Archive for the ‘Akademiska frågor’ Category

Farligt flummeri i parti och minut

söndag 27 maj, 2012

Jag hade egentligen tänkt skriva om förmögenhetsskatt, men blev kastad in på ett annat spår. Miljöpartiet har kongressat, och det har motionerats vilt. En av motionerna handlade om att ge mer pengar till forskning på alternativmedicin. Det vill säga, yrkandet var ”att riksdagsgruppen får i uppdrag att arbeta för att en särskild forskningsfond för klinisk forskning och utveckling inrättas”, men vad den egentligen handlade om var att ge mer pengar till forskning på alternativmedicin.

Motionstexten är för lång för att återges här i sin helhet och jag har tyvärr ingen länk till den. Argumentationen rör både bristen på evidens för behandlingar inom etablerad sjukvård och, tja, det klagas på att folk som tillämpar alternativmedicin inte får den uppskattning de förtjänar, ungefär. Det exemplifieras med en läkare som inte fått bedriva sin alternativa praktik i Sverige på grund av alla stelbenta och provinsiella regler om evidens, och som därför flyttat till Tyskland ”och bedriver där en framgångsrik praktik med samma metod som förbjöds i Sverige”. Jag återkommer till det.

Är det inte bra att forska på alternativmedicinska metoder då? Mer forskning är väl alltid bra?
Ja, i princip. Kruxet uppstår när resurserna är begränsade, vilket de alltid är.
Innan man satsar mer på forskning på alternativmedicin bör man därför betänka följande.

  • Det är sant att det många behandlingar inom sjukvården inte är testade enligt konstens alla regler. I vissa fall finns goda skäl till det (sambo Sofia påpekar till exempel att ortopediska ingrepp är etiskt knepiga att testa mot placebo; ska man låta bli att laga benen på några patienter?), men i andra fall är det helt enkelt så att det aldrig gjorts en riktigt ordentlig utvärdering. Det finns dock vanligen goda skäl att tro att existerande behandlingar fungerar. På det sättet är alla otillräckligt utvärderade behandlingar inte skapade lika. Många av de alternativmedicinska hypoteser som framkastas är uppenbart orimliga, på så sätt att de strider mot grundläggande medicinsk, kemisk eller fysikalisk vetenskap. Varför ska man kasta pengar på sådant, när det finns rimliga behandlingar att utvärdera?
  • Den som tror att det inte forskats på alternativmedicin bedrar sig. Det har lagts jättebelopp på att utvärdera alternativmedicin, och det har lett till – nästan ingenting. Det är typ Johannesört som i någon mån överlevt en tuffare granskning, vilket är typiskt på så sätt att mycket av modern medicin har sin bas i renade former av ämnen man funnit i växtriket. När det gäller alternativmedicinska hypoteser som i förstone avfärdats som vetenskapligt orimliga, men som ändå visat sig fungera, kan jag komma på… hm, nä, jag kom inte på några.
    (Akupunktur och kiropraktik når inte dit; om det verkligen behövs kan jag återkomma till dem i kommentarerna.)
  • Många av de alternativa behandlingar som förs fram är inte nya, outforskade, spännande hypoteser. Ofta är det varianter av samma gamla trötta idéer som cirkulerat i år, decennier eller ibland i sekler. De tenderar att redan vara så ordentligt utredda som är rimligt möjligt, och om bara deras anhängare var villiga att ta till sig resultat som strider mot deras förutfattade meningar så, tja, skulle de inte vara anhängare längre.

Det sistnämnda är en av sakerna som skiljer vetenskap från pseudovetenskap. Även inom normal vetenskap kommer det fram drösvis med hypoteser som vid granskning inte visar sig hålla. Tricket då är att överge dem och gå vidare. Det är en vana som knappt alls omfattas av alternativmedicinen, där man krampaktigt kan hålla fast vid de mest bisarra föreställningar. Homeopati, för att nämna något, var visserligen långsökt redan när det uppfanns, och borde ha övergivits helt när det blev uppenbart att det inte låg något i idéerna. Den som i dag förespråkar homeopati har ställt sig vid sidan om hela det vetenskapliga angreppssättet. Om det gjorts av okunskap (inte en ursäkt, information är lätt tillgänglig), ondska (för det är vad det är om man medvetet vill pracka på folk verkningslösa preparat) eller dumhet (beklagligt) kan vara sekundärt; vägran att ta till sig god vetenskaplig forskning är inte något som bör belönas med mer pengar.

Allt mitt tal om vetenskap kontra pseudovetenskap och alternativmedicin här kan lätt ge intryck av att jag vill ha någon sorts särbehandling av det ena eller andra. I själva verket är det tvärtom. Jag vill att alla hypoteser ska bedömas på samma grunder. Det är också i stor utsträckning vad som i dag sker. När man ska fördela sina begränsade forskningsmedel ger man dem då till idéer som inte redan är motbevisade eller är uppenbart galna.
Den som vill särbehandla, det är den som vill ha en specialfond för de tokerier som i en renhårig kamp inte har en chans.
Jag säger som jag sagt förut: Idén att man skulle satsa extra mycket på just sådana behandlingar som vare sig är teoretiskt lovande eller har kunnat visas fungera i praktiken tycks mig inte ha resonerats fram av någon som uppenbart borde leda landet.

Allt det här kan fortfarande verka som en rätt kylig fråga, som på sin höjd handlar om fördelning av skattemedel. Det är fel. Det handlar om liv och död, alldeles på riktigt. Den som avstår från visat verkningsfull behandling för att i stället ägna sig åt ett verkningslöst eller skadligt alternativ har större bekymmer än ineffektivt nyttjande av skattemedel. För hur var det nu med den där behandlingen som nämndes i början av inlägget, som framhålls som så behjärtansvärt i motionstexten? Jag citerar hela stycket:

Flera exempel finns där läkare flyttat utomlands eller där läkare blivit av med legitimationen på grund av att det saknas vilja och pengar att följa upp de metoder dessa läkare använt sig av. I flertalet fall rör det sig inte om helt nya metoder utan behandlingar som använts i andra länder i Europa eller USA med gott resultat. Läkaren har varit utbildad för att utföra behandlingen och haft den utrustning som behövts. Trots det har metoderna förkastats för att de ansågs sakna evidens. Ett exempel på detta är en läkare som tidigare var verksam i Upplands Väsby. Han utbildade sig och införskaffade apparater för uppvärmning av tumörer. I först hand för att lindra smärta, men i flera fall blev patienten också av med tumören. Denne läkare blev anmäld HSAN och det beslutades mot vite att hans metoder inte skulle få användas i Sverige. Läkaren flyttade till Tyskland och bedriver där en framgångsrik praktik med samma metod som förbjöds i Sverige. Forskningsmedel för uppföljning av metoden hade kunna skapa en annan situation.

