Något det snackats mycket om, mest intensivt det senaste året, är sjukförsäkringssystemet. Jag har en viss förmåga att snöa in på torra saker, men just det här har jag inte ägnat mer än ett högst allmänt intresse. För några veckor sedan blev jag dock åhörare till en diskussion som demonstrerade att många andra inte ens gjort det, utan på fullt allvar tycktes ha köpt gapandet om stupstock (alltså en avrättningsmetod) eller häxbränningar.
Därför framstod det med ens som angeläget att skriva något om det. Och nu, några veckor senare, gör jag det också.
Först lite bakgrund. Förra mandatperioden. Sjukskrivningar och förtidspensioneringar galopperade. Under en period förtidpspensionerades 140 personer om dagen. Såg man till hälsoindikatorer så var svenskarna ett av världens friskaste folk, men sett till sjukskrivningar ett av de sjukaste. Samtidigt kunde man se att sjukskrivningarna samvarierade geografiskt med områden med få arbeten. Till viss del kan man förstås tänka sig att folk blir sjuka av att gå sysslolösa, men det var mer än så – det rådde inget tvivel om att sjukförsäkringssystemen utnyttjades för att gömma folk från arbetslöshetsstatistiken. Detta sparade dessutom pengar åt staten. Göran Persson stod i Riksdagens plenisal och var förnöjd över att förtidspensionärerna fick 64% av sin arbetsinkomst i ersättning, betydligt lägre än om man var arbetslös eller sjukskriven.
Någon ordnad rehabiliteringskedja fanns inte. Inte så att folk aldrig fick rehabilitering, men det var över lag lite hipp som happ, pö om pö och ad hoc. Och ganska lite tillgängliga resurser. Gick man sjukskriven i över ett år var sannolikheten hyggligt stor att man förtidspensionerades – i praktiken utan någon större utsikt till rehabilitering, att komma tillbaka till arbetsmarknaden, eller att åtnjuta något annat än en blygsam inkomst.
Detta skedde alltså i närmast industriell skala, till stor del med statsmaktens goda minne. Det sparade pengar (jämfört med att ha folk arbetslösa eller sjukskrivna) och det bättrade på siffrorna för arbetslösheten. Samtidigt började det, först så smått och sedan mera utbrett, talas om att något måste göras. På allvar. Den rådande trenden hotade på sikt, sade man, hela välfärdssystemets existens. Det låter kanske överdrivet nu, men frågeställningen var relevant.
Så har då alliansregeringen sent omsider sjösatt en rehabiliteringskedja, avsedd att få folk från sjukskrivning till arbete. Det var väl vid årsskiftet som den kickade igång på allvar, som slutsteg i en större omläggning av sjukförsäkringssystemet. Jag har som sagt inte följt utvecklingen med samma intresse som en del andra frågor. Någon som skrivit betydligt mer om det är Den hälsosamme ekonomisten, till exempel här, här och här. Jag hänvisar dit för detaljerna. Han är i högsta grad part i målet, såsom politisk tjänsteman på det ansvariga departementet. Å andra sidan får man förmoda att han just därför kan bidra med en del rena sakuppgifter. Och part i målet, det är ju snart sagt varje fulbloggare.
I korthet fungerar systemet så här: När man varit sjukskriven en viss tid – ett år, tror jag – ska man prövas mot arbetsmarknaden, och om man befinns frisk nog återgår man dit. De flesta som på detta sätt lämnar sjukpenningen återgår i arbete. Är man inte frisk så får man förlängd sjukpenning (till maximalt 914 dagar). Obligatorisk prövning för förtidspension efter ett år tas dock bort. I stället finns en rejäl satsning på rehabilitering, inte bara förrådsställande av sjuka.
Det här är inte en fullständig redogörelse, jag rekommenderar mina länkar ovan.
Jag ber nu läsaren ta sig en funderare. Låter det här som en medeltida avrättningsmetod? Är det att jämställa med en stupstock, som alltså används för att hugga huvudet av folk? Eller, för att använda LO:s senaste liknelse, är det att jämställa med häxbränning?
Nej, det är förstås bara idiotiskt babbel, sprunget ur logiken ”borgarna är dumma – det här har borgarna infört – alltså är det ondska”. Knappast värdigt en tänkande människa.
Tvärtom är det vad en humanistiskt intresserad regering borde göra; försök förhindra att folk låses in i förlamande passivisering. Ge dem aktivt chanser att komma tillbaka till arbete.
