Archive for maj, 2015

Om kriget kommer

onsdag 20 maj, 2015

Det här inlägget har två huvuddelar. I första delen motiverar jag varför inläggets titel inte är vare sig på skämt eller struntprat. I andra delen svarar jag på frågan som ligger implicit i titeln, med fokus på dig.

Del ett – titeln

Det finns i dag flera omständigheter som gör att hotet om krig, i form av ett överfall på Sverige, bör tas på allvar. Jag går här igenom ett antal av dem, men skriver bara kort om varje. Annars orkar ingen läsa hela inlägget.

Det är ingen idé att låtsas som om det är någon annan än Ryssland som står för hotet. Däremot ber jag läsaren komma ihåg vad jag skrivit tidigare – det är Putin och Kreml som är att lasta för detta, inte den ryska befolkningen som sådan.

Det har länge varit ett accepterat mantra i svensk säkerhetspolitik att ett isolerat angrepp på Sverige är mycket osannolikt, att om vi blir angripna kommer det vara en del av ett större krig. Jag skrev själv ungefär så i min försvarsmotion till Centerpartiets stämma, vilket jag senare ångrat – det påståendet är inte sant. Det finns flera scenarier i vilka ett isolerat angrepp mot Sverige är alltför sannolikt, helt enkelt eftersom det från Kremls horisont är en rationell åtgärd.

Det är svårt att veta exakt vad Kreml har för utrikespolitiska ambitioner, men två saker kan vi vara mycket säkra på: man skulle vilja, på ett eller annat sätt, åter lägga Baltikum under sig, och man skulle vilja knäcka Nato som fungerande allians.

Det senare kräver inte att man besegrar Nato i traditionell strid. Skulle det bli konventionellt storkrig mellan Ryssland och hela Nato skulle Nato vinna eftertryckligt, och det vet Kreml. Därför vill man antagligen undvika ett sådant krig. Men vem som vinner en militär kraftmätning handlar inte bara om vem som har mest och bäst vapen, utan också om viljan att använda dem. Det är där Kreml ser sin stora fördel, och hittills har man haft rätt. Ukraina stod Nato mycket nära, men det har inte hjälpt ett dugg när det verkligen gällt. Hur är det då med artikel 5, Natos sammanhållande paragraf om att en angrepp på en räknas som ett angrepp på alla? Skulle Nato verkligen gå i krig mot Ryssland för att rädda Baltikum? Det är här Sverige kommer in.
Om Ryssland behärskade exempelvis Gotland skulle man, med dagens vapensystem, göra det oerhört svårt för Nato att undsätta Baltikum. Det finns andra områden som skulle fylla samma syfte, Blekinge är ett, men Gotland får anses vara den mest troliga kandidaten. Ryska vapensystem skulle därifrån kunna behärska Östersjön och förneka Nato att uppträda där vare sig på vattnet eller i luften, annat än till priset av svåra förluster.
Ett scenario är att Ryssland bemäktigar sig Gotland strax före ett angrepp på Baltikum. Att angripa Nato-länder är dock förenat med enorma risker. Putin är visserligen känd sedan länge för att vara vårdslös med stora risker, men det finns en annan möjlighet också: På ett eller annat sätt, ta Gotland, men angrip inte Baltikum militärt – åtminstone inte på en gång. Att angripa det allianslösa Sverige är relativt sett ett lågriskföretag, lärdomarna från Ukraina visar att antagligen kommer ingen komma till Sveriges hjälp rent handgripligen. Nato är inte bundet att gå i krig och kommer troligen inte göra det heller. Men vad händer med sammanhållningen i Nato? Det kommer nu vara uppenbart att Natos möjligheter att leva upp till sina åtaganden gentemot Baltikum är mycket illa åtgångna; man ställs inför en omöjlig situation. Överlever alliansen en sådan knäck av sitt existensberättigande?
Kanske, kanske inte. Det vet ingen. För Kreml är risken förenad med att ta reda på det begränsad, och den möjliga belöningen enorm.