Sofia gjorde tio minuters research på det där. Forskningsmedel för uppföljning av metoden hade inte förändrat ett smack, eftersom metoden redan är utvärderad av Cochrane och inte visat sig hjälpa för att bli av med tumörer. Men det slutar inte där – Sofia kände igen behandlingen från en av sina arbetsplatser. En patient med lungcancer kom in till sjukhuset. Cancern bedömdes vara i botbart skick. Patienten avböjde dock behandling, och åkte i stället till Tyskland för att använda just denna värmebehandling. Hen kom tillbaka med lungorna fulla av spridd cancer; hem till Sverige och en nu oundviklig död.
Det är vad motionen tycker att vi ska ha mer av i Sverige.
Någon har, i den här människans fall, tyckt att alternativa terapier är finare än det strävsamma arbetet med att samla evidens. Någon har talat väl om värmebehandlingen utan att ha på fötterna. I förlängningen har det dräpt en människa. Och alla som läst något om Steve Jobs vet att det inte är en unik historia.
Det är vad det här handlar om. Det handlar om vetenskap, ja. Men det handlar också om liv och död.

I politik fattas många beslut som i förlängningen blir frågor på liv och död. Förbjuder man dubbdäck kommer några köra ihjäl sig. Tillåter man dem kommer några andra dö av partikelföroreningar. Med begränsade resurser kan man antingen bygga vajerräcken på vägar som räddar några liv, eller så kan man lägga pengar på mer avancerad diagnostik för att hitta cancer tidigare. Kanske inte båda.
Det här är inte en sådan avvägning. Att vilja lägga pengar på att legitimera orimliga alternativbehandlingar är att betala för att onödigt många ska dö, utan att få något igen för det.

Hur gick det för motionen då?
Den röstades ned. Lyckligtvis finns det oftast folk som säger stopp i tid. Men inte alltid.
Det finns förespråkare för pseudovetenskap i alla riksdagspartier. En mångfald exempel talar för att miljöpartiet av födsel och ohejdad vana är värst (vilket jag vet att långtifrån alla miljöpartister är glada över), men det ryktas att mitt eget centerparti och moderaterna kommer som goda tvåor. Det är inte med stolthet jag minns när en centerpartist installerade vattenvirvlare i Riksdagshuset. Den som ägnar sig åt sådant har inte i Riksdagen att göra, oavsett partitillhörighet.

xkcd får avslutningsordet. Klicka på bilden för original.

Den gamle skeptikern Harry Martinson

tisdag 10 januari, 2012

Vetenskap och Folkbildning, som jag alltjämt är insyltad i, har enligt Sveriges Radio tilldelats Harry Martinson-priset, för ”arbetet att i Martinsons anda värna kunskap och fördriva förvillelse”.

Det är roligt. Vetenskap och Folkbildning – VoF – har i ärlighetens namn av födsel och ohejdad vana länge inte varit speciellt bra på att synas; antagligen en följd av att till stor del ha bestått av människor som i första hand är akademiskt orienterade snarare än drivna PR-sluggers. Det har hänt en del på den fronten på sistone, men självfallet finns mycket kvar att göra. Då känns det lite extra värdefullt att föreningen väcker uppmärksamhet på ett sådant här sätt.

Så, i korthet – hurra för det!

Blodet och galenskapen

torsdag 1 december, 2011

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om ett mail till blodcentralen. Jag hade inte hittat någon riktigt bra adress att skicka det till, och jag vet inte om det kom rätt. Kort därefter var jag och gav blod, och tog då upp frågan med personalen på tappstället och fick adressen till informationschefen. Jag skickade mailet igen, kompletterat med ett tillägg. Jag tar, sånär som på hälsningsfraser, hela mailet här:

Mitt ärende gäller den kallelse till blodgivning jag nyss fått. På den lockas med biljetter till mässan Allt för Hälsan, där Blodcentralen tycks vara en av huvuddeltagarna. När jag surfar runt på mässans hemsida är intrycket inte enbart fördelaktigt. Ja, det finns ett antal seriösa aktörer där. Men det finns också en vid flora av aktörer som sträcker sig från det vetenskapligt tveksamma till det rätt och slätt galna. Då tänker jag inte bara på det vitt och brett annonserade besöket av en undergångsguru
(http://www.alltforhalsan.se/for-besokare/nyheter/guru-dharam-singh-khalsa-forelaser-pa-allt-for-halsan)
(Länken funkar fortfarande 2011-12-01 – redanm)
som vid en annan tid på året kunnat tas för ett aprilskämt, utan även sådana saker som ljusakupunktur.

Det är förstås inte Blodcentralens ansvar att se till att kvasimedicinsk undervegetation inte släpps in på en mässa, men man har alltid ett val att göra när det gäller vem man associerar sig med. För mig är det relevant att den jag ger blod till verkar kunna skilja mellan medicinsk vetenskap och hokus pokus. Jag ska inte påstå att jag talar för blodgivare i gemen, men det skulle inte förvåna mig om fler än jag har den inställningen.

Förmodligen har Blodcentralen tänkt igenom saken innan man hoppat på Allt för Hälsan. Det finns kanske bra skäl till att man väljer att visa upp sig tillsammans med – ja, galenskaper. Kan ni säga något om hur man resonerat? Det tycker jag vore intressant.

(Redanm igen – tillägget nedan.)

