Archive for the ‘Val 2010’ Category

Internationell solidaritet i obefläckade kläder

fredag 27 augusti, 2010

Så har vi då äntligen fått ett besked från de rödgröna i frågan om Afghanistan.
”Vi lämnar Afghanistan” säger de.
Det betyder inte att allt svenskt ska hem på stört, men den planerade truppförstärkningen uteblir och trupperna börjar tas hem 2011, för att vara avslutad 2013. Man tänker därefter enbart ägna sig åt civilt bistånd.

Man kan lugnt säga att Afghanistan inte är världens enklaste fråga. Regeringen i landet är korrupt. Det är sant, som de rödgröna säger, att den militära strategi som tills nyligen dominerat varit synnerligen begränsad i sin framgång. Säkerhetsläget är fortfarande uselt.
De rödgröna verkar dock ha missat att man håller på att lägga om den militära strategin, till en mer lik den som fungerade i Irak. Det finns givetvis ingen garanti för att den fungerar även i Afghanistan, men när det står så här

MP:s språkrör Peter Eriksson konstaterade att det finns en växande insikt att den gamla militära strategin inte fungerat och alla är nu eniga om att de militära styrkorna ska dras bort 2014.
– Vi är bekymrade över att vi har en regering som inte är medvetna om den internationella utvecklingen, sade han.

ja då blir jag i min tur bekymrad över Peter Erikssons, och de rödgrönas, bristande orientering. Än mer bekymrad, givetvis, över Afghanistan. Trots ineffektiviteten både i den militära insatsen och det civila biståndet har antalet barn i skola mångdubblats. Antalet flickor i skola har gått från praktiskt taget noll under talibanstyret till två miljoner i dag. Sjukvården, ehuru fortfarande erbarmlig, är även den långt bättre än förr. En förutsättning för allt detta är den militära närvaron. Det har inte direkt saknats exempel på att givet chansen är talibanerna framme och mördar hjälparbetare – och alla som har kontakt med hjälparbetare – och bränner flickskolor.

Samtidigt finns det, och kommer även med den bästa strategi i världen, alltid att finnas fruktansvärda konsekvenser av skarp militär verksamhet. Oskyldiga kommer att dödas. Den som förnekar det diskvalificerar sig från seriös debatt.
Det är här det börjar kräva sin politiker att fatta beslut. Man måste kunna hålla två saker samtidigt i huvudet. Anser man att Afghanistan ska hjälpas, då måste man också acceptera att det medför civila offer – liksom svenska soldaters liv. Man kan kalla det att prioritera. Alliansen, ehuru knappast några fullpoängare på försvarsområdet, kan det. De rödgröna har i dag, åter, visat att de saknar denna kapacitet. När det inte finns en lösning utan nackdelar havererar man fullständigt.

Hade de sagt att nu skiter vi i Afghanistan, och tagit hem både militära och civila insatser, då hade det åtminstone varit intellektuellt hederligt. Knappast solidariskt, men hederligt. Nu när man tänker ta hem militären men fortsätta med civil verksamhet betyder det att man tänker låta någon annan göra det obehagliga jobbet, och sedan stå där med troskyldig min och säga att viii har minsann inte dödat någon.
Internationell solidaritet?
Knappast. Men internationell skenhelighet har länge varit en specialitet.

Det är vidare oklart vem de rödgröna har tänkt slänga sin smutsiga byk på. USA? Nej, de kräver ju att USA ska avveckla alla utländska baser.
Grattis Afghanistan. De rödgröna har bestämt att talibanerna nu är snälla. Gratis glass till alla.

Jag har tidigare upprepade gånger beskyllt S och de rödgröna för dagis- eller lågstadiepolitik. Nu säger Sahlin om Afghanistan:

Någon gång måste storebror låta lillebror klara sig själv

Jag ser ingen anledning att ompröva beskyllningen.

De rödgröna talar gärna om internationell solidaritet. När det verkligen gäller, då… fortsätter de att tala. Att faktiskt, som jag tidigare nämnt, get shit done, det är de för fina för. Kan man inte lösa ett problem med en fin sång är det händerna för öronen som gäller. Det finns olika åsikter om hur stora skillnaderna mellan regeringsalternativen i Sverige är – jag hör till dem som hävdar att de är högst väsentliga. Det här är ett exempel på det som få torde kunna avfärda. Ett steg i jobbskatteavdraget hit eller dit är inte en fråga om liv eller död. Afghanistan är en fråga om liv eller död, varje dag. Där prövas vad man verkligen menar med tal om internationell solidaritet. De rödgröna har visat att vad de menar är att vifta med plakat.

Bästa Mona Sahlin.
Tack för att du visat intresse för regeringsmakten. Vi har dock haft många kvalificerade sökande, och avser att gå vidare med någon som är uppgiften vuxen.

Like This!

Annonser

Val: Kandidat

tisdag 24 augusti, 2010

Jag har tidigare sammanfattat varför jag, så långt, ansåg att man bör rösta på Alliansen hellre än de rödgröna.
Jag följde upp det med att motivera varför min plan, åtminstone så långt, är att rösta på Centern. Vilket känns rätt bra nu med hygglig utdelning från Harpsund (jag skrev mer om just den halverade momsen här, förvisso inte utan skepsis). Nå, jag skrev att jag eventuellt skulle återkomma om huruvida jag förordade någon speciell kandidat. Nu kan det vara dags för det.

Det här med kandidat är till sin natur en lokal fråga. Jag bor i Stockholm och väljer bland de kandidater som finns här. Jag har faktiskt inte helt bestämt mig än, men jag lutar starkt åt att göra som i förra riksdagsvalet och sätta mitt personkryss vid Fredrick Federley. Det skrivs en hel del kring honom nu, så det verkar opportunt att jag också gör det.

För att börja defensivt så är det nog så att många i första hand förknippar Federley med omröstningen om FRA-lagen, då han misslyckades med att få stopp på den. Jag har skrivit om det tidigare; kontentan är att, ja, han misslyckades med att få stopp på den. Sannolikt ingick massiv mobbing i att få stopp på honom i detta värv. Men till skillnad från nästan alla andra riksdagsledamöter försökte han faktiskt. När nästan alla andra satt still i båten och var rädda om sitt eget skinn så gjorde han ett försök. Det i sig motiverar kanske inte en röst, men jag menar att det omvända också gäller; det vore bakvänt att låta det bli vad som får en att inte rösta på honom.

Vad ska man då rösta på honom för? Ja inte som tröst för FRA förstås. Min motivering är i delar påfallande lik förra valets motivering.
Jag håller inte med Federley i varje enskild sakfråga, men han har en förmåga att synas och att föra upp liberala perspektiv på dagordningen. Han har förmågan att koppla samman idéer med verklighet, och han kan vrida på frågor så att de belyses ur andra perspektiv än statscentristiska. Han går stundom längre än vad jag skulle ha gjort, och mycket av det han förespråkar har han givetvis inte en chans att få igenom i riksdagen, på kort sikt i alla fall. Men det är viktigt att det finns någon som vågar gå utanför vad som för dagen kan ge bäst utdelning i opinionsmätningarna.

Han har av allt att döma placerats i frysen av sitt parti, gissningsvis som straff för bångstyrighet i allmänhet och FRA i synnerhet. Det är inte ägnat att förvåna. Partiledningar gillar inte folk som inte sitter still i båten. Nu har han hamnat i den parlamentariska utredningen, med representanter från alla partier, för hur socialförsäkringarna ska utformas i framtiden. Där är han antagligen ofarlig på kort sikt, från partiledningens perspektiv. På längre sikt kan han dock vara synnerligen bra där, från mitt eget perspektiv. Det behövs någon där som kan tänka lite vildare än bara att justera en procent hit eller dit.
Han har flyttats ned till tredje plats på valsedeln, vilket troligen inte är valbar plats, trots att han såvitt jag förstått gjorde bättre ifrån sig än så i provvalen. Att byta parti för det är meningslöst; svinerier och rå maktmobbing är legio i exakt alla riksdagspartier. Maud Olofsson och Andreas Carlgren, som står över honom på listan, tycker jag är bra politiker och jag vill ändå stödja Centern. Men med tillräckligt många personkryss kan Federley flyttas upp. Det hände förra valet, och det vore bra om det hände igen.

