Archive for november, 2008

Fram med popcornen

måndag 24 november, 2008

Det är förstås egentligen överflödigt att kommentera cirkusen på vänstra planhalvan av riksdagen, men ibland är det svårt att låta bli. Ta bara dagens höjdare. Ohly postulerar:
”Vi vill att vi ska ha ett alternativ till Reinfeldt-regeringen, och det kan inte handla om att bedriva en ekonomisk politik på samma grundvalar som de gör. Det måste handla om något annat. Det tror jag att miljöpartiet och socialdemokraterna förstår”
Det vill säga: Den ekonomiska politiken ska bedrivas på andra grundvalar, vilket i denna kontext betyder på Vänsterpartiets grundvalar, utan hänsyn till sådana petitesser som hur mycket pengar man egentligen har.
Att vara generös med andras pengar är Vänsterpartiet i och för sig bra på, och då är kanske inte steget så långt till att vara generös med morgondagens pengar i dag.
Han fortsätter:
”Så sluta käbbla, börja diskutera politik och försök komma överens, det är min uppmaning till de andra.”
Som sagt. Fram med popcornen.

Men jag undrar om inte Ohly, ehuru han säkert har sin stora stund nu, går lite för långt för sitt eget bästa. Nu rider han rimligen på stödet från vänstersossar och möjligen på ett indirekt stöd från dem som tar alla chanser att sabba för Sahlin. Men de senare har redan fått in sin dolkstöt, och de förra reagerade på att Sahlin på eget bevåg uteslöt Vänsterpartiet (om det var det hon gjorde). Frågan är om han kan räkna med fortsatt stöd från denna falang om han fortsätter att obstruera in absurdum.

Socialistiskt forum del 3

söndag 23 november, 2008

Ett sista ryck, kanske?
Efter Greiders och Esbatis inledningsanföranden blev det mer av utfrågning. Greider tyckte att vänstern av i dag var svag som inte kunde ta mer plats nu [under finanskrisen]. Man måste öka det offentliga ägandet. Ta över Volvo och bygg den ledande miljöbilen. Han tycktes dock inte ha frågat sig, om det är det som är lösningen, varför Trabant inte var världens bästa bil. Eller varför, om det var så lätt att få fram den bästa miljöbilen, en jätte som GM inte klarat det – i andra sammanhang brukar det ju vänsterifrån framhållas som ett bekymmer att en del företag har ekonomier stora som mindre staters.
Greider hade mer att säga. Pensionskapitalet växer jättefort. Han var väl medveten om att det var vanligt folks pensionspengar som stod för stor del av denhäringa fondkapitalismen. Pensionskapitalet måste hur som helst bort från den privata marknaden. Varför? Man kan anta att det ses som dåligt i sig att de blir redskap för kapitalister, även om ingen brydde sig om att säga det explicit – det kanske är alltför självklart, vad vet jag. I mitt stilla sinne undrade jag vad det vanliga folket skulle säga om det förvägrades möjligheten att placera sina pensionspengar där det just växte jättefort. Esbati skulle säkert vara nöjd i alla fall, han störde sig storligen på att folk i och med PPM ”tvingas investera i aktier” – vilket förstås är sakfel, sist jag kollade var det ingen som var tvungen att köpa aktier för sina PPM-pengar. Att folk sedan väljer att göra det ändå gissar jag stör Esbatis sinne för ekonomisk demokrati.

Vad vill de då göra med pensionspengarna i stället? Ja det handlar givetvis inte om att folk själva ska få välja vad som ska hända med dem. Nej, de ska användas som riskkapital för att skapa jobb och infrastruktur. De var hederliga nog att vara överens om att det skulle innebära ett risktagande med folks pensionspengar, men… tja, det var tydligen värt det. Det är ju hur som helst inte fråga om att någon kommer att bli av med sina pensionspengar, eftersom de vill tillbaka till ett ATP-system där det inte finns någon direkt koppling mellan de pengar man betalat in och de pengar man får ut. De pengarna man ska få ut, tja, de finns väl helt enkelt bara. Möjligheten att någon skattebetalare skulle ha synpunkter på denna aspekt av den ekonomiska demokratin berördes inte.