Frågan kvarstår, men jag skulle vilja göra ett tillägg efter att ha pratat med personalen på mottagningen igår. Tydligen är det så att man rekryterar många blodgivare på mässan. Det är givetvis bra och något jag sympatiserar med. Faktum kvarstår dock att Blodcentralen genom att
vara samarbetspartner skänker legitimitet åt de rena galenskaper som florerar på mässan. Det blir inte mindre allvarligt då Blodcentralen mig veterligen representerar landstinget, som av goda skäl brukar försöka hålla sig borta från humbugverksamhet. Det är här jag är nyfiken på hur man resonerat. Finns det till exempel någon god anledning att tro att just besökarna på Allt för Hälsan är extra benägna att bli blodgivare, eller skulle man kanske få ett väl så gott rekryteringsresultat om man visade upp sig i andra sammanhang, inte så kontaminerade av pseudovetenskap?

Nu finns det såvitt jag vet bara en aktör att ge blod till, men om det fanns flera, varav en visade upp sig med ljusakupunktörer och en inte gjorde det, ja då vet i alla fall jag vart jag skulle gå.

Jag vill inte tvärsäkert säga att Blodcentralen fattat ett felaktigt beslut, men problematiskt är det tvivelsutan. Därför är jag nyfiken på hur man resonerat. Hoppas på svar!

Jag fick nu relativt snabbt svar från informationsansvarige, och vi talades vid på telefon. Tydligen var Blodcentralen med när mässan startade för en bunt år sedan, och får sedan dess vara med gratis. Då man har att rekrytera ett stort antal blodgivare och en begränsad marknadsföringsbudget gör man vad man anser vara det bästa av situationen. Hon skulle slå en lov på mässan och bilda sig en uppfattning om graden av flummeri.
Hon gjorde så och vi hördes igen. I kort sammanfattning menade hon dels att det inte var så farligt mycket hokus pokus, även om det förvisso fanns, och det var som sagt det här med blodgivningsmålet.

På många sätt förstår jag hur man resonerar. Det är jobbigt att ställa ut på mässa, inte minst om man – som det tydligen förhåller sig – är ensam att jobba med marknadsföringsbiten. Jag frågade om man funderat på att visa upp sig på till exempel bilsalonger (förvisso svårt, jag tror det är glest mellan dem), man kan ju tänka sig att bilister skulle vara mottagliga för att blodgivning är bra inför trafikolyckor. Nej det hade man inte direkt, men jag har svårt att uppröra mig så mycket över det även om jag gillar idén. Som sagt, med starkt begränsade resurser blir det lite vad det blir.
Jag kan också förstå att även om man helst inte stödjer pseudovetenskap, men något tillspetsat har valet att göra det eller inte rekrytera blodgivare, ja då väljer man blodgivarna. Jag kan inte säga att jag skulle gjort annorlunda.

Vad jag ändå finner klandervärt är att man såvitt jag förstått inte alls reflekterat över det olämpliga att visa upp sig med charlataner. Inget tyder på att frågeställningen ens hade föresvävat dem. Först förstods frågan inte ens; jag var flera gånger tvungen att påpeka att jag mycket väl förstod att Blodcentralen inte bestämmer vad som är med på mässan, men att man ändå kan fundera över sitt eget deltagande i relation till de andra som är där. Till viss del kan detta möjligen förklaras av informationsansvariges förvånande förlåtande attityd till de mest kuriösa behandlingar. Hon menade till exempel att saker som ljusakupunktur och akupressur, tja, tror man på det kan man väl bli hjälpt. Vid mitt påpekande att ett grundkrav för en modern medicinsk behandling väl ändå måste vara bättre resultat än placebo gled hon ut i att det beror på vad, om något, man säger sig behandla.
Ja, det stämmer väl i någon mening. Men det är ändå inte en attityd jag förväntar mig att hitta på Blodcentralen. Det gör också att informationsansvariges bedömning att mässgolvets flummeri inte var värre än vanligt inte framstår som speciellt lugnande.

Jag tror inte egentligen att det här betyder att min blodgivning sker på ett medicinskt undermåligt sätt. Och som sagt, jag kan inte säga att jag själv skulle ha avstått från att medverka på mässan. Men att frågan om det är lämpligt att beblanda sig med undergångsgurus och pseudovetenskapliga galenskaper över huvud taget inte dykt upp, det finner jag anmärkningsvärt.

Anmärkning den 2 december:
Då det – i god anda – meddelats mig att titeln på inlägget, som jag i övrigt är mycket nöjd med, påminner en hel del om tredje rikets ”Blut und Boden”, finner jag för gott att påpeka att jag i all min historielöshet inte alls kände till det slagordet. Om sedan jag och nazisterna har liknande smak för klatschiga titlar – nå, något försonande drag ska väl även nazisterna ha.

Ur diariet, del 2

onsdag 19 oktober, 2011

Åter har jag bestämt mig för att dela med mig ett par smulor av det ymnighetshorn som är min e-postkorrespondens. Jag såg mig igår föranledd att skriva följande till Blodcentralen:

Mitt ärende gäller den kallelse till blodgivning jag nyss fått. På den lockas med biljetter till mässan Allt för Hälsan, där Blodcentralen tycks vara en av huvuddeltagarna. När jag surfar runt på mässans hemsida är intrycket inte enbart fördelaktigt. Ja, det finns ett antal seriösa aktörer där. Men det finns också en vid flora av aktörer som sträcker sig från det vetenskapligt tveksamma till det rätt och slätt galna. Då tänker jag inte bara på det vitt och brett annonserade besöket av en undergångsguru (www.alltforhalsan.se/for-besokare/nyheter/guru-dharam-singh-khalsa-forelaser-pa-allt-for-halsan) som vid en annan tid på året kunnat tas för ett aprilskämt, utan även sådana saker som ljusakupunktur.

Det är förstås inte Blodcentralens ansvar att se till att kvasimedicinsk undervegetation inte släpps in på en mässa, men man har alltid ett val att göra när det gäller vem man associerar sig med. För mig är det relevant att den jag ger blod till verkar kunna skilja mellan medicinsk vetenskap och hokus pokus. Jag ska inte påstå att jag talar för blodgivare i gemen, men det skulle inte förvåna mig om fler än jag har den inställningen.

