Jag läste lite i senaste Neo, bland annat en artikel om favoritmardrömmen att någon lyckas smälla av en atombomb i New York. (Som ett stickspår kan jag nämna att jag på allvar länge tänkt att jag skulle tveka inför att bosätta mig i en högprofilmetropol just av den anledningen.) Förutom den mänskliga kostnaden berörs tänkbara effekter på världsekonomin. Erik Belfrage, ordförande för Näringslivets internationella råd, säger bland annat
Den globala ekonomin är extremt känslig för systemchocker, eftersom många företag håller minimala lager och är beroende av leveranser just in time.
Såväl attackerna den 11 september och kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011 skapade störningar i leveranserna av delkomponenter som skulle användas i annan tillverkning.
Kärnkraftsolyckan i Fukushima?
Det här är något jag tycker man ser ganska ofta, eller åtminstone för ofta.
Visst, kärnkraftsolyckan var och är sannerligen ingen picknick, vilket jag tidigare uppehållit mig vid. Visserligen har ingen såvitt jag vet hittills dött av den, men många har (av mer eller mindre goda skäl) tvingats flytta och hela tillställningen kommer bli jättedyr. Men… har alla glömt jordbävningen? Tsunamin? Ni vet, de där grejerna som dödade uppåt tjugotusen människor, skadade ännu fler och spolade bort stora kustnära områden? Är det ingen som kommer ihåg satellitbilderna före och efter? Alla bränder och explosioner i saker som inte var kärnkraftverk? Filmerna på en till synes ändlös våg som äter allt i sin väg?
Det var det som var den allvarliga katastrofen. Det var, såvitt jag vet, i allt väsentligt den som hade sönder produktions- och logistikkedjor. Det var den som dödade människor och förstörde hem och samhällen.
Det har bara gått ett och ett halvt år, och redan pratas det som om Fukushima var den stora katastrofen och jordbävningen och tsunamin är glömd.
Möjligen har jag själv gjort mig skyldig till något sådant. Jag har själv skrivit mer om Fukushima än naturkatastrofen. Det kan också bli så att kärnkraftkatastrofen på sikt får större följder för Japan, när man i panik stänger ned i stort sett all kärnkraft (med betydande förluster i liv, miljö och ekonomi).
Men det förändrar inte grundfrågan. Vi må ha en förmåga att gå upp i skrikläge så fort någon nämner kärnkraft, men det är ingen ursäkt för att skriva om historien så att den 11 mars 2011 blir en kärnkraftsolycka och inget annat.
Förvånansvärt vettig 