Det finns flera bra personer i samma parti, men Federley är redan inne i systemet och har redan tagit de smällar en ny Federley sannolikt kommer att få ta. Därför tänker jag antagligen ge honom min röst i år igen.

Landsting och kommun

När jag ändå håller på kan jag väl nedteckna mina böjelser i landstings- och kommunval. Jag är inne på att köra C rakt igenom i år. Jag gjorde inte det sist, men nu känns det så. C lokalt i Stockholm påminner om C i stort, fast med de bra delarna (utvecklings-, marknads- och tekniktillvändhet till exempel) förstärkta och med de mindre bra delarna (som landsbygdsromantik) försvagade. I kommunen är Per Ankersjö stark man, och i landstinget Gustav Andersson. Jag har träffat båda som hastigast, och det gav väl i ärlighetens namn inte mycket mer än att de inte är uppenbart galna och att de definitivt ansluter sig till det lite modernare C; mer Federley än Olof Johansson, kan man säga. Men när de dyker upp i debatten tycker jag att de ger ett bra intryck. Ja, helt enkelt eftersom de är goda representanter för den nya Centern jag gillar. Jag har anledning att tro att det även här finns flera bra personer, men dessa två är åtminstone inte fel.

Det är mer sannolikt att jag ändrar mig om kandidater än om parti, men det skulle ändå förvåna mig om jag ändrar mig. Då ska det antagligen framkomma något mer sensationellt än att Federley följt Säpos instruktioner.

Uppdatering/rättelse
Jag tycks ha missuppfattat hur det funkar med listorna på valsedlarna. Om Alliansen bildar regering blir Olofsson och Carlgren sannolikt statsråd och använder då inte sina riksdagsplatser. Jag visste faktiskt inte att det var så; hoppas att jag har fattat rätt nu.
Det betyder att tredje plats på listan är i högsta grad valbar plats, och förhoppningsvis även fjärde. Goda nyheter!

Like This!

Enkla problem, knepiga lösningar

tisdag 24 augusti, 2010

Igår i t-banan fick jag syn på denna valaffisch:
Rödgrön analys

Av alla affischer i valrörelsen är det knappast den som får mig att mest rynka på pannan, men den fick mig i alla fall att ta mig en funderare. Det tycks mig att den illustrerar hur man identifierar ett problem och sedan rusar åstad utan att riktigt ha tänkt igenom saken. Varför finns denna skillnad i livslängd?

Jag är inte bombsäker på att det gäller för hela kommuner, men många av de fattigare områdena är väldigt invandrartäta. Om man har levt sina ungdomsår under förhållanden med betydligt mer umbäranden än vad man vanligen upplever i Sverige, så kommer man i snitt att leva kortare än den som är uppvuxen i Sverige, och det är svårt att korrigera i efterhand. En del av skillnaden är därför antagligen inte i sig bunden till inkomst.

Det är dock sant att livslängden samvarierar med socioekonomisk status, det vill säga även med rikedom/fattigdom – även om detta alltså knappast är hela förklaringen.
Det är välkänt att låginkomsttagare i snitt fattar sämre hälsobeslut än höginkomsttagare. Det mest kända och uppenbara är att låginkomsttagare röker mer. Men varför? Det har inte med inkomst att göra, det är dyrt att röka. Det är inte heller direkt hemligt att det är farligt att röka, och framhärdar en person i sitt rökande är det inte mycket sjukvården kan göra. I stort sett detsamma gäller kosten. Det är billigare med frukt och grönsaker än med godis och skräpmat. Att motionera är gratis.
Det är inte heller självklart hur långt det är rimligt att gå för att hindra folk från att göra dåliga val. Någonstans måste man få välja själv hur man vill leva.

Exakt vad skillnaderna i beslutsfattande beror på är man, såvitt jag vet, inte på det klara med. Man kan tänka sig att det handlar om träning i att sålla och värdera information, något man som höginkomsttagare (och sannolikt högutbildad) antagligen har mer av. I så fall kan man tänka sig en skolinsats, som till exempel lär ut att inte grunda alla sina beslut på The Medical Journal of Aftonbladet (tack Sofia för namnet). Det här med att lära sig saker i skolan har dock inte varit de rödgrönas paradgren.
Tittar man på kampanjens hemsida verkar det inte heller vara sådant man tänkt sig. En del av punkterna luktar mest flum. Andra verkar rikta in sig på vårdvalet. Som framkommit på sistone har dock vårdvalet ökat läkarbesöken från fattigare områden.

Skillnaden i livslängd handlar till mycket liten del om tillgänglighet till sjukvården. Att identifiera skillnaden i livslängd som ett problem är det i sig inget fel i, men att försöka lösa det med mer planekonomi i vården ter sig i bästa fall långsökt.

Like This!

Lite mer om arbetslöshet och jobb

lördag 14 augusti, 2010

När jag ändå skriver om arbetslöshet.
S har i sitt valmanifest sagt att man ska/vill minska långtidsarbetslösheten med 90000 personer. Men att minska arbetslösheten med precis hur mycket man vill är trivialt. Det är bara att skaffa tillräckligt många spadar och sedan ha de arbetslösa att gräva hål och sedan fylla igen dem. Vips är ingen arbetslös.
Att man inte gör det beror förstås på att man fattar att för att det ska vara något bevänt med det så ska det vara ett jobb som efterfrågas. Det intressanta är därför inte primärt siffran på hur mycket man vill minska arbetslösheten, utan hur man tänkt sig att åstadkomma det.

Tittar man då på S-receptet så finns det åtskilligt att vara begränsad imponerad av. Det verkar vara väsentligen samma sak som före valet 2006. Komvux, folkhögskolor, praktikplatser och något helt odefinierat som kallas ”gröna jobb”. Vad det är vet jag inte, men man kanske hämtar inspiration från Spanien (kort bloggpost resp längre artikel; kontentan är att det inte gått så bra)?

Finns det då inget försonande med S-planen? Tja, man vill göra det billigare att anställa ungdomar som varit arbetslösa ett halvår. Det är på sätt och vis ett bra förslag; det är billigare och mer träffsäkert än nuvarande rabatt för samtliga ungdomar. Men det är det där med träffsäkerheten. Arbetsgivaren får ett väldigt incitament att inte anställa någon ungdom som inte varit arbetslös i ett halvår. Risken är uppenbar (om man funderar över incitament) att arbetsgivare inte vill anställa ungdomar som inte först varit arbetslösa i ett halvår. Grattis till ett halvårs obligatorisk arbetslöshet! Det fanns nog en anledning till att alliansregeringen gjorde rabatten generell.

Men Alliansen kan inte vara hur malliga som helst över sin kamp mot arbetslösheten. Ja, man har gjort en del viktiga reformer för att pressa ned arbetslösheten. Lärlingssystemet lär också hjälpa den som inte har högskoleliga böjelser. Men exempelvis turordningsreglerna i LAS, som utan tvekan håller ungdomar, invandrare och andra med svag förankring på arbetsmarknaden kvar i arbetslöshet, den har man inte vågat ge sig på.
Det är fegt.

Like This!

Rättelse/förtydligande om arbetslöshet

lördag 14 augusti, 2010

Jag känner att jag borde komma med en rättelse eller ett förtydligande (kan inte bestämma mig för vilket det är) om arbetslösheten i Sverige. Jag har tidigare skrivit att ”arbetslösheten i dag, efter den djupaste recessionen sedan 30-talet, ligger på samma nivå som den förra regeringen lyckades prestera i slutet av en lång högkonjunktur”. Det är sant, på sätt och vis. Arbetslösheten har inte fördubblats eller så. Den har dock ökat mer än vad jag hade i huvudet då. Den ligger i dag, i grova slängar, tre procentenheter högre än före finanskrisen, eller två procentenheter högre än 2006 (varefter en kombination av god konjunktur och strukturåtgärder hann få ned arbetslösheten en procentenhet).
Utvecklingen sedan finanskrisens början ligger, sett till dessa siffror, mycket nära EU-snittet.

