Archive for januari, 2016

Förtvivla först i morgon

söndag 17 januari, 2016

Vi måste prata allvar om kärnkraften. Jo vi måste faktiskt det. Jag vill hemskt gärna att du läser det här, kanske särskilt om du inte är speciellt förtjust i kärnkraft. Det här är nämligen viktigt, vad vi än känner.

Det vill säga, egentligen tycker jag inte att vi skulle behöva prata så mycket mer, det är hög tid att skrida till handling. Men vi är där vi är, så vi får väl börja med att prata.

Inlägget blir ganska långt. Jag tycker att ämnet det behandlar är jätteviktigt, så kan du läsa hela är det bra. Hinner du inte det utan måste skära ned tycker jag du ska ta avsnittet ”Den viktigaste figuren i inlägget” (ned till avsnittet om energieffektivisering) och sedan ”Politisk letargi”.

Den viktigaste premissen för det här inlägget är att mänskligt orsakad global uppvärmning är en realitet och att det är väldigt viktigt att vi gör vårt bästa för att effektivt stävja uppvärmningen. Och att det är bråttom. Ska vi uppfylla ambitionerna från klimatmötet i Paris måste våra nettoutsläpp av växthusgaser i princip ned mot noll, och det snabbt.

Nästa premiss är den här figuren, tagen från Wikipedia.
electricity 2012 wikipedia

Vi behöver inte hänga upp oss på de exakta siffrorna i den, de kommer alltid bero lite på hur och vad man räknar. Det är proportionerna som är relevanta. Den stora elefanten i rummet är att detta bara är elektricitet, och vi gör av med väldigt mycket mer fossil energi än så. Wikipedia igen:
energy 2012 wikipedia
Återigen är det proportionerna som är viktiga. Den CO2-intensiva delen behöver snabbt ersättas av de CO2-snåla energislagen. Och som man ser är i dag de CO2-intensiva energislagen i förkrossande majoritet. Enligt åtminstone en beräkning står de för 87 % av energiförbrukningen.

Därför vill jag redan här fastslå vad det här inlägget inte är.
Det är inte ett angrepp på de energislag som definierats som förnybara. De har alla sina brister och problem – det har samtliga energislag. Men de är, överlag, kraftigt att föredra framför fossil produktion. Det är kolet som är fienden. Och det borde vara uppenbart för alla att vi kommer behöva alla alternativ vi kan uppbringa.

Det i sin tur leder oss in på vad det här inlägget faktiskt handlar om: att vi behöver allt. Och ja, det inkluderar kärnkraft.
Vi har helt enkelt ett begränsat antal sätt att producera energi. I princip:
– Vi kan elda sådant vi hittar i och på marken.
– Vi kan använda oss av förnybara energislag. (Denna grupp minskar dock avsevärt i omfång om vi själva vill bestämma när energin ska genereras.)
– Och vi kan använda kärnkraft.
Stryk fossilkraft, och det återstår förnybart och kärnkraft.

Okej, men det kanske räcker med förnybart? Om vi av någon anledning bestämmer oss för att vi inte gillar kärnkraft.
Lyckligtvis behöver vi inte sitta och gissa om det, för andra har gissat åt oss, och gjort det bättre än vi själva kan göra. Jag talar om IPCC, som släppt en jätterapport om förnybar energi – SRREN. Jag har verkligen inte läst hela, men jag har skummat och bläddrat. I den har man bland annat försökt skatta hur mycket förnybar energi det i praktiken går att få fram till 2050, och har beaktat över hundra olika scenarier. Närmare bestämt 164 stycken.

Och nu kommer den.

Den viktigaste figuren i inlägget.

 

150521_climate_gamble_image-004

Detta är rapportens 164 scenarier sorterade efter levererad energi år 2050. Och då har man såvitt jag förstår ändå hoppat över en del svårigheter och problem för utbyggnaden av förnybart i dessa scenarier. Titta och insup.

Av utrymmesskäl går jag inte in på varför, men jag är inte övertygad om att medelvärdet 186 EJ är en jätterelevant siffra. Som med figurerna ovan spelar det inte så stor roll; det är alltjämt proportionerna som är viktiga.
Och för den som inte gillar att tyda diagram så kan jag skriva ut i klartext vad det betyder.
Förnybart räcker inte. Inte ens nästan. Inte ens i den allra mest optimistiska prognosen – med Greenpeace som upphov, tydligt en glädjekalkyl – når man ens år 2050 fram till energibehovet vi hade 2010.
Det betyder inte att förnybart är dåligt. Men det betyder att det inte räcker. Och det är därför en rejäl majoritet av IPCC-forskarna anser att kärnkraften behövs.

