Förvånansvärt vettig

Det här är en direkt fortsättning på förra inlägget, Unfortunate Conflict of Evidence (ja, båda är Culture-skepp). För att mycket kort summera det: jag hade sedan länge tänkt kandidera aktivt till riksdagen 2018, och eftersom jag drog rätt mycket röster i förra valet hade jag hoppats att det skulle ge resultat i detta vals listplacering. Så blev det tyvärr inte, och om röster på mig inte ger resultat i form av listplacering får jag väldigt svårt att förklara varför någon skulle lägga sin röst på mig. Utifrån det går det svårligen att bedriva personvalskampanj, och jag lutade åt att helt enkelt dra tillbaka min riksdagskandidatur.

Nu har jag tänkt på och diskuterat saken i ett par veckor. Innan jag pratar om slutsatserna tänkte jag ägna några rader åt vad jag hade tänkt koncentrera mig på för frågor i en personvalskampanj. Två frågor, närmare bestämt.

Den ena delen skulle varit försvarsfrågor, eller rentav försvarsfrågan. I grunden är den rätt enkel. Man kan säga vad man vill om senare års försvarssatsningar, faktum kvarstår att utan omfattande tillskott kommer svensk försvarsförmåga börja sjunka avsevärt någonstans efter 2020, och det från en redan relativt (för att säga som man fordom sade om rysk förmåga) låg nivå. Så kan vi inte ha det.
Jag har jobbat med (inte i) försvaret i snart sju år nu och har dessutom på fritidsbasis intresserat mig. Det gör mig kanske inte till den främste av experter på hela området, men jag tycker ändå jag har förutsättningar att kunna säga något.
Så frågan är, på övergripande nivå, okomplicerad. Dock kostar den mycket pengar att åtgärda. Den kroniska underfinansieringen är verifierad av flera myndigheter, men det kommer ändå vara svårt att få fram de pengar som behövs.

Den andra delen skulle varit baserad på en motion jag och några andra skrev i våras. Den finns här (pdf) och handlar om hur föräldrapresumtion fungerar och borde fungera. Lagen i dag utgår i princip helt från att barn skaffas inom heterosexuella cis-par, och alla avvikelser från detta kan få – och får – både absurda och allvarliga konsekvenser för de inblandade. Vinsten med att ha lagen som den är i dag kan mest generöst beskrivas som otydlig.
Motionen antogs på distriktsstämman i Stockholm. På riksstämman, som pågår nu i dagarna, har det varit både mot- och medgångar. Jag räknar med att återkomma till det, men jag tror både att det är en vettig sak att kämpa för och att behovet att kämpa kommer kvarstå över valet.
Föräldrapresumtionsfrågan är snäppet mer komplex än försvarsfrågan, men kostar å andra sidan i princip inga pengar att åtgärda.

Dessa två frågor kan jag givetvis intressera mig för utan att idka personvalskampanj. För där kvarstår min slutsats att jag inte kan slå på stort med personvalskampanj. Jag kan inte verka från nuvarande listplacering. Kanske ett annat år, men inte den här gången.
(Listorna är alltså preliminära och ska beslutas på en nomineringsstämma den 14 oktober som jag inte kommer kunna vara med på.)
Däremot ser det ut som om jag ändå kommer att välja att stå kvar på listan. Alltså inte dra tillbaka kandidaturen. Ja om inte nomineringsstämman plockar bort mig, men det skulle förvåna mig.
Varför gör jag det då? Tja, det finns flera skäl. Ett av dem är att ändå signalera vilja att faktiskt vara på riksdagslistan. Det finns för all del också, som jag skrev i förra inlägget, skäl som talar emot att stå kvar. Jag tror inte att det finns ett absolut självklart svar på hur jag bör göra, men om inget oförutsett händer väljer jag att stå kvar som kandidat.

Jag kommer som sagt inte att bedriva någon aktiv, organiserad krysskampanj till riksdagen eftersom jag uppenbarligen inte kan troliggöra att kryss på mig leder till något ens på lång sikt. Jag kan, och kommer, fortfarande prata riksdagspolitik.
Den som är så hågad kommer givetvis kunna kryssa mig ändå. Jag kommer inte bli mindre glad för kryss än förra gången; kanske mer. Ett kryss, avgett av någon som bara får sätta ett riksdagskryss vart fjärde år, är en stor sak.

…och det skulle vara en bra avslutning på inlägget. Men jag vill tillägga en sak.
Jag inskärper åter att här har jag enbart pratat om min riksdagskandidatur. Inget är klart förrän efter nomineringsstämman den 14 oktober, men det kan bli så att landstingslistorna ur mitt perspektiv ser bättre ut. I så fall återkommer jag om det.

Nu. Nu är det slut för den här gången.

Jag har sedan förra valet tänkt att jag skulle kandidera till riksdagen i valet 2018, och det har inte varit någon hemlighet. Nu blir det kanske inte så.
Sannolikt är det några som åtminstone övervägt att lägga sin riksdagsröst på mig som läser här, så därför vill jag förklara hur jag resonerar kring detta.

Bakgrund
Helt av egen förskyllan kom jag in sent i nomineringsprocessen till valet 2014. Jag fick ändå en sjuttondeplacering på riksdagslistan i Stockholms stad, vilket inte alls var illa. Min personvalskampanj bedrev jag utan någon riktigt genomtänkt plan, i princip helt på nätet, med noll kronor i budget och utan andra medhjälpare än djungeltrummare.
Den gick bra. Jag samlade 133 röster i riksdagsvalet. Det låter kanske inte så mycket, men C är ett litet parti och det var sjunde flest i Stockholm, tillika flest bland de kandidater som inte hade någon plattform att tala om. Före mig kom partiledaren, chefsekonomen, partiets två toppkandidater och två till som båda haft plattform och/eller uppmärksammats i media.
De som röstade på mig visste givetvis att jag inte skulle komma in i riksdagen. Inte 2014, och med mycket stor sannolikhet inte 2018 heller. Kalkylen var nog snarare att genom att rösta på mig hoppades man kunna ge mig, eller åtminstone den politik jag talade mig varm för, successivt ökat inflytande.
Det är ju det man kan göra som väljare.
Och det är vad jag som kandidat kan hoppas erbjuda en väljare.

