Archive for april, 2011

Av sociala skäl

fredag 29 april, 2011

På hemvägen i dag lyssnade jag på radio, vilket ofta leder till att jag bloggar upp någon kommentar senare på kvällen. Så även i dag.
Ekot körde inslaget ”Var tionde utförsäkrad tvingas söka socialbidrag”, väl sammanfattat i rubriken. Medelst lite stickprov har SKL kommit fram till att var tionde som utförsäkrats från sjukförsäkringen sedermera har sökt socialbidrag.
Är det mycket eller lite? Svårt att säga på rak arm. Vad man däremot kan säga är att det inte är ägnat att förvåna. Det är ingen hemlighet att sjukskrivningar tills alldeles nyligen användes som restpost för att stuva undan människor som av olika anledningar inte gjorde lycka på arbetsmarknaden. Nu har man bestämt att sjukförsäkringen ska vara en sjukförsäkring, och då är det rätt självklart att vissa som får lämna den inte har omedelbar försörjning på annat sätt. Det kan liksom tänkas att det var därför en del hamnade i sjukförsäkringen till att börja med.
Plus förstås att har man varit borta från arbetsmarknaden länge kan det vara svårt att komma tillbaka, även om man blivit frisk och därför inte ska vara i sjukförsäkringen längre.

Inslaget i sig slår inte an en speciellt alarmerande ton utan tjänar måhända mest som upplägg inför Ekots lördagsintervju. Sist i artikeln på nätet har man dock samlat några nyckelord vars urval en ogin betraktare möjligen skulle finna aningen tendentiöst.

(Och ja, bloggpostens rubrik är Birger Sjöberg. Det bara blev så.)

Hugskott om riskvärdering

måndag 18 april, 2011

På tal om kärnkraft.
Jag har tidigare uppehållit mig vid en sak jag tycker är märklig, nämligen den skeva riskvärderingen. Folk tycks gladeligen acceptera 5000 dödsfall/år i Sverige till följd av den fossileldning vi ägnar oss åt i dag, men av kärnkraft får ingen dö på 100000 år. Det är förstås bra att man har höga krav på säkerhet, men när man gör sådan skillnad på vilka skador man accepterar från olika energislag blir också bedömningar och beslut väldigt skeva.

Jag har diskuterat det här i olika sällskap, och ett återkommande bud är att folk är rädda för radioaktivitet för att det är osynligt. Det syns inte, det luktar inte, det känns inte. Det låter för all del bestickande, men mitt hugskott nu är att det kan vara tvärtom.

För visst, själva strålningen syns inte. Men nog fasen syns kärnkraftsolyckor. Folk går runt i heltäckande skyddsdräkter. Mätare tickar. Man associerar till atombomber, och alla vet ju hur ett svampmoln ser ut (vilket gissningsvis är varför Aftonbladet lade upp en bild på ett exploderande oljeraffinaderi (Youtube-länk) i en artikel om kärnkraftverket). Pang tjong så har folk ”Kärnkraft nej tack” på sina profilbilder på Facebook och antroposoferna i Järna hänger ut banderoller vid E4.

Men de där 5000 döda/år i Sverige från fossileldning, hur ser de ut? Någon som sett något? Någon hostar lite, det är väl som vanligt? Inga heroiska arbetare i rymddräkter, inga bekymrade experter i tv, inga explosioner, bara business as usual.
Osynligt.

Jag ser inga banderoller om det.

Fukushima och perspektiven

måndag 18 april, 2011

Ja självklart har jag tänkt skriva om kärnkraftshaverierna i Fukushima. Så som jag gått på om kärnkraft här i bloggen – nå, jag är strängt taget aldrig skyldig att skriva om något, men det vore konstigt om jag inte skrev något alls om Fukushima.
Däremot hade jag egentligen tänkt vänta tills man tryggt kunde säga att hela olycksförloppet var över. Där är vi inte än. Att jag ändå ger mig i kast med det beror på att det är vad alla andra verkar göra. Ingen borde förvåna sig över att tex MP kastar ur sig de mest kuriösa inlägg, men det blir dumt om andra sidan håller tyst bara för att man vill vänta tills inget längre är oklart.