Det här är prognoser, och som sådana inte en sanning huggen i sten. Men de är det bästa vi har i den vägen. Ska man ignorera den här prognossamlingen ska man ha mycket bra på fötterna för att göra det. Mycket bra.
Låt mig räkna upp några saker som inte räknas som att ha mycket bra på fötterna.

  • Din djupa övertygelse om det fina med förnybart
  • Din sedan länge invanda skepsis till kärnkraft
  • Partilinjen hos ditt favoritparti
  • Din kompis som jobbar med vindkraft säger att det går med bara förnybart
  • Dina känslor i största allmänhet, eller din magkänsla i synnerhet

För att förtydliga: prognoserna i SRREN-rapporten kan vara fel, på samma sätt som alla prognoser kan vara fel. Men det gör inte att alla gissningar är lika mycket värda. Och just nu är detta sannolikt de mest högvärdiga gissningar vi har. Vi måste tills vidare agera på dem.
Och den enda slutsatsen som går att dra är att vi måste kombinera förnybart med kärnkraft.
(Om man inte menar att kärnkraft ska dra hela lasset, men det är inte en linje jag förespråkar.)
I alla fall om man tycker det är viktigt att hejda uppvärmningen.

Det är det som är valet. Vad är viktigast? Att hejda global uppvärmning, eller att hejda kärnkraft? Du får – du måste – välja en. Inte båda.

Men vänta, kan vi inte energieffektivisera så att förnybart räcker?

Det är en bra fråga, och den skulle vara värd ett inlägg i sig. Svaret är ja, och nej. I korthet:
Energieffektivisering är bra och antagligen nödvändig. Världens energibehov kommer gå upp, inte ned. Dels ökar antalet människor. Men framför allt lever många människor i dag i energifattigdom; de lider akut brist på energi, och den energi de har tillgång till är gravt hälsofarlig. Dessa faktorer skördar miljoner människoliv varje år. Man kan inte med bibehållen anständighet kräva att det ska fortsätta så. Den som tycker att det är ett acceptabelt pris för att slippa kärnkraft hoppas jag vi kan vara eniga om är inte med i det goda laget.
IPCC har tittat på det här också. Jag serverar nästa graf, över uppskattat energibehov i framtiden.

150521_climate_gamble_image-005

Att hamna nära ”Lowest estimate” i förbrukning här är inte ens önskvärt, för dessa uppskattningar tenderar att förutsätta fortsatt energifattigdom hos stora delar av världens befolkning.

Lärdomen från detta är alltså att även om energieffektivisering givetvis är bra så kommer det inte att räcka, inte ens tillsammans med förnybart. Våra bästa prognoser säger att det kommer återstå ett stort hål som kan fyllas av fossila bränslen eller kärnkraft.

Så varför är vi inte upptagna med att intensivt bygga kärnkraft då?
För att folk inte gillar kärnkraft förstås. Jag har skrivit mycket om sådant och kan inte dra allt igen i detta inlägg. Jag kan samla några länkar på slutet. Men vi kan rekapitulera en del och ta en del nytt.

Invändningar mot kärnkraft, 1: säkerhet
Det här har länge varit generalinvändningen mot kärnkraft: den är inte säker. Men vadå inte säker? Jämfört med vadå? Dyker man ned i de siffror som finns står det ganska snabbt klart att den här invändningen inte är hållbar. Vi har ändå kört långt från injenjörsmässigt perfekt kärnkraft i över sextontusen reaktorår nu. Om det var så himla eländigt med kärnkraft borde det ha märkts i statistiken vid det här laget. I stället visar flera grundliga genomgångar – bland annat EU:s ExternE – att såväl utsläpp av växthusgaser som dödsfall per genererad energimängd för kärnkraft är bland de bästa värden som går att uppbringa för något energislag över huvud taget. Detta inkluderar hela livscykeln, inklusive uranbrytning, byggande av kraftverk och slutförvar av använt bränsle.
Ah, just det – slutförvaret. Det är ett problem, men det är ett både lösbart och löst problem. Jag har skrivit om det. Länk sist i inlägget. Det kan tilläggas att kärnkraften är speciell på så vis att den samlar sina restprodukter så att de faktiskt går att ta hand om. Problemet när vi eldar kol är ju just att vi inte samlar på oss restprodukterna, utan att de sprids ut i hela tillvaron.

Vi borde kunna lägga den här aspekten till handlingarna. Inte sluta jobba med säkerhet, självklart inte. Kärnkraft är komplicerat och ställer speciella krav och det ska man inte sluta ha respekt för. Men det finns inte heller längre anledning att fästa någon vikt vid extremt vaga argument i stil med ”kärnkraften är förenad med stora risker”. Om sådant inte kopplas till någon specifik farhåga som går att bemöta så betyder det bara ”det känns fel i min mage när du säger kärnkraft”. Din mage är säkert jättefin, men den är kass på att nyktert bedöma och jämföra risker.

