Archive for the ‘Val 2014’ Category

Programförklaring – Energi

tisdag 8 juli, 2014

Det närmar sig val, och jag kandiderar för Centerpartiet, i första hand till Riksdagen. Jag återkommer om det i senare inlägg, men i samband med det verkar det lämpligt att skriva ett par sammanfattande inlägg om några av de områden som engagerar mig mest. Att de engagerar mig är inte nödvändigtvis samma sak som att de är de objektivt viktigaste frågorna, men det kan ju ändå vara bra att veta vad jag går igång på.

(Tillägg: om du läser det här inlägget av intresse för min riksdagskampanj 2014 så står det nu mer om den och mig här:
https://horvendile.wordpress.com/2014/07/19/kandidaturalia/)

För trogna bloggläsare kommer det inte stå så mycket nytt i de här inläggen, det är mer överblick och sammanfattning, och givetvis en del förenkling. Jag kommer inte kunna källhänvisa och ingående förklara precis alla resonemang och ställningstaganden, för då blir det så ohyggligt långt.

Ett av mina favoritområden är energi och energipolitik. Det har en egen kategori på bloggen, kallad ”Energetiskt material”, vilket möjligen säger något om dess sprängkraft.
Det finns många aspekter på energi. Jag koncentrerar mig här på genererandet av elektricitet.

Jag tror att Sverige på sikt kommer behöva mer energi än vi använder i dag. Det är ingen given utveckling, men grundar sig i att energi när det kommer till kritan är förmåga att uträtta arbete, och vi har hittills inte fått slut på arbete som vi vill uträtta. Internationellt råder dock inget som helst tvivel om att det finns ett stort behov av ökad energiproduktion. Det motiveras enklast av att det finns tydliga samband mellan tillgång till en viss mängd energi och möjligheten att leva ett liv vid god hälsa. En stor del av jordens befolkning har här mycket att hämta upp, och att försöka förneka dem det vore direkt inhumant.

Energi kan genereras på många olika sätt, de flesta sätt som faktiskt används har fördelar, och alla har nackdelar. Den som letar efter ett energislag (här använt i en politisk snarare än naturvetenskaplig betydelse) helt utan nackdelar lär bli besviken.
När man ska välja energislag finns det några enkla grundprinciper jag tycker man bör hålla sig till. De två främsta är att man bör eftersträva låg dödlighet och hög renhet.
Dödligheten mäts i antal döda per genererad energimängd, sett över energislagets livscykel. Det är aldrig enkelt att räkna på livscykler, det blir så otroligt många faktorer, men det har gjorts i alla fall några seriösa ansatser på det här området och de verkar landa i ungefär samma slutsatser.
Renheten finns det förstås många mått på. Ett av de viktigare är utsläpp av växthusgaser (koldioxidekvivalenter) per genererad energimängd, men det finns andra, som utsläpp av partiklar. Lyckligtvis samvarierar flera av de viktigare renhetsparametrarna.
Något som egentligen är mindre viktigt är den långsiktiga tillgången på ett visst energislag. Klart det är bra om något räcker länge, men gör följande tankeexperiment: om vi hittade en fullständigt ren och säker energikälla som kunde ge oss en stor del av vår energi, men bara de närmaste 30 åren – skulle vi då tacka nej till den för att den är ändlig?
Bara om vi vore korkade.
Man kan vända på det, med ett exempel från sinnevärlden. Det finns stenkol så att det räcker i hundratals år. Det är länge. Ändå gillar vi inte stenkol, men det är ju snarast för att det finns för mycket av det, inte för lite. Hur länge ett energislag räcker är helt enkelt inte ett speciellt relevant mått på hur åtråvärt det är.

När man tittar på de här grundprinciperna framträder ett väldigt tydligt mönster: eldande av fossila bränslen är dåligt. I stort sett allt annat är, i jämförelse med det, bra.
Alla alternativ till olja och stenkol – stenkol är värst – är välkomna. Det gäller vindkraft, det gäller solkraft, det gäller kärnkraft, det gäller vattenkraft, och så vidare. (Naturgas är härvidlag lite av ett specialfall; det är bättre än kol, men fortfarande sämre än de nyss uppräknade energislagen.)
Visst finns det skillnader mellan alternativen, och de har alla sina specifika nackdelar. För att nämna några:
Den kärnkraft vi använder i dag genererar avfall som kräver eftertanke i hanteringen. (För närmare utredning av vanliga invändningar mot kärnkraften, se detta inlägg.)
Vindkraft kräver stora ytor; skulle man försörja hela världen med vindkraft (vilket förvisso ingen vettig person förespråkar) skulle det, mellan tummen och pekfingret, krävas en vindkraftpark stor som en kvadrat med sidan trehundra mil.
Både vind och sol är väderberoende och faktiskt förhållandevis resurskrävande.
Vattenkraft är bra på många sätt, men samtidigt tenderar folk att gilla att bo vid floder. Utbyggnadspotentialen är begränsad. Verkligen inte noll, men begränsad.
Men allt detta är på marginalen. Jämfört med fossila källor är fördelarna så stora att jag i fetstil vill skriva
Det är kolet som är fienden.

Det märker man inte mycket av i Sverige. Här handlar energidebatten mycket om vind och sol mot kärnkraft. Det är otroligt kontraproduktivt. De är inte, eller bör inte vara, varandras fiender. Som jag just etablerat: det är kolet som är fienden.
Sverige är förvisso ett specialfall, eftersom en väldigt liten del av vår elektricitet kommer från fossila bränslen. Man bör dock ha klart för sig att det stora skiftet här kom när vi byggde ut kärnkraften. Vi har haft en stor utbyggnad av andra energikällor på senare år, exempelvis har en storleksordning mer vindkraft nu än 2006. Men det är inte så vi har blivit av med fossilelen.

Energi blir mer och mer en internationell angelägenhet. Det framhålls från många håll, bland annat Centerns partiledning, att även om Sveriges utsläpp av koldioxid inte gör så mycket från eller till på global nivå så kan vi göra en del med det goda exemplets makt. ”Exportera våra klimatlösningar” kan det heta. Dessutom kan vi mer och mer rent konkret exportera ren el.
Att i det läget ställa exempelvis vindkraft mot kärnkraft är bara dumt. Lektionen vi då lär världen är att på 70-talet lyckades vi i stort sett avskaffa vår fossila el… och nu ångrar vi oss. Det vore mycket olyckligt.

Punktprogram

Så vad vill jag då, rent konkret? Ja den som väntat på en punktlista ska jag väl inte göra besviken. Texten hittills sammanfattar hur jag resonerar i de här frågorna, och punkterna nedan kommer rätt naturligt därur. Därmed inte sagt att de är fullt färdiga att genomföra – men kom igen. Som jag lär säga fler gånger: någonstans ska man börja.

