Archive for januari, 2011

Historiens vingklippning

måndag 31 januari, 2011

De senaste dagarna har jag varit en riktig nyhetsknarkare med anledning av Egypten. Det finns förstås hur mycket som helst att säga, men det här handlar bara om de rapporterade plundringsförsöken av bland annat Egyptiska museet.
Jag har sett kommentarer i stil med att det viktigaste i Egypten nu är att museet är (relativt) oskadat.
Struntprat, säger jag. Visst vore det en stor tragedi om viktiga delar Egyptens kulturarv skadades eller förkom.
Men levande människor är viktigare än döda. Får jag, i två ytterligheter, välja mellan å ena sidan ett diktatoriskt Egypten med kulturarvet kvar och å andra sidan ett lyckligt slut på kalabaliken men med ett förstört kulturarv, då tar jag alla gånger det senare.

Men det finns förstås ingenting, exakt ingenting, i en demokratisk revolution som kräver att man skändar kulturarv. Så var snälla och sluta med det.

Like This!

Annonser

Att snubbla med Hume

torsdag 27 januari, 2011

Jag har på sistone, bland annat genom min insyltning i Vetenskap och Folkbildning (vars åsikter det här inlägget givetvis inte påstår sig spegla), kommit i kontakt med en hel del av vad som vanligen kallas klimatförnekande och klimatförnekare. Det är ingen vidare bra benämning, men den syftar by and large på de som inte går med på existensen av mänskligt orsakad växthuseffekt.
På sistone och på sistone förresten, de har varit aktiva i många år, men åtminstone en del har blivit mer högljudda på sistone.

För att sammanfatta min inställning i den vetenskapliga frågan så är det inte rimligt att tro annat än att antropogen växthuseffekt är en realitet. Det vetenskapliga kunskapsläget pekar mycket tydligt på att så är fallet. Visst kan det, rent teoretiskt, visa sig att allt var fel, eller tillräckligt mycket för att allt ska ställas på huvudet. Men det är inte rimligt att tro det. Det skulle, rent vetenskapligt, vara en stor sensation. Kanske inte riktigt som om det plötsligt visade sig att hela idén om evolution var fel, men ändå en stor sensation som det inte finns rimliga skäl att förvänta sig.
Att det, som mer än insinuerats, skulle vara fråga om en stor konspiration i forskarsamhället kan vi sortera i arkivet för loony theories. Den forskarexamen jag har må vara så liten det bara går, men jag törs ändå säga att så fungerar inte forskarvärlden. Inte nödvändigtvis för att alla är stora idealister, men dels skulle det förstås inte gå att hålla något sådant hemligt, dels är det varje forskares dröm att kunna visa att det alla trodde var fel.
Det betyder givetvis inte att allt som någon som tror på antropogen växthuseffekt säger är sant. Med tanke på mängden forskningsmaterial och hur komplex frågan är så utgår jag från att det finns en betydande mängd detaljer som kommer att visa sig felaktiga eller i vart fall ofullständiga. Vissa alarmister drar också iväg på ett sätt som inte har grund i kända fakta och profeterar snar död och undergång för alla. Inget av det ändrar dock grundbilden – att antropogen växthuseffekt (eller AGW, Anthropogenic Global Warming) är alldeles på riktigt.

Min bedömning är att det är vad de allra flesta skulle säga om de bara tittade på frågan ur ett rent vetenskapligt perspektiv. Tyvärr verkar det som om något konstigt händer när det kommer in politik i bilden.

Påfallande många av dem jag sett förneka AGW hör vid en grov höger-vänster-indelning hemma på den högra halvan av den politiska skalan. Jag har inga data som bevisar att det verkligen är så, men det är den känsla jag har. Det finns ingen anledning att tro att högerfolk generellt är sämre på att ta till sig vetenskap än vänsterfolk, om något snarare tvärtom, men så tror jag inte heller att det primärt är fråga om det. Snarare är det en olycklig krock mellan politik och vetenskap.

Även om Reinfeldt alltså, enligt Wikileaks, inte gör något annat än att prata om klimatet så var det onekligen så att bland de svenska partierna var det ganska länge bara bland vänsterpartierna som man tog klimatfrågan på allvar. Det var också därifrån förslagen till hur man skulle hantera frågan började komma. Själv anser jag att förslagen vänsterifrån till mycket stor del varit riktigt shitty. Dels har de glömt bort att det primärt är människorna vi ska rädda, inte klimatet, och dels har de varit rätt kassa till och med som klimaträddare. Det här inlägget är inte platsen för en detaljerad utredning av hur jag menar då (det är andra gången på kort tid som jag säger det, jag får väl ta mig samman någon gång och återkomma till detaljerna), men bökar man runt lite i den här bloggen så hittar man en hel del av vad jag menar.
Faktum är att en icke ringa del av vänsterförslagen tillspetsat formulerat bara är nya försök att införa lite gammelkommunism, med hård styrning och kontroll av folket medelst våldsmonopolet. De som förespråkar sådant tror säkert att AGW är ett reellt hot, men har inte heller dolt sin glädje över att hitta något som de tror kan ge socialismen en ny chans.

