Archive for juli, 2010

Ellastbilar och godståg

lördag 31 juli, 2010

I min förra post redogjorde jag för vad jag funnit när jag jämförde energianvändningen mellan elbilar och eldrivna tåg. Till min förvåning visade de sig vara väsentligen likvärdiga. Jämförelsen gjordes dock endast för persontransporter. Det fanns ett skäl till det; det är inte alls lika lätt att hitta några data för godstransporter. Jag har inte (enkel) tillgång till några forskningsdatabaser utan får förlita mig på vanliga nätsökningar.

Bristen på data för ellastbilar verkar bero på att man knappt gjort några. Det kanske inte har lika högt PR-värde, eller så kan man ha bedömt att det är orimligt att släpa runt på de jättebatterier som krävs i alla fall i dag. Jag kan inte svara på om det är rimligt med ellastbilar i stor skala, men oavsett detta går det att göra en grov uppskattning av vad de skulle dra.
Som förra gången använder jag mig av den enhet som används i tågbranschen, i detta fall kWh/tkm, där tkm står för tonkilometer. 0,3 kWh/tkm betyder sålunda att det går åt 0,3 kWh för att frakta 1000 kg en kilometer.

Jag närmar mig lastbilarna från två håll.
Dels kan man titta på vad en diesellastbil drar. Enligt samma bok som jag använde i förra inlägget så ligger en sådan typiskt (normala förhållanden, normal utnyttjandegrad) på 0,27 kWh/tkm. Om man tänker sig att effektiviteten på eldrift förbättras analogt med personbilar så kan man tänka sig elsiffror på kanske 0,10-0,15 kWh/tkm.
Dels har jag hittat ett ställe som beskriver ett gammalt experiment med ellastbil. Citat:
”The current design is capable of pulling a 60,000 lb (27 t) cargo container at speeds up to 40 mph (64 km/h) and has a range of between 30 and 60 miles (48 and 97 km). It uses 2 kilowatt-hours per mile (1.2 kW·h/km; 4.5 MJ/km)”
Dålig hastighets- och räckviddprestanda alltså, men det är till stor del en batterifråga. 1,2 kWh/km och 27 ton blir 0,044 kW/tkm, vilket är lågt jämfört med siffran ovan. En förklaring till diskrepansen kan vara den låga hastigheten, en annan att dieselsiffran var med 52% genomsnittslast. Vi har i alla fall grovt sett fått en uppfattning om vad man kan vänta sig av ellastbilar.

Godstågen då? Ett svensk eldrivet godståg under normalförhållanden drar ca 0,05 kWh/tkm.

Det är alltså ingen förväntad jätteskillnad mellen elgodståg och ellastbilar, även om den skulle kunna vara en faktor två. För persontransporter var det inte så svårt att åstadkomma situationer när bilen snarast är bättre än tåget; det tycks dock svårare för godstrafik. Gods åker också ofta långa sträckor, och frågan är om det är vettigt att ha batteridrift för sådant. Gissningsvis kan ellastbilar vara ett bra alternativ för kortare transporter, men så fort man ska många tiotals mil så gissar jag att tåget kommer att vara att föredra. Men det är väl ingen dålig bild, tågtransport till en central och så inte så mycket sämre elbilar för att ta godset sista biten.

Anmärkning 1
Godsvagnar är betydligt enklare konstruktioner än personvagnar. Man behöver inte ha så mycket lullull för komfort. Det skulle kunna vara en viktig förklaring till varför godskalkylen ser bättre ut för tåget än personkalkylen.

Anmärkning 2
Det här har handlat uteslutande om el. Det är intressant att notera att om man jämför dieseldrivna tåg med fossildrivna bilar så är dieseltågen endast marginellt bättre, både för person- och godstransport. Vilket i och för sig talar emot föregående anmärkning. Hm.

Anmärkning 3
När vi börjar med elpersonbilar kommer vi att behöva ange förbrukning på ett nytt sätt. Liter/100 km förslår liksom inte. kWh/pkm är relevant när man jämför med tåg, men det är inte så bilar kommer att säljas; man kommer antagligen att som i dag säga vad bilen drar, och så gäller det med en standardlast. kWh/km är då helt okej, men jag är inte nöjd så. Vi ska förstås ligga så nära SI-standarden som rimligt möjligt, så nästa steg är J/m. 0,2 kWh/km = 720 J/m. Det är inte svårare att säga.
Men vänta! utbrister då vän av ordning. Energi [J] är kraft [N] gånger sträcka [m]. Alltså har vi
[J/m] = [Nm/m] = [N]
Alltså 720 N.
Nu är Newton också en härledd enhet. Men jag tycker att det är okej.

Annons

Tåg och bilar

torsdag 29 juli, 2010

Ofta när det talas om vägar i allmänhet, och om Förbifart Stockholm i synnerhet, så ställs vägar och bilar i motsatsförhållande till tåg. Det är delvis fånigt, men inte helt utan poäng. Visst vill man bygga allt, men resurserna är begränsade.

Om förbifarten byggs så är det inte för dagens bilar. Den är inte klar på många år, och liksom alla vägar byggs den för att finnas länge. Så vad kan vi vänta av morgondagens bilar, och hur står de sig mot tåg? Specifikt lägger jag fokus på bränsleförbrukning för persontransporter.
Den som inte orkar läsa hela inlägget kan hoppa till slutet, där jag har en kort sammanfattning.

Det går faktiskt att säga en hel del om det redan i dag. Och som sagt, jag jobbar ju med tåg. Det här borde vara en fråga för mig.

De tåg vi tittar på är eldrivna. Det är rimligt, den mesta persontrafiken på tåg i Sverige är eldriven. När man talar om kapacitet på persontåg så brukar man utgå från enheten personkilometer, alltså att frakta en person en km. När man mäter förbrukning på persontåg talar man om kWh/pkm, alltså kilowattimmar per personkilometer. Jag utgår här från boken ”Spårtrafiksystem och spårfordon” (Stockholm 2007) av Evert Andersson och Mats Berg på järnvägsgruppen på KTH. Enligt den (tabell 9-5) drar ett X2000 ca 0,10 kWh/pkm. Ett lite äldre pendeltåg drar 0,16 kWh/pkm. Detta under normala drift- och beläggningsförhållanden. Att ett X2000 drar mindre, trots högre vikt och hastighet, beror till stor del på att det inte stannar så ofta.

Tittar man på vad som kommer på bilfronten så satsar nu de flesta större bilföretag som galningar på att ta fram bilar som kan drivas på el, vilket dels är miljömässigt trevligt, dels gör jämförelsen med tåg betydligt lättare. I dag är utbudet av dylika bilar försvinnande litet (jag räknar inte dagens hybrider som visserligen är en bra interimslösning men som huvudsakligen ändå drivs på bensin), men storskaliga introduktioner ligger faktiskt bara månader bort, och här pratar vi om tidsperspektiv på decennier.
För elbilars förbrukning har jag inte lika fina referenser som för tåg, men Google-konsensus verkar vara att en elbil kan förväntas dra ca 2 kWh/mil med dagens teknik. Hur många personer som sitter i bilen spelar förstås roll, men inte i den här grova uppskattningen. Vi får alltså med endast en person i bilen 0,2 kWh/pkm, och med fyra i bilen 0,05 kWh/pkm.

