Archive for oktober, 2011

Ur diariet, del 2

onsdag 19 oktober, 2011

Åter har jag bestämt mig för att dela med mig ett par smulor av det ymnighetshorn som är min e-postkorrespondens. Jag såg mig igår föranledd att skriva följande till Blodcentralen:

Mitt ärende gäller den kallelse till blodgivning jag nyss fått. På den lockas med biljetter till mässan Allt för Hälsan, där Blodcentralen tycks vara en av huvuddeltagarna. När jag surfar runt på mässans hemsida är intrycket inte enbart fördelaktigt. Ja, det finns ett antal seriösa aktörer där. Men det finns också en vid flora av aktörer som sträcker sig från det vetenskapligt tveksamma till det rätt och slätt galna. Då tänker jag inte bara på det vitt och brett annonserade besöket av en undergångsguru (www.alltforhalsan.se/for-besokare/nyheter/guru-dharam-singh-khalsa-forelaser-pa-allt-for-halsan) som vid en annan tid på året kunnat tas för ett aprilskämt, utan även sådana saker som ljusakupunktur.

Det är förstås inte Blodcentralens ansvar att se till att kvasimedicinsk undervegetation inte släpps in på en mässa, men man har alltid ett val att göra när det gäller vem man associerar sig med. För mig är det relevant att den jag ger blod till verkar kunna skilja mellan medicinsk vetenskap och hokus pokus. Jag ska inte påstå att jag talar för blodgivare i gemen, men det skulle inte förvåna mig om fler än jag har den inställningen.

Förmodligen har Blodcentralen tänkt igenom saken innan man hoppat på Allt för Hälsan. Det finns kanske bra skäl till att man väljer att visa upp sig tillsammans med – ja, galenskaper. Kan ni säga något om hur man resonerat? Det tycker jag vore intressant.

Vänliga hälsningar

Jag återkommer när/om jag får svar.

Annons

Slirande

tisdag 18 oktober, 2011

Jag inser att den poäng jag kan ha plockat hem genom att inte sätta parentes kring första bokstaven i rubriken måhända förloras när jag påpekar det, men ändå: jag vill ha poäng för att ha låtit bli.

Så, vi kommer hem från en veckas semester i Egypten, och efter att ha varit i charterbubblan en vecka upptäcker vi att Juholt hamnat i besvär.


Det här är inte Juholt, utan en muräna jag träffade i Egypten.

Det verkar ha varit en väl vald vecka att vara borta. Jag har inte grottat ned mig i alla detaljer, men det verkar som om de formella fel Juholt gjort är på den mindre allvarliga delen av skalan. Det tycks mig dessutom osannolikt att de varit uppsåtliga. Ja, det är förstås viktigt att förtroendevalda granskas så att de inte myglar iväg skattebetalarnas pengar, och inte minst riksdagsledamöter kan förväntas följa de lagar och regler de själva bestämmer om. Personligen tycker jag dock det är trist att så mycket av politikergranskningen handlar om kvitton och så lite handlar om den politiska gärningen. Därför svarar jag på frågan ingen ställt till mig, ”tycker du att Juholt borde avgå”,
– Ja. Men inte för att han inte har styrsel på sina utläggsersättningar.

I april var jag beredd att ge Juholt lite tid innan jag kom med någon dom, men nu har vi sedan länge passerat tidsgränsen för träningsvarv. Problemet med Juholt är att han är en vandrande politisk slumpgenerator. Det började i någon mening med insatsen i Libyen, som han enligt egna utsagor verkar ha valt ut som lämplig fråga för att tala om för regeringen att han fanns. Genom att byta hållning snart sagt dagligen landade det till slut i att Sverige ska göra en insats, fast lite sämre. Vem kan på allvar tro att det bottnade i en genomtänkt övertygelse?
I samband med regeringens budget hotade han att välta hela budgetpraxisen över ända. Ni vet, den som har gjort att Sveriges ekonomi flyter medan typ resten av omvärlden sjunker. Detta utan att ha något vettigt alternativ, eller egentligen något alternativ alls utom att bilda regering med SD. Utan bara för att han kunde.
Sedan när han skulle presentera sin egen budget… ja, ni minns ju. Juholt och Waidelich som Helan & Halvan. Först prata ett språk i ett halvår, sedan göra helt om i budgeten, sedan göra helt om igen.

