Vad en svensk kan lära av Aleppo

torsdag 15 december, 2016

Det finns ett antal saker som tydligt demonstrerats i Aleppo, inte alltid för första gången men med rejält eftertryck. Jag tar upp ett par av dem här. Jag skriver inte om Aleppo-bornas lidande och död, inte för att det inte är viktigt – det är det – utan för att mitt fokus här är några saker man som svensk kan lära sig, om man inte redan gjort det.

Ett: Varför kommer inte världen till undsättning?
Det är, som det mesta, komplext och beror på när och hur man menar att världen skulle komma. Det var ju tal för flera år sedan om en intervention, men aptiten för sådant har gått ned. Om man menar varför inte kavalleriet (i form av USA eller Nato, FN är uteslutet eftersom Ryssland och Kina blockerar) rycker in nu, så finns en viktig skillnad mot situationen i Rwanda och forna Jugoslavien. I båda dessa fall saknades länge vilja; förmågan fanns. Motståndaren var teknologiskt och militärt underlägsen. I Syrien är det, sedan Ryssland gjorde entré, annorlunda.

Det blev uppenbart vad som var på väg att hända allra senast då Ryssland började forsla in moderna luftvärnssystem. Luftvärn? Mot IS, som inte har något flygvapen? Mot de andra rebellerna, som inte heller har flygvapen? Nej, luftvärnet var tydligt riktat mot USA/Nato.
Det har länge pratats om att upprätta en flygförbudszon i Syrien. Nu finns det en. Den är Rysslands.

Ibland görs stort nummer av att USA:s eller Natos militära utgifter är mycket större än Rysslands. Det är sant, men av flera skäl vilseledande. Ett av skälen är att USA och Nato i ett och ett halvt decennium koncentrerat sig på att utveckla materiel och strid mot en teknologiskt underlägsen motståndare, alltså upprorsmän i Afghanistan och Irak. Detta har skett på bekostnad av utveckling för strid mot en högteknologisk motståndare. Ryssland har inte gjort samma prioritering, och producerar bland annat luftvärn av yppersta världsklass. Med sådant väl på plats vore det sannolikt mycket kostsamt för en angripare att slå sig fram, om viljan ens fanns. Den ryska krigsmaskinen har sina brister, men det där snacket om ”låg nivå” som var populärt för några år sedan är det ingen seriös bedömare som använder längre. Tvärtom har Ryssland vid flera tillfällen sedan dess uppvisat förmåga till krigföring på mycket hög nivå.

Den svenska lärdomen bör vara att om Ryssland väl biter sig fast är svårt att få bort styrkorna igen. Det går naturligtvis, men det blir dyrt. Så dyrt att man kanske inte finner det värt att ens försöka, ens om man bortser från de eventuella följderna av krigshandlingar mot ryska styrkor.
Detta är ett (omvänt) exempel på den tröskeleffekt jag skrivit tidigare om: att genom styrka avskräcka motståndaren från militära företag. Då jag tidigare skrivit om den har den varit ur svenskt perspektiv, vilket Syrien och Aleppo alltså aktualiserat. För svenskt vidkommande gäller att skapa en tröskel mot eventuella angrepp, så att man helt och hållet slipper situationen att ryskt luftvärn parkerat sig på svenskt territorium.

Där kommer Försvarsmaktens tidigarelagda truppförläggning på Gotland in, liksom dess trollande med knäna för att återuppliva Tung kustrobot (låt vara att jag är lite skeptisk till att den senare verkligen skulle användas i ett tidigt skede, men vad vet jag). Det kan en olycksalig dag visa sig vitalt att ha byggt en tröskel.

Två: När bara seger räknas
Om något gjorts tydligt i Syrien så är det att när Ryssland slåss militärt är det bara seger som räknas, att nå sina politiska/militära mål. Människoliv, mänskliga rättigheter och krigets lagar är helt försumbara faktorer.
Men vänta, är inte det en klassisk avhumaniserande propagandagrej, att se sina förmodade fiender som våldsamma barbarer?
Jo det är det. Men icke desto mindre är det svårt att med bibehållen intellektuell hederlighet hävda annat än just att Kreml struntar helt i människoliv, mänskliga rättigheter och krigets lagar. Det råkar helt enkelt vara sant, och det är inte nytt för Syrien. Någon som minns Tjetjenien? Det var en liknande historia. Pulvrisera allt och alla som möjligen står ivägen. Då kommer man på ett eller annat sätt att segra.
Ryssland har även i Ukraina uppvisat ett totalt förakt för krigets lagar.

Det här är inte enskilda överträdelser. Det är en doktrin.

Den svenska lärdomen är inte lika konkret uppenbar, i alla fall inte för mig, som den förra. Vad vi bör ta in är att i händelse av väpnad konfligt med Ryssland kan vi inte räkna med en motståndare som respekterar några som helst humanitära angelägenheter. Det är inte för inte som det snackas om att ett rött kors bara gör det lättare att veta var man ska sikta.

Jag stannar där. Inget av det här är egentligen nytt. Allt är känt sedan tidigare, åtminstone bland människor som intresserar sig för försvars- och säkerhetspolitik. Vad Aleppo måhända gör är att demonstrera det för en bredare svensk publik.

Under tiden kallnar Aleppo.

Oändlighetens ändlighet

torsdag 15 december, 2016

För drygt två veckor sedan skrev jag om att vi behöver konkret förbereda oss för att hantera konsekvenserna av att klimatet går åt helvete eftersom vi sannolikt inte kommer undvika det, men att vi för den skull inte ska sluta försöka:

Gör som Bamses farmor

Kort efter det snubblade jag över ett par texter som har anknytning till det senare, men det är först nu jag finner tid att lägga upp dem.