Och det är någonstans här jag tror att det har gått snett för många av AGW-förnekarna till höger. Det finns säkert sådana som inte tror på AGW av rent vetenskapliga skäl, men för många tror jag att svaret finns i vänsterns mobilisering. Man behöver sannerligen inte vara AGW-förnekare för att tycka att vänstern har en dålig klimatpolitik, men det är klart att det hjälper. Det enklaste sättet att förkasta förslagen är inte att komma på egna bättre, utan att hävda att behovet av dem inte finns. När det så dyker upp något som, sannolikt mycket på grund av mediers begränsade förmåga att hantera vetenskap, med lite god vilja ser ut som en betydande vetenskaplig kontrovers om AGWs existens, ja då är det bara att hoppa på tåget.

För mig som liberal, och därmed hörande till höger i den dikotomin, är det sorgligt att se. Jag ser ett behov av en konkret och genomtänkt klimatpolitik, och såvitt jag ser finns det i det liberala lägret betydligt bättre svar på behoven än det mesta jag hör vänsterifrån; svar som kan ge reella effekter och som inte skickar oss tillbaka till grottorna, alternativt kommer att resultera i stora statyer föreställande klimatets hjältar med skarpskurna käkben och blicken i fjärran. Men när de här människorna, som skulle kunna argumentera för en vettig och fungerande klimatpolitik, i stället börjar spotta och fräsa om gigantiska konspirationer i vetenskapssamhället, ja då framstår plötsligt de obetydligt reformerade kommunisterna som de vettiga i sammanhanget. Det är sorgligt, det är onödigt och det är kontraproduktivt. Kort sagt ett riktigt praktsjälvmål.

Så, kära höger-AGW-förnekare. Kan du inte ta och fundera igenom om du verkligen tror på vad du själv säger (och i så fall kanske också fråga dig i vilka andra vetenskapliga frågor du också underkänner ett överväldigande forskarkonsensus, och på vilka grunder), eller om det kanske egentligen handlar om att kämpa mot dåliga politiska förslag? För i så fall finns det bättre sätt.

Det här är nu inte en mekanism som är endemisk på högersidan. Jag tror att vi ser väsentligen samma mekanismer på vänstersidan när det gäller till exempel islamism (och se nu för i helvete till att inte blanda ihop islamism och islam). Även om man inte tycker att det är vår tids allt överskuggande fråga så ska man ärligt talat vara rätt tjockskallig om man inte erkänner att det finns en del våldsamma problem med islamismen i dag. Icke desto mindre fylls kommentariatet vid snart sagt varje islamistiskt terrordåd av folk med händer för öron, ögon och mun som förnekar att det alls finns ett problem, och om det finns ett problem så har det inget med islamism att göra, och om det har med islamism att göra så ligger exakt all skuld i USAs valsystem.
Jag tycker att likheterna i intellektuell hållning är slående.

Men det här handlade inte om islamism, utan om min frustration över att potentiella allierade blandar ihop vad som finns anledning att hålla för sant med vad man vill ska vara sant och därmed aktivt bidrar till en sämre värld. För att tala med motståndaren: En annan värld är möjlig.

Like This!

Motorjournalistikens ”Meh!”

lördag 22 januari, 2011

De som känner mig har möjligen inte undgått att notera min avsevärda konsumtion av motorjournalistik. Som motorjournalist kör man en hel del bil, och skriver om det. Som på många andra jobb gissar jag att det kan bli lite enahanda, och då får man hitta på något som ger omväxling. I motorjournalistens fall slår det påfallande ofta över i att basha bilarnas uppgivna bränsleförbrukning, som inte stämmer med journalistens egna mätning vid testtillfället. Den här gången är det DN som kör det ett varv till, men jag tror inte att jag läst en motorpublikation som inte hetsar upp sig över det då och då.

Och visst. Det är sant och väl känt att den standardiserade körcykeln som används för att få fram jämförelsetal på förbrukning är utformad så att vardagens förbrukning ofta hamnar en rejäl bit över normsiffran. Men när journalisterna går på biltillverkarna så blir det bara dumt. DN skriver, helt i linje med hur det brukar se ut,

[Det är] rätt bedrövligt att tillverkarna får hållas med sina orealistiska beräkningar.

