillvaro i Frankrike. ”Bröder, låt mig berätta vad som hände” börjar han, och sedan gör han just det.
Handlingen spänner från invasionen av Sovjetunionen till Berlins sammanbrott och Aue hinner vara med i såväl Ukraina och Stalingrad som koncentrationslägren och Berlin under de sista dagarna.

Tonen Aue håller i sitt berättande är en stor del av det speciella med boken. Visserligen motiverar han sitt handlande, visserligen är han ibland självkritisk, men någon ånger är det inte fråga om. Berättandet är direkt och pratigt, men också distanserat, liksom tillbakalutat och nästan lite uttråkat. Det skulle kunna vara seg läsning men tvärtom är det förvånande lättläst, trots alla förkortningar inom den nationalsocialistiska nomenklaturan. Det är bara att flyta med i barbariets flodvåg.

Inte för att Aue själv är speciellt barbarisk. Eller, det är han, men inte som man skulle kunna tro. Han är inte bara doktor i juridik utan även klassiskt bildad på en nivå som undertecknad inte kommer i närheten av. Han är också nazist, därom råder inget tvivel, men han har ett intellektuellt förhållande till nationalsocialismen. De SS-kollegor som präglas av emotionellt judehat och vid mördandet av judar förfaller till andra former av övergrepp har han inte mycket till övers för, och tar även vissa personliga risker för att tillrättavisa och få att upphöra med sitt beteende.
Det betyder inte att han går emellan för att rädda livet på judar. Han är intellektuellt övertygad nationalsocialist, och även om det naturligtvis är ett fruktansvärt hantverk att utrota judar, och han inte har något emot enskilda judar, så måste det göras, och då ska det göras effektivt och på ett sätt värdigt en SS-officer.
Det är bitvis jobbig – ehuru fortfarande lättflytande – läsning. Aue är inte blodtörstig och frossar inte i detaljer, men mördandet beskrivs i samma sakliga, oursäktande ton som andra skulle beskriva problem med kollektivtrafiken.

En annan stor del som gör De Välvilliga ovanligt läsvärd är att den skildrar nazityskland så att det känns trovärdigt.
Jag ska förklara vad jag menar. Min känsla är att nazityskland ofta skildras som ett väloljat maskineri. Mordiskt och förryckt, men effektivt och väloljat. Så ser inte världen ut som Aue rör sig i. Det är delvis krigets kaos, vilket kan låta klyschigt men som framställs levande i Aues distanserade skildring. Men det är också byråkrati. Avsevärda mängder byråkrati. Det är falangstrider mellan konkurrerande myndigheter, eller inom dem. Det är inkompetens, det är stundom korruption, det är framför allt målkonflikter. Jag hängde inte med i alla lägen på vilken myndighet som gjorde vad och vad alla förkortningar stod för, men röran förmedlades alldeles utmärkt ändå och gjorde att redogörelsen kändes just trovärdig och levande.
Det påminde mig en del om hur Stanislaw Lem kan skriva science fiction; visst, högteknologi och terajoule, men så fallerar det på byråkrati och inkompetens.
I denna rödsvartvita röra sitter Aue, som själv inte begriper sig på intriger, och försöker med månghundraåriga källtexter som grund lista ut om kaukasiska bergsjudar ska räknas som riktiga judar, i vilket fall de är ett hot mot riket och måste tillintetgöras, eller om de inte är riktiga judar, i vilket fall man kan lämna dem i fred.

I detta såg jag likheter med flera av Umberto Ecos böcker. Han har förmåga att skapa känslan av att blicka in i en annan tankevärld. Människor som resonerar på vad jag ser som vansinniga eller i vart fall felaktiga premisser – men som likväl resonerar. Samma intryck fick jag av Aues berättande.

