Archive for augusti, 2010

We come in peace

lördag 7 augusti, 2010

Så, ska man tro talibanerna själva har de alltså mördat en bunt tio människor varav åtta hjälparbetande läkare.

Det är egentligen inget man borde förvånas av. Det ligger helt i linje med deras vanliga verksamhet. Däremot är jag nyfiken på en annan sak. Det saknas inte folk i Sverige som menar att man inte ska ha någon militär närvaro i Afghanistan, utan bara hålla på med konventionellt humanitärt bistånd.
Anser man att dessa mördade biståndsarbetare hade för mycket eller för lite militärt beskydd?

Om jag minns rätt gick under talibanernas tid under en miljon barn i skolan i Afghanistan. Såvitt känt var inga av dem flickor. I dag går sex miljoner barn i skolan, två miljoner av dem är flickor.

Tillgången till sjukvård i dag kan knappast beskrivas som annat än usel, men ändå långt bättre än förr. Under talibanerna fick väsentligen inga kvinnor sjukvård.

Det är förstås mest bekvämt att åka hem. I krig dör oskyldiga människor. Åker man hem kan man säga att jag har då sannerligen inte dödat någon oskyldig. Och det kan ju låta humant.
Men vem försöker man lura?

Annonser

Nyliberalismens spöke

fredag 6 augusti, 2010

I jakten på en vettig angreppspunkt på regeringen har S bestämt sig för att pröva försäljningen av statliga företag. Ibrahim Baylan tar i på SvD Brännpunkt:
Vi tar strid mot utförsäljningar, skriver han.

Den hastiga utförsäljningen drivs fram av den borgerliga ideologin. Men regeringen vet att idén om att vi inte ska äga vattenkraften genom Vattenfall, våra gruvor genom LKAB och vår skog genom Sveaskog har svagt stöd. Den bygger på idén om en minimal nattväktarstat, den där tanken som Moderaterna påstår sig ha kastat överbord.

Ehm. Så att inte anse att det är statens uppgift att äga allt (inklusive kolgruvor), det är att vilja ha en nattväktarstat? Nog för att nyliberaler har fått vänja sig vid att begrepp skiftar betydelse, men är inte det här lite väl magstarkt? Kan ingen med tillgång till Baylan be honom göra en reality check? Det finns mellanting mellan att staten äger allt och en nyliberal nattväktarstat.

Däremot har han rätt till viss del. Det är klart att det är ett ideologiskt beslut att sälja statliga företag, och ingen har låtsats något annat, även om det finns andra effekter som också nämns – exempelvis amortering på statsskulden.
Så, ja, det är ideologi. Precis som det är ideologi att tycka att staten ska sköta skogsbruket, gruvdriften och sprittillverkningen. Dock är det en annan ideologi än Baylans att minska det statliga företagandet. En som, för att bara nämna ett av exemplen som Baylan tar upp, inte ser det som självklart positivt att Sverige haft rekordfå apotek tack vare ett monopolsystem i övrigt anammat endast av Kuba och Nordkorea. Men ta den striden, ni. Förklara varför det är bättre med färre apotek och att man inte ska kunna köpa huvudvärkstabletter på en söndag.

Staten är, överlag, ingen bra företagsägare. Inte för att den som jobbar åt staten är slö, utan för att incitamenten så lätt blir fel. Ta SBAB som fick i uppdrag att ge billiga lån. Inte för att det var affärsmässigt sunt, utan för att det kändes bra rent politiskt. Någon som får lite dåliga vibbar av det?

Och varför ska staten egentligen med ena handen försöka hindra folk från att dricka sprit, och med andra försöka sälja så mycket sprit som möjligt genom förr statliga Vin & Sprit? Om det är (nyliberal) ideologi att sluta med sådant, då säger jag:
Nyliberalismen är död – länge leve nyliberalismen.

Baylan efterlyser vad man mer ska sälja. Tja, åtminstone delar av Vattenfall verkar vara på tapeten, om C får bestämma (det hade jag tänkt skriva ett eget inlägg om, får se om det blir av). Och varför inte – det är inte så lyckat att dels säga till Vattenfall att de ska tjäna pengar, och sedan bli sur när de gör det genom att köpa kolkraft. Se där en bra illustration av problemen med att staten driver företag. Men Baylan kanske har en bra lösning på det? Kanske, kan vi gissa, av typen ”jamen tjäna inte pengar då”. Mmm, det borde göra skattebetalarna nöjda. Gissningsvis ska vi också fortsätta att ösa in pengar i SAS, om S får bestämma. För det skulle ju aldrig gå om staten drog sig ur flygverksamheten och lämnade den åt giriga kapitalister. Det skulle bli dyrt och otillgängligt, en så svår och viktig verksamhet kan man inte låta vinstdrivande företag ta hand om.

Eller…?

Tänk på barnen!

onsdag 4 augusti, 2010

Så fort FP öppnat munnen de senaste åren har det brutit ut… ja, kaos. Det är delvis deras eget fel, men minst lika illa är alla de som på ren automatik löper amok på all FP-stimuli. Nu har Björklund sagt att han vill ha förtydligade regler om att en skola ska få förbjuda såväl elever som anställda att täcka ansiktet. Och jodå, som på beställning kommer SD-kortet, beskyllningar om grumliga vatten och så vidare.

Låt mig därför förklara hur det borde vara.
Vi har religionsfrihet i Sverige, och det ska vi ha. Det innebär å ena sidan att man inte ska hindras från att tro på vad man vill, eller att utöva sin tro – men det innebär inte att religionen ska ha precedens över lagar i största allmänhet. Så bör det åtminstone vara.
Min inställning är att religion i princip ska behandlas som vilken hobby som helst. Skulle det vara okej om elever hade AIK-halsdukar runt ansiktet? Om ja, då måste det vara okej med ansiktstäckande slöja också. Om nej, då ryker slöjan också.
Själv tycker jag inte att man som skolelev ska ha automatisk rätt att sitta med dolt ansikte i klassrummet. Om läraren tycker att det är okej, jamen fine, då är det väl inget problem. Men det måste gå att säga att det inte funkar att täcka sitt ansikte.

Och att en lärare inte ska få ha ansiktet täckt är väl fullständigt självklart.

Det här är ingen stor fråga i sak. Det handlar såvitt jag förstår om ett förtydligande av en redan implicit praxis. Till och med S, som normalt är emot precis allt som regeringen säger, håller med i sak. Så snälla, kan vi spara lite på hysterin den här gången?

Det här är inte alls samma sak som ett allmänt ansiktslöjeförbud – populärt burkaförbud. Jag ogillar bruket av heltäckande slöjor, men därifrån och till att förbjuda dem på allmän plats är steget rätt långt, och ett man inte bör ta utan att ta sig en rejäl funderare på om man verkligen ska förbjuda allt man inte gillar. Vill man ha ansiktet invirat i en Hammarbyhalsduk på allmän plats så kan man väl få det. Alltså är det okej för niqab också. Då får man förstås finna sig i att det blir svårt att kommunicera med folk – och det är precis därför som det måste vara okej att säga att man inte ska få vara maskerad i ett klassrum.
Om sedan någons skäl till att vilja vara maskerad är att man hejar på ett visst hockeylag eller att man vill visa sin uppskattning av en eller annan idéskrift, ja det ska ska egentligen inte ha med saken att göra.

Uppdatering
Mina mad skillz i att profetera står sig. Artikel i SvD i dag:
”Folkpartiet vill gärna ha en konflikt”
Artikeln handlar inte så mycket om förslaget i sig, och det är inte så konstigt, för förslaget i sig är ett tillägg till en parentes i en rätt okomplicerad fråga. Den handlar så gott som uteslutande just om, ja, att FP skulle vilja ha en konflikt.

Jamen ge dem inte det då.

Det är fanimej inte svårare än att bara rycka på axlarna och gå vidare.

Pappskallar.

Fortfarande ingen straffskatt

onsdag 4 augusti, 2010

Jag har i flera inlägg kritiserat – ja, rasat – mot att S beskriver de sänkningar av pensionärernas inkomstskatt som gjorts som straffskatt på pensionärer, eftersom arbetande fått ännu större skattesänkning. Det är ett fjantigt resonemang. Det finns ingen straffskatt på pensionärer.

Alliansen har infört att för folk upp till 26 år behöver man bara betala halv arbetsgivaravgift, vilket givetvis inverkar positivt på ungdomsarbetslösheten i alla fall i någon mån. Den nedsättningen vill oppositionen ta bort. På SvDs ledarblogg beskrivs detta som ”ungdomsskatt” och, ja, ”en straffskatt på att rekrytera ungdomar inom näringslivet”. Men låt oss nu vara rättvisa. Om ungdomar åter blir dyrare att anställa så är det för den skull ingen straffskatt, om de har precis samma avgifter som äldre. Man kan med gott schvung argumentera emot ett avskaffande av reduktionen, men att kalla det en straffskatt är inte hederligt, på samma sätt som det inte är hederligt att tala om straffskatt på pensionärer.

Å andra sidan

måndag 2 augusti, 2010

Efter att ha skrivit min halvtidssammanfattning inför valet fick jag kommentaren att jo, det där såg väl bra ut, men finns det verkligen inget område där oppositionen har bättre förslag?
Det är en mycket rimlig fråga som jag ska försöka besvara.

Till att börja med vill jag upprepa min avgränsning. Jag berör inte alla områden av politiken, bara de jag tycker är av större vikt på något sätt. Det är fullt möjligt att det finns områden med bra förslag vänsterifrån, fast jag inte tycker att det platsar som lika viktiga frågor.

Ett område där jag har närmare till oppositionen än regeringen är föräldraförsäkringen. Jag brukar argumentera för att den ska vara individualiserad. Där möter jag kompakt mostånd i det borgerliga lägret, som – sannolikt med stöd i opinionen – motsätter sig sådant. Låt vara att oppositionens förslag med tredelad försäkring kan vara sämre både än att ha kvar status quo och att dela den rätt av (jag sparar den argumentationen), men de är i alla fall inne på samma spår som jag. Så på den punkten föredrar jag ändå oppositionen framför regeringen.

Man skulle också kunna tänka sig rättspolitiken, som under Beatrice Ask varit sanslöst misskött. Jag hoppas verkligen att hon byts ut om regeringen får sitta kvar. Det finns tecken på det; hon mer eller mindre gömdes undan under Almedalsveckan. Förhoppningsvis har man insett att hon måste bytas ut, men vill av rent taktiska skäl inte ta ett ministerbyte så nära valet.
Problemet där är att oppositionen är minst lika dålig, och inte bara för att Bodström vill förbjuda nollning. Det är självmål från båda lägren. Så även om jag tycker att regeringen gör ett dåligt jobb så finns inget som tyder på att oppositionen skulle vara bättre.

Annars då? Kan det verkligen bara vara det?
Det låter ju helt absurt. Men då måste man ha bakgrunden klar för sig.
När S förlorade valet -06 utlovade man bot och bättring, och tillsatte en mängd arbetsgrupper som skulle ta fram nödvändig förnyelse. Tills dess de var klara skulle man få vänta på besked i sakfrågor.
Så blev det också, till hälften. Vänta fick man. Ja det vill säga, vissa besked behövde man inte vänta på. Snart sagt varje förslag regeringen har lagt har S skällt som bandhundar på, lovat riva upp (i alla fall i början) och återgå till Edens lustgård augusti 2006. Har man velat ha närmare besked än att borgarna är onda har man tvingats leva i en lång besvikelse. Eller kanske snarare i lång hoppfullhet – det gick väldigt bra för oppositionen så länge den inte redovisade någon egen politik.
Så kom tiden då arbetsgrupperna skulle redovisa sina förslag, men det var fortfarande mestadels tyst (vilket kunde ha sina förklaringar). Det dröjde egentligen ända fram till vårbudgeten i maj i år innan det kom speciellt mycket till konkret oppositionspolitik. Utöver då att allt var bättre förr.

Så om man betänker att det inte funnits speciellt många oppositionsförslag (utöver att vara emot allt) att tycka bättre om än regeringens förslag, och att jag begränsar mig till de områden jag tycker är viktigast, så är det inte så konstigt längre att jag har svårt att hitta oppositionens konkret bättre politik.

En pikant observation är att så fort oppositionen redovisade konkret politik dök den kraftigt i opinionen. Ändå finns det många relevanta områden kvar som inte är redovisade. Möjligen känner man sig i oppositionen begränsat angelägen om att redovisa något i dessa frågor före valet. Det har när allt kommer omkring visat sig mer framgångsrikt att sväva på målet och hoppas att väljarna ska läsa in vad de vill i vagheten. Det funkade ju för Obama.

Om konsten att hitta ett problem

måndag 2 augusti, 2010

Det har sagts mig att en användbar grundregel i journalistik är att det alltid är synd om någon. P1 Morgon i morse tycktes ha tagit fasta på det när de frågar sig:
Apoteken – kan de bli för många?
Jag snor ingressen rakt av:

För lite mer än ett år sedan avskaffades Apotekets monopol på läkemedelsförsäljning. Sedan dess har runt 80 nya apotek öppnats och många av de gamla har bytt ägare. Dessutom väntar ett 50-tal nya apotek på godkännande och klartecken från Läkemedelsverket. Vi har besökt skånska Löddeköpinge med strax under 7000 invånare. I höst får samhället sitt fjärde apotek.

Rubriken sätter tonen mer rättvisande än ingressen. Tonen i reportaget var genomgående att det här var ett problem, eller om det inte var ett problem så skulle det säkert kunna bli ett, om man kisade lite. Behövs verkligen fyra apotek i Löddeköpinge?
Inte vet jag. Finns det mer än en mataffär också? Behövs det?
Som i och för sig framgick av reportaget, eller om det var frågestunden efteråt, har Sverige haft låg apotektäthet. Det finns ca 1000 apotek i landet, och nu får vi alltså se en ökning på drygt 10% det första året. Någon hade bedömt att det borde finnas utrymme för ungefär 50% ökning totalt.

Jag blir så trött av sådant här. Visst går det att hitta tänkbara problem med av- eller snarare omregleringen av apoteksmarknaden. Men att några skåningar får närmare till apoteket är inte ett av dem.

Efter reportaget var det improviserad duell mellan Ylva Johansson (S) och Kenneth Johansson (C). De var rätt dåliga båda två, och det enda som egentligen kom ut av det var att, ja, om S vinner valet så ska de riva upp och göra om. Vad de ska göra i stället var fluffigt ospecat, precis som det brukar vara – jag återkommer till det i en kommande post.

Egentligen hade jag här tänkt utveckla vad jag ser som det främsta tänkbara problemet med omregleringen, men jag hinner inte nu. Om jag ids får jag väl uppdatera med det senare.

Hm. Det här är inte historiens bästa bloggpost känner jag.

En liten graf

söndag 1 augusti, 2010

I kommentarerna till en post nyligen sade jag att jag kanske kunde återkomma med ett stiligt diagram som visade samband mellan en öppen ekonomi och ekonomisk framgång. Här är ett:

Samband mellen fri ekonomi och BNP

Argumentet för en öppen ekonomi låter sig förstås inte sammanfattas med en enda graf; det krävs mer än så (pdf). Men som fristående graf betraktad är den inte så tokig.