Synen på ekonomisk demokrati tycktes vara konventionell för de här kretsarna. Allt som är i offentlig ägo är demokratiskt kontrollerat. Därför blir offentligt ägande ekvivalent med ekonomisk demokrati. Greider postulerade att att ”slåss för större offentlig sektor är att slåss för socialism”.
Det tycks mig att självbestämmande inte har någon plats i den ekonomiska demokratins förlovade land. I princip ska man rösta om alla ekonomiska beslut, men dels är det förstås inte möjligt, så det blir ändå några representanter som sitter och toppstyr. Dels blir det rätt mycket av ens personliga liv som toppstyrs någonstans ifrån – det blir liksom så ifall allt är offentligt ägt.
Direktdemokrati är en annan sak som ofta är populärt på vänsterkanten, även om jag inte direkt kan påminna mig om att just dessa herrar talat sig varma för det. I den här diskussionen tycks det aldrig slå någon att vad vi i Sverige har är faktiskt något som skulle kunna kallas ekonomisk direktdemokrati. Dels ligger skattetrycket på totalt ca 50%, vilket ju måste vara halvvägs bara det – inte minst som skatteuttaget på en arbetande individ tenderar att ligga klart högre än 50%. Men utöver detta så får varje person på ett direkt och demokratiskt vis bestämma vad de kvarvarande pengarna ska användas till. Det borde väl vara demokratiskt? Den givna invändningen är att folk har olika mycket pengar, men att alla har en och endast en röst vid allmänna val. Det är visserligen sant, men Sverige har en av världens mest sammanpressade lönestrukturer. Om man kollar vilka disponibla inkomster folk har, efter skatt, studielån och regionala faktorer så blir spannet, bortsett ytterligheterna, inte särskilt stort. Vi har redan en approximation av att alla har lika många röster i vår ekonomiska demokrati.

Detta var huvudtemat för andra delen av seminariet. Utöver detta gav Greider prov på sin nationalekonomiska espri. Han tyckte att a-kassan måste höjas som en stimulansåtgärd. Det skulle vara jättebra för ekonomin att få ut pengar i systemet. Den måste upp till minst 90%, kanske 100% eller varför inte 110%. Kommentar förhoppningsvis överflödig.

När detta evenemang tagit slut var det dags för mig att hasta därifrån, ikläda mig frack, dricka bobbel och briljera med att jag varit på Socialistiskt Forum. Ett par kuriosaupptäckter vid sidan av föredragen vill jag dock dela med mig av. Dels snappade jag upp en ny förklaring till varför USA invaderade Irak. Tydligen berodde det på att Irak gick över till att handla olja i Euro, och det måste USA stoppa, visste en besökare. Det är alltid mycket fokus på USA när vänsteryttrar är i farten, det är knappast en slump att Esbati utgick därifrån.
Vidare noterade jag att jag själv bidrog till evenemanget som helhet! Leopard Förlag hade ett bokbord, och vad låg där i ett förskrämt exemplar, om inte Vetenskap eller Villfarelse som jag skrivit om UFO i. Nöjd med detta mitt bidrag till den socialistiska saken kunde jag lämna bygget, utan att lyssna till hur nedrigt medierna behandlar Mugabe eller några av de andra föredragen.

Det får antagligen runda av min sakrapportering från Socialistiskt Forum 2008. Jag vill gärna återkomma med en samlande kommentar, men åter sitter jag i tidsnöd, det kan ta någon vecka om det vill sig illa.