Boken har några problem. Aues besvärliga relation till sin familj – far, mor, syster – är en bihistoria som tar stor plats. För mig var den av marginellt intresse och var mest i vägen för resten av skildringen. Nå, författaren är fransman, man får kanske sätta det på den franska psykoanalysens konto. Men boken är också 900 sidor lång och finns vad jag vet vare sig som e-bok eller ljudbok. Mitt exemplar är dessutom inbundet. Det är inte en rimlig bok att läsa på tunnelbanan. Jag försökte; det är möjligt men inte rimligt. Att jag haft den i bokhyllan i sex-sju år men inte läst den förrän nu har med detta att göra.
Att skära bort familjeångesten skulle således inte bara strömlinjeformat innehållet utan även i någon mån bokens rent fysiska omfång.

DSC_5334

Det händer också att författaren blir lite predikande. Det tydligaste exempel jag kommer på är ett samtal mellan Aue och en tillfångatagen bolsjevik, som skriver läsaren på näsan att nazismen och kommunismen har större likheter än skillnader. Han har rätt i sak, men jag tyckte att det bröt mot stilen i resten av boken, och det störde mig; det framstod lite väl mycket som att författaren ville få in en tydlig politisk poäng.
Det är dock en småsak i sammanhanget.

På det stora hela var De Välvilliga en stor läsupplevelse, störst hittills 2015.
Parallellt med att jag läste den såg jag på valda avsnitt av BBC-dokumentärserien ”The World at War”. Uppfräschad bakgrundskunskap gjorde läsningen än bättre, men man behöver inte vara andravärldskrigsnörd för att uppskatta De Välvilliga.
Den är på samma gång en monumental tegelsten, ett väldigt epos i moll och en lättläst sidvändare, och dess brister till trots rekommenderar jag den hart när förbehållslöst.

Mållåsningar

lördag 7 november, 2015

Peter Hultqvist är av allt att döma en av regeringens bättre ministrar, och han kan också vara vår bästa försvarsminister på ganska länge, oavsett regering. Men på DN Debatt i dag är han och Margot Wallström fel ute, och jag tänker någorlunda kortfattat tala om hur.

Det är riktigt att Nato-medlemskap inte är tillräckligt för att säkerställa en rimlig försvarsnivå, och det finns tendenser bland en del förespråkare av medlemskap att låta som om det vore tillräckligt. Däremot är ett medlemskap nödvändigt. Ingen – och jag menar ingen – har realistiskt kunnat förklara hur Sverige utanför Nato ska mäkta med att skaffa sig en trovärdig försvarsförmåga.
Det är bra att stärka diverse mellanstatliga samarbeten, men när det kommer till den hårda kärnan av försvarsförbund så är det bara Nato som reellt existerar. Nato är inte perfekt, men har den stora fördelen relativt diverse luftslott att Nato finns på riktigt. Förhoppningar om att bygga upp en alternativ men likvärdig organisation kan vi glömma för överskådlig framtid.

Stycket ”Den svenska säkerhetspolitiken bidrar till att skapa fred och stabilitet i vår del av Europa” är fel, och det tror jag Hultqvist egentligen vet. Till skillnad från under kalla kriget ligger nu Sverige i en av de hetare konfliktytorna. Att då ha ett svagt försvar, vägra bygga upp det och dessutom sväva på målet om sina utrikespolitiska ståndpunkter bidrar om något till att skapa ofred och instabilitet.

Vänta, vadå vägra bygga upp försvaret? Fick inte försvaret en massa extra pengar i våras?
Ja och nej. Det stämmer att det sköts till en del pengar relativt tidigare försvarsbudgetar. Inte så mycket netto som regeringen får det att låta som eftersom en del tas tillbaka i form av höjda arbetsgivaravgifter (och en del annat har jag för mig, men jag minns inte detaljerna nu), men en del.
Men.

