Förvånansvärt vettig

Nödvändigt men inte tillräckligt

lördag 19 februari, 2011

Wanja Lundby-Wedin skriver på SvD Brännpunkt om att meddelarfriheten måste gälla även privata företag som gör saker i offentlig regi.
Som i ett lika sensationellt som sällsynt sammanträffande håller jag med om grundtanken. Om man nu lägger ut offentlig verksamhet på privata aktörer – vilket jag tycker att det ofta finns bra skäl till att göra – blir det knasigt om man därigenom försämrar meddelarskyddet, särskilt om det rör sig om myndighetsutövning. Faktum är att jag tills för inte så länge sedan var omedveten om att det förhöll sig på det sättet.
Möjligen slår Lundby-Wedin in halvöppna dörrar eftersom det, om jag förstått saken rätt, är på väg ett förslag som rättar till saken. Men så länge förslaget inte är ett faktum är opinionsbildning förstås både legitimt och klokt.

Men det kommer knappast att räcka så. Rubriken på artikeln är ”Rädslans kultur breder ut sig”, och man kan undra om det är menat profetiskt. Ska den offentliga sektorns rädsla nu sprida sig till den privata? Meddelarskydd eller inte, efter vad jag läst på området – och vilket Lundby-Wedin glider förbi – är nämligen offentliganställda i snitt betydligt mer rädda för att lufta sitt missnöje med arbetsförhållanden än anställda i privat sektor. Hur går det ihop?
Jag tror inte att det är så konstigt. Även om det är förbjudet med repressalier mot whistle blowers går det givetvis att straffa sådana ändå, bara man gör det tillräckligt subtilt för att inte åka dit på det. Utfrysning, utebliven befordran… det finns många möjligheter, och att de används kan man vara tryggt förvissad om. Skillnaden mellan privat och offentlig sektor är, eller har varit, att den som jobbar i offentlig sektor kan vara i en situation där arbetsgivaren har monopol. Det finns ingen annan arbetsgivare att gå till, vilket ger arbetsgivaren ohälsosamt stor makt över de anställda.
Det kan nu vara på väg att ändra på sig i flera branscher där det dyker upp flera arbetsgivare än staten (innefattande kommun och landsting). Det kommer inte att bli lätt att vara den som larmar om missförhållanden, men kanske kan liberaliseringar av välfärdsstaten att göra det lite mindre jävligt, både för den som har en privat arbetsgivare och den som är anställd av staten.

Uppdatering
Kerstin pekar mig mot den här artikeln:
Lundby-Wedin verkar inte ha förstått lex Sarah
Vilket rimligen betyder att jag inte heller har reda på begreppen. Kanske mer pinsamt för LO än för mig, men ändå inte min största stund.
Med en del utbytta termer står sig nog resonemanget ändå, men det får stå där som ett monument över att vara trigger happy. Det lär inte vara sista gången. Och jag är i alla händelser för febrig för att göra något åt det.

Publicerat i Politik | 2 Comments »

Lästips: Grekland, munkar och skattefusk som nationalsport

fredag 18 februari, 2011

Hos Ekonomistas plockar jag upp en lång artikel hos Vanity Fair:
Beware of Greeks Bearing Bonds
Artikeln är några månader gammal, men ändå fascinerande läsning. Även om jag givetvis inte hade koll på alla detaljer så säger den inte, på en övergripande nivå, så mycket jag inte redan visste; mitt utlåtande från i maj ser i ljuset av den här artikeln inte speciellt obalanserat ut.
Ett kort utdrag som exemplifierar den krispornografi läsaren kan förvänta sig:

The average state railroad employee earns 65,000 euros a year.
…
The Greek public-school system is the site of breathtaking inefficiency: one of the lowest-ranked systems in Europe, it nonetheless employs four times as many teachers per pupil as the highest-ranked, Finland’s. Greeks who send their children to public schools simply assume that they will need to hire private tutors to make sure they actually learn something.
…
On he went, describing a system that was, in its way, a thing of beauty. It mimicked the tax-collecting systems of an advanced economy—and employed a huge number of tax collectors—while it was in fact rigged to enable an entire society to cheat on their taxes. As he rose to leave, he pointed out that the waitress at the swanky tourist hotel failed to provide us with a receipt for our coffees. “There’s a reason for that,” he said. “Even this hotel doesn’t pay the sales tax it owes.”

Den tar ett bra tag att läsa, men tjohej vilken cirkus! Och det även utan bihistorien om de affärssinnade munkarna.