Den första handlar om vilken omfattning på gruvdrift och råvaruåtgång som behövs för olika koldioxidsnåla energikällor.
Graphic of the Week: The hidden “fuels” of renewable energy

Den andra handlar om problem på europeisk nivå med biobränslen.
Europe’s green energy policy is a disaster for the environment

Ingen av dem är, åtminstone rent kvalitativt, någon nyhet. Det är ändå värt att ta upp dem för att peka på några av – inte alla – problemen med att satsa enbart på vad som kallas förnybart.

Med det försöker jag inte säga att vi inte ska ha förnybart. Jag tror att vi kommer behöva rejäla mängder av både förnybart och kärnkraft. Men att förlita sig på enbart förnybart kommer inte att sluta väl.
Som det påpekas från, tycker jag subjektivt, fler och fler håll: den springande punkten är inte förnybarhet. Det är hållbarhet.

Rätt glasögon och rätt bok

onsdag 30 november, 2016

Ni minns kanske kalabaliken kring boken ”Livet med kvantfysiska glasögon” för några månader sedan. Det var en uppenbar charlatanprodukt av några som hävdade att kvantfysikaliska fenomen hade återverkningar på vardagslivet på ett sätt som, milt talat, inte har stöd i forskningen. Det är långtifrån den första boken som ger sig på sådant. Det har varit populärt i decennier att skriva trams och låtsas att det har grund i kvantfysik. Kvantfysik är vår tids animala magnetism.
Det ovanliga den här gången var att boken fick mycket uppmärksamhet, vilket förstås inte är en odelad välsignelse, men Maria Gunther tog sig tid att såga den rejält i DN (kan vara betallänk), det var bra. Kortare och gratis läsning signerad Vetenskap och Folkbildning hittas i Metro.
Jag ska inte ägna mig mer åt detaljerna i detta tragiska stycke papper nu utöver att shamea den genom att påminna om att den hävdade i princip att om man tänker positivt får man inte cancer.

En positiv effekt av boken var att den fick mig att börja tänka på kvantfysik igen. Det är inte ett ämne jag någonsin varit expert på. Jag har gått Teknisk Fysik och därmed läst bortåt en termin kvantfysik i en form eller annan, men det blir man inte expert på. Kvantfysik är vidare riktigt rejält svårt, delvis konceptuellt men inte minst matematiskt. Det var med nöd och näppe jag tog mig igenom delar av våra kurser, och då höll jag mig ändå till de grundläggande kurserna. Vad mer är, det börjar nu bli länge sedan jag gick dessa kurser, och inte bara mina matematiskt specifika utan även mina allmänna konceptkunskaper i ämnet börjar bli rätt rostiga. Jag efterlyste därför en populär bok om kvantfysik för att på ren lekmannanivå komma in lite i matchen igen, och fick (av Anders V) tipset att läsa Richard Feynmans ”QED: The Strange Theory of Light and Matter”. Så jag skaffade den och nu har jag läst klart den.

QED står för Quantum Electrodynamics och är ett av flera möjliga sätt att närma sig kvantfysik. Feynman är en av fysikens moderna superstjärnor, förutom Nobelpris (1965, ”for their fundamental work in quantum electrodynamics, with deep-ploughing consequences for the physics of elementary particles”krediterad med utsagor som ”Physics is like sex: sure, it may give some practical results, but that’s not why we do it.” Feynman är också, bland annat, känd för att vara en underhållande föreläsare och skribent, inte minst av populärvetenskap. QED är faktiskt det enda jag hittills har läst av Feynman, men jag lutar åt att det omdömet är korrekt.

Boken är ungefär 150 sidor lång och är en nedteckning av fyra populära föreläsningar om QED. Den kräver inga förkunskaper som man inte skaffar sig i svensk grundskola och jag skulle kalla den lättläst. Jag rekommenderar inte att göra som jag gjorde, läsa två tredjedelar och sedan ta paus en månad innan man fortsätter, och jag är förstås hjälpt av att ha läst fysik på högskola även om det var länge sedan. Men jag tror att de flesta kan ta till sig innehållet om man läser långsamt och noggrant.

Och det är det värt. Fysiken introduceras skonsamt men ändå på vissa sätt hisnande. Den som bespetsat sig på att få läsa om märkliga fenomen bör inte bli besviken. Och en stor fördel med denna bok är att det den beskriver är på riktigt och inte en samling tramsiga lögner.

Självklart innehåller den förenklingar. Kvantfysik är en matematisk disciplin och den här boken innehåller i stort sett ingen matematik. Även koncept förenklas. Men det är populärvetenskapens ständiga kompromiss. Sista föreläsningen skulle också kunna uppdateras med viss ny kunskap.

Men vill du på ett njutbart sätt få en introduktion till kvantfysik medelst QED, och sedan kunna tänka att du minsann läst lite korrekta saker om kvantfysik, så är Feynman ett bra förslag.

Tänk nu om Feynmans bok kunde delas lika mycket som en bok tom på fysik, full av trams.

Gör som Bamses farmor

måndag 28 november, 2016

Jag har ett tag muttrat om att vi i Sverige behöver förbereda oss för klimatförändringarna, och nu tänkte jag förklara en aning närmare vad jag menar.

Ett. Vi kommer inte fixa klimatet.
Jag kan naturligtvis inte veta att vi inte kommer få växthuseffekten under erforderlig kontroll, men det finns bra data som mycket tydligt indikerar att vi inte kommer lyckas med det. Jag drar inte hela det resonemanget i det här inlägget, utan den som vill ha detaljer får glatt läsa mitt inlägg Förtvivla först i morgon. Gör gärna det, jag tycker själv att det är ett av mina bättre inlägg! Och/dock långt.
Kontentan är ungefär att om vi ska fixa klimatet måste vi mycket snabbt få ned utsläppen av växthusgaser mycket kraftigt. I dag genererar vi globalt över 80 % av vår energi med fossila bränslen, och energibehovet kommer öka, inte minska. Ska vi ha en chans att ro detta i land måste vi, något förenklat
a) elektrifiera, elektrifiera, elektrifiera
b) enormt bygga ut koldioxidsnål elproduktion med alla tillgängliga medel
Det kan gå, rent tekniskt. Förutsättningarna finns, eller det är i alla fall inte uppenbart att de inte finns. MEN ”med alla tillgängliga medel” betyder förnybart OCH kärnkraft. Bara en av dem kommer inte räcka. Nej. Glöm det.
Och vi ser helt enkelt ingen sådan ansträngning. Ja, förnybart byggs ut, men det är inte närheten av att räcka. Det byggs några nya kärnkraftverk, men andra läggs ned och fortfarande är stora politiska rörelser besatta av att över allt annat bekämpa kärnkraften.