Så här är det med pengarna. År 2009 beslöts att Sverige skulle kunna försvara en (1) del av landet i en (1) vecka, alltså ett begränsat angrepp. Det målet är man fortfarande ganska långt ifrån att nå. Huvudanledningen råder det inget tvivel om. Flera instanser, däribland riksrevisionen, har konstaterat att Försvarsmakten är kroniskt underfinansierad relativt sin uppgift. Det går helt enkelt inte att lösa given uppgift med givna medel.
De pengar som skjuts till nu är långtifrån tillräckliga för att täppa igen glappet. Dessutom har Försvaret med de nya pengarna fått nya uppgifter. Det i sig är bra; vem som helst borde fatta att målet från 2009 är förskräckande otillräckligt i dag.
(Försvara Gotland men inte Stockholm? Eller Stockholm men inte Gotland? Och i samtliga fall, under så kort tid att hjälp inte har en chans att hinna fram? Vilken hjälp man nu tänker sig utan Nato.)
Men det gör att finansieringen fortfarande är ett dåligt skämt.
Springnotan fortsätter. Staten beställer förmåga men vägrar betala.
Det kan också uttryckas som att under kalla kriget lade ett mindre rikt Sverige 3 % av BNP på försvaret; 4 % om man räknar in dolda kostnader för värnplikten. I dag ligger vi på 1,1-1,2 %. Detta kommer sjunka nedåt 1 % mot 2020, vårens tillskott inräknat.

Gapet mellan beställning och betalning har effekter. Det är inte bara så att marinen har löjeväckande få fartyg, eller att även det relativt väldimensionerade flygvapnet även det är underdimensionerat. Även absoluta basförmågor i armén blir lidande. Hemvärnet, som man mer och mer sätter hopp till, har få bildförstärkare och har sålunda klart begränsad förmåga på natten (för den händelse någon skulle få för sig att ställa till med något utanför kontorstid). Även om jag inte har någon direkt insyn i det verkar det nu vara svåra problem med att få fram kängor och uniformer. Vi kommer i en snar framtid behöva lista ut hur vi ska klara oss när livslängden för våra automatkarbiner egentligen gått ut, men vi inte haft resurser att skaffa nya.
Automatkarbinen är soldatens absolut grundläggande personliga beväpning.
Vad är planen här egentligen? Vadmal och högrepar? Pikenerare mot stridsfordon?

Många delar av staten skriker på mer resurser. Antagligen skulle i stort sett alla dessa delar kunna göra bra saker med mer resurser. I en del av fallen kan man dock troliggöra att det inte är brist på resurser som är huvudproblemet. I andra fall kan man med stor säkerhet säga att det är just brist på resurser som är det stora problemet.
Försvaret är ett av dessa senare områden.
Jag förstår att budgeten är ansträngd och att det finns andra områden som också är angelägna. Men att i ljuset av de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling fortsätta ha försvaret på svältläge förefaller lika genomtänkt som att avbeställa hemförsäkringen när premien går upp till följd av oro i grannskapet.
Det är en kortsiktig besparing som om det går illa kan visa sig förskräckande dyr.

Slokhatten i novembernatten

söndag 1 november, 2015

På senare tid har det spritt sig i alla fall en viss medvetenhet om att det här med spioneri och informationskrig är på riktigt och pågår i Sverige. DN, själv inte en av de mer klanderfria i informationskriget, skrev nyligen själva om en aspekt av det: ”Nato: Främlingshatet kan gödas av främmande makt”
På jobbet har vi haft ett par dragningar om delar av säkerhet och informationsinhämtning; en del har varit nytt för mig, annat inte. Jag tänkte återge stycken här, möjligen uppblandat med annat sådant uppsnappat på andra håll.

Eftersom jag inte fört ordentliga anteckningar finns en risk att jag kan minnas fel i detaljer, men förhoppningsvis inget avgörande. Och ja, givetvis är det här öppen information. Och nej, jag sitter inte på någon hemlig information. Och jag påstår inte att jag är ämnesexpert eller skriver några sensationella nyheter, men det kan ändå vara nytt för någon.

Jag har ingen övergripande tes eller struktur, det är mest sakförhållanden staplade på varandra. Men jag postar för att det är intressant!

De tre stater som står för mesta spioneriet i och mot Sverige är Ryssland, Kina och Iran. Ryssland etta, sedan är jag lite osäker på om Kina eller Iran är tvåa. Arten av informationsinhämtning skiljer sig åt dem emellan. Iran och Kina är i första hand ute efter teknologi, på olika sätt. Antingen för att hålla reda på prestanda på svenska system, eller för att kunna bygga egna saker.