Min plan inför valet 2018 har varit – nå, ganska löst formulerad. Men jag har tänkt lite, och hade vissa planer på en både mer fokuserad kampanj (i form av frågor att driva) och en något bredare kampanj (i sätt att nå ut). Att jag skulle komma in i riksdagen 2018 har aldrig varit realistiskt, men idén var alltså att långsamt avancera, och i någon avlägsen framtid… tja, vem vet? Kanske långsökt, men inte helt omöjligt.
Kampanjen måste dock bygga på någon form av intellektuell hederlighet, och det är där jag nu fått problem.

2018 års listor
Stockholmscentern har haft en lång process för att ta fram sina kandidatlistor, bland annat med en intern medlemsomröstning. Nu har både resultatet av omröstningen och förslaget till listor offentliggjorts. Listorna fastställs inte förrän på en nomineringsstämma i oktober (som jag mycket olyckligtvis inte kommer kunna vara med på), och saker kan i princip ändras, men det är troligt att dagens förslag ligger nära resultatet. Och tyvärr är det uppenbart att jag inte har lyckats omsätta förra valresultatet i förtroende internt i partiet. Jag är i dagsläget placerad på plats 27, alltså jämfört med plats 17 i förra valet. Jag klarade mig inte heller jättebra i den interna omröstningen. Inte katastrofalt, men inte jättebra.

Att omröstningen inte gick så bra vill jag gärna förklara med att jag, mestadels på grund av förekomsten av diverse småbarn, inte kunnat delta i partiverksamheten så mycket som jag velat. Det är klart att det får följder. Men jag hade hoppats att en bevisad förmåga att dra röster i val skulle vägas in när man gör listorna inför nästa val. Om så har skett ser jag inga tydliga spår av det.

Följder
Det får följder.
Vad jag erbjuder potentiella väljare är: rösta på mig, så kan vi tillsammans långsamt avancera mina frågor i partiet.
Nu har det visat sig att det sambandet inte existerar. Jag drog relativt mycket röster, men har ändå fallit långt i listplacering.
Då har jag svårt att med bibehållen ärlighet förklara varför någon egentligen ska rösta på mig, annat än som egoboost för mig själv. Om nu många röster i ett val inte spelar någon nämnvärd roll för placeringen i nästa val, alltså om kopplingen inte kan skönjas mellan en röst på mig i det här valet och mina chanser i nästa val, då spelar det ju ingen roll om man tycker mina frågor är viktiga och välgenomtänkta eller inte.
Man kan givetvis fortfarande rösta C, och det är inte poänglöst. För att bara nämna något, C är alltjämt en i riksdagen svårslagen brygd av liberalism och öppenhet. Men att personrösta på mig är svårare att motivera.

Ingen dolkstöt
Det här låter förmodligen bittert. Jag är mycket besviken, det hymlar jag inte med. Bitter skulle jag varit om jag trodde att jag sjunkit på listan för att partiet hyste agg mot mig. Det tror jag inte. Det finns många bra namn framför mig på listan som utan tvivel förtjänar en bra placering. Jag har de facto inte briljerat i den interna omröstningen. Det är också flera som samlats under C-fanorna i år än 2014. Bara att behålla en sjuttondeplats hade kunnat ses som en framgång i den ökade konkurrensen. Ja, jag hade hoppats att bevisad förmåga att dra röster skulle värderats högre. Men jag spårar ingen illvilja i listan. Trots folkets givetvis brinnande önskan om motsatsen så kretsar inte Centerpartiet kring mig.

Icke desto mindre
Det förändrar dock inte faktum. Jag har nu känt till det preliminära resultatet i en dryg vecka, och helt oavsett hur det kom till har jag svårt att se att jag ska kunna kampanja från plats 27, efter att förra gången ha gjort bra ifrån mig på plats 17.
Här uppstår alltså det kanske lite kontraintuitiva att hade det här varit min första kandidatur hade det bara varit att sätta igång. Men när jag alltså först gjort ett bra resultat och sedan sjunkit kraftigt till nästa omgång, då blir det mycket svårare.
Och om jag inte kan kampanja för mig, om jag inte har någon trovärdig berättelse om vad en röst på mig kan ge, bör jag då ens kandidera?
Det har likheter med en omöjlig situation.

Jag har inte bestämt mig än. Jag har fortfarande tid på mig. Men jag lutar åt att dra tillbaka min riksdagskandidatur.

Men vad sägs om status quo?
En möjlighet är förstås att helt enkelt stå kvar på listan, även om ingen nämnvärd aktiv kampanj bedrivs. Den som vill skulle kunna sätta ett kryss ändå. Mot det talar flera saker, varav en är att jag tycker att om jag står på en kandidatlista ska jag – jag inskärper detta – kunna förklara vad jag gör där. Det är viktigt för mig. Men visst, jag har inte uteslutit det. Jag har som sagt inte bestämt mig helt än.

Riksdagen är inte allt
Nota bene att här talar jag enbart om riksdagen. Jag har varit öppen med att riksdagen är min främsta prioritet, men jag har också ett icke ringa intresse för landstinget. Landstingslistan är en annan sak än riksdagslistan, och jag kan få anledning att återkomma till det i avgjort mer positiv anda. Men jag sparar det till ett senare inlägg.

