Förvånansvärt vettig

Okej. Om alla bara kan sluta springa runt som panikslagna höns så ska jag berätta hur vi ska göra nu, med regeringen och Sverigedemokraterna. Givet att det preliminära valresultatet står sig.

Regeringen
Till att börja med ska Alliansen bilda en minoritetsregering. Att dra med Mp på ett eller annat sätt är intressant spelteori, men ingen vidare grund för en stabil regering. Till det är skillnaderna och meningsskiljaktigheterna mellan Mp och Alliansen för stora. Självfallet är avståndet till Mp mindre än till V och antagligen till S också, men ändå stort. Vad skulle Alliansen behöva gå med på för att få Mp med på båten?
Avveckla kärnkraften?
Mer homeopati och biodynamiskt trams?
Tvärnej till GMO?
Återförstatligande av sjukhus?
Och vilken stabilitet skulle det ge? Vilken lojalitet känner Mp mot Alliansen?

Nej. Sverige har i modern tid oftast haft minoritetsregeringar. Jag skrev för ett tag sedan:

S har i decennier, medan Sovjetunionen fortfarande var en realitet, regerat med passivt stöd av ett VPK som fällde upp paraplyerna när det regnade i Moskva. I det ljuset tror jag nog att Sveriges demokrati skulle klara en minoritetsregering som knappt ens har passivt stöd av SD.

Det gäller fortfarande. För att det skulle bli verkligt instabilt krävs att Mp+V+S systematiskt samarbetar med SD, något de lovat att de inte ska göra.

Vad man på inga villkor ska göra är att skapa en stor mittenkoalition av typen M+S. En sådan skulle – med all rätt – framstå som att politikerna satt sig över folkviljan för att kunna mota undan nya partier. Det receptet har provats i flera europeiska länder. Resultaten förskräcker; enda vinnarna på sikt är extrema partier. Det är förvånande att politiskt insatta personer på fullt allvar verkar föreslå något sådant.

Nej, en minoritetsregering vore det mest renhåriga mot väljarna, och gissningsvis också det mest stabila.

Sverigedemokraterna
Sätt er ned säger jag! Vad är det för trams att börja böla och vråla så där för att SD kommit in i riksdagen? Det kommer inte direkt som en blixt från klar himmel. Det är förstås behjärtansvärt att förfasa sig och gå i massdemonstrationer – jag kan sträcka mig till sympatiskt. Som metod för att bekämpa SD lär det dock vara precis lika verkningslöst som hittills.

Jag, och andra med mig, har länge hävdat att det bästa sättet att handskas med SD är att behandla dem som alla andra partier. Så länge Mp bara fick frågor om miljön rusade de i opinionen – när de blev tvungna att prata sakpolitik även på andra områden backade de. Så länge partier bara behöver prata om sitt hjärteområde går det bra för dem. Varför ska SD ha det privilegiet? Nu måste de också avkrävas svar på hur sjukvården ska organiseras, vilken inriktning de har på försvars- och utrikespolitik, koldioxidskatter, arbetsrätt, fiskepolitik, infrastruktur, skattepolitik och alla andra konkreta områden – och om hur de ska få allt att gå ihop utan att lova allt till alla. Så här långt har de reagerat på all yttre stimuli med krav på minskad invandring. Låt oss se hur långt det håller när man tvingas konkretisera sig i annat än hjärtefrågan.

Ny Demokrati maldes ned av riksdagens verklighet på en mandatperiod. Riktigt samma sak kommer inte att hända SD. NyD var en dagslända som utan Ian och Bert föll som ett korthus. Nog för att SD har problem med att tillsätta ledamöter i vissa kommuner, men de har en grund att stå på på ett helt annat sätt än NyD. Samma dramatiska kollaps kan vi alltså inte vänta oss. Däremot tror jag inte att det är helt orealistiskt att hoppas på en sotdöd i riksdagen till nästa val.