Hoppsan! Det var inte ett resultat jag hade väntat mig. Jag hade trott att tåget, tack vare sin mycket lägre friktion mot underlaget och att det kan gömma mycket folk bakom en liten front mot luften, skulle ha klart lägre förbrukning än elbilen. Och så visar det sig att redan om det sitter två personer i elbilen så är den bättre eller lika bra som tåget. Om man räknar med att en bil i snitt har 1,5 personer i sig hamnar man på ca 0,13 kWh/pkm, mitt i tåglandet.

Sedan finns det förstås en hel massa komplicerande faktorer, som till exempel

  • Kommande effektiviseringar. Kan man tänka sig att förbrukningen går att få ned? Ja, självklart. Jag tror dock inte att den kommer att gå ned så mycket för bilen, det är snarast batteritekniken som kan bli bättre, och den påverkar inte förbrukningen i sig i någon större omfattning. Jag har anledning att tro att det finns lite mer att göra, och därmed vinna, på tågen.
  • Räckvidden för tåg kommer alltid att vara längre än räckvidden för en eldriven bil. Det finns i och för sig experiment med enkla batteribyten på mackar, men det är inget vi kan ta för givet.
  • En bil å andra sidan kan ta en precis dit man vill på vägnätet, och avgår när man själv vill, vilket är jättefördelar.

Det är alltså inte så enkelt som att säga att det ena trafikslaget är entydigt bättre än det andra, inte ens om man begränsar sig till att enbart titta på förbrukningssiffror. Men bara det är, för mig, lite av en sensation. Den här jämförelsen måste självfallet ha gjorts förut, men jag har inte sett den tidigare. Det är bara att hoppas att jag har tänkt rätt och inte har gjort ett idiotfel någonstans…

Det föranleder mig också att undra om några av alla som är benhårda motståndare till alla vägbyggen alls har tänkt på saken ur det här perspektivet. För mig blir det i alla fall än mer tydligt att vi behöver både bilvägar och järnvägar. Att bara satsa på det ena av dem verkar inte speciellt genomtänkt.

Det styrker givetvis argumenten för att bygga en förbifart Stockholm. Jag har inte på fötterna för att säga att just liggande förslag är det bästa, men att någon form av förbifart ska byggas förefaller rätt självklart. Om man nu inte är nöjd med att det redan finns en väg i Strängnäs.

Sammanfattning
Om man antar att vi på sikt till stor del kommer att driva våra bilar på el så visar det sig att elbilen och tåget ur en förbrukningssynpunkt är i stort sett likvärdiga för persontransporter. Det bör vara en viktig faktor att ta hänsyn till när man överväger satsningar på infrastruktur.

Val: Parti

onsdag 28 juli, 2010

I förra posten sammanfattade jag, såhär i valrörelsens halvtidspaus, varför jag tycker att Alliansen tveklöst är att föredra framför de rödgröna. Jag har pratat väldigt lite om precis vilket parti jag favoriserar, eftersom det inte alls är lika viktigt som att rätt block vinner. Nu ska jag ändå gå in en aning på min partipreferens, som jag förstås tycker att andra ska följa.
Moderaterna behöver inte min röst. De är tillräckligt stora ändå. Och även om de gör mycket bra så har de också i flera viktiga frågor triangulerat sig väldigt nära S, och inte på ett bra sätt. Nej, det blir inte M.
Kristdemokraterna – nej, allvarligt talat. Som jag skrivit tidigare ser jag KD som harmlösa, och de har gjort en del bra saker under mandatperioden. Men nej, jag kan inte rösta på KD, det faller på sin egen orimlighet.
Folkpartiet beskylls ofta för, tja, både det ena och det andra. Ofta orättvist, men visst ligger det en del i att de inte ohotade som liberalismens förkämpe i Sverige. Själv ställde jag dem i kylan 2003 när de jamsade med om övergångsregler mot de nya EU-länderna, men kan tänka mig att sju år är ett tillräckligt långt straff. FP har, när allt kommer omkring, många rätt. De driver skolfrågorna i vad som huvudsakligen är rätt riktning, och de tar, till skillnad från snart sagt alla andra partier, konsekvenserna av verkligheten i frågor som Nato och försvaret. De var i ett par år förtjusta i att formulera sina förslag i soundbites som de visste skulle få stora rubriker, men själva förslagen var inte alltid (dock ibland) så tokiga.
Centerpartiet blir dock troligen mitt val – det lutar det åt i alla fall. Igen. Jaha, varför?

  • Dels vill jag belöna C för att man äntligen släppt på sitt kärnkraftmotstånd. Energiuppgörelsen är ett av mandatperiodens större steg åt rätt håll.
  • Centern, med Maud Olofsson, har hela tiden varit tydliga med att den som vill gå in med pengar till företag med problem får göra det för sina egna pengar. Det gällde före Saab, till exempel när Volvo hade problem.
  • C har över lag en sansad attityd till miljöproblem. Man klarar av både att kalkylera och prioritera, och hemfaller inte åt teknikfientligt domedagstänkande, som andra miljöintresserade partier jag skulle kunna nämna. Exempel:
    Man satsar visserligen på vind- och solkraft, men inser att det inte räcker utan öppnar för fortsatt kärnkraft också.
    Man accepterar att dagens bilar är problematiska, men i stället för att vilja hindra folk från att förflytta sig individuellt sätter man in ekonomiska styrmedel för att hjälpa bättre bilar på traven.
    Man omarbetar strandskyddet så att det kan anpassas till lokala förhållanden, i stället för att krampaktigt hålla fast vid den absurda ordning som gällde tills igår. På så vis kan man förhoppningsvis få acceptans för det, och ett fungerande skydd där det behövs.
    Se också uppdateringen nedan.
  • När man ändå jämför med andra miljöintresserade partier, och teknikfientlighet: Centern kan i alla fall i princip tänka sig genmodifierade grödor. Det är viktigt.
  • Ja just det. Det borde kanske inte behöva påpekas, men de är ett miljöintresserat parti som inte vill förbjuda stormarknader, avskaffa räntan eller ser kollektivisering och ransonering som lösningen på samhällsproblem, miljörelaterade såväl som andra. En lösning måste inte göra ont för att vara bra.
  • Andra partier pratar mycket om hur välstånd ska fördelas, men färre pratar om hur det ska skapas. Alliansen har gjort en del på området, men C är det parti som mer än andra tagit sig an företagandets villkor. Sverige är inget dåligt land för företagande, men det finns fortfarande mycket att göra. Tyvärr har C inte fått speciellt mycket gehör i regeringen för sina frågor, men de är viktiga om vi vill fortsätta kunna fördela något växande välstånd. Det är vettigt att stödja dem i det.
  • Arbetsmarknaden är något av det som fungerar minst bra i Sverige. LAS är inte ensamt skyldigt till allt dåligt, men det står ställt utom allt rimligt tvivel att LAS dels låser in folk på jobb de inte trivs på, och framför allt håller ungdomar och invandrare utanför den reguljära arbetsmarknaden. Så kan vi inte ha det. Moderaterna har dock lämnat WO i den fajten för att kunna triangulera sig nära S. C är de enda som vågar lyfta frågan på allvar. Det är vettigt att stödja dem i det.

Jag tycker att det kan räcka som en översiktlig motivering. Jag får väl återkomma vid ett senare tillfälle om huruvida jag förordar någon speciell kandidat.

Uppdatering
På tal om miljöpolitiken låter jag C själva få ordet. Givetvis ultrapartiskt, men inte ointressant.