Socialdemokraterna tycks ha bestämt sig för att göra vinster i välfärden till valfråga. Därför tycker jag det är dags att jag rycker in med ett antal påpekanden igen, som kan vara bra att ha i bakhuvudet inför kommande fuldebatter.

Jag tänker inte gå igenom hela principfrågan om vinst på skattemedel från grunden igen. Jag har redan, tycker jag själv, ett bra inlägg på det temat.

Innan jag drar det nya jag har att säga börjar jag ändå med en

Repetition
Den som vill kan hoppa ned en rubrik, till ”Vad nytt”.

Det tål att påpekas att
1: Det är inte all vinst i välfärdsrelaterad verksamhet som regeringen vill förbjuda. Det ska (tills vidare, får man förmoda) vara tillåtet att tjäna pengar på att bygga skolor, sälja läromedel och läkemedel, koka asfalt eller konsulta åt myndigheter. Allt detta saker som ligger bortom den normale väljarens vardagsbeslut. En artificiell gräns dras vid den vård-skola-omsorg som medborgaren ett tag kunnat välja någorlunda efter eget huvud. Där ska vinster bort.

I vulgärretoriken som redan ljuder ryas att man inte ska göra vinst på skattemedel. Det måste redan nu vara uppenbart att detta är nonsens. Det här handlar om något annat.

2: Även sådana som jag, som i grunden är anhängare av att privata utförare ska kunna erbjuda skattefinansierade välfärdstjänster, bör kunna erkänna att det finns en del problem. Det finns problem vi har i dag till följd av undermålig implementering, och det finns principiella problem som kanske är lösbara men som kräver ständig uppmärksamhet. Ett exempel på det förstnämnda är att elevtilldelningen för skolor nog inte fungerat optimalt. Ett exempel på det senare är att man alltid måste se till att den som hoppas gå med vinst på skattefinansierade tjänster också levererar en tjänst av god kvalitet.
Och det är inte alltid lätt att hålla ordning på.

MEN – och detta är ett oerhört viktigt MEN – även offentligt drivna verksamheter har problem. Ibland är det samma problem. Ibland är det besläktade problem som tar sig andra uttryck. Ibland är det helt andra problem.
Ett osorterat exempel är att även offentligt utförda tjänster givetvis bör leverera en viss kvalitet. Hur ska det kontrolleras? Ja ofta har man helt enkelt inte kontrollerat det utan bara hoppats på det bästa. Och om man ska kontrollera det uppstår problemet att man ska granska sina kollegor. Det har egna svårigheter.

Hittills har man inte kunnat visa att privat utförda välfärdstjänster generellt är av lägre kvalitet än offentligt utförda. Inte markant högre heller, även om det går att argumentera att tillgängligheten ökat markant. De har i alla händelser gett människor inflytande över sin vardag på ett sätt som har ett stort egenvärde.

Vad nytt
Så okej, vad är nytt nu då?

Jo, regeringen plus V ska lägga fram ett förslag om vinsttak. Exakt hur förslaget ser ut vet vi inte än, men vi vet vad som tidigare – nyligen – föreslagits. Det grundar sig i Reepalus utredning. Ahem. ”utredning”.

Reepalus utredning
Låt oss börja med några ord om Reepalus välfärdsutredning; Malmös S-man Reepalu. Det är gissningsvis en av de mest nedsablade offentliga utredningarna i modern tid. Regeringens myndigheter (jag har ingen lista) avvisar den. Forskare vars resultat hänvisas till i utredningar tar avstånd från den och säger att utredningen vantolkat dem. Det har på alla sätt varit tydligt att syftet med utredningen varit att regeringen ska kunna säga ”utredningen visar” och hoppas att folk inte ska ha koll på hur den saken gått till.

Det är förvisso inte första gången en offentlig utredning levererar ett på förhand bestämt resultat. Men så flagrant som det gjorts denna gång är svårt att matcha. Den bör därför inte ses som en oberoende utredning utan som en lite längre debattartikel.

Vinsttaket
Ett vanligt påstående vänsterifrån är att det inte alls är fråga om något vinstförbud, utan ett tak på 7 % vinst, och att det borde väl vara mer än tillräckligt.
Detta påstående är inte korrekt.
Siffran 7 % stämmer, men det är inte vinst i gängse mening, utan baserat på operativt kapital. Man kan läsa mer om det här (PwC-rapport). Men poängen är att för uppskattningsvis 80 % av välfärdsföretagen ger det i praktiken ett vinsttak på 2 % eller lägre. Det är så pass lågt att det knappt går att bygga upp en buffert för sämre tider; företagen kommer alltså mycket lätt att gå i konkurs. Och att låna pengar med en sådan begränsning på avkastningen kommer vara svårt.

Den verkliga effekten av en sådan begränsning kommer alltså med all sannolikhet bli att en mycket stor del av de företag som finns i dag slås ut, och det kommer vara svårt att starta nya.

Effekter
Eller med andra ord: effekten blir mycket lik den man skulle få om man helt enkelt förbjöd de flesta privata välfärdsföretagen.
Och det är förstås en del av avsikten. Åtminstone i Vänsterpartiet törs jag påstå att detta ses som något bra i sig, och sådana falanger finns i S och MP också.
Vad man dock knappast har beredskap för är att ta över driften av alla skolor, förskolor, vårdcentraler och liknande som får slå igen. Det finns inte heller någon självklarhet i att det ens går att ta över driften i expropriationsstil.