Senast i helgen var jag på ett föredrag om klimatutmaningen, där föreläsaren meddelade att efter Fukushima (där ingen dog, min anmärkning) hade han kommit fram till att kärnkraft ska vi nog inte ha.
Nähä. Visst kan man välja att avveckla kärnkraften, men då väljer man också att inte fixa klimatet.
Som sagt, för detaljer i detta resonemang, se inlägget jag länkar till ovan.
I det politiska Sverige finns en utbredd uppfattning om att energiframställningen (eller åtminstone elframställningen, man är inte alltid helt tydlig) ska vara 100 % förnybar, det vill säga kärnkraften ska bort. Om man lyckas med detta kommer de globala utsläppen av koldioxid öka, inte minska, eftersom vi inte längre kommer kunna använda vår vattenkraft som reglerkraft utomlands i tillnärmelsevis samma utsträckning som i dag.
Vi jobbar alltså aktivt i Sverige på att bli sämre för klimatet. Och då är vi ändå internationellt sett bra på klimatåtgärder i Sverige.

Så nej. Vi, vi som i mänskligheten, kommer inte fixa klimatet. Vi skulle förmodligen kunna göra det, men vi kommer inte göra det.
Och det leder fram till vad som är detta inläggs egentliga poäng.

Sverige måste därför förbereda sig för konsekvenserna.
Att enbart jobba med bekämpning av växthuseffekten och inte ta höjd för ett misslyckande vore grovt oansvarigt. Vi måste först planera för hur vi ska hantera ett havererat klimat, och sedan ta itu med åtgärderna vi kommer fram till. Det kommer kosta pengar.

Bara för ett par veckor sedan hade Svenska Dagbladet en artikel om ett par illavarslande och bedömt fullt realistiska scenarier för Göteborg. I samma artikel uppskattas kostnaden för att klimatsäkra Göteborg till runt 30 miljarder kronor de kommande 30 åren. Det illustrerar en anledning till att vi behöver börja snarast. En miljard per år kan vara hanterligt, men om man väntar och plötsligt har en utgift på 30 miljarder i en kommun? Svettigt. Och det utan att fundera på genomförbarheten i att klimatsäkra allt på ingen tid alls.

Det är inte heller så enkelt som att avsätta 2000 kr per person och år i varje kommun och så är saken löst. Göteborg har nog tänkt på saken mer än de flesta kommuner: vad är det alls man behöver göra? Vad kommer hända? Och vem har mandat att säga åt någon annan att de måste göra saker? Finns det någon som är ansvarig samordnare?
Hittills har SMHI haft någon form av övergripande roll, men det är inte självklart att det blir så framöver; det skulle kunna bli MSB. Det pågår faktiskt en utredning som ska bringa viss reda i de här frågorna och som ska vara klar tidigt 2017, så vi kan gott vänta och se vad den säger. Men sedan måste vi vara beredda att agera så att vi får struktur i arbetet, och sedan kan vi börja arbeta på allvar.

Okej Sverige, men resten av världen då, har vi inget ansvar för den?
Det kan bli nog så besvärligt med klimatförändringarna i Sverige, men det är antagligen inte här det blir som värst. Ska vi då navelskåda oss fram genom klimatförändringarna?
Frågan har minst två svar.

Det första svaret är att jag, även om jag skriver om mänskligheten globalt, i det här inlägget har vinkeln politiker och politik i Sverige. Den svenska politiken har ett särskilt ansvar för Sverige, ett ansvar vi inte kan räkna med att något annat lands politiker kommer ta. Vi måste därför, även om problemen kan bli värre på annat håll, särskilt se till att just Sverige förbereds.

Det andra svaret är att även om vårt primära ansvar är Sverige betyder inte det att vi måste strunta i alla andra. Men tänk dig att vi inte börjar förbereda Sverige nu, utan väntar tills vi står där med en jättenota som ska betalas på ett fåtal år när klimatskiten verkligen träffar fläkten, om det ens är möjligt. Hur stor tror du betalningsviljan för att hjälpa andra länder kommer vara då?
Jag tror att en rejäl satsning i Sverige snarast möjligt är en förutsättning för att vi alls ska kunna bistå andra sedan.

Ska vi strunta i att försöka bromsa växthuseffekten?
Eftersom jag ändå tror att vi kommer lyckas nå något tvågradersmål, och absolut inget enochenhalvgradsmål. Är det det jag säger?
Nej. Nej, det säger jag inte. Och det ska vi inte.
Vi bör fortsätta arbeta för att minska våra växthusgasutsläpp. Att lyckas/misslyckas med klimatet inte är digitalt. Om vi missar tvågradersmålet men lyckas stanna på tre och en halv grad så är det ändå mindre illa än sex grader. Vi kan också bromsa förloppet och ge oss mer tid till förberedelser. Med en militär term talar vi då om fördröjningsstrid; vi förväntar oss inte att vinna där och då, men vi kan köpa oss tid, tid under vilken vi kan förbereda oss bättre, tid under vilken i dag fattiga länder har en chans att förbättra sitt välstånd så att även de står bättre rustade.

