Archive for oktober, 2023

Regeringen och klimatet

lördag 7 oktober, 2023

För andra gången på kort tid har vi här ett inlägg jag började skriva för länge sedan och som sedan hunnit bli delvis omsprunget. Det mesta här skrevs i juli och tar inte hänsyn till allt som hänt sedan. Men jag tror det kan vara läsvärt ändå, ok? Inte heltäckande men ändå läsvärt?

Jag har upprepade gånger sagt att jag kommer döma den här regeringen, verkligen inte enbart, men tungt på hur de lyckas på energi- och klimatområdet. De har också fått mycket skäll för sina insatser därstädes. Det här inlägget kommer inte gå igenom allt som hänt och inte hänt; jag tänker titta först på ett par punkter som uppmärksammats, och sedan på vad jag ser som det viktigaste. Ett genomgående tema tror jag kommer bli: it’s complicated.

Det är ett långt inlägg, under flera underrubriker. Förslag: läs en del om dagen?

Borttagen miljöbilsbonus

Regeringen tog snabbt bort miljöbilsbonusen, som exempelvis gav 50 kkr i återbäring om man köpte en elbil (givet vissa villkor). Efter att den togs bort har tydligen miljöbilsförsäljningen dykt kraftigt. Är inte det dålig klimatpolitik? Tja, kanske.

Som enkelt räkneexempel antar vi att en ny fossilbil under sin livstid släpper ut 30 ton koldioxid under körning. För att spara 30 ton CO2 (förenklat ja jag vet) betalar staten 50 kkr. Det är närmare 1700 kr per ton, vilket är storleksordningen dubbelt så mycket som priset på utsläppsrätter inom EU ETS. På så sätt var elbilsbonusen ett ineffektivt sätt att minska utsläppen.

Mot detta kan flera saker invändas. Till att börja med prisutvecklingen. När elbilsbonusen kom var den 70 kkr, och för inte så många år sedan låg utsläppsrätterna avsevärt lägre, någon enstaka hundralapp per ton. Om man gjorde samma beräkning då kunde man komma fram till att staten betalade ca 20 gånger så mycket som för utsläppsrätter. Det var absolut ineffektivt. Men på bara några år sjönk det till en faktor två. Vi vet inte precis vad som kommer hända med prisutvecklingen framöver, men elbilsbonusen ser inte ut att vara horribelt ineffektiv, och man hade alltid kunnat justera den nedåt i stället för att ta bort den.

Vidare behöver vi, utsläppsrätter eller inte, få bort fossildriften. Det kanske inte är mest effektivt att börja med personbilarna, men förr eller senare måste det göras, och att i väntan på att det ska bli bilarnas tur inte göra något åt dem alls tror jag inte är lyckat.

Talet om ekonomisk effektivitet är dessutom bara relevant om man vid ett avskaffande av premien använder de pengarna till något annat mer effektivt i stället. Grundinriktningen bör vara att få så stor CO2-minskning per satsad krona, men det bygger på att man satsar några kronor. Jag kan ha fel, men jag tror inte att något belopp motsvarande elbilsbonusen dirigerades om till något annat CO2-minskande. Om det stämmer så faller också motinvändningen att det kan finnas andra mer effektiva sätt att minska personbilarnas utsläpp; om vi inte faktiskt använder oss av något sådant sätt spelar det ingen roll om det i princip går att göra.

Sammanfattningsvis lutar jag åt att det var fel att ta bort elbilsbonusen. Men helt självklart är det inte.

Minskad reduktionsplikt

Här pratar vi om tvånget att blanda in en viss mängd förnybart bränsle (i praktiken biobränsle i dag) i bensin och diesel. Här ska jag påpeka att jag har haft en etanolbil när det begav sig, som jag alla gånger utom en tankade med etanol. När jag hade dieselbil försökte jag att alltid när det gick tanka diesel med så mycket förnybart som möjligt. Biobränslen när det är som sämst är, till följd av sin tillverkning, inte nämnvärt bättre än fossila bränslen, men det går också att göra det hyfsat klimatvänligt. Ändå är det inte givet att en stor reduktionsplikt har positiva effekter. Varför inte?