Iran har ju dessutom varit väldigt aktivt med att hålla reda på flyktingar från Iran. Jag vet inte om de fortfarande gör det lika mycket, men finns det familj kvar i Iran kan sådant användas för diverse påtryckningar.
På KTH har jag för mig att iranska utbytesstudenter var mycket överrepresenterade på kurserna i reaktorfysik, och det har också anmärkts på att en förhållandevis stor del av iranska doktorsavhandlingar inom fysikområdet haft tillämpning på kärnvapen. Det är också en sorts informationsinhämtning. Jag har också hört att sådana studenter efter hemkomsten till Iran mellan raderna bekräftat att de satts att arbeta på Bomben.
Detta om KTH är sådant jag hört för länge sedan, och jag ska understryka att jag inte kan bekräfta dem; de hör inte till dragningarna på jobbet.
Tillbaka till dessa.

Uppdatering: Calle B kommenterade på Facebook att ”Under de år som jag på något sätt var inblandad i reaktorfysikkursen på KTH (2003-2010 ) kan jag inte erinra mig någon student från Iran. Det kan ha varit någon som jag inte minns. Vi fick sedermera direktiv att inte anta studenter från Iran och Nordkorea till denna kurs.” Denna period överlappar förvisso inte med min KTH-tid, men även om det jag hörde alltså i princip kan vara sant finns det i ljuset av Calles påpekande skäl att ifrågasätta åtminstone de delarna.

Ryssland å sin sida sysslar också med att kartlägga förmågor av militär relevans, fast mer inriktat på praktisk tillämpning. Som hur man lättast slår Sverige militärt. Helt enkelt en del av de krigsförberedelser Säpo och Must talat om.
Den ryska verksamheten i Sverige är omfattande, förmodligen mer så än under kalla krigets höjdpunkt. Under kalla kriget var Sverige en strategisk avkrok. I dag sitter vi i en av de hetaste konfliktytorna. Det får konsekvenser. Det är hemligt hur många som Säpo/Must tror arbetar i smyg i Sverige med informationsinhämtning för rysk räkning, och jag vet följaktligen inte, men det lät som om det var någonstans i det höga tvåsiffriga. Ett mindre antal av dessa jobbar på ryska ambassaden, men många utger sig för att syssla med något helt annat än underrättelsetjänst.
Det är förstås inte unikt för Ryssland, och man ska inte börja tro att alla man träffar med rysk koppling spionerar; det är tvärtom i varje enskilt fall högst osannolikt. Men det förekommer, och Ryssland är sannolikt mest frekvent förekommande stat bakom sådant.

Plats fyra till tio i spioneriligan redovisades inte i detalj, men de flesta där tycktes vara Nato-länder. Ja, självklart spionerar även allierade på varandra. Det är dock ännu en annan form av spioneri som dominerar här, mest inriktad på att skaffa sig ekonomiska konkurrensfördelar.

Att vara diplomat på svenska ambassaden i Moskva verkar vara ett påfrestande göra. Man är mycket tätt påpassad av ryska säkerhetstjänsten (vet inte vilken förkortning det rör sig om, FSB? GRU?). Det går till sådana längder som att de ambassadanställda nästan varje dag har påhälsning i sina hem när de själva är på jobbet. Ryssarna gör inget för att dölja detta, tvärtom är det meningen att det ska märkas. Det kan vara sådana saker som att när man kommer hem är varannan bok i bokhyllan utdragen en bit. Lite dråpligt men också obehagligt är exemplet att en vegetarian kan hitta en bit kött i kylskåpet. Budskapet är tydligt: vi håller koll på er, vi vet allt om er. Ständiga små trakasserier.
Jag är inte helt säker på varför man ägnar sig åt sådant, bortom fördelen av att hålla svenskarna smått ur balans, om man nu lyckas med det. Men så ligger det i alla fall till.