Snålblåst
Det kommer kosta en hel del pengar att förbereda Sverige för klimatförändringarna. Samtidigt har vi andra måsten som också kommer kosta; exempelvis har den uppmärksamme bloggläsaren förmodligen inte missat att jag finner det imperativt att vi åtgärdar totalförsvaret och rättsväsendet.
Vi har haft några decenniers smörsegling. De kan vara över nu, och vi är inte immuna för att vi är svenskar och dåliga saker bara händer andra. Det kommer blåsa snålt framöver.

Snömos?
Men, kan en elak läsare tycka, är inte det här bara att slå in öppna dörrar? Det är väl självklart att vi måste förbereda oss för klimatförändringar. Jag går ju inte ens in på detaljer i precis vad det är för saker vi måste göra.
Tja, på sätt och vis. Att jag inte går in på detaljer är helt enkelt för att jag inte vet exakt vad som behöver göras, förutom att vara lite mer skeptisk till strandtomter. Det finns nog inte många som verkligen har örnkoll på det. Just därför behöver området uppmärksammas.
Och att det är självklart att vi måste förbereda oss – ja, tja. Men det är också självklart att vi måste fixa totalförsvaret. Ändå görs inte många knop på det området. Det räcker inte att det är självklart, någon måste också driva det och resurser måste frambesvärjas. Jag börjar där någonstans.

Det vore förstås mycket roligare att gå till val på gratis glass och ballonger till alla, men nu är det inte den verkligheten vi har att hantera.

Att vara vuxen, en barnlek

söndag 20 november, 2016

Ännu en FB-status konverterad till blogg.

När jag gick med i Centerpartiet hade jag inte tänkt att ägna mig åt försvarsfrågor. Ändå är det så det blivit de senaste åren.
(Okej, med två småbarn är det begränsat hur mycket tid jag faktiskt kan lägga, men vi kan ju tänka på det som andel av nedlagd tid – och jag har hört att sådant ibland reder upp sig efter några år.)
Mot slutet av kalla kriget, då Sverige låg i en strategisk periferi, lade vi i runda slängar tre gånger så stora resurser på försvaret som i dag. I dag sjunker resursandelen stadigt, samtidigt som Östersjön blivit en strategisk hetzon och säkerhetsläget bedöms vara farligare än under lejonparten av kalla kriget. En liten försvarsallianslös stat i en strategisk nyckelposition lägger hälften av resurserna jämfört med vad Nato-medlemmar rekommenderas lägga – och vår andel är alltså sjunkande, inte stigande. Målen som är uppställda för verksamheten är gravt otillräckliga, anpassade för ett helt annat säkerhetsläge, och redan dessa mål är redan i dag gravt underfinansierade.

Jag tror att många, såväl ledande företrädare för regeringen som stora delar av oppositionen, inte förstår hur farligt detta är. Att man inte tänker på vilket högt spel vi spelar med oss själva.

Och jag är rädd för att när man säger att vi nu gör en historisk satsning på försvaret, då tror man själv på vad man säger.
Eller att när utrikesministern öppet behandlar försvaret som frivillig tramsverksamhet, då tror hon själv att hon är klok.

Bad things only happen to bad people?

(Och så länkades till denna artikel:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/ob-om-hotet-svenska-forsvaret-maste-starkas/)

Kontrafaktisk Clinton

torsdag 10 november, 2016

Som tillägg till förra inlägget, vilket handlade om vad vi bör göra i Sverige efter Trumps seger: hur skulle det sett ut om Clinton vunnit? Förutom enhörningar och regnbågar alltså, och specifikt för de tre punkter jag räknade upp: ekonomi/frihandel, klimat, säkerhetspolitik.

Frihandeln skulle fortfarande haft problem. Clinton hade haft att hantera en hel del inhemsk protektionism och har inte varit genomgående frihandelsvänlig. Gissningsvis är hon inte övertygad protektionist som Trump, så det ser antagligen värre ut med Trump än det skulle gjort med Clinton, men att sitta och påstå att vi fått frihandelsbonanza med Clinton vågar jag inte göra.

Klimatet – trenden gick åt fel håll redan före valet. Ska uppvärmningen begränsas till två grader måste vi i allt väsentligt få bort de över 80 % av energiförbrukningen som är fossil. Det skulle rimligtvis kräva en massiv utbyggnad av både förnybart och kärnkraft, samtidigt som många processer elektrifieras. Ska man stanna på en och en halv grad måste vi antagligen börja plocka bort koldioxid ur atmosfären. Inget av det här håller på att hända, i alla fall inte på en tillräcklig skala. Clinton skulle varit bättre än en Trump som förnekar att problemet ens existerar, men det förändrar inte att med vem som helst av dem måste vi på allvar börja förbereda oss för ett nytt klimat.

Säkerhetspolitiken är ännu ett område där Trump är det dramatiskt sämre alternativet, men inte heller det bättre alternativet skulle låtit oss sitta med armarna i kors, och inte ens om vi gått med i Nato. Bland länderna i Nato är det i stort sett USA, Storbritannien och Frankrike som har någon större expeditionär förmåga, och ingen av dem skulle i händelse av kris kunna komma till undsättning på flera veckor. Så även med en president som inte tar sina talepunkter från Kreml och även om vi faktiskt var med i Nato så måste vi kunna klara oss själva ett bra tag.
När försvaret smälte ihop efter 90-talet lät man det ske under det uttalade villkoret att man skulle växla upp igen om det verkade behövas. Det gällde det militära försvaret och jag tror också det civila. Det skulle vara akut bråttom att göra det med Clinton som president; med Trump lär det vara betydligt värre.

Så för alla dessa tre punkter gäller att vi skulle haft ungefär samma problem med Clinton, det är bara det att de blivit värre med Trump.
Detta betyder inte att Clinton eller Trump var sak samma ur ett svenskt perspektiv. Trump får gärna överraska positivt, men det han visat upp hittills av sig själv har tydligt gjort klart att han är gravt olämplig för ämbetet. Ur ett svenskt perspektiv handlar det mindre om kvinnosyn än om utrikespolitik. Men som jag skrev i förra inlägget, vi har bara att segla efter de vindar som blåser.
Vi har jobb att göra.