(Uppdatering den 19/4: Och i dag har en bukett socialdemokrater en debattartikel i DN där de utgående från Fukushima pläderar för kärnkraftsavveckling. Jag hinner inte fiska den ordentligt såhär före frukost, vilket är synd eftersom den innehåller flera tveksamma påståenden (uran är till exempel bara en bristvara om man tänker sig att vare sig framställning eller användning förändras ett dugg jämfört med i dag), men man kan nedan läsa att jag inte håller med dem om att händelserna i Fukushima borde få oss att inse att kärnkraft är så jättehemskt att vi måste göra oss av med den.)

Det här blir ett långt inlägg. Den trötte kan hoppa direkt till slutet, där jag har en kort sammanfattning.

Så, vad vet vi? Inte allt, men en hel del. Jag tänker inte försöka återge hela förloppet; SvD har en sammanfattning som man kan läsa i så fall.
Möjligen innehåller den ett fel den 24 mars; de uppmätta strålningssiffrorna för arbetarna sammanfaller väl med ett intermezzo där man av misstag överskattade strålningen med en faktor 100. Jag har inte lyckats lista ut om det gäller även dosen som rapporterades för arbetarna, men tydligen har de lämnat sjukhuset utan tecken på skador.
Vill man verkligen grotta ned sig i information finns den tydligt ställningstagande men synnerligen initierade bloggen ”Nuclear Power? Yes Please” att frossa i. Men övergripande: Det har skett mycket allvarliga haverier i flera reaktorer. Det har släppts ut betydande mängder radioaktivt material. Reaktorerna är med stor sannolikhet oreparerbara. Detta i Japan, en av världens största ekonomier.

Slutsats? Att vi bör avveckla kärnkraften?
Inte alls. Snarare tvärtom.

Man ska givetvis inte bagatellisera det som hänt. Säkerligen finns det en hel del lärdomar att dra och en del att grunna på för kärnkraftens ingenjörer (hej Totte).
Men.
Vad som orsakade haverierna var först en av de allra kraftigaste jordbävningarna som någonsin registrerats – en påfrestning som reaktorerna väsentligen stod pall för – följt av en, vid kraftverket, 14 meter hög tsunami som översvämmade hela området och ödelade stora områden. I stort sett alla system slogs ut av detta, samtidigt som kringliggande infrastruktur upphörde att existera. Det är svårt att tänka sig mycket mer våldsamma och förödande omständigheter. Saker kan alltid bli värre, men det är inte helt gripet ur luften att tala om något av ett värsta tänkbara scenario. Att det hände i Japan var inte en självklar välsignelse. Det är ingen hemlighet att Japan länge haft problem med sin kärnkraftsindustri, vilket till icke ringa del tyckts bero på en kulturellt rotad obenägenhet att rapportera problem och fel. Det är i alla fall vad vänner i branschen sagt mig, och det bådade inte gott under den tidiga rapporteringen.
Så, låt oss nu titta på det mänskliga skadeutfallet hittills.
Två arbetare dog i samband med själva jordbävningen och tsunamin. Det hade inget med själva kärnkraften att göra, utan var en effekt av att stå ivägen för själva naturkatastrofen.
Fyra arbetare skadades i en rent kemisk explosion.
Antal dödsfall till följd av strålning: Noll.
Antal allvarliga, akuta strålningsskador: Noll, såvitt vi vet.
Minst 28 arbetare har fått strålningsdoser som leder till en mätbar ökning av cancerrisken (upp till 198 mSv). Såvitt jag läst betyder det att livstidsrisken för att utveckla någon form av cancer ökat från snittpersonens 25-32% till, vid 100 mSv, 29-36%. Man kan nog förutsätta att sjukvården kommer att hålla extra bra koll på de som utsatts för dessa doser.