  • Det är vettigt att ge stöd till forskning på och utveckling av energislag som är lovande men i ett tidigt skede har svårt att bära sig ekonomiskt. Precis vilka energislag det är vet jag inte säkert, men vågkraft skulle kunna vara ett exempel. Fjärde generationens kärnkraft ett annat.
  • Fossilbaserad energiproduktion bör beskattas så att alternativen blir ekonomiskt fördelaktiga. Den bästa formen för detta är en skatt på koldioxidekvivalenter. I akademiska sammanhang brukar detta pekas ut som den mest kostnadseffektiva vägen för att få ned utsläppen av växthusgaser.
  • Växthusgasskatten ersätter, rätt utformad, behovet av subventioner till annan energi. Elcertifikaten skulle därför när de trappas av – vilket är inbyggt i systemet i dag – inte behöva förlängas. I dag används de till stor del av landbaserad vindkraft som är en så pass mogen teknik att den har hyggliga ekonomikalkyler även utan subventioner.
  • Vi bör inte heller på omotiverade sätt missgynna kärnkraften. Effektskatten på kärnkraft, enbart en straffskatt, tas bort. När kärnkraftens säkerhetsmässiga och ekonomiska risker regleras ska man sträva efter att ställa regleringarna i kvantitativ proportion till övriga risker samhället tar. Och ja, det gäller även uranbrytning.

Den som förväntat sig påbud om omfattande statligt kärnkraftsbyggande blir alltså besviken – precis som den som hoppats på att jag skulle beordra vindkraftverk i varenda buske. Jag tycker det är en bra princip att marknaden avgör vilka energislag det ska byggas hur mycket av. Men marknaden måste ha långsiktiga regler att rätta sig efter, och reglerna ska med hänsyn tagen till vad vi vet om säkerhet och renhet vara neutralt utformade. Politiker brukar inte vara bra på att hitta framtidens teknologiska vinnare; det viktiga är att få till någorlunda teknikneutrala förutsättningar. Denna neutralitet brister i dag. Kan vi åtgärda det har vi kommit långt.

Annonser

Feministiskt Initiativ: Just Read The Instructions

fredag 13 juni, 2014

Jag har, inte som en av de första men långtifrån en av de sista, läst Feministiskt initiativs partiprogram, det som antogs 2013 och ligger på deras hemsida. Det är långt. Även om det var ett tag sedan nu har jag läst flera andra partiprogram, och jag törs säga att det här är ett av de längre.
Jag läste det för att F! verkar ha medvind nu, och för att några andra, exempelvis @cardiaca och @RebeccaWUvell på Twitter, hade läst det och dragit i knaslarmet. Nå, här är min vinkel på det.
Närmare bestämt är det vinkeln för den som har en någorlunda liberal grundsyn men funderar på om F! kanske ändå kunde vara något eftersom jämställdhet är viktigt. (Ledtråd: svaret kommer bli nej.)
Eller okej. Egentligen är vinkeln att man tycker som jag. Men det sammanfaller ofta med vad liberaler tycker.

I den här genomgången koncentrerar jag mig på det jag tycker är mest galet i programmet. Jag har invändningar och förbehåll mot saker på snart sagt varje sida i programmet, men ska jag gå igenom allt sådant blir mitt inlägg längre än själva programmet. Det vill ingen. Det är ändå ett mycket långt inlägg.
Innan jag plockar fram sågen ska jag säga att det finns en del bra i programmet. Att ha ökad jämlikhet som grundansats är det givetvis inget fel på, och även om jag tycker att de ofta hamnar fel i sina lösningar hamnar de också ibland rätt. Detta väger dock inte upp de många djupt problematiska inslagen som, vill jag mena, dominerar programmet.

Det viktigaste först: kulturen

Eller förresten. Jag börjar med vad som mest är en festlig observation. Har det någonsin funnits ett kulturarbetarparti så är det F!. Inget annat partiprogram lär med en sådan frenesi framhålla kulturarbetarens samhällsbärande ställning. Redan första avsnittet, Välfärd som verktyg, meddelar att en feministisk syn på välfärd förutsätter
Att kultur och kulturarbetare uppfattas som oundgängliga i samhällssamtalet.
Där hör ni. Försök inte föra ett samhällssamtal utan att ha en kulturarbetare med, för då gills det inte. Avsnittet om kulturpolitik inleds blygsamt med
I ett välfärdssamhälle befinner sig kulturen i politikens centrum eftersom kultur är en självklar och oundgänglig del av det mänskliga livet. Att forma en politik för kulturen är således att forma en politik för livet självt i all dess komplexitet och mångfald.
Med de anspråken faller det sig väl naturligt att det framhålls som viktigt att kulturarbetare ska få en massa statliga pengar så att de kan försörja sig, utan några särskilda krav på motprestation (så tolkar jag principen om ”armlängds avstånd”, s 44). Ja, förutom förstås att all statligt finansierad kultur ska detaljstyras i fråga om genusinnehåll. Mer om detta senare.
Obs: ”genus” används i detta inlägg slarvigt som kortform för programmets ”könsmakts-, hbtq-, funktionalitets- och antirasistiska perspektiv” för att spara plats.
Skatter är inte något F! funderat mycket över (mer om även detta senare), men en sak har man i alla fall kommit fram till: kulturarbetare bör ha skattefria inkomster upp till 100 kkr. Antagligen för att de är så mycket viktigare än alla andra yrkeskategorier.
Så är du kulturarbetare som inte känner dig tillräckligt oundgänglig och vill ha mer deg, ja då är F! partiet för dig!

Nu till den egentliga granskningen.

Allt överallt

Jag upprepar att ett genusperspektiv enligt kortformen ovan inte är något dåligt i sig. Tvärtom är det ofta bra och välbehövligt. Även det goda kan dock gå till överdrift. Efter att ha läst programmet är det inte uppenbart att det finns något enda hörn av samhället som inte ska utbildas av högskoleutbildade genusvetare. Undertecknad ska till exempel inte (punkt O21) få sitta och med representanter från andra länder diskutera underhållslösningar för optroniska instrument utan att först få en duvning i genuskunskap och patriarkala strukturer.
Det är förstås inget dåligt med att kunna lite om sådant, och som arbetsmarknadsprogram för genusvetare torde det vara oöverträffat. Men var är känslan för proportioner? Vad kommer det kosta att utbilda precis alla i detta? Eller att
Fi ska verka för att alla kommuner särredovisar hur de arbetat med formuleringarna om jämställdhet i förskolans läroplan.
Man ska alltså redovisa inte bara formuleringarna, utan också hur man arbetat med dem? Denna anda genomsyrar hela programmet. Vi ser en rejäl ökning av byråkrati och formalia som ska åläggas alla upptänkliga verksamheter, utan någon tanke på vad som kan vara proportionerligt.