Det är mest en fråga om tillgång. Bioråvara behövs till så mycket olika saker. Vi vill göra plaster och andra petroleumprodukter av det. Vi vill använda det som drivmedel för sådant som är svårt att elektrifiera – som tunga transporter, stora arbetsmaskiner och flygplan. Tillgången på hållbart odlad bioråvara är samtidigt svårt begränsad. Det är svårt att hitta pålitliga siffror om hur begränsad, men mitt dominerande intryck är att tillgången är mycket, mycket mindre än vad vi skulle vilja ha det till, och vi kan inte räkna med att det går att skala upp sådär våldsamt mycket. Personbilstransporter är relativt lätta att elektrifiera. Ska vi verkligen lägga en massa resurser på att tanka personbilar med träd? Nej. Eller det är i vart fall tveksamt.

Lite sådär inom parentes kan vi säga att det är i vart fall bättre att tanka bilar med träd än att elda dem för att göra el. Närhelst man ser någon föreslå att biobränsle ska vara annat än en försumbar del av en framtida elproduktion, dra öronen åt er, för den personen har garanterat inte tänkt igenom saken. Alternativt har tänkt igenom saken och gör det som en del av TYDTAN, Things You Do To Avoid Nuclear.

Men vänta nu. I framtiden går kanske alla personbilar på el (eller motsvarande) och tunga transporter och flyg gå på bio (eller motsvarande). Men där är vi ju inte nu. Är det inte bra då att tills vidare ha biobränslen till personbilarna? Well, kanske. Men Sverige är inte i närheten av självförsörjande på biobränsle. Vi importerar stora mängder från omvärlden. Om Sverige, ett glest land med apmycket vegetabilier, inte är självförsörjande på biobränsle, vad säger det? Jo det säger att vårt exempel inte är globalt genomförbart, och det säger att vi mest driver upp priserna på biobränsle genom att åka runt och shoppa andra länders biobränsle (något förenklat, det är förstås inte enbart Sveriges shoppande som bestämmer priserna). För bara ett par år sedan fick region Stockholm skjuta på ambitionen att pendelbåtarna skulle gå på hundra procent förnybart, för det blev helt enkelt för höga bränslepriser. Det finns inte tillräckligt med biobränsle för att täcka behoven ens i dag, och den globala nyttan med att Sverige koncentrerar oproportionerligt mycket biobränsle till sig självt är högst tveksam.

Sammanfattningsvis: en hög reduktionsplikt skulle minska Sveriges CO2-utsläpp, men det är inte uppenbart att den globala nyttan existerar och om den gör det är den troligen dyr i onödan. Det är inte heller en långsiktig lösning. Jag vill inte gå så långt som att säga att jag är säker på att det var rätt att minska reduktionsplikten, men det kan mycket väl vara så.
…eller så är det inte så, enligt principen att inte låta det bästa bli det godas fiende. Jag tycker det är svårt.

CCS

CCS är när man fångar in CO2 som släpps ut vid förbränning. Om det är bioråvara som bränns brukar det benämnas bio-CCS. Regeringen har uttalat någon form av ambition att ge stöd åt CCS, vilket de inte är först med. Jag minns att Centerpartiet för några år sedan ville göra väsentligen samma sak. CCS brukar få skäll för några saker.

  • Det sägs att CCS är dyrt. Det är korrekt. Det finns troligen inte ett business case i dag för någon form av CCS utan stöd.
  • Det påpekas också, för inte alls länge sedan, att man inte får räkna in CCS i Sveriges EU-mål för minskade utsläpp. Så kanske det är. Men det är ju bara trams. Det viktiga är om vi faktiskt minskar utsläpp, inte om vi plockar pinnar i poängjakten.
  • Det finns en del som är principiellt emot CCS eftersom det, ja hur ska man säga, inte bidrar till omställningen utan tillåter kolintensiv verksamhet. Sluta genast lyssna på folk som säger så. Minskar det utsläpp så minskar det utsläpp. Jag har vare sig tid eller tålamod med att bara ideologiskt renläriga utsläppsminskningar skulle vara tillåtna.

Grejen är att vi är måna om att hålla 1,5-gradersmålet. Men det har varit hundra procent uppenbart i ett antal år att det kommer vara omöjligt att klara 1,5-gradersmålet utan att aktivt avlägsna koldioxid, det har bara varit att kolla på kurvorna i IPCC-rapporterna så syns det direkt. Det är för sent för något annat. Följaktligen måste vi få den tekniken att fungera i stor skala. CCS är inte den mest kostnadseffektiva utsläppsminskningen i dag, men det är en teknik vi måste få på fötter.