Val: Sammanfattning i halvtid

måndag 26 juli, 2010

Jag har nåtts av önskemål på en executive summary av mitt valargumenterande. Och visst, det jag skriver i Val 2010 kan lätt bli mycket och långt för den som inte gärna lägger stora mängder fritid på att böka med trynet i den politiska myllan. Så här kommer alltså en sammanfattning såhär i halvtid ungefär. Eftersom det är just en sammanfattning så innehåller den inte så mycket argument; sådana får man leta efter i mina mer utförliga poster. Det blir mer en bunt påståenden här, för att något få ned volymen på det ändå omfattande materialet.

Innan jag börjar räkna upp punkter, några ord om mina förutsättningar. Det är inte svårt att komma på områden där Alliansen kommer rejält till korta jämfört med mina preferensers idealregering. Men det är inte det som är mitt fokus, för min idealregering verkar inte kandidera i 2010 års riksdagsval. Mitt fokus är att jämföra de reellt existerande alternativen, det vill säga sittande Alliansregering mot den rödgröna oppositionen. Det är i det ljuset som jag tycker att Alliansen framstår som det överlägset mest aptitliga alternativet.

Så, listan, inte i någon speciell ordning:

  • Privatekonomi – med jobbskatteavdraget i alla dess steg har folk i lägre lönelägen fått en reallöneökning som saknar motstycke på bra länge. För någon som tjänar 20000 kr/mån talar vi om en skattesänkning från 29% till 22%, eller mer än en månadslön – händelsevis ungefär lika mycket som sjuksköterskorna strejkade galet för häromåret. Jag hänvisar åter till mitt paradinlägg, Överdrivet många skattegrafer, och givetvis jobbskatteavdrag.se.
    S motsatte sig detta i samtliga steg.
  • Statens ekonomi. Man har, vad det verkar, tagit sig igenom den värsta recessionen sedan 30-talet med en budget som i allt väsentligt är i balans. Man har, åtminstone i större utsträckning än oppositionen, stått emot frestelsen att kasta pengar på allt som rör sig för att framstå som handlingskraftig.
  • Saab – exempel på ovanstående. Oppositionen ville i första hand ge(!) fem miljarder till GM, i andra hand ta över Saab. Miljöpartiet, normalt bilhatare, ville driva bilfabrik. I andra länder (Tyskland, Frankrike, USA) har man öst pengar på olönsamma bilföretag. I Sverige höll man huvudet kallt, och de kostnader för Saab som regeringen eventuellt kommer att drabbas av är långt mindre än de kostnader som andra länder redan tagit på sig – och som förordats av oppositionen.
  • Apoteksmonopolet har avskaffats. Det är nu tydligen bara Nordkorea och Kuba som har apoteksmonopol. Det går att få tag på huvudvärkstabletter även om apoteket är stängt. Det hade aldrig hänt med en S-regering, som såg död och pina i att överge de kvarvarande kommuniststaternas klokhet.
  • Man har börjat avyttra saker som staten inte ska ägna sig åt. Det är oklart varför S anser att sprittillverkning är en uppgift för staten, men nu är vi i alla fall av med den blemman. Det finns mycket kvar att göra (exakt varför har vi ett spelmonopol?), men det händer i alla fall mer med Alliansen än med de rödgröna.
  • Energi. Man har, om än tyvärr med vissa begränsningar, tagit bort vidskeplighetsförbudet mot kärnkraft. Man har jämte detta storsatsat på förnyelsebar energi. Även med effektiviseringar så kommer vi att behöva mer energi, inte mindre – särskilt om vi ska börja driva bilar på el.
    Oppositionen vill riva upp detta.
  • Miljö. Faktiskt. Man är inte lika bra på att gorma och hitta på stora siffror som de rödgröna, men man får saker gjorda. Energifrågan är en viktig del däri. Andelen miljöbilar har, till stor del tack vare ekonomiska styrmedel, växt explosionsartat. Miljöproblem är globala, och det gäller att få hög effekt per satsad krona. Därför gör regeringen miljösatsningar i länder där man inte kommit så långt som i Sverige och man får större effekt per satsad krona, något MP av ren masochism motsätter sig.
  • Rut-avdraget, eller avdraget för hushållsnära tjänster. Utan att det netto verkar ha kostat statskassan något alls har man gjort det överkomligt för vanliga barnfamiljer och pensionärer att få hjälp i hemmet, i samma veva som man gjort tusentals svarta jobb vita och hjälpt tusentals personer att komma in på arbetsmarknaden. Oppositionen är emot, av skäl som är för idiotiska för att låta sig sammanfattas.
  • Förmåga till ekonomisk analys. Exempel: S-regeringen kastade tiotals miljarder på sjukvårdsköerna utan att lyckas korta dem nämnvärt. Alliansen tänkte igenom situationen och vilka drivkrafter som fanns, och satsade en miljard per år, fast på ett slugt sätt. Detta har kapat köerna dramatiskt.
    Alltså inte bara lite, utan dramatiskt. Enligt det på förhand uppgjorda sättet att mäta har ca 2/3 hälften (det cirkulerar olika uppgifter, jag ändrar till en mer konservativ uppskattning) av köerna försvunnit.
    Politik är inte bara en tävling om vem som kan göra av med mest pengar, även om det är lätt att få för sig det ibland.
  • En sund inställning till vinst. Oppositionen blir som galna om någon skulle göra vinst på sjukvård eller skola. Varför det samtidigt är okej att någon gör vinst på läkemedel, eller mat, eller på att bygga hus eller bygga järnväg, ja det framgår inte. Varför det vidare skulle vara sämre att utveckla tjänster inom sjukvård än inom bilindustri undandrar sig min bedömning. Inte heller verkar oppositionen slås av tanken att det kanske går att göra vinst för att landstinget inte direkt fungerat optimalt. Alliansen har insett att det är av underordnad betydelse vem som utför en skattefinansierad tjänst, så länge den utförs med god kvalitet och till ett acceptabelt pris.
  • Oppositionen vill, över lag, förbjuda privat vård. Sådant här alltså (berättelse om min första kontakt med privat vård). Återigen: Hur man tänker då undrandrar sig min bedömning.
  • Hantering av pengar, igen. Exempel. Jag tycker också att det vore trevligt med en höghastighetsjärnväg (jag jobbar till och med med järnväg), men jag vill gärna att man först tar reda på hur den skulle kunna byggas och betalas och om det alls är samhällsekonomiskt lönsamt. Vilket tycks vara regeringens linje. Oppositionen å sin sida har redan bestämt sig, utan att ha dessa svar. Det kompenserar man med att förorda en finansiering som såvitt jag läst strider mot budgetlagen.
    Det fanns en tid då man med viss rätta kunde vara skeptisk till en borgerlig regerings förmåga att sköta en statsbudget. Den tiden är definitivt över. Nu är det de rödgröna som alltid har mer pengar än alla andra att spendera.
  • Toppföreträdare för Alliansen har, till skillnad från toppföreträdare från oppositionen, åtminstone inte hittills helt obekymrat demonstrerat tillsammans med öppet judehatande element.
  • Det finns abolut mer som skulle kunna göras för att komma åt arbetslösheten. Men det har gjorts viktiga saker, och arbetslösheten i dag, efter den djupaste recessionen sedan 30-talet, ligger på samma nivå som den förra regeringen lyckades prestera i slutet av en lång högkonjunktur.
  • Man har tagit sig an den helt absurda situationen att världens friskaste folk var världens mest sjukskrivna. Det nya regelverket är säkerligen inte perfekt, men antalet personer i sjukpenning och förtidspension har sjunkit med ca 140000, från 615000 i september 2006 till 475000 i maj 2010. Utan att arbetslösheten skjutit i höjden.
  • Skolan. You’ve got to hand it to Folkpartiet: De har i stort sett på egen hand vänt på diskussionen om skolan i Sverige. Det betyder inte att allt de föreslår är bra, men vi har ändå fått ett skifte till att man på allvar funderar på hur det kommer sig att skolresultat sjunker, och vad man kan göra åt det. Folkpartiets och Alliansens recept har till viss del varit en kraftsamling kring arbetsro i klassrummen och att elevernas prestationer ska dokumenteras, men även initiativ som lärlingsprogram för att hantera att alla faktiskt inte ska gå på högskola, och att man ska kunna klara sig ändå.
    På vänsterkanten har vi S som efter mycket initialt motstånd mot att alls se att det fanns ett problem till stora delar har gått med på Alliansens problemformulering och lösning, och så förstås ett parti som absolut inte vill ha några betyg alls och gärna vill förbjuda läxor också. Mmm, det lär ju vara bra för barn som inte kommer från studievana hem. Mer snedrekrytering ger fler vänsterpartister, eller vad är tanken?
  • Utrikespolitik. Det finns mycket att skriva, men jag nöjer mig med att oppositionen kräver att USA ska lämna alla sina utländska baser. Bara USA, inte någon annan, och oavsett konsekvenser tydligen. Det är utrikespolitisk analys det.
  • Alliansen har säkerligen inre slitningar, men det finns lika säkert en grundläggande vilja att regera tillsammans. Det finns inte hos oppositionen. I de flesta frågor kommer de rödgröna att komma överens ändå, trots ibland stora skillnader i vad de egentligen tycker. Det gjorde de när de gjorde upp om budgetar i förra mandatperioden. Men det var backstabbing och hotande regeringskris varenda gång, om någon nu minns det. Och ibland kommer de faktiskt inte överens, utan hänskjuter sin havererade förhandling till en folkomröstning och låtsas att det handlar om demokrati.
    Kan man inte regera så ska man inte.
  • Alliansen har vett nog att hålla sig ifrån vansinnigheter som rätt till heltid och sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.
  • Alliansen har satsat på reformer som ökar antalet arbetade timmar. Det kan man tycka är mer eller mindre rätt (det är till exempel inte direkt givet att en människa ska ses som medel för målet statsbudgeten), men det har gjort att man kunnat sjösätta exempelvis en rad förbättringar för pensionärerna som förra regeringen aldrig hittade pengar till, trots upprepade försök. En tandvårdsreform till exempel. Och skattesänkningar.
  • Jag är inte helt övertygad om att det är rätt väg att gå, men man bör ändå nämna högkostnadsskyddet för tandvård och tandvårdschecken. Förra regeringen pratade lääänge om att införa något sådant. Alliansen gjorde det. Med budgeten i balans.
  • Det var den här regeringen som gav utländska kvinnor rätt att göra abort i Sverige, och det var den här regeringen som tillät samkönade äktenskap – låt vara att det senare gjordes på fel sätt, och att KD(!) var de enda som hade rätt i hur det skulle genomföras.
  • För att tala med finansministern: Det finns ett (1) land i Europa där oppositionen kan gå till val på att spendera.