Jag tror att detta till viss del, om än inte tillräckligt, börjat sjunka in. Kärnkraftsbekämparna har nämligen delvis bytt angreppspunkt till kostnad.

Invändningar mot kärnkraft, 2: för dyrt
Det här är ett lite märkligt argument, av flera skäl.
Dels blandar det ihop företagsekonomi med nationalekonomi. Det är mycket lätt för staten att, som i Sverige, genom skatter speciellt på kärnkraft och subventioner till annat göra kärnkraften företagsekonomiskt olönsam. Det medför förstås inte att den skulle vara samhällsekonomiskt olönsam.
Dels är det konstigt att i ena ögonblicket säga att vi verkligen måste satsa jättemycket resurser på att fixa klimatet, och så i nästa ögonblick avsäga sig en nödvändig del av lösningen för att det blir svettigt att få ihop kvartalsrapporten.

Hur ligger det till då, är det dyrt med kärnkraft?
Det beror på hur man räknar. Kärnkraft är lite speciellt eftersom det inledningsvis kostar jättemycket att bygga sitt kraftverk, men sedan genererar det energi under mycket lång tid – kanske sextio till hundra år, flera gånger längre än till exempel ett vindkraftverk – och till låga löpande kostnader. Vilken diskonteringsränta man ansätter blir därför extremt viktig för resultatet. Vill man få kärnkraft att se dyr ut så sätter man en hög ränta. Det betyder att man sätter ett lågt värde på förmågan att i framtiden generera koldioxidsnål energi, vilket kan ifrågasättas om vi nu oroar oss för växthuseffektens effekter i framtiden. Men som sagt, man kan alltid få kärnkraft att se dyr ut med en hög ränta.
Om man inte har det specifikt som agenda landar kostnader för kärnkraft såvitt jag förstår vanligen någonstans i samma härad som landbaserad vindkraft. Det är inte omöjligt dyrt.
Vi kan också påminna oss om att Sverige, och för den delen Frankrike, gjorde en enorm utbyggnad av kärnkraft för fyrtio år sedan, när vi var betydligt mindre rika än i dag. Var det möjligt och vettigt då borde det kunna vara det i dag också.

Det leder oss till den tredje och sista angreppspunkten jag tänkte dra upp.

Invändningar mot kärnkraft, 3: för långsamt
Tesen är att det tar för lång tid att bygga kärnkraft. Även om vi accepterar att vi kan fixa klimatet bland annat med hjälp av kärnkraft så hinner vi inte.
Om det är sant så är vi definitivt rökta. Tittar man på vad vi lyckats med historiskt så har vi varit bättre på att bygga kärnkraft snabbt än på att bygga förnybart snabbt. Nästa figur illustrerar detta.

150521_climate_gamble_image-011

Poängen med den här figuren är inte att vi ska strunta i att bygga förnybart. Tidsfönstret femton år är nog också mer gynnsamt för kärnkraft än för förnybart, men det är inte för den skull ett dåligt val av tidsfönster, givet hur mycket tid vi har på oss att ordna det här. Och är det något figuren visar så är det att kärnkraft inte är långsamt. Ja, det tar lång tid att bygga ett kraftverk, i alla fall som vi bygger dem i dag. Men väl klart genererar det så stora mängder energi att det helt enkelt är värt det. Till och med Olkiluoto 3, kärnkraftsbekämparnas favoritexempel, slår det mesta vi sett av förnybar utbyggnad.

Gräver man vidare kan man se att för att få ned utsläppen till behövliga nivåer måste vi, om vi utesluter kärnkraft, bygga ut förnybart avsevärt snabbare än vi någonsin klarat av tidigare. Om vi inte utesluter kärnkraft måste vi fortfarande anstränga oss rejält, men det kräver inte en ny rekordtakt. Och som jag redan påpekat: om Sverige och Frankrike kunde för fyrtio år sedan så finns det många länder som kan i dag.

Slutsats & Sammanfattning så långt

Växthuseffekten är på riktigt och det är viktigt att vi försöker stävja den.
Våra existerande verktyg är i princip energieffektivisering, förnybart och kärnkraft.
Det har gjorts ett stort jobb på att prognosticera vad som är praktisk möjligt, och resultatet är att alla tre komponenter kommer behövas.

Det betyder att alla som över huvud taget uttalar sig om energi måste välja. Vad är viktigast, avskaffa kärnkraft eller bekämpa global uppvärmning? Det var förstås en fälla att insistera på läsning av det här inlägget; efter läsning kan man aldrig sedan säga att man inte visste. Att man trodde att det gick bra att välja båda.
Nej.
Släpp det. Det går inte.
Välj. Och välj snabbt. Kanske inte i dag. Men vi kan inte dra ut på det i år efter år.