Budskapet vänsterifrån varierar också (vilket för all del inte är så konstigt när man talar med olika personer). Vissa är jätteglada över att nu ska äntligen månglarna i välfärdstemplet slängas ut. Andra säger att nä vadå, det här kommer bara tämja de värsta excesserna och nästan ingen kommer bli av med skola/förskola/äldreboende/whatevs.

Riksdagen
Hur kommer det bli då? Slutet för privata välfärdsföretag?
Förmodligen inte. Men ”förmodligen” är här lika mycket nyckelord som ”inte”.
Alliansen kommer givetvis att rösta nej till ett sådant här förslag. SD har också sagt att de ska rösta nej. Blir det så finns ingen riksdagsmajoritet för att döda de privat drivna välfärdsföretagen.
Det här vet regeringen. Vad mer är, envisa rykten gör gällande att åtminstone S i smyg är väldigt glada för det. De vet att en lagstiftning i enlighet med Reepalus utredning skulle förorsaka enorma problem för svensk välfärd. Men de har V och en intern opinion att ta hänsyn till. Det påminner lite om löntagarfonderna; egentligen visste man att det var en ofantligt dålig idé, men man hade målat in sig i ett opinionshörn det var svårt att ta sig ur.
MP då? Jag vet faktiskt inte. MP har tidigare varit positiva till privat driven välfärd, men det börjar bli länge sedan nu. Hur det ser ut internt i partiet vet jag inte.

Så alltså. Regeringen, eller åtminstone S, räknar kallt med att Alliansen och SD ska rädda dem ur det här hörnet. Sedan kan regeringen säga att de försökte rädda skattepengarna men de onda borgarna sade nej, samtidigt som man är lättad över att inte behöva hantera ett av riksdagen antaget förslag.
Men det bygger på att SD inte ändrar sig. Och att lita på att SD håller sin linje i en sådan fråga är… inte så stabilt. Ansvarsfullt? Inte särskilt.

Grund föröver
Man hade kunnat hoppas på att det ryktbara S-förnuftet skulle göra sig gällande och att ett förslag i Reepalus riktning aldrig materialiserar sig. Det finns ju faktiskt en risk att det går igenom i riksdagen.
Ett sådant hopp tycks dock fåfängt.
Så med nuvarande regeringskurs vilar välfärdsdriften på att SD inte får för sig att ändra sig i något som inte är deras profilfråga.

Flytväst på.

Jag har hört att det kan vara bra att göra sin argumentation personlig. Jag tycker mest det låter som slipprig känslosås, men okej, låt mig testa det som inledning. Ni som är lite mer hardcore kan hoppa till första fetningen.

Min första bil (Volvo C30, en ganska liten bil) gick på etanol. Den drog runt en liter per mil. Etanolen var uppblandad med 15 % bensin sommartid och 25 % vintertid. Låt oss medelvärdesbilda till 20 % på årsbasis. Det innebär att, mellan tummen och pekfingret, så drog min C30 0,2 liter fossil bensin per mil.

Min andra bil var en Toyota Prius av andra generationen. En elhybrid alltså. Den drog strax över halvlitern per mil i snitt. I min egen verkliga körning alltså. Det var duktigt snålt, men det var fortfarande ca 0,5 liter fossil bensin per mil.

Min – vår – nuvarande bil är en Skoda Superb (en stor familjebil) som går på diesel. Den drar drygt 0,6 liter per mil i snitt. Jag tankar den dock när jag kan, vilket är nästan jämt, på Preems diesel som har en förnybar inblandning på upp till 50 %. På en bra dag drar bilen alltså drygt 0,3 liter fossil diesel per mil. Kan säkert bli 0,4 om inblandningen är lägre.

Om man bara ser till användning av fossilt bränsle och jämför dessa tre bilar klarar sig alltså den stora dieselbilen bra jämfört med de två tidigare miljöklassade bilarna. Inte sämre än elhybriden, och inte heller så långt från etanolbilen, om man skalar upp den till en stor bil.
Givetvis finns här många förenklingar. Diesel ger större utsläpp av CO2 än samma volym bensin. Man kan ifrågasätta om förnybar inblandning ska likställas med nollutsläpp. Det kostar CO2 att ta fram både förnybara och fossila bränslen. Alla kan inte tanka biodiesel för det finns inte så det räcker (men en enskild bilist kan göra det valet för att sänka sina fossila utsläpp). Och så vidare. Men det är då man kan säga: det är ett personligt exempel ur min vardag.
Läsartårarna sprutar.

Detta är en uppföljare till förra inlägget, I call this not that dirty, och det i sig var en uppföljare till You Call This Clean?. Alla tre inläggen handlar om drivmedel för bilar i det korta perspektivet, det vill säga de närmaste åren.

Det kommer bli mycket tabeller och siffror här. Den som mot förmodan inte går igång på sådant kan hoppa till slutet där det finns en sammanfattning.

Även om diesel och bensin kommer dominera de närmaste åren finns fler alternativ, varav etanol är ett och andra räknas upp i första inlägget (You call this clean?). Att köra på el är det renaste av de alternativen, givet svensk elmix. Inget släpps ut under själva körningen och inte mycket under framställningen heller. En laddhybrid som fått slut på batteriet, vilket händer under längre körning, förvandlas till en vanlig hybrid, vilket är ganska bra men inte fantastiskt.
Gas då? Den gas man tankar i Stockholm är fossil till ca 30 %. Det vet jag inte riktigt hur man ska översätta till ekvivalenser i bensin, men eventuellt återkommer vi dit och det är i alla händelser ganska bra, om än inte så bra som el.

Smuts då? Alltså alla skadliga utsläpp utom CO2, inklusive NOx. Vi tittade i seriens första inlägg på smuts från bensin och diesel, men det finns mer data i samma källa. En större del av tabell 11.5 i ASEK 6.0:

Och när vi ändå håller på kan vi ta motsvarande del av tabellen för CO2.