Det är ju inte biltillverkarna som bestämmer över normen; det ligger på myndighetsnivå. Det är alltså ditåt man, skummande av rättmätig harm, borde rikta sin penna mäktigare än svärdet. Vad ska biltillverkaren göra? Hitta på sin egen mätcykel som inte är jämförbar med någon annan tillverkares? Mmm, bra idé. Då kommer det givetvis att bli mycket lättare att välja bil.
Självfallet optimerar tillverkarna sina bilar mot testcykeln, men de är lika fast i den som konsumenten. Att hetsa mot tillverkarna är ungefär som att gå på någon som satsar på högskoleprovet och börja gorma om att högskoleprovet har dåligt prognosvärde. Kanske det, men det kan vara det enda medel som står till buds för den presumtive studenten.

Kort sagt:
Dålig journalistik, och dessutom tröttsamt i längden. Gå på berörda myndigheter i stället.

Cylinderhatt på

tisdag 18 januari, 2011

På SvD Brännpunkt igår vevar Lars Ohly tillsammans med Brigitta Sevefjord (oppositionslandstingsråd i Stockholm) sitt positiv ett varv till:
Skatterna ska gå till vård – inte aktievinster
I sak innehåller skriften inte så mycket nytt, det är samma sak som V brukar säga. Sjukvården ska (precis som så mycket annat som bara möjligt) inte drivas av privata aktörer, vi ska ”ta tillbaka det som är vårt”.

Jag har skrivit om ungefär det här förut, och har egentligen bara två observationer nu.
Dels följer den här artikeln samma mönster som när målet var friskolorna. Ohly lyckas inte ens i sin partsinlaga få det att framstå som om vården är sämre på det privat drivna S:t Görans än på andra sjukhus. Endast en liten del av texten handlar om detta, det som man annars skulle kunna tycka borde vara det centrala. I stället handlar allt om att någon lyckas tjäna pengar på att ge folk vård, vilket precis som att tjäna pengar på att undervisa barn tydligen är något ondskefullt.
Om jag inte anade att svaret är ”inget” så skulle jag fråga vad man egentligen ska få tjäna pengar på.
Så, alltså. Det viktiga är som vanligt inte om en verksamhet fungerar eller inte, utan att till varje pris förhindra att någon privatperson lyckas med något.
Den andra observationen är att det här utspelet ligger helt i linje med vänsterns funderingar på Socialistiskt Forum, som jag skrev om för några veckor sedan. Vänstervägen framåt ligger i att med all till buds stående kraft bekämpa privatiseringar och liberaliseringar och gå i riktning mot statsmonopolet. Då kommer folket att komma till vänsterns famn.
Jag tvivlar.
För några år sedan sade en Socialdemokratisk höjdare – Pär Nuder eller Hans Karlsson – att man inom partiet tenderat att se företagare som någon i cylinderhatt och cigarr som vill ont, och att det var dags att göra upp med den bilden. Jag väntar fortfarande på att den impulsen ska nå Vänsterpartiet, men jag tänker inte spara min sista cigarr i väntan på att det ska hända.

Like This!

Detaljer, detaljer

måndag 10 januari, 2011

DN/TT(mfl):

I 40 år har ETA haft målet att Baskien ska bli självständigt från Spanien – och inte dragit sig för blodsutgjutelse för att uppnå det. Det är omtvistat exakt när ETA:s våldsvåg inleddes. Det första mord rörelsen tog på sig ska ha varit dödsskott mot en polischef i staden San Sebastian 1960, men regeringens tideräkning utgår från en brandbomb i samma stad 1960, som dödade ett spädbarn.

Hm.
Långa 40 år.

Alla måste inte bada

måndag 10 januari, 2011

DN rapporterar: Vårdnadsbidraget har hittills varit ett fiasko
Bakgrunden är en rapport som säger att ”Knappt två procent av berörda föräldrar har utnyttjat bidraget”.

Tja. Det beror ju på vad man menar med fiasko. Jag är själv synnerligen tveksam till vårdnadsbidraget som idé, men man får väl vara lite rättvis och fråga sig – fiasko i förhållande till vad? Är verkligen procentsatsen i sig ett bra mått på framgången? Om vi tillåter oss att tro KD på deras ord så är inte målet med vårdnadsbidraget att så många som möjligt ska nyttja det, utan att så många som möjligt ska ha möjlighet att nyttja det. Att man vill att familjer ska ha möjlighet att välja en viss lösning är inte samma sak som att man vill få alla att faktiskt välja denna lösning.

Det hade KD kunnat säga, men i stället för att ta chansen att, åh, försvara en av sina profilfrågor så avböjer Hägglund enligt sin pressekreterare att kommentera. Är det verkligen en slug strategi för ett parti i opinionskris?

Uppdatering
SvDs ledarblogg skriver om samma och tycker samma, väsentligen, men rapporterar även om rapporteringen.

Like This!