Posts Tagged ‘skolan’

Obetydlig fotnot om skolvalets obetydlighet

söndag 9 februari, 2014

För ett tag sedan skrev jag (Att tänka fritt är stort men tänka shit pommes frites är störigare) och alla andra om skoleländet och vad det kunde tänkas bero eller inte bero på.
Det var mycket poppis att skylla allt eller det mesta på det fria skolvalet. Jag argumenterade för att skolvalet bör behållas även om man kunde visa att det var till men för de genomsnittliga skolresultaten.
Det är en prioritering man alldeles uppenbart kan tycka annorlunda om. Lyckligtvis verkar det som om det är ett val vi inte behöver ställas inför. I samma inlägg påpekade jag att de data som fanns tillgängliga inte verkade ge stöd för att skolvalet skulle ha en negativ effekt på resultaten, och att även Skolverket håller med om det (jag har tyvärr slarvat bort länken till det senare).

Nu finns det ytterligare lite data som pekar i samma riktning, presenterat av Andreas Bergh vid Lunds universitet.
Urval:
We find that increased school choice had very small, but positive, effects on marks at the end of compulsory schooling, but virtually zero effects on longer term outcomes such as university education, employment, criminal activity and health
Också läsvärt: äldre Bergh-inlägg på samma tema

Det tycks alltså som om mer och mer pekar på att det fria skolvalets inverkan på snittresultaten är liten men positiv. Nyckelordet här tycker jag inte är ”positiv” utan ”liten”. Den som vill använda fria skolvalet som slagträ i resultatdebatten har av allt att döma inte mycket saklig grund att stå på, vare sig hen argumenterar för eller emot skolvalet.

Skolans resultat och huruvida man bör ha fritt skolval är, eller bör vara, två olika frågor.

Annonser

Att tänka fritt är stort men tänka shit pommes frites är störigare

torsdag 5 december, 2013

Det är lag på att alla ska tycka till när det presenteras PISA-data om skolan, och nu har turen kommit till mig.
Givetvis har det högljutt tyckts att detta visar att Björklunds senaste uppsättning skolreformer inte fungerar. Vare sig man gillar reformerna eller inte är det inte en slutsats man kan dra. Jag ska erkänna att jag inte har örnkoll på alla skolreformer som genomförts, men det stora lasset kom väl 2011. Det är två år sedan. De elever som 2012 testades i den här PISA-omgången har gått i stort sett hela sitt skolliv i den gamla skolan. Om 2011-reformerna får någon effekt kommer de inte att synas på en bunt år än.
Men om det inte är 2011-reformerna som ställt till resultaten, vad är det då? Hur kommer det sig att det enligt PISA går sämre och sämre för den svenska skolan?
Jag tror inte att någon verkligen vet det. Men jag tänkte diskutera två hypoteser som ofta kommer upp, utan att för den skull hävda att det är de enda tänkbara förklaringarna.

Lärarutbildningen
Jag tycker inte att det i dag pratas så mycket om lärarutbildningen, men för några år sedan var den mycket på tapeten. Och nog verkade det finnas fog för kritik. Någon kanske minns Zarembas artikelserie på temat. Själv minns jag anekdotiskt hur ingen av de lärarstudenter jag pratade med för typ tio år sedan var nöjd med nivån. Jag minns den nästan färdiga matte- och NO-lärare jag labbade med på en grundläggande astronomikurs, och som tycktes sakna både matematiska grundkunskaper och matematiskt tänkande. Jag har ingen länk tillgänglig, men jag vill också minnas att utbildningen fick rätt hård kritik från mer formellt håll.
Det betyder inte att alla utexaminerade lärare från den tiden är dåliga. Jag misstänker att minst en av dem jag pratade med är en utmärkt lärare. Men det är i så fall hens egen förtjänst, inte lärarutbildningens. Jag tror att jag är en duglig civilingenjör, men det hade jag inte varit om inte utbildningen, trots sina fel och brister, på det hela taget varit bra. Har man en undermålig lärarutbildning kan man inte förvänta sig att snittläraren blir bra, och om snittläraren inte är bra lär det avspegla sig i skolresultaten.