Kvoteringar

Åtminstone följande sammanslutningar ska kvoteras avseende kön och/eller annan aspekt, som funktionshinder:
börsnoterade styrelser, ledande befattningar vid statligt finansierade kulturinstitutioner, vilka personer en arbetsgivare får anställa (!!! – punkt M13 (edit: dock, se Lisa Wibergs kommentar och min svarskommentar nedan)), förtroendeposter i internationella organisationer, alla poster på alla nivåer i högskolevärlden, de sektorer som utvecklar vår infrastruktur (woah), alla grupper som förbereder och som tar samhällsbyggande beslut, alla (ja alla) befattningar inom fredsbevarande, fredsframtvingande och fredsuppbyggande uppdrag; EU-kommissionen, EU-parlamentet med flera.
Rimligen: om en organisation själv beslutar att man ska tillämpa varannan damernas och var tionde funktionshindrades så är det upp till den organisationen. Men när man börjar tala om att arbetsgivare ska vara tvungna att rekrytera en viss kvot ur vissa befolkningsgrupper, då har man lämnat det rimliga för rätt länge sedan.

Det allseende ögat

Inget hörn av samhället ska kunna undandra sig genuskontroll – verkligen inget. F! närmar sig i vissa stycken faktiskt det totalitära. Totalitärt är ett starkt ord. Överdrift? Låt oss se på några exempel:

  • Punkt I30. Fi ska verka för att föreningar ska genusgranskas. Det är inte försvarbart att bedriva föreningsverksamhet som snedfördelar sina resurser i relation till könen.
    Om någon vill ha en mansgrisförening så är det rätt unket. Men att staten ska granska civilsamhällets föreningar för att kontrollera att de följer statens påbud om jämlikhet, det är inte okej.
  • Punkt O42 lanserar individuella kvoter för utsläpp av växthusgaser. Wow. Tänk vilken kontrollapparat. All din konsumtion, allt ditt resande, ditt boende – allt måste kontrolleras och godkännas av staten.
  • Och så har vi den famösa Q42 som det skrivits om en del redan, där
    ett program skapas för att (…) omskola män så att de ändrar sitt konsumtions- och transportmönster.
    Pro tip. Om ditt sällskap till väsentliga delar består av exkommunister, använd inte ordet ”omskola”. Det har så trist klang.
  • I punkt C28-29 ska staten värdera arbetsmarknadens olika yrken – ja, en nationell arbetsvärdering kallas det – för att sedan fastslå vilka löner folk ska ha hädanefter. Varför inte bara säga att man vill ha planekonomi? Brukar inte ”de vill ha det som i Sovjet” vara en retorisk överdrift?

Så nej. Nej, det är inte en överdrift. En röst på F! är ett tydligt steg mot ett mer totalitärt samhälle. Det blir inte okej för att staten kallar sig feministisk.

Grupptänkande

Det är inte i sig fel att göra samhällsanalyser på gruppnivå, för att till exempel se diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden. Vad som däremot är fel är att anta att alla lösningar också måste vara gruppbaserade. Ta till exempel omskolningsprogrammet ovan. F! har identifierat att män i snitt konsumerar och transporterar sig på ett F! mindre behagligt sätt än kvinnor i snitt. Om man nu tvunget ska ha ett omskolningsprogram vore det väl rimligt att rikta det till de individer som beter sig misshagligt. Men nej, i stället väljer F! ut hela gruppen män, oavsett hur enskilda individer beter sig. Kvinnor som inte uppfyller F!:s transportnorm verkar däremot klara sig, räddade av sin grupptillhörighet.
Det där går igen. Om internationellt alliansbyggande sägs
Att ha en jämlik representation av könen på alla nivåer inom beslutsfattandet är en förutsättning för ett demokratiskt arbete för mänskliga rättigheter.
Med andra ord, grupper som inte är jämnt könsfördelade är intrinsikt oförmögna att fatta bra beslut. Det är tydligen inte mäns bristande genusutbildning som är grundproblemet, utan problemet är att män är män. Konstruktivt?

Blandad sallad

Läsningen går nu över till saker som inte nödvändigtvis är stenhårt kopplade till den feministiska saken (även om F! menar att allt är det) men som jag tycker är dåliga. Jag upprepar: bara ett axplock. Och i ingen särskild inbördes ordning. Och utan några särskilt ingående motiveringar.
Ge inte upp än! Jag sparar det stora till sist.