Det här kan väl räcka, såhär i halvtid.

Överlag är Alliansen som sagt inte min drömregering. Men den har visat sig vara kompetent. Det är inte glamoröst, men det är viktigt. På ett ofta blygt och lågmält sätt har de
a) fått saker gjorda, och
b) i allmänhet bra saker.
På dessa två grundläggande vis anser jag att de skiljer sig från vad vi av allt att döma har att vänta av oppositionen.

Uppdatering den 3 september
Sedan jag skrev ovanstående har båda blocken presenterat sina valmanifest. Emedan det finns saker i dem som jag skulle vilja kommentera, och inte har kommenterat än, så ändrar ingen av dem på något grundläggande. Det jag skrev ovan står fast.

Däremot skulle jag vilja komplettera med några länkar till egna tillägg.
Jag har motiverat närmare vilket parti jag föredrar, och även vilka kandidater som är aktuella. Inte heller detta har ändrat på sig.
Jag har kommit med en korrigering rörande arbetslösheten; mitt påstående här ovan behövde det.
Jag har fått frågan om det inte finns något som de rödgröna är bättre på, och besvarat det efter bästa förmåga.
Jag har naturligtvis skrivit mer än så, men det där torde vara det viktigaste som är direkt relaterat till det här inlägget.

Like This!

They’re on to me

fredag 23 juli, 2010

Jag dras alltså med vissa centerpartistiska böjelser. Om någon undrat varför så har vi nu fått svaret.
Det är sportdykningen.
Så lätt är jag alltså snärjd!

Fortfarande fel.

måndag 19 juli, 2010

S är där igen och pratar om straffskatt på pensionärer.
Jag har sagt det förut.
Pension är, för pensionärer av i dag, inte uppskjuten lön. Det är ett pyramidspel.
Det finns ingen straffskatt på pensionärer. Pensionärer har fått sänkt skatt, bara inte så mycket som löntagare – för vilket det finns goda skäl. Pensionärer i dag har lägre skatt än under förra regeringen.
Hör ni det, S? Det finns ingen straffskatt på pensionärer. Det är bara medelst dagislogik eller ren lögn man kan påstå att pensionärer straffbeskattas.
S säger att pension ska beskattas som lön. Tricket för att komma dit kan antas vara mest att höja löneskatterna.

Jag har alltså redan gått igenom den här idiotiska pensionsargumentationen. I stället för att jag formulerar det på nytt (vilket jag för övrigt inte har tid till nu) rekommenderar jag läsning av den posten, den var bra:
Hur dumma tror de att vi är?

Uppdatering
Nämen titta. I inlägget jag länkar till ovan skrev jag

att Alliansen med sin letargiska inställning till kommunikation skulle orka bemöda sig att gå till motangrepp kan vara för mycket att hoppas på

Nu verkar man dock ha kommit på att det är val snart. Bättre sent än aldrig, kanske. Replik hos SvD. Alltid något.

Dynamisk duo: Jämtin & Boström?

tisdag 13 juli, 2010

Långt inlägg, men hang on, det kommer bilder.

Minnesgoda och långvariga läsare (alla två) torde minnas att jag har skrivit en massa om Donald Boströms och Aftonbladets haveri i frågan om påstått organrövande och tillhörande mördande i Israel. Kortfattat handlade det om att Boström, understödd av Aftonbladet, kolporterade varsamt moderniserade antisemitiska myter utan att ha det minsta torrt på fötterna. Många fler än jag skrev affekterat om det. Jag sammanfattade läget i ett inlägg på SKMA:s blogg. Den som verkligen vill gotta sig i elände kan leta igenom min kategori Judefrågan & så’nt.

Jag nämnde i ett av inläggen att Jämtin hurrat för Boström på Facebook. Det visste jag eftersom jag blivit tipsad av Jonathan Leman. Jag har även ett bra tag haft skärmdumpar på det, som jag hade tänkt att lägga upp här som dokumentation/referens. Det har dock krävt lite jobb, så det har inte blivit av förrän nu. Grejen är att det figurerar en massa annat folk på de där skärmdumparna också, och även om jag inte har något emot att exponera Boström och Jämtin så har de andra lallarna inte riktigt förtjänat att hängas ut på det sättet. Den här bloggen är ju en mycket viktig och välbesökt källa till nyheter.