Socialistiskt forum del 2

lördag 22 november, 2008

Nu är det hög tid att försöka skriva om det andra seminariet jag var på också, annars lär det aldrig bli av. Göran Greider och Ali Esbati skulle tala om ”Fondsocialismens renässans?”. Ämnets ingress var ”Om demokratiska vägar i finanskraschens spår – För en antikapitalistisk vänster borde krisen i dagens kapitalism öppna för en konstruktiv debatt om en annan ordning. Hur skulle en möjlig ekonomisk demokrati kunna se ut?”
Ett spännande ämne tyckte jag, eftersom det är sällan som antikapitalisterna blir speciellt konkreta om hur alternativet skulle se ut. Det var inte vilka lallare som helst som skulle prata heller; jag må tycka att Ali Esbati är spritt språngande allt som oftast, men han har haft en ledande roll i att ta fram Vänsterpartiets ekonomiska politik senast det begav sig, och Göran Greider, ja han är ju Göran Greider. Det hela började med att de höll varsitt anförande på runt tjugo minuter. Greider var först ur startgroparna.

Det är underhållande att lyssna på Greider, mer så än i panelen i Godmorgon Världen. Han ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig med sin frisyr som en parodi på sig själv, men han har en rejäl pondus. Han kunde sitta ned och ändå behärska hela salen, vilket är få förunnat. Han har helt enkelt karisma så att det stänker om det, och vad mer är – han är kul. Han sparkar åt höger och vänster, stundom rätt hårt, men det är så gott som alltid kul. Det är roligt att lyssna på karln.

Hans anförande handlade tyvärr inte så mycket om framtiden, utan var mer en återblick på hur det gick till när löntagarfonderna var på tapeten. En betraktelse han inledde med var i alla fall att han tyckte att modern fondkapitalism var ungefär som gammal fondsocialism. Med det menade han att en kritik mot löntagarfonderna var att det var galet att ha folk som inte intresserade sig för produktion, folk som inte hade något direkt med företaget att göra, i dess ledning. Det skulle bli en sorts avskärmade byråkrater med skadlig inverkan på företagen. Greider menade att det var ju precis så det hade blivit med dagens aktiefonder som storägare i företag. Ingen påpekade dock det pikanta i sammanhanget: om det nu var dåligt med dagens fondkapitalism, som han tyckte, borde det då inte enligt hans eget resonemang vara lika dåligt med löntagarfonder, som han fortfarande är för? Själv hade jag inte gett mig yttranderätt eftersom jag var där som ren observatör, och frågan får stå obesvarad.

En bit bakgrund som jag inte kände till var att idén om löntagarfonder kom till som en följd av idén om solidarisk lönebildning. Den i sin tur gick ut på att man skulle tjäna ungefär lika mycket oavsett arbetsplats. Det skulle emellertid leda till så kallade övervinster i framgångsrika företag, vilket förstås sågs som ett problem. Men genom att fondera vinsterna och använda dem för att köpa företaget skulle facket kunna ta över dem ändå.

Greider gav också en känga åt Olof Palme som inte gillade löntagarfonderna. Det är i sig lite intressant att Palme alls kritiseras från det hållet, han har annars en lätt helgonliknande status.
Så mycket mer innehöll Greiders anförande inte, såvitt jag minns – det var ju en vecka sedan nu. Det led av en påtaglig brist av blick framåt. Utöver en allmän uppmaning till socialister att nu med finanskrisen ”ta chansen” så uteblev visionerna.

En privat reflektion är att det där med solidarisk lönebildning inte verkar så smart. Det tar bort incitamentet för arbetaren att söka sig till lönsamma branscher med höga löner, vilket borde leda till ineffektivt resursutnyttjande, lägre tillväxt och sämre ekonomi (jämfört med alternativet osolidarisk lönebildning) för alla inblandade. Löntagarfonder å sin sida är inte bara inte så smart, det är fullständig idioti (etiska invändningar oaktade) – och illustrerar också stora delar av vänsterns syn på välstånd som något statiskt. Om spelreglerna är sådana att framgångsrika företag automatiskt konfiskeras, varför skulle någon då alls bry sig om att starta nya företag? Jag brukar andraga varvs- och textilindustrins kris i Västsverige för 20-30 år sedan som exempel på att det kan skapas nya jobb när gamla försvinner – vi har trots allt inte 50% arbetslöshet i regionen, och vem hade kunnat förutse behovet av nätverkstekniker? Men med löntagarfonderna och utan nya företag, vem skulle ha skapat de nya jobben?