  • Redan i ett av programmets första stycken, under Välfärd som verktyg, skrivs:
    Politiken ska användas för att säkra människors lika möjligheter och utfall (min fetning).
    Alla liberaler som hoppats på att F! inte passar in på höger-vänster-skalan kan sluta hoppas. Här är det inte lika lön för lika arbete, utan mer lika lön rätt och slätt.
  • Man uppehåller sig, berättigat i sig, vid att kvinnor i snitt och på vissa sätt har en sämre arbetsmarknad än män. (Här får F! alldeles gratis ett uppslag från mig till en viktig förklaring: kvinnor jobbar traditionellt för arbetsgivare som har monopol.) Men inte med ett ord berörs att det är övervägande män som dör på jobbet. Är inte det också ett uttryck för taskig könskultur? Enögt att inte ens nämna.
  • F! uttalar sig flera gånger negativt om frihandel, och vill kraftigt begränsa tjänsters fria rörlighet i EU. Traditionell vänsterprotektionism alltså.
  • Män får ofta högre pension än kvinnor, eftersom de jobbat mer och tjänat mer. Detta vill F! korrigera genom att… ändra pensionssystemet så att det gynnar att inte jobba. Vad tror de att det skapar för incitament för ökad jämställdhet på arbetsmarknaden?
  • Rätt till heltid.
  • Under utredningstiden för anmälda vålds- eller sexualbrott mot barn ska den misstänkte inte ha någon umgängesrätt med barnet.
    Ser de verkligen inget problematiskt med en sådan regel? Jag vet inte hur det funkar i dag och ärligt talat kan jag inte säga precis hur det borde funka. Men det där gör det väldigt lätt för den ena föräldern att stänga av den andra föräldern från barnet under lång tid utan något mer substantiellt än en anklagelse.
  • Köttfria måndagar i förskolan. Nej, alla måste inte äta kött alla dagar. Men att från staten detaljstyra menyn på förskolorna… nog kryper det i kroppen? De som skrev det här programmet, har de ingen känsla för vilken nivå av mikromanagement som är rimlig?
  • Max sex timmars skoldag. I grundskolan inga läxor. På gymnasiet är läxor möjligen ok, men undervisningen är fortfarande begränsad till sex timmar om dagen.
  • Kommen så här långt är nog ingen förvånad över att de inte är några valfrihetsfantaster. F! motsätter sig privat driven vård, friskolor och LOV. Att det varit en nackdel för kvinnor på arbetsmarknaden att så många jobbat för arbetsgivare som haft monopol tycks inte föresväva partiet, vilket är naturligt eftersom det är ett parti långt ute på den svenska vänsterkanten.
  • F! kolporterar den seglivade myten att medicinsk forskning förutsätter att patienten är man.
  • F! vill kasta pengar på alternativmedicin. Man tycks inte fundera på varför alternativmedicin är alternativ, och inte rätt och slätt medicin. Här förklarar jag varför det generellt är en dålig idé.
  • War on Drugs är man stora beundrare av (punkt E53).
  • F! vill på EU-nivå driva rätt till fri abort. Det är inte så smart. Är man verkligen så säker på att den svenska linjen skulle vinna? Vad skulle hända om det kom en EU-lagstiftning för abort som är mer restriktiv än den svenska?
  • F! motsätter sig alla former av surrogatmödraskap, även altruistiska sådana.
  • Ungefär: eftersom Sverige inte varit i krig på länge nu kan vi lägga ned försvaret. Mäns våld i nära relationer är ett större problem.
    Det är ju intellektuellt haveri. Ska vi skippa hemförsäkringen eftersom det för närvarande är ett större problem att taket behöver läggas om? Jag räknar med att blogga mer om försvarspolitik i någorlunda närtid.
  • Fredsbevarande operationer är bara okej om de har FN-mandat. Var Natos ingripande i forna Jugoslavien sålunda fel?
  • Se till att gifta dig inom din klass, motsvarande.
    Relationer mellan människor med skillnader i makt, resurser och livsvillkor behöver inte alltid vara problematiska och innebära konsumtion och förtryck, utan kan bygga på kärlek och respekt, min fetning.
    Vad F! anser är det normala i dessa fall framgår tydligt.
  • Att de vill förbjuda reklam för strippklubbar – något jag är emot eftersom man bör vara mycket restriktiv med förbud mot vad man får säga, skriva och avbilda – förefaller överflödigt eftersom man både vill förbjuda könsdiskriminerande reklam och förbjuda strippklubbar. Ska vi alltså ha en sedlighetspolis som jobbar med att censurera reklam?
    Faktum är att reklam över huvud taget lagvägen ska trängas undan till förmån för (trumvirvel) kultur.
  • I samma anda: det ska lagstiftas mot spridning av pornografi.
  • F! vill, utan att ordentligt förklara varför, snabbavveckla kärnkraften. På ett påtagligt intellektuellt ohederligt sätt impliceras att kärnkraften är skyldig till den globala uppvärmningen.
  • Lag- och skattevägen ska ekologisk odling framtvingas, och GMO förbjudas, det senare med en del rent felaktiga sakargument. Denna åtgärd ensam gör att man faktiskt inte är i det goda laget; varför förklarar jag bland annat här och här. F! tror verkligen att ekologisk småskalig odling och nationellt självförsörjande är nyckeln till matsäkerhet för alla. Det är, kan vi väl säga, i strid med beprövad erfarenhet.
  • Billiga studentbostäder? Glöm det. Exakt alla bostäder måste vara handikappanpassade.
  • Eftersom funktionshinder inte är ett individuellt problem utan uppstår i mötet med samhället ska vi inte ha några särskolor.
  • Punkt N11: Fi ska verka för att ingen ska kunna dömas till utvisning.
    Ingen? Verkligen? Är brott i Sverige asylskäl, eller vad?
  • En smula märklig är denna passage:
    Då kvinnors intressen och behov varken är givna eller enhetliga, utan alltid beroende av specifika sammanhang, menar vi att lokala organisationer ska vara de som avgör dagordningen och formulerar problemen. Vi ska inte påtvinga någon ett visst arbetssätt eller sträva efter att sprida en nordeuropeisk feministisk analys.
    Men den kanske kan förklara varför F! misslyckades med att uttala sig negativt om den uppseglande äktenskapslagstiftningen i Irak som bland annat tillät barnäktenskap. Kulturrelativism när den är ungefär lika vacker som den brukar vara. Märkligt också för att man på andra ställen i programmet inte drar sig för att tala om för andra vilken kultur som ska gälla.
  • De är verkligen klassiskt vänsterprotektionistiska. De vill
    vända globaliseringen till något positivt.
    De hundratals och åter hundratals miljoner människor som globaliseringen lyft ur fattigdom skulle kanske uttryckt det annorlunda.
  • Förbud av flygtrafik på korta sträckor. Allt man personligen inte tycker behövs ska lagstiftas bort?
  • Punkt Q46 tycks förespråka att kvinnor ska beviljas lån på lösare boliner än män. Politiskt styrd kreditvärdering, vad skulle kunna gå fel? Kanske 2008 års finanskris har något att säga i frågan?

Jag gör halt där. Och då har jag ändå sållat hårt och svalt många kameler.

Hushållning schmushållning eller Gratis glass och ballonger till alla

Men nu. Det kommer kanske inte som en överraskning, för andra har uppmärksammat samma sak. Men nu är det dags för finalnumret.
Feministiskt Initiativ vill genomföra en rad kostsamma reformer. Vissa av dem kostar inte så mycket, andra är ofantligt dyra. Tonen sätts av
Välfärd får inte villkoras av kortsiktig ekonomisk tillväxt.
Det går inte att rada upp dem alla, så jag presenterar ett urval som jag garanterar är litet:

  • Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.
  • A-kassan ska vara 80% av inkomsten, möjligen utan tak, och gälla oändligt länge.
  • Avgiftsfri förskola, fritids och fritidshem.
  • Avgiftsfri kollektivtrafik.
  • Studielön, troligen avsevärt högre än dagens studiebidrag plus lån.
  • Mer personal i snart sagt all offentlig verksamhet utom kanske försvaret. Lönerna ska dessutom höjas.
  • Samtliga byggnader i Sverige utom möjligen villor ska handikappanpassas.

Det här kommer bli dyrt. Väldigt, väldigt dyrt. Så hur ska det finansieras? Det här är ett partiprogram och inte en budgetmotion, så man kan kanske inte kräva så mycket siffror, men väl en rejäl diskussion om hur man tänker sig skattesystemet.
Men nej. Alltså nej. Förutom enstaka idéer som skattelättnader för kulturarbetare står inget alls om skattepolitiken. Den finns inte.

Det är så oseriöst att jag har svårt att finna återhållsamma ord för det. F! har funnits i snart tio år och aspirerar på en plats i landets lagstiftande församling. Man har ett ovanligt omfattande partiprogram. Man har stora ambitioner för att förändra samhället, och många av förändringarna är synnerligen resurskrävande. Men man har alltså inte – vilket nyligen bekräftats i intervjuer med Schyman – brytt sig om att fundera på finansieringen.
Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna får ofta rättfärdigt spö för att de presenterar orealistiska ekonomiska kalkyler. Men de presenterar åtminstone kalkyler som går att kritisera. De försöker i alla fall. Feministiskt Initiativ bara skiter i det. De är på nivån ”not even wrong”.

Det är också svårartat respektlöst mot alla läkare, lärare, byggarbetare, sjuksköterskor, jurister, personliga assistenter och andra som jobbar och ser över hälften av pengarna de arbetar ihop gå till skatt. Det behöver inte vara fel med ett högt skatteuttag, men att ta för givet att man kan ta hur mycket som helst av hushållens resurser utan att orda om det är närmast föraktfullt.

Jag anser att det här, oavsett allt annat, diskvalificerar dem från alla seriösa överväganden. Om man är på tidig brainstormingnivå, eller går i grundskolan, då kan det vara okej att strunta i ekonomin. Men när man kandiderar till Riksdagen, då måste man bete sig som vuxna människor. Det här är inte något som går att rösta på.