Klart skepp

onsdag 9 november, 2016

Ja, jag känner också av ett svart hål i magtrakten när jag tänker på Trump som USAs president. Men vi bestämmer inte hur vinden blåser, vi har bara att segla efter den. Jag ser på rak arm tre huvudområden som Sverige måste förhålla sig till, med början omedelbart, eller egentligen för länge sedan. Utan inbördes numrering:

Ekonomiskt bakslag. En av få saker Trump varit kosekvent i under decennier är en stark protektionistisk övertygelse. Det är inte orimligt att tänka sig att frihandeln i världen nu kommer gå bakåt. Det kommer förvisso glädja mången vänsterpartist, miljöpartist och inte så få socialdemokrater, men även om det är trevligt när folk är glada kommer backande frihandel medföra dämpade ekonomiska tider.

Klimatet. Att USA de närmaste åren kommer göra bra ifrån sig på klimatområdet… nå, vi kan väl säga att om de gör det kommer det inte vara Trumps förtjänst. Detta ökar sannolikheten för att klimatet går åt helvete. Som den välunderrättade vet är det inga nyheter; vi var på väg åt fel håll redan före Trump. Men kanske kan Trump få oss att inse att vi på allvar måste förbereda oss på hur vi ska hantera en kraftig uppvärmning, och att vi – vi som i svenskar – måste ta ett särskilt ansvar för att Sverige har beredskap när klimatskiten mer och mer oundvikligt träffar fläkten.

Säkerhetspolitiken. Hand upp alla som tror att Trump vill lyfta ett finger för att avvärja ytterligare ryska härjningar i Östeuropa. Det enda Trump försökte ändra i republikanernas utrikespolitiska program till konventet var att han – framgångsrikt – skalade ned ambitionerna om hjälp till Östeuropa. Hans stab har varit marinerad i Kreml-inflytande. Han gillar inte Nato. Däremot har han en svårartad mancrush på Putin, som han försvarat i snart sagt varje läge, inklusive invasionen av Ukraina och nedskjutningen av civilt passagerarplan.
(Notera här att ett USA som inte agerar världspolis också är önskningar vi hört många gånger från väsentliga delar av den svenska politiska vänstern.)
Vi vet inte om Kreml verkligen tänker ge sig på Baltikum. Men vi vet att om de funderar på det så har de just fått den bästa present de kunde hoppas på. Och den bästa gissning vi har är att om det ska smälla i Baltikum kommer Sverige snabbt dras in – möjligen redan innan det smäller i Baltikum.
Här behöver vi inte gissa. Vi vet ganska precis vad vi behöver göra. Civilt och militärt försvar behöver stärkas, beslutsamt, mycket kraftigt, och akut snabbt. Det som saknas är pengar. Försvaret har varit kroniskt underfinansierat även sett till sin nedskalade uppgift i decennier. Försvaret är fortfarande kritiskt underfinansierat, och uppgiften behöve utökas rejält.
Inte för att jag egentligen tror att nuvarande handlingsförlamade regering kommer åtgärda detta. Speciellt inte om behovet sammanfaller med svikande frihandel. Men att inte agera är farligt.
Alltså, farligt på riktigt. Det här är inte på skoj.

Vi har haft några decennier av smörsegling. De är över nu.

Men det krävs att ansvariga inser det och rättar seglen efter vinden.

(Detta inlägg skrivs från en båt med sporadisk tillgång till internet. I skrivande stund verkar valet inte vara helt klart, men tillräckligt för att man ska kunna kosta på sig att skriva att Trump vann. Får jag fel jublar jag.)

Pest eller tårta

onsdag 2 november, 2016

I skrivande stund pekar vissa mätningar på att Trump knappar in på Clinton. Det mest troliga är fortfarande att Clinton vinner, men det är svårt att vara lika säker på det som för bara en vecka sedan.
Inte för att vi i Sverige kan göra så mycket åt det; inte många av oss har rösträtt i amerikanska presidentvalet.
Vad vi kan göra något åt är dock våra egna säkerhetspolitiska vägval. Och vad har vi valt?

Vi har till att börja valt att inte gå med i Nato. Vi vet också ganska väl varför vi gjort det valet. Det handlar i grund och botten om flera partiers, framför allt Socialdemokraternas, inre våndor. Argumenten som framförs officiellt mot ett Nato-medlemskap är naturligtvis inte detta. Jag går igenom några av de vanligare här. Ett argument som ofta förekommer är att vi inte ska sätta oss i knät på USA. Implicit eller explicit ingår i detta argument att Nato styrs av USA. USA har dessutom kärnvapen, och sådant ska vi inte beblanda oss med, och USA usch Vietnam.

Så vad gör vi i stället?
Vi ingår några bilaterala samarbeten, inte minst med… USA.
Eftersom regeringen ändå inser att det är oslugt att stå helt ensam.
Och eftersom USA är en viktig militär aktör bland de västliga demokratierna.
Men inte Nato, eftersom… USA.
Okej.

Vad händer om Trump vinner? Det vet ingen. Kanske inte Trump heller. Men han beundrar öppet Kreml, upprepar snart sagt dagligen Kremls propagandapunkter (om han gör det för att han tror på dem, av ekonomiska skäl eller något annat, det vet vi inte), föraktar demokratins spelregler och är allmänt instabil. Ett USA med Trump vid makten kan vi inte förlita oss på. Men där har vi placerat oss.

Men vad händer med Nato då, om USA får en president som vill vända Nato ryggen? Det vore ytterligt illa. Men Nato styrs inte av USA. Överst i Nato sitter en norsk socialdemokrat. Givetvis har USA stort informellt inflytande i Nato, men Nato är en konsensusorganisation, inte en amerikansk lydstat, och Nato omfattar andra kapabla stater än USA.
Jag har i jobbet varit på några Nato-möten. Dessa var, ska kanske förtydligas, på låg nivå i ett visst hörn av Nato. Jag vill ändå påpeka att mötena inte bestod i att man lyssnade på USA:s predikan. USA var inte ens med på dessa möten, om jag minns rätt. Det var i stället ett antal stater som försökte komma fram till hur man skulle samarbeta på bästa sätt.