Att Kreml åtminstone leker med de här tankarna råder inget rimligt tvivel om. Men finns det några tecken på att man förbereder sig på att förverkliga dem också?
Ja det gör det. Jag punktar upp ett antal av dem här nedan.

Rustning
I åtminstone sju år har Ryssland kraftigt rustat sin militärmakt. Nu, i tider av ekonomiska svårigheter, fortsätter man inte bara rustandet, utan på senare månader har man även ökat takten. Jag har inte de exakta siffrorna, men en bra bit över 30 % av statsbudgeten läggs redan på militären. I termer av ”put your money where your mouth is” är det någon som på allvar förbereder sig för storkrig – något betydligt större än den ändå begränsade insats man håller på med i Ukraina. Precis var man tänker sig att man ska utkämpa detta storkrig går inte att veta, men området kring Östersjön är ett av Rysslands allra viktigaste strategiska områden och en uppenbar kandidat.

Mobilisering av samhället
Det är för all del inte bara militären som rustas. Man har även gjort stora övningar av (motsvarande) civilförsvaret, och tycks förbereda befolkningen på de svårigheter och umbäranden som förknippas med storkrig.
Inte bara svårigheter och umbäranden förresten. Den här nya vanan man lagt sig till med att ta småbarn (ålder fyra till tio år efter vad jag läst), klä upp dem i militäruniform och ha dem att marschera i offentliga sammanhang, den indikerar också att Kreml prioriterar att ställa in befolkningen på krig.

Som vanligt går det inte att vara 100 % säker på vad den verkliga avsikten är, men någon som förberedde sitt land för ett jättekrig skulle göra precis vad Ryssland gör. Och oavsett rysk propaganda vet all rysk underrättelseverksamhet värd namnet att Väst inte planerar något överfall på Ryssland. Är det någon som ska initiera en storkonflikt så är det Ryssland självt.

Intern propaganda
Propagandan riktad inåt, med den ryska befolkningen som målgrupp, startar eller slutar inte med marscherande barn. Man har under ett antal år nu successivt kvävt annan informationsförmedling än den regimtrogna, vare sig det gällt tidningar, radio- och tv-stationer eller internet. Statskanalerna dominerar nu kraftigt.
I dessa pekas Väst i allmänhet ut som en kombination av svagt, dekadent, fientligt och hotfullt. Vad mer är, specifikt Sverige utmålas som fiende. Just Sverige ges skulden för utvecklingen i Ukraina. I Sverige är det legio att nioåringar har sex (jag vet inte om det menas att de har det med varandra eller med vuxna). Barn över huvud taget behandlas på de mest chockerande sätt i Sverige.
Listan är säkerligen längre, men en sak står klart: man arbetar aktivt för att inpränta bilden av Sverige som ett riktigt rövarnäste.

Möjligen ska man hit räkna saker som att Nordiska ministerrådet i S:t Petersburg nyligen stämplades som utländsk agentverksamhet och fick slå igen.

Extern propaganda
Ryssland har varit enormt aktivt med informationskrigföring, mot Väst i allmänhet men också specifikt mot Sverige. Delar av propagandan har syftat till att legitimera ryska krigshandlingar mot Ukraina samt diskreditera Väst, vilket varit skapligt framgångsrikt; såväl tidningar som personer runt mig har vid otaliga tillfället lydigt vidarebefordrat Kremls talepunkter. Men man kan se ett annat mönster också, riktat till svenska mottagare: man tar alla tillfällen att motarbeta ökad svensk militär beredskap. Det kan ta sig helt olika uttryck, en dag i form av hot om krig ifall Sverige skulle vidta steg för att skydda sig militärt, nästa dag förvåning över att man kan tro att Ryssland skulle utgöra något hot. Det anpassas efter aktuell situation och hur mottagaren förväntas reagera, men det genomgående draget är att alltid motverka svensk militär förmåga.
Rysk underrättelsetjänst består inte av idioter. De vet att Sverige inte har några som helst planer på att överfalla Ryssland. Det är bara viktigt att motverka svensk försvarsförmåga om man själv vill hålla öppet för att genomföra ett eget överfall.
Lägg till detta de inte försumbara resurser som läggs på betalda nättroll som försöker påverka svensk debatt. Någon tycker det här är viktigt.