Sammanfattning

Jag sade att det här var en genomgång ur mitt perspektiv, vilket brukar stämma ganska väl med vad liberaler plägar tycka. Så, om du är ute efter ett parti lååångt till vänster, ett parti som kraftigt vill expandera statens roll både både i ekonomin och i privatlivet med omväxlande populistiska och totalitära inslag; ett parti som vill förbjuda stora delar av det privata näringslivet och detaljstyra resten, gärna hemfaller åt ovetenskapligheter och struntar i ekonomiska elementa, ja då måste F! framstå som ett drömparti. Men jag tycker fortfarande inte att du ska rösta på dem. Det förtjänar de inte.

Det kan förstås tyckas synd att man inte ska kunna rösta på ett parti som kämpar för jämställdhet. Lyckligtvis är det en illusion. Det finns en liberal feminism också. Jag har inte ambitionen att introducera den i detta redan långa inlägg, men en vinkel finns här: ”Det behövs fler borgerliga politiker som kallar sig feminister”
En liberalt grundad feminism är inte lika högljudd som en vänsterkantsfeminism, eftersom den tenderar att vara individorienterad snarare än grupporienterad. Det blir inte lika stora släggor då. Men den borde vara betydligt mer aptitlig för den som inte känner sig hemma i den nykommunistiska arkipelag där F! seglar från grynna till grynna.

Och det hände sig vid den tiden

tisdag 27 maj, 2014

En valrörelse tog slut. Nästa började nästan direkt. Det kom att bli en sällsam valrörelse, en vändpunkt. Man talade länge om den efteråt. ”Jo, jag kommer ihåg när det rätade upp sig, det var till valet hösten 2014…” et cetera.

Det var helt enkelt den sakliga valrörelsen. Valrörelsen utan de svindlande felsluten och barocka påståendena. Valrörelsen med respekt för sakförhållanden.

Det innebar förstås inte att alla till allt de sade hade förberett en notapparat med källhänvisningar till peer-reviewade artiklar. Det hade inte gått, stora delar av politiken är värderingsfrågor som inte går att hantera på det sättet. Och inte ens när det kanske hade varit i princip möjligt dränktes vi i notapparater. Det hade varit orimligt att kräva, och det fattade det kloka folket. Visst är det bra med vederhäftighet och spårbarhet, men man kan inte ställa samma krav på ett politiskt samtal som på en vetenskaplig artikel. Det hade kunnat gå över styr åt det hållet också; att någon fått en studie publicerad som pekar i en viss riktning innebär inte nödvändigtvis att alla slutsatser som dras av den är sanna. Även detta hade väljarkåren stenkoll på. En fin balans hölls.
Men om hela valrörelsen inte var en orgie i referenser till, för att bara nämna något, ”Measurement of explosively induced movement and spalling of granite model blocks”, Tilert et al, International Journal of Impact Engineering 2007, (även om det var nära att det blivit så) vad var det då som var så sakligt i den?

Jo det var just frånvaron av de värsta osakligheterna. Det kan låta som en liten grej, men det gjorde hela valrörelsen till en mycket behagligare resa. Det var att både partier och andra debattörer, på båda sidor blockgränsen, slutade påstå saker som en helt rudimentär faktakontroll kunde punktera.
Till exempel slutade man vänsterifrån hävda att välfärden svälts ut – det framstod liksom bara som fånigt, när alla tillgängliga siffror visade att det aldrig gått så mycket inflationsjusterade pengar till välfärden och att statens skatteintäkter inte minskat ett dugg.
Och högerifrån upphörde man, med viss rodnad på kinderna, att säga att vänstern ville göra det dubbelt så dyrt att anställa unga, när det var uppenbart att det var arbetsavgiften vänstern ville fördubbla, inte den totala lönekostnaden.
Och så fortsatte det. Det sparade in stora mängder högt blodtryck från den orättfärdigt angripna sidan, och presumtiva angripare slapp det obekväma i att säga saker de visste med sig inte var sanna.

Detta förde med sig andra oväntade effekter. Ett exempel är att när respekt för sakförhållanden seglade upp som det nya svarta så sjönk dramatiskt antalet utspel vars egentliga innebörd var att avsändaren genom introspektion kommit fram till hur omvärlden utvecklat sig. I klartext, det var ingen eller i vart fall väldigt få som trumpetade att de kände att något i Sverige höll på att gå sönder, och saker i den stilen. Alltså, inte så att ingen hävdade något i den riktningen. Men då preciserade de vad de menade, och vilket faktaunderlag de grundade sig på. På så vis blev utropet inte bara ett onomatopoetiskt utrop, utan en utsaga som gick att bemöta.

Ja, det var en välsignad valrörelse – den första av många.
Hur det kom sig att utvecklingen tog en sådan vändning är inte helt klarlagt. En skola menar att det tog sin början med ett klokt och välformulerat blogginlägg på temat som fick viss spridning. Andra hänvisar till invasionen av flygande grisar i början av juni det året. Förmodligen vet ingen säkert. Det gör inte så mycket. För svenskt vidkommande är i detta fall ”att” viktigare än ”hur”.

(…)

På samma spår, snott från Twitter:

TheCreidbleHulk

EU-val, min valkompassros till dig

lördag 10 maj, 2014

Nu är det inte långt kvar till EU-valet. Hög tid för mig alltså att guida de massor som bara väntar på att få höra hur jag tycker de ska rösta!
EU-politiken skiljer sig en del från rikspolitiken, och enskilda kandidater är också mycket viktigare än vi är vana vid. Därför är det inte givet att ens preferenser i riksdagsvalet automatiskt gäller i EU-parlamentet också. För mig blir det dock snabbt uppenbart att huvuddragen går igen.

Vänsteravvikelser

Till att börja med är jag i grunden positiv till EU (trots att jag feltänkt röstade nej i folkomröstningen om EU), men EU har en tendens att vilja bestämma över för mycket medan man försummar sina kärnuppgifter (fri rörlighet, handel) och sådant som verkligen bör hanteras gränsöverskridande. Det här ställer de flesta upp på, för det låter bra. Det är när det konkretiseras som man börjar se skillnader. Det är lätt att vara emot detaljstyrning när beslutet går emot ens uppfattning. Jag är mindre imponerad om man tar alla chanser till att detaljstyra just de områden där man tycker sig se en chans till att driva igenom sin egen uppfattning. Lägg på det att jag tycker man ska låta bli att ge EU exempelvis beskattningsrätt, och partierna på vänstra planhalvan ser inte så attraktiva ut.
I genren hjärtefrågor noterar jag också att S, V, Mp och Fi på EU-nivå ämnar motarbeta GMO, vilket jag nyss identifierat som vansinne. Detta i sig vore nog för att jag skulle sortera bort dessa partier.

Inte för att jag antagligen skulle varit så intresserad ändå; jag må komma från en röd ungdom, men nu föredrar jag liberalismen och det avspeglar sig även på EU-nivå.