Okej. Låt oss anta att lärarutbildningen under lång tid varit en starkt bidragande orsak till dagens sjunkande resultat. Låt oss också anta att de reformer utbildningen genomgått nu gjort det till en utmärkt utbildning. När kan man då förvänta sig resultat?
Det räcker förstås inte med att det börjar studenter på den nya utbildningen.
Det räcker inte heller med att det, fyra-fem år senare, börjar examineras lärare från nya utbildningen.
De måste antagligen också hinna bli det dominerande inslaget på sin arbetsplats. Det lär ta storleksordningen två decennier till.
Sedan måste dessutom elevkullarna gå igenom skolan som präglas av lärarna som gått igenom den nya utbildningen. Det är ytterligare en bunt år.
Sammantaget kan man förvänta sig att ett ordentligt genomslag kan fås efter i runda slängar trettio år.
Trettio år.
Den här aspekten av problemet är inget man ser en förändring av från en regeringsmandatperiod till en annan, hur genomgripande, bra eller dåliga reformerna än är.

Det fria skolvalet
Det fria skolvalet är mer populärt att angripa i dag; det tas upp så snart tillfälle ges, till exempel i DN alldeles nyss. Dessa attacker bär ofta en ideologisk prägel, men det behöver inte med nödvändighet betyda att det inte ligger något i dem. Jag har till exempel ofta en ideologisk ståndpunkt i mycket av det jag skriver om, men vill gärna tro att det inte förvandlar allt till snömos.
Låt oss därför, för diskussionens skull, anta att det fria skolvalet är en starkt bidragande faktor till sjunkande PISA-resultat, och att mekanismen är att duktiga elever tenderar att välja samma skolor vilket ger segregering.
Betyder det att man, som vissa vill, bör avskaffa det fria skolvalet?
Nej, det gör det inte.
Tanken att skolan inte var segregerad förr är befängd. Den var bara segregerad på ett annat sätt – då efter bostadsort. Att bostadsmarknaden dras med betydande segregering är det i sin tur ingen som brukar bestrida.

Jag är uppvuxen i ett otroligt medelklassigt område, och mina skolklasser har i allt väsentligt varit en homogen sammanslutning av lokala medelklassbarn. Nu och ett tag till bor jag i centrala Stockholm, granne med ett gymnasium. Gående till och från det gymnasiet ser jag hyggligt stora mängder elever med uppenbar invandrarbakgrund. Jag kan givetvis inte veta att de inte bor i city, men en hastig blick på de boende i kvarteren här gör det långsökt att alla dessa elever bor i innerstan. Vore det inte för det fria skolvalet skulle de inte ha en chans att få gå i den här skolan. Boende i Husby skulle i skolan bara träffa andra som bor i Husby, och boende i innerstan skulle bara träffa andra som bor i innerstan. Det är segregering.
Precis varför de har valt innerstadsskolan vet inte jag. Jag vet inte om det är en extra bra skola. Men det kommer inte an på mig att välja åt dem. Ska man ta ifrån eleverna och deras föräldrar rätten att välja skola ska man ha väldigt bra skäl till det.

Är det då inte väldigt bra skäl att vilja hejda dagens segregering och sjunkande PISA-resultat? Tja, målet är vällovligt men medlet fel. Det vilar på idén att duktiga elever är skyldiga att vara förebilder åt mindre duktiga. Att de duktiga ska pytsas ut som någon sorts maskotar eller harar, och dra de mindre duktiga efter sig. Det är att göra de duktiga barnen inte till mål i sig, utan till medel för andra. Redan där borde man dra öronen åt sig. Gör man inte det kan jag fortsätta med att en sådan lösning lägger vuxenvärldens skolmisslyckande på barnen. När man inte lyckats ordna en skola som klarar av att få med sig alla barn, då säger man alltså att det är de duktiga barnens ansvar att fixa de mindre duktiga barnens skolgång? I vilken värld låter det som en hygglig lösning?

Den skarpsynte läsaren ser att jag inte presenterar någon egen lösning på just det här problemet (om vi nu alltså för diskussionens skull utgår från att problemet är reellt). Men att man inte har en bra lösning innebär inte att vilket förslag som helst är bra. Att avskaffa det fria skolvalet är helt enkelt fel väg.