Dumparna är från i julas, då det kom andra artiklar som handlade om otillbörigheter med organ i Israel. Uppgifterna var dock inte nya, och hade inget som helst att göra med Boströms fantasterier. Jag skriver närmare om det här och i SKMA-inlägget ovan. Det hindrade dock inte diverse virrpannor från att triumferande peka på den som bevis för att Boström hade rätt. Och det är här Jämtin kommer in. Boström postade denna hovsamma status:

Den följdes av en jääättelång kommentartråd. Här är den. Jämtin nära slutet.

Jämtin fangirlar Boström

Jag tar den andra på en gång. Någon dag senare var det dags för Boström att utbrista i triumf:

Jämtin fangirlar Boström IGEN

…och Jämtin är där IGEN.
Jag menar, WTF?
Är det verkligen sant? Sitter verkligen Socialdemokraternas ledare i Stockholm och hyllar det här antisemitiska dravlet? Ja, det verkar onekligen så. Och inte bara en gång, utan med två dagars mellanrum. Och jag förmodar att det verkligen är hon; kvinnan på bilden är i alla fall lik de bilder på Jämtin jag sett, och det verkar bara finnas en Carin Jämtin.

Vad menar hon egentligen? Vad är det för viktigt arbete Boström har gjorts? Sprids det för lite ounderbyggda antisemitiska myter i samhället?

Man skulle kunna tro att det här är något smutskastningstaktiserande från mig från min plattform av gigantiskt inflytande. Men jag blir ärligt illa berörd.
Det är genuint obehagligt att S-bossen i Stockholm inte har bättre omdöme än att dras med i det där. Allvarligt alltså, släpp inte den människan i närheten av beslut om skolan, eller vad som helst som kräver ett vett hyggligt i behåll.
Att tidningarna gick igång på Unsgaards bajsstatus, men inte det här, det är mig fullständigt obegripligt. Om de inte bara missade Jämtins eskapad. Synd i så fall. Hon hade förtjänat att få lite frågor.

Ännu en förlorare

tisdag 13 juli, 2010

Jag har inte berört stöket med Littorin, dels eftersom jag som tidigare klargjorts inte är någon nyhetsbyrå, dels för att jag tycker att det är rätt ointressant. Jag har ingen aning om huruvida han är skyldig eller inte och skiter i vilket; det finns inget som tyder på att det inverkat på regeringens politik och nu är han inte minister längre. Politiskt ointressant alltså. Att Moderaterna inte är några mästare på PR-hantering har varit svårt att inte redan notera.
Men, det privata är politiskt. Nu visar det sig att det, till följd av det här intermezzot, är synd om Mona Sahlin. Igen. Det är inte första gången.
Vad är det här? Har S bestämt sig för att vinna valet genom att folk ska rösta på dem för att det är synd om Sahlin? Som Johan Ingerö påpekar på den lovande valbloggen Proffstyckarna (lovande för att Jonas Morian bloggar där också, en av de S-bloggare jag tyckt det varit något bevänt med), Sahlin är ”tuff som en isbrytare”. Det är inte så troligt att hon ligger hemma och hulkar över det här. Det är med flit som hon gång efter gång låter utmåla sig som offer. Det kanske funkar, vad vet jag. Men jag hoppas att det inte gör det. Framtida valrörelser som snyfttävlingar är inget jag ser fram emot.

Mittåt!

måndag 12 juli, 2010

Eftersom jag då och då ådagalagt centerpartistiska böjelser vore det kanhända lämpligt att ta en titt på det förslag som C lanserade i Almedalen, att halvera tjänstemomsen för restauranger och frisörer. C har släppt en kort rapport om det (här, pdf).
Enligt C själva skulle kostnaden vara ca sju miljarder – per år, får man förmoda. Det skulle också enligt C och Handelns Utredningsinstitut skapa uppåt 19000 nya jobb, eller en ökning med 20%.
Det framgår inte riktigt om de sju miljarderna är en rent statisk beräkning eller inte, men rapporten ger det intrycket. Låt oss för försiktighets skull anta att den också räknar in de nya jobben i momsunderlaget.
Det är inte omöjligt att 19000 jobb är en aning optimistiskt; det vet jag egentligen inte. Men för diskussionens skulle kan vi ändå utgå från den siffran. Faktum är att jag höjer den till 20000, för då blir det enklare att idka huvudräkning.
Min fråga är då: är det här en vettig reform, rent ekonomiskt?

Jag börjar med de nya jobben, och antar en medellön på 20000 kr/månad. Direkta skatteintäkter från en sådan lön (preliminärskatt och arbetsgivaravgift) är ca 11000 kr. Lägre om det är en ungdom som anställs, med halverad arbetsgivaravgift enligt nuvarande regler. Då blir det ca 8000 kr. Låt säga 9000 kr i snitt då.
(Här kan det vara läge att åter tipsa om jobbskatteavdrag.se, som dock inte berör arbetsgivaravgifter.)
Om det skapas nya jobb så kan vi ansätta att staten slipper betala a-kassa för en person för varje jobb som skapas. A-kassan kan vi för bekvämlighets skull och utan att skjuta alltför mycket från höften sätta till en statskostnad på 11000 kr/mån.
Alltså, vi kan lite grovt ansätta 20000 kr per månad i extra statsintäkter för varje skapat jobb. Det blir mer i slutändan, när man tar med saker som moms på saker som konsumeras för den högre inkomsten, men vi kan förbise det i en enkel approximation.
Staten skulle då få in 20000*20000 kr per månad, eller ca fem miljarder på ett år.
Inte första året förstås, det tar ett tag innan sådant här får effekt fullt ut, men det är också den långsiktiga effekten som är den verkligt intressanta.

Jaha, är det bra då? Det är fortfarande netto två miljarder back. Visst kan man tänka sig andra värden, som att folk får billigare tjänster och att det är trevligt för 19000 personer att få ett jobb. Kostnaden för staten är likväl 100000 kr per jobb och år. Det är inte ett uppenbart superkap.

En annan invändning skulle kunna vara att man inte ska komplicera skattesystemet ännu mer. Där håller jag med i princip, men samtidigt har vi redan låg moms på mat. I dagens redan trassliga läge skulle det här snarast vara en förenkling av systemet.

Vissa skattesänkningar kostar, andra gör det inte. Rut-avdraget tycks inte kosta någonting, netto. Det här verkar dock göra det, i alla fall enligt den mycket enkla beräkning som gjorts här. Är det rätt skatt att sänka då, givet att man ska sänka någon? Och givet att ett viktigt mål är att öka sysselsättningen?

Jobbskatteavdraget (som till icke ringa del är självfinansierande, men jag har inte siffrorna tillgängliga) har ökat arbetsutbudet signifikant, och i viss mån även efterfrågan. Annars är just efterfrågesidan en eftersatt bit med den här regeringen. Det är möjligt att en momssänkning är en bra idé då. Kanske borde det paras med en sänkning av arbetsavgifter, för att även göra det billigare att anställa. (Något som förvisso redan gjorts för ungdomar, som är legio i restaurangbranschen.) Jag vill att Ekonomistas utreder det här åt mig! Är det preliminärskatt, arbetsgivaravgift eller moms man borde ge sig på? Det är inte uppenbart för mig.