Vad man skulle kunna hävda är att frågan är fel ställd, att det över huvud taget inte är viktigt att avskaffa kärnkraft. Det är en inställning jag delar. Men poängen med det här inlägget är att även om man av någon anledning tycker det är viktigt så måste man väga det mot alternativet: att inte hejda globala uppvärmningen.

Men Sverige då?

Att kärnkraft behövs globalt gäller. Men gäller det även Sverige? Vi har goda förutsättningar för förnybart. Inte för solkraft, men vi har mycket vattenkraft och i alla fall i teorin mycket plats att ställa upp vindsnurror på. Det måste ju inte vara samma lösning på alla platser i hela världen. Skulle inte just vi kunna skippa kärnkraften och ha enbart förnybart?
Åter, ja, och nej.
Jag tror nog att vi skulle kunna. Det skulle bli dyrt – det skulle det verkligen – och kräva en del uppoffringar, men det skulle nog gå. I alla fall om man begränsar sig till att prata om dagens elproduktion. Tar man sig an resten av energibehovet blir det genast mycket svårare.
Däremot bör vi inte.
Jag har skrivit ett helt inlägg om det här ämnet, faktiskt ett av mina mer lästa inlägg. Jag länkar till det också i slutet. Kortversion tas här, med två skäl, ett tekniskt och ett politiskt.
Tekniskt
Vi har mycket vattenkraft i Sverige. Vattenkraft är utmärkt att använda som reglerkraft. Kärnkraft är inte alls lika bra på det, och förnybart är till stor del vad som behöver reglerkraft, till följd av sin inbyggda intermittens. Viss fossilkraft går också bra att reglera med.
Följaktligen bör vattenkraften finnas tillgänglig som reglerkraft. Det gör svensk vattenkraft i stor utsträckning i dag. På så vis kan den ersätta fossil reglerkraft, som annars vore svår att bli av med.
Om vi ska gå över till enbart förnybart i Sverige kommer vår koldioxidsnåla reglerkraft inte längre finnas internationellt tillgänglig i tillnärmelsevis samma utsträckning; vi kommer behöva den både som baskraft och reglerkraft själva. Följden blir att andra som inte har samma möjligheter till vattenkraft måste använda fossilkraft i stället, med ökade utsläpp som följd.
Alltså: om vi går över till enbart förnybart i Sverige, kommer det globalt leda till ökade utsläpp av växthusgaser.
Ökade utsläpp, inte minskade.
Därför är det viktigt att vi i Sverige bibehåller vår kärnkraft, även om vi ur ett rent nationellt perspektiv och med stora ansträngningar skulle kunna ta bort den.
Politiskt
Ett uttalat mål för Sverige är att agera föregångare. Vi är också ett av få länder man pekar på som exempel på någon som i stort sett avlägsnat koldioxiden ur sin elproduktion – och vi gjorde det till stor del genom att ersätta olja med kärnkraft. Om vi visar att vi ångrar det steget, och det innan vi avskaffat fossilberoendet för annat än elproduktion, vilken sorts föregångare är vi då? Håll i minnet slutsatsen ovan: vi ska ha förnybart, men vi behöver kärnkraften också.

Så nej. Att ta bort kärnkraften från Sverige vore kontraproduktivt på flera sätt.
Och då har jag inte ens gått in på det faktum att vi redan nu i dagarna fått starta upp gamla fossilkraftverk och importera fossil el från grannarna för att vår egen el inte räcker, nu när vi börjat stänga kärnkraft.

Politisk letargi

För att än en gång rekapitulera så kan vi med god säkerhet säga att kärnkraften behövs för att stävja global uppvärmning, och politiskt måste man välja vad man prioriterar. Tyvärr verkar det som om det politiska Sverige valt att prioritera nedläggning av kärnkraften.

Det är därför jag lägger utsiktslösa motioner om effektskatten på kärnkraft. Det är därför jag på centerstämman håller ett djupt impopulärt anförande om varför det är fel att bekämpa kärnkraft. Vi måste vara beredda att prioritera, och vi måste prioritera rätt. Kunskapen är lätt tillgänglig, särskilt för riksdagspartier. Okunskap som ursäkt existerar inte.
Men finns den beredskapen att prioritera?
Tittar man på regeringen så är kärnkraftsbekämpandet en del av själva grunden till Miljöpartiets existens. Det är så djupt rotat att synbarligen inte ens klimatfrågan – som inte alls var på tapeten på samma sätt när partiet grundades – kan rubba på det. Och det får man ge Miljöpartiet, att man verkar faktiskt vara på god väg att lyckas med att få bort den svenska kärnkraften. Det kan vara det mest destruktiva politiska miljöbeslut i modern svensk historia, men det är en otvetydig framgång för vad partiet står för.
Och Socialdemokraterna, vad vill de? Socialdemokraterna vill ha regeringsmakten, så mycket står klart. Sedan blir det lite luddigt. Någon handlingskraft därifrån, och från regeringen, kan vi inte räkna med. Hoppas, ja. Räkna med, nej.
Vidare är problemet alltså inte isolerat till politikens vänstra planhalva. Även i mitt eget centerparti finns ett djupt rotat kärnkraftsmotstånd. Man må ha släppt en del av sitt formella motstånd, och det tycker jag man ska ha heder för, men när det kommer till att prioritera mellan klimat och kärnkraft är det fortfarande så svårt, så svårt.