Därför tycker jag att det är rätt att på något sätt ge stöd till CCS. Det var rätt när Centerpartiet föreslog det och det är rätt när regeringen i dag vill göra det.

Energin

Den svenska klimatutmaningen är till allra största delen i grunden en energifråga. Det rimliga receptet för att minimera vår fossilförbrukning är: elektrifiera allt som går att elektrifiera, och se till att det finns tillräckligt med fossilsnål el. För sådant som behöver värme snarare än el, se till att det finns tillräckligt med fossilsnål värme. Sedan finns det några svåra fall, som flyg och tunga transporter, där elektrobränsle och biobränsle skulle kunna vara en del av lösningen. Men har vi fixat elektrifieringen och värmen har vi kommit väldigt långt – och omvänt, om vi inte fixar det, då har vi misslyckats totalt. Inte så att inget annat spelar någon roll, men det är det som är vår huvuduppgift.

Den fördubbling av elanvändningen som vi lite till mans antar ska ske de närmaste decennierna handlar huvudsakligen om klimatanpassad produktion. I det ingår inte de avsevärda mängder el som vore trevligt att ha för elektrobränsle, länkat strax ovan. För att ytterligare åskådliggöra proportioner, varje dygn då vi har ett underskott i södra Sverige som tvingar oss att importera 1 GW fulel från kontinenten motsvarar mellan tummen och pekfingret utsläppen från allt svenskt charterflygande till Hurghada en hel säsong. Vilket alltså händer då och då. Åter, det är inte så att utsläppen från flyg är oviktiga. Men de är inte vårt största problem.

Vidare behöver vi förstås en robust elförsörjning även när vi ska ha mer el. Det är en bärande del i vår civilisation. Hamnar vi i ett läge där vi regelmässigt måste ransonera elen har vi förlorat.

Hur ser korten ut?

Jag påstår alltså att energiproduktion i allmänhet och elproduktion i synnerhet är det allra viktigaste att klara av. De närmaste dryga 20 åren behöver vi bygga ut produktionen enormt, samtidigt som vi ersätter eller livstidsförlänger en majoritet av vad vi har i dag. Det är ett kolossalt infrastrukturprojekt som får höghastighetsjärnväg att se ut som växelpengar. Stora infrastrukturprojekt tenderar att ta runt 20 år, och det ligger också i linje med vad storskalig energiproduktion ofta tar att bygga, om man inkluderar planeringsstadiet. Det innebär å ena sidan att vi behöver sätta igång å det snaraste, och å andra sidan att det inte är ett uppenbart hopplöst företag. Det innebär också att vi måste utgå från den teknologi vi har i dag. Visst kan saker bli billigare, visst kan viss teknikutveckling ske – men vi kan inte på något sätt bygga vår plan på att någon framtida teknisk revolution sker och blir ekonomiskt och produktionsmässigt tillgänglig i tid. I praktiken har vi följande kort sammanfattade kort, i alfabetisk ordning, att spela med.

  • Biomassa. Planerbart. Vissa luftföroreningar. Inte så värst skalbart, som nämnts tidigare i detta inlägg är den hållbara tillgången begränsad och det finns mer angelägna saker att göra med biomassan än att elda den för el.
  • Kärnkraft. Planerbar och skalbar. Bidrar med flera för elsystemet stabiliserande egenskaper vilka jag inte går in på närmare i detta inlägg.
  • Solkraft. Intermittent produktion, men skalbar. Särskilt om/när vi börjar använda luftkonditionering i större utsträckning skulle det kunna spela en viss roll, eftersom AC-behovet samvarierar med solinstrålningen. Annars är det främsta problemet med solel att när elbehovet är som störst – traditionellt kalla vintrar – producerar solanläggningar i stort sett ingenting. Så när man designar ett elsystem måste man ändå bygga annan produktion som klarar topplasten utan något solbidrag.
  • Vattenkraft. Planerbart, men inte nämnvärt skalbart utöver vad som redan byggts ut i Sverige. Det kan gå att klämma ut lite mer både effekt och energi men inte särskilt mycket. Även vattenkraft bidrar med stödtjänster för elnätet, precis som kärnkraft gör.
  • Vindkraft. Intermittent produktion, men skalbar. Har liksom solel problem med att när behovet är som allra störst tenderar produktionen att vara liten. Ja det blåser på vintern men just i det kallaste vädret är det ofta svaga vindar. Dock klart bättre säsongsprofil än solel.