Militära övningar
Ryssland har genomfört ett stort antal mycket omfattande militära övningar på sistone, inte sällan oannonserade. Vissa av dem har tydlig udd mot Sverige. Då tänker jag inte bara på simulerad bombning mot Stockholm, utan även en stor landsättningsövning med bedömt enda realistiska mål Island eller Gotland. Kanske Åland också, jag är inte säker.
Stora övningar kostar mycket pengar, det är inget man gör lättvindigt.
Vidare: Det man övar i fred är ofta vad man tänker göra i krig.

Ständigt dessa ubåtar
Det har varit mycket ryskt flyg mot Sverige och andra länder, som gjort att incidentberedskapen verkligen får jobba. Dessa utfall är framför allt politisk kommunikation. Det syns tydligt vad man gör och man kan egentligen inte uträtta något som inte kan göras på annat sätt. En ubåtskränkning är något helt annat, och ja, som bloggare törs jag säga att det är överväldigande mest sannolikt att det är ryska besök vi haft.
En ubåt försöker vanligen hålla sig dold. Så länge den gör det är kommunikationsvärdet noll. I stället är det något annat man försöker genomföra, rimligen en krigsförberedande uppgift. Vi vet att sådant skett förut i form av sabotage mot svenska installationer, säkerligen mängder av spaning och möjligen utplacering av egen materiel. Är man på nytt besök är det sannolikt något liknande man har i hågen.

Övriga krigsförberedelser
Säpo sade förra året att Ryssland genomför krigsförberedelser mot Sverige, exempelvis i form av stora inköp av kartor. Ryssland bedöms också stå för det största underrättelsehotet, med omfattande inhämtningsverksamhet i Sverige.

Så, det kan duga som sammanfattning. Som jag tidigare skrivit, att någon genomför krigsförberedelser är inte samma sak som att man tänker gå i krig. Men man investerar betydande resurser i en sådan möjlighet, och det är Ryssland självt som bestämmer om möjligheten ska bli verklighet.
Vad är sannolikheten för det då?
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
För några år sedan skulle jag sagt att risken var liten. Inte noll, men att ett överfall mot Sverige var mycket osannolikt.
Det tycker jag inte i dag. Det är inte längre ett osannolikt scenario.
Det betyder inte att scenariot är sannolikt. Det går knappt att veta. Men det finns tunga skäl att inte längre kalla det osannolikt.

Del två – frågan, och du själv

Om kriget verkligen skulle komma, i vilken skepnad kommer det då? Och vad ska du göra?
Omöjligt att veta förstås. Men en skepnad som hör till de mer sannolika är alltså att Ryssland, på ett eller annat sätt, bemäktigar sig Gotland. Det är långtifrån det mest hårresande scenario som är tänkbart, men låt oss ta det som exempel.
Det finns flera sätt ett sådant bemäktigande skulle kunna göras på. En möjlighet är att Kreml helt sonika meddelar Sverige att man tänker besätta Gotland och att Sverige tillåter det utan strid. Men om det skulle komma till strid?
Jag ser inte någon fullständig eller långvarig ockupation av hela Sverige framför mig. Men det skulle vara ganska lätt för Ryssland att allvarligt skada viktig infrastruktur i Sverige. Man kan antagligen slå ut elförsörjning på ett jobbigt sätt. Fundera på vad det betyder för samhället om elen försvinner i mer än några dagar. Mat? Vatten? Bränsle? Värme? Kommunikation? Sådant kan snabbt tvinga en stat på knä och göra att förlusten av en ö känns acceptabel, särskilt under hot om ytterligare aggression.
I ett lite mer upptrissat läge kan Göteborgs hamn göras obrukbar. Hur fungerar då tillförseln av livsmedel?