Det finns fler skäl till varför skolvalet bör behållas.
Om elever placeras på skola efter bostadsort betyder det att skolor är garanterade ett visst elevunderlag. Detta har mer karaktären av skolans rätt till elever än elevens rätt till skola. Man kan i princip tänka sig att det ger långsiktighet för att utveckla verksamheten, men att ta bort det yttre förändringstrycket brukar inte göra underverk för utveckling. Tvärtom har man kunnat se att kommunala skolor i områden med mycket friskolor har behövt rycka upp sig – och också har gjort det.

Slutligen ska sägas att även om jag nu alltså, för diskussionens skull, utgått från att det fria skolvalet inverkat menligt negativt på skolresultat ska man inte för den skull vara säker på att så verkligen är fallet. Andra som tittat ingående på frågan kommer fram till att ”Sammantaget ser vi inga dramatiska effekter, vare sig positiva eller negativa, av de ökade möjligheterna att välja skola”. Skolverket själva säger att det inte går att dra några säkra slutsatser om skolvalets effekt på resultaten. Om effekten var stor borde den rimligen vara akamediskt välbelagd nu. Så tycks inte vara fallet.
Att avskaffa det fria skolvalet skulle, menar jag, vara fel även om det vore skyldigt till resultatnedgången. När det nu inte verkar finnas ordentliga data som tyder på att skolvalet verkligen är boven vore det förstås än mer galet att ta bort det.

Kommunaliseringen och resurserna
Som extranummer ska jag beröra två förklaringar till som ibland framförs, skolans kommunalisering och bristande resurser. En synbarligen plausibel iakttagelse är att medan skolan för staten är en investering för framtiden, är den för en enskild kommun mer en kostnad i budgeten. Kommunerna ska därför behandla skolan sämre än staten. Vad som talar emot det är att, som jag uppmärksammade för några inlägg sedan, skolan fått mer och mer resurser; skolan har aldrig haft så mycket pengar som i dag. Även om man förstås inte kan utesluta att det skulle gå att göra bra saker med ännu mer resurser innebär det att man rimligen kan utesluta resursbrist som orsak till kraftig nedgång i resultaten. Och om kommunaliseringen ställt till med elände så verkar det inte vara genom att strypa pengakranen.

Så.
Vad är kondensatet av det här inlägget? Vad ska vi göra?
Kondensatet är egentligen vad vi inte ska göra. Vi ska inte drabbas av panik. Vi ska inte hemfalla åt ”Vi måste göra något. Detta är något. Alltså måste vi göra det.” Vissa frågor kanske tål att användas vårdslöst som trubbigt tillhygge att tillgripa i sluggerdebatt. Skolan gör det inte. Undviker vi oöverlagda paniksvängar har vi kanske inte vunnit, men vi har i alla fall undvikit att göra saken än värre.

Skatteskolan: skatter och skolan

söndag 3 november, 2013

Jag hade ett utbyte på Facebook som jag sedan kom på skulle passa någorlunda som blogginlägg. Here goes, kanske lite lösryckt.
Den här artikeln turnerade nyligen i min Facebook-feed:
”Din futtiga gåva köper dig inte fri” (ledarkrönika Aftonbladet), med utsagor som ”Nedmonterin­gen av folkhemmet och välfärdsstaten har fått givna konsekvenser”.

Jag bemötte den kort:
Bull.
Sedan 2006 har skatteintäkterna i nominella tal ökat med 11%, vilket justerat för inflation betyder att de är ungefär samma.
Skolan har inte mindre resurser nu än förut.
Det betyder inte att allt i välfärdsstaten är perfekt och har oändliga resurser. Men så har det aldrig, aldrig varit.
Tal om nedmontering av välfärdsstaten har mer med dåligt minne än fakta att göra. Oavsett om man är nyliberal och önskar att det vore så, eller om man är illröd och vill kasta smuts på regeringen.

Jag fick mothugg, huvudsakligen om skolan och skattesänkningar. Replikerade:
Resurser till skolan totalt redovisar SCB här.
skolresurser SCB
Sammantaget ökande resurser. Det gäller även om man tex tittar på resurser till förskola som andel av BNP.
Jag hittar inte på rak arm siffror på elevunderlaget, men är rätt säker på att antalet elever i skolan minskat väsentligt på senare år. Antal elever per lärare i grundskolan visas här.