Förmodligen har Blodcentralen tänkt igenom saken innan man hoppat på Allt för Hälsan. Det finns kanske bra skäl till att man väljer att visa upp sig tillsammans med – ja, galenskaper. Kan ni säga något om hur man resonerat? Det tycker jag vore intressant.

Vänliga hälsningar

Jag återkommer när/om jag får svar.

Rivningar

måndag 18 juli, 2011

Undantaget tennis var jag inte ett speciellt sportintresserat barn, så när Patrik Sjöberg hoppade 2,42 var jag inte riktigt med i matchen. Mitt unga och formbara sinne anpassade sig dock, och jag minns fortfarande när han – om jag minns rätt – vann VM i Rom genom att klara 2,38 (”vilket hopp” har jag för mig att kommentatorn kommenterade) i andra försöket, till skillnad från närmaste konkurrent som klarade i tredje.
Höjdhopp är på sätt och vis en lite deppig sport såtillvida att en tävling vanligen inte slutar med att någon gör något bra, utan att alla river tre gånger. Det misslyckade slutet är liksom inbyggt.

Vad jag inte anade 1987 var vilka krafter och insikter framgångsrikt höjdhoppande ger en karaktärsstark man.
Som läsaren kanske vet genomförde Vetenskap och Folkbildning ett PR-stunt i Almedalen: man lät ett antal medlemmar, däribland Christer Fuglesang, inta en betydande överdos av homeopatiskt sömnmedel.
Jag tänker inte gå in på alla aspekter av stuntet, men otvivelaktigt lyckades det med konstsycket att slå igenom almedalsbruset, en icke ringa bedrift. Ej att förvåna ledde det till att diverse homeopatianhängare ryckte ut till försvar på olika sätt. En av dem var – Patrik Sjöberg.
I SVT Debatt och på sin egen blogg går han till storms mot alla homeopatins belackare. Han vet minsann, för han har använt homeopati och det hjälpte.

Tänka sig. Här satt jag, vilseförda människan, och trodde att vi med kliniska studier och vetenskaplig metodik hade kommit någonstans i värvet att skilja verksamma behandlingar från overksamma eller för den delen direkt skadliga. Att vi kommit framåt sedan det var farligare att gå till en läkare än att stanna hemma, eftersom läkaren inte gjorde systematiska studier utan gick på intuition om vad som verkade funka. Och det kanske vi har. Men ändå är det senaste seklets tålmodiga, oförtrutna arbete att sålla fram medicinsk kunskap noll och intet mot den in- och utsikt man får från en höjd på 2,42 meter. Patrik Sjöberg behöver nämligen inga systematiska studier, utan det räcker gott med vad som verkar funka.

Det är förstås inget att hänga läpp över. Tvärtom är det jättebra. Som hemmapanelen påpekade, det pågår en massa dyra medicinska studier i dag. Det är väl strålande om vi inte behöver slösa pengar på dem, om Patrik Sjöberg bara kan ge oss svaren direkt.

Jag var aldrig bra på höjdhopp. Hade jag vetat vilket kraftfullt medel för kunskapsinhämtning det är hade jag kanske ansträngt mig lite mer. Som det är nu får jag böja mig för deras kunskapsteoretiska övertag. Det vore trots allt respektlöst av mig att tro att jag, som med nöd och näppe seglade över metern på skoljympan, skulle kunna övertrumfa höjdhopparna på deras egen specialitet som de ägnat många tålmodiga, oförtrutna år att förfina.

Kungliga Tekniska Humanistskolan

lördag 9 juli, 2011

Aktualiserat av Svenskt Näringslivs famösa rapport har diskussionen om civilingenjörsutbildningarnas innehåll flutit upp till ytan, nu i form av en debattartikel på SvD Brännpunkt. Det är inte bara det debattartikeln handlar om, men en god del av trätofrågan är i vilken grad icketekniska ämnen (ofta och understundom felaktigt likställt med humaniora) ska ingå i civilingenjörsutbildningen. Diskussionen är inte ny; den levde och hade hälsan när jag läste på KTH, och den var säkerligen inte ny då heller. Jag säger ungefär samma sak nu som då, fast med lite arbetslivserfarenhet tillagt.

Humaniora är bra. Det är inget unikt för just humaniora. Jag är beredd att säga att snart sagt all bildning är instrinsikt intrinsikalt (verkar vara den svenska termen) bra. Allt annat lika skulle jag hellre anställa en nyexad ingenjör som visade prov på bildning utanför sitt specialistområde än en som inte gjorde det.
Men som vanligt är det en fråga om avvägning. Längden på civilingenjörsutbildningen är, i princip, fast. Sätter man in mer icketekniska ämnen är det något annat som får stryka på foten. Är det värt det?

Mitt eget perspektiv är bara ett av många, men jag ställer mig tveksam. Jag tog uppehåll från KTH och tillbringade ett år i humanistland (filosofi och idéhistoria). Det är inget jag ångrar, men när jag tänker igenom mina yrkesår hittills kan jag inte komma på ett enda tillfälle då jag känt att jag i min yrkesutövning varit handikappad av att ha förkovrat mig för lite i humaniora. (Jag räknar inte tyska; goddamn vad bra det hade varit att kunna tyska.)
Det kan knappast bero på att jag med mitt enda år tagit in allt vad icketekniska ämnen har att erbjuda; jag har gjort en nosning, inget annat.
Det kan förstås bero på att jag med ingenjörens lätta autism inte märkt hur jag kommit till korta i de icketekniska sammanhangen. Jag väljer ändå att tro att det inte är så.
Däremot har jag vid upprepade tillfällen känt att jag saknar tekniska kunskaper. Det gäller hållfasthetslära, det gäller materialteknik och inte minst kretsteknik. I somliga av dessa fall har det i ärlighetens namn nog varit så att stoffet ingått i utbildningen och att jag med tiden tappat färdighet, men inte i alla.

Jag har alltså i högre grad känt mig otillräckligt utbildad på det tekniska området än på det humanistiska. Givetvis beror sådant på vilket jobb man har. Mina jobb efter KTH har varit teknikorienterade, men inte extremt så. Vidare kan man inte förvänta sig att få lära sig all teknik man någonsin behöver på en civilingenjörsutbildning, men likväl kvarstår den tekniska tyngdpunkten i mitt kompletteringsbehov.