Etanol (E85) och fordonsgas (CNG) tycks alltså klart bättre än bensin och diesel avseende smutsutsläpp, om man ska tro ASEK. Och även om det är möjligt att de överdriver partiklars betydelse så har jag alltså inte sett annat än att de gjort ett gediget jobb.

Tabellerna bekräftar också att om man kör på tillgänglig delvis förnybar diesel så bör CO2-utsläppen bli jämförbara med E85 (vilket inte är exakt samma slutsats som i min inledande personliga anekdot med många förenklingar) och man kan på en bra dag komma nära, men kanske inte slå, fordonsgas.
Åter, det här är för någon sorts medelbil. Det kan givetvis slå annorlunda beroende på exakt bilmodell.
(Varför CO2 ökar så lite i tätort jämfört med landsbygd för E85 och CNG jämfört med bensin och diesel har jag ingen aning om, det ser skumt ut, men jaja.)

Nu tänker jag slå mig på att sammanfatta detta till en grande finale mastertabell. I den slänger jag även in biodiesel i två varianter, en där jag antar att den är ickefossil till 1/3 och en där jag antar att den är ickefossil till hälften och att smutsutsläppen är desamma som för vanlig diesel. (Notera att detta gäller bilar för gamla Euro 5, inte nyare Euro 6. De dieslar som säljs i dag bör vara mindre smutsiga än dessa siffror.) Att jag ger så mycket utrymme åt biodiesel är förstås till viss del för att det är vad jag själv använder i dag. Jag antar vidare att utsläppen av CO2 i Stockholms innerstad är desamma som i tätort generellt och, som förut, att smutsutsläppen i Stockholms innerstad är fyra gånger så skadliga som i tätort generellt. Det är lite handviftande, jag vet det. Men i alla fall:

Sådär! Detta är alltså beräknade samhällskostnader i kronor per fordonskilometer, enligt ASEK och mitt eget handviftande i kombination.

Jag vill nu göra två saker till, i kombination.
Ett: ta fram ett sammanslaget skadlighetsindex.
Det gör jag genom att slå samman siffrorna i tabellen ovan, viktade för hur mycket som körs i de tre olika miljöerna. Sedan normerar jag totalen efter bensin som får siffran 100. Enkelt! Förutom att jag inte vet hur stor andel av den totala trafiken som körs i respektive miljö. Jag har sett lite statistik som pratar om liknande saker, men inte exakt det. (Shoutout till Jonas Eliasson för hjälp med att hitta den.) För att spara plats och läsarork skippar jag här precis hur jag kom fram till min skattning, men i slutändan verkade det någorlunda rimligt att ansätta
Landsbygd: 45 %
Tätort: 45 %
Stockholm innerstad (och liknande): 10 %
Resultatet är inte så känsligt som jag trodde. Den mest avvikande delen är Stockholmsdelen, och det är klart man får andra siffror om man höjer den kraftigt, men inte så mycket som jag trodde man skulle få.

Det andra jag ville göra var
Två: lägg till laddhybrider
Det har funnits laddhybrider som kompletterar eldriften med diesel, men i dag är det bensin som dominerar helt. Det är synd. Kombination med gas är kanske inte praktiskt, men kombination med E85 borde vara plättlätt att fixa.
Jag har ansatt att en laddhybrid i någon form av tätort går på enbart el och sålunda har nollutsläpp, och att en laddhybrid på landsbygd går på bensinmotorn men med hybridhjälp från batteriet och att det sätter ned förbrukningen jämfört med en ren bensinbil med 20 %. Det spelar inte så stor roll för slutresultatet om det i själva verket borde vara 10 %. Och självfallet är detta grovt förenklat, men det stämmer nog någorlunda med hur många strävar efter att köra sina laddhybrider.

Då får man följande skadlighetsmasterindex:

Alltså, ett skattningsförsök av nationell samhällskostnad, i kronor per fordonskilometer, för olika drivmedel till personbilar. Med någon sorts medelbil och medelkörprofil. Handviftat.
Plus sista kolumnen som alltså är totalen normerad.
Hurra!
Som jag genomgående påpekat, det finns en rad mer eller mindre välunderbyggda antaganden på vägen. Siffrorna i mitt skadlighetsmasterindex bör inte tas för sanning med två värdesiffror. Å andra sidan har resultaten varit någorlunda robusta när jag skruvat på indata, så jag hoppas förstås att jag inte är jättelångt ifrån verkligheten.

Och vad betyder det här?
Den sista tabellen är väl en god sammanfattning i sig, men för den som inte velat grotta ned sig i tabellerna så är det här vad de säger:

Medelvärdesbildat över hela Sverige är bensin det miljömässigt (koldioxid och andra utsläpp) sämsta drivmedlet för personbilar.
Diesel är något bättre. Om man tankar diesel med inblandning av förnybar råvara blir diesel avsevärt bättre än bensin.
Miljöalternativen etanol, biogas och laddhybrid är i sin tur bättre än diesel, även om hälften av dieseln är förnybar.

Men, för att återknyta till vad som fick mig att skriva första inlägget i den här serien, i närtid kommer de flesta bilar gå på bensin eller diesel ( i någon form). Det har på sistone kommit många och tydliga signaler från politiskt håll att man ser diesel som icke önskvärt. Fortsätter man med det kommer man sannolikt driva många till bensin i stället. Det förefaller vara en kontraproduktiv utveckling.