Det finns dock ett par saker man inte ska glömma:
Dels har detta skett medan man drastiskt minskat sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna, som förut användes som arbetsmarknadsåtgärd.
Dels ökade arbetslösheten i Sverige snabbare än i EU-snittet i början av finanskrisen. Det finns minst två plausibla förklaringar till det: dels är Sverige mycket exportberoende, dels hängde man inte på vågen av massiva stimulanspaket. Och det är klart att det går att skapa jobb med statliga medel. Vi som är skeptiska till Keynes ser dock nu vad vi förväntat oss: i Sverige sjunker arbetslösheten sedan ett tag. Något sådant syns inte i EU-snittet. En Keynes-insats kan dämpa den inledande effekten av en lågkonjunktur, men tenderar också att hämma återhämtningen så att man i slutändan inte vunnit något.
I Sverige sjunker nu arbetslösheten, samtidigt som statsbudgeten i allt väsentligt är i balans och statsskulden inte skenat iväg. Ingen av dessa tre faktorer verkar gälla EU i stort.

Like This!

Å andra sidan

måndag 2 augusti, 2010

Efter att ha skrivit min halvtidssammanfattning inför valet fick jag kommentaren att jo, det där såg väl bra ut, men finns det verkligen inget område där oppositionen har bättre förslag?
Det är en mycket rimlig fråga som jag ska försöka besvara.

Till att börja med vill jag upprepa min avgränsning. Jag berör inte alla områden av politiken, bara de jag tycker är av större vikt på något sätt. Det är fullt möjligt att det finns områden med bra förslag vänsterifrån, fast jag inte tycker att det platsar som lika viktiga frågor.

Ett område där jag har närmare till oppositionen än regeringen är föräldraförsäkringen. Jag brukar argumentera för att den ska vara individualiserad. Där möter jag kompakt mostånd i det borgerliga lägret, som – sannolikt med stöd i opinionen – motsätter sig sådant. Låt vara att oppositionens förslag med tredelad försäkring kan vara sämre både än att ha kvar status quo och att dela den rätt av (jag sparar den argumentationen), men de är i alla fall inne på samma spår som jag. Så på den punkten föredrar jag ändå oppositionen framför regeringen.

Man skulle också kunna tänka sig rättspolitiken, som under Beatrice Ask varit sanslöst misskött. Jag hoppas verkligen att hon byts ut om regeringen får sitta kvar. Det finns tecken på det; hon mer eller mindre gömdes undan under Almedalsveckan. Förhoppningsvis har man insett att hon måste bytas ut, men vill av rent taktiska skäl inte ta ett ministerbyte så nära valet.
Problemet där är att oppositionen är minst lika dålig, och inte bara för att Bodström vill förbjuda nollning. Det är självmål från båda lägren. Så även om jag tycker att regeringen gör ett dåligt jobb så finns inget som tyder på att oppositionen skulle vara bättre.

Annars då? Kan det verkligen bara vara det?
Det låter ju helt absurt. Men då måste man ha bakgrunden klar för sig.
När S förlorade valet -06 utlovade man bot och bättring, och tillsatte en mängd arbetsgrupper som skulle ta fram nödvändig förnyelse. Tills dess de var klara skulle man få vänta på besked i sakfrågor.
Så blev det också, till hälften. Vänta fick man. Ja det vill säga, vissa besked behövde man inte vänta på. Snart sagt varje förslag regeringen har lagt har S skällt som bandhundar på, lovat riva upp (i alla fall i början) och återgå till Edens lustgård augusti 2006. Har man velat ha närmare besked än att borgarna är onda har man tvingats leva i en lång besvikelse. Eller kanske snarare i lång hoppfullhet – det gick väldigt bra för oppositionen så länge den inte redovisade någon egen politik.
Så kom tiden då arbetsgrupperna skulle redovisa sina förslag, men det var fortfarande mestadels tyst (vilket kunde ha sina förklaringar). Det dröjde egentligen ända fram till vårbudgeten i maj i år innan det kom speciellt mycket till konkret oppositionspolitik. Utöver då att allt var bättre förr.

Så om man betänker att det inte funnits speciellt många oppositionsförslag (utöver att vara emot allt) att tycka bättre om än regeringens förslag, och att jag begränsar mig till de områden jag tycker är viktigast, så är det inte så konstigt längre att jag har svårt att hitta oppositionens konkret bättre politik.

En pikant observation är att så fort oppositionen redovisade konkret politik dök den kraftigt i opinionen. Ändå finns det många relevanta områden kvar som inte är redovisade. Möjligen känner man sig i oppositionen begränsat angelägen om att redovisa något i dessa frågor före valet. Det har när allt kommer omkring visat sig mer framgångsrikt att sväva på målet och hoppas att väljarna ska läsa in vad de vill i vagheten. Det funkade ju för Obama.

Val: Parti

onsdag 28 juli, 2010

I förra posten sammanfattade jag, såhär i valrörelsens halvtidspaus, varför jag tycker att Alliansen tveklöst är att föredra framför de rödgröna. Jag har pratat väldigt lite om precis vilket parti jag favoriserar, eftersom det inte alls är lika viktigt som att rätt block vinner. Nu ska jag ändå gå in en aning på min partipreferens, som jag förstås tycker att andra ska följa.
Moderaterna behöver inte min röst. De är tillräckligt stora ändå. Och även om de gör mycket bra så har de också i flera viktiga frågor triangulerat sig väldigt nära S, och inte på ett bra sätt. Nej, det blir inte M.
Kristdemokraterna – nej, allvarligt talat. Som jag skrivit tidigare ser jag KD som harmlösa, och de har gjort en del bra saker under mandatperioden. Men nej, jag kan inte rösta på KD, det faller på sin egen orimlighet.
Folkpartiet beskylls ofta för, tja, både det ena och det andra. Ofta orättvist, men visst ligger det en del i att de inte ohotade som liberalismens förkämpe i Sverige. Själv ställde jag dem i kylan 2003 när de jamsade med om övergångsregler mot de nya EU-länderna, men kan tänka mig att sju år är ett tillräckligt långt straff. FP har, när allt kommer omkring, många rätt. De driver skolfrågorna i vad som huvudsakligen är rätt riktning, och de tar, till skillnad från snart sagt alla andra partier, konsekvenserna av verkligheten i frågor som Nato och försvaret. De var i ett par år förtjusta i att formulera sina förslag i soundbites som de visste skulle få stora rubriker, men själva förslagen var inte alltid (dock ibland) så tokiga.
Centerpartiet blir dock troligen mitt val – det lutar det åt i alla fall. Igen. Jaha, varför?

  • Dels vill jag belöna C för att man äntligen släppt på sitt kärnkraftmotstånd. Energiuppgörelsen är ett av mandatperiodens större steg åt rätt håll.
  • Centern, med Maud Olofsson, har hela tiden varit tydliga med att den som vill gå in med pengar till företag med problem får göra det för sina egna pengar. Det gällde före Saab, till exempel när Volvo hade problem.
  • C har över lag en sansad attityd till miljöproblem. Man klarar av både att kalkylera och prioritera, och hemfaller inte åt teknikfientligt domedagstänkande, som andra miljöintresserade partier jag skulle kunna nämna. Exempel:
    Man satsar visserligen på vind- och solkraft, men inser att det inte räcker utan öppnar för fortsatt kärnkraft också.
    Man accepterar att dagens bilar är problematiska, men i stället för att vilja hindra folk från att förflytta sig individuellt sätter man in ekonomiska styrmedel för att hjälpa bättre bilar på traven.
    Man omarbetar strandskyddet så att det kan anpassas till lokala förhållanden, i stället för att krampaktigt hålla fast vid den absurda ordning som gällde tills igår. På så vis kan man förhoppningsvis få acceptans för det, och ett fungerande skydd där det behövs.
    Se också uppdateringen nedan.
  • När man ändå jämför med andra miljöintresserade partier, och teknikfientlighet: Centern kan i alla fall i princip tänka sig genmodifierade grödor. Det är viktigt.
  • Ja just det. Det borde kanske inte behöva påpekas, men de är ett miljöintresserat parti som inte vill förbjuda stormarknader, avskaffa räntan eller ser kollektivisering och ransonering som lösningen på samhällsproblem, miljörelaterade såväl som andra. En lösning måste inte göra ont för att vara bra.
  • Andra partier pratar mycket om hur välstånd ska fördelas, men färre pratar om hur det ska skapas. Alliansen har gjort en del på området, men C är det parti som mer än andra tagit sig an företagandets villkor. Sverige är inget dåligt land för företagande, men det finns fortfarande mycket att göra. Tyvärr har C inte fått speciellt mycket gehör i regeringen för sina frågor, men de är viktiga om vi vill fortsätta kunna fördela något växande välstånd. Det är vettigt att stödja dem i det.
  • Arbetsmarknaden är något av det som fungerar minst bra i Sverige. LAS är inte ensamt skyldigt till allt dåligt, men det står ställt utom allt rimligt tvivel att LAS dels låser in folk på jobb de inte trivs på, och framför allt håller ungdomar och invandrare utanför den reguljära arbetsmarknaden. Så kan vi inte ha det. Moderaterna har dock lämnat WO i den fajten för att kunna triangulera sig nära S. C är de enda som vågar lyfta frågan på allvar. Det är vettigt att stödja dem i det.