Som jag antydde ovan vore det bara dumt att tro att just mina erfarenheter utgör en tillräcklig grund för att bedöma vad som krävs på arbetsmarknaden som helhet. Likaså vore det fånigt att tro att den mix av teknik och icketeknik som gällde just när jag pluggade är den perfekta, nu och för framtiden. Men tro saker kan jag göra ändå, och redan när jag pluggade skulle det ingå i runda slängar en halv termin icketeknik i examen. Jag ställer mig tveksam till att dramatiskt utöka denna andel. KTH har vunnit ett grundmurat gott rykte genom god utbildning i teknik och naturvetenskap, och att börja slira på det ser för mig mer nervöst ut än något annat. Visst är det bra om den som tar sig igenom KTH inte blir ren fackidiot, men man kan inte åstadkomma allting inom ramen för en utbildning med begränsad längd. Man kan göra studenterna till goda ingenjörer, men man kan inte ta på sig att göra dem till goda människor. Det är ett ansvar varje ingenjörsstudent själv får ta på sig. Om det då handlar om att läsa – nå, i de allra flesta fall är det fullt möjligt att under utbildningens fem år läsa något annat än kurslitteratur och Liftarens guide till galaxen. Om någon inte är beredd att göra det kan jag som människa tycka att det är tråkigt, men jag kan inte som ingenjör kräva att KTH ska ta det på sitt ansvar.

Alternativkostnad

torsdag 2 juni, 2011

Jag jobbar mig ikapp bland bloggämnena. Nu är jag inte mer än en dryg vecka efter, och jag tänkte uppehålla mig ett ögonblick vid Miljöpartiets kongress. Specifikt den motion som bifölls på förmiddagen den 22 maj, med lydelsen ”att MP verkar för att forskning på alternativmedicin och på kost får ökad vikt”.

Nå, det kan väl inte vara fel med mer forskning? Nej, sett isolerat är det sant. Men till och med i motionens korta formulering framgick det att forskningssatsningar på alternativmedicin inte sker i ett vakuum. Forskning på alternativmedicin får ökad vikt… på bekostnad av vad? Det är inte orimligt att anta att om man lägger ökad vikt på att forska på alternativmedicin kommer det att ske på bekostnad av forskning på, tja, vanlig medicin till exempel. Vi har trots allt inte oändliga forskningsresurser att spela med, vare sig vad gäller pengar eller forskare.

Det är inte heller som om det inte redan forskats på alternativa behandlingar. Jag har skrivit en del om det tidigare. Såväl i Sverige som i Storbritannien och USA har man lagt ansenliga resurser på att utvärdera alternativmedicin. Resultaten, i form av behandlingar som visat sig ha god effekt, har varit närmast förbluffande klena. Nästan inget användbart alls har kommit ut av det. Många av de mer populära behandlingarna är dessutom gamla. När man nu efter hundra år fortfarande inte hittat något som stabilt talar för att homeopati fungerar, och själva teorin är gravt orimlig och egentligen föll med upptäckten av atomen, varför i hela friden ska man dra det ett varv till? För andra favoritbehandlingar gäller att om det alls finns en effekt är den så svag att intresset bör vara rent principiellt snarare än att man hoppas på att hitta något användbart.

Det rimliga är att alternativa behandlingar spelar på samma villkor som vanliga behandlingar. Idén att man skulle satsa extra mycket på just sådana behandlingar som vare sig är teoretiskt lovande eller har kunnat visas fungera i praktiken tycks mig inte ha resonerats fram av någon som uppenbart borde leda landet.

Att vilja kasta pengar på sin hjärtefråga utan att ha helt klart för sig vad som därför ska bli lidande är något nästan alla gör. Jag gör det själv. Men det är inte smickrande när hjärtefrågan är… ja, trams.

Jag vet att det finns miljöpartister som inte har huvudet under armen i de här frågorna, liksom det finns övertygade häxdoktorer alternativmedicinare i andra partier. Men den sex år gamla Folkvett-artikeln tycks stå sig: MP är särskilt anfrätt av dessa knasigheter.

Det här är förresten ett av de där inläggen som möjligen är redundanta; det mesta har redan skrivits väl annorstädes.

Uppdatering 7 juni:
Mats Reimer skriver i dag på DN Debatt:
”Landstingsstödd klinik ger farliga råd om mässlingen”
Det handlar om antroposofiska Vidarkliniken i Järna som är i farten och sprider medicinsk desinformation omkring sig. Just Vidarkliniken har varit, och är såvitt jag vet fortfarande, särskilt omhuldad av MP. Vidarkliniken är mycket sannolikt precis vad MP tänker sig när man vill satsa mer på alternativmedicin.
Det är en sak att man har olika åsikter i frågor som till exempel hur mycket skatt man ska ta ut och vad som ska skattefinansieras, men när sådant som inte bara är objektivt trams utan också är rent farligt blir ett partis hjärtefråga är det läge att fråga sig vad som egentligen pågår.
Känns sådär regeringsdugligt.

Flera flugor i en smäll

torsdag 31 mars, 2011

I mitt senaste generalangrepp på ekologisk odling tog jag upp en tänkbar invändning mot mitt resonemang:

Ibland påstås att ekologiskt odlad mat innehåller mer näringsämnen än konventionellt odlad. Jag hör lite olika bud om det, men även om det skulle vara sant – gör det egentligen något? Det är ju inte som om konventionellt odlad mat är renons på nyttigheter. Antalet människor som drabbas av bristsjukdomar för att de äter konventionella grönsaker lär vara försvinnande litet, för att inte säga obefintligt.

Frågan aktualiserades av en tråd på VoF-forumet, där jag just registrerat mig. Sofia letade rätt på lite material i frågan. En artikel hos Naturvetarna, där man diskuterar en kampanj som påstår att mat på sistone tappat stora andelar av sina näringsämnen. Ett blogginlägg där samma kampanj också diskuteras, varifrån man inspirerat kan googla fram Livsmedelsverkets rapport ”Är dagens mat näringsfattig?” (pdf) från 2008.