Det stämmer att regeringen sänkt inkomstskatter, men med överlägset störst procentuell effekt för låginkomsttagare. Jag gick igenom det där grundligt 2010, och sedan dess har inte mycket hänt.
Sänkt inkomstskatt i procent

Trots att inkomstskatterna sänkts har dock som sagt de totala skatteinkomsterna inte minskat. Det går inte att komma ifrån. Jag tycker till exempel att det, med ett av världens största skatteuttag, kunde finnas en poäng med något minskade skatteuttag även i rena pengar. Men så har det inte blivit.

Däremot kan det förstås vara så att det sparas på enskilda skolor och förskolor. Men detta är kommunala verksamheter, och det är kommunen som bestämmer hur dessa pengar ska fördelas. Regeringen kan ha åsikter och påverka, men i slutändan bestämmer kommunen. För förskolan lär kommunstyret vara minst lika viktigt som vilka som har regeringsmakten.

Min huvudpoäng är att ska man, som artikelförfattaren i Aftonbladet, prata i domedagstonfall om välfärdsstatens nedmontering bör man ha fakta med sig. Det har han inte. Att det sedan alltid är lätt att minnas att allt var bättre förr, det är en annan sak.

Uppdatering 21 december
När jag skrev inlägget ovan var jag alltså ganska men inte helt säker på att grundskolans resurser ökat inte bara i absoluta tal, utan även per elev. För några dagar sedan publicerade Ekonomifakta en graf över just detta samband:
skolresurs per elev
Om vi utgår från att grafen stämmer torde vi kunna lägga i alla fall den diskussionen åt sidan.

Inrutad läxläsning

lördag 13 oktober, 2012

På sistone har det diskuterats en del huruvida RUT-avdraget bör gälla även för läxläsning. Med tanke på hur hett jag tidigare argumenterat för RUT kan man tro att jag skulle vara oreserverat för, men riktigt så enkelt tycker jag inte det är.
En annan sak jag argumenterat för är ett enkelt skattesystem. Det här att hålla på och skruva till skattesatser per näring och differentiera momssatser är egentligen inget vidare. Det snedvrider, kan skapa konstiga incitament och effekter man inte alls hade räknat med. Det är dessutom krångligt och svåröverblickbart. Allt annat lika bör man ha så enhetlig beskattning som möjligt.

Men allt annat är inte lika. Ett bra exempel är just avdrag för städning i hemmet. Ja, avdrag för just den utpekade sektorn bryter mot principen om enkelhet i systemen. Men det har med sig två stora fördelar.
1: Det erbjuder en väg in på arbetsmarknaden för många människor som annars i många fall stått långt ifrån en reguljär anställning.
2: Det har stor potential att slå mot en svart sektor, inte genom att utplåna den, utan genom att göra den vit.
Dessutom har det enligt alla rimliga beräkningar jag sett varit statsfinansiellt lönsamt (genererande mellan en och två skattekronor för varje utbetalad krona, om google är min vän).

Jag frågar mig om samma två fördelar verkligen gäller för läxläsning.
Det är rimligt att anta att den som är kvalificerad att ge läxhjälp, och då det verkligen handlar om läxhjälp och inte barnpassning, inte står sådär himla långt från den reguljära arbetsmarknaden.
Och den svarta sektorn då – finns det verkligen en stor svart sektor för läxläsning? Det var jag beredd att a priori avfärda. Men så kom jag på att jag har faktiskt själv medan jag var student tagit emot hundralappar för hjälp med gymnasiefysik.

(Mellanspel! En anekdot vars sanningshalt jag inte kontrollerat och även kan minnas fel. Det hände sig någon gång före 2003 att en man ringde skatteverket och sade att han hade hjälp av grannbarnen med gräsklippning, motsvarande, och nu undrade han hur han skulle hantera det skattemässigt. Skatteverket skruvade på sig lite och svarade ungefär att det där, det brukar man strunta i. Mannen, vid namn Fredrik Reinfeldt, framhärdade och framhöll att han satt i riksdagens finans- eller skatteutskott (jag minns inte vilket), och att det var viktigt att det här blev rätt. Skatteverket vidhöll dock att det inte fanns något praktiskt sätt att ordna det på.)

