Archive for augusti, 2022

I kvalet om valet

måndag 1 augusti, 2022

Jag har ju varit C-medlem i många år, men gick ur förra hösten. Det i sig utesluter inte att rösta C i riksdagsvalet, jag ställer högre krav på ett parti för att företräda det än för att rösta på det. Men vad jag ska rösta på – och i detta inlägg pratar jag bara riksdagsvalet – har varit och är en obesvarad fråga. Det kommer alltid vara så att inget parti uppfyller precis alla ens politiska önskningar, det är bara att acceptera. Men partier kan också göra så dåliga saker att det blir väldigt svårt att rösta på dem.

Ett område som är väldigt viktigt för mig är energipolitik, och energipolitik är viktigt åtminstone för att

  • Det har ett jättestort överlapp med klimatpolitik. Svensk klimatpolitik är till stor del energipolitik.
  • Vi har svåra problem med vårt elsystem, som behöver rustas upp något enormt så fort det går – om drygt 20 år ska vi ha kanske tre gånger så mycket el. Det från ett läge när vi försatt elnätet i ett skick som är så instabilt att det är olagligt.
  • El och annan energi är grundläggande infrastruktur. Funkar inte det funkar inget annat. Bryter elförsörjningen samman kommer människor att dö.

Jag tycker att ett parti som vill tycka saker inom energifrågor bör ha i alla fall ett skissartat svar på hur den andra punkten ska gå till, och med skiss menar jag att det inte behöver vara en färdig plan in i minsta detalj men lite siffror ja tack. Har man inte det kan det vara okej men då bör man också tillstå att man inte har en lösning utan det får någon annan ta tag i. Spoiler: få partier har en sådan skiss.

Till detta vill jag lägga hanteringen av det svenska slutförvaret för använt kärnbränsle, där regeringen i år efter år förhalade ett beslut utan att ordentligt motivera varför, och det fortsatte man med så länge att man utsatte landet för en reell risk att stå med ett kollapsat elnät – vilket jag lite närmare utvecklar under andra punkten i detta inlägg. Det är ett hisnande oansvarigt och vårdslöst beteende.

Jag börjar med att för denna fråga titta på V, MP, S, C.

Vänsterpartiet: V vill lösa höga elpriser genom att klippa kablarna till kontinenten. V visar därmed att man inte ens börjat försöka förstå läget. Vi bygger vår strategi (eller ”strategi”) på att kunna importera när vi har brist, och vi kommer ha brist. Får V bestämma blir vi strömlösa. De är också inne på 100 % förnybart utan att kunna förklara hur det ska gå till och de ville inte fatta beslut om slutförvaret. Jag saknar helt förtroende för V i dessa frågor.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet, dvs tills nyligen regeringen: Hahanej. Jag tror inte de här partierna heller riktigt fattar vad problemen ens är. Gällande MP har det länge stått klart att det allt överordnade målet är att bli av med kärnkraften, oavsett konsekvenser för klimat eller elförsörjning. Per Bolund var någorlunda återhållsam i sina uttalanden medan han var miljöminister och företrädde regeringen, men efter det har han anslutit till den redan betydande skara framstående miljöpartister som ohämmat exemplifierar det i sina uttalanden, i vilka det inte tycks finnas någon gräns för vilken saklig desinformation man är beredd att sprida. Vad gäller S pratade jag om det i förra inlägget. Om de inte fattar vad som står på spel, eller om de ser allt genom ett filter där politisk makt är den enda variabel som spelar verklig roll, det vet jag inte. Men mitt förtroende för att de ska skärpa sig, ja det är borta.

Centerpartiet var jag som sagt medlem i tills nyligen. För att för andra gången länka dit, punkt två och tre i det här inlägget handlar om Centerpartiets brister på det här området. Obs läs gärna för det är kritik som är relevant för flera andra partier också. Men C har i alla händelser förbrukat mitt förtroende inom samtliga punkter ovan.

Inom såväl V som MP och C skulle jag kunna peka ut aktiva personer som jag vet har koll på energifrågorna och som jag vet eller i vart fall tror och hoppas arbetar för en förändring, och rimligen finns det även i S. Men det är inte de som bestämmer över partilinjen och nu är det partilinjen och praktisk handling jag tittar på.