Jag tycker att det kan räcka som en översiktlig motivering. Jag får väl återkomma vid ett senare tillfälle om huruvida jag förordar någon speciell kandidat.

Uppdatering
På tal om miljöpolitiken låter jag C själva få ordet. Givetvis ultrapartiskt, men inte ointressant.

Val: Sammanfattning i halvtid

måndag 26 juli, 2010

Jag har nåtts av önskemål på en executive summary av mitt valargumenterande. Och visst, det jag skriver i Val 2010 kan lätt bli mycket och långt för den som inte gärna lägger stora mängder fritid på att böka med trynet i den politiska myllan. Så här kommer alltså en sammanfattning såhär i halvtid ungefär. Eftersom det är just en sammanfattning så innehåller den inte så mycket argument; sådana får man leta efter i mina mer utförliga poster. Det blir mer en bunt påståenden här, för att något få ned volymen på det ändå omfattande materialet.

Innan jag börjar räkna upp punkter, några ord om mina förutsättningar. Det är inte svårt att komma på områden där Alliansen kommer rejält till korta jämfört med mina preferensers idealregering. Men det är inte det som är mitt fokus, för min idealregering verkar inte kandidera i 2010 års riksdagsval. Mitt fokus är att jämföra de reellt existerande alternativen, det vill säga sittande Alliansregering mot den rödgröna oppositionen. Det är i det ljuset som jag tycker att Alliansen framstår som det överlägset mest aptitliga alternativet.

Så, listan, inte i någon speciell ordning:

  • Privatekonomi – med jobbskatteavdraget i alla dess steg har folk i lägre lönelägen fått en reallöneökning som saknar motstycke på bra länge. För någon som tjänar 20000 kr/mån talar vi om en skattesänkning från 29% till 22%, eller mer än en månadslön – händelsevis ungefär lika mycket som sjuksköterskorna strejkade galet för häromåret. Jag hänvisar åter till mitt paradinlägg, Överdrivet många skattegrafer, och givetvis jobbskatteavdrag.se.
    S motsatte sig detta i samtliga steg.
  • Statens ekonomi. Man har, vad det verkar, tagit sig igenom den värsta recessionen sedan 30-talet med en budget som i allt väsentligt är i balans. Man har, åtminstone i större utsträckning än oppositionen, stått emot frestelsen att kasta pengar på allt som rör sig för att framstå som handlingskraftig.
  • Saab – exempel på ovanstående. Oppositionen ville i första hand ge(!) fem miljarder till GM, i andra hand ta över Saab. Miljöpartiet, normalt bilhatare, ville driva bilfabrik. I andra länder (Tyskland, Frankrike, USA) har man öst pengar på olönsamma bilföretag. I Sverige höll man huvudet kallt, och de kostnader för Saab som regeringen eventuellt kommer att drabbas av är långt mindre än de kostnader som andra länder redan tagit på sig – och som förordats av oppositionen.
  • Apoteksmonopolet har avskaffats. Det är nu tydligen bara Nordkorea och Kuba som har apoteksmonopol. Det går att få tag på huvudvärkstabletter även om apoteket är stängt. Det hade aldrig hänt med en S-regering, som såg död och pina i att överge de kvarvarande kommuniststaternas klokhet.
  • Man har börjat avyttra saker som staten inte ska ägna sig åt. Det är oklart varför S anser att sprittillverkning är en uppgift för staten, men nu är vi i alla fall av med den blemman. Det finns mycket kvar att göra (exakt varför har vi ett spelmonopol?), men det händer i alla fall mer med Alliansen än med de rödgröna.
  • Energi. Man har, om än tyvärr med vissa begränsningar, tagit bort vidskeplighetsförbudet mot kärnkraft. Man har jämte detta storsatsat på förnyelsebar energi. Även med effektiviseringar så kommer vi att behöva mer energi, inte mindre – särskilt om vi ska börja driva bilar på el.
    Oppositionen vill riva upp detta.
  • Miljö. Faktiskt. Man är inte lika bra på att gorma och hitta på stora siffror som de rödgröna, men man får saker gjorda. Energifrågan är en viktig del däri. Andelen miljöbilar har, till stor del tack vare ekonomiska styrmedel, växt explosionsartat. Miljöproblem är globala, och det gäller att få hög effekt per satsad krona. Därför gör regeringen miljösatsningar i länder där man inte kommit så långt som i Sverige och man får större effekt per satsad krona, något MP av ren masochism motsätter sig.
  • Rut-avdraget, eller avdraget för hushållsnära tjänster. Utan att det netto verkar ha kostat statskassan något alls har man gjort det överkomligt för vanliga barnfamiljer och pensionärer att få hjälp i hemmet, i samma veva som man gjort tusentals svarta jobb vita och hjälpt tusentals personer att komma in på arbetsmarknaden. Oppositionen är emot, av skäl som är för idiotiska för att låta sig sammanfattas.
  • Förmåga till ekonomisk analys. Exempel: S-regeringen kastade tiotals miljarder på sjukvårdsköerna utan att lyckas korta dem nämnvärt. Alliansen tänkte igenom situationen och vilka drivkrafter som fanns, och satsade en miljard per år, fast på ett slugt sätt. Detta har kapat köerna dramatiskt.
    Alltså inte bara lite, utan dramatiskt. Enligt det på förhand uppgjorda sättet att mäta har ca 2/3 hälften (det cirkulerar olika uppgifter, jag ändrar till en mer konservativ uppskattning) av köerna försvunnit.
    Politik är inte bara en tävling om vem som kan göra av med mest pengar, även om det är lätt att få för sig det ibland.
  • En sund inställning till vinst. Oppositionen blir som galna om någon skulle göra vinst på sjukvård eller skola. Varför det samtidigt är okej att någon gör vinst på läkemedel, eller mat, eller på att bygga hus eller bygga järnväg, ja det framgår inte. Varför det vidare skulle vara sämre att utveckla tjänster inom sjukvård än inom bilindustri undandrar sig min bedömning. Inte heller verkar oppositionen slås av tanken att det kanske går att göra vinst för att landstinget inte direkt fungerat optimalt. Alliansen har insett att det är av underordnad betydelse vem som utför en skattefinansierad tjänst, så länge den utförs med god kvalitet och till ett acceptabelt pris.
  • Oppositionen vill, över lag, förbjuda privat vård. Sådant här alltså (berättelse om min första kontakt med privat vård). Återigen: Hur man tänker då undrandrar sig min bedömning.
  • Hantering av pengar, igen. Exempel. Jag tycker också att det vore trevligt med en höghastighetsjärnväg (jag jobbar till och med med järnväg), men jag vill gärna att man först tar reda på hur den skulle kunna byggas och betalas och om det alls är samhällsekonomiskt lönsamt. Vilket tycks vara regeringens linje. Oppositionen å sin sida har redan bestämt sig, utan att ha dessa svar. Det kompenserar man med att förorda en finansiering som såvitt jag läst strider mot budgetlagen.
    Det fanns en tid då man med viss rätta kunde vara skeptisk till en borgerlig regerings förmåga att sköta en statsbudget. Den tiden är definitivt över. Nu är det de rödgröna som alltid har mer pengar än alla andra att spendera.
  • Toppföreträdare för Alliansen har, till skillnad från toppföreträdare från oppositionen, åtminstone inte hittills helt obekymrat demonstrerat tillsammans med öppet judehatande element.
  • Det finns abolut mer som skulle kunna göras för att komma åt arbetslösheten. Men det har gjorts viktiga saker, och arbetslösheten i dag, efter den djupaste recessionen sedan 30-talet, ligger på samma nivå som den förra regeringen lyckades prestera i slutet av en lång högkonjunktur.
  • Man har tagit sig an den helt absurda situationen att världens friskaste folk var världens mest sjukskrivna. Det nya regelverket är säkerligen inte perfekt, men antalet personer i sjukpenning och förtidspension har sjunkit med ca 140000, från 615000 i september 2006 till 475000 i maj 2010. Utan att arbetslösheten skjutit i höjden.
  • Skolan. You’ve got to hand it to Folkpartiet: De har i stort sett på egen hand vänt på diskussionen om skolan i Sverige. Det betyder inte att allt de föreslår är bra, men vi har ändå fått ett skifte till att man på allvar funderar på hur det kommer sig att skolresultat sjunker, och vad man kan göra åt det. Folkpartiets och Alliansens recept har till viss del varit en kraftsamling kring arbetsro i klassrummen och att elevernas prestationer ska dokumenteras, men även initiativ som lärlingsprogram för att hantera att alla faktiskt inte ska gå på högskola, och att man ska kunna klara sig ändå.
    På vänsterkanten har vi S som efter mycket initialt motstånd mot att alls se att det fanns ett problem till stora delar har gått med på Alliansens problemformulering och lösning, och så förstås ett parti som absolut inte vill ha några betyg alls och gärna vill förbjuda läxor också. Mmm, det lär ju vara bra för barn som inte kommer från studievana hem. Mer snedrekrytering ger fler vänsterpartister, eller vad är tanken?
  • Utrikespolitik. Det finns mycket att skriva, men jag nöjer mig med att oppositionen kräver att USA ska lämna alla sina utländska baser. Bara USA, inte någon annan, och oavsett konsekvenser tydligen. Det är utrikespolitisk analys det.
  • Alliansen har säkerligen inre slitningar, men det finns lika säkert en grundläggande vilja att regera tillsammans. Det finns inte hos oppositionen. I de flesta frågor kommer de rödgröna att komma överens ändå, trots ibland stora skillnader i vad de egentligen tycker. Det gjorde de när de gjorde upp om budgetar i förra mandatperioden. Men det var backstabbing och hotande regeringskris varenda gång, om någon nu minns det. Och ibland kommer de faktiskt inte överens, utan hänskjuter sin havererade förhandling till en folkomröstning och låtsas att det handlar om demokrati.
    Kan man inte regera så ska man inte.
  • Alliansen har vett nog att hålla sig ifrån vansinnigheter som rätt till heltid och sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.
  • Alliansen har satsat på reformer som ökar antalet arbetade timmar. Det kan man tycka är mer eller mindre rätt (det är till exempel inte direkt givet att en människa ska ses som medel för målet statsbudgeten), men det har gjort att man kunnat sjösätta exempelvis en rad förbättringar för pensionärerna som förra regeringen aldrig hittade pengar till, trots upprepade försök. En tandvårdsreform till exempel. Och skattesänkningar.
  • Jag är inte helt övertygad om att det är rätt väg att gå, men man bör ändå nämna högkostnadsskyddet för tandvård och tandvårdschecken. Förra regeringen pratade lääänge om att införa något sådant. Alliansen gjorde det. Med budgeten i balans.
  • Det var den här regeringen som gav utländska kvinnor rätt att göra abort i Sverige, och det var den här regeringen som tillät samkönade äktenskap – låt vara att det senare gjordes på fel sätt, och att KD(!) var de enda som hade rätt i hur det skulle genomföras.
  • För att tala med finansministern: Det finns ett (1) land i Europa där oppositionen kan gå till val på att spendera.

