Regeringen har meddelat att man inte kommer räkna upp skiktgränsen för statlig inkomstskatt i år. Många har tyckt saker om det. Själv tror jag att jag nu skaffat mig en hyggligt välunderbyggd åsikt.
Bakgrund: konstruktionen med statsskatt – som jag kallar det framöver – kommer från vår senaste stora skattereform 1990-1991. Ansatsen var att endast en viss andel skulle betala statsskatt. För att bibehålla andelen behöver skiktgränsen, alltså den inkomst varöver man förutom kommunalskatt också betalar 20 % statsskatt, räknas upp årligen. Uppräkningen görs med prisbasbeloppet, som i sin tur följer inflationen. Sedan lägger man på två procent för att därmed följa en normal reallöneutveckling.
Det är inte helt klart för mig varför man valde prisbasbeloppet i stället för det synbarligen mer logiska inkomstbasbeloppet, eller för den delen varför man inte uppdrog åt Skatteverket att för varje år beräkna en ny skiktgräns så att andelen statsskattare bibehålls. Men nu var det prisbasbeloppet man valde, och gränsen för statsskatt räknas vanligen upp efter samma princip som pensioner och diverse bidrag. Inga större konstigheter, det har regeringar på båda sidor blockgränsen gjort i enlighet med skattereformens riktlinjer.
När regeringen sade att man inte tänkte räkna upp den i år tyckte jag det var dumt. Det är sant att årets uppräkning skulle blivit ovanligt stor, argumenterade jag, men det ligger i konstruktionen. Andra år blir den mindre. Det får dessutom dåliga konsekvenser på sikt att inte räkna upp den. Det kommer alltid gå att hitta någon orsak till att man inte ska höja skiktgränsen just i år, vilket år det än är. Motiveringen från regeringen var också slapp, i stil med ”nämen ni vet ju hur dyrt allt blivit”. Men om man inte höjer skiktgränsen kommer fler och fler, vartefter de nominella lönerna ökar, att komma över gränsen för statsskatt. Till slut kommer samtliga löntagare ha en marginalskatt på 50 %, och ett tag senare kommer den genomsnittliga löneskatten närma sig 50 %. Det är en målsättning man kan ha, men jag tror att det vore dåligt.
Om det låter överdrivet tillåter jag mig att påpeka att när skiktgränsen infördes vid skattereformen låg den på en årsinkomst på 170000 kr (pdf-länk till regeringsdokument från slutet av 90-talet). Det vill säga, inkomster över ca 14000 kr/månad beskattas med 50 %. Det skulle vara något i dag va?
Men nu har jag ändrat mig. Anledningen hittas i regeringens dokument Pausad uppräkning av skiktgränsen för statlig inkomstskatt för beskattningsåret 2024. På sidorna 6-7 står det
Andelen skattskyldiga som år 2023 betalar statlig inkomstskatt uppskattas till 11 procent, vilket är den lägsta andelen sedan skatten infördes 1991. Med en pausad uppräkning uppskattas andelen i stället uppgå till 13 procent, vilket är den näst lägsta nivån sedan införandet. Nivån är mer jämförbar med andelarna på 13–18 procent som har varit gällande under de senaste 20 åren. Om skiktgränsen hade räknats upp enligt gällande regelverk uppskattas andelen skattskyldiga som betalar statlig inkomstskatt uppgå till ca 9 procent 2024.
Vill man hålla sig till en konstant andel som betalar statsskatt är det alltså rätt att avstå uppräkning i år. Principen för uppräkning har hållit någorlunda men det har ändå glidit iväg en del. Då får man väl göra sådana här justeringar ibland.
Sålunda säger jag nu att det, för att iaktta principerna kring skattereformen, är rätt att inte räkna upp skiktgränsen i år.
Det är en åsikt man kan beskylla för att vara teknokratisk. Jag försvarar inte någon moralisk princip eller tar någon särskild hänsyn till omständigheter i omvärlden; jag försvarar en trettio år gammal skattereform. Ja det ligger något i det. Och jag tycker det är dags för en ny skattereform. Men nu var det avsteget från principen jag i första hand reagerade mot, och då är det logiskt att omvärdera när det visar sig att principen snarare upprätthålls på detta sätt.
Ett antal personer har framfört att det vore bra om skiktgränsen höjdes rejält eller om statsskatten sänktes eller rentav avskaffades. Det kan vara så att de har rätt. Min förståelse är att det finns rätt bra forskningsstöd för att en avskaffad statsskatt på sikt till stor del skulle vara självfinansierande. ”På sikt” och ”till stor del” är dock viktiga ord här. Jag tycker förvisso att det är något i sig gott med sänkta löneskatter, men i min socialliberala tillvaro (ja jag har kommit fram till att jag tror socialliberal är en etikett som passar mig) blir det en komplicerad avvägning med vilka skatter som är mest angelägna att sänka först, eller för den delen vilka andra behov som kan vara mer angelägna. En grej som att ta bort statsskatten tror jag görs bäst i en ny stor skattereform, och det är ett helt annat djur än om man ska räkna upp en skiktgräns enligt praxis eller inte.
Slutligen en not för den skatteintresserade: när man pratar om antalet procent som betalar statsskatt här pratar man om procent av de skattskyldiga, vilket är alla som betalar någon form av inkomst- och/eller kapitalskatt, som exempelvis barn som betalar ränteskatt. Det är avsevärt fler än vad man normalt tänker på som löntagare. Hur det ser ut i år har jag inte hittat på en snabbgoogling, men så här såg det ut på 90-talet enligt första länken ovan.
Det vill säga, när någon säger något tvärsäkert om hur stor andel som betalar statlig inkomstskatt, kom ihåg att andel av vilka kanske inte är samma vilka som du tänker på.
Förvånansvärt vettig 