Lagring då? Nej. Storskalig lagring, sådan som täcker upp på tidsskalan dagar och veckor snarare än enstaka timmar, existerar inte. Sorteras i lådan ”någon framtida teknisk revolution”.

Hur behöver korten spelas?

Fortfarande med fokus på el – utgående från listan ovan kan vi se att biomassa och solel inte är något vi bör ha som dominerande element i ett svenskt elsystem. Vattenkraft är viktigt på flera sätt men är inte expanderbart. Återstår vindkraft och kärnkraft som kan expanderas mycket, och det är vad staten framöver behöver se till att det sker.

Av rent tekniska/fysikaliska skäl kommer en stor del av denna expansion behöva vara kärnkraft. Allt annat vore att ta stora risker både med vår elförsörjning och vårt klimatuppdrag. Exakt hur mycket kärnkraft respektive vindkraft som behövs går inte att veta helt säkert, men det går att göra välgrundade ansatser. Den mängd kärnkraft motsvarande tio konventionella reaktorer som regeringen för ett tag sedan talade om lär inte vara i överkant.

Vindkraft har på sistone, av flera orsaker, fått ekonomiska problem. Mer vindkraft kommer ändå behöva byggas. Staten behöver se till att det sker. Men vi har redan byggt mycket vindkraft och är vana vid det. Vi är dock inte vana vid att bygga ny kärnkraft och det finns en rad både formella och informella hinder. Min, ahem, kärnpoäng här är: det kommer vara svårt att bygga en massa ny kärnkraft, men det är helt nödvändigt att vi gör det. Det pratas ofta om att vi måste göra stora omställningar. Ja. Det är det här som är omställningen. Inte hela, men en stor del av den.

Det är inte tillräckligt att enbart bygga kärnkraft, många andra bitar måste också på plats. Men det är nödvändigt. Gör vi inte det så kommer vi misslyckas.

Och hur spelas korten?

Hur går det då? Sannerligen, jag vet inte. I Tidöavtalet var man tydliga med att kärnkraft ska byggas. Det har sedan tagits viktiga steg. Jag vet att det finns god kompetens bland tjänstemännen. Men det händer också konstiga saker, som när klimat- och miljöministern aviserade att man skulle bygga (motsvarande?) tio reaktorer, men regeringen sedan på ett opakt sätt backade från det. Vad händer egentligen? Jag vet inte.

En del sådant som behöver hända blir inte stora rubriker. Jag exemplifierar dragningen av vik GD på den här pressträffen (Youtube); inte rubrikstoff men samtidigt potentiellt något av det mest klimatmässigt viktiga på hela året. Det är vanskligt att döma klimatpolitiken endast på vad som ger stora rubriker och debattvågor. Det är också svårt att göra annat, om man inte lägger all sin fritid på att bevaka politik, vilket förstås inte är unikt för energi- och klimatområdet.

På det hela taget

Om jag ska sammanfatta, vad har vi då på regeringens klimatpolitik i det här inlägget? Något jag tror är ett felgrepp, något jag tror är rätt, något jag tycker är svårt att avgöra om det är fel eller inte. Och så den stora frågan, som på sikt kommer överskugga de andra frågorna. Där finns rörelse i rätt riktning, men det går ännu inte att säga vad som kommer bli av det.

Jag är inte beredd att instämma i vad jag uppfattar som en kör om att regeringens klimatpolitik är katastrofal. Jag är inte heller beredd att säga att den är lyckad. Jag hoppas att energisidan klarnar, och på ett önskvärt sätt, de närmaste åren. Skulle regeringen lyckas med det vore det en stor framgång och antagligen den enskilt viktigaste klimatåtgärden på många år. Om den inte lyckas med det har jag svårare att se vad vi ska med den här regeringen till.

Publicerat i Energetiskt material, Politik | Kommentarer inaktiverade för Regeringen och klimatet