Så, för att sammanfatta så är jag inte helt övertygad. Visst vore det bra med lägre priser och fler jobb, men kostnaden ser ut att vara någonstans i häradet 100000 kr per jobb och år. Är det bra använda pengar? Är inte den statsfinansiella poängen med fler jobb att det inte ska belasta statskassan?
Det finns som sagt andra aspekter än de rent statsfiskala, men jag tycker ändå att C får komma med en lite tydligare motivering.

Att sedan andra partier lovar bort betydligt mer pengar på än mer lösa boliner är inte i sig en ursäkt för att själv slarva.

Val: Om bruket av medeltida avrättningsmetoder

söndag 11 juli, 2010

Något det snackats mycket om, mest intensivt det senaste året, är sjukförsäkringssystemet. Jag har en viss förmåga att snöa in på torra saker, men just det här har jag inte ägnat mer än ett högst allmänt intresse. För några veckor sedan blev jag dock åhörare till en diskussion som demonstrerade att många andra inte ens gjort det, utan på fullt allvar tycktes ha köpt gapandet om stupstock (alltså en avrättningsmetod) eller häxbränningar.
Därför framstod det med ens som angeläget att skriva något om det. Och nu, några veckor senare, gör jag det också.

Först lite bakgrund. Förra mandatperioden. Sjukskrivningar och förtidspensioneringar galopperade. Under en period förtidpspensionerades 140 personer om dagen. Såg man till hälsoindikatorer så var svenskarna ett av världens friskaste folk, men sett till sjukskrivningar ett av de sjukaste. Samtidigt kunde man se att sjukskrivningarna samvarierade geografiskt med områden med få arbeten. Till viss del kan man förstås tänka sig att folk blir sjuka av att gå sysslolösa, men det var mer än så – det rådde inget tvivel om att sjukförsäkringssystemen utnyttjades för att gömma folk från arbetslöshetsstatistiken. Detta sparade dessutom pengar åt staten. Göran Persson stod i Riksdagens plenisal och var förnöjd över att förtidspensionärerna fick 64% av sin arbetsinkomst i ersättning, betydligt lägre än om man var arbetslös eller sjukskriven.

Någon ordnad rehabiliteringskedja fanns inte. Inte så att folk aldrig fick rehabilitering, men det var över lag lite hipp som happ, pö om pö och ad hoc. Och ganska lite tillgängliga resurser. Gick man sjukskriven i över ett år var sannolikheten hyggligt stor att man förtidspensionerades – i praktiken utan någon större utsikt till rehabilitering, att komma tillbaka till arbetsmarknaden, eller att åtnjuta något annat än en blygsam inkomst.

Detta skedde alltså i närmast industriell skala, till stor del med statsmaktens goda minne. Det sparade pengar (jämfört med att ha folk arbetslösa eller sjukskrivna) och det bättrade på siffrorna för arbetslösheten. Samtidigt började det, först så smått och sedan mera utbrett, talas om att något måste göras. På allvar. Den rådande trenden hotade på sikt, sade man, hela välfärdssystemets existens. Det låter kanske överdrivet nu, men frågeställningen var relevant.

Så har då alliansregeringen sent omsider sjösatt en rehabiliteringskedja, avsedd att få folk från sjukskrivning till arbete. Det var väl vid årsskiftet som den kickade igång på allvar, som slutsteg i en större omläggning av sjukförsäkringssystemet. Jag har som sagt inte följt utvecklingen med samma intresse som en del andra frågor. Någon som skrivit betydligt mer om det är Den hälsosamme ekonomisten, till exempel här, här och här. Jag hänvisar dit för detaljerna. Han är i högsta grad part i målet, såsom politisk tjänsteman på det ansvariga departementet. Å andra sidan får man förmoda att han just därför kan bidra med en del rena sakuppgifter. Och part i målet, det är ju snart sagt varje fulbloggare.

I korthet fungerar systemet så här: När man varit sjukskriven en viss tid – ett år, tror jag – ska man prövas mot arbetsmarknaden, och om man befinns frisk nog återgår man dit. De flesta som på detta sätt lämnar sjukpenningen återgår i arbete. Är man inte frisk så får man förlängd sjukpenning (till maximalt 914 dagar). Obligatorisk prövning för förtidspension efter ett år tas dock bort. I stället finns en rejäl satsning på rehabilitering, inte bara förrådsställande av sjuka.
Det här är inte en fullständig redogörelse, jag rekommenderar mina länkar ovan.

Jag ber nu läsaren ta sig en funderare. Låter det här som en medeltida avrättningsmetod? Är det att jämställa med en stupstock, som alltså används för att hugga huvudet av folk? Eller, för att använda LO:s senaste liknelse, är det att jämställa med häxbränning?
Nej, det är förstås bara idiotiskt babbel, sprunget ur logiken ”borgarna är dumma – det här har borgarna infört – alltså är det ondska”. Knappast värdigt en tänkande människa.
Tvärtom är det vad en humanistiskt intresserad regering borde göra; försök förhindra att folk låses in i förlamande passivisering. Ge dem aktivt chanser att komma tillbaka till arbete.
Och det verkar fungera. Arbetslösheten i dag (i sviterna efter en djup ekonomisk världsdepression) är ungefär som den var 2006 (efter en ovanligt lång högkonjunktur). Men sjukskrivning och förtidspension används inte längre som arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Man kan titta på de siffror som SCB ger för det så kallade utanförskapet här. Det framgår att antalet sjukskrivna och förtidspensionerade har minskat med långt över 100000 personer. Inte bara tack vare denna reform, men den är en del av bilden. En god del av dem som genomgått arbetsmarknadsprövningen har inte fått jobb, utan återgått till sjukskrivning. Nota bene, inte halshuggits eller bränts på bål, utan fortsatt vara sjukskrivna. Det hade förstås varit bättre om de visat sig vara friska, men det var de inte. Samtidigt har en betydande andel faktiskt återgått till arbete. Är det det som är stupstocken då, att man inte fortsätter att vara sjukskriven fast man kan jobba? Det är sannerligen inte lätt att veta. Men när jag hittar en stupstock säger jag till.

Allt det här betyder inte att systemet sådant det är i dag är perfekt. Tvärtom förutsätter jag, precis som med vårdvalet, att det kommer att visa sig att det behöver korrigeras. Det förekommer helt enkelt inte att man sjösätter större systemförändringar utan att det uppstår knas någonstans. Och speciellt i stora system som berör många människor är det alltid någon som hamnar i kläm. Det ska man naturligtvis försöka motarbeta, men det är oundvikligt att det händer. Och det kommer inte att vara samma människor som råkar i kläm i den här systemvarianten som i den förra. Sålunda kommer det alltid att gå att hitta någon som det blivit mer synd om. Är det det som är stupstocken? Kanske. Men vad ska man då kalla systematisk massutrangering av folk som faktiskt inte var för sjuka för att ha ett jobb? Semester och glass åt alla?

Det är verkligen relevant att fråga sig vad oppositionen skulle ha gjort. Det vet ingen. Det är inte alls säkert att de skulle ha suttit paralyserade i frågan en mandatperiod till. Det började, får man erkänna, sprida sig en medvetenhet åtminstone hos S om att något behövde göras. Men vad skulle de ha gjort? Ja det vet alltså ingen. Inte ens de själva, vad det verkar. För medan de har lagt mycket energi på att folkbilda om medeltidshistoria så har de inte kommit med ett enda konkret motförslag, såvitt jag känner till. Det är inte som om de inte fått frågan, men det enda svar som hörts är mer ylande om omänsklighet. Om nu rehabiliteringskedjan är så ondskefull, hur svårt kan det då vara att klämma ur sig ett motförslag som inte dryper av ondska? Men, nix. Tomt på den fronten.