Men det kan vi förstås inte vara med i, för USA har kärnvapen och USA usch Vietnam.
I stället chansar vi på att Trump inte vinner.

Ett sådant val är inte vad jag tror det kommer exemplifieras med när jag i ordboken slår upp ”stabilt”.

Temperaturstegring

söndag 16 oktober, 2016

Igår (den 15 oktober) har Stockholmscentern haft höststämma, under vilken man öppnade kandidaturerna till kommun, landsting och riksdag för nästa mandatperiod. Det var – som ofta inom Centern, även folk utifrån anmärker ofta på detta – en trevlig tillställning, med ett antal sidoaktiviteter.

En av dessa var att nya medlemmar skulle få chansen att öva sig på att tala i talarstol, och för att underlätta detta hade jag och några till ombetts att ställa upp som harar. Alltså, att från talarstolen prata i ett par minuter om vad som helst. Jag sade ungefär det här, vilket också är min huvudsakliga motivering till att skriva det här inlägget.

Givetvis – ska man arbeta för seger.
Men att ha en plan B kan också vara en klok strategi.
Det gäller alldeles särskilt för klimatförändringarna. Givetvis är det viktigt att arbeta för att hejda de av mänskligheten orsakade klimatförändringarna. Men tittar man på vad exempelvis FN:s IPCC-panel skriver, om man tittar på vad vi – vi som i mänskligheten – skulle behöva göra, och vad vi verkligen gör, så framgår att det är generande osannolikt att vi faktiskt kommer hejda klimatförändringarna.

Vi skulle förmodligen, rent tekniskt, kunna göra det.
Men vi kommer antagligen inte göra det.

Vi måste därför ta vårt politiska ansvar så att vi inte står oförberedda när effekterna hör av sig på allvar. Det är på vissa sätt en global fråga, men den är också lokal, och vi har förstås ett särskilt ansvar för Sverige.
En av de första grejerna att reda ut är: vem gör vad? Vem är ansvarig för vilka typer av åtgärder? Och vem har mandat att säga åt någon annan att göra saker? Har vi ingen struktur i det är det svårt att komma vidare.

Lika lyckligtvis som självklart är jag inte först med att tänka det här. SMHI har redan ett visst sammanhållande ansvar, och inte minst pågår det redan en utredning som ska svara på många av de här frågorna. Den ska vara klar tidigt nästa år.
Men det betyder inte att vi kan luta oss tillbaka. En utredning kan vara hur bra som helst; om den sedan bara arkiveras betyder den ingenting. Det måste finnas en politisk vilja och beredskap att ta hand om resultaten.

Jag tycker att Centerpartiet bör uppbåda både den viljan och den beredskapen. Det betyder inte att vi slaviskt måste anamma allt utredningen säger, men vi ska inte bli överraskade när den kommer, utan vara beredda att uppvisa ledarskap i en fråga som alltför snart kan bli väldigt viktig.

Tack.

En övrig notering från dagen är att det under dagen från talarstolen restes förslag om centerpartistiskt valvinst, vilket av församlingen mottogs försiktigt positivt.

Och ja. Jag har för avsikt att kandidera, åtminstone till riksdagen. Jag lär få anledning att återkomma om det.

Sanning och konsekvens

torsdag 6 oktober, 2016

Det har sedan åtminstone i somras ryktats om att Wikileaks någon gång typ nu, nära före amerikanska presidentvalet, ska släppa en bunt för Clinton och demokraterna komprometterande information. Jag känner mig inte säker på hur det bör hanteras.

Det tycks bli mer och mer accepterat att Wikileaks fungerar som ett verktyg eller en front för rysk säkerhets-/underrättelsetjänst (exempellänk etttvåtrefyra). Antag nu att Wikileaks släpper information som sann, relevant och skadlig för Clinton. Vi har då, på rak arm och i en första approximation, att

Antingen ta till oss informationen och agera på den som vi skulle göra om den kom från en neutral källa. Då gör vi oss själva till verktyg för Kreml, och det är att göra fel. Ingen vettig person påstår att amerikanska politiska göranden drivs uteslutande av altruism, men man ska de senaste åren varit kolossalt enögd för att liera sig med Kremls intressen. Att bara säga att strunt i hur informationen kommit fram, det viktiga är informationen i sig, det tycker jag är att göra det för enkelt för sig.

Eller så ignorerar vi informationen. Men det är också vanligen fel att ignorera information som är både sann och relevant.

Kanske finns något tredje alternativ, men att ignorera lite grann behöver inte vara lätt, och då gör man liksom båda felen.
Men kanske är det ändå så man får göra. Något i stil med att om så länge det som kommer fram inte är extremt graverande relativt alternativen (alltså Trump) kan man i praktiken ignorera dem, motiverat av hur dessa fakta kommit fram och en föraning om vad som skulle kommit fram om Trump, om Kreml hade haft intresse av att outa denne.
Det är inte en lösning jag är nöjd med. Den är möjligen pragmatisk, men inte särskilt principfast.

Jag vet helt enkelt inte hur man på ett principiellt robust sätt ska hantera en sådan situation. Men det är nog bra att börja fundera på det redan nu.

Replängds avstånd

lördag 24 september, 2016

Åtminstone i delar av mitt flöde är det nu surt på att Annie Lööf avvisar att göra sig beroende av SD. Och visst. Kan man tänka sig att göra sig beroende av SD för att inneha regeringsmakten skulle det också bli betydligt enklare att inneha regeringsmakten, och det överraskar knappast regelbundna läsare av denna blogg att jag skulle föredra en annan regering än dagens.