Det bygger dock på att folk skärper sig. Att omväxlande kippa efter andan, omväxlande vråla och fäkta med armarna kommer inte att hjälpa, lika lite som att försöka mobba ut SD. Det är rimligt att tro att en god del av väljarstödet kommer sig just från utmobbningen.
Det är, tro det eller ej, fullt möjligt att behandla dem som ett småparti vilket som helst i riksdagen utan att ge dem inflytande. Hur mycket inflytande över regeringspolitiken kommer V att ha den här mandatperioden? Nä, just det. Och det utan att vi svimmar när vi möter dem i korridoren. Det är fullt möjligt att tycka illa om ett parti och förvägra dem inflytande utan att uppfinna specialregler för dem.
Ta det lugnt. Spela juste men hård hockey i riksdagen, precis som vanligt. Det är det bästa vi kan göra.

Uppdatering
Det är en några år gammal redogörelse, men Utrikesfråger å andra sånnadäringa svåra grejer på Ingerös gamla blogg är en läsvärd – och rolig – betraktelse av SDs ledande skikt bakom den hyggligt slipade Åkesson. Jag vet inte om den är aktuell än i dag, men den ger hopp om att rätt sätt att handskas med SD är via det politiska vardagslivets tråk och tvång. Om man alltså behandlar dem som andra partier, och inte som hittills bara spelar på deras planhalva och dem i händerna.

Det finns förstås väldigt mycket att säga och spekulera i efter valnatten, och mycket av det skrivs nog i denna stund på annat håll; jag får återkomma till sådant lite senare. Något som jag inte sett så mycket om än är vad som, rent formellt, ska hända med sittande regering.

Själv gick jag och lade mig bortåt halv elva, men såvitt jag förstått har Reinfeldt postulerat att Alliansen regerar vidare. Sett till valresultatet är det det enda rimliga i slutändan, men det är inte så här jag tycker att det ska gå till. Det anständiga är att efter ett val avgår sittande regering, oavsett valresultat. Sedan får man sätta ihop en ny regering.

Socialdemokraterna har i så gott som alla år gjort som Alliansen verkar göra nu – det vill säga bara regerat på, väl medvetna om att det är den mest rimliga parlamentariska lösningen. Det är alltså ingen ny arrogans som Alliansen inför, utan en svensk tradition. Men om det var fel när S gjorde det så är det fel nu också.

Om jag är korrekt uppdaterad så pågår det en förändring av regelverket så att regeringen alltid ska tvingas avgå efter riksdagsval, men det kommer inte att träda i kraft förrän till nästa val. Alliansen borde gå före och redan nu följa intentionen i lagändringen.

Visst skulle det medföra en tids turbulens, men om man är rädd för osäkerheter är demokrati hur som helst fel recept. Den utpräglat pragmatiskt lagde, som menar att det ändå kommer att bli en Allians-regering i minoritet, kan trösta sig med att en ordentlig regeringsombildning gör det enklare att ditcha Ask som justitieminister.

Alltså:
Avgå, regeringen.
Det är inte mest praktiskt, men det är snyggast på alla vis. Att inte hamna i socialdemokratisk maktfullkomlighet kan dessutom bli en av mandatperiodens utmaningar. Börja öva nu.

Vi har hittills inte haft någon riktig skandal i valrörelsen. Det är inte för sent än, men gissningsvis har inget av partierna någon bomb som de väntar med att låta brisera till rätt ögonblick – för sådant börjar det bli i senaste laget. Personligen tycker jag att det är skönt, och inte bara för att opinionsläget i stora drag går, om inte precis min väg, så inte heller rakt emot den.

Det känns dock som om det rycker i tidningarnas skandaltarmar. Vi har sett ett par försök till indignation de senaste dagarna. På ett S-möte har man råkat bjuda en minderårig på vin. På en lokal V-tillställning har det förekommit vad som låter som rätt oskyldig burlesque-striptease.
Herregud. Varför når sådant ens nyhetssidorna?