Jag återvänder till vad jag nämnde i början, diskussionen som jag hade det begränsade nöjet att bevittna. Den handlade om att någon som hade blivit väldigt sjuk i svininfluensan nu skulle prövas mot arbetsmarknaden, trots att hon enligt en tidningsartikel fortfarande var dålig. Det som skulle hända henne var alltså samma sak som hänt många tusen andra: en check mot arbetsmarknaden. Fortfarande för sjuk? Ja, om det är så, tillbaka till sjukskrivning. Inte mord direkt, kan man tycka. Men det beror förstås på grundinställning. Vet man att borgarna är onda så kan man väl inte, med ett favorituttryck, låta fakta stå ivägen för Sanningen. Då räcker väl ett sådant exempel för att befästa hur illviljan och föraktet för svaghet genomsyrar de slemma borgarna. Även efter att ha blivit upplyst om hur kedjan fungerade, så uttryckte en diskuterande att hon var säker på att folk på det stora hela fick det sämre under den nya ordningen. Högst oklart vilken saklig grund den uppfattningen hade, men visst – är man av åsikten att det snällaste man kan göra mot en sjukskriven är att aldrig störa med något annat än, efter något år, de sextiofyra procenten i ersättning resten av livet, då är det klart att Alliansen inte framstår som ett bra alternativ.

Jag vill dock mena att det finns andra sätt att se på saken. Sätt att se som är mottagliga för en något mer nyanserad analys. Sätt att se som inte axiomatiskt utgår från att augusti 2006 representerade det högsta goda. Kanske att det här inlägget då kan bidraga till att det kan sås ett frö till någon liten acceptans av att något behövde göras, att vad som gjorts inte enbart varit frukten av djupt rotad ondska, och att det på något obskyrt sätt är i alla fall lite bra om tiotusentals kan lyftas ur evig sjukstämpling.

Hoppas kan man ju.

Undrar förresten om stupstocken verkligen var medeltida. Det har jag inte kollat upp.

Rättvisemärkt: Betraktelse genom introspektion

söndag 11 juli, 2010

Jag har tidigare skrivit om mina invändningar mot Rättvisemärkt. Sedan dess har en bekant kommit med invändningar, som för en dilettant som undertecknad inte är helt triviala att bemöta på en höft. Jag tänkte göra ett försök här – det kan ju vara så att jag har fel, det skulle inte vara första gången.

För den som inte orkar läsa tidigare tirader i ämnet så kan man sammanfatta min huvudinvändning mot rättvisemärkta produkter (jag har uppehållit mig främst vid kaffe och i viss mån bananer, men antagit att det är möjligt att generalisera) med en variant av det klassiska frihandelsargumentet. Om någon får för lite betalt för sitt kaffe så är det för att det produceras för mycket kaffe. Rätt väg är inte att betala ett konstlat högt pris för kaffet, utan att några av kaffeodlarna börjar göra annat i stället – vilket till exempel Kenya lyckats bra med. Då kan priset för kvarvarande kaffeodlare stiga, och resurser styrs mot varor som det finns en faktisk efterfrågan på. Vidare är det tydligen vanligen inte de fattigaste odlarna som kan rättvisemärka sig, utan lite halvfattiga som borde kunna klara omställningen till något annat.

Så långt allt gott. Min bekants argument var dock att hans mål med att köpa Rättvisemärkt inte i första hand var att ge mer pengar till odlarna (vilket är lika bra det eftersom jag läst att verkningsgraden genom Rättvisemärkt är låg; mycket pengar stannar i själva organisationen Rättvisemärkt), utan att verka för bättre arbetsförhållanden. Eller att inte stödja dåliga arbetsförhållanden, men det kan väl gå på ett ut.
Det klassiska frihandelsargumentet säger då att man inte hjälper de fattigaste genom att inte köpa deras produkter. Sverige (och tidigare England, senare Japan och Sydkorea, och nu Vietnam, och… så gott som alla länder som tagit sig upp ur fattigdom) blev rikt genom att andra köpte de produkter som barnarbetare tillverkat under dåliga förhållanden. En vägran att handla med Sverige anno 1860 hade inte gjort att barnen hade kunnat gå i en svensk skola à la 1983, utan helt enkelt hållit kvar Sverige i fattigdom. Man kan inte förbjuda folk att vara fattiga. Eller jo, man kan, men det hjälper inte.
Och, analogt, att betala överpriser för de svenska potäterna eller vad det kunde vara skulle bara ha låst in Sverige i semieländigt jordbruk. Inget att vara speciellt tacksam för.

Men är det ett giltigt argument? Ja, om landet (jag skriver land av bekvämlighetsskäl, det skulle kunna vara region eller grupp människor) av egen kraft ska ta sig upp ur fattigdom så torde det vara det. Men om man nu är en kapitalstark utlänning som verkar i landet, kan man inte då tänka sig att man skulle kunna lägga pengar på bättre arbetsmiljö? I det klassiska fallet går inte det; pengarna för det finns helt enkelt inte. Men om det nu finns en betalningsvilja hos kunderna för att det ska råda bättre arbetsmiljö utan att ta den långa, klassiska vägen dit, är det då fortfarande ett missgrepp?
Delvis är det redan så. Företag från rika länder som verkar i fattiga länder tenderar att betala högre löner och ha bättre arbetsvillkor än det fattiga landets egna arbetstillfällen. Men det är, föreställer jag mig, inte riktigt det jag pratar om här.

Ett idiotargument skulle kunna vara att alla inte vill betala det högre priset. Det är förstås sant, och betyder att alla inte kan komma i åtnjutande av bättre arbetsförhållanden på en gång. Men så är det ju i alla fall. Jag kan inte komma på något exempel då alla i ett land har blivit rika på en gång. Den verkliga frågan måste vara vad som händer när några men inte alla är beredda att betala det högre priset. En effekt är den som jag nämnt ovan: det skapas på konstlad väg incitament att vara kvar i en bransch som det inte finns grundläggande bärkraft för. Några får det lite bättre, men en bunt andra får det sämre än vad de skulle fått om den första gruppen börjat med annat i stället. Speciellt om man bara ger extra pengar till vissa närningar så försvårar det bytet till en annan näring som inte åtnjuter konstlat stöd.
Men är det rimligt att resonera så? Eller, ja det är det, men snarare: är det rimligt att kräva att andra ska resonera så? Det här att man ska låta bli att på kort sikt göra det bättre för några för att det på lång sikt är bättre för alla om man inte gör det, kan man kräva ett sådant resonemang av folk?
Det är ju knappast så att folk köper rättvisemärkt för att vara elaka mot fattiga människor.
Rent politiskt är det inte utan att det känns lite… antireformistisk socialism. Nej, vi ska inte genom reformer göra det bättre för arbetarna, för det invaggar dem bara i falsk nöjdhet och hindrar revolutionen. Okej, det är ingen vidare liknelse, det är ju inte en revolution vi väntar på i det här fallet. Men det är onekligen en aning kontraintuitivt att avstå från att här och nu göra det bättre för folk, för att man tror att det netto är dåligt på sikt.