Problemet med att luta sig på SD är emellertid SD.
Sannolikheten att C får egen majoritet i närtid är inte överväldigande stor, så vill man bilda regering blir det till att slå sig i lag med andra, och det kommer att medföra kompromisser och antagligen att man får ta en del åsikter och åtgärder i Harpsundsekan som man helst skulle sluppit. Problemet med SD är dock inte – inte bara, ska sägas – att inte dela deras åsikter, utan att de är fundamentalt opålitliga.

Även om man helt tänker bort migrationspolitiken, Sverigedemokraternas främsta raison d’être, skulle de vara omöjliga att ha att göra med i många frågor. Om inte annat borde turerna kring Putilov ha tydliggjort detta. Putilov, eller vad han nu egentligen heter, med mycket hög sannolikhet en Kreml-agent som SD in i det sista ryckt på axlarna åt. Som Patrik Oksanen skriver:
I vilket syfte. För vem. Varför. Och pengarna?
(Mycket påläst och läsvärd artikel, ska du läsa klart det här inlägget eller Oksanens artikel, välj den senare.)

Jag utesluter inte att det i vissa enskilda frågor går att förhandla med SD. Faktum är att jag länge argumenterat för att SD bör bemötas genom att malas ned i den vardagliga politikens dammiga kvarnar, som andra partier. Att ställa dem på en bespottad piedestal får väl sägas ha gått sådär, om syftet varit att bli av med dem.
Men därifrån och till att använda dem som regeringsunderlag är steget långt.

SD:s politiska gärning förutom att vara emot invandring består i väsentliga delar av att agera destruktivt samt, uppenbarligen, att vara Kremls dörrmatta. Det senare har länge varit tydligt i EU-parlamentet, och på sätt och vis i Sverige också, men nu har det blivit övertydligt även här hemma. Utöver det poserar man i några frågor som känns populära att posera i.
Ja, jag vill också byta regering. Ja, jag önskar också att det fanns parlamentariskt underlag för en annan regering att stå stadigt på. Men SD är inte det stadiga underlaget.

Skomakare, bliv vid din lönsamma läst

tisdag 13 september, 2016

För några dagar sedan rånades en hästsportanläggning i närheten av Stockholm. Det senaste jag såg var att rånarna kom över ”ett sexsiffrigt belopp”, det vill säga minst hundratusen kronor men mindre än en miljon. Det kan ju låta mycket.

Men låt oss anta att de kom över en miljon, och att de – detta vet jag förstås inget om – är motsvarande fem personer som ska dela på bytet. Tvåhundratusen per skalle.
Uppklarandegraden för butiksrån är runt 30 %; låt oss vidare anta att det är applicerbart även för sådana här högprofilrån, även om jag misstänker att det ligger högre.
Om vi än vidare antar, något grovhugget, att man om man åker fast behåller noll kronor. Då blir väntevärdet för rånvinsten 200 kkr * 0,7 = 140 kkr.

Jag skulle tro att det här rånet klassas som grovt rån, för vilket påföljden ligger mellan fyra och tio års fängelse. Låt säga att man får minimistraff och släpps ut efter två tredjedelar av tiden, det vill säga 32 månader. Om man under dessa 32 månader varit fri och uppburit en vanlig anställning hade man behövt lägga undan drygt 4000 kr i månaden (ränta och inflation oräknat) för att komma upp i väntevärdet för rånvinsten.

Givetvis är det inte svårt att hitta löntagare som inte kan spara 4000 kr per månad. Men har man ingen familj att ensam försörja eller motsvarande är det för många löntagare faktiskt ett helt rimligt mål.
Jag tycker helt enkelt inte att riskkalkylen för slik rånverksamhet verkar riktigt genomtänkt.
(Givetvis har en sådan här servettkalkyl många brister, men jag vill gärna tro att den ger en fingervisning.)

Det är nog inte den här sortens kalkyler som driver grova rånare, rent generellt. Men det kanske borde vara det.
Stay in school, kids.

Edit: just efter att ha postat det här slår det mig att jag nog tänkt fel i utvärderingen.
Tittar jag på väntevärdet för rånbytet borde jag väl titta på väntevärdet för straffet också? Och med trettio procent uppklarandegrad blir det 32 månader * 0,3 ≈ 10 månader.
Hm. Alltså, i snitt drar man in 140 kkr i byte och sitter tio månader i fängelse. Det blir faktiskt 14 kkr per månad, och nu är man uppe på en nivå som inte jättemånga kan spara ihop på ett vitt arbete.
…så nu har jag i stället kommit fram till att grova rån lönar sig, eller? Det var inte riktigt det jag hade tänkt mig när jag började skriva det här inlägget.
Det är förstås en slutsats väldigt känslig för ingångsvärden. Om det totala bytet var 200 kkr, inte en miljon, är vi tillbaka på olönsamma nivåer. Och om man får något annat än minimistraff påverkar det också. Uppklarandegraden är en kritisk variabel. Sedan finns, som jag varit inne på, många brister i modellen, många om och men. Se den som en första ordningens linearisering!

Det verkar ändå som om jag i stället för att landa i ett ”a-HA!” har landat i ett ”uhu?” På det sättet är det måhända ett lite spårlöst inlägg.
Jaja, det får vara kvar ändå.

Trumpenhet

fredag 22 juli, 2016

Donald Trump har åter väckt uppståndelse, nu med utrikespolitiska uttalanden. Det finns dock många, även i Sverige, som borde vara nöjda med vad han säger – och han har dessutom en poäng.

