Posts Tagged ‘Fria skolvalet’

Obetydlig fotnot om skolvalets obetydlighet

söndag 9 februari, 2014

För ett tag sedan skrev jag (Att tänka fritt är stort men tänka shit pommes frites är störigare) och alla andra om skoleländet och vad det kunde tänkas bero eller inte bero på.
Det var mycket poppis att skylla allt eller det mesta på det fria skolvalet. Jag argumenterade för att skolvalet bör behållas även om man kunde visa att det var till men för de genomsnittliga skolresultaten.
Det är en prioritering man alldeles uppenbart kan tycka annorlunda om. Lyckligtvis verkar det som om det är ett val vi inte behöver ställas inför. I samma inlägg påpekade jag att de data som fanns tillgängliga inte verkade ge stöd för att skolvalet skulle ha en negativ effekt på resultaten, och att även Skolverket håller med om det (jag har tyvärr slarvat bort länken till det senare).

Nu finns det ytterligare lite data som pekar i samma riktning, presenterat av Andreas Bergh vid Lunds universitet.
Urval:
We find that increased school choice had very small, but positive, effects on marks at the end of compulsory schooling, but virtually zero effects on longer term outcomes such as university education, employment, criminal activity and health
Också läsvärt: äldre Bergh-inlägg på samma tema

Det tycks alltså som om mer och mer pekar på att det fria skolvalets inverkan på snittresultaten är liten men positiv. Nyckelordet här tycker jag inte är ”positiv” utan ”liten”. Den som vill använda fria skolvalet som slagträ i resultatdebatten har av allt att döma inte mycket saklig grund att stå på, vare sig hen argumenterar för eller emot skolvalet.

Skolans resultat och huruvida man bör ha fritt skolval är, eller bör vara, två olika frågor.

Annonser

Att tänka fritt är stort men tänka shit pommes frites är störigare

torsdag 5 december, 2013

Det är lag på att alla ska tycka till när det presenteras PISA-data om skolan, och nu har turen kommit till mig.
Givetvis har det högljutt tyckts att detta visar att Björklunds senaste uppsättning skolreformer inte fungerar. Vare sig man gillar reformerna eller inte är det inte en slutsats man kan dra. Jag ska erkänna att jag inte har örnkoll på alla skolreformer som genomförts, men det stora lasset kom väl 2011. Det är två år sedan. De elever som 2012 testades i den här PISA-omgången har gått i stort sett hela sitt skolliv i den gamla skolan. Om 2011-reformerna får någon effekt kommer de inte att synas på en bunt år än.
Men om det inte är 2011-reformerna som ställt till resultaten, vad är det då? Hur kommer det sig att det enligt PISA går sämre och sämre för den svenska skolan?
Jag tror inte att någon verkligen vet det. Men jag tänkte diskutera två hypoteser som ofta kommer upp, utan att för den skull hävda att det är de enda tänkbara förklaringarna.

Lärarutbildningen
Jag tycker inte att det i dag pratas så mycket om lärarutbildningen, men för några år sedan var den mycket på tapeten. Och nog verkade det finnas fog för kritik. Någon kanske minns Zarembas artikelserie på temat. Själv minns jag anekdotiskt hur ingen av de lärarstudenter jag pratade med för typ tio år sedan var nöjd med nivån. Jag minns den nästan färdiga matte- och NO-lärare jag labbade med på en grundläggande astronomikurs, och som tycktes sakna både matematiska grundkunskaper och matematiskt tänkande. Jag har ingen länk tillgänglig, men jag vill också minnas att utbildningen fick rätt hård kritik från mer formellt håll.
Det betyder inte att alla utexaminerade lärare från den tiden är dåliga. Jag misstänker att minst en av dem jag pratade med är en utmärkt lärare. Men det är i så fall hens egen förtjänst, inte lärarutbildningens. Jag tror att jag är en duglig civilingenjör, men det hade jag inte varit om inte utbildningen, trots sina fel och brister, på det hela taget varit bra. Har man en undermålig lärarutbildning kan man inte förvänta sig att snittläraren blir bra, och om snittläraren inte är bra lär det avspegla sig i skolresultaten.

Okej. Låt oss anta att lärarutbildningen under lång tid varit en starkt bidragande orsak till dagens sjunkande resultat. Låt oss också anta att de reformer utbildningen genomgått nu gjort det till en utmärkt utbildning. När kan man då förvänta sig resultat?
Det räcker förstås inte med att det börjar studenter på den nya utbildningen.
Det räcker inte heller med att det, fyra-fem år senare, börjar examineras lärare från nya utbildningen.
De måste antagligen också hinna bli det dominerande inslaget på sin arbetsplats. Det lär ta storleksordningen två decennier till.
Sedan måste dessutom elevkullarna gå igenom skolan som präglas av lärarna som gått igenom den nya utbildningen. Det är ytterligare en bunt år.
Sammantaget kan man förvänta sig att ett ordentligt genomslag kan fås efter i runda slängar trettio år.
Trettio år.
Den här aspekten av problemet är inget man ser en förändring av från en regeringsmandatperiod till en annan, hur genomgripande, bra eller dåliga reformerna än är.