Min önskan att slippa en skandaldominerad valrörelse betyder dock inte att det inte förekommer verksamhet som inte hör hemma i en demokratisk valrörelse – små pyrande valskandaler. Jag skrev för någon vecka sedan om ideologisk vandalisering; det faktum att åtminstone såvitt jag sett, där jag rör mig, är det bara högerns affischer som vandaliseras. Nu har jag rört mig lite mer och sett fler affischer, och det har gått en dryg vecka till. Nu har jag faktiskt sett även affischer från vänstern som råkat illa ut. Tre S-affischer låg nedrivna på S:t Eriksbron. Det är dock ingenting jämfört med affischerna från Alliansen. Där blir jag nästan förvånad om en affisch lämnats orörd. Ofta är de helt sonika nedrivna – någon driftig typ verkar exempelvis har gått längs hela Kungsholmsstrand, rivit ned alla C-affischer och slängt dem i vattnet. Lika ofta har man klottrat ned dem, inte sällan med Hitler-mustascher. Ett visst mått av organisation finns uppenbarligen, eftersom många har fått – synbarligen för ändamålet framtagna – klisterlappar på sig som, tja, helt enkelt förstör affischen.
Nog för att jag, som jag påpekat flera gånger, inte kan göra anspråk på att ha en heltäckande bild av affischvandaliseringen i riket. Jag har dock sett så pass mycket, och med en så total vänsterprofil på förstörelsen, att hypotesen att det skulle vara en slump trotsar all rimlighet. Som jag skrev sist betyder detta givetvis inte att alla vänsteranhängare går man ur huse för att riva ned högeraffischer, eller att Sahlin et al har beordrat ut partiets väpnade gren för att göra det. Men det finns uppenbarligen just till vänster en slående koncentration av folk som inte tagit till sig demokratiska elementa, och som gör praktik av sin inställning.

Vidare har det skrivits en del – men bara en del – om aktiviteter som är att betrakta som valfusk, inte enbart i moralisk mening utan troligen även i rent juridisk mening. Jag vet inte hur spridd vetskapen om det är, men vi har faktiskt folk i Sverige som blivit dömda för valfusk. Det var efter valet -02 och, har jag för mig, även efter -06. I inget av fallen handlar det om valfusk Afghanistan style där man fyller rösturnor med falska röster, utan snarare att man ”hjälpt” folk – tex på ett äldreboende om jag minns rätt – att rösta på rätt parti; detta alltså på ett sätt som lett till fällande domar för valfusk.
Inget tyder på att det här var engångsföreteelser som utgått i årets valrörelse. Det har gått att läsa om flera tillfällen då folk ”hjälpt till” med röstandet lite väl entusiastiskt. Det har handlat om att, med närvarande partiledare, hålla valkurser för invandrare, som sedan enligt uppgift förses med färdiga röstkuvert (olagligt) för rätt parti. Det har varit otillbörlig påverkan inne i själva vallokalen (olagligt), med entusiastiska (eller som bibliotekspersonalen beskrev det, aggressiva) partifunktionärer som ”hjälpt till” med röstandet. Det har också enligt en närvarande sagesman hållits fackliga möten på arbetsplatsen där det tydligt insinueras att den som röstar fel kan ligga löst till när facket ska förhandla nästa gång, varpå arbetarna skjutsas in i vallokal för att förtidsrösta.

Om något av detta befinns vara bevisat valfusk får en eventuell domstolsprövning utvisa, det lär vi inte få veta före valdagen. Oavsett om det går att bevisa juridiskt så borde ingen ha svårt att gå med på att samtliga beskrivna fall är helt förkastligt beteende.
Det finns här en besvärande omständighet. I samtliga beskrivna fall – samtliga – är det funktionärer från Socialdemokraterna som slirar på vallagarna. Både exemplen från i år och de från tidigare år. Om andra riksdagspartier har gjort sig skyldiga till liknande övertramp så känner jag inte till det.

Även om, vilket jag fortsatt håller för troligt, det inte är partiledningen som beordrat fram sådan här verksamhet så finns tydligen inom partiet en förvånansvärt utbredd föreställning om att valresultatet är överordnat de demokratiska principer det vilar på. På vilket sätt är det en mindre skandal än Moderaternas valstugeskandal 2002?