Nå. Esbati hade en annan stil på sitt föredrag, och inte bara genom att han stod upp. Esbati menade att kriser är inneboende i kapitalismens funktionssätt, och att det leder till allvarliga reala konsekvenser för vanligt folk. Jag håller med honom om första halvan. Förr eller senare fattar tillräckligt många människor tillräckligt dåliga beslut för att det ska bli en kris. Det är nitton steg framåt och ett steg bakåt. Man ska bara, under det där steget bakåt, inte glömma de nitton stegen framåt. Och vad gäller ”allvarliga reala konsekvenser för vanligt folk” så är det förstås sant, men det kan vara värt att erinra sig andra allvarliga reala konsekvenser för vanligt folk som inträffat när Esbati närstående alternativ har prövats i praktiken.

Han visade diagram över ökande klyftor i USA och menade att det hängde ihop med en politik som skapade offentliga underskott. Den delen av hans anförande var problematisk av flera skäl. Dels är jag inte helt säker på vad han ville säga, offentliga underskott brukar ju inte bekymra Vänsterpartiet.
Men han jämförde också äpplen med päron. Tyvärr kommer jag inte längre ihåg exakt vad som stod på de grafer han visade, men han jämförde i alla fall mellan olika tidsepoker, dock utan att det han jämförde var samma sak för båda epokerna. Det är inte så snyggt. Ingen protesterade dock. Lika anmärkningsvärt är att de siffror han visade för att belägga sin tes med underskotten var från 1998 – en tid då jag är rätt säker på att USAs offentliga ekonomi gick med rejält överskott.

Han blickade i alla fall framåt. Han trodde inte på ”the one solution revolution”, men väl på att rejäla framsteg gick att göra. Smartare regleringar räcker inte, allt handlar om ägande. Staten skulle köpa upp banker, så långt gjorde man rätt i dag, men den skulle sedan behålla dem också. Staten ska också bygga mängder med bostäder. Pensionssystemet ska ändras, tillbaka till något ATP-liknande (varför man övergav ATP berördes inte) och absolut bort från börsen, för det var fel att de på börsen fick ”gratis kapital”. Vidare ska staten starta nya statliga företag, bara så där i största allmänhet. Det sista kan väl ses som en ansats till lösning på de praktiska problem löntagarfonder skulle föra med sig, men mig lugnar det inte.

Därmed var anförandet slut och de fortsatta utläggningarna får jag återkomma till, för just nu hinner jag inte mer.

Onda vetenskapsmän och imperialistiska kapitalistlakejer

fredag 21 november, 2008

Greenpeace är igång igen. De har dekorerat Stockholms stadshus med en förvisso imponerande skylt som läser ”Keep food safe, stop GMO’s!” Vad betyder det egentligen?
Visst måste man navigera med viss försiktighet när det gäller genmanipulerade grödor. Men detsamma gäller vanlig växtförädling. Båda aktiviteterna tar fram växter som inte fanns förut. Man kan säga att skillnaden är att med genmanipulering så vet man vad man gör med växten, till skillnad från vanlig förädling som är mer av roulette. Sedan är det inte hela sanningen. Vid genmanipulering så kan man föra in gener från helt andra pooler, vilket i och för sig kan göras vid växtförädling också, men inte i samma utsträckning. Det kokar ned till att visst måste man ta det lite försiktigt, men skillnaden mot vanlig växtförädling är inte gigantisk, och det är inte säkert att riskerna ens är större.
Greenpeace talar i artikeln om bättre riskbedömningar, men det är inte det de menar. Deras skylt är mer talande. På sin egen hemsida om GMO har de som översta och största rubrik: ”Say no to genetic engineering”. Det är vad det handlar om. De vill inte ha den tekniken alls. De skriver:

”Genetic engineering enables scientists to create plants, animals and micro-organisms by manipulating genes in a way that does not occur naturally.

These genetically modified organisms (GMO) can spread through nature and interbreed with natural organisms, thereby contaminating non ‘GE’ environments and future generations in an unforeseeable and uncontrollable way.