En tillbakablick, med sudd i kanten ni vet

Förra EU-valet. Minns ni 2009? Folk åt tacos. Det var populärt med kattbilder på internet. Folk gnällde på Facebook. Man funderade över vilka miljöbilar som var bäst. Konjunkturen var knackig. Ja, det var ungefär som i dag.
Jag har aldrig röstat M i något svenskt val, men i EU-valet var det dags. Egentligen röstade jag inte på M, utan på Christoffer Fjellner. Det var ett bra val, han verkar ha varit väldigt energisk och samman med M-ettan Gunnar Hökmark jobbat hårt för öppenhet, demokrati och frihandel. Det kan låta som självklarheter, men tyvärr är det inte det. Han har också slitit mycket med att få ordning på EU:s djupt dysfunktionella fiskepolitik. Jag ångrar inte min Fjellner-röst ett dugg, han skulle vara ett bra väl även i tacons år 2014. Men det är inte han som kommer bärga min röst den här gången.
Jag har också fått för mig att Fp:s Marit Paulsen är vettig, men det blir inte hon heller.

Och vinnaren är…
(Jag var svårt frestad att välja Culture-skeppnamnet ”Anticipation of a New Lover’s Arrival, The” som rubrik här, men Sofia tyckte inte det passade.)

Nej, till förmodligen ingens förvåning kommer jag rösta på Centerns Fredrick Federley den här gången.
Jag delar inte till 100% Centerns EU-uppfattningar – vilket borde vara onödigt att säga, har man någonsin delat ett partis samtliga ståndpunkter? Men Federley är en pålitligt liberal figur som dessutom har förmåga inte bara att gasta, utan att få saker gjorda. Det är mycket viktigt i EU-parlamentet. Jag känner mig också tillräckligt trygg med att Federley inte kommer börja detaljpeta i saker som borde lämnas i fred.
De flesta politiker tycker saker inom många områden, men inför det här valet har Federley valt att kraftsamla på tre områden som även jag finner lovvärda. Han beskriver dem på sig egen sida (länk ovan), men här är min vinkel på dem.

  • Integritet: Det finns legitima och nödvändiga skäl för staten att ägna sig åt viss avlyssning av tele- och datanät, både för brottsbekämpning och underrättelseinhämtning. Men ingreppet i folks integritet bör stå i proportion till den förväntade vinsten, och här har det stiftats en del lagar på sistone som inte uppfyllt rimliga krav. Federley har länge kämpat för att få reson i denna verksamhet, och eftersom den till väsentliga delar avgörs på EU-nivå är det viktigt att ta tjuren vid hornen redan där.
  • Migration: Att prata om EU:s fria rörlighet kan låta som att slå in öppna dörrar. Tyvärr finns det gott om politiker som vill stänga dörrarna. Det är ganska lätt för varor att röra sig inom EU, men för människor är det hela tiden hinder på väg upp. Och då ska vi inte tala om hur det är för den som försöker ta sig in i EU.
    Eller vänta, det är ju precis det vi ska. Att det dör drösvis med människor i vågor som bryts mot Fort Europas murar är något vi inte ska tiga om. Det lär inte Federley göra.
  • Djurskydd: Ha! Klart centerpartisten tänker prata om något lantbruksrelaterat. Men är inte djurskydd typiskt en sådan där sak som EU inte borde besluta om? Luktar det inte protektionism?
    På vissa sätt en relevant invändning. Men det råkar vara en sak som i någon form behöver hanteras på EU-nivå. I vissa länder i Europa där man har lägre krav på djurhållningen än i Sverige används stora mängder antibiotika i förebyggande syfte. Det är på väg att bygga upp en antibiotikaresistens som i förlängningen kommer drabba även oss människor, med potentiellt mycket allvarliga konsekvenser. Jag ska erkänna att det här har inte varit en fråga som stått i toppen av min engagemangslista – man kan inte engagera sig i allt även om det är angeläget – men det är en viktig fråga, en fråga som inte kan reduceras till protektionism, en fråga som är gränsöverskridande, och en fråga som det är bra att någon tar tag ordentligt i.

Så, tydligt liberal, kan få saker att hända och med relevanta profilfrågor.
Case closed?

Men, kommer en fullt vettig motfråga, de andra då? Fjellner till exempel som tydligen är så bra. Slutar han vara bra för att Federley är bra?
Nej, givetvis inte. Men i praktiken kommer Fjellner komma in ändå. Samma sak för Hökmark och Paulsen.
Federley däremot står trea på Centerns lista. Det är inte väldigt oroande. Han driver en otroligt aktiv personvalskampanj som uppmärksammats långt utanför kretsen av de närmast sörjande. Får C ett mandat gissar jag att det går till Federley. Men det är det som är grejen. Fjellner et al kommer in utan min hjälp. Federley behöver alla kryss han kan få. Och jag tror att han behövs i EU.
Sålunda kommer han få mitt kryss, och följaktligen hoppas jag på att du för egen del drar samma slutsats!

Hur man höjer skatter och sänker intäkter

lördag 22 februari, 2014

De senaste dagarna har Moderaterna fått en del förmodligen välförtjänt skäll (exempel) för sin nyfunna iver att höja skatter.
Att höga skattesatser inte automatiskt leder till höga skatteintäkter är välkänt. Ett bra och konkret exempel är den svenska värnskatten, fem procent extra statlig inkomstskatt på höga (men inte extremt höga) inkomster. Väsentligen alla som gett sig på att räkna på saken är överens om att den skatten netto inte drar in någonting till statskassan. Brutto drar den in några miljarder, men man uppskattar att den höga marginalskatten samtidigt avskräcker från extraansträngningar i så hög grad att statskassans netto blir negativt.
Det finns inga ekonomiskt rationella skäl att ha kvar värnskatten, bara politiska skäl. Vilket ska läsas som att man räknar med att plocka politiska poäng på att klämma åt höginkomsttagare, och värderar det högre än en välfungerande skatteuppbörd. Tyvärr är det en värdering som delas av en rejäl riksdagsmajoritet.

Det här har direkt bäring på oppositionens tankar om jobbskatteavdraget (JSA). Jag visste redan att Miljöpartiet umgicks med tankar på att fasa ut det för höginkomsttagare, och tydligen är Socialdemokraterna inne på samma spår. Igår dök det här upp på Twitter:

Socialdemokraterna och jobbskatteavdraget

Det enda sättet på vilket man kan ta bort JSA för höginkomsttagare är genom att ytterligare höja marginalskatterna.
Om redan dagens värnskatt är direkt skadlig för ekonomin – både statens och den enskildes – vad tror vi då att ytterligare höjda marginalskatter kommer vara?
Jag skrev längre om det i Berättelsen om jobbskatteavdraget.

Det är en sak att man kan ha olika åsikter, det är vad politik handlar om. Men det här har mer karaktären av inkompetens. Det är inte okej att vara så rent ut dålig som oppositionen är på skatter.
Att de får Anders Borgs skattehöjariver att framstå som vettig är inte tröst nog.

Var finns vårdens olog-hai?

måndag 20 januari, 2014

För dryga året sedan tyckte LO att vinster i välfärden, det skulle bort. Jag skrev då den här texten som jag anser fortfarande står sig som principiellt resonemang. Har du inte läst den rekommenderar jag den som bakgrund inför texten här nedan. Oavsett om du tänkt läsa den nya texten eller inte.