I dag kan vi läsa, för jag vet inte vilken gång i ordningen, om hur SD-möten saboteras – i dag med oljud, andra gånger med fysiskt våld. Flera möten har fått ställas in för att polisen inte kunnat garantera säkerheten. För att inte tala om upprepad misshandel av SD-kandidater.
Mobbvälde må bygga på folkflertalet, men det är för den skull inte demokrati. Den läxan vore det bra om en del som säger sig kämpa för demokrati tog till sig.
Jag må önska att SD helst gick upp i rök, men jag är i alla fall förmögen att inse att även åsikter jag ogillar har rätt att framföras.
Det finns det tydligen gott om folk som inte tycker. Ganska mycket folk.
I Sverige. 2010.

Man behöver inte leta på något partis lokalavdelnings fest för att hitta något skandalöst i valrörelsen; det bara att välja och vraka bland ruttenheter i staten Sverige.

Jag var beredd på att miljö skulle bli ett stort inslag i årets valrörelse. Hittills har det inte riktigt blivit så. Icke desto mindre finns det många som rankar miljöfrågor högt på priolistan, och jag vill gärna räkna mig dit – även om jag glatt erkänner att det inte är min enda prioritet.
Jag har tidigare skrivit om miljöfrågorna, men känner mig inte helt nöjd med min insats. Därför tar jag ett nytt, delvis kompletterande, grepp. Jag kan naturligtvis inte skriva om allt i ett enda inlägg, men hoppeligen är det bättre än inget.
Det är naturligt att vända sig till Miljöpartiet om man intresserar sig för miljöpolitik. Namnet är lite av en giveaway i sammanhanget. Jag är dock av åsikten att Mp inte är så himla bra på miljöpolitik. Det råder inga tvivel om att de är hett och ärligt engagerade i miljöfrågor; det är lösningarna jag vänder mig mot. Deras främsta problem är att de dels vägrar alla lösningar som de hittar någon nackdel med, vilket gör att de ofta står utan praktisk lösning; dels att de tycks närmast komplett oförmögna att inse att när man har begränsade resurser att spela med måste man se till effektivitet. Det är inte utan att det är lite ironiskt att ett parti vars själva Raison d’Être är att spela med begränsade resurser, är så dåligt på att spela med begränsade resurser.

Ett av de mest uppenbara exemplen är energifrågan. Mp förespråkar åtgärder som kraftigt driver upp elbehovet; en fördubbling av tågkapaciteten kräver troligen mer än 1,2 GW till, ännu mer om man ska köra höghastighetståg. Samtidigt vill de inte ha mer vattenkraft och kärnkraften, som står för över 40% av elproduktionen, ska enligt partiets hemsida avvecklas på 10-12 år. Att ersätta bortfallet med vind och sol är av flera skäl inte realistiskt, bland annat för att vindkraft är tillgänglig 20-25% av tiden och solkraften något ditåt. För att få ihop det måste man importera el från kol och gas.
Visst finns det baksidor med dagens kärnkraft, men ur ett koldioxidperspektiv ligger den ungefär som vindkraft. Och det inkluderar hela livscykeln, inklusive uranbrytning. Att vägra kärnkraft är ett exempel på denna oförmåga att prioritera bland realiteter.

(Jag känner att det är ett nytt stort kärnkraftsinlägg på gång, men det får vänta – jag kan i alla händelser inte ta det i det här inlägget.)

Det är ungefär likadant inom jordbruket, där Mp förespråkar lösningar som låter snälla och ser puttenuttiga ut men som inte är självklart miljövänliga och som inte löser kärnfrågan hur folk ska få mat.
(Här stod från början en längre text om jordbruket, men den togs bort för att få ned textmassan; det får bli en annan gång det med.)

Zoomar man in på klimatfrågan blir det än tydligare. Det verkar som om den stora idén från Mp och de rödgröna är att få ned koldioxidutsläppen genom att bygga höghastighetsjärnväg. Jag gillar det projektet ur ett rent tekniknördigt perspektiv, men som jag sagt förr är det som klimatåtgärd en rätt misslyckad idé som mest för tankarna till grandstanding.
Frågan aktualiserades när Centerpartiet den 6 september släppte en rapport om Miljöpartiets och de rödgrönas brist på konkretion i klimathanteringen. Poängen var att man hittade på grandiosa mål men inte hade några konkreta idéer om hur målen skulle nås. Rapporten var ärligt talat uppenbarligen rätt hastigt skriven, men hur som helst gick Wetterstrand till motattack på SvD Brännspunkt den 9/6, vilket Olofsson i sin tur svarade på en dag senare. På sätt och vis var Wetterstrands svar mer belysande än Centerns rapportskrift; sådana där rapporter släpps i parti och minut, och speciellt i en het valrörelses slutskede är det lätt hänt att det blir lite si och så med sakligheten. Wetterstrand tycks dock väsentligen inte bestrida rapporten i sak, vilket blir en bekräftelse på att Miljöpartiets främsta talang är att hitta på stora siffror, inte att komma med konkret politik.