Man kan inse att dessa partilåsningar finns, och vara medveten om partiernas historia; det är en sak. Men någon hänsyn förtjänar de inte. Detta är en alltför viktig fråga för att få styras av gammal kampnostalgi. Partilinjen hos ditt favoritparti är inte ett tillräckligt skäl för att förkasta IPCC:s prognoser.

Det borde, kort sagt, vara sluttramsat.
Det kan läsas som ett frustrerat utrop, vilket det är, men också som en hoppfull utsaga, vilket det också är.
Vi kan lösa det här. Det kräver inte ens att vi gör något som aldrig gjorts förut.
Men det kräver att vi agerar välöverlagt och resolut.

———

De svartvita figurerna i det här inlägget har jag hämtat ur en bok jag nyligen läst, och som jag tycker ni också ska läsa. Den heter ”Climate Gamble – is anti-nuclear activism endangering our future?” och är skriven av finländarna Rauli Partanen och Janne M. Korhonen.

Climate Gamble

Den är hundra sidor lång och snabbläst. Ska man vara petig är engelskan bitvis lite yxig, kanske ungefär som om jag själv skulle ha skrivit den, och det finns några korrekturfel i min utgåva. Men det är inte den språkliga njutningen man läser den för.
Hela det här blogginlägget kan ses som en mycket kondenserad version av boken. Den går igenom ungefär samma saker, fast mer utförligt. Nu är det här inte första gången jag bloggar om klimat, miljö och kärnkraft och den som läst mina tidigare inlägg noterar möjligen att argumentationen i just det här inlägget följer samma linjer som tidigare; det vill säga, boken argumenterar ungefär som jag brukar göra. Det är inte så konstigt. Argumenten för att även fortsättningsvis nyttja kärnkraft är inte speciellt invecklade, och även om jag kanske inte ska hävda att jag och Partanen/Korhonen argumenterat vakuumisolerade från varandra så är det inte konstigt att jag känner igen påtagligt mycket i bokens argumentation från vad jag brukar argumentera.

Hur som helst tycker jag att boken trots en del kosmetiska brister utomordentligt väl sammanfattar varför vi inte har råd att göra oss av med kärnkraften. Det är bra om du läser hela det här blogginlägget. Det är bättre om du läser boken.

———

Slutligen, de länkar jag genom inlägget sade att jag skulle lägga här.
Ett sätt att hitta dem är att läsa igenom hela min kategori om energi, energetiskt material. Men det kan vara överambitiöst. Så om jag ska gallra, med bäring på det här inlägget:

Kärnkraftteknik och säkerhet i allmänhet: Kärnkraft, del 1: Teknik

Fukushima-haverierna och vad de borde säga oss: Fukushima och perspektiven. Inlägget är skrivet med tsunamin fortfarande färsk, men står sig i allt väsentligt än i dag. Antal strålningsdöda: noll. Antal strålningsskadade: noll. Förväntade strålningshälsoeffekter på populationen i stort: inga.

Hanteringen av använt kärnbränsle: Av jord är du kommen

Längre inlägg om att välja och varför vi inte ens i Sverige bör avveckla kärnkraften: Prioriteringsproblem

Annonser

Charming But Irrational

måndag 4 januari, 2016

Det verkar pratas mycket värnplikt i skrivande stund, kanske på grund av en artikel i DN om stödet för återaktiverad värnplikt. Starkt stöd eller inte, värnplikt är fel svar, alternativt svaret på fel fråga. Jag har tidigare argumenterat mot värnplikt, och nu verkar det vara dags igen, om än inte med exakt samma argument.

Först bör man fastställa vilket problem det är man försöker lösa. Mitt svar är att problemet är försvarsmaktens personalförsörjning. Inte ungdomsbrottslighet, nationell gemenskap, arbetslöshet eller något annat. Den som vill lösa dessa frågor är mycket välkommen, men vänligen blanda inte ihop det med vilket försvar som behövs.