Publicerat i Alla dessa länkar | Kommentarer inaktiverade för Lästips: Grekland, munkar och skattefusk som nationalsport

Korruptionsfråga

torsdag 17 februari, 2011

Jag jobbar sedan ett tag på ett ställe som sysslar med myndighetsutövning. När jag började fick jag och några andra nyanställda en dragning om bestickning (eller mutor). Jag kom att tänka på det i dag, då jag funderade på om jag kunde låta mig bli bjuden på bricklunch av ett företag som vi lägger skattefinansierade uppdrag på. Det är självklart att man ska ha lagar mot mutor när det gäller myndigheter. Men tydligen, fick vi veta, gäller lagarna även privata företag.

Det fattar jag inte.

Det är klart att det antagligen vore osmart av ett privat företag att kräva av sina affärskontakter att ett antal mellanchefer ska få några flaskor bättre whisky innan det kan bli affär av. Men, så länge företaget inte har någon myndighetsroll eller sköter uppdrag åt det offentliga, varför lagstifta mot det? Ska man lagstifta mot dåligt affärsmannaskap?
Mutor kan givetvis också vara skattebrott, men det har vi redan lagstiftning mot.
En enskild anställd som på eget bevåg begär en muta är förstås ingen bra grej, men jag skulle tro att det redan är olagligt under trolöshet mot huvudman.

Jag förstår helt enkelt inte vari samhällsfaran ligger med företag som vill ha mutor. Sådana företag kommer knappast att visa sig speciellt konkurrenskraftiga. Och vad är det man vill skydda sig mot? Att inköpsavdelningar fattar irrationella beslut?

Det kan dock mycket väl tänkas att det finns en god anledning till varför privata företag inte ska få ta mutor. Om någon känner till varför, tala gärna om det för mig.

Uppdatering
Josef skriver (bland annat) på Facebook:
Dessutom gör mutbrottslagstiftningen handlingen olaglig även för den som lämnar mig mutan (nämligen bestickning), vilket inte skulle vara fallet annars.
En annan aspekt är att den som drabbas av brottet/handlingen inte bara är huvudmannen till mottagaren av mutan. Jag som leverantör skadas exempelvis om någon av mina konkurrenter stjäl en viktig affär genom att sätta in pengar på inköparens privata konto hos någon av mina kunder.
Det är i och för sig sant, och jag hade inte tänkt på det. Men… tja.
Såhär: Ett mutförfarande är dåligt för företaget i vilket mutan tas emot. Det är dåligt för förfördelade konkurrenter (enligt Josefs exempel ovan). Det är också dåligt för samhället och samhällsekonomin i stort. Det är egentligen bara bra för den som ger och den person som tar emot mutan. Att ta emot mutan är antagligen redan trolöshet mot huvudman, men med en mutlagstiftning kommer man även åt den som ger mutan. Fair enough. Det finns definitivt ett samhälleligt intresse med en mutlagstiftning för privata företag, det var jag redan med på. Men jag knorrar ändå. Finns det inte andra företagsförfaranden som är dåliga i största allmänhet men ändå är tillåtna? Räknas det att ge för mycket lön till sina anställda så att företaget inte går runt? Nja, inte helt klockrent exempel kanske. Men, ja, jag har ett visst inre motstånd mot att lagstifta bort dumt beteende. Även om det här enbart drabbar tredje part.
Äh. Jag kan inte riktigt avgöra om jag är principfast eller bara tjurskallig. Det är inte alltid samma sak.

On a related note har jag just startat ett experiment med att låta mina bloggposter annonseras på Fejan. Jag är inte helt säker på att det är så lyckat. Det gör att eventuella kommentarer lätt hamnar där i stället för här. Taskig spårbarhet på det. Jag får se hur jag gör.

Publicerat i Övrigt samhälle | Kommentarer inaktiverade för Korruptionsfråga

Hälsotecken

måndag 14 februari, 2011

Jag har tidigare, flera gånger, haft anmärkningar på Friskis & Svettis tidning Friskispressen. Anledningen till att jag skärskådar just den så noga är förstås att det är där jag tränar (inför vad, kan man fråga sig, men nej – jag bara tränar, vecka ut och vecka in; det är jag och Sisyfos). Det har verkat omöjligt att göra en tränings- och hälsotidning utan att blanda in en massa mumbo jumbo, vilket jag funnit märkligt. Som jag skrev i Folkvett 2010-1:

hälsofrågor är stapelvara i Friskispressen. Det ligger nära till hands att tro att man därför skulle vara mån om sitt renommé. Det är till exempel svårt att tänka sig att en populärvetenskaplig tidning om historia utan förbehåll skulle skriva att Karl XII stupade vid Hastings 1632, ens om det var i ett referat av någons åsikter. Varför kronisk kunskapsrelativism är accepterad i vissa tidningar men inte i andra har jag inget bra svar på.

På senare tid tycker jag dock att läget förbättrats avsevärt. Jag skummar misstänksamt igenom alla nummer av Friskispressen. Och visst, jag läser inte allt. En hel del av det som sägs i olika hälsofrågor saknar jag också möjligheter att avgöra om det stämmer eller inte. Men jag har ändå nu inte på ett tag sett dem marknadsföra några av de uppenbara stollerier som var, mer eller mindre, legio för inte så länge sedan.

Ja, det kan vara förbiseende och/eller inbillning från min sida. Men jag hoppas att det är en reell och avsiktlig förbättring.
Jag kanske borde maila chefredaktören min uppskattning.

Publicerat i Akademiska frågor | Kommentarer inaktiverade för Hälsotecken

Demokrati är för plebejer?

måndag 14 februari, 2011

SvD skriver om ”Massiv självkritik i krisrapport från S”. Bland annat har det framförts krav på en öppen process när ny S-ordförande ska väljas.

Men någon medlemsomröstning blir det inte, sade ordföranden Berit Andnor.

–Det är ingen Idoltävling det här.

Socialdemokratiska partiet är inte detsamma som Sverige, och ett parti får givetvis självt välja hur det ska vaska fram sin ledare. En öppen medlemsomröstning är inte heller något som är legio i andra svenska riksdagspartier.
Men känns det ändå inte lite obehagligt när valberedningens ordförande så ohöljt nedlåtande avfärdar en demokratisk omröstning?
Eller så menar hon att socialdemokratin inte kan förväntas prestera lika hög nivå av demokrati som ett tv-program. Det är förstås också en möjlighet.

Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för Demokrati är för plebejer?

Ny Teknik och -hetsvärdering

fredag 11 februari, 2011

För några dagar sedan skrev Ny Teknik om att halterna av Omega 3 i odlad lax är på nedgång, vilket utmålades som något dåligt.
Och visst, även om det ännu är lite oklart precis hur nyttigt Omega 3 egentligen är så är nog sjunkande halter av Omega 3 åtminstone inte en uppenbart god nyhet.
Men jag vill ändå gnälla på hur man vinklat faktaläget. Den som läser artikeln ser nämligen att de sjunkande halterna beror på att laxen till allt större del får vegetabilisk föda. Det är det jag ser som den verkliga nyheten – och det är en god nyhet. Länge har ett framträdande problem med laxodling varit att laxen väsentligen lever på fisk, och att utfiskning är ett problem. Laxvegetarianer, även om de fortfarande bara är på 70%, är därför ett stort steg för att få hållbarhet i laxen. Om man sedan får i sig lite mindre Omega 3 – tja, det är knappast någon katastrof. Om inte annat kan man väl äta lite mer lax då, nu när det ser ut som om det kan bli långsiktigt hållbart.

Låt vara att ”Newsflash! Laxvegetarianismen nu uppe på 70%!” kanske inte är en omedelbar kioskvältarstory.

Den som tycker sig känna igen kombinationen fisk och Ny Teknik i bloggen minns förmodligen det här inlägget.

Publicerat i Akademiska frågor, Övrigt samhälle | 1 Comment »

Historiens vingklippning

måndag 31 januari, 2011

De senaste dagarna har jag varit en riktig nyhetsknarkare med anledning av Egypten. Det finns förstås hur mycket som helst att säga, men det här handlar bara om de rapporterade plundringsförsöken av bland annat Egyptiska museet.
Jag har sett kommentarer i stil med att det viktigaste i Egypten nu är att museet är (relativt) oskadat.
Struntprat, säger jag. Visst vore det en stor tragedi om viktiga delar Egyptens kulturarv skadades eller förkom.
Men levande människor är viktigare än döda. Får jag, i två ytterligheter, välja mellan å ena sidan ett diktatoriskt Egypten med kulturarvet kvar och å andra sidan ett lyckligt slut på kalabaliken men med ett förstört kulturarv, då tar jag alla gånger det senare.

Men det finns förstås ingenting, exakt ingenting, i en demokratisk revolution som kräver att man skändar kulturarv. Så var snälla och sluta med det.

Publicerat i Övrigt samhälle | Kommentarer inaktiverade för Historiens vingklippning

Att snubbla med Hume

torsdag 27 januari, 2011

Jag har på sistone, bland annat genom min insyltning i Vetenskap och Folkbildning (vars åsikter det här inlägget givetvis inte påstår sig spegla), kommit i kontakt med en hel del av vad som vanligen kallas klimatförnekande och klimatförnekare. Det är ingen vidare bra benämning, men den syftar by and large på de som inte går med på existensen av mänskligt orsakad växthuseffekt.
På sistone och på sistone förresten, de har varit aktiva i många år, men åtminstone en del har blivit mer högljudda på sistone.

För att sammanfatta min inställning i den vetenskapliga frågan så är det inte rimligt att tro annat än att antropogen växthuseffekt är en realitet. Det vetenskapliga kunskapsläget pekar mycket tydligt på att så är fallet. Visst kan det, rent teoretiskt, visa sig att allt var fel, eller tillräckligt mycket för att allt ska ställas på huvudet. Men det är inte rimligt att tro det. Det skulle, rent vetenskapligt, vara en stor sensation. Kanske inte riktigt som om det plötsligt visade sig att hela idén om evolution var fel, men ändå en stor sensation som det inte finns rimliga skäl att förvänta sig.
Att det, som mer än insinuerats, skulle vara fråga om en stor konspiration i forskarsamhället kan vi sortera i arkivet för loony theories. Den forskarexamen jag har må vara så liten det bara går, men jag törs ändå säga att så fungerar inte forskarvärlden. Inte nödvändigtvis för att alla är stora idealister, men dels skulle det förstås inte gå att hålla något sådant hemligt, dels är det varje forskares dröm att kunna visa att det alla trodde var fel.
Det betyder givetvis inte att allt som någon som tror på antropogen växthuseffekt säger är sant. Med tanke på mängden forskningsmaterial och hur komplex frågan är så utgår jag från att det finns en betydande mängd detaljer som kommer att visa sig felaktiga eller i vart fall ofullständiga. Vissa alarmister drar också iväg på ett sätt som inte har grund i kända fakta och profeterar snar död och undergång för alla. Inget av det ändrar dock grundbilden – att antropogen växthuseffekt (eller AGW, Anthropogenic Global Warming) är alldeles på riktigt.

Min bedömning är att det är vad de allra flesta skulle säga om de bara tittade på frågan ur ett rent vetenskapligt perspektiv. Tyvärr verkar det som om något konstigt händer när det kommer in politik i bilden.

Påfallande många av dem jag sett förneka AGW hör vid en grov höger-vänster-indelning hemma på den högra halvan av den politiska skalan. Jag har inga data som bevisar att det verkligen är så, men det är den känsla jag har. Det finns ingen anledning att tro att högerfolk generellt är sämre på att ta till sig vetenskap än vänsterfolk, om något snarare tvärtom, men så tror jag inte heller att det primärt är fråga om det. Snarare är det en olycklig krock mellan politik och vetenskap.

Även om Reinfeldt alltså, enligt Wikileaks, inte gör något annat än att prata om klimatet så var det onekligen så att bland de svenska partierna var det ganska länge bara bland vänsterpartierna som man tog klimatfrågan på allvar. Det var också därifrån förslagen till hur man skulle hantera frågan började komma. Själv anser jag att förslagen vänsterifrån till mycket stor del varit riktigt shitty. Dels har de glömt bort att det primärt är människorna vi ska rädda, inte klimatet, och dels har de varit rätt kassa till och med som klimaträddare. Det här inlägget är inte platsen för en detaljerad utredning av hur jag menar då (det är andra gången på kort tid som jag säger det, jag får väl ta mig samman någon gång och återkomma till detaljerna), men bökar man runt lite i den här bloggen så hittar man en hel del av vad jag menar.
Faktum är att en icke ringa del av vänsterförslagen tillspetsat formulerat bara är nya försök att införa lite gammelkommunism, med hård styrning och kontroll av folket medelst våldsmonopolet. De som förespråkar sådant tror säkert att AGW är ett reellt hot, men har inte heller dolt sin glädje över att hitta något som de tror kan ge socialismen en ny chans.

Och det är någonstans här jag tror att det har gått snett för många av AGW-förnekarna till höger. Det finns säkert sådana som inte tror på AGW av rent vetenskapliga skäl, men för många tror jag att svaret finns i vänsterns mobilisering. Man behöver sannerligen inte vara AGW-förnekare för att tycka att vänstern har en dålig klimatpolitik, men det är klart att det hjälper. Det enklaste sättet att förkasta förslagen är inte att komma på egna bättre, utan att hävda att behovet av dem inte finns. När det så dyker upp något som, sannolikt mycket på grund av mediers begränsade förmåga att hantera vetenskap, med lite god vilja ser ut som en betydande vetenskaplig kontrovers om AGWs existens, ja då är det bara att hoppa på tåget.

För mig som liberal, och därmed hörande till höger i den dikotomin, är det sorgligt att se. Jag ser ett behov av en konkret och genomtänkt klimatpolitik, och såvitt jag ser finns det i det liberala lägret betydligt bättre svar på behoven än det mesta jag hör vänsterifrån; svar som kan ge reella effekter och som inte skickar oss tillbaka till grottorna, alternativt kommer att resultera i stora statyer föreställande klimatets hjältar med skarpskurna käkben och blicken i fjärran. Men när de här människorna, som skulle kunna argumentera för en vettig och fungerande klimatpolitik, i stället börjar spotta och fräsa om gigantiska konspirationer i vetenskapssamhället, ja då framstår plötsligt de obetydligt reformerade kommunisterna som de vettiga i sammanhanget. Det är sorgligt, det är onödigt och det är kontraproduktivt. Kort sagt ett riktigt praktsjälvmål.

Så, kära höger-AGW-förnekare. Kan du inte ta och fundera igenom om du verkligen tror på vad du själv säger (och i så fall kanske också fråga dig i vilka andra vetenskapliga frågor du också underkänner ett överväldigande forskarkonsensus, och på vilka grunder), eller om det kanske egentligen handlar om att kämpa mot dåliga politiska förslag? För i så fall finns det bättre sätt.

Det här är nu inte en mekanism som är endemisk på högersidan. Jag tror att vi ser väsentligen samma mekanismer på vänstersidan när det gäller till exempel islamism (och se nu för i helvete till att inte blanda ihop islamism och islam). Även om man inte tycker att det är vår tids allt överskuggande fråga så ska man ärligt talat vara rätt tjockskallig om man inte erkänner att det finns en del våldsamma problem med islamismen i dag. Icke desto mindre fylls kommentariatet vid snart sagt varje islamistiskt terrordåd av folk med händer för öron, ögon och mun som förnekar att det alls finns ett problem, och om det finns ett problem så har det inget med islamism att göra, och om det har med islamism att göra så ligger exakt all skuld i USAs valsystem.
Jag tycker att likheterna i intellektuell hållning är slående.

Men det här handlade inte om islamism, utan om min frustration över att potentiella allierade blandar ihop vad som finns anledning att hålla för sant med vad man vill ska vara sant och därmed aktivt bidrar till en sämre värld. För att tala med motståndaren: En annan värld är möjlig.

Publicerat i Akademiska frågor, Politik | 2 Comments »

Motorjournalistikens ”Meh!”

lördag 22 januari, 2011

De som känner mig har möjligen inte undgått att notera min avsevärda konsumtion av motorjournalistik. Som motorjournalist kör man en hel del bil, och skriver om det. Som på många andra jobb gissar jag att det kan bli lite enahanda, och då får man hitta på något som ger omväxling. I motorjournalistens fall slår det påfallande ofta över i att basha bilarnas uppgivna bränsleförbrukning, som inte stämmer med journalistens egna mätning vid testtillfället. Den här gången är det DN som kör det ett varv till, men jag tror inte att jag läst en motorpublikation som inte hetsar upp sig över det då och då.

Och visst. Det är sant och väl känt att den standardiserade körcykeln som används för att få fram jämförelsetal på förbrukning är utformad så att vardagens förbrukning ofta hamnar en rejäl bit över normsiffran. Men när journalisterna går på biltillverkarna så blir det bara dumt. DN skriver, helt i linje med hur det brukar se ut,

[Det är] rätt bedrövligt att tillverkarna får hållas med sina orealistiska beräkningar.

Det är ju inte biltillverkarna som bestämmer över normen; det ligger på myndighetsnivå. Det är alltså ditåt man, skummande av rättmätig harm, borde rikta sin penna mäktigare än svärdet. Vad ska biltillverkaren göra? Hitta på sin egen mätcykel som inte är jämförbar med någon annan tillverkares? Mmm, bra idé. Då kommer det givetvis att bli mycket lättare att välja bil.
Självfallet optimerar tillverkarna sina bilar mot testcykeln, men de är lika fast i den som konsumenten. Att hetsa mot tillverkarna är ungefär som att gå på någon som satsar på högskoleprovet och börja gorma om att högskoleprovet har dåligt prognosvärde. Kanske det, men det kan vara det enda medel som står till buds för den presumtive studenten.

Kort sagt:
Dålig journalistik, och dessutom tröttsamt i längden. Gå på berörda myndigheter i stället.

Publicerat i Alla dessa länkar, Transportsträckor, Vardagens väsentligheter | 14 Comments »

Cylinderhatt på

tisdag 18 januari, 2011

På SvD Brännpunkt igår vevar Lars Ohly tillsammans med Brigitta Sevefjord (oppositionslandstingsråd i Stockholm) sitt positiv ett varv till:
Skatterna ska gå till vård – inte aktievinster
I sak innehåller skriften inte så mycket nytt, det är samma sak som V brukar säga. Sjukvården ska (precis som så mycket annat som bara möjligt) inte drivas av privata aktörer, vi ska ”ta tillbaka det som är vårt”.

Jag har skrivit om ungefär det här förut, och har egentligen bara två observationer nu.
Dels följer den här artikeln samma mönster som när målet var friskolorna. Ohly lyckas inte ens i sin partsinlaga få det att framstå som om vården är sämre på det privat drivna S:t Görans än på andra sjukhus. Endast en liten del av texten handlar om detta, det som man annars skulle kunna tycka borde vara det centrala. I stället handlar allt om att någon lyckas tjäna pengar på att ge folk vård, vilket precis som att tjäna pengar på att undervisa barn tydligen är något ondskefullt.
Om jag inte anade att svaret är ”inget” så skulle jag fråga vad man egentligen ska få tjäna pengar på.
Så, alltså. Det viktiga är som vanligt inte om en verksamhet fungerar eller inte, utan att till varje pris förhindra att någon privatperson lyckas med något.
Den andra observationen är att det här utspelet ligger helt i linje med vänsterns funderingar på Socialistiskt Forum, som jag skrev om för några veckor sedan. Vänstervägen framåt ligger i att med all till buds stående kraft bekämpa privatiseringar och liberaliseringar och gå i riktning mot statsmonopolet. Då kommer folket att komma till vänsterns famn.
Jag tvivlar.
För några år sedan sade en Socialdemokratisk höjdare – Pär Nuder eller Hans Karlsson – att man inom partiet tenderat att se företagare som någon i cylinderhatt och cigarr som vill ont, och att det var dags att göra upp med den bilden. Jag väntar fortfarande på att den impulsen ska nå Vänsterpartiet, men jag tänker inte spara min sista cigarr i väntan på att det ska hända.

Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för Cylinderhatt på

Detaljer, detaljer

måndag 10 januari, 2011

DN/TT(mfl):

I 40 år har ETA haft målet att Baskien ska bli självständigt från Spanien – och inte dragit sig för blodsutgjutelse för att uppnå det. Det är omtvistat exakt när ETA:s våldsvåg inleddes. Det första mord rörelsen tog på sig ska ha varit dödsskott mot en polischef i staden San Sebastian 1960, men regeringens tideräkning utgår från en brandbomb i samma stad 1960, som dödade ett spädbarn.

Hm.
Långa 40 år.

Publicerat i Smiley | Kommentarer inaktiverade för Detaljer, detaljer

Alla måste inte bada

måndag 10 januari, 2011

DN rapporterar: Vårdnadsbidraget har hittills varit ett fiasko
Bakgrunden är en rapport som säger att ”Knappt två procent av berörda föräldrar har utnyttjat bidraget”.

Tja. Det beror ju på vad man menar med fiasko. Jag är själv synnerligen tveksam till vårdnadsbidraget som idé, men man får väl vara lite rättvis och fråga sig – fiasko i förhållande till vad? Är verkligen procentsatsen i sig ett bra mått på framgången? Om vi tillåter oss att tro KD på deras ord så är inte målet med vårdnadsbidraget att så många som möjligt ska nyttja det, utan att så många som möjligt ska ha möjlighet att nyttja det. Att man vill att familjer ska ha möjlighet att välja en viss lösning är inte samma sak som att man vill få alla att faktiskt välja denna lösning.

Det hade KD kunnat säga, men i stället för att ta chansen att, åh, försvara en av sina profilfrågor så avböjer Hägglund enligt sin pressekreterare att kommentera. Är det verkligen en slug strategi för ett parti i opinionskris?

Uppdatering
SvDs ledarblogg skriver om samma och tycker samma, väsentligen, men rapporterar även om rapporteringen.

Publicerat i Politik | 1 Comment »

På spaning efter en tid på nytt

torsdag 30 december, 2010

Jag har på sistone stött på flera personer som explicit eller implicit hävdar att saker på det hela taget var bättre förr än nu. Med ”förr” menas exempelvis 80-talet. Kanske är du själv av denna åsikt? Misströsta inte. Med förvånansvärt enkla medel kan man återskapa mycket av hur det var i Sverige på 80-talet. Allt kan man inte simulera, men nedan ska jag dela med mig av några handgrepp som kan skänka dig intrycket av att vara tillbaka på den gamla goda, flydda tiden.

Åtgärd 1: Gillar du att se på tv? Fortsätt med det, men givetvis bara ettan och tvåan. När det börjar bli halvsent på kvällen måste du sluta titta, för att simulera att sändningarna tar slut då. Du kan hoppas på att förnuftet segrar och det blir förbjudet att inneha utrustning för att se andra kanaler.

Åtgärd 2: Sluta med internet. Givetvis. Där finns ändå praktiskt taget ingenting som man inte kan sköta på andra sätt.

Åtgärd 3: Avyttra mobiltelefonen. Folk får svårare att nå dig, men det gick ju bra ändå på 80-talet. Egentligen ska du inte ringa till mobiltelefoner, men du kan göra undantag för de fjantar som slutat med fast telefoni; dem får du ringa på kvällstid, men om de inte är hemma när de svarar så måste du lägga på.

Åtgärd 4: Om du behöver skaffa eller flytta ett telefonabonnemang, vänta två-tre månader innan du gör det. Det simulerar den sunda väntetid som rådde på 80-talet. När du ringer utanför kommunen, lägg några kronor i en burk som du efter ett tag skickar till ~~teleoperatören~~ Televerket. Det ska vara speciellt att ringa Riks. Om du skulle få för dig att ringa till utlandet kan du lika gärna skicka din lön direkt till Televerket.

Åtgärd 5: Gör dig av med mikrovågsugnen. Det gick faktiskt utmärkt att värma mat på spisen, och man får säkert cancer av mikrovärmd mat ändå.

Åtgärd 6: Du har kanske inget lokalt postkontor kvar, men det kan simuleras. Välj ett serviceställe som ligger lite längre bort än ditt närmaste, helst ett som du sällan har vägarna förbi. Gör sedan dina ärenden där, men bara i tät anslutning till kontorstid. Gå inte heller direkt fram till disken om den är ledig, utan stå och stirra tomt framför dig en stund och dröm dig tillbaka till de gamla hederliga köerna. Det finns inget så rejält som en solid kö.

Åtgärd 7: Det finns ingen anledning till varför du skulle nöja dig med dagens ynkliga marginalskatter. De må vara världens högsta eller näst högsta, men en marginalskatt är inte en riktig marginalskatt om den inte passerar 80%. Inget hindrar en från att göra en frivillig inbetalning till Skatteverket, jag är till och med ganska säker på att det finns en sorts rutin för det. Samma sak med det här sataniska jobbskatteavdraget; det är bara att betala lite mer på frivillig basis. På jobbskattavdrag.se kan du enkelt se hur mycket du ska betala om du vill simulera 2006, men det är förstås inte nog. Jag har tyvärr ingen omedelbar källa på hur mycket du ska betala för att uppnå 1985, men det finns inga genvägar till det perfekta 80-talet; du får leta.

Åtgärd 8: Om du behöver nyttja offentliga tjänster som exempelvis vård, insistera på att få träffa en ny läkare varje gång. Omväxling förnöjer, i alla fall i dessa förehavanden. För att simulera att landstinget (och kommunerna) hade betydligt mindre pengar att röra sig med på 80-talet än nu kan du insistera på att vissa föreslagna behandlingar helt enkelt ska hoppas över.

Åtgärd 9: Du behöver strängt taget inte alls hålla på att välja pensionsplaceringar, telefonabonnemang och sådant. Det är bara att låta bli att välja, så kommer du att få ett defaultalternativ. Det kanske är ett bra alternativ, kanske ett dåligt. Så länge du inte kan påverka vilket så är det viktigaste uppnått. Simuleringen är tyvärr inte perfekt. Du kan inte få din pension till att bli ett pyramidspel med dina yngre landsmäns pengar. Det är bara att beklaga.

Åtgärd 10: Köa aslänge för att få en lägenhet på en sovjetiskt reglerad hyresmarknad och ha höga trösklar för unga och invandrare på en stelopererad arbetsmarknad.
Nej vänta, här behövs ju ingen simulering.

Åtgärd 10: Om du vill åka taxi, slå en sexsidig tärning. Om resultatet blir 1 eller 2, lös transporten på annat sätt. Det är ingen sport om det ska vara lätt att få tag på taxi.

Åtgärd 11: Om du vill flyga inrikes: Låt bli. Eller okej, flyg då, men skicka några extra tusenlappar till flygbolaget. Att flyga är för riktiga tjänstemän, inte kreti och pleti. Det ska kännas i plånboken. Förresten, det gäller i hög grad utrikesflyg också.

Åtgärd 12: Mys lite extra när tåget Stockholm-Göteborg är två timmar sent. Då kommer resan nämligen att ta ungefär lika lång tid som den alltid tog på 80-talet. Resa ska man göra eftertänksamt, inte rusa fram som funnes det ingen morgondag.

Åtgärd 13: Trött på moderna bilar med allt onödigt lullull? Det är inte riktigt rätt att köpa en bil som faktiskt är från 80-talet, de kan vara väldigt slitna nu. Men det säljs nya bilar som åtminstone kommer i närheten av 80-talskänslan. Lada har minst en modell, och så finns Dacia som ett helt lågprismärke. Jajamen, det blir till och med billigare än andra bilar. För att slippa modernt krafs som krockkuddar kan du dock behöva direktimportera från något fattigare land. Tyvärr uppfyller bilarna förmodligen moderna avgaskrav. För att miljökompensera, försök få tag på ett rejält parti rysk tjockolja som du eldar av med jämna mellanrum.

Ja, där ser du! Man kan inte åstadkomma allt, men en hel del. Och det där är bara vad jag fick ihop på rak arm och en höft med tio minuter och en papperslapp.
Kanske kommer jag på flera bra tips, kanske flyter det in några tips; jag kan då komma att uppdatera listan. Men det kommer ju inte du att nås av, försåvitt det inte tas upp på SVT-nyheterna eller i DN. Jaja, man kan inte få allt.

Uppdatering: Calle Modén kommenterar på Facebook:
”En spontan kommentar om posten är att jag minns att min mamma fick delta i ett kundnöjdhetsprogam hos posten. Man fick en speciell timer som man förväntades ha med sig och sedan ta tid på hur lång tid det tog i postkön varje gång. Men man måste först ta nummerlapp, sedan fylla i alla potentiellt nödvändiga blanketter, innan man fick starta klockan. Jag vill minnas att upp till omkring 15 minuters kö sedan räknades som ok.”
Så till åtgärd 6 fogas att du ska stå och stirra tomt framför dig ungefär en kvart.

Publicerat i Övrigt samhälle | Kommentarer inaktiverade för På spaning efter en tid på nytt

Där är Greider

måndag 27 december, 2010

Friskispressen intervjuar ibland någon kändis som tränar på Friskis & Svettis. I senaste numret har de fått tag på Göran Greider. Han får (ej online, verkar det som) frågan

Varför tror du lågutbildade och lågavlönade rör sig mindre än välutbildade rika, som statistiken visar?

och svarar inledningsvis

Det här är ett område för reformer. Det måste göras billigt att träna och äta nyttigt.

Det är struntprat.
Det är inte billigt att träna, det är gratis. Allt som behövs är ett par skor, sedan kan man ge sig ut och springa – eller jogga eller promenera.
Frukt kostar ofta runt 20 kr/kg. Lycka till med att stadigvarande hitta godis och chips till de priserna. Samma förhållande råder för mat. Inte ens fint kött som entrecote eller biff är vanligen svårt att hitta till ungefär samma kilopriser som en vanlig pizza. En enkel köttgryta på högrev och rotfrukter är långt billigare än vad som ofta kallas skräpmat.

Jag har tidigare uppehållit mig vid vad det kan bero på att lågutbildade fattar sämre hälsobeslut än högutbildade. Något helt uppenbart svar har jag inte, och det har nog ingen annan heller. Det finns hypoteser, men inget facit. Däremot är det helt uppenbart fel svar att det beror på att man inte har råd att äta nyttigt och motionera.
Gör man en sådan analys är det läge att ta sig en reality check.

(Ja, inläggets titel syftar på en numera insomnad blogg som försökte hålla reda på Göran Greider, om någon nu minns den.)

Publicerat i Övrigt samhälle | Kommentarer inaktiverade för Där är Greider

Den som söker ska finna

fredag 24 december, 2010

Nu när jag kan blogga om annat än Socialistiskt Forum tänkte jag ge läsarna en liten julklapp.
Bloggverktygen registrerar stundom att någon använt en sökterm för att hitta till denna blogg. Eller nå, kanske inte alltid för att hitta hit, men i alla fall använt en sökterm och sedan hamnat här. Ofta är det inget uppseendeväckande utan helt rimliga söktermer, som ”skattegraf” eller så, varpå mitt arbete med sådana åter bär frukt.
(Och nej, era paranoiker, jag kan inte se vem som gjort vilken sökning. Jag vet att vissa verktyg låter en se IP-adresser, men jag har inget sådant och planerar inte att försöka skaffa det heller.)
Men så ibland dyker det upp en sökterm som får mig att, tja, höja på ögonbrynen en smula. För ert obegränsade nöje tänker jag lista några av de söktermer som höjt mina ögonbryn mest; termerna i vanlig stil och eventuell kommentar från mig i kursivt.

vad ska jag göra med alla mina pengar – det här är den i särklass mest förekommande av de lite udda sökningarna. Den är faktiskt rätt vanlig, och förekommer flera gånger i månaden, ibland i varianten ”vad ska jag göra med mina svarta pengar”. Det är förstås glädjande att det är sådana problem som tynger våra nätburna nomader.
judar är jobbiga – ett av flera ”wtf?”.
magplask världsrekord
avrättningsmetoder – bra att ha koll på kanske, men var det i egenskap av utövare eller konsument som sökningen gjordes?
judar plundrar sverige – gissningsvis finns en del sökare därute som fortfarande lystrar till Sion vises protokoll.
judar äter barn
hur mycket tjänar en folkbildare
70-talet – en av mina favoriter. Exakt vad hoppades man hitta med en sådan sökning? Samma fråga kan ställas om nästa:
vad är det frågan om – ja, det kan man verkligen undra!
lätta lösningar på problem – dream on!
sanningen måste fram – och det är så här vi finner den!

Okej, alla är inte rotfl-roliga, men se det som en årskrönika. God jul!

Uppdatering
Nu till nyår fick jag ett mail från WordPress där de sammanfattar lite statistik över året, bland annat de fem vanligaste söktermerna. Och där återfinner vi
”vad ska jag göra med mina pengar”
Vad är detta? Jag kanske borde uppge mitt kontonummer så att folk kan skicka sina pengar till mig, om de nu är så villrådiga att de googlar på det.

Publicerat i Meta | Kommentarer inaktiverade för Den som söker ska finna