Den enskilde bilisten som vill väga in miljö i sitt val av drivmedel, men av en eller annan anledning inte har E85, gas eller laddhybrid (eller ren elbil) som realistiskt val – vilket i dag är en fullt realistisk situation – kan göra åtskilligt sämre än att välja diesel och sedan i möjligaste mån tanka syntetdiesel gjord på förnybara råvaror. Alla kan som sagt inte göra så, men en enskild bilist kan göra det.
Frågan är om hen törs, givet politiska vindar. En sådan bilist minimerar troligen sin egen ekonomiska risk genom att välja bensin hellre än diesel.
Det är synd.

Uppdatering: Nya data har tillkommit. Se nästa inlägg, Oljebergvariationer, för uppdaterade tabeller och en något mer utbroderad slutsats.

Nu i förra veckan har alltså regeringen aktivt tagit hjälp av SD för att riva upp Lex Laval och försvåra för utländska medborgare att komma till Sverige och arbeta.
Rent sakpolitiskt är det inget oväntat med det. Socialdemokraterna brukar inte prioritera öppenhet särskilt högt, och detta är antagligen en beställning från LO. LO å sin sida försvarar sina arbetande medlemmars intressen, då dessa inte vill ha konkurrens, negativa effekter på bostadsbyggande eller fri rörlighet be damned.

Men det jag egentligen vill prata om här är inte det sakpolitiska, utan jag vill i all stillhet påminna om att man aktivt tar hjälp av SD för att begränsa migration.
Vad menar jag med ”aktivt”? Det är sant att det knappast finns ett kontrakt mellan SD och regeringen som säger att ”Om vi hjälper er så hjälper ni oss. Bundisar.” Det är inte så att jag tror att regeringen och SD älskar varandra. Men min förståelse är att regeringen ändrat detaljer i sitt förslag så att det ska falla SD på läppen. Det är att aktivt ta hjälp av.
Det var för övrigt på samma sätt dåvarande oppositionen i förra mandatperioden tog hjälp av SD för att bryta ut delar av Alliansregeringens budget. Den kvalitativa skillnaden denna gång är att man tar med SD som lierad i en migrationsfråga.

Jag tycker inte det är en helt enkel fråga, men jag lutar åt att det inte är fel – eller åtminstone mindre fel än alternativen – att i vissa frågor ha med SD att göra (se till exempel inlägget skitiga händer). Notera förbehållet i vissa frågor. Jag vet inte precis vilka frågor dessa skulle vara, men i alla fall jag skulle inte valt just migration. Regeringen tyckte dock att det var lämpligt.

Jag kommer nu till det här inläggets poäng.
När vi närmar oss valet kan vi utgå från att regeringen, kanske framför allt Socialdemokraterna, kommer göra allt för att associera SD med Alliansen. Kom då ihåg det här. Kom ihåg att S-regeringen synbarligen utan att blinka eller rodna gick till SD i en migrationsfråga.
Vad man än tycker om hur Alliansen bör hantera SD har nuvarande regering förverkat rätten till moralisk indignation.

Nu när Centern öppnar för att hejda delar av regeringens budget (se föregående inlägg) fylls en avsevärd del av mitt twitterflöde med folk som tycker att det man kritiserade Moderaterna för igår, det är tydligen okej i dag. Detta är en missuppfattning, i vissa fall förmodligen avsiktlig, men ändå.
Det Moderaterna  föreslagit… okej, det framstår inte alltid helt klart vad som egentligen är Moderaternas linje, vilket nog är en del av deras problem just nu. Så för att undvika att fastna i resonemang kring det väljer jag att i stället kontrastera C-idén mot idén att trycka igenom egen budget i riksdagen.

I princip skulle Alliansen plus SD kunna fälla regeringsbudgeten och få igenom en egen i stället. Det är möjligt eftersom SD, i syfte att skapa kaos, har frångått riksdagens praxis för hur man hanterar budgetar. Men som jag berört förut, det är inte det som är det svåra. Det svåra är vad man ska göra sedan. Även om det inte är säkert att det blir så (bevisligen) måste man räkna med att regeringen avgår om Alliansens budget går igenom. Och sedan då? Då är man framöver beroende av aktivt SD-stöd, vilket framstår som en riktigt dålig idé. Det finns helt enkelt inte parlamentariskt underlag för en alliansregering i dag.

Att hejda en mindre del av budgeten är något annat. Det bygger inte på att man intecknar framtida aktivt SD-stöd, för att bara nämna något. Regeringen kan naturligtvis i princip välja att avgå, men det kan de göra när som helst för vad som helst. De kommer inte att göra det för att de tappar några delar av budgeten, bland annat eftersom det skulle få dem att se väldigt svaga ut, när alliansregeringen inte avgick efter vänsterblockets budgetnedmontering 2013 (som dessutom förmodligen var både lagstridig, och uppenbart anpassad för att SD skulle gå med på den, vilket inte i någon del är fallet för C-initiativet).

Skillnaden är alltså, om man renodlar det en smula och i nuvarande parlamentariska läge:
Trycka igenom sin egen budget med SD-stöd – göra sig beroende av att aktivt göra SD till lags framöver.
Hejda några enskilda delar av regeringens budget – inte på något sätt göra sig beroende av SD i framtiden.

Man kan hävda att det är samma sak. Men då har man valt att kisa hårt.

Att hejda del av budgeten har dessutom, som jag nämnde i förra inlägget, den stora fördelen att det inte lär S, MP och V att det är konsekvensfritt att plocka isär regeringens budget när man själv är i opposition, vilket är något de tvivelsutan skulle lära sig om inget gjordes nu.
Just från dessa partier hörs nu mycket högljutt klagande över hur hemskt det är att oppositionen kanske plockar ut enskildheter ur budgeten. Det kan vara nytt årsbästa i grenen ”sten i glashus”. Ju mer de gnölar, desto mer övertygad blir jag om att det är nödvändigt för framtida stabilitet att det måste demonstreras att vänsterpartierna inte är ensamma om att kunna angripa budgetar.