Nu rapporteras att LO centralt och/eller i alla fall IF Metall, har svängt i frågan. De kanske inte dansar riskkapitalets lov, men de verkar i alla fall vara på väg att överge det dogmatiska vinst- och privatiseringsmotståndet.

Det gäller inte alla. Fortfarande finns en högljudd kontingent till vänster som satt högt på sin dagordning att gå till storms mot allt vad privata initiativ heter. Som jag skriver i mitt gamla inlägg finns inte data som visar att privat driven vård – om vi nu koncentrerar oss på vård ett tag – skulle vara sämre än offentlig. I stället får man förlita sig på anekdoter man kan leta upp. Nå, låt mig då komma med mina egna anekdoter.

Eller, rättare, min frus.

Anekdoter

Min fru jobbar i vården. Under de år vi känt varann har hon jobbat på flera stora landstingsdrivna sjukhus. I dag jobbar hon på en privat driven vårdcentral. Skillnaderna är slående.
Till att börja med är vårdcentralen den första arbetsplats hon är på där ledningen inte är ond. På samtliga sjukhus hon varit på har ledningen varit som Sauron för sina underlydande. De anställda har behandlats enbart som utbytbara kuggar – vilket de kanske i viss mån är, mycket få är helt oersättliga på sina arbetsplatser, men det är inte en så trevlig attityd. Budgeten är allt; sådan budgetfixering brukar annars mest tillskrivas privata rovriddare. Det är förstås bra om offentligt finansierad verksamhet håller budget, men det kan tas till extremer som inte är bra för helheten. Så pekas också Landstinget ut då och då som en av Sveriges sämsta arbetsgivare.
Den privata vårdcentralen framstår mer som Gandalf. Visst kan det vara slitigt där också, men det finns från ledningen en grundläggande omtanke om både personal och patienter som jag inte hörde något av på landstingssjukhusen. Visst är ett sjukhus och en vårdcentral två olika saker med olika sorts vård, men sådant här borde låta sig jämföras dem emellan.

När någon på vårdcentralen är sjuk finns en rutin för vad som ska göras så att ingen viktig uppgift blir lidande. Om något i patientbehandlingen går snett finns en annan tydlig rutin för avvikelsehantering, så att man kan undvika att göra samma fel flera gånger. Självklarheter kan tyckas. Men på det stora sjukhuset? Icke. Om någon av de här två grejerna funkar så är det för att en enskild anställd tagit ett initiativ, inte för att det finns en rutin på plats för hur man ska göra.

På vårdcentralen finns ett strukturerat program för specialistutbildning. På sjukhuset var det också så i princip, men till skillnad från vårdcentralen där programmet tycks fungera i praktiken förväntades man på sjukhuset till väsentliga delar fixa sin utbildning på egen fritid.

När vårdcentralen remitterar gör man det ofta till Sofiahemmet och S:t Göran, båda privat drivna. Sällan till KS. Varför det? En girig sammansvärjning mellan ljusskygga kumpaner? Nej, det är helt enkelt så att köerna till de förstnämnda är mycket kortare, samt att KS brukar göra sitt bästa för att slippa ta emot patienter. Om man inte är av åsikten att vårdköer är något positivt har alltså de privat drivna alternativen lyckats göra något rätt här.
Vårdcentralen själv lockar fler och fler patienter, som byter från sina gamla, kommunalt drivna vårdcentraler. Den ideologiskt drivne systemvärnaren ser här hur den privata vårdcentralen drar undan patientunderlaget från de kommunala vårdcentralerna. Rimligare vore att se att patienterna är viktigare som patienter än som patientunderlag, och att de byter för att de upplever sin gamla vårdcentral som dålig och den nya som bra.
Patientnöjdhet är, ska påpekas, ett dåligt mått på vårdkvalitet. Homeopater har ofta jättenöjda kunder utan att ha serverat annat än vatten. Men om nu vårdkvaliteten faktiskt är okej verkar det onödigt att, som var ganska vanligt förekommande på sjukhuset, få patienterna att börja gråta bara genom att vara otrevlig mot dem.

Lämpliga slutsatser

Vad vill jag säga med det här?
Inte att allt genast måste privatiseras. De här exemplen visar väl fungerande privat driven vårdverksamhet och dåligt fungerande offentligt driven vårdverksamhet. Det omvända finns förstås också, i båda fallen. Och i alla dessa fall är det viktiga: fungerar verksamheten bra? Är vården av god kvalitet? Är patienterna nöjda? Är man organiserad på ett effektivt och patientsäkert sätt?
Det viktiga är inte om de anställda får sin lön från landstinget eller ett företag. Om huvudmannen är offentlig eller privat säger ingenting om det som faktiskt är viktigt.
Det är därför det är sådant vansinne – ja, vansinne – att fokusera så blint på ägarskapet som högljudda delar av den vänstra politiska planhalvan gör.

Om dessa fick sin vilja igenom skulle vårdcentralen jag beskriver här förbjudas. Inte för att den på något sätt är dålig, inte för att den är dyr för skattebetalarna, utan för att ägaren inte är statlig. Strunt i patientbemötande, never mind om någon har rutiner för avvikelsehantering, ut med det bara. Vi kan inte låta fakta stå i vägen för sanningen.
Det är, vidhåller jag, ett vansinnigt sätt att resonera. Och den som resonerar så får inte ges inflytande i Rosenbad. Det är fanimej viktigt. Jag kan gräla om skiktgränser för statlig inkomstskatt och, ja, det är också viktigt. Men det här är viktigare. Att inte släppa lös folk som vill slå sönder sådan här verksamhet är i sig skäl nog att inte rösta på dem.

Uppdatering 21 januari

DN i dag ger lite ytterligare ammunition. Inte för att allt ska vara privat, det var aldrig meningen med detta inlägg, utan för att det vore rent svagsint att stänga ute privata arbetsgivare från vården.

Ur diariet, del 3

måndag 6 januari, 2014

Egentligen bloggar jag kött nu när jag kommer åt, men jag råkade kasta mig in i en Facebook-diskussion som jag i slutändan lade en del energi på. Och för att den nu inte bara ska sjunka ned i Facebooks dödsdimmor skärmdumpade jag den och lägger upp den här. Vi lär se en hel del sådana här utbyten inför valet, så man kan lika gärna lära sig stegen nu. Eller nå’t.

Artikeln som delas i början finns här.

Obs att det nedan alltså är skärmdumpar, länkar i dem är inte klickbara.

fb1
fb2
fb3
fb4

Så! Jag har ingen punchline till det här inlägget.
Maddox skrev en gång på The Best Page in the Universe, i ett avmätt svar till ett mejl han fått,
It’s almost like there’s a record full of incomprehensible bullshit playing in your mind 24/7, and you put the needle down randomly and whatever it picks up, you just type it up in an email and shoot it off to me, usually mid-sentence.
Det är möjligt att min bloggpostning av den här facebookdiskussionen gör mig till den mejlarens like. Men jag chansar.