Vår civila beredskap är god?
Sådant här fanns viss beredskap för under kalla kriget. I dag är praktiskt taget all sådan organisation borta. Det finns inga nödlager och väldigt lite redundans. Nedrustningen av civilförsvaret har varit väl så omfattande som nedrustningen av det militära försvaret. Samhället kommer snabbt bli mycket ansträngt vid ett nödläge.

Din uppgift
Så vad ska du göra?
Inget märkvärdigt. Du ska se till att du kan klara dig utan hjälp en viss tid.
Vi kan inte begära att envar ska bli sin egen prepper, bygga skyddsrum och lägga upp förråd för flera års atomvinter. Men en kortare tid har man, tycker jag, ett personligt ansvar att vara beredd på. Gärna någon vecka eller två, men allra minst tre dygn.
Det kommer alltid finnas människor som inte kan klara sig själva. Samhället måste först och främst bistå dessa. Om du inte är en av dem, se till att du klarar dig själv ett tag åtminstone, så att du inte i onödan tar upp resurser som borde gå till bättre behövande.

Vad krävs för att klara sig på egen hand då?
Lyckligtvis behöver jag inte beskriva det i detalj här. MSB har funderat på samma sak och har en sajt på temat:
http://www.72timmar.se/
Läs den innan strömmen går! Den är en bra början.
Jag ska erkänna att jag inte lever riktigt som jag lär. Vi har gjort en del saker, men kan inte bocka av alla saker på listan än. Vi ska, vi ska. Men du behöver ju inte vänta på oss.

Det gör inget om du inte håller med mig.
Du kanske inte alls köper mitt resonemang kring vilken risk vi löper. Har du inte väldigt bra argument lutar jag att du gjort en överoptimistisk bedömning, men det spelar egentligen ingen roll.
Du bör ändå förbereda dig på lite samhällskollaps.
Det måste ju inte vara krig. Långvariga strömavbrott kan vi få ändå.
Då kommer du också ha nytta av att ha gjort några ganska enkla förberedelser. Och du behöver inte dra resurser från någon som kommer vara mer nödställd än du själv.

Fundera på saken. Eller än bättre, gör slag i saken.

Annonser

Veckans lättaste beslut

söndag 17 maj, 2015

Många beslut man tar i regeringsställning är svåra, det törs jag säga utan att själv ha suttit i regering. Senast vid vårbudgeten yttrade jag viss sympati för regeringens problematik, om än inte dess lösningar (inte här, utan på Facebook).
Därför vill jag nu gratulera regeringen för att ha veckans, kanske mandatperiodens hittills, lättaste beslut framför sig.

Nu i dagarna går remisstiden ut för vad man egentligen ska göra med de antroposofiska läkemedlen. I över tjugo år har de levt på årlig dispens, men nu ska det sättas ned en fot. Ska lagstiftningen för läkemedel ändras så att den omfattar även antroposofiska preparat? Eller ska man förbjuda antroposofiska läkemedel? Det tycks vara huvudalternativen.
Precis vad ”förbjuda” betyder är jag inte säker på, men jag tror att det betyder att de inte får kallas läkemedel och inte sägas ha effekter som inte går att styrka.
Och där är den springande punkten. Läkemedel ska, åtminstone i princip, ha en specifik väldokumenterad effekt. Det finns fler villkor, men där har vi en bra grund att börja med.
Grunden för antroposofiska läkemedel är, åter i princip, inte att de är ordentligt testade för en specifik effekt, utan att Rudolf Steiner haft en andesyn om dem.
Ja.
Andesyn.

Saken är rätt klar, eller hur?