Their release is ‘genetic pollution’ and is a major threat because GMOs cannot be recalled once released into the environment.”

Må det. Men exakt samma sak kan sägas om växtförädling. Och växtförädling kan man väl inte vara emot? Eh, jo. Kommer ni ihåg den Gröna Revolutionen? Den som räddade åtminstone någon miljard människor undan svälten? Den kritiserades med väsentligen exakt samma argument som Greenpeace använder nu.
Get this, Greenpeace: GMO är nästa gröna revolution. GMO har potential att dramatiskt öka produktiviteten i jordbruket. GMO har möjlighet att både underlätta tillvaron för fattiga afrikanska bönder och ge oss en rejäl dos biodrivmedel (som för övrigt också kan få hjälp av lite alert biologi).
Det är sant att sådan verksamhet inverkar på den biologiska mångfalden. Men det verkligt stora ingreppet i biologisk mångfald är att alls hålla på med jordbruk. Sedan är det mest förändringar på marginalen. Däremot kan ett effektivare jordbruk i princip ge oss möjlighet att lämna tillbaka större ytor helt till naturen, om det är det vi skulle vilja.

För att hårdra det till en maxim: Jag tycker att det är bra om det finns olika sorters skalbaggar, men måste jag prioritera så väljer jag att människor inte ska svälta. Om Greenpeace tycker tvärtom så borde de säga det. De borde också säga att de ogillar GMO så mycket att de inte vill fånga möjligheten till mindre användning av fossil koldioxid och mindre odlade arealer.

Socialistiskt forum, del 1

söndag 16 november, 2008

Jag gjorde det! Jag besökte Socialistiskt Forum! Och jag gjorde precis som jag funderade på och besökte just de föredragen. Eller vad man ska kalla det. Jag tog anteckningar, och i mån av ork och tid tänkte jag redogöra för mina fynd här. Det behövs antagligen mer än en postning.

Innan jag gick dit funderade jag på hur jag skulle klä mig för att smälta in. Kanske blåjeans och rutig flanellskjorta? Det kändes dock lite som en insmältningsmanöver à la dupondtarna, så jag fastnade för svarta jeans och svart t-shirt. Blev lite sen och studsade in på första föreläsningen ett par minuter sen. Pinsamt. Det droppade dock in folk kontinuerligt, så efter ett tag slutade jag skämmas.

Över lag var hela arrangemanget välbesökt. Det var inte fråga om att det bara var arrangörerna och deras närmast sörjande som pliktskyldigt dök upp, inte när jag var där i alla fall. Demografin var blandad, allt från det yngre gardet och kulturkoftor (som det officiellt heter) till gamla ärrade kämpar från KPML.

Nå, första anhalten var alltså
”Med karta och kompass mot socialism – strategier för den samtida vänstern
En paneldiskussion om strategi, kampformer och organisation för en bred vänster.
Arrangör: Tankesmedjan Konflikt.”
En moderator frågade ut en panel med tre personer. Jag fångade bara deras förnamn.
Det var Björn, bloggande vänstersosse, medlem i partiet. Det var Jennifer, aktiv i Kommunal, som förkastade parlamentarismen och intog en revolutionär ståndpunkt. Och det var Daniel, medlem i Vänsterpartiet, som ville använda sig av både inom- och utomparlamentariska metoder. Han såg sig dock som i grunden revolutionär.

Daniel såg partiväsendet som infrastruktur och samordnare av utomparlamentarisk vänster. Ett etablerat parti kan upplåta saker som kopiatorer och lokaler åt vänsteryttrar som saknar sådana resurser. Det kan också samordna dessa grupper i större sammanhang, som till exempel European Social Forum. Daniel meddelade att han aktivt arbetade med bägge dessa saker. Läsaren kan alltså känna sig förvissad om att det visst finns starka band mellan v och de vildare utomparlamentariska grupperna.
I förbigående nämnde han att han gärna skulle se ett förstatligande av Volvo. Förvisso knappast överraskande.