Den skarpsinnige läsaren inser nog att frågan om mat tappat i näringsvärde de senaste decennierna inte är samma fråga som om ekologiskt och konventionellt odlad mat är likvärdiga näringsmässigt. Men de är inte heller obesläktade, inte minst eftersom ekologisk odling i icke ringa grad handlar om att avstå från moderniteter i jordbrukets utveckling. Jag har också från flera håll hört påståendet om minskat näringsinnehåll över tid, så den frågan är också intressant för mig.

Livsmedelsverkets slutsats är
Idag finns inte tillräckligt väldokumenterad data för att med säkerhet uttala sig om det har skett några näringsförändringar över tiden och som också har effekter på näringsintag.

Det kan förstås komma fram data som ändrar på den slutsatsen (vilket dock inte tycktes vara fallet ännu 2010 när Livsmedelsverket uttalar sig hos Naturvetarna), men tills vidare är Livsmedelsverket den mest trovärdiga källa jag stött på i frågan.
Man kan fråga sig varifrån övertygelsen om den försvinnande näringen kommer. Det är inte alldeles långsökt att tänka sig att ovan nämnda kampanj bär en stor del av ansaret, åtminstone lokalt.

Livsmedelsverkets rapport diskuterar faktiskt även skillnader i ekologiskt odlad och konventionellt odlad mat. Min kompetens på området är begränsad, men slutsatsen tycks vara att skillnaderna är små, och inte entydigt till någons fördel.

Ytterligare en sak jag skrivit om förut diskuteras i artikeln hos Naturvetarna. Det handlar om halten av Omega 3 i fettet i odlad lax, som sjunker med högre andel vegetabiliskt foder. Jag knycker rakt av från artikeln, där Livsmedelsverket säger

Ett exempel är att odlad lax visat sig innehålla en lägre andel av fettsyran omega-3 än tidigare. Detta beror sannolikt på att man av andra skäl vill ge laxarna en mer vegetabilisk föda istället för fiskmjöl. Då minskar andelen omega-3 i fettet. Å andra sidan är den odlade laxen alltid välnärd medan vildfångad lax tidigare kunde vara fångad under lekperioden då den var ganska mager.
Därför är den ”moderna” laxen fetare, så det spelar inte någon roll att andelen omega-3 sjunkit.

Och hör se’n.

Malin, Medierna och mutor

tisdag 29 mars, 2011

Jag har tidigare, om än kanske bara i kommentar, hastigt berört sammanblandningen av forskningsanslag med mutor. Nu skriver Malin på sin blogg vetenskapsnytt lite mer om det, och angränsande frågor. Seså, iväg och läs.

Hälsotecken

måndag 14 februari, 2011

Jag har tidigare, flera gånger, haft anmärkningar på Friskis & Svettis tidning Friskispressen. Anledningen till att jag skärskådar just den så noga är förstås att det är där jag tränar (inför vad, kan man fråga sig, men nej – jag bara tränar, vecka ut och vecka in; det är jag och Sisyfos). Det har verkat omöjligt att göra en tränings- och hälsotidning utan att blanda in en massa mumbo jumbo, vilket jag funnit märkligt. Som jag skrev i Folkvett 2010-1:

hälsofrågor är stapelvara i Friskispressen. Det ligger nära till hands att tro att man därför skulle vara mån om sitt renommé. Det är till exempel svårt att tänka sig att en populärvetenskaplig tidning om historia utan förbehåll skulle skriva att Karl XII stupade vid Hastings 1632, ens om det var i ett referat av någons åsikter. Varför kronisk kunskapsrelativism är accepterad i vissa tidningar men inte i andra har jag inget bra svar på.

På senare tid tycker jag dock att läget förbättrats avsevärt. Jag skummar misstänksamt igenom alla nummer av Friskispressen. Och visst, jag läser inte allt. En hel del av det som sägs i olika hälsofrågor saknar jag också möjligheter att avgöra om det stämmer eller inte. Men jag har ändå nu inte på ett tag sett dem marknadsföra några av de uppenbara stollerier som var, mer eller mindre, legio för inte så länge sedan.

Ja, det kan vara förbiseende och/eller inbillning från min sida. Men jag hoppas att det är en reell och avsiktlig förbättring.
Jag kanske borde maila chefredaktören min uppskattning.

Ny Teknik och -hetsvärdering

fredag 11 februari, 2011

För några dagar sedan skrev Ny Teknik om att halterna av Omega 3 i odlad lax är på nedgång, vilket utmålades som något dåligt.
Och visst, även om det ännu är lite oklart precis hur nyttigt Omega 3 egentligen är så är nog sjunkande halter av Omega 3 åtminstone inte en uppenbart god nyhet.
Men jag vill ändå gnälla på hur man vinklat faktaläget. Den som läser artikeln ser nämligen att de sjunkande halterna beror på att laxen till allt större del får vegetabilisk föda. Det är det jag ser som den verkliga nyheten – och det är en god nyhet. Länge har ett framträdande problem med laxodling varit att laxen väsentligen lever på fisk, och att utfiskning är ett problem. Laxvegetarianer, även om de fortfarande bara är på 70%, är därför ett stort steg för att få hållbarhet i laxen. Om man sedan får i sig lite mindre Omega 3 – tja, det är knappast någon katastrof. Om inte annat kan man väl äta lite mer lax då, nu när det ser ut som om det kan bli långsiktigt hållbart.

Låt vara att ”Newsflash! Laxvegetarianismen nu uppe på 70%!” kanske inte är en omedelbar kioskvältarstory.

Den som tycker sig känna igen kombinationen fisk och Ny Teknik i bloggen minns förmodligen det här inlägget.

Att snubbla med Hume

torsdag 27 januari, 2011

Jag har på sistone, bland annat genom min insyltning i Vetenskap och Folkbildning (vars åsikter det här inlägget givetvis inte påstår sig spegla), kommit i kontakt med en hel del av vad som vanligen kallas klimatförnekande och klimatförnekare. Det är ingen vidare bra benämning, men den syftar by and large på de som inte går med på existensen av mänskligt orsakad växthuseffekt.
På sistone och på sistone förresten, de har varit aktiva i många år, men åtminstone en del har blivit mer högljudda på sistone.