Det finns filosofiskt grundade argument emot värnplikt, som att det utgör en form av slaveri – vilket det tvivelsutan gör. Motargumentet är då vanligen att det är en uppoffring man får göra för att bevara resten av friheten. Vilket kan besvaras med att varför tvångsrekryterar vi i så fall inte också till polisen? Och så vidare. En sådan argumentationsrunda är inte poänglös, men den är i vårt fall onödig. Värnplikten är nämligen inte ett bra sätt att lösa försvarsmaktens personalförsörjning. Ett yrkesförsvar är bättre. Därmed faller uppoffringsmotiveringen.

Hur kan jag veta det då?
Dels för att den svenska värnplikten under invasionsförsvarets tid handlade om att förse försvarsmakten med enorma mängder personal. Det bedömdes vara enda sättet att kunna stampa fram åttahundratusen man. Men en sådan jättearmé är inte aktuell att återta i dag, det skulle bli alldeles för dyrt. Striden i dag ser inte ut som den gjorde på 80-talet. Är man inte bara intresserad av att få fram kanonmat att skicka till skyttegravarna krävs i dag utrustning som skulle bli orimligt dyr till en gigantisk värnpliktsarmé.
Och ska man inte ha en gigantisk armé, ja då faller värnpliktens raison d’être.
Den här utrustningen kräver dessutom mycket utbildning och övning för att kunna användas på ett bra sätt, och dessa färdigheter behöver underhållas. Det rimmar illa med ofrivilliga som kallas in för mindre än ett års utbildning och sedan försvinner iväg.
Det är ingen kontroversiell slutsats. Det är inte bara Sverige som växlat från värnplikt till yrkesförsvar, och det finns anledningar till det.

Anställda soldater kan vidare utföra betydligt mer avancerade uppgifter än ens motiverade värnpliktiga. Detta ser vi i dag. Min källa för det påståendet är utsaga från och samtal med chefen för arméns jägarbataljon i Arvidsjaur; han borde veta.
Därmed borde saken vara klar. Anställda soldater är bättre anpassade för det försvar vi rimligen ska ha.

Problemet är att yrkesförsvaret inte fungerar.
Så är det. Det är inte rekryteringen som är problemet, utan att soldaterna inte stannar kvar.
Men det är inte ett dugg konstigt.
Så här ligger det till.

En värnplikt i full rull kostar ungefär 1 % av BNP i produktionsbortfall. Det är 1 % av BNP som i praktiken tillfaller försvaret, även om det inte syns i några budgetposter. När man tog bort värnplikten togs även det de facto-tillskottet bort. Försvarsmakten förväntades lösa yrkesförsvaret med befintliga kvarvarande medel – som dessutom minskar år för år, både i reala pengar och i andel av BNP.
Klart att det går åt pipan då.
Inga pengar att betala konkurrenskraftiga löner med, inga pengar att öva för, inte ens pengar till grundläggande materiel. Vem vill stanna i ett sådant yrke?

Låt oss titta översiktligt på siffrorna.
Vill man ge yrkesförsvaret samma chans som värnpliktsförsvaret bör det väl få ungefär motsvarande resurser. 1 % av BNP är runt 40 miljarder kronor.
Fyrtio miljarder till personalförsörjningen, det är ungefär hela försvarsbudgeten. Som försvann, och så skulle personalförsörjningen hanteras med befintliga medel. Jo tjena.
Vi kämpar i dag för att sätta upp i runda slängar två brigader, vilket för övrigt är för lite för att med någon trovärdighet kunna hävda att vi kan försvara oss på allvar. Jag ska inte gräva ned mig i långrandiga utläggningar om behov, men låt oss för räkneexemplets skull säga att sex brigader skulle utgöra ett trovärdigt försvar.
En brigad är cirka 5000 man. För sex brigader 30000 man alltså. Om man nu hade 1 % av BNP för personalkostnader till dessa – väsentligen lön, materielen har aldrig kommit från dessa produktionsbortfallspengar – så skulle man kunna betala varje soldat en miljon kronor per år, EFTER sociala avgifter.
Åttio papp i månaden för varje soldat på sex brigader.
Det är vad vi betalade för att ha ett värnpliktsförsvar, och som vi plötsligt drog in.

Man kan givetvis diskutera om dessa pengar borde täcka mer än bara lön, men även detta är en överflödig diskussion; vi ska förstås inte ha sådana löner. Det är ett räkneexempel för att visa hur en rättvis spelplan skulle se ut. Att som i dag ofta sker konstatera att fyrtio miljarder i någon mening fungerade men att inga pengar inte fungerade, det är ju bara fånigt.