För drygt tre år sedan, hösten 2013, tog dåvarande opposition (S, MP, V) aktivt hjälp av SD för att bryta ut och stoppa delar av alliansregeringens budget. Jag skrev om det då och var kritisk till förfarandet.
Nu lanserar Centerpartiet idén att bryta ut vissa delar av nuvarande regerings budget och stoppa dessa. Jag tror att det är rätt gjort.

Som jag förstår det är tanken att stoppa nya 3:12-regler (ett förslag jag inte är insatt i), breddningen av statsskatten på förvärvsinkomst (ineffektivt och i strid med senaste stora skattereformen) och kilometerskatt på lastbilar (beskattar avstånd, inte utsläpp). Överlag bra grejer att hejda, bedömer jag.
Så är det fel att stoppa delar av en budget när andra gör det, men rätt när just mitt parti vill göra det?
Nej, så funkar det inte. Även om det är lagligt att göra en sådan utbrytning – något som inte var uppenbart när S et al gjorde det – så är det knappast i enlighet med vad skaparna av budgetprocessen hade tänkt sig, det törs jag påstå utan att rota djupare i frågan. Därför bör det inte göras lättvindigt.
Men det viktiga är att nuvarande regering de facto gjorde det medan de själva var i opposition. Det kokar ned till basal spelteori; det är förhoppningsvis gynnsamt för framtida stabilitet att nu straffa regeringen på detta sätt. I den bästa av världar blir det en nyttig lektion i konsekvenstänkande. Om något borde man kanske gjort det tidigare, men jag vet inte hur stor roll det spelar; det viktiga lär vara att det händer den här mandatperioden.

Observera alltså att detta bygger på att regeringspartierna själva gjorde motsvarande sak när de var i opposition. Hade de inte gjort det hade jag varit betydligt mer tveksam till att nu göra det, även om jag gillar ändringarna i sig. Men nu har regeringen själv försatt sig i en position där en reciprok markering är påkallad.
Framåt, framåt.

Om en sådan utbrytning lyckas för det med sig en annan konsekvens, som jag i så fall återkommer till då. Tease!

…så i samhället, småplock i orden.
Det är motionstider i Centerpartiet! Och jag har åter motionerat en del, vilket jag återkommer till längre ned.

Man motionerar alltså till sitt distrikt, i mitt fall Stockholms stad. Motioner som har relevans på riksnivå kan sedan skickas vidare från Stockholmscenterns stämma till riksstämman. Det krävs inte att en motion antas för att skickas vidare, men det är klart att en antagen motion ligger bättre till än en som avslagits.

Även om de flesta motioner, speciellt när man talar om motioner som ligger på riksnivå, inte blir verklighet så är det ett av de främsta tillfällena för vanliga partimedlemmar att inom partiet formellt framföra politisk vilja. Sålunda fäster jag ganska stor vikt vid motionerandet.

Det gäller även i de fall då jag inte tror att min motion kommer gå igenom. En av mina första motioner i Centern gällde att avskaffa den särskilda effektskatten på kärnkraft. Jag visste naturligtvis att den inte skulle antas av partiet, och även om den fick större stöd än jag hade räknat med i Stockholm så avslogs den ändå med visst eftertryck.
I dag är det Centerpartiets politik att effektskatten ska vara borttagen.

För två år sedan hade jag en ganska omfattande motion som handlade om att stärka svensk försvarsförmåga. Den gick igenom i Stockholm, men antogs inte på riksnivå.
I dag har Centerpartiet antagit en politik som åtminstone i stora delar överensstämmer med motionen.

En motion är ett sätt att uttrycka sin vilja, det ger viss spårbarhet för vad man tidigare tyckt, och ibland kan ju faktiskt en motion bli verklighet.

Samtidigt gäller det att satsa lagom. Det finns inget formellt som hindra mig från att skicka in trettio motioner, men för två år sedan stod jag för en fjärdedel (eller om det var en femtedel) av motionerna i Stockholms stad. Det kan bli för mycket av det goda.
Med det sagt, här är mina motioner i år, med länk till fulltext (pdf) och en kort sammanfattning.

Hanteringen av klimatförändringar
Vi ska inte ge upp att bekämpa klimatförändringar, men vi måste planera för att klimatet går åt skogen, och redan nu konkretisera vilket arbete vi behöver göra – och sedan börja göra det. Allt annat vore otroligt oansvarigt.

Försvarsmyndigheternas expertroll
Just inom försvarsområdet är det väldigt vanligt att det från politiskt håll pekas ut vilka system man ska skaffa, utan att det nödvändigtvis gjort någon ordentlig konsekvensanalys och detta på ett sätt som inte är vanligt på andra områden. I viss mån kan det dock antas gälla även för civilt försvar.
Så bör vi inte göra. Expertmyndigheternas egna analyser bör vara huvudspår.

Likabehandling i föräldrapresumtion
När två gifta kvinnor skaffar barn tillsammans missgynnas de av lagstiftningen på ett sätt som kan få, och får, allvarliga konsekvenser för både kvinnorna och barnen. Lagstiftningen bör ändras så att detta upphör.
Möjligen den mest genomarbetade motionen i år från mitt håll, plus att vi är fyra undertecknare.

Läkemedelsbegreppet
Det är olyckligt att homeopatika och liknande humbug får kalla sig något med ”läkemedel”. Staten bör reservera begreppet läkemedel för sådant som har specifik effekt. Vill folk köpa trams ska det inte vara förbjudet, men staten ska inte låna trovärdighet åt det.
Den här motionen hade jag för två år sedan, då den antogs i Stockholm men avslogs på riksplanet. Sad! Nytt försök.