För V, MP, S, C gäller att de alla behandlar energisystemet som om det inte var på riktigt. Av den anledningen skulle det vara en oerhörd uppförsbacke att rösta på någon av dem. Detta är nu bara ett enda politikområde. Alla dessa partier har andra aspekter som talar till deras nack- eller fördelar. Men uppförsbacken deras beteende i energi- och klimatfrågan skapat kan jag inte bara bortse från.

Övriga partier då?

Sverigedemokraterna. Ja ni. Jag tänker inte skriva om dem i detalj. Jag har länge argumenterat för att man inte automatiskt blir fascist för att man gör upp med SD i någon sakfråga, och jag tror inte att ett självpålagt förbud att ta någon form av stöd från dem är produktivt. Jag har lika länge argumenterat att det vore helt uteslutet att ta med dem i en regering, och mycket mycket tveksamt att räkna in dem som en beständig del av ett regeringsunderlag. Säkerhetspolitiskt är de fullständigt opålitliga, närmast att jämföra med när VPK fällde upp paraplyerna när det regnade i Moskva. Efter en period av att försöka framstå som rumsrena har de åter öppnat spjällen mot extremhögern. Juridiskt saknar de demokratisk instinkt och det är min övertygelse att om de fick chansen skulle de medvetet försöka nedmontera rättsstaten och den liberala demokratin. Och då har vi inte ens nämnt deras övergripande hjärtefråga att slänga ut invandrarna. Jag skulle kunna göra upp med SD i frågor där vi ändå har samsyn, men de är aldrig mina kompisar.

Moderaterna och Kristdemokraterna har rätt länge nu arbetat för att få in SD i sitt regeringsunderlag. Ur ett maktpolitiskt perspektiv kan jag förstå det, men min uppgift som väljare är inte att bejaka M:s och KD:s maktambitioner. Att man kan tänka sig någon form av begränsat samarbete med SD skulle jag ändå kunna acceptera, om jag kände förtroende för att man delade min grundläggande syn på problemen med SD. Det förtroendet känner jag inte för M och KD. Om de hade hållit linjen ”ja SD är problematiska men såhär tror vi att vi kan hantera det” då hade det kanske – kanske – kunnat vara trovärdigt. Jag tycker inte att de har gjort det. Tvärtom har deras genomgående attityd varit att äh vadå SD, det är väl inget problem pga vi behöver en ny regering? Ja vi behöver en ny regering, så långt är jag med, men kanske inte vilken som helst. M och KD verkar heller inte ha trott att Centerpartiets definitiva nej till SD-samarbete var på allvar, att döma av deras bestörta och förorättade reaktioner när C efter valet gjorde som de före valet sagt att de skulle göra efter valet. I mitt tycke vittnar det om inte bara bristande förståelse av C utan även att de inte ser SD som särskilt problematiskt. Deras agerande skapar en oerhörd uppförsbacke för mig att rösta på dem i riksdagsvalet.

Liberalerna har ett starkt kort i och med att de faktiskt har en rimlig ansats och hyfsat uttänkt plan i energipolitiken, varigenom de sticker ut i fältet. Deras önskan att på ett eller annat sätt räkna in SD i ett regeringsunderlag är… problematisk. Jag har försökt hålla ett halvt öga på hur de hanterat frågan sedan sitt byte av först och fot och sedan partiledare. Hittills är jag inte lugnad, kan man väl säga. Och att rösta på ett parti som beter sig som att SD inte är något problem är det, som sagt, en oerhörd uppförsbacke att rösta på.

Precis som för V, MP, S och C finns det förstås aktiva i M, KD och L som inte är förtjusta i partilinjen, men nu är det partilinjen jag tittar på; och givetvis har M, KD och L andra aspekter som talar både till deras för- och nackdelar.

Det här är inte en utvärdering av riksdagspartiernas totala politik. Det finns många andra områden som är viktiga, och jag har fler preferenser än bara inom dessa två. Men som det står just nu har alltså samtliga riksdagspartier minst en politisk linje som ger en oerhörd uppförsbacke för mig att rösta på dem i riksdagsvalet. Jag säger inte att det är exakt samma sorts oerhörda uppförsbacke för alla partier, och jag vill inte rakt av likställa eller jämföra de olika uppförsbackarna. Jag konstaterar att de finns där och att de alla kan beskrivas med samma ord.

Det blir inte roligt, detta.