Nå, jag har haft det här inlägget liggande i bra över en månad i väntan på att jag ska ta itu med det ordentligt. Jag tror att jag postar det i stället, som en dokumentation av förvirring och osäkerhet. Så vad har jag kommit fram till?
Inte så mycket tyvärr. Man kan väl säga att jag betraktar bättre arbetsförhållanden som en sorts betalning, och då skulle jag tro att den tidigare analysen ligger fast: det faktum att man personligen har råd att betala någon mer för en vara förändrar inte att det fuckar upp incitamenten i branschen, så att det produceras mer av varan än det finns grundläggande förutsättningar för. Däremot är det svårt att direkt fördöma den som ändå väljer att göra en sådan extrabetalning. Det är onekligen en del tough love att säga att nej, du får inte mer för din vara fast jag skulle ha råd med det, för det är i slutändan inte bra för dig.
Ett par sköna arbetshandskar till potatisbonden i 1800-talets Sverige var egentligen inte vad som behövdes. Vad som behövdes var omställning av produktion och produktionssätt. Inte mer småskaligt mys, utan mer storskalighet och industrialisering. Men skulle man därför till de inte riktigt fattigaste torparna ha sagt att nej, du får inga handskar, för det ger fel incitament? I princip ja, antar jag. Man ska nog bara inte förvänta sig att få en hjältegloria för det.

Det onda sjukhuset

fredag 9 juli, 2010

Eftersom jag har annat som är mer angeläget att blogga om sticker jag emellan med det här.
S vill lagstifta mot privatisering av universitetssjukhus, om jag minns rätt. De pratade om det häromdagen. Jag vet inte om någon sådan försäljning är på gång, men S verkar i alla fall tycka att det är en lätt strid att vinna.

Borde den vara det?
Jag vet inte. Jag är faktiskt inte alls tillräckligt insatt i den frågan för att kunna känna mig säker på det ena eller andra.
Men det gäller å andra sidan gissningsvis många av dem som fasar för en privatisering. Vad är det man är rädd för?
Menar man att det inte går att bedriva universitetsverksamhet utanför statens hägn?
Menar man då att Chalmers borde förstatligas? Annat än i mer eller mindre underhållande gyckelskrifter stammande från KTH är det sällan jag hör att Chalmers som lärosäte skulle vara dåligt.
Och hur är det med Handelshögskolan i Stockholm? Privat, och rankas högt bland lärosäten för ekonomi. Skräckexempel?

Eller är det vården man är rädd om?
Sist jag hörde något var både patienter och personal mer nöjda med privata S:t Görans än med närliggande, landstingsdrivna sjukhus.
(Förvisso ett uselt mått på just vårdkvalitet om man ska vara noga, men jag har inte hört några larmrapporter heller.)

Ingen jag känner som jobbat för landstinget någon längre tid har så mycket gott att säga om det som arbetsgivare. Det bekräftas av de undersökningar jag sett.

Det är möjligt att det finns goda skäl till ett förbud mot privatisering av privatsjukhus, jag gör som sagt inte anspråk på att ha koll på frågan. Jag har dock inte hört dem i så fall. Kanske förbudsivrarna kunde komma med en bra motivering?

En kvalifikation

torsdag 8 juli, 2010

Okej. Jag har inte hört Mona Sahlins tal i Almedalen, bara läst det sammanfattat.

För ett tag sedan beskyllde jag S för att sedan valförlusten, då man lovade självrannsakan och förnyelse, ha gett tappt efter följande analys:
a) Vi vill regera igen
b) Den borgerliga regeringen är dum
Ska man tro sammanfattningarna av talet så var jag lite för snål mot dem med den kängan. Lite mer verkar de faktiskt ha utvecklat sina ställningstaganden. Jag utvidgar därför med
c) Allt var bra som det var i augusti 2006.

Tjurskallarnas sammansvärjning

torsdag 8 juli, 2010

Det är S-dagen i Almedalen i dag, och de rödgröna har presterat en artikel på DN Debatt: ”Vi ska göra Sverige mer jämställt än vad det är i dag”
(Refererat även från SvD, vilket jag förstås bara skriver för att twinglyhora.)
Det är hisnande läsning.
Dels tjatar de vidare om att regeringen skulle ha infört en pensionärsskatt. Det är ren lögn. Pensionärer har fått sänkt skatt den här mandatperioden (och dessutom en tandvårdsreform och lite annat smått och gott). För vidare detaljer hänvisar jag till min gamla sågning av den kampanjen:
Hur dumma tror de att vi är?

Deras två andra punkter på programmet är att satsa på jobb, och att minska inkomstskillnaderna i landet.
Jag må ha läst artikeln raskt, men jag hittar exakt noll (0) förslag till hur de ska få fram fler jobb. Det är kanske inte så konstigt. De har nämligen inga. Det är inget att förundra sig över. För inte så länge sedan hade de en debattartikel där de hade frågat mannen på gatan om hur man skulle få fram fler jobb.
Personligen föredrar jag en regering som åtminstone besvärar sig om att ta till sig elementa i ekonomisk forskning. Eller tillhör S den högljudda grupp som förkastar all nationalekonomisk forskning, enär den inte ger stöd för deras förutfattade meningar?

Att minska inkomstskillnaderna kan de däremot lyckas med tämligen enkelt. Det är bara att fixa till skattesystemet, så att det inte längre lönar sig att arbeta – det vill säga, så att incitamenten för att utbilda sig och skaffa sig ett jobb försvagas kraftigt. Då blir vi alla ungefär lika fattiga och… nöjda?
Det här med incitament är, som jag sagt tidigare, inte riktigt de rödgrönas hemmaplan.

Så… vi har en lögn, ett mål de inte har några idéer om hur de ska närma sig, och ett mål som är nåbart men vars konsekvens blir minskat välstånd, och mindre medel till välfärd. Snyggt jobbat.

Uppdatering
O, förresten. De rödgröna gör också stort nummer av att regeringen ska ha satsat på de onda rikingarna och lämnat resten i sticket. Låt mig därför åter länka till den post där jag, i fjärde grafen, visar att regeringen skärpt progressiviteten i skatteskalan. Eller, med ett språk mer avpassat för oppositionen: De rika betalar mer än de fattiga.

70-talet ringde

onsdag 7 juli, 2010

Inte helt otippat meddelar nu Solveig Ternström, lite i skuggan av Littorins avgång, att hon hoppar av från C och går vänsterut. Det har hängt i luften ett tag; redan 2006 kändes det oklart vad hon gjorde i toppen av Stockholms riksdagslista. Även om det kan vara störigt med folk som väljs för ett parti och sedan byter till ett annat, så är det tydligt att hon hör till vänster, bland folk som tydligen delar hennes uppfattning om att kärnkraft är mot själva livet, eller hur hon nu uttryckte sig.
Förresten, hon motiverar sig själv hos Aftonbladet.

Allt flyter upp till ytan igen. Allt det som hände på 70-talet.

Hela motståndsrörelsen – då vi försökte streta emot denna väldiga maktlystnad – herraväldet och förstörelsen av jorden och allt levande.

Tja. I hennes nya partitillhörighet kanske hon hittar ett intellektuellt klimat hon kan känna sig hemma i.

I själva verket är hennes avhopp inte något dåligt i sig; tvärtom, det var bra och nödvändigt. Kampen mot vänsteravvikelser kan nu fortsätta, och den centerpartistiska rörelsen kommer att stärkas av kampen mot det småborgerliga (till skillnad från storborgerliga) inflytandet.
Därför har jag skrivit det här inlägget.
(Inspiration från Knutna Nävar)