Till att börja med skojade Anna Kinberg Batra bara när hon sade att hon ville lägga fram gemensam alliansbudget så snart som möjligt. Inte för att man inte kan vilja en sådan sak, utan för att om man menar allvar med det kungör man det inte för sina kollegor i Alliansen medelst sms kvällen före nyhetssläpp. Det torde vara uppenbart för alla. Den rimliga tolkningen är att hon försökte hantera ett internt problem i Moderaterna, inte rädda landet från ruin.

Med det sagt kan man absolut tänka sig att försöka rädda landet från ruin på det sättet, varpå man obönhörligen och åter hamnar i SD-problemet.
Decemberöverenskommelsen (DÖ), som jag skrev om senast här verkar det som (jag har nog skrivit på Facebook senare än så) i ett inlägg jag fortfarande tycker har relevans, var ett sätt att hantera SD. DÖ var inte emotionellt tillfredsställande men löste i någon mening problemet. Såhär i efterhand framstår det som att den nog ändå var körd från början, just för att den inte var emotionellt tillfredsställande.[1]
Så DÖ finns inte längre, förmodligen till regeringens förtjusning. SD finns däremot, och mitt djupa ogillande ändrar inte på det. Så vad göra?

Jag har sett vanligtvis vettiga röster hävda att eftersom större delen av riksdagen nu – inklusive regeringen och, ja, Miljöpartiet – anammat så stora delar av SD:s invandringspolitik så faller det argumentet mot att samarbeta med dem. Jag håller inte med om det. Invandringen är fortsatt SD:s dominerande intresse, och den plötsliga kantringen i deras favör kommer inte göra att de blir nöjda. Tvärtom kommer de nu driva ännu mer extrema krav.
Det kan man tycka är ett större eller ett mindre problem. Jag tycker det förra, men det är uppenbart att många lutar åt det senare.

Betyder det att man inte kan ha att göra med SD över huvud taget? Nej, det tycker jag inte. Det bör vara möjligt att göra upp med SD i enskilda frågor. Exakt vilka frågor detta skulle vara har jag ingen lista på. Det är möjligt att en sådan lista skulle bli kort. Det är också möjligt att den skulle bli lång. Men den skulle aldrig bli heltäckande.
Det är nämligen, eller bör vara, helt uteslutet att bilda regering med SD, och detta även om man är beredd att helt bortse från deras syn på invandring och integration. SD är åtminstone delvis, men uppenbart, under Kremls inflytande. De får inte ges inflytande över säkerhetspolitiken. Det är oerhört viktigt, och det lär vara omöjligt att undvika om man tar in dem i regering. De är också, tycks det, fullständigt opålitliga i rättspolitik och behöver hållas därifrån. Sedan finns det många frågor där de har knasiga och/eller fel åsikter, men säkerhets- och rättspolitiken ensamma bör vara tillräckliga skäl att vägra bilda regering med dem.

Och det skönaste vore förstås att kunna säga att nej, vi ska inte ha med dem att göra över huvud taget. Men jag är tveksam till om det håller.
Ett skäl är att jag i många år argumenterat för att SD bör avkrävas ansvar för politiska beslut. Så länge de står vid sidan kan de alltid vara martyrer, aldrig behöva ta ansvar. Är de med och fattar beslut är de också ansvariga för dem, som andra partier, och kan drabbas av missnöje över dem. Jag kan inte veta säkert att det skulle fungera, men jag vet säkert att motsatsen inte fungerat.
Ett annat skäl är rent maktpolitiskt. Den som tror att S skulle vägra ta stöd av SD bedrar sig av allt att döma. Tre exempel: Nu i dagarna lägger regeringen fram lagförslag som de vet kräver SD-stöd för att gå igenom. Före valet vägrade Löfven konsekvent att säga att han skulle släppa fram det största blocket (sans SD) till regeringsbildning – något Reinfeldt upprepade gånger sade att han skulle göra. I förra mandatperioden samarbetade oppositionen med SD för att stycka Alliansens budget.
Socialdemokraterna är framför allt oerhört fokuserade på att ta och behålla makt, vilket inte är fel i sig om man nu är ett politiskt parti. Det finns, påstår jag, absolut ingenting som tyder på att S skulle väja för att nyttja SD i sin strävan, och mycket som tyder på motsatsen. Det måste Alliansen förhålla sig till, vare sig man vill eller inte.
Skulle Alliansen på något sätt underhandla med SD skulle S (och MP) givetvis ta till de högsta moraliskt indignerade brösttoner de kan hitta. Det måste man räkna med. Men tro inte för ett ögonblick att nuvarande regering skulle hålla sig för god för att göra samma sak.

Det betyder alltså inte att man ska göra vad som helst för att få regeringsmakten. Vissa frågor bör vara uteslutna att släppa in SD på. Det kan i praktiken göra det svårt att komma någonstans. Men att vägra att ens prata med dem i några som helst frågor tror jag inte är en klok strategi, vare sig för Centern, Alliansen eller landet.

Jag är alltså centerpartist, men som alla utom de mest imbecilla förstår utan att jag behöver förklara det så låtsas jag inte representera partiet i det här inlägget. Partiets kommentar hittar du här:
Annie Lööf: ”C står fast vid sin linje”
Med lite god vilja tycker jag att den linjen är kompatibel med vad jag skriver här.

[1] Det kan tyckas nedsättande att avfärda DÖ-kritiken som emotionell, men eftersom jag trots upprepade efterlysningar inte sett någon som lyckats förklara hur man rent konkret skulle ersätta DÖ står jag tills vidare kvar vid det. Resonemanget utvecklas i inlägget jag länkar till i andra stycket.