Den lates lösning
När man ur det perspektivet tittar på dagens inte så bra fungerande yrkesförsvar blir det uppenbart: vi har ju inte ens försökt få det att fungera.
Vi ba’
”hej försvaret, nu tar vi alla personalresurser ni haft hittills och tillför inget extra, faktum är att vi fortsätter skära ned, men vänligen lös uppgiften, k thnx bai”
Och sedan efter några år
”oj det här gick ju inte så bra, yrkesförsvar var nog ingen lösning ändå, bäst vi återinför värnplikten, då får ongarna lära sig bädda sängar också”
För i helvete, Sverige. Är det här det bästa vi kan?

Det påminner faktiskt om en del dålig miljöpolitik jag kritiserar ibland, där målet inte tycks vara att rädda miljön, utan att klä sig i säck och aska. Det kan inte vara bra miljöpolitik om det inte gör ont samtidigt.
Resonemanget för värnplikt är ofta närliggande, ungefär:
Ibland måste man offra något för sin frihet.
Värnplikt är att offra något.
Alltså ska vi ha värnplikt.
Det är en form av syllogism jag gärna ser mindre av.

Jag säger inte att vi måste tillföra fyrtio miljarder för att få personalförsörjningen att fungera. (Däremot måste vi nog tillföra fyrtio miljarder, men det är en annan diskussion.) Men det går inte att lösa sådant här utan resurser, speciellt inte när det redan är ordentligt klarlagt att försvarets största problem är just brist på pengar (vilket skiljer försvaret från en del andra samhällssektorer som också krisar, men även detta är en annan diskussion).

Man kan tänka sig en bättre löneutveckling, man kan tänka sig att försvaret tillhandahåller boende under tjänstgöringen, man kan tänka sig återbetalningsfria CSN-lån om man först tjänstgör fem år, man kan tänka sig att tillföra medel så att soldaterna får grundläggande materiel och möjlighet att öva. Man kan tänka sig många saker.
Men att vända tillbaka till värnplikten, det är att inte tänka sig en endaste sak, utan närmast på instinkt lägga i full back.

Låt oss inte göra det.
Nu stoppar vi slutgiltigt den idén i papperskorgen och koncentrerar oss på lösningar som inte är nostalgiromantiska luftslott.

———

Inläggets titel ”Charming But Irrational” är ett skeppsnamn från Look to Windward, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
https://dantilert.se/2015/04/12/en-kulturgarning/

Synas men inte störas

fredag 1 januari, 2016

Jag ägnar årets första blogginlägg åt vuxnas rätt att äta ostörda på restaurang.
På senare tid har jag sett ett antal krönikor, tweets och andra tyckanden på temat att det är hemskt vad stökiga barn är i offentligheten, som på restaurang.  Jag har inte sparat länk till någon av dem, men det är inte så relevant för det här inlägget.

Även om jag uppmärksammat dem mer än tidigare är klagomål på högljudda barn knappast någon ny och obruten genre, men det kan faktiskt vara så att det är mer högljudda barn i vuxensammanhang nu för tiden än bara jämfört med när vi själva var barn. Innan man börjar ondgöra sig över det tycker jag att man bör beakta åtminstone två orsaker till att det blivit så. Och orkar du bara läsa en av dem, hoppa till den andra.

1: Barn är mer med vuxna, men är fortfarande barn
Tvärtemot vad man kan tro om man gör en rask googling så tillbringar barn mer tid med vuxna nu än förr. Det blir mer och mer ovanligt att små och halvsmå barn är helt för sig själva, utan vuxna i närheten. Ja, det verkar finnas data på att det är så. För det har Agnes Wold sagt.
(Om amerikanska förhållanden, och delvis debunking av svenska påståenden om motsatsen; tack @adjunktyra och @AgnesWold på Twitter för länktips)
En effekt som rimligen delvis kan tillskrivas denna ökade vuxennärvaro är att dödligheten i olyckor bland barn sjunkit drastiskt. Ja, verkligen drastiskt. Kolla här:
barnolyckor
(från Socialstyrelsens rapport Skador bland barn i Sverige, 2015)

Men barn är fortfarande barn. Barn springer, skriker och flaxar. Inte hela tiden, men ganska ofta. Och om de inte kan göra det när de är för sig själva, för att de sällan är för sig själva, ja då måste det bli när vuxna är i närheten.

Figuren ovan motsvarar mellan tummen och pekfingret 300 färre skadehändelsedöda barn per år i Sverige. Givetvis finns många fler orsaker till detta än mer vuxentid, men lika givetvis spelar vuxentiden roll. En biverkning vi får är alltså att barn tillåts ta mer plats i vuxensammanhang, vilket en del vuxna tycker är störande.

Nu över till nästa orsak.

