Det här inlägget lär vara intressant främst om man hyser ett intresse för Centerpartiets inre liv.
SvD har ringt runt i partiet och letat alliansuppror. Nå, den som söker ska finna. SvD har funnit att en betydande del av distrikten vill ”ha ett helt annorlunda samarbete där Centern står upp för sin egen politik, tar större plats och är mer olydigt, provocerande och samhällskritiskt”, medan en del går så långt som att ”lossa banden helt och att Centern går fram som ett eget parti i valet 2014 och att man därefter tittar på den politiska kartan och bestämmer hur man ska agera”. Jag grottar inte ned mig i hur rättvisande SvDs siffror i; det spelar ingen större roll för resonemanget.
Jag tror att det finns två delar i det här. En del är oro, i vissa fall gränsande till panik, över svajigt opinionsstöd. Och visst, C har länge gått knackigt i opinionsundersökningarna. Det är också ett känt fenomen att småpartier har det röstmässigt svårt i en koalition med betydligt större partners. Det där är något som många funderat på utan att hitta några riktigt bra lösningar, om man inte räknar att begagna sig av valteknisk samverkan (vilket förvisso kan vara en bra idé). Men att bara titta på opinionssiffror är fel angreppssätt. Målet med att driva ett politiskt parti bör rimligen primärt vara att få genomslag för sin politik, inte att få höga röstetal. Det senare är ett medel för det förra. Ett litet parti kan givetvis inte förvänta sig att få igenom alla delar av sin politik, men C har med viss rätta på sistone slagit sig för bröstet för att ha fått igenom en hel del hjärtefrågor i budgetförhandlingarna. Ett exempel är det nyligen omskrivna RUT-avdraget. Visst kan det vara så att många tänker på det som en alliansgrej snarare än en C-grej, men det är ofta priset man betalar för att göra saker tillsammans.
Jag säger inte att samarbetet inom Alliansen fungerar utan anmärkningar eller att det vore dåligt att fundera över sin kommunikation, men en av nervositet framkallad kulturrevolution kan knappast vara rätt recept för den resultatorienterade.
Sedan det här med att lämna Alliansen, köra 2014 som eget rejs och sedan välja och vraka bland alternativen:
Dudes…
Hur tänkte ni nu?
Tänk på de frågor Center drivit på sistone. Det har till stor del varit frågor som i svensk kontext sorterar i ett liberalt fack. Vilken sorts beräkning ligger till grund för tanken att man skulle kunna få större utdelning för sådant på vänstra planhalvan? Som jag var inne på i förra stycket, inget politiskt samarbete kommer vara utan besvikelser och imperfektioner, Alliansen inkluderat. Det leder dock inte med någon automatik till att det centerpartistiska gräset är grönare på andra sidan. RUT i en S-regering? Eller sänkt bolagsskatt? Eller sänkt moms? Eller över huvud taget en positiv inställning till marknadsekonomi? Eller gehör för tanken att inte allt måste detaljstyras centralt? Omtänk på arbetsmarknaden? Jo tjena.
Den som får hjärtsnörp av svajiga opinionssiffror bör dessutom hålla i minnet att väljare tenderar att straffa otydliga partier, speciellt om de är otydliga med vilken politisk sida de tänker välja efter valet.
Det kan förstås finnas andra anledningar till att vilja lämna Alliansen, som att man inte gillar Centerns politik de senaste åren och längtar tillbaka till tiden som S-filial. Det är ingen hemlighet att Centerns ideologiska nytändning vållat inre konvulsioner – ungefär som de nya Moderaterna vållat gammelmoderater en del smärta, och de skäggigare miljöpartisterna som vill ha mindre Södermalm och mer shamantrumma (oaktat att skillnaden är försumbar). Men S-filialen är stängd. Det vore dumt att lova att den så är för all framtid, och en inre debatt är nödvändig för ett hälsosamt parti, men för överskådlig framtid lär S-fantasterna i C ha uppförsbacke.
I förlängningen krävs givetvis en viss nivå på röstsiffrorna för att kunna vara kvar i Riksdagen och sitta i en regering, men att drabbas av femtioårskris, ändra sin relationsstatus till ”it’s complicated” och börja ringa upp gamla flammor är knappast rätt beslut.
Förvånansvärt vettig 