Om något antroposofiskt preparat i ordentliga kliniska prövningar klarar allt som vanliga läkemedel behöver klara är det självfallet välkommet att kallas läkemedel. Tills dess är det i den alternativmedicinska undervegetationen de hör hemma. Inte under falsk flagg som läkemedel.

Jag skrev om läkemedelsbegreppet i just denna aspekt i en av mina (framgångsrikt genomröstade) motioner till C-stämman nyligen.
Och jag har tidigare, exempelvis här, i vad jag tycker är ett av mina bättre inlägg, skrivit om hantering av alternativmedicin.
Att jag skriver om det här i dag är för att jag hörde på radio om dagens DN-Debattare ”Släpp inte in antroposofiska preparat i läkemedelslagen” som resonerar ganska precis som jag.

Jag tror att den som lyssnat på mig tillräckligt länge vet att jag skulle säga samma sak oavsett regering.
Så regeringen, det här är ingen svår fråga. Schabbla inte nu. Ge inte falsk legitimitet åt antroposofiskt trams.

Följa Johanna

söndag 10 maj, 2015

Migration har varit ett av de hetare ämnena i politisk debatt på sistone. Trots detta har jag själv i stort sett inte skrivit någonting om det. Det beror inte på att jag inte har någon åsikt; jag är generellt för att gränser ska vara öppna och rörlighet fri. Dock inser jag att en globalt helt fri rörlighet är förenad med en hel del svårigheter. Det skiljer sig för all del inte från dagens situation; tusentals och åter tusentals döda på flykt mot Europa är inte vad jag skulle kalla problemfritt.

Men när man tar sig bortom de första slagorden och principerna och börjar grotta i konkreta detaljer blir det, som i många andra frågor, snabbt ganska komplicerat. Och jag har helt enkelt inte tillräcklig sakkunskap för att skriva om migrationsfrågor på ett bra sätt när man kommer till den detaljnivån. Ja, med ”den detaljnivån” menar jag snart sagt vilken detaljnivå som helst som faktiskt har detaljer. Det är inte för att jag tycker det är en oviktig fråga, men jag kan inte sätta mig in i detaljerna i alla frågor, eller ens alla viktiga frågor.

Det är inte utan att jag tycker det är lite synd. Den här bloggen är inte primärt en kanal för Centerpartiet, men jag är ändå med i partiet och delar dess grundsyn på migration. Det vore bra om jag kunde vara lite mer elokvent på området. Men jag har ett bra sätt att komma runt det!
Partiet har en migrationspolitisk talesperson som heter Johanna Jönsson. Hon sitter också i riksdagen för Stockholms stad, så vi springer på varandra… nå, då och då i alla fall. Och hon gör ett jättejobb för att få rätsida på ärligt talat rätt svåra frågor. Praktiska frågor, svaren på ”jaja, men hur ska det funka i praktiken”?
Eftersom jag inte själv har några specialkunskaper kan jag inte alltid bedöma om de lösningar hon å partiets vägnar presenterar är optimala. Vad jag kan bedöma är att jämfört med väldigt många andra, däribland motsvarande talespersoner från andra riksdagspartier, är det mindre löst handviftande och mer bita tag i utmaningar när hon pratar. Kontrasten kan vara bjärt.

Sålunda, om du vill följa någon av
* någon jag rekommenderar att följa i migrationsfrågor
* Centerns talesperson i migrationsfrågor
* någon som är för öppna gränser och jobbar hårt med konkreta lösningar
eller kanske rentav alla tre,
då tycker jag att du ska följa Johanna Jönsson.

Hur gör man det då?
Ett sätt är att göra det på Facebook, jag tror hon har Follow-funktionen aktiverad. Och jag tror att den här länken leder till hennes sida.
https://www.facebook.com/johanna.jonsson.794
Ett annat sätt som hon själv rekommenderar är att följa hennes blogg,
Stadslolla.
Eller hennes instagram som hon också rekommenderar. Jag har dock inte instagram själv, så det tipset får klara sig på egen hand.

Så!