Vad gör vänstern rätt i dag?
Björn såg framtiden i internet, som skulle låta vänstern nå ut med ett mångfacetterat budskap utan att ha tillgång till traditionell massmedia (det är hans verklighetsbild alltså, inte min). Jennifer framhöll kampen på den lokala arbetsplatsen. Gissningsvis syftade hon på Syndikalisterna och liknande grupperingar. Daniel sammanfattade den allmänna stämningen: Inte mycket. Över lag var det påtagligt dåligt självförtroende som präglade denna frågeställning. Man var missnöjd med att inte ha lyckats kapitalisera (ho ho) mer på ett sådant guldläge som finanskrisen. Man såg med viss självförebråelse på Svenskt Näringsliv som tydligen har tioårsplaner för opinionsbildning. Det förstår jag, det måste vara dubbelt så bra som en femårsplan! Anledningen till att de visste det var att de kände en à två personer som ”mot sin vilja” (sic!) jobbade där.

Såg de några kommande strategier för vänstern?
Björn, som var den som kom klart minst till tals (Socialdemokraterna refererades för övrigt regelmässigt till som nyliberala), framhöll åter internet. Moderatorn och Daniel var lite skeptiska, bland annat för att det också fanns en massa ”finniga liberaler” som bloggade, men Björn framhärdade.
Daniel ville lära från rörelser utomlands, såväl från jordlösa i Brasilien som från Trondheim (obs! Fyra år gammal länk). Det var viktigt att använda både parti och fack, för utan den infrastrukturen skulle man aldrig komma någonstans. Men självklart måste man hålla dörren öppen vänsterut mot utomparlamentarismen. Han hade aldrig sett någon dogmatism inom Vänsterpartiet, trots att han blivit kallad både stalinist, trotskist och idiot. Hm.
Jennifer ville satsa på det lokala engagemanget och bryta samförståndet. Hon trodde på kompromisslöshet. Hon koncentrerade sig hårt på konfliktytan innerstad vs förort. I förorterna, menade hon, fanns ett enormt klasshat. Det gällde att organisera det klasshatet och få förortsborna att förstå att de inte själva var ansvariga för sin situation. Daniel inflikade att även han drevs av klasshat. Jennifer tyckte att man måste ställa högre krav i till exempel löneförhandlingar. Hon exemplifierade med 10% löneökning och sex timmars arbetsdag, annars storstrejk. Hur denna sammanlagt 47-procentiga löneökning skulle finansieras gick hon inte in på. Det viktiga var snarare att insisitera på sina rättigheter. Bland rättigheterna man odiskutabelt hade nämnde hon rätten till en kul fritid.

Övriga noteringar:
Daniel såg FRA-debaclet i första hand som intressant för att det gav tillfälle att attackera regeringen. Han var inte heller odelat positiv till ett potentiellt stort Vänsterparti. Om ett parti blir stort så måste det plötsligt sitta med i ”varenda jävla soprumsstyrelse”, och då blir allt så tungrott och man får inget gjort. Det äger säkert sin riktighet, men jag tycker att det borde ge en tankeställare till någon som företräder ett parti som vill centralisera, förstatliga och detaljstyra i stort sett allt.

En fråga från publiken om vad som vänsterns nästa stora projekt, på kanske 20 års sikt, skulle kunna vara kunde aldrig besvaras eftersom tiden tog slut. Kanske lika bra det. Jag fick inte intrycket att någon hade ett svar på det.

Samtidigt, i den alternativa verkligheten

måndag 10 november, 2008

I Aftonbladet har Jan Myrdal en debattartikel, ”det måste vara ondska”, som handlar om det svenska väpnade engagemanget i Afghanistan. Som rubriken antyder så anser han att det måste vara ren ondska som gör att Sverige håller på med sådant.

Artikeln kastar ljus på ett angeläget missförhållande som borde rättas till om de ansvariga vill kunna göra något anspråk på anständighet; en skandal som kunnat fortgå öppet utan att någon sätter stopp. Jag talar givetvis om att Jan Myrdal fortfarande ges plats på debattsidor. Jag bestrider inte hans juridiska rätt att häva ur sig vilka idiotier som helst, men det betyder inte att någon annan har skyldighet att trycka dem åt honom. Mannen tycks gå på någon sorts autopilot med död navigering sedan tidigt 70-tal. Han säger faktiskt ingenting längre, någonsin, som är värt att lyssna på alls. Jag förväntar mig bättre analyser av de flesta elvaåringar.