Det här kan väl räcka, såhär i halvtid.

Överlag är Alliansen som sagt inte min drömregering. Men den har visat sig vara kompetent. Det är inte glamoröst, men det är viktigt. På ett ofta blygt och lågmält sätt har de
a) fått saker gjorda, och
b) i allmänhet bra saker.
På dessa två grundläggande vis anser jag att de skiljer sig från vad vi av allt att döma har att vänta av oppositionen.

Uppdatering den 3 september
Sedan jag skrev ovanstående har båda blocken presenterat sina valmanifest. Emedan det finns saker i dem som jag skulle vilja kommentera, och inte har kommenterat än, så ändrar ingen av dem på något grundläggande. Det jag skrev ovan står fast.

Däremot skulle jag vilja komplettera med några länkar till egna tillägg.
Jag har motiverat närmare vilket parti jag föredrar, och även vilka kandidater som är aktuella. Inte heller detta har ändrat på sig.
Jag har kommit med en korrigering rörande arbetslösheten; mitt påstående här ovan behövde det.
Jag har fått frågan om det inte finns något som de rödgröna är bättre på, och besvarat det efter bästa förmåga.
Jag har naturligtvis skrivit mer än så, men det där torde vara det viktigaste som är direkt relaterat till det här inlägget.

Like This!

Dynamisk duo: Jämtin & Boström?

tisdag 13 juli, 2010

Långt inlägg, men hang on, det kommer bilder.

Minnesgoda och långvariga läsare (alla två) torde minnas att jag har skrivit en massa om Donald Boströms och Aftonbladets haveri i frågan om påstått organrövande och tillhörande mördande i Israel. Kortfattat handlade det om att Boström, understödd av Aftonbladet, kolporterade varsamt moderniserade antisemitiska myter utan att ha det minsta torrt på fötterna. Många fler än jag skrev affekterat om det. Jag sammanfattade läget i ett inlägg på SKMA:s blogg. Den som verkligen vill gotta sig i elände kan leta igenom min kategori Judefrågan & så’nt.

Jag nämnde i ett av inläggen att Jämtin hurrat för Boström på Facebook. Det visste jag eftersom jag blivit tipsad av Jonathan Leman. Jag har även ett bra tag haft skärmdumpar på det, som jag hade tänkt att lägga upp här som dokumentation/referens. Det har dock krävt lite jobb, så det har inte blivit av förrän nu. Grejen är att det figurerar en massa annat folk på de där skärmdumparna också, och även om jag inte har något emot att exponera Boström och Jämtin så har de andra lallarna inte riktigt förtjänat att hängas ut på det sättet. Den här bloggen är ju en mycket viktig och välbesökt källa till nyheter.

Dumparna är från i julas, då det kom andra artiklar som handlade om otillbörigheter med organ i Israel. Uppgifterna var dock inte nya, och hade inget som helst att göra med Boströms fantasterier. Jag skriver närmare om det här och i SKMA-inlägget ovan. Det hindrade dock inte diverse virrpannor från att triumferande peka på den som bevis för att Boström hade rätt. Och det är här Jämtin kommer in. Boström postade denna hovsamma status:

Den följdes av en jääättelång kommentartråd. Här är den. Jämtin nära slutet.

Jämtin fangirlar Boström

Jag tar den andra på en gång. Någon dag senare var det dags för Boström att utbrista i triumf:

Jämtin fangirlar Boström IGEN

…och Jämtin är där IGEN.
Jag menar, WTF?
Är det verkligen sant? Sitter verkligen Socialdemokraternas ledare i Stockholm och hyllar det här antisemitiska dravlet? Ja, det verkar onekligen så. Och inte bara en gång, utan med två dagars mellanrum. Och jag förmodar att det verkligen är hon; kvinnan på bilden är i alla fall lik de bilder på Jämtin jag sett, och det verkar bara finnas en Carin Jämtin.

Vad menar hon egentligen? Vad är det för viktigt arbete Boström har gjorts? Sprids det för lite ounderbyggda antisemitiska myter i samhället?

Man skulle kunna tro att det här är något smutskastningstaktiserande från mig från min plattform av gigantiskt inflytande. Men jag blir ärligt illa berörd.
Det är genuint obehagligt att S-bossen i Stockholm inte har bättre omdöme än att dras med i det där. Allvarligt alltså, släpp inte den människan i närheten av beslut om skolan, eller vad som helst som kräver ett vett hyggligt i behåll.
Att tidningarna gick igång på Unsgaards bajsstatus, men inte det här, det är mig fullständigt obegripligt. Om de inte bara missade Jämtins eskapad. Synd i så fall. Hon hade förtjänat att få lite frågor.