Och det verkar fungera. Arbetslösheten i dag (i sviterna efter en djup ekonomisk världsdepression) är ungefär som den var 2006 (efter en ovanligt lång högkonjunktur). Men sjukskrivning och förtidspension används inte längre som arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Man kan titta på de siffror som SCB ger för det så kallade utanförskapet här. Det framgår att antalet sjukskrivna och förtidspensionerade har minskat med långt över 100000 personer. Inte bara tack vare denna reform, men den är en del av bilden. En god del av dem som genomgått arbetsmarknadsprövningen har inte fått jobb, utan återgått till sjukskrivning. Nota bene, inte halshuggits eller bränts på bål, utan fortsatt vara sjukskrivna. Det hade förstås varit bättre om de visat sig vara friska, men det var de inte. Samtidigt har en betydande andel faktiskt återgått till arbete. Är det det som är stupstocken då, att man inte fortsätter att vara sjukskriven fast man kan jobba? Det är sannerligen inte lätt att veta. Men när jag hittar en stupstock säger jag till.
Allt det här betyder inte att systemet sådant det är i dag är perfekt. Tvärtom förutsätter jag, precis som med vårdvalet, att det kommer att visa sig att det behöver korrigeras. Det förekommer helt enkelt inte att man sjösätter större systemförändringar utan att det uppstår knas någonstans. Och speciellt i stora system som berör många människor är det alltid någon som hamnar i kläm. Det ska man naturligtvis försöka motarbeta, men det är oundvikligt att det händer. Och det kommer inte att vara samma människor som råkar i kläm i den här systemvarianten som i den förra. Sålunda kommer det alltid att gå att hitta någon som det blivit mer synd om. Är det det som är stupstocken? Kanske. Men vad ska man då kalla systematisk massutrangering av folk som faktiskt inte var för sjuka för att ha ett jobb? Semester och glass åt alla?
Det är verkligen relevant att fråga sig vad oppositionen skulle ha gjort. Det vet ingen. Det är inte alls säkert att de skulle ha suttit paralyserade i frågan en mandatperiod till. Det började, får man erkänna, sprida sig en medvetenhet åtminstone hos S om att något behövde göras. Men vad skulle de ha gjort? Ja det vet alltså ingen. Inte ens de själva, vad det verkar. För medan de har lagt mycket energi på att folkbilda om medeltidshistoria så har de inte kommit med ett enda konkret motförslag, såvitt jag känner till. Det är inte som om de inte fått frågan, men det enda svar som hörts är mer ylande om omänsklighet. Om nu rehabiliteringskedjan är så ondskefull, hur svårt kan det då vara att klämma ur sig ett motförslag som inte dryper av ondska? Men, nix. Tomt på den fronten.
Jag återvänder till vad jag nämnde i början, diskussionen som jag hade det begränsade nöjet att bevittna. Den handlade om att någon som hade blivit väldigt sjuk i svininfluensan nu skulle prövas mot arbetsmarknaden, trots att hon enligt en tidningsartikel fortfarande var dålig. Det som skulle hända henne var alltså samma sak som hänt många tusen andra: en check mot arbetsmarknaden. Fortfarande för sjuk? Ja, om det är så, tillbaka till sjukskrivning. Inte mord direkt, kan man tycka. Men det beror förstås på grundinställning. Vet man att borgarna är onda så kan man väl inte, med ett favorituttryck, låta fakta stå ivägen för Sanningen. Då räcker väl ett sådant exempel för att befästa hur illviljan och föraktet för svaghet genomsyrar de slemma borgarna. Även efter att ha blivit upplyst om hur kedjan fungerade, så uttryckte en diskuterande att hon var säker på att folk på det stora hela fick det sämre under den nya ordningen. Högst oklart vilken saklig grund den uppfattningen hade, men visst – är man av åsikten att det snällaste man kan göra mot en sjukskriven är att aldrig störa med något annat än, efter något år, de sextiofyra procenten i ersättning resten av livet, då är det klart att Alliansen inte framstår som ett bra alternativ.
Jag vill dock mena att det finns andra sätt att se på saken. Sätt att se som är mottagliga för en något mer nyanserad analys. Sätt att se som inte axiomatiskt utgår från att augusti 2006 representerade det högsta goda. Kanske att det här inlägget då kan bidraga till att det kan sås ett frö till någon liten acceptans av att något behövde göras, att vad som gjorts inte enbart varit frukten av djupt rotad ondska, och att det på något obskyrt sätt är i alla fall lite bra om tiotusentals kan lyftas ur evig sjukstämpling.
Hoppas kan man ju.
Undrar förresten om stupstocken verkligen var medeltida. Det har jag inte kollat upp.
Förvånansvärt vettig 