Det finns förstås flera aspekter av olyckan. De ansenliga mängder radioaktivitet som släppts ut i havet både sönderfaller och späds mycket effektivt och har sannolikt inga mätbara effekter på folks hälsa, om man inte står och dricker vattnet vid källan. En annan sak är hur det blir i närområdet, som av försiktighetsskäl har evakuerats. Hittills finns mig veterligen inga mätningar som visar att det skulle vara farligt att bo i området, men dels måste vi vänta tills man mätt ordentligt för att kunna säga något, dels kan det vara olämpligt att bedriva jordbruk i närheten även om det inte är farligt att bo där. Det tydliggör dock en viktig poäng: De ekonomiska skadorna är stora, mycket stora. Men de är främst ekonomiska, inte mänskliga. Det är viktigt för mig, jag vet inte vad ni säger.

Så alltså, antal dödsfall så här långt som kan kopplas till själva kärnkraften: Noll.
Samtidigt, på annat håll i Japan, brast en vattenkraftdamm till följd av jordbävningen. Såvitt känt dödades 4-8 människor av flodvågen.
Jag har hittills inte hört någon tycka att vi därför ska lägga ned vår vattenkraft. Men kärnkraften ska vi tydligen lägga ned, eftersom inga dött i Fukushima.

Nå, låt oss vara rättvisa. Många människor kommer antagligen att dö till följd av det här. Knappast av strålning. Men det verkar ha funnits ca 4,7 GW installerad effekt i kraftverket som helhet. Om vi lite gripet ur luften ansätter 80% tillgänglighet betyder det att man nu tappat 33 TWh per år i produktionskapacitet. Den elen ska nu produceras på något annat sätt. Om man tänker sig att man ersätter det med oljebaserad elproduktion betyder det att nästan 1200 människor kommer att dö till följd av denna verksamhet. Per år. Bara för att Fukushimas kärnkraftverk upphör med sin produktion.
Det kanske är orättvist att räkna på bara olja. Tar man i stället lika delar kol, olja, naturgas och biomassa landar man på drygt 1700 döda, inte en uppenbar förbättring.
Låt oss i stället optimistiskt räkna på enbart biomassa! 400 döda.
Um. Lika delar biomassa, vind, vattenkraft (Exklusive Banqiao-katastrofen med 171000 döda, hört talas om den?) då? 130. Betydligt bättre. Nu börjar det likna något. Det är ungefär som om man kört på bara naturgas.
Man måste förstås dra av de dödsfall som kunde förväntats till följd av fortsatt kärnkraftanvändning. Så dra bort 1,3 dödsfall per år från alla siffror ovan för att få nettoökningen.
Ja, ni ser vart jag är på väg med mina perspektiv.

Jag vill inte kasta mer smuts än nödvändigt på andra energislag. Vatten, vind och sol är bra grejer, och bioenergi kan också ha potential. Visst finns det problem med var och en av dem, men inte heller kärnkraft är problemfri, vilket Fukushima för all del illustrerar en aspekt av. Ändå blir mitt perspektiv det som framhålls i min utlovade

Sammanfattning
En av de mest våldsamma naturkatastrofer vi sett slog fullständigt ut en hel rad reaktorer och väsentligen alla system havererade, liksom omgivande infrastruktur. Ändå har hittills ingen, repeterar ingen, dött eller ens ådragit sig vad som kan kallas skador av läckande radioaktivitet. Likväl är haveriet en mänsklig tragedi. Om man ersätter den förlorade produktionskapaciteten med olja kommer sannolikt över 1000 människor per år att dö till följd av det. Så visst är det en allvarlig olycka, inte bara ekonomiskt utan även i mänskliga termer. Bara inte riktigt så som många tänkt sig.

Skatteskolan fortsätter

fredag 15 april, 2011

…eller kanske repeterar.
Lite sent, eftersom det var flera dagar sedan vårbudgeten presenterades och tidningarna tryckte tabeller över skatteförändringarnas effekter i olika inkomstlägen.
Jag skriver skatteförändring, för även om högavlönade får sänkt skatt tycker jag inte att det är helt rättvisande att tala enbart om skattesänkningar.