För att sammanfatta min inställning i den vetenskapliga frågan så är det inte rimligt att tro annat än att antropogen växthuseffekt är en realitet. Det vetenskapliga kunskapsläget pekar mycket tydligt på att så är fallet. Visst kan det, rent teoretiskt, visa sig att allt var fel, eller tillräckligt mycket för att allt ska ställas på huvudet. Men det är inte rimligt att tro det. Det skulle, rent vetenskapligt, vara en stor sensation. Kanske inte riktigt som om det plötsligt visade sig att hela idén om evolution var fel, men ändå en stor sensation som det inte finns rimliga skäl att förvänta sig.
Att det, som mer än insinuerats, skulle vara fråga om en stor konspiration i forskarsamhället kan vi sortera i arkivet för loony theories. Den forskarexamen jag har må vara så liten det bara går, men jag törs ändå säga att så fungerar inte forskarvärlden. Inte nödvändigtvis för att alla är stora idealister, men dels skulle det förstås inte gå att hålla något sådant hemligt, dels är det varje forskares dröm att kunna visa att det alla trodde var fel.
Det betyder givetvis inte att allt som någon som tror på antropogen växthuseffekt säger är sant. Med tanke på mängden forskningsmaterial och hur komplex frågan är så utgår jag från att det finns en betydande mängd detaljer som kommer att visa sig felaktiga eller i vart fall ofullständiga. Vissa alarmister drar också iväg på ett sätt som inte har grund i kända fakta och profeterar snar död och undergång för alla. Inget av det ändrar dock grundbilden – att antropogen växthuseffekt (eller AGW, Anthropogenic Global Warming) är alldeles på riktigt.

Min bedömning är att det är vad de allra flesta skulle säga om de bara tittade på frågan ur ett rent vetenskapligt perspektiv. Tyvärr verkar det som om något konstigt händer när det kommer in politik i bilden.

Påfallande många av dem jag sett förneka AGW hör vid en grov höger-vänster-indelning hemma på den högra halvan av den politiska skalan. Jag har inga data som bevisar att det verkligen är så, men det är den känsla jag har. Det finns ingen anledning att tro att högerfolk generellt är sämre på att ta till sig vetenskap än vänsterfolk, om något snarare tvärtom, men så tror jag inte heller att det primärt är fråga om det. Snarare är det en olycklig krock mellan politik och vetenskap.

Även om Reinfeldt alltså, enligt Wikileaks, inte gör något annat än att prata om klimatet så var det onekligen så att bland de svenska partierna var det ganska länge bara bland vänsterpartierna som man tog klimatfrågan på allvar. Det var också därifrån förslagen till hur man skulle hantera frågan började komma. Själv anser jag att förslagen vänsterifrån till mycket stor del varit riktigt shitty. Dels har de glömt bort att det primärt är människorna vi ska rädda, inte klimatet, och dels har de varit rätt kassa till och med som klimaträddare. Det här inlägget är inte platsen för en detaljerad utredning av hur jag menar då (det är andra gången på kort tid som jag säger det, jag får väl ta mig samman någon gång och återkomma till detaljerna), men bökar man runt lite i den här bloggen så hittar man en hel del av vad jag menar.
Faktum är att en icke ringa del av vänsterförslagen tillspetsat formulerat bara är nya försök att införa lite gammelkommunism, med hård styrning och kontroll av folket medelst våldsmonopolet. De som förespråkar sådant tror säkert att AGW är ett reellt hot, men har inte heller dolt sin glädje över att hitta något som de tror kan ge socialismen en ny chans.

Och det är någonstans här jag tror att det har gått snett för många av AGW-förnekarna till höger. Det finns säkert sådana som inte tror på AGW av rent vetenskapliga skäl, men för många tror jag att svaret finns i vänsterns mobilisering. Man behöver sannerligen inte vara AGW-förnekare för att tycka att vänstern har en dålig klimatpolitik, men det är klart att det hjälper. Det enklaste sättet att förkasta förslagen är inte att komma på egna bättre, utan att hävda att behovet av dem inte finns. När det så dyker upp något som, sannolikt mycket på grund av mediers begränsade förmåga att hantera vetenskap, med lite god vilja ser ut som en betydande vetenskaplig kontrovers om AGWs existens, ja då är det bara att hoppa på tåget.

För mig som liberal, och därmed hörande till höger i den dikotomin, är det sorgligt att se. Jag ser ett behov av en konkret och genomtänkt klimatpolitik, och såvitt jag ser finns det i det liberala lägret betydligt bättre svar på behoven än det mesta jag hör vänsterifrån; svar som kan ge reella effekter och som inte skickar oss tillbaka till grottorna, alternativt kommer att resultera i stora statyer föreställande klimatets hjältar med skarpskurna käkben och blicken i fjärran. Men när de här människorna, som skulle kunna argumentera för en vettig och fungerande klimatpolitik, i stället börjar spotta och fräsa om gigantiska konspirationer i vetenskapssamhället, ja då framstår plötsligt de obetydligt reformerade kommunisterna som de vettiga i sammanhanget. Det är sorgligt, det är onödigt och det är kontraproduktivt. Kort sagt ett riktigt praktsjälvmål.

Så, kära höger-AGW-förnekare. Kan du inte ta och fundera igenom om du verkligen tror på vad du själv säger (och i så fall kanske också fråga dig i vilka andra vetenskapliga frågor du också underkänner ett överväldigande forskarkonsensus, och på vilka grunder), eller om det kanske egentligen handlar om att kämpa mot dåliga politiska förslag? För i så fall finns det bättre sätt.

Det här är nu inte en mekanism som är endemisk på högersidan. Jag tror att vi ser väsentligen samma mekanismer på vänstersidan när det gäller till exempel islamism (och se nu för i helvete till att inte blanda ihop islamism och islam). Även om man inte tycker att det är vår tids allt överskuggande fråga så ska man ärligt talat vara rätt tjockskallig om man inte erkänner att det finns en del våldsamma problem med islamismen i dag. Icke desto mindre fylls kommentariatet vid snart sagt varje islamistiskt terrordåd av folk med händer för öron, ögon och mun som förnekar att det alls finns ett problem, och om det finns ett problem så har det inget med islamism att göra, och om det har med islamism att göra så ligger exakt all skuld i USAs valsystem.
Jag tycker att likheterna i intellektuell hållning är slående.