För att inte bara komma med invektiv så citerar jag början av ingressen:
Sverige krigar i Afghanistan – och snart kanske inte enbart med legoknektar. Det kan bli en plikt för svenska försvarsanställda att slåss mot vad man kallar banditer och extremister.
Lite kuriöst är att om försvaret använder frivilliga så är det dåligt (”legoknektar”), och om man använder fortfarande frivilliga men inte riktigt lika frivilliga så tycks inte det vara bättre.
Men det är inte det som är den stora grejen. Läs igen: vad man kallar banditer och extremister.
Det är alltså talibanerna han talar om.
Ni vet, de där som behandlar kvinnor värre än djur på ett ställe där man verkligen inte gillar djur. De där som förbjuder fotboll och musik. De där som bränner flickskolor eftersom flickor inte ska gå i skola. De där som ser dödade civila inte som olycksfall i arbetet utan som ett gott mål i sig. De där som står för något av det mest utstuderade barbari vi sett på bra länge. De ska alltså få förbehållet vad man kallar. Dem är det ondska att slåss mot.

Mer behöver inte sägas. Artikeln fortsätter på det spåret. Resten är lika dumt. Det är inte ens värt att Fiska. Frågan är snarare, som sagt, varför Aftonbladet upplåter sitt spaltutrymme till en sådan lirare. Men det är klart. De har ju Åsa Linderborg i sitt stall, som vanemässigt försvarat terrorism i sina mest horribla skepnader. Då framstår måhända inte Myrdal som en så udda fågel.

Jaha, frågar sig den ambivalente läsaren, ska jag läsa den där debattartikeln? Ja. Men bara om du gillar att titta på trafikolyckor.

Kuriösa fynd i vegetationen

torsdag 6 november, 2008

Jag fick en pamflett från Vänsterpartiet i brevlådan. De är i vanlig ordning emot allting. En del punkter maskerar de till att de är för något, men läser man texten så visar det sig förstås att de egentligen är emot någon förändring.
En av sakerna de är emot är en galleria vid Odenplan. Bland annat vill de inte ha så stora ingrepp i Odenplans växtlighet (Say what?). Nå, jag ska inte fiska hela argumentationen. Höjdpunkten är den här:
”Vi vet också att det kapitalistiska samhället inte leder till en positiv samhällsutveckling.”
Jaså, det vet de! Sug på den ni, alla som skulle vilja leva till längre än 35 års ålder! De socialistiska alternativen har ju ärligt talat också gått sådär när de har fått chansen.

Det leder mig in på en sak som jag ser fram emot. Den 15 november är det Socialistiskt Forum i Stockholm. Jag funderar allvarligt på att gå. Jag tänker inte ställa till med någon scen, utan bara sitta långt bak och mysa till vad jag gissar är lite som en blandning av en cirkus och en trafikolycka.
Men jag vill inte gå på de allra mest wacko föredragen. Varför lyssna till Andreas Malm hylla nazister? Jag är mer intresserad av det som har åtminstone en teoretisk möjlighet att kunna vara vettigt. I någon mening.
Programmet finns här. Två föredrag som just nu intresserar mig lite extra är
”Med karta och kompass mot socialism – strategier för den samtida Vänstern”
och
”Fondsocialismens renässans?”

Tja. Vi får se om jag orkar upp på morgonen.