2: Vi spärrar inte in barn lika mycket längre
Vi har också ändrat oss i hur vi behandlar barn med funktionsnedsättningar. När jag gick i skolan sattes sådana barn fortfarande i stor utsträckning i specialklasser. Sådant kan vara motiverat ibland, men med tiden har man kommit fram till att om möjligt så är det bättre att barn med funktionsnedsättningar är med andra barn. Inte bara för funkisbarnet, utan även för de andra barnen.

Specifikt tänkte jag exemplifiera med autism, eftersom det är en av få funktionsnedsättningar jag råkar ha lite koll på. För inte alls länge sedan var det vanligt att spärra in autistiska barn på institution. Neo har skrivit om de franska vanorna att ta barnen från föräldrarna (och sätta dem på mentalsjukhus), och i USA, som på vissa sätt ligger före Sverige i handhavandet av autism, är det först på senare år man börjat uppmärksamma att det finns vuxna autister som deltar i samhällslivet. En förklaring till det är att barn som förvarats på institution sällan tagit aktiv del i samhället.
Det är på det hela taget och något hårdraget ganska nytt att behandla autistiska barn inte som föremål som på bästa sätt ska förvaras, utan som människor som kan och bör delta i samhället.

Och det är här, om inte förr, som krönikor om högljudda barn kommer in.
Dessa tenderar att vara uppbyggda ungefär så här:
Jag var på restaurang. Där fanns minst ett högljutt barn som störde min upplevelse. Föräldrar måste uppfostra sina barn bättre. Så här är det minsann inte i andra länder, eller för den delen när jag var ung.
För formens skull ska jag säga att givetvis går det att tänka sig fall där en enkel och bra lösning hade varit att en förälder bad sitt barn att vara mindre högljutt. Javisst. Även om jag tillåter mig betvivla att uppfostran i dag generellt är slappare än på 70-talet.

Men det kan också vara så att barnet har autism.
Det kan vara mycket svårt att förklara för ett autistiskt barn att man bör vara tyst på det här stället. Som tyckare bör man därför ta ställning till vad som är viktigast: att vuxna ska få äta på restaurang utan att störas av barn, eller att autistiska barn ska tillåtas delta i samhället. Till vilket räknas att få äta på restaurang.
Men andra länder då, där barnen är så tysta och fina?
Tja, barn som satts på institution går knappast på restaurang i någon nämnvärd omfattning. Jätteskönt för den lättstörde vuxne. Synd för barnen.
Och vår egen fridfulla barndom?
Samma sak. Vi slapp i mycket högre utsträckning konfronteras med funktionsnedsättningar som autism.

Det här är en toleransfråga, eller snarare en vanefråga. Det är troligt att du som läser det här vuxit upp van vid att inte ha autistiska människor i din närhet. Den generation som växer upp i dag kommer vara mer van vid sådant. Man har också sett att barn som haft funkisbarn i sin närhet blir mindre störda av att andra fungerar annorlunda än de själva.

Åtminstone någon av krönikörerna har försökt gardera sig mot detta genom att slänga in en brasklapp om att hen givetvis i sin litania inte avser de barn som har autism eller motsvarande.
Men det gör man ju visst, vare sig man vill eller inte.
Det går inte att bara kasta ett öga på ett barn och avgöra om det har autism eller inte. Om det hade gått så hade vi kunnat spara avsevärda diagnosticeringspengar. När du sitter på restaurangen och ett barn stör din förrätt med sina läten, så kan du alltså faktiskt inte veta om det är så att barnet har autism, eller någon annan funktionsnedsättning.
Man kan spekulera i om det högljudda barnets problem helt enkelt är för dålig uppfostran. Så kan det vara. Men vi vet med säkerhet att autister et al är mer förekommande i det fria nu än förr.

Och när du skriver din krönika eller vad du gör, och drömmer dig till ett samhälle där barnen på restaurang är tysta – ja då är det ett samhälle som är mer bekvämt för typiska vuxna, men det är också ett samhälle där barn med funktionsnedsättningar hålls borta.
För vår andras skull. Och det är ett samhälle där dessa barn har mycket mindre möjligheter att utvecklas till den potential de har.

Jag tror inte att det är en medveten önskan hos restaurangtyckare generellt att autistiska människor bör hållas borta från allmänhetens åsyn. Men ska restaurangtyckarna få sina medvetna önskningar uppfyllda är det vad som krävs.

Så när du sitter på restaurangen och känner dig störd. Sucka inombords om du vill. Men behärska dig och härbärgera din frustration. Autistiska människor behöver inte fler påminnelser om att de är oönskade.

———

Tack också till min fru Sofia som är betydligt mer inläst än jag på ämnet och som kontrolläst inlägget. För en intressant genomgång av autismforskningens historia rekommenderar hon boken ”Neurotribes” av Steve Silberman.