Så, nå. Jag lär ju inte ha varit ensam med att ägna mig åt sådant. Och nä, mycket riktigt. Ett företag i branschen uppger att det ökat sin omsättning med 1900% på senare år (länkens ålder indikerar hur länge det här inlägget fått ligga för fäfot).
Även om det företaget kan vara ett extremt exempel torde det i praktiken betyda att tidigare gjordes sådant här svart, eller inte alls.
Jag tror ändå inte att läxläsning varit ett stort svart hål på samma sätt som hemstädning, men jag skulle känna mig aningen tondöv om jag helt ignorerade en sådan tillväxt.

Så vad säger jag om läx-rut då? Bu eller bä? Bajs eller tårta?
Jag lutar åt tårta. Skälen är inte lika björnstarka som för den hemstädning som normalt förknippas med rut, och läxläsning ensamt hade måhända inte motiverat att frångå enhetlig beskattning. Men när man ändå håller på verkar det i praktiken finnas hyggliga skäl att låta läxläsning också passera.

Det finns förstås invändningar. En av dem är att det kostar pengar för staten, och att de pengarna kunde användas bättre. Med ledning av hur det gått på övriga rut-sidan och att det för rut-läxläsningen till mycket stor del – om nu en hastig artikel i Aftonbladet, måjagaldrigbehövalänkaditigen, är något att gå på – verkar handla om nya vita jobb snarare än existerande vita jobb som får skatteavdrag, är det rimligt att gissa att nettokostnaden för staten blir liten.
(Förenklat resonemang: Å ena sidan får staten i och med rut en frånvaro av inkomst på 50% av arbetskostnaden. Å andra sidan går cirka 50% av en normal arbetskostnad lönekostnad direkt i skatt till staten.)
Visst kan man i princip tänka sig att det finns än effektivare sätt att spendera den lilla kostnad det kanske blir tal om, och jag gillar förstås att skattepengar används effektivt. Frågan är dock om det inte är att låta det bästa bli det godas fiende, och om det i så fall inte finns värre ineffektiviteter att ta av först. Anställa fler administratörer och färre ingenjörer till exempel…

En annan invändning är att det är fel i sig att göra det lättare att betala för läxhjälp, eftersom det kommer öka klyftorna mellan rika och fattiga, hög- och lågpresterande elever.
Någon gång borde jag skriva ett inlägg där jag gör upp med den dåliga och destruktiva användningen av begreppet ”de rika”, men inte i dag.
Tja. Dels behöver det inte vara så enkelt som att det är akademikerna som köper läxhjälp medan hantverkarna låter bli. Det kan också bli barn i ickeakademiska hem som blir de mest frekventa användarna. Eller för den delen att det blir lättare att få tag på läxhjälp för den som inte redan råkar känna rätt personer.
Dels – det är förvisso inte givet att läxor alltid är vägen till framgång, men ja, det kan inte uteslutas att någon elev någonstans tack vare rut kommer förbättra sina skolresultat. Men är det då en sådan katastrof? Det råder ett visst konsensus om att den svenska skolan har problem med resultaten. Rut-läxläsning kommer inte ensamt att råda bot på det, antagligen inte ens göra någon större skillnad, men att motsätta sig en utveckling som möjliggör att några förbättrar sig eftersom det finns en risk att de som förbättrar sig inte är de elever som presterar som sämst i dag… alltså, med den mentaliteten har man bundit fast sig vid ett ”race to the bottom” som det ibland heter.
För snart sagt varje tänkbar reform med bäring på skolväsendet kommer det gå att hitta en elev som presterar dåligt och som inte kommer gynnas. Ska man invänta en reform som garanterat inte kommer att öka prestationsavståndet mellan två elever, ja då lär man få vänta.

När jag började grunna på det här var jag inte alls säker på att jag skulle landa i att vara för. Jag har fortfarande svårt att riktigt hetsa upp mig över läx-rut, men i alla fall i dag tycker jag att mer talar för att man ska tillåta det än att man inte ska göra det.