Val: Om bruket av medeltida avrättningsmetoder

söndag 11 juli, 2010

Något det snackats mycket om, mest intensivt det senaste året, är sjukförsäkringssystemet. Jag har en viss förmåga att snöa in på torra saker, men just det här har jag inte ägnat mer än ett högst allmänt intresse. För några veckor sedan blev jag dock åhörare till en diskussion som demonstrerade att många andra inte ens gjort det, utan på fullt allvar tycktes ha köpt gapandet om stupstock (alltså en avrättningsmetod) eller häxbränningar.
Därför framstod det med ens som angeläget att skriva något om det. Och nu, några veckor senare, gör jag det också.

Först lite bakgrund. Förra mandatperioden. Sjukskrivningar och förtidspensioneringar galopperade. Under en period förtidpspensionerades 140 personer om dagen. Såg man till hälsoindikatorer så var svenskarna ett av världens friskaste folk, men sett till sjukskrivningar ett av de sjukaste. Samtidigt kunde man se att sjukskrivningarna samvarierade geografiskt med områden med få arbeten. Till viss del kan man förstås tänka sig att folk blir sjuka av att gå sysslolösa, men det var mer än så – det rådde inget tvivel om att sjukförsäkringssystemen utnyttjades för att gömma folk från arbetslöshetsstatistiken. Detta sparade dessutom pengar åt staten. Göran Persson stod i Riksdagens plenisal och var förnöjd över att förtidspensionärerna fick 64% av sin arbetsinkomst i ersättning, betydligt lägre än om man var arbetslös eller sjukskriven.

Någon ordnad rehabiliteringskedja fanns inte. Inte så att folk aldrig fick rehabilitering, men det var över lag lite hipp som happ, pö om pö och ad hoc. Och ganska lite tillgängliga resurser. Gick man sjukskriven i över ett år var sannolikheten hyggligt stor att man förtidspensionerades – i praktiken utan någon större utsikt till rehabilitering, att komma tillbaka till arbetsmarknaden, eller att åtnjuta något annat än en blygsam inkomst.

Detta skedde alltså i närmast industriell skala, till stor del med statsmaktens goda minne. Det sparade pengar (jämfört med att ha folk arbetslösa eller sjukskrivna) och det bättrade på siffrorna för arbetslösheten. Samtidigt började det, först så smått och sedan mera utbrett, talas om att något måste göras. På allvar. Den rådande trenden hotade på sikt, sade man, hela välfärdssystemets existens. Det låter kanske överdrivet nu, men frågeställningen var relevant.

Så har då alliansregeringen sent omsider sjösatt en rehabiliteringskedja, avsedd att få folk från sjukskrivning till arbete. Det var väl vid årsskiftet som den kickade igång på allvar, som slutsteg i en större omläggning av sjukförsäkringssystemet. Jag har som sagt inte följt utvecklingen med samma intresse som en del andra frågor. Någon som skrivit betydligt mer om det är Den hälsosamme ekonomisten, till exempel här, här och här. Jag hänvisar dit för detaljerna. Han är i högsta grad part i målet, såsom politisk tjänsteman på det ansvariga departementet. Å andra sidan får man förmoda att han just därför kan bidra med en del rena sakuppgifter. Och part i målet, det är ju snart sagt varje fulbloggare.

I korthet fungerar systemet så här: När man varit sjukskriven en viss tid – ett år, tror jag – ska man prövas mot arbetsmarknaden, och om man befinns frisk nog återgår man dit. De flesta som på detta sätt lämnar sjukpenningen återgår i arbete. Är man inte frisk så får man förlängd sjukpenning (till maximalt 914 dagar). Obligatorisk prövning för förtidspension efter ett år tas dock bort. I stället finns en rejäl satsning på rehabilitering, inte bara förrådsställande av sjuka.
Det här är inte en fullständig redogörelse, jag rekommenderar mina länkar ovan.

Jag ber nu läsaren ta sig en funderare. Låter det här som en medeltida avrättningsmetod? Är det att jämställa med en stupstock, som alltså används för att hugga huvudet av folk? Eller, för att använda LO:s senaste liknelse, är det att jämställa med häxbränning?
Nej, det är förstås bara idiotiskt babbel, sprunget ur logiken ”borgarna är dumma – det här har borgarna infört – alltså är det ondska”. Knappast värdigt en tänkande människa.
Tvärtom är det vad en humanistiskt intresserad regering borde göra; försök förhindra att folk låses in i förlamande passivisering. Ge dem aktivt chanser att komma tillbaka till arbete.
Och det verkar fungera. Arbetslösheten i dag (i sviterna efter en djup ekonomisk världsdepression) är ungefär som den var 2006 (efter en ovanligt lång högkonjunktur). Men sjukskrivning och förtidspension används inte längre som arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Man kan titta på de siffror som SCB ger för det så kallade utanförskapet här. Det framgår att antalet sjukskrivna och förtidspensionerade har minskat med långt över 100000 personer. Inte bara tack vare denna reform, men den är en del av bilden. En god del av dem som genomgått arbetsmarknadsprövningen har inte fått jobb, utan återgått till sjukskrivning. Nota bene, inte halshuggits eller bränts på bål, utan fortsatt vara sjukskrivna. Det hade förstås varit bättre om de visat sig vara friska, men det var de inte. Samtidigt har en betydande andel faktiskt återgått till arbete. Är det det som är stupstocken då, att man inte fortsätter att vara sjukskriven fast man kan jobba? Det är sannerligen inte lätt att veta. Men när jag hittar en stupstock säger jag till.

Allt det här betyder inte att systemet sådant det är i dag är perfekt. Tvärtom förutsätter jag, precis som med vårdvalet, att det kommer att visa sig att det behöver korrigeras. Det förekommer helt enkelt inte att man sjösätter större systemförändringar utan att det uppstår knas någonstans. Och speciellt i stora system som berör många människor är det alltid någon som hamnar i kläm. Det ska man naturligtvis försöka motarbeta, men det är oundvikligt att det händer. Och det kommer inte att vara samma människor som råkar i kläm i den här systemvarianten som i den förra. Sålunda kommer det alltid att gå att hitta någon som det blivit mer synd om. Är det det som är stupstocken? Kanske. Men vad ska man då kalla systematisk massutrangering av folk som faktiskt inte var för sjuka för att ha ett jobb? Semester och glass åt alla?

Det är verkligen relevant att fråga sig vad oppositionen skulle ha gjort. Det vet ingen. Det är inte alls säkert att de skulle ha suttit paralyserade i frågan en mandatperiod till. Det började, får man erkänna, sprida sig en medvetenhet åtminstone hos S om att något behövde göras. Men vad skulle de ha gjort? Ja det vet alltså ingen. Inte ens de själva, vad det verkar. För medan de har lagt mycket energi på att folkbilda om medeltidshistoria så har de inte kommit med ett enda konkret motförslag, såvitt jag känner till. Det är inte som om de inte fått frågan, men det enda svar som hörts är mer ylande om omänsklighet. Om nu rehabiliteringskedjan är så ondskefull, hur svårt kan det då vara att klämma ur sig ett motförslag som inte dryper av ondska? Men, nix. Tomt på den fronten.

Jag återvänder till vad jag nämnde i början, diskussionen som jag hade det begränsade nöjet att bevittna. Den handlade om att någon som hade blivit väldigt sjuk i svininfluensan nu skulle prövas mot arbetsmarknaden, trots att hon enligt en tidningsartikel fortfarande var dålig. Det som skulle hända henne var alltså samma sak som hänt många tusen andra: en check mot arbetsmarknaden. Fortfarande för sjuk? Ja, om det är så, tillbaka till sjukskrivning. Inte mord direkt, kan man tycka. Men det beror förstås på grundinställning. Vet man att borgarna är onda så kan man väl inte, med ett favorituttryck, låta fakta stå ivägen för Sanningen. Då räcker väl ett sådant exempel för att befästa hur illviljan och föraktet för svaghet genomsyrar de slemma borgarna. Även efter att ha blivit upplyst om hur kedjan fungerade, så uttryckte en diskuterande att hon var säker på att folk på det stora hela fick det sämre under den nya ordningen. Högst oklart vilken saklig grund den uppfattningen hade, men visst – är man av åsikten att det snällaste man kan göra mot en sjukskriven är att aldrig störa med något annat än, efter något år, de sextiofyra procenten i ersättning resten av livet, då är det klart att Alliansen inte framstår som ett bra alternativ.