Är då Centern och Alliansen så mycket bättre själva?
Ja föga överraskande tycker jag det.
Det är vanligt att uttrycka sig som om det inte hänt ett jota på miljöfronten under Alliansens regering, men det verkar mer vara ett uttryck för förutfattade meningar än grundat i någon riktig inventering.

Kärnkraften har vi redan berört; tilläggas kan att kraftverksägarna nu är fullt ansvariga för eventuella olyckor.
En annan uppenbar grej är utvecklingen med miljöbilar i Sverige. Nyköpen har ändrats så att antalet miljöbilar tiodubblats under mandatperioden. Det är givetvis inte enkom regeringens förtjänst, det hänger delvis ihop med teknikutvecklingen i bilarna. Men regeringen har mycket medvetet försökt styra folk mot miljöbilar. Bil Sweden påstår om nybilsförsäljningen: ”Sverige har gått från Europas högsta utsläpp 2005 till Europas lägsta 2009.” Något rätt har man gjort, annars skulle andra länder ha sänkt sig lika mycket de. Utsläppen från transportsektorn minskar trots ökande trafik, vilket möjligen är första gången.

Miljöanslagen har höjts från 15 miljarder till 20 miljarder kronor.
En miljard satsas på Östersjön – att jämföra med tydligen inga spårbara medel under förra regeringen. Utsläppen av kväve och fosfor påstås minska.
Alliansen påstår att de årligen skyddat fyra gånger så mycket skog som under MP-åren, och att anslagen för biologisk mångfald ökat med 25%.
Det finns tre gånger så mycket vindkraft i dag än i augusti 2006, delvis till följd av regelförenklingar.
Bioenergin har passerat oljan.
En bunt olyckliga ämnen (som fosfater i tvättmedel) har fått rött kort.

Man kan givetvis alltid tycka att mer skulle göras, och det saknas inte områden med förbättringspotential. Men för att på allvar påstå att Alliansen och Centern skulle vara sämre på praktisk miljöpolitik än de rödgröna och Miljöpartiet får man kisa rätt mycket. Jag vidhåller därför vad jag skrev i maj:

Nuvarande regering har inte samma uppskruvande tonläge om miljön, men de har visat en viss förmåga att get shit done. Det är mer än man kan säga om vänstra planhalvan, och att åstadkomma saker i praktiken tycker jag är viktigare än vem som kan hitta på störst siffror.

Tricket är alltså som vanligt förmåga till kvantitativ analys och att inte nöja sig med stora ord.

Inte för att det krävdes något större geni för det, men jag var rätt ute när jag skrev om Vänsterpartiets prioriteringar:

Det allra värsta är förstås om någon gör vinst (dåligt i sig, se ovan) på något som är bra. Till exempel att driva en skola som folk är nöjda med. Det viktiga i den kråksången är alltså inte huruvida elever och personal är nöjda, eller om undervisningsresultaten är bra, eller om någon hittat ett sätt att bedriva undervisning med samma kvalitet men på mindre pengar än den kommunala skolan. Det viktiga är att någon har gjort vinst (som sagt).