Även svenskar spionerar på Sverige för främmande makts räkning. Förstås. Men rekryteringsmönstret skiljer sig en del mellan länder. I andra länder är såvitt jag förstår det vanligaste att den som vill rekryteras av främmande makt själv söker upp utvald stat, varvid en grundlig utvärdering vidtar innan det eventuellt blir något av.
(Ett exempel på självrekrytering är kanadensaren Delisle, som stått för en av de allvarligaste säkerhetsläckorna efter kalla krigets slut, och sålde sig till Ryssland eftersom, av alla skäl, hans fru varit otrogen.)
I Sverige är det vanligare att man blir rekryterad. Men inte hur som helst. Sannolikheten att någon glider upp till en i tunnelbanan, viftar med en sedelbunt och vill ha ritningen på nya stridsbåten är låg.
Det är en lång process med flera steg, där den exakta utformningen av varje steg varierar mellan olika rekryteringar men den grundläggande idén återanvänds. Först gäller det att över huvud taget upprätta kontakt, och det kan göras på nästan vilka sätt som helst. Via barnens hockeylag är ett sätt som prövats. Ett mer drastiskt exempel är att se till att med bilen krocka med den man vill rekrytera.

Alltså, det låter nästan skrattretande när man skriver det så här. Hockeylaget? Krocka med bilen? Vad är det här, en agentroman? Men ja. Det går verkligen till så här, och ja det händer, i Sverige, i dag.

Efter första kontakten följer vänlighet. I fallet med bilen, erbjudande om att självklart stå för alla reparationer. Erbjudande om att bjuda på middag, som plåster på såren. Middag med familjerna. Under middagen, en present.
Och så fortsätter det. Men långsamt. Det är ett långsiktigt spel. Med tiden blir man mer och mer insnärjd av gåvor och tjänster. Och så kommer det till slut – man blir själv bedd om en tjänst. Kanske, eller förmodligen, är det inget olagligt, i alla fall inte grovt så. Men då har man blivit inledd på spåret att göra jobb för den andre.
Och när slutligen begäran kommer att göra något riktigt spionerimässigt, då är det så fruktansvärt svårt att backa ur. Alla gåvor och tjänster, och man har ju redan hjälpt till med några småsaker. Bara den här grejen? Kanske får man något fint för besväret.
Det kan ta fem-tio år innan man kommer dithän. Man kanske inte ens satt på några väsentliga hemligheter de första åren, men någon har bedömt att man komma att bli ett intressant mål.

Exemplet med bilen (och hockeyklubben) är verkligt. I just fallet med bilen fattade den krockade någonstans misstankar och gick till Säpo, och det slutade för svensk del lyckligt, och vi känner till turerna. Så blir det inte alltid.

Vem som blir föremål för rekrytering går givetvis inte att veta på förhand, men det finns några återkommande riskfaktorer. Framför allt ekonomiska problem och olika former av missbruk, men även relationsproblem och missnöje på jobbet. Uppträder flera riskfaktorer samtidigt, ja då ökar naturligtvis risken väsentligt. Och belöningen, förutom känslan av att vara viktig och utvald, är ofta pengar eller presenter.
En sak jag inte vet är hur pengar betalas ut, i de fall det rör sig om pengar. Men jag gissar kontanter.

Läsaren kanske här minns Guillous KGB-kontakter, som han av någon anledning valde att förtiga i sina memoarer och som han försökte vifta bort med att det var ju inte så mycket det där. Visst, han utförde någon tjänst och fick lite betalt, men vadå. (Länk: Expressens artikel)
Ja, men det är ju precis så det ser ut.
För mina lekmannaögon ser det ut exakt som om Guillou befann sig i ett långt framskridet stadium av KGB-rekrytering. Ett skolboksexempel.

Inte alla svenskar är dock för blyga för att självmant erbjuda sina tjänster. Ett fall det berättades om var då en tjänsteman fått byta kontorsplats i samband med någon omorganisation i vilken han kände sig förbigången, och till råga på allt hamnade i kontorslandskap. Det fick honom tydligen att harmas så att han sålde hemligheter vars avslöjande kostat tiosiffriga belopp att åtgärda.
Åtminstone har jag för mig att han självrekryterade sig. Det kan vara fel. Men hur som helst – det är ju det jag brukar säga, kontorslandskap är dåligt! Bygg inte kontorslandskap!

Och det får, eftersom jag inte driver någon enhetlig tes här, bli avrundningen och lärdomen från den här uppradningen. Ha inte kontorslandskap! Om bara det slår rot vore mycket vunnet.