Archive for the ‘Judefrågan & så’nt’ Category

Ja. Alla har blivit galna.

fredag 21 augusti, 2009

För det tar inte slut med galenskaperna. Som DN och SvD rapporterar så tänker Israels tydligen inte fullt tillräkneliga regering protestera officiellt hos svenska UD:

”Pressfrihet innebär att publicera sanningen och inte lögner”

Och då ska regeringen avgöra vad som är sant också, va? Att ta sig för pannan och stöna (2:20 in i klippet) tycks mig inte tillräckligt.

Samtidigt i Sverige så intervjuas Boström, upphovsman till den eländiga artikeln, i P1 Morgon. Där hade han chansen att visa om han över huvud taget hade något på fötterna. Det hade han förstås inte. Däremot passade han på att få in en referens till judens makt över medierna (eller med de ord han valde, ”Israel har världens största propagandaapparat”, om jag minns rätt). Någon som är med på ett bingo i antisemitiska myter?

Mot honom talade Anna Veeder sansat, kanske väl återhållsamt för min smak (även om jag kan förstå varför). Läs gärna hennes längre redogörelse på Newsmill.

Samtidigt, på Aftonbladet… så fortsätter man att löpa amok i det intellektuella vardagsrummet. Jag har främst två saker att säga om det.

  1. De vägrar naturligtvis att kalla det en debatt om antisemitism, utan sätter det inom citationstecken, debatt om ”antisemitism”. Men låt oss göra den här förvisso inte perfekta parabeln. Om jag påstod att anledningen till att svarta i USA i snitt har lägre inkomster än vita är att de saknar högre intellektuella fakulteter, men att de å andra sidan är barnsligt glada och har rytmen i blodet – skulle det vara rasism, eller skulle det vara en viktig fråga som USAs regering borde bemöta?
  2. Enligt Aftonbladet är det här inte alls en viktig debatt, utan vi borde i stället debattera den allmänna situationen i de palestinska områdena. Tja, tydligen klarar Aftonbladet inte av att hålla två tankar i huvudet samtidigt, utan bara en får plats. Med exakt samma argument skulle jag då vilja säga: Nej vi ska inte debattera Israel och Palestina alls, utan Darfur och bara Darfur, för där begås långt värre brott mot mänskligheten, och följaktligen kan vi inte tala om något annat.

Tidigare poster i samma ämne:
Har alla blivit galna, nu igen? i förrgår och This just in: Judar äter barn i måndags.

Annonser

Har alla blivit galna, nu igen?

onsdag 19 augusti, 2009

Den här Aftonbladet-artikeln om judar som bakar bröd på barnablod som jag skrev om för två inlägg sedan, den verkar få folk att gå in i härdsmälteläge. Det här skulle kunna bli ett riktigt fint inslag i Spanarna på radio.

Exempel ett:
Företrädare för Israels regering, som inte heller tidigare har varit precis what the doctor ordered, gör utfall mot Sverige och tycker att sådant här ska inte få tryckas. Mm, yttrande- och pressfrihet, någon? Den gäller alla, inklusive nazister, Lars Vilks och, givetvis, Aftonbladet. Hur svårt kan det vara att hålla isär åsiktsyttringar man ogillar och åsiktsyttringar man vill förbjuda? Det borde Israels regering klara.

Exempel två:
Sveriges ambassadör som ger sig in och hytter med fingret åt Aftonbladet. Lärde hon sig ingenting av Laila Freivalds? För det här snacket att det är något unikt, det ambassadören gjort, det stämmer inte. Freivalds var ute i samma ärende när det begav sig. Lyckligtvis tycks inte ambassadören ha UD med sig i frågan, utan har antagligen tagit en rejäl cykeltur på egen hand.

Exempel tre:
Aftonbladets chefredaktör. Han hade kunnat säga något luddigt om att vi har yttrandefrihet, yadda yadda. Det gör han i och för sig. Men han sätter också igång med att försvara artikeln i sig, och riktar frågor till Israel som om det fanns något substantiellt över huvud taget i den annat än modern antisemitism. Finns det någon kvar på Aftonbladet med ett uns omdöme? Att kulturchef Linderborg försvarar självmordsbombare i Irak och utan någon överdrift att tala om inte uppvisar någon tydlig skillnad mot en tvättäkta stalinist visste vi sedan gammalt, men chefredaktören också? Ska vi verkligen behöva döpa om dem till Antisemitbladet? Kort sagt, har alla blivit galna?