Det fria skolvalet
Det fria skolvalet är mer populärt att angripa i dag; det tas upp så snart tillfälle ges, till exempel i DN alldeles nyss. Dessa attacker bär ofta en ideologisk prägel, men det behöver inte med nödvändighet betyda att det inte ligger något i dem. Jag har till exempel ofta en ideologisk ståndpunkt i mycket av det jag skriver om, men vill gärna tro att det inte förvandlar allt till snömos.
Låt oss därför, för diskussionens skull, anta att det fria skolvalet är en starkt bidragande faktor till sjunkande PISA-resultat, och att mekanismen är att duktiga elever tenderar att välja samma skolor vilket ger segregering.
Betyder det att man, som vissa vill, bör avskaffa det fria skolvalet?
Nej, det gör det inte.
Tanken att skolan inte var segregerad förr är befängd. Den var bara segregerad på ett annat sätt – då efter bostadsort. Att bostadsmarknaden dras med betydande segregering är det i sin tur ingen som brukar bestrida.

Jag är uppvuxen i ett otroligt medelklassigt område, och mina skolklasser har i allt väsentligt varit en homogen sammanslutning av lokala medelklassbarn. Nu och ett tag till bor jag i centrala Stockholm, granne med ett gymnasium. Gående till och från det gymnasiet ser jag hyggligt stora mängder elever med uppenbar invandrarbakgrund. Jag kan givetvis inte veta att de inte bor i city, men en hastig blick på de boende i kvarteren här gör det långsökt att alla dessa elever bor i innerstan. Vore det inte för det fria skolvalet skulle de inte ha en chans att få gå i den här skolan. Boende i Husby skulle i skolan bara träffa andra som bor i Husby, och boende i innerstan skulle bara träffa andra som bor i innerstan. Det är segregering.
Precis varför de har valt innerstadsskolan vet inte jag. Jag vet inte om det är en extra bra skola. Men det kommer inte an på mig att välja åt dem. Ska man ta ifrån eleverna och deras föräldrar rätten att välja skola ska man ha väldigt bra skäl till det.

Är det då inte väldigt bra skäl att vilja hejda dagens segregering och sjunkande PISA-resultat? Tja, målet är vällovligt men medlet fel. Det vilar på idén att duktiga elever är skyldiga att vara förebilder åt mindre duktiga. Att de duktiga ska pytsas ut som någon sorts maskotar eller harar, och dra de mindre duktiga efter sig. Det är att göra de duktiga barnen inte till mål i sig, utan till medel för andra. Redan där borde man dra öronen åt sig. Gör man inte det kan jag fortsätta med att en sådan lösning lägger vuxenvärldens skolmisslyckande på barnen. När man inte lyckats ordna en skola som klarar av att få med sig alla barn, då säger man alltså att det är de duktiga barnens ansvar att fixa de mindre duktiga barnens skolgång? I vilken värld låter det som en hygglig lösning?

Den skarpsynte läsaren ser att jag inte presenterar någon egen lösning på just det här problemet (om vi nu alltså för diskussionens skull utgår från att problemet är reellt). Men att man inte har en bra lösning innebär inte att vilket förslag som helst är bra. Att avskaffa det fria skolvalet är helt enkelt fel väg.

Det finns fler skäl till varför skolvalet bör behållas.
Om elever placeras på skola efter bostadsort betyder det att skolor är garanterade ett visst elevunderlag. Detta har mer karaktären av skolans rätt till elever än elevens rätt till skola. Man kan i princip tänka sig att det ger långsiktighet för att utveckla verksamheten, men att ta bort det yttre förändringstrycket brukar inte göra underverk för utveckling. Tvärtom har man kunnat se att kommunala skolor i områden med mycket friskolor har behövt rycka upp sig – och också har gjort det.

Slutligen ska sägas att även om jag nu alltså, för diskussionens skull, utgått från att det fria skolvalet inverkat menligt negativt på skolresultat ska man inte för den skull vara säker på att så verkligen är fallet. Andra som tittat ingående på frågan kommer fram till att ”Sammantaget ser vi inga dramatiska effekter, vare sig positiva eller negativa, av de ökade möjligheterna att välja skola”. Skolverket själva säger att det inte går att dra några säkra slutsatser om skolvalets effekt på resultaten. Om effekten var stor borde den rimligen vara akamediskt välbelagd nu. Så tycks inte vara fallet.
Att avskaffa det fria skolvalet skulle, menar jag, vara fel även om det vore skyldigt till resultatnedgången. När det nu inte verkar finnas ordentliga data som tyder på att skolvalet verkligen är boven vore det förstås än mer galet att ta bort det.

Kommunaliseringen och resurserna
Som extranummer ska jag beröra två förklaringar till som ibland framförs, skolans kommunalisering och bristande resurser. En synbarligen plausibel iakttagelse är att medan skolan för staten är en investering för framtiden, är den för en enskild kommun mer en kostnad i budgeten. Kommunerna ska därför behandla skolan sämre än staten. Vad som talar emot det är att, som jag uppmärksammade för några inlägg sedan, skolan fått mer och mer resurser; skolan har aldrig haft så mycket pengar som i dag. Även om man förstås inte kan utesluta att det skulle gå att göra bra saker med ännu mer resurser innebär det att man rimligen kan utesluta resursbrist som orsak till kraftig nedgång i resultaten. Och om kommunaliseringen ställt till med elände så verkar det inte vara genom att strypa pengakranen.

Så.
Vad är kondensatet av det här inlägget? Vad ska vi göra?
Kondensatet är egentligen vad vi inte ska göra. Vi ska inte drabbas av panik. Vi ska inte hemfalla åt ”Vi måste göra något. Detta är något. Alltså måste vi göra det.” Vissa frågor kanske tål att användas vårdslöst som trubbigt tillhygge att tillgripa i sluggerdebatt. Skolan gör det inte. Undviker vi oöverlagda paniksvängar har vi kanske inte vunnit, men vi har i alla fall undvikit att göra saken än värre.