Per T Ohlsson har en betydligt längre lista, för den som vill friska upp sitt minne. Det finns mycket lite som tyder på att det här är en bra S-ledare.

Man kan förstås med visst fog ifrågasätta mitt engagemang i socialdemokraternas partiledare. Jag må ha röstat på S 1998, men det torde vara tydligt att det känns rätt avlägset i dag. När jag bekymrar mig över frågan, är inte det samma sak som de socialdemokrater som låtsas ha omsorg om centerpartiets ledarval?
Jo, till viss del är det väl det. Men det finns faktiskt två anledningar till att bry sig på riktigt, och ingen av dem är Juholts yttre likhet med en figur i Angry Birds.

Den första har jag redan varit inne på ovan. Juholts slirande har inte bara effekter i socialdemokratins inre liv, utan även påtagliga konsekvenser för sådant som är viktigt på riktigt. Det är förvisso poängen med politik, men det Juholt ägnat sig åt i exemplen ovan är inte politik så mycket som att föra oväsen för att få uppmärksamhet.
Den andra är att det för en hälsosam demokrati behövs en ordentlig opposition. I brist på sådan finns alltid risken att regeringen slappar till. Det är jobbigt att ständigt vara på topp och prestera intellektuellt, och om det saknas kompetent opposition kanske regeringen anpassar sig till den nivå som behövs för att behålla makten. Den risken är uppenbar i Sverige. Nuvarande moderatledda regering har fått en hel del gjort, men mycket av det är idéer från före valet 2006. Även om jag menar att Sverige i dag är bättre än då är det inte som om det saknas områden att åtgärda, men uppslagen från regeringen (ej att sammanblanda med regeringens partier) har inte överväldigat många på sistone. Då är det inte bra med en opposition som man för att överglänsa bara behöver kunna gå och prata samtidigt hålla en politisk linje mer än en förmiddag.

Därför tycker jag att det vore bra om Juholt byttes ut.
Frågorna ”hur” och ”mot vad” kan dock motivera varför så inte sker – och då har vi inte ens nämnt att det för vilket parti som helst måste svida något galet att tvingas byta ut en partiledare så snabbt. Inget av det förändrar dock att jag tycker det vore bra om det skedde.

Tidningskrönikan

tisdag 4 oktober, 2011

Ett litet uppsamlingsheat med spridda skurar från tidningen på sistone.
(Um… jag hade för mig att jag hade tre grejer. Får väl komplettera om jag kommer på vad det tredje var.)

1
Jag läste – egentligen i Metro, men det är så jobbigt att leta upp i efterhand så det får bli DN i stället – om Rossana Dinamarca, V-höjdare, som åker mycket flyg och taxi mellan riksdagen och hemmet.
Tills jag får anledning att tro något annat tänker jag anta att Dinamarca jobbar hårt och mycket, och att den tid jag förmodar att hon tjänar på att resa som hon gör spelar rätt stor roll på marginalen. Har vi nu ett regelverk som medger ett visst resande har jag inga invändningar per se när det används. Dock kan man tänka sig ett PR-problem om man företräder ett parti som, om jag inte minns fel, gärna motarbetar folks flygande. Den vinkeln är rätt given, och har också plockats upp av DN. Jag citerar:

Från Trollhättan till Stockholm går ett klimatvänligt och billigare X2000-tåg som hon skulle kunna ta.

– Jag åker kollektivt när det inte finns någon tidsbrist för min del, säger Rossana Dinamarca.

Tidsbrist är väl ett argument som stressade affärsmän brukar använda?

– Det jag väljer är att kunna vara hemma med mina barn så mycket som möjligt.

Där någonstans skrynklar min panna ihop sig. Jaha jamendåså, hon har hittat ett skäl till varför just hon ska flyga! Att stressade affärsmän kanske också har familjer som de vill vara hemma med, är det tänkbart? Eller förväntas dessa endast bry sig om sin cylinderhatt och sin humidor?

Det här kan tyckas vara en liten sak, och det är det väl också. Men jag kommer att tänka på läget efter valet… 2006 tror jag det var. V, som länge pläderat för att undantagen i LAS-turordningen skulle tas bort, fann att man behövde skära ned på personalen. I samband med detta gjorde man… *trumvirvel* …undantag från LAS-turordningen! Man hade nämligen upptäckt att just i det här fallet var verksamheten sådan att det vore besvärligt att följa turordningen rätt av.
Man försvarade sig med att man bara följde gällande regler.
Ja. Jo. Men om man vill att andra inte ska få följa de reglerna borde man kanske låta bli själv.

Jag tycker mig alltså se ett mönster: stränga regler är bra, så länge de inte gäller en själv.

2

Ni har väl inte missat artikeln om GMO på DN Debatt?
Den anknyter väl, tycker jag, till mitt inlägg ”Vad ska vi äta till middag?”.

Medborgarlön, fortsättning

måndag 3 oktober, 2011

I förra inlägget gissade jag vilt kring hur stor en medborgarlön kunde tänkas bli, om man inte vill spränga statsbudgeten. I det här inlägget tänkte jag, med SCBs Statistisk årsbok 2011 i högsta hugg, slå mig på en något mer underbyggd gissning. Om än bara något.

Min tanke är så här.
Man tager, å ena sidan, alla mellan 18 och 64 år som inte har ett jobb.
Man tager, å andra sidan, de offentliga utgifterna för stöd till dessa.
Sedan delar man det andra med det ena. Vips har man en grovt tillyxad uppskattning om var man kan tänkas hamna.

Vad har jag då tagit för siffror?
(Obs – framför alla siffror nedan skulle det kunna stå ”ca”, ”ungefär” och liknande. Tänk dit det själv. Källan till nästan alla siffror är alltså SCBs årsbok, speciellt tabell 18.9.)
Sverige har 9,5 miljoner invånare. 60% av dem är mellan 18 och 64 år, dvs 5,7 miljoner personer.
Fyra miljoner har ett jobb. Det gör att det är 1,7 miljoner pers som ska dela på medborgarlönpengarna.

Hur mycket pengar det är har varit skakigare att ta fram. Jag räknar inte med att man rör pensionerna. Jag har också låtit bli barnbidrag och föräldrapenning; däremot har tex bostadsbidrag fått åka med. Gränsdragningarna har kanske inte gjorts med blixtrande logisk stringens i samtliga fall, men hoppeligen duger det för en grov uppskattning. Jag har fått det till så här, avrundat till Gkr/år.
A-kassa – 30 (inkl egenavgifter)
Socialbidrag – 11 (möjligen överskattat en faktor fem, jag såg 2 Gkr någon annanstans)
Bostadsbidrag – 3
Sjukpenning – 23
Sjuk- och aktivitetsersättning – 56
Småposter inom socialförsäkringarna – 6
Aktivitetsstöd – 10
Studiestöd – 24 (inklusive studiebidrag till folk under 18, men jaja)
Summa: 163 miljarder kr

Delar man nu det andra med det ena landar man på 8000 kr/månad.
Inga jättepengar direkt.
Men om jag inte gjort ett betydande tankefel någonstans, eller läst tabellerna helt galet (båda fullt möjliga, jag gör det här mellan jobbet och middagen), ja då är det något sådant det blir. Förhoppningsvis är det i alla fall träff i tavlan.

Notera att det är en helt statisk kalkyl, utan någon som helst hänsyn till vilka förändrade beteendemönster man kan förvänta sig. Bland sådana kan jag på rak arm komma på dels en ökad drift hos vissa att skaffa sig ett jobb då a-kassan sjunker kraftigt, medan andra kanske uppfattar att det är helt okej att inte försöka skaffa jobb utan tycker att man kan chilla rätt okej för åtta papp i månaden. Men som sagt, det ligger helt utanför det här omsorgsfullt kalkylerade budgetexemplet skottet från höften.

På rak arm tycker jag att poängen från förra inlägget består: Ja, man skulle kunna införa medborgarlön. Frågan är hur många som verkligen vill.