Men det här handlade inte om islamism, utan om min frustration över att potentiella allierade blandar ihop vad som finns anledning att hålla för sant med vad man vill ska vara sant och därmed aktivt bidrar till en sämre värld. För att tala med motståndaren: En annan värld är möjlig.

Like This!

xkcd, huvudet på spiken igen

söndag 24 oktober, 2010

Och så bara några dagar efter mitt inlägg om alternativmedicin kommer xkcd med en serie som handlar om just det (vilket också noterades i kommentarerna av en vaken läsare). Jag har inte kommit till och mig för att länka till den förrän nu, men bättre sent än aldrig:

The Economic Argument

Som vanligt med xkcd, glöm inte texten som poppar upp när man håller pekaren över serien.

Like This!

Samtidigt, någon helt annanstans

onsdag 13 oktober, 2010

På ett forum där jag hänger till och från fann jag anledning att posta ett långt inlägg om alternativmedicin. På det forumet kommer inlägget att förfaras snabbt. För att det ska få skina i oändlig triumf återpostar jag det här. Det innehåller inget nytt eller några originella insikter, men strunt samma. Here goes.

Jag har länge tänkt att jag skulle skriva ett inlägg om alternativmedicin, eftersom sådana frågor kommer upp här då och då. Det blir förstås mycket komprimerat.

Alternativmedicin betraktas som alternativ av, såvitt jag kan komma på, en av två anledningar. Den ena är att den inte är kliniskt utvärderad. Den andra är att den är kliniskt utvärderad men inte befunnits hålla måttet.
Vad är det som är så viktigt med klinisk prövning? En klinisk prövning är den process i vilken man genom test på riktiga människor testar om en behandling har någon specifik verkan. Det är inte så enkelt som man kanske kan tro, men oftast heller inte jättesvårt. Det gäller att se till att man kontrollerar för faktorer som spontan tillfriskning, placebo och förväntningar hos försöksledaren. Detta åstadkoms vanligen med randomiserade kontrollgrupper och dubbelblindning. Vet man inte vad det betyder så är inte det hela världen. Grejen är att för att veta om något funkar så måste man, verkligen måste, använda sådana metoder. Att ”egen erfarenhet” inte är tillräcklig illustreras tydligt av att det i princip var först när man började med ordentliga utvärderingar inom medicinen som det slutade vara mer farligt att gå till doktorn än att stanna hemma.

Men placebo, är inte det bra grejer? Jo, på sätt och vis. Placebo kan ha en begränsad läkande effekt, beroende på tillstånd. Men placebo är per definition inte specifik för den behandling man testar. Ett grundkrav i all medicinsk utvärdering är att en ny behandling ska vara bättre än placebo. Påståenden som man ibland ser om att mediciner bara är placebo är alltså direkt och objektivt felaktiga.

Låt oss då titta på de två fall för alternativmedicin som jag nämnde ovan.
Det första fallet, att en metod inte är utvärderad, är inte jättevanlig när det gäller de mer kända alternativmedicinska behandlingarna. För nyare och mer okända alternativ kan det dock vara så. Det betyder att de, om en ordentlig prövning utfaller positivt, kan komma att upptas i den vanliga medicinens fålla. Men det betyder också att det finns exakt noll personer som verkligen vet om behandlingen har en positiv effekt. Man kan ibland göra kvalificerade gissningar, men i princip inte mer.

Det andra fallet är det vanliga för de mer kända alternativmedicinska behandlingarna. Skälet till att de förblivit alternativa är att de inte klarat sig i kliniska tester. Det finns dock ett brett spann för vad det betyder. Det kan vara som homeopati och zonterapi, som inte har någon belagd effekt över huvud taget. Det kan vara som akupunktur, som tycks vara nästan genomgående placebo men har viss effekt för vissa typer av smärtlindring. Eller det kan vara som kiropraktik, som har en effekt, men effekten är inte större än hos etablerade metoder som sjukgymnastik och det finns andra nackdelar – i kiropraktikens fall avsevärt större risker och biverkningar. Det kan också finnas behandlingar med resultat likvärdigt det som kan uppnås i den etablerade medicinen, fast till mycket högre kostnad. Då kan en behandling också förbli alternativ, i meningen att den inte anammas av skattefinansierad vård.

Ska man vara noga så är det här förstås en förenkling – det blir så när man skriver ett foruminlägg och inte en bok. Av någon anledning brukar tex klassisk massage räknas till alternativmedicin, trots att det inte (har jag fått för mig) riktigt passar in i något av fallen ovan.

Undrar om någon orkat läsa så här långt.
Jag tycket inte att alternativmedicin generellt ska förbjudas, om någon nu fått det intrycket. Jag tycker att det ska vara tillåtet att sälja och nyttja homeopatika, av ungefär samma anledning som jag tycker att det ska vara tillåtet att vaska champagne. Problemet uppstår när försäljare påstår saker det inte finns belägg för, och under falsk flagg saluför behandlingar som kan vara verkningslösa eller ibland direkt farliga. Som hugad brukare tycker jag att man alltid bör ställa sig frågan: Varför är den här behandlingen alternativ? Ofta finns det en bra anledning.

Like This!

(Inte speciellt) kära domedagsprofeter

torsdag 17 juni, 2010

Så här ska det gå till, i alla fall i ett första steg. Så kan vi odla rovfisk utan att den måste äta annan fisk. Fungerar det, och det verkar det göra, så är det ett jättesteg framåt både för fiskarna och fiskätarna.
Och vet ni, inte speciellt kära domedagsprofeter, det uppnås inte genom att klä sig i säck och strö aska i sitt hår. Det uppnås genom teknisk utveckling och, håll i er nu, kapitalism.
O, förresten. Det finns ett annat ord för det.
Tillväxt.
Det som ni tycker att vi haft nog av.
Men visst, ni får förstås söka upp närmsta flagellantkonvent om ni vill. Själv tänker jag äta fisk. Och, på lite sikt, odlat kött.