Med det menar jag inte att jag tycker att han har en konstruktiv inställning när han i största allmänhet dissar Nato, när han specifikt säger att USA kanske inte kommer uppfylla Natos artikel 5 om Trump inte tycker att den angripne har varit tillräckligt duktig i att följa sina egna åtaganden, att det är förmätet av oss att läxa Turkiet om mänskliga rättigheter, och att Ryssland väl kan få hållas med att ge sig på sina grannar. Ej heller är jag glad över att han är djupt övertygad om att frihandel är dåligt. Detaljer om detta och mer därtill finns – ja, på många ställen, men bland annat i denna artikel:

It’s Official: Hillary Clinton Is Running Against Vladimir Putin

och inte minst i en intervju för New York Times, som återges transkriberad här:

Transcript: Donald Trump on NATO, Turkey’s Coup Attempt and the World

Nej, tvärtom tror jag att Trumps isolationistiska vem-bryr-sig-linje vore exceptionellt dålig för världen i stort.
Men det är ju för att jag tror att USA på det stora hela gör mer bra än dåliga saker. Folk som tror motsatsen är det inte direkt ont om. I Sverige borde avsevärda delar av den svenska vänstern vara jätteglada över Trumps utrikespolitik. De (ni vet vilka ni är) gillar inte heller Nato, vill inte att USA ska vara någon sorts världspolis, är alltid beredda att försvara valfri diktatur om bara USA står på andra sidan, ett stort antal har villigt anammat Kremls narrativ i internationell politik, och frihandelsmotståndet ligger väl så djupt som hos Trump.
Jamen hurra då! Här är deras hjälte. Nu måste ju allt bli jättebra, bara Trump blir president.

Nota bene att jag inte säger att denna inte försumbara skara behöver gilla Trumps inrikespolitik. Men utrikespolitiken är som en vänsterpartistisk dröm. Samt delar av S och Mp. Och Sd, men de har inte lika lång tradition av USA-aversion. Jag har dock inte hittills sett några större mängder jubelrop därifrån. Är inte det konstigt?

Vad menar jag då med att Trump har en poäng?
Han klagar på att det finns en massa välbeställda länder, inte bara men bland annat europeiska, som inte betalar för sin egen säkerhet utan åker snålskjuts på USA. I detta har han helt rätt. Säkerhetsdoktrinen i många europeiska länder bygger explicit eller implicit på att USA ska komma och hjälpa till om det behövs. Det gäller i hög grad Sverige. Och det är inget fel med samarbete. Men det är alltså inte fattiga länder som inte skulle ha råd att hjälpligt försvara sig själva. Det är däremot länder som inte brytt sig särskilt mycket om att ha ett eget försvar. Minns det Kreml-anslutna uttalandet:

In reality, Europe is becoming a defenceless continent, [..] Without America the Europeans will be left naked and defenceless, because except for Britain, they have no armed forces to speak of

Jag håller inte riktigt med, helt försvarslöst är Europa knappast, och utöver Storbritannien kan nog inte minst Frankrike bita ifrån rätt duktigt. Men det finns mer än ett korn av sanning där.

USA har inte lånat oss sitt säkerhetsparaply av enbart storslagen altruism, utan har tänkt sig att man främjar sina egna intressen genom att göra så. Visserligen har en del av dessa intressen uttalat varit upprätthållande av demokratiska samhällen, men upplevt egenintresse är absolut en del av kalkylen – en kalkyl som också gynnat oss i Europa.

Jag säger inte att alla länder i Europa är skyldiga att ta sig till samma militära kapacitet som USA har, men det är ostridigt att stora delar av Europa låtit USA ta hand om stora delar av sin militära säkerhet. Då är det inte så konstigt om man skiter knäck när Kreml börjar skramla med sablarna och USA kanske tittar åt ett annat håll.

Denna lånta säkerhet är dessutom delvis en chimär. Även om det amerikanska kavalleriet börjar galoppera inom en timme efter att skiten träffar fläkten kommer det ta flera veckor innan man är framme. Då kan man stå inför fullbordat faktum.

Det skulle inte behöva vara så. Europas ekonomi är så enormt mycket större än Rysslands att om vi bara tog oss samman skulle vi rimligen kunna få ihop en avskräckande försvarsförmåga, och det utan att ruinera oss, som Kreml håller på att göra med Ryssland nu. Inte utan att vi skulle märka kostnaden på något sätt, men utan att ruinera oss.

Det borde vi göra. Trump eller inte.

Sommarjobb

fredag 22 juli, 2016

Lite till min egen förvåning skrev jag häromdagen en debattartikel i Jönköpingsposten om Centerns föreslagna ingångsavdrag:

Sänkta löner lönar sig

Rubriken är en smula missvisande; inlägget handlar inte om sänkta löner, utan om sänkta lönekostnader. Utdrag:

Valet tycks alltså stå mellan att antingen ge höga ingångslöner till alla som får ett jobb, eller att många ska få ett första jobb. Eller, inte och – välj en, men inte båda. Höga ingångslöner eller låg arbetslöshet. Det vore välgörande för svensk politik – för att inte tala om svensk arbetsmarknad – om denna målkonflikt erkändes i större omfattning. Ingångsavdraget är ett sätt att komma runt problematiken genom att avskaffa arbetsavgifter i det tidiga yrkeslivet.

För den som vill ha information direkt från partiets mun om ingångsavdraget – jag pratar mer omkring än om avdraget – erbjuder jag flott denna länk:

Centerpartiets ingångsavdrag: Slopa hela arbetsgivaravgiften under två år

Nyhetsrapportering med vatten över huvudet

lördag 9 juli, 2016

Med anledning av Ekots ubåtskalabalik rörande våren 2015 den senaste tiden kommenterar Niklas ”Skipper” Wiklund:
Närapå omöjligt fastställa ubåts nationalitet

Sista stycket är lite extra relevant:
”Det finns anledning att påminna om att det pågår ett omfattande informationskrig just nu, och att vi alla därför bör vara särskilt källkritiska till uppgifter som berör eventuella förehavanden från främmande makt.”

Efter vad jag förstått har Ekot flera gånger sagt att ubåten ”alltså inte var rysk”, vilket skapar bilden av att någon – Försvarsmakten – pekat ut den som rysk. Så har inte skett.

Och ifall någon blandar ihop saker: det här är alltså inte samma händelser som under hösten 2014.

(Bloggifierad FB-status)