Jag vill dock mena att det finns andra sätt att se på saken. Sätt att se som är mottagliga för en något mer nyanserad analys. Sätt att se som inte axiomatiskt utgår från att augusti 2006 representerade det högsta goda. Kanske att det här inlägget då kan bidraga till att det kan sås ett frö till någon liten acceptans av att något behövde göras, att vad som gjorts inte enbart varit frukten av djupt rotad ondska, och att det på något obskyrt sätt är i alla fall lite bra om tiotusentals kan lyftas ur evig sjukstämpling.

Hoppas kan man ju.

Undrar förresten om stupstocken verkligen var medeltida. Det har jag inte kollat upp.

En snabb tanke om konsekvens

tisdag 6 juli, 2010

Miljöpartiet vill till 2020 fördubbla järnvägskapaciteten.

I dag har vi 1,2 GW installerat effekt i järnvägsnätet. Det är mer än en Forsmarksreaktor, eller för den delen hela Barsebäcks kärnkraftverk när det begav sig. I dag råder på järnvägsnätet ständig effektbrist i Stockholm och ständig spänningsbrist ute i landet. Den elektriska kapaciteten är, enligt järnvägsgurus, precis lika nära kapacitetskatastrofen som getingmidjan i Stockholm.

En fördubblad kapacitet betyder alltså, bland annat, minst fördubblad elkapacitet. Motsvarande en eller flera nya kärnreaktorer.
Miljöpartiets recept?
Minska drastiskt Sveriges elproduktion.

Ridå!

Mer rapphet annorstädes

måndag 5 juli, 2010

Via Peace, Love and Capitalism ser jag att det finns en blogg som heter 100 anledningar. Det är till stora delar en rappare variant av min egen något segdragna serie ”Val 2010”. Jag tycker kanske inte alla saker som dras upp där är prioriterat eller formulerat som jag skulle ha gjort det, men det är mer än förtjänt av ett tips.

Om incitament

tisdag 29 juni, 2010

Jag skrev i Val: Vård-skola-omsorg att jag skulle återkomma om varför vissa förbättringar (som halverade köer i vården) inte skulle ha genomförts med S kvar vid rodret. Nu gör jag det.
Så, vad var tricket bakom denna bakom denna faktiskt dramatiska förbättring? Varför lyckades Alliansen med någon enstaka miljard, där S-regeringen kastat tiotals miljarder på problemen utan att det hjälpte nämnvärt?
Jo, man har förstått det här med incitament. I stället för att göra köerna till en resurs för sjukhusen (för ställen med långa köer behövde ju uppenbarligen mer pengar) så blev avsaknaden av köer en resurs. Vips blev det rationellt för sjukhusen att komma på arbetssätt för att bli av med köerna.
Det här går igen på andra håll. För en bunt år sedan läste jag en artikel på DN Debatt om hur man skulle kunna utforma löneskatterna så att de höga marginaleffekterna för dem som tjänade minst skulle tas bort; de effekter som gjorde att för många som var borta från arbetsmarknaden lönade det sig helt enkelt knappt att börja jobba, och go figure – just i det inkomstläget var väldigt många borta från arbetsmarknaden. Jag, min teknokrat, blev våldsamt förtjust i idén och beklagade att det väl aldrig bleve av i Sverige.
Jag hade fel. Det blev av, och kallades jobbskatteavdrag.
Och, lo and behold: man räknar med att tiotusentals kommit i arbete tack vare jobbskatteavdraget, och antalet sjukskrivna sjunker kraftigt (vilket förvisso har andra minst lika viktiga orsaker som skattesystemet).
Paketet med jobbskatteavdraget demoniserades in absurdum av S et al. Delvis var det förstås för att man måste vara emot allt som borgarna finner på. Men delvis kan man misstänka att S, och särskilt V, helt enkelt inte förstår ekonomiska incitament. V tror inte att de finns, och S… ja, det är svårt att veta. Kanske inte heller tror att de finns.

Ingen av dem kan ha sett en småbarnsfamilj sitta och tokoptimera sin tillvaro för att för att få ut så mycket som möjligt av föräldraförsäkringen.

Grovt sett kan man säga att en regering utöver lagar har två instrument för att påverka medborgarna: budgeten och skatterna (där skatterna givetvis kan ses som ett subset av budgeten). Om en regering då saknar grundläggande förståelse för vilka incitament dessa skapar så är det inte konstigt om väldiga summor satsas på saker som i slutändan är mest kontraproduktiva. Om man saknar denna grundläggande förståelse, då är det naturligt att de enda ekonomiska grepp man förmår att ta är av typen
”Vi ger mer till välfärden”
eller
”Sänk inte skatten för de rika”.
Det låter kanske bra, på ett sådär tryggt lågstadiemässigt sätt, men någon vidare grund för en effektiv politik är det inte.

Men okej. Att V inte begriper ekonomiska incitament får nog anses vara ställt utom allt rimligt tvivel, men är det inte en nidbild av S? De har ju ändå sin tradition med en kanslihushöger.
Tja. Kanske. Jag vet faktiskt inte. Det kan ju vara så att de har folk som mycket väl förstår grejen med incitament, men att strategernas bedömning är att det är bättre att gå lågstadievägen när man ska tala på första maj. Och alla andra dagar. Givetvis är det lättare att få sådant till effektiva slagord än ett mer invecklat resonemang om marginaleffekter och incitament. Men å andra sidan tyder allt på att de verkligen försökte göra något åt köerna i vården, och det enda de kom på var att slänga mer pengar på den som kunde visa upp längst kö. Om det finns några inom S som förstår incitament – och det finns det säkert – så är det inte de som bestämmer.
Eller så fattar de som bestämmer mycket väl, men tycker att det är lättare att plocka opinion på att leka lågstadium och låtsas att ekonomi är ett nollsummespel. Det kan gå på ett ut. Fast om de verkligen fattade så skulle de väl smyga igenom lite sluga reformer när ingen såg på så noga, och det verkar de inte göra.

Det här är förstås en glidande skala. Det finns gott om exempel på lågt hängande incitamentsfrukt som Alliansen skulle kunna plocka, men avstår av opinionsmässiga skäl. Värnskatten är ett exempel. Och det går säkert att hitta fall då nuvarande opposition tänkt till.
Jag vidhåller ändå att som bilden är i dag, är den så gott som entydig. Regeringen har åtminstone ett grundläggande grepp om incitament och en förmåga att tänka längre än ”varför tänker ingen på baaarnen”.
Oppositionen?
De fattar verkligen inte.
Det är inte okej. Jag vill inte ha en lågstadieklass som regering.

Val: Vård-skola-omsorg

söndag 20 juni, 2010

Jag har insett att det bara är tre månader till valet, så om jag ska hinna avverka någon betydande mängd områden enligt planen med kategorin ”Val 2010” så är det bäst att jag sätter fart.

Så varför inte gripa sig an den klassiska trion vård-skola-omsorg i en enda tugga? Jag kommer förstås inte att kunna skriva uttömmande om varje område, men det kan ju vara skönt för eventuella läsare.
Det här är alltså den trio som framför allt S av gammal vana brukar dra fram för att vinna val. Den här gången har de dock inte speciellt mycket på fötterna för det.