Centernomineringar – inte alls hela listan!

lördag 30 november, 2013

I dag har jag varit på nomineringsstämma med Stockholmscentern i Riksdagens förstakammarsal. Där fastställdes Stockholms listor inför höstens val till riksdag, landsting och kommun, och det tänkte jag prata om nu.

FörstakammarsalenMin plats under stämman & taket

Cynikern kanske frågar sig: spelar det någon roll vad Centern gör? Det är ju ett så litet parti. Jo men det gör det faktiskt. Småpartier kan ibland få mer inflytande än deras röstandel ger anledning att tro, och understundom stämmer det för Centern. Mest spektakulärt på sistone är t-baneuppgörelsen i Stockholm. Centern var det enda alliansparti som gick till val på utbyggd t-bana. Stora Moderaterna var explicit emot. Det förslag som Alliansen nu lagt fram ligger mycket nära Centerns förslag. Centern, med blygsam representation i stadshuset, har också intensivt drivit cykelfrågorna. Före 2010 satsades knappt någonting på cykeltrafik i Stockholm. Nu är det beslutat om en miljard på att underlätta cykeltrafik. Man kan också nämna sprututbytesprogrammet för narkomaner i Stockholm, till väsentliga delar en arbetsseger för Centerpartiet (till nytta för utsatta narkomaner). Den som följt politiken i Stockholm någorlunda har knappast missat Centerns vurm för högre hus. Stockholm city ser förvisso inte ut som Manhattan nu, men tydligen byggs det faktiskt mer höga hus än förut. Det är sådant som gör att det kan finnas utrymme för de ytterligare naturreservat man beslutat om.

Vidare är inte Centern så litet på alla håll i Stockholm. Tillåter man sig att plocka lite körsbärsdata kan man till exempel notera att Centern i valet 2010 på Norrmalm, Östermalm och i Gamla stan var större än Socialdemokraterna.

Man kan tycka att jag borde börja med att prata (mer) om varför jag tycker att folk ska rösta på Centern innan jag pratar namn. Men jag börjar bakifrån, låtsas att läsaren redan kan tänka sig Centern och grottar lite lista.
I det här inlägget nöjer jag mig med att prata om riksdagslistan, och jag börjar med mig själv.

Me, me, me, myself and I. Och jag.
Jag har landat på plats 17 på Stockholms riksdagslista. Det är roligt tycker jag. Ur rent praktisk synvinkel spelar det ingen större roll om man står på plats 10 eller plats 30; det är icke valbara platser. Rent teoretiskt är det möjligt att bli invald från en sådan plats, men det skulle kräva en sällan eller aldrig skådad kryssbävning. Det betyder inte att det är helt verkningslöst att rösta på mig, om man nu skulle fundera på det.
Om du känner mig eller har läst den här bloggen ett tag – framför allt det senare – kan du ha en bra bild av mina politiska åsikter. Ibland sammanfaller de med den centerpartistiska partilinjen, ibland inte. Alla kryss räknas, och inför senare val är det rimligt att tänka sig att kryss i tidigare val är en faktor när nya listor ska göras. Jag har inte gjort någon större satsning på mig själv inför det här valet (av det enkla skälet att jag bedömde att jag inte skulle hinna) och är rätt ny i partiet, och är därför glad över att ha placerats så förhållandevis ickelågt som sjuttonde plats. Om du vill ge mina åsikter mer inflytande på sikt i Centern är det antagligen en bra satsning att ge mig ett kryss när det är dags. Ett långsiktighetskryss helt enkelt. Dessutom skulle jag bli glad!
Rimligen kommer jag närmare valet skriva någon sammanfattning av mina ståndpunkter och prioriteringar jämförda med partiets. Men inte i det här inlägget.

Men om man vill rösta Centern då, men inte just på mig, vad är det då för namn som gäller? Och vad säger jag om dem?

Just ja, de andra också
Toppnamnet på listan är Annie Lööf. Eftersom hon är partiledare är hennes linje rimligen väldigt närliggande officiella partilinjen. Man kan misstänka att hon har en del liberala reflexer hon undertrycker när hon som partiledare ska hålla samman hela partiet, men jag säger ändå: tänk partilinjen.
Nu blir det förmodligen så att hon väljs in från en annan valkrets. Om valresultatet blir något liknande 2010 (givetvis osäkert, men det är en annan fråga) är det de två nästföljande namnen som troligen kommer till Riksdagen från Stockholm. Och de är…

Johan Hedin (blogg)
Johan är en pålitlig liberal som redan gjort en repa i Riksdagen som ersättare för Fredrick Federley och som såvitt jag vet visat sig duglig i den inte alltid alldeles lätta miljön. Jag frågade honom för ett par månader sedan vad hans främsta hjärtefråga är, och han framhåller då rättssystemet. Närmare bestämt att han ser det som ett missförhållande att brott mot staten i Sverige bestraffas hårt relativt brott mot individer. Det signalerar att staten är mycket viktigare än individer.
Det är inte den fråga jag själv lägger mest energi på, men jag håller med om principen och tycker det är bra att Johan driver den. Jag tror att det är rätt namn på rätt listplats.

Johanna Jönsson
Johanna är ordförande för Stureplanscentern (fortfarande väl?) vilket i sig signalerar en tydlig liberalism. Dock ej champagnevaskande.
Det blev omfattande diskussioner kring vem som skulle sättas på tredje plats på listan. Både Johanna och den andra huvudkandidaten företräddes av passionerade vapendragare – allt i god anda ska sägas; det är med flit jag inte skriver att det var strid om platsen, även om båda förstås ville ha den. Bland de argument som androgs för Johanna hördes att hon är ung och kvinna. Jag skruvar alltid på mig när sådant dras upp. Jag vill gärna tro att jag struntar i ung och kvinna. Identitetspolitik känns vare sig fräscht eller intellektuellt spänstigt, och att välja vem man ska rösta på efter kön, ålder, hudfärg eller sexuell läggning… nej det går bort, vare sig man röstar på vita heterosexuella män eller unga queeraboriginer.
Nu tror jag inte heller att det var därför Johanna vann omröstningen. Själv vill jag framhålla det fabulösa patos hon emanerar i ord och handling. Ni förstår om ni hör henne tala. Hennes största politiska passion torde vara migrationsfrågorna, där man lugnt kan säga att hon skulle få svårt att samarbeta med SD. Även denna listplacering kommer jag inte ha svårt att ställa mig bakom när valet närmar sig.

Givetvis kommer jag inte hålla med toppkandidaterna, eller partiet, i samtliga frågor. Ibland är det ju svårt att veta om man ens håller med sig själv i samtliga frågor. Men så är det alltid i politik. Man får göra något motsvarande en minstakvadratanpassning av partierna mot sig själv, och ur det perspektivet är jag nöjd med Stockholmscenterns uppställning inför valet.
Eller okej. Helt nöjd kan jag väl inte vara eftersom jag inte är överst på listan. Men det förlåter jag för den här gången.