Del fem av jobbskatteavdraget är en skattesänkning, inte tu tal om den saken.
För den som tjänar dryga 30 kkr/månad kommer dock en betydande del av den ökade nettoinkomsten från höjd brytpunkt för uttag av statlig inkomstskatt. Det går tillbaka till den stora skatteuppgörelsen 1991; en av hörnstenarna var att endast ett litet antal, 15% tror jag, skulle betala statlig inkomstskatt. Det har såvitt jag vet så gott som aldrig varit uppfyllt, men för att det inte alldeles ska erodera måste man då och då flytta upp gränsen i och med att lönerna i allmänhet går upp. Att inte flytta upp gränsen skulle i praktiken vara en skattehöjning, då man låter fler och fler betala högre skattesatser.

Därför menar jag att även om det är sant att en enskild person som tjänar över 30 kkr får sänkt skatt från en månad till nästa är själva åtgärden egentligen inte en skattesänkning; snarare ett undvikande av en skattehöjning.

Och det får avsluta kvällens skolastiska övningar.

Pensionärerna i gasen

tisdag 12 april, 2011

Jag hörde på radio igår att ett knippe pensionärsorganisationer vill (bland annat) ha bort bromsen i pensionssystemet. Den fungerar så att en del av pensionen är kopplad till samhällsekonomin i stort, och om samhällsekonomin i stort skulle råka dyka följer pensionerna med. På så sätt kraschar förhoppningsvis inte pensionsutbetalningarna ekonomin fullständigt. En pensionär blir endast i sällsynta fall av med jobbet i en lågkonjunktur, men kan alltså ändå känna av en sorts snitteffekt av att andra blir det. Och nu slog alltså bromsen till för första gången sedan systemet infördes, vilket storligen verkar ha förvånat ett antal organisationer som, måste man förmoda, trodde att bromsen bara var på låtsas.

Myntet har en annan sida. När landets ekonomi går bra växer även pensionerna. Vi kan kalla det för gasen i pensionssystemet. Om de här organisationerna nu vill ta ett kliv åt sidan ur resten av samhället och göra sig oberoende av, tja, ekonomiska realiteter kan man väl bara anta att de inte bara vill avskaffa bromsen utan även gasen. Det torde vara det enda konsekventa. Jag hörde dock inte att de sade något om det.

I väntans tider

onsdag 6 april, 2011

Juholt har tillträtt och det verkar skrivas spaltmeter av kremlologi varje dag. Jag kan inte påstå att jag läser lejonparten av det, men visst är det så att det just inte presenterats mycket till konkret politik än? Det har kommit en del utspel, mest präglade av förvirring och helomvändningar dagen efter, men inte vad jag skulle kalla ett program.

Det är inte så konstigt om det dröjer lite med en fast kurs. Det är en sak att sitta och klura ut önskepolitik på sin kammare, en annan att slänga fram färdiga förslag som ska vara partiets politik. Det jag hittills hört från Juholt gör det långsökt att tro att han ska bli den som lockar mig tillbaka till S (som jag faktiskt har röstat på, även om jag i dag inte är övertygad om att det var rätt beslut då). Det kan vara med den saken som det vill; det verkar rimligt att ge honom lite tid innan man börjar dissekera politiken. Cut the guy some slack, som det heter på utrikiska.

Det är klart. Väntar han lika länge som Sahlin, som knappt presenterade någon konkret politik alls förrän i maj valåret (om man inte räknar ”Sverige har blivit kallt, nej till allt” som ett politiskt program), då kan det vara läge att börja gnälla. Men tills vidare låter jag dem som har betalt för det skriva om knappt existerande politik, och vilar själv på hanen ett tag till.

PS
Jag vill ha pluspoäng för att jag inte en enda gång nämnde Juholts mustasch.

PPS
Dang.