Vård
Egentligen skulle det räcka med det här:
Den senaste S-regeringen lade tiotals miljarder på att försöka korta köerna i den offentliga vården. Det hjälpte inte.
Nuvarande regering har fått ned köerna med två tredjedelar, till en kostnad av en miljard per år.
Hur gick det till?
Det har jag och The Economist skrivit om förut. S-regeringen kastade pengar på köerna. Vilket incitament gav det? Köerna blev en resurs. Man kunde visa upp en kö, och så fick man mer pengar. Kömiljarden är tvärtom. Där ges pengar till den som kan korta sina köer. Och kolla, ekonomiska incitament fungerade på offentliganställda också! Who could’ve guessed?
Vi har också vårdvalet, exemplifierat av Vårdval Stockholm. Det är inte längre din lokala politikerkader som bestämmer åt dig var det passar dig bäst att vara sjuk, utan du betros med det ansvaret själv. Resultatet? Gott. Vårdvalet har, trots inkörningsproblem, ökat tillgängligheten. Det är långtifrån oviktigt i ett land där vården är god när man får den, men tillgängligheten är bland kontinentens sämre.

Ta vidare en hyggligt fri etableringsrätt, som gör att varken patienter eller sjukvårdspersonal är bundna till landstinget – återkommande utsett till en av de sämre arbetsgivarna man kan ha.

Vad bjuder då oppositionen?
V vill förstås att allt ska vara som i Sovjet i offentlig regi, folket ska vara glada över att politikerna väljer åt dem och sjukvårdspersonalen likaså.
MP kan nog tänka sig lite mer valfrihet, till exempel att man ska få välja att lägga skattepengar på hokus pokus. MP arbetar aktivt för att jämställa rent strunt med skolmedicin. Um, förresten. Stryk det där med valfriheten. Jag läste just på den sista länken.
Och S då? Ja S tycker förstås att den borgerliga regeringen är dum, och vill att allt ska vara precis som i augusti 2006, utom en del, som faktiskt var bra, fast ändå inte, eftersom det var borgarna som kom på det. Så efter att ha varit stenhårt emot vårdvalet är man nu för, fast politikerna ska få bestämma var det ska få finnas konkurrenter till landstingsvården. Ja och sådant här kommer inte på fråga, för man vill ju inte gynna de onda kapitalisterna.
Suck.

Det är fullt möjligt att det i viss mån har trixats med siffror på en del sjukhus för att få köerna att se kortare ut, och inget större system är perfekt direkt när det införs – det var bara väntat att man skulle behöva korrigera en del saker i vårdvalet. Men det har ändå skett dramatiska förändringar till det bättre. Det hade aldrig hänt med S fortsatt vid rodret. Jag återkommer till en delförklaring till det.

Skola
You’ve got to hand it to Folkpartiet: De har i stort sett på egen hand vänt på diskussionen om skolan i Sverige. Det betyder inte att allt de föreslår är bra, men vi har ändå fått ett skifte till att man på allvar funderar på hur det kommer sig att skolresultat sjunker, och vad man kan göra åt det. Folkpartiets och Alliansens recept har till viss del varit en kraftsamling kring arbetsro i klassrummen och att elevernas prestationer ska dokumenteras. Det senare tycks nu ha fått akademiskt stöd; konstigt om det inte kollats tidigare.
På vänsterkanten har vi S som efter mycket initialt motstånd till stora delar har gått med på Alliansens problemformulering och lösning, och så förstås ett parti som absolut inte vill ha några betyg alls och gärna vill förbjuda läxor också. Mmm, det lär ju vara bra för barn som inte kommer från studievana hem. Mer snedrekrytering ger fler vänsterpartister, eller vad är tanken?

Så har vi friskolorna. När jag skulle börja gymnasiet så gick man till sin närmaste skola, basta. Okej, det gick att välja något annat, men det var inget det talades högt om, kan man säga. Det är klart att det är ett steg framåt att ha ett val – inte minst för skolorna själva. När man måste konkurrera om eleverna så måste skolor skärpa sig. En kritik mot friskolorna som kommit på senare tid är att de drabbar de kommunala skolornas elevunderlag.
Men det är ju det som är poängen.
För det första ska skolan finnas för eleverna, inte eleverna för den kommunala byråkratins sinnesro.
För det andra har det visat sig att kommunala skolor som har friskolor i närheten, ja, de skärper sig och blir bättre. I snitt, förstås.
Och kolla, incitament fungerade på kommunala skolor också! Who could’ve guessed?

Och vänsterifrån? Ja V vill förstås inte ha några friskolor alls. MP är hyggligt positiva, men entusiastiska antroposofer, vilket rimmar illa med krav på vetenskaplighet. Deras skolpolitiske talesman är själv antroposof och driver entusiastiskt på för mindre vetenskaplighet i skolan.
S har under galgen accepterat friskolorna, i alla fall i Sverige. Fast man undrar ju, när Mona Sahlin verkar säga något annat utomlands.

Egentligen är skolområdet spel mot ett mål. Jag törs inte garantera att Alliansen har alla rätt, men det är å andra sidan svårt att hitta några rätt alls hos de rödgröna – i alla fall inte några rätt som inte redan görs bättre av Alliansen.

Uppdatering:
Debattartikel 21 juni på detta tema
Skriven av Alliansriksdagsledamot, givetvis en partsinlaga. Jag har dock svårt att se att den innehåller några direkta sakfel.

Omsorg
Omsorgsbiten är svårare att hantera i den här kontexten eftersom den i allmänhet sköts i kommunal regi. (Hm, inte helt logiskt argument slår det mig.) Men i stora drag går det i samma hjulspår som vården. På högersidan vill man öppna för privata aktörer, på vänstersidan är man emot, med varierande övertygelse.
Rut-avdraget är här en betydande ingrediens. Tack vare det kan många mindre bemedlade pensionärer välja att skaffa hjälp med sådant som inte krävs som livsuppehållande åtgärd, och som kommunen inte ordnar. S har insett att det är viktigt för folk, så när de pratar om att ta bort Rut-avdraget (vilket de tänker göra) så glunkar de om att införa någon kommunal behovsprövad variant i stället.
Kommunal. Behovsprövad. Kommunen avgör vilken hjälp du ska skaffa. Ja, men det måste ju vara mycket bättre än att minska skattekilen så att fler kommer in på arbetsmarknaden och andra kan finna ett alternativ till det kommunala maskineriet. Särskilt som vi redan tror oss veta att det offentliga i framtiden inte kommer att kunna svara upp mot alla önskemål på denna typ av tjänster.

För ett tag sedan rankades Sveriges kommuner efter var det var bäst att bli gammal. Sämst blev det sedan anno dazumal S-styrda Sundbyberg. Det borde stämma till eftertanke hos dem som sjunger den totala kommunaliseringens lov. Det är bra för dem som jobbar inom vård och omsorg att kunna välja på flera arbetsgivare, precis som i alla branscher; det är ingen slump att landstinget och Svenska kyrkan brukar rankas bland de sämsta arbetsgivarna. Det är bra för brukarna att kunna straffa en aktör genom att gå till en annan. Och det är bra att folk ses myndiga nog att ges inflytande över hur mycket omsorg de vill ha.

Okej, den här sista biten blev lite trött och oinspirerad. Det är för att jag är trött och oinspirerad och borde sova. Jag får återkomma om det som jag lovat att återkomma om. Den här posten är ändå sjukt lång.

I stort sett menlös

torsdag 10 juni, 2010

Efter att ha skickat min ljungeld i riktning mot V ett tag ska jag nu, på en höft, ta mig an Alliansens minst nödvändiga parti: Kd.
Av Alliansens fyra partier skulle jag i ett riksdagsval, i princip, kunna tänka mig att rösta på tre. Jag ser ingen direkt anledning att rösta på M (om det inte dyker upp någon alldeles fenomenal riksdagskandidat), men det vore liksom inte principiellt omöjligt. Jag har dock väldigt svårt att se mig rösta på Kd, ens för barmhärtige samarit 4%. Jag betecknar mig som liberal, och Kd är inte speciellt liberala. De är inte kommunister, och det är ju bra, och Hägglund verkar faktiskt vara en kul typ – men det gör ju Gudrun Schyman också, har jag fått för mig. Det kan jag inte rösta på dem för.

De har visserligen (vilket återkommer i DNs intervju i samma serie som med Ohly nedan) lyft frågan om politikens gränser, vilket är bra, men hittills har det varit mycket snack och lite verkstad; man skulle kunna säga att de själva är en del av den tjattrande klass de riktade udden mot.

Men min poäng här är att även om jag har svårt att bli entusiastisk över Kd, så är de på det hela taget rätt harmlösa. Det tycks svårt nog för många att inse.
Ta aborträtten