Way out left

torsdag 6 november, 2008

Något borde jag väl skriva när nu USA-valet är klart.
Jag är inte så missnöjd faktiskt. Det var synd att McCain klantade bort sig, men det var just vad han gjorde. Hade han varit lika bra som i sitt förlorartal i kampanjen så hade det kanske gått vägen, och då hade han varit värd det – mer än Obama.
Men det var igår. Nu gäller det morgondagen. Och Obama har, som jag påpekat tidigare, korrigerat några av sina mest horribla ståndpunkter. Han har tydligen också omgett sig med skickliga ekonomer. De bör kunna tala om för honom att det inte är bra med protektionism. Förhoppningsvis är han klok nog att lyssna på dem. Vi kanske inte ska förvänta oss så mycket mer frihandel, men kan hoppas på att undvika protektionistiskt handelskrig. Och om han väljer skickliga rådgivare och också lyssnar på dem så bådar det överlag gott för resten av presidentskapet.

Sedan är det förstås lite roligt att han vann. Jag ogillar att göra hudfärg till en faktor i mitt beslut, för vad är det annat än en ny rasism? Men just för att så många blir så glada så är det inte betydelselöst.

Slutligen är det, på ett rent egoistiskt sätt, lite skönt. Med McCain som president så hade alla svenskar som inte vet något om honom fortsatt med samma neggoattityd, och jag hade på något bisarrt sätt känt mig ansvarig för allt. Nu är det mer spännande, mer öppet. På gott och ont. Men ändå.

Att förhärliga sig

onsdag 5 november, 2008

I förrgår skrev jag en notis om den här tokartikeln.

Ur valet men i kvalet; Way out west, del 3

måndag 3 november, 2008

Jag må inte vara betrodd med att rösta i amerikanska valet, men det hindrar mig inte från att älta det. Och ältning är nog vad det är, för den här posten verkar bli i stort sett likadan som den förra.

För bara månader sedan var valet lätt. På ena sidan en Obama som pratade mycket om att ena och arbeta över gränser, men som i verkligheten aldrig lyft ett finger för att göra det. Som aldrig gått emot partilinjen i en enda fråga av vikt. En man vars skrala politiska bakgrund kompletterades av ett politiskt program som inte tycktes existera, annat än av innehållslösa floskler. Som hasplar ur sig saker som att detta är ögonblicket då oceanerna slutade stiga. Som ville dra hem trupperna från Irak omedelbart, med så gott som garanterad katastrof. Och som talade om frihandel i uteslutande negativa ordalag, hade en exklusivt protektionistisk politik bakom sig och som faktiskt lät ganska mycket som Byggettan när det begav sig i Vaxholm.

På andra sidan en McCain med lång historia av att gå emot sitt parti och arbeta blocköverskridande. Som var beredd att ta ansvar för Irak och som var övertygad frihandlare. Som inte varit anfrätt av många av de dumheter som finns på sina håll inom Republikanerna; som varit emot Guantánamo och den religiösa högern och för stamcellsforskning, och som varit för en generös invandringspolitik.

Det var då.
Sedan dess har Obama bedrivit en imponerande kampanj som kunnat dämpa en del farhågor om hur någon med så lite erfarenhet ska kunna föra sig som president. Han har nyktrat till i fråga om Irak, och är nu mer inne på att ta trupper i mån av praktiskt genomförbarhet och förstärka i Afghanistan – där de nog börjar behövas mer än i Irak. Samtidigt har McCain varit en besvikelse. I stället för att spela på sin dokumenterade förmåga till samarbete så har han flörtat med de tråkigare delarna av sitt parti. Han har ägnat sig åt en del smutskastning på ett onödigt sätt. Hans första reaktion på finanskrisen var att börja yra om girighet. Han har helt enkelt inte verkat helt stabil. Personligen misstänker jag dåliga rådgivare, men ”varför” är inte så viktigt som ”att”. Vidare är det sunt att byta ”regering” ibland.

Så det är överraskande ett solklart fall för Obama, då? Det vore onekligen lite kul med en svart president, det ska jag inte förneka.
Nja, det är ju det här med handeln. Där verkar inget ha hänt, och jag tycker inte att fattigdomsskapande är okej ens om det levereras av en svart man.
Jag vet sannerligen inte vad jag skulle rösta om jag fick. Tidigare i kampanjen så sade jag att hur det än gick så kunde jag bli glad på något sätt över resultatet. Nu kan det vara så att hur det än går så blir jag besviken.