I dag hamrar Ohly in det budskapet på SvD Brännpunkt och är uppenbarligen nöjd med sitt påfund ”välfärdens fiender”.
Låt vara att siffrorna han svänger sig med tycks vara omdiskuterade, men låt oss för diskussionens skull utgå från att de är korrekta – det spelar inte så stor roll i sammanhanget. Ohly är helt fixerad vid att någon har gjort vinst. Det finns dock inte speciellt mycket som tyder på att vinsterna, i största allmänhet, skett på bekostnad av kvalitet. Om så vore borde det märkas i nyttjarnas val.
Men det är klart, att låta folks egna preferenser spela någon roll är inte en tankefigur man i V är så van vid; det kan förklara att det inte tycks finnas med i ekvationen.
Vad jag tänker är i stället att om det går att bedriva en verksamhet som motsvarar den kommunala med en betydande (om den nu är betydande) vinst så betyder det att den kommunala verksamheten i alla år varit ineffektiv. Det i sin tur betyder att alla låginkomsttagare under alla dessa år avstått mer av sin lön än vad som egentligen varit nödvändigt.
Det borde bekymra Ohly och de rödgröna. Inte att någon kan erbjuda likvärdig kvalitet till lägre kostnad.

Som någon kanske anat är jag något av en politiknörd. Låt vara att jag mår illa av anspänning bara jag tänker på valvakan (jag överväger på allvar att gå till sängs, gömma mig under täcket och bara kolla tidningarna nästa morgon), men jag gillar att kolla på valaffischer. Tyvärr har ett väldigt tråkigt mönster uppenbarat sig.

Många affischer är vandaliserade på ett eller annat sätt. Man har rivit ned dem, klistrat över andra saker på dem eller målat Hitler-mustasch på människorna på affischerna. Jag kan givetvis inte göra anspråk på att ha sett hur det ser ut över landet, men i de delar av Stockholm jag har rört mig är det en sak som är slående.
Det är bara Alliansens affischer som är vandaliserade.
Verkligen bara.
Jag har hållit ögonen öppna, låt vara i mitt begränsade reservat, men inte en enda affisch från de rödgröna är vandaliserad. Däremot många, många från Alliansen.

Jag tänker göra ett djärvt antagande och peka ut vad som ibland kallas ”politiskt engagerade ungdomar” som ansvariga för det här. Det är självklart inte Sahlin eller Ohly som beordrat ut sina stödtrupper på vandaliseringsstråt, men det skulle inte vara första gången som man på den unga vänsterkanten tillgriper våld och vandalisering i sin politiska gärning – man kan till exempel dra sig till minnes förra valrörelsens vandalisering av Centerns lokaler, och återkommande fysiska angrepp på SD-valmöten.

Det skulle nu förvåna mig om det inte i hela landet vandaliserades några vänsteraffischer. Det finns korkat folk i alla läger.
Men jag menar att det finns en logik bakom vandaliseringen av just högerprylar. Det är inte bara en slump.
Väsentligen alla ungdomsförbund kommer tid efter annan med utspel och kampanjer som man inte gärna kan kalla balanserade. Det är på sätt och vis ungdomsförbundens uppgift. Jag har också fått för mig att det i samma värld är legio att betrakta sina meningsmotståndare som, tja, inte de skarpaste knivarna i lådan helt enkelt.
Det finns dock ett läger i vilket man inte bara betraktar motståndarna som missledda och småkorkade, utan även medvetet och aktivt onda.
(Läs Johan Ingerös hågkomst från skoldebatter för en symptombeskrivning)
Hela ideologin på vänsterkanten bygger på föreställningen att det finns några Andra (ibland oklart precis vilka, förutom att det alltid är McDonalds) som förtrycker och ställer till med armod och elände. En liten andel – men tillräckligt många för att det ska vara ett problem – av denna riktning anser att detta för en normalt orienterad människa något oklara förtryck är en våldsutövning som motiverar ett våldsamt svar. Och vad är väl lite vandalisering av ondingarnas material jämfört med den outsägliga ondska som emanerar från envar som driver ett företag?

Okej, jag raljerar här. Men det är ett verkligt problem. Det är ingen slump att det är högern som får sina grejer vandaliserade. De som håller på med sådan verksamhet har missat några av demokratins elementa, exempelvis att även åsikter man personligen ogillar har rätt att framföras. Och det är en direkt följd av ideologin på vänsterkanten som gör att man sätter sig över sådant.

Skämmes.

Uppdatering 16/9
Denna text har nu fått en uppdatering/fortsättning:
Små valskandaler