För det är förstås det som är spaningen. Har alla blivit galna?

Jag orkar inte ens länka till eländet.

Uppdatering:
Eller okej. En länk kan jag orka, efter en stärkande paus. SvD får in exempel på det mesta av ovanstående i en enda artikel.

…och så har jag orkat länka till ursprunget för ”Antisemitbladet”.

Uppdatering 2:

This just in: Judar äter barn

måndag 17 augusti, 2009

En blänkare bara.
Aftonbladet har en artikel i dag (i kulturdelen, var annars) som driver tesen att Israel dödar palestinier i syfte att plundra dem på organ.
Det finns inga bevis för att så sker. Man tycks inte reflektera över att det är ett rätt långt steg från att köpa organ av folk till att kidnappa och mörda dem för att plundra kropparna. Det som finns är en sjutton år gammal anekdot, som inte ens i sig säger att det pågått organplundring.

Det är förstås utomordentlig svårt att bevisa att organplundring inte förekommer, precis som det är svårt att bevisa frånvaron av precis vad som helst. (Jag kan inte bevisa att det inte ligger en tekanna i omlopp kring Pluto, men det betyder inte att det gör det. Jag kan inte bevisa att tomten inte finns… och så vidare.) Det kan förstås i princip vara så som artikeln mer än insinuerar. Däremot så passar det här extremt väl in med den seglivade antisemitiska myten att judar för egen vinning/hedonism organiserat slaktar barn av ickejudar. Till och med artikelns rubrik, ”Våra söner plundras på sina organ”, är som gjord för att associera till just mördandet av spädbarn för att ta tillvara deras blod.

Jag borde kanske inte vara förvånad. Men det är anmärkningsvärt att Aftonbladet med så lite på fötterna publicerar något som bär alla tecken på traditionell antisemistism i modern skrud.

Uppdatering:
SvDs ledarblogg har nu uppmärksammat artikeln. Alltid något.

”Jag är inte antisemit, men…”

söndag 15 mars, 2009

Om det pinsamma tennisintermezzot i Malmö (och då menar jag inte israeliska psykningar) ledde till något gott så var det en mer eftertrycklig reaktion mot antisemitism från vänsterhåll än som setts på länge. Mest uppmärksamhet tycks ett upprop i Sydsvenskan ha väckt, författat av Charlotte Wiberg. Hon skriver ofta bra, så det borde inte förvåna. Jag vill också nämna en text på SVT Opinion: ”Hamas kan inte vara vänsterns vänner”

De ligger i linje med mina egna spekulationer på området. Det är inte så att de berörda delarna av vänstern (jag vill inte sätta likhetstecken mellan dem och vänstern som helhet) hatar judar. Däremot hatar de andra saker, mest USA, så mycket att det blir viktigare än lite judehat. Det i kombination med envisheten att se sin fiendes fiende som sin vän leder till den här fullständigt barocka omfamningen av Hamas och liknande rörelser.

Det är förstås en förklaring, inte en ursäkt. Det räcker inte att säga ”vi är antirasister”. Man måste vara det också.

Here we go again

lördag 7 mars, 2009

DN skriver: Huliganer förstörde demonstrationen. Ja det är tennisen i Malmö förstås. (SvD tycks inte vara lika snabba i vändningarna.)
Det borde inte förvåna någon. Men titta på bilden som i alla fall just nu ligger på DNs hemsida. Jag länkar till den:

Hamas i svenskt demonstrationståg - igen

Visst sjutton är det en Hamas-flagga där.
Det är bara att googla på ”hamas flag” för den som vill övertyga sig.
Jag är inte förvånad över det heller.
Det är ju då själva fan att det ska vara så svårt att hålla sig borta från judehatet.
För det är så. Även om vi låtsas att demonstrationen i sig inte har något antijudiskt över sig – vilket torde vara uppenbart, dels med allt som föregått den, dels det som påpekats annorstädes, att det bara är Israel som sådant här riktas mot, aldrig Ryssland, Sudan eller något av många andra exempel – så är viftande av Hamas fana närmast per definition antisemitiskt. Det blir liksom det när organistationen har judeutrotning på sitt pogr… program, oavsett hur demokratiskt vald man är.

Två tankar

söndag 11 januari, 2009

Igår var det stora antiisraeliska demonstrationer. Fair enough. Att vi har demonstrationsfrihet är överflödigt att påpeka; vidare torde det vara möjligt att framföra någorlunda balanserad kritik mot Israels agerande, och göra detta utan att beblanda sig med öppet judehatande element.
Är det någon som förvånar sig över att det inte blev så?

Precis som för två år sedan viftades det med Hizbollah-flaggor (vad nu de har med Gaza att göra, förutom att de vill döda judar då). Till skillnad från då var däremot Socialdemokraterna väl representerade, av såväl partiledare som fd partisekreterare.
Läs det igen. Mona Sahlin, partiledare för Socialdemokraterna, demonstrerar tillsammans med Hizbollah. Hizbollah, vilka var det nu igen? Ja just ja, det var de här:
Hizbollah säger Hej!
Bilderna ljuger inte. Hizbollah uppmuntrar dödande av judar, kör med Sion vises protokoll och hela paketet.
Å, just ja. Homosexuella och motsvarande lär inte få det för roligt under de här lirarna heller.

Så vad händer härnäst? Kommer den hittills så HBT-tillvände Sahlin att döpa om sitt parti till Nationalsocioaldemokratiska Arbetarepartiet? Nej, givetvis inte. Det är inte rimligt att tro att hon eller de andra partihöjdarna sympatiserar med Hizbollahs och Hamas mål. Men de är tydligen beredda att överse med dem. Bara det är en kall pust från 30-talet. Faktiskt.

Men vad ni verkligen ska läsa är Gudmundsons dokumentarande inlägg om detta. Det, och Erik Svansbos samtal med Stjernkvist om Hizbollah-demonstrationer. Missa inte hakkorsen.

Låt vara att Hamas- och Hizbollah-inslagen i demonstrationerna knappast var dominerande. Man ska inte förledas att tro att det var Hizbollah som ringde upp Sahlin och frågade om hon hade lust att ta en promenad. Men de var där, och S-ledarna verkar inte ha haft något emot det.

Man kan tycka att S-ledningen skulle kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt:
a) Jag gillar inte vad Israel gör nu.
b) Hamas och Hizbollah är jäkligt obehagliga typer som man på inga villkor ska beblanda sig med.
Men nej, efter den första tanken så var det tydligen fullt i huvudet på ledaren för Sveriges största parti.

En judehatande vänster?

lördag 10 januari, 2009

Det här är något som jag länge har tänkt skriva om, men det har inte blivit av. De senaste veckornas utveckling har dock aktualiserat frågan.

Ett icke föraktligt antal personer och organisationer som identifierar sig som vänster har på senare år betett sig på ett sätt som för tankarna till antisemitism. Vi pratar inte om vanlig nykter Israel-kritik alltså, sådan har inget med antisemitism att göra. Nej, det har varit allt från att sätta helt andra moraliska standarder för Israel än för andra parter, till att attackera synagogor och tillställningar som stödjer Israel. (Jag har läst att judiska organisationer i Sverige måste lägga en stor del av sina medel på skydd, eftersom samhället inte förmår skydda dem från det våld som i dag kommer mest från extremvänstern.) Det är inte heller begränsat till bokstavsvänstern. SSU-ombudsmannen Ingiberg Olafsson menar att Israel är en nazistisk regim. S-anknutna Broderskapsrörelsen och ABF bjuder in öppet antisemitiska talare och ledningen tycks inte ha något att invända. För inte så länge sedan var det mycket rabalder om den väldokumenterat antisemitiska tidskriften Mana. Birger Schlaug jämför kriget i Gaza med bland annat Treblinka. Per Gahrton skriver på SvD Brännpunkt så vinklat om Israel att jag undrar varför de tog in det. Man behöver inte söka länge på Vänsterpartiet för att hitta liknande ståndpunkter. Utöver detta har vi förstås Andreas Malm och hans ideologiska fränder. Och då har jag inte ens berört undervegetationen i den vänstra delen av bloggosfären.

Det är ibland svårt att säga vad som är antisemitism och vad som bara är hetlevrat. Men om man följer EUs definition (pdf) så törs jag säga att i stort sett allt som jag räknat upp går som antisemitism. Det är förvisso inte en helt oproblematisk definition, men någonstans ska man börja.

Betyder det att hela vänstern hatar judar? Nej självklart inte. För det första så är detta bara en del av vänstern, även om det råkar vara en väldigt högljudd del. Minns till exempel Göran Perssons okomplicerade stöd för Israel, utan att för den skull stödja varje enskild handling. För det andra så tror jag inte att det primärt är judehat det rör sig om. Det finns säkert individer som halkat ned i judehat, men på det stora hela så tror jag att det inte är det som är grunden.
Jag har huvudsakligen två skäl för att tro så. Det första är inte så rationellt; det är att jag har så svårt att föreställa mig varför någon skulle hata judar i gemen. Detta trots att det är ett historiskt vanligt fenomen, och att det i Mellanöstern florerar mycket (statsstödd) antijudisk propaganda som inte står Tredje Riket efter.
Det andra skälet är att det finns andra förklaringsmodeller som jag tror bättre ligger i linje med vad Occam skulle säga. De kan sammanfattas som en blandning av USA-hat och orientalism.

Åtminstone sedan Vietnam så har de här berörda delarna av vänstern mer eller mindre uttalat hatat USA. Det förstärktes med första gulfkriget, med ingripandet i forna Jugoslavien samt krigen i Afghanistan och Irak. Det är alltså ingen ny företeelse. Chomsky, som häromåret i en omröstning utsågs till världens viktigaste intellektuelle, anser att USA i allt väsentligt är att jämställa med Nazityskland. I detta dras USAs allierade med, och det är ingen som bestrider att Israel är en av USAs starkaste allierade. På detta appliceras ett tänkande från Kalla kriget att min fiendes fiende är min vän. Om USA är Fienden så är Israel det också, och alltså är Israels fiender mina vänner. Även om dessa vänner själva på alla tänkbara sätt är alldeles äkta nazister, med judeutrotning, dödskult, Hitler-hälsning och hela paketet.
Det här är inga överdrifter, snarast tvärtom. Jag har själv pratat med företrädare för bokstavsvänstern som på en direkt fråga svarat att nej, de kan inte ens i princip tänka sig att USA någonsin skulle kunna göra någonting rätt.

Samtidigt har vi orientalismen, som tar sig uttryck i vördnad för snart sagt varje regim som uttalar sig antivästligt. Den kallar sig antiimperialism, och sväljer gladeligen despoters åsikter om att deras undersåtar inte vill ha demokrati. Grunden tycks vara en postmodernistiskt inspirerad relativism utifrån den föga sensationella insikten att man inte kan upptäcka moraliska lagar på samma sätt som man kan mäta elektronens laddning; alltså finns ingen sanning, och vilka är vi att säga att folket i Afghanistan förtjänar mänskliga rättigheter?

Israel ses, antar jag, som den vite mannens intrång i en orientalisk sfär. (Man behöver heller inte leta länge för att upptäcka att det är helt okej att vara rasistisk, så länge man är det mot vita män.) Detta är så allvarligt att det till och med överskuggar FNs auktoritet. FN är annars ofta väl sett i dessa kretsar, men av någon anledning så är FN-resolutionen om Israels grundande undantagen.
Här kommer den vite mannan och koloniserar igen. Och inte nog med det, den vite mannen är USA-stödd. Solklart fall av ren ondska, möjligen nazistisk. (Stickspår: Notera att det är okej för palestinier att vara arga på 1948, men inte för israeler att vara arga på 1945.)

Denna modell har fördelen att vara applicerbar på många andra reaktioner från samma läger. Några exempel: När Nato ingrep i Jugoslavien för att rädda muslimer så kokade man över av USA-hat. När Etiopien invaderar Somalia så är man inte så arg på Etiopien, utan på USA som stödjer Etiopien. När arabiska muslimer mördar hundratusentals svarta i Sudan så är intresset förstrött. Kinesisk nykolonialism i Afrika protesteras det inte emot. Saddam Husseins ~folkmord på kurder och träskaraber var väl inget som direkt applåderades (inte ens av Jan Guillou, gammalt fan till Hussein), men det som verkligen väcker upprördhet är det USA-ledda avlägsnandet av denne massmördare.

Judehat är förvisso en förklaring till exemplen jag räknade upp i början av denna post. Men jag tror att USA-hat i kombination med orientalism i de flesta fall är en mer plausibel förklaring. Rubrikens fråga besvarar jag alltså med ”Nja, jag tror faktiskt inte det.”
Om sedan min förklaring är så mycket mer aptitlig är en annan fråga. Jo, men lite bättre är det väl.

Uppdatering:
Vänsterbloggaren/-debattören Charlotte Wiberg gör liknande bekymrade nedslag i det antisemitiska träsket, kompletterat med rapportering om ett stänk islamofobi.

Det här med kompassen

söndag 4 januari, 2009

Via den ständigt koleriske Dick Erixon ser jag att GT rapporterar att Andreas Malm är i farten igen. Ni vet, mannen på DN Kultur som också kampanjar för Hizbollah, några av de alldeles riktigaste nazister som man kan hitta i dag. Nu har han gett sig i lag med Hamas, som även de har judeutrotning på programmet. Visst vill de utplåna Israel, som de inte erkänner, men det är bara en del av att döda alla judar.

Det finns mycket att kritisera Israel för. Israel är verkligen inte felfritt. Och även om jag troligen inte skulle hålla med, så torde det gå att formulera en någurlunda vettig kritik mot Israels senaste angrepp som sådant. Det är dock inget sådant som Malm gör. Enligt GT säger han när han talar vid en demonstration:

-En ockupationsmakt har inte rätt att försvara sig, hävdade han.
Malm trodde på palestinsk seger till slut.
-När styrkesförhållandena i regionen ändras är det vi som tågar in i Jerusalem

Men vänta nu. Israel lämnade ju ensidigt Gaza 2005. Sedan dess har det skjutits över 6000 raketer därifrån in i Israel. Mot detta ska man alltså inte ha rätt att försvara sig. Men vad är det man ockuperar? Samman med den andra meningen står det rimligen rätt klart: Israels själva existens är en ockupation. Israel ska utplånas. På så sätt verkar det rimligt att liera sig med Hamas och Hizbollah; han är åtminstone konsekvent, det får man ge honom.

Att beskriva hela Israel som en ockupation är absurt, vilket man enkelt kan övertyga sig om genom att till exempel börja läsa om landet på Wikipedia. Vidare: om man vill utplåna Israel för vad som hände 1948 (och visst gjorde sig även Israel skyldigt till mindre ädla gärningar), varför vill man då inte också utplåna Tyskland eller Japan? Eller, något perifert, om man högljutt kräver att alla palestinska flyktingar ska få återvända, varför gäller inte samma sak alla judar som fördrevs från arabländerna? De var såvitt jag vet fler än palestinierna.
Det här är inte fråga om Israel-kritik. Det här är fråga om oresonligt Israel-hat. Om jag orkar och hinner så ska jag utveckla det.

Uppdatering:
Newsmill har Malm en lååång artikel i ämnet. Den bekräftar i stort bilden ovan. Visserligen ges en öppning för att inte betrakta hela Israel som en ockupation, men givet resten av texten så tror jag att han ändå ser saken så.

Jag borde förstås ha lärt mig för länge sedan att ignorera honom och hans ideologiska likar. När man står så långt ifrån varandra att orden inte betyder ens nästan samma sak längre, vad är det då för idé att försöka diskutera några som helst detaljer?
Jag kan ändå inte avhålla mig från ett påpekande. Malm menar föga överraskande att Israels angrepp är folkmord. I skolan fick jag lära mig att i krig är vanligen nio av tio dödsoffer civila. Det senaste jag läste (DN) var att en fjärdedel av dödsoffren var civila. Folkmord, huh? Var det också för att utöva folkmord som Israel dagarna före anfallet släppte in en massa medicinska förnödenheter? (Man kan förstås tycka att de alltid skulle göra det, men det är en annan fråga, eller i vart fall en annan del av samma fråga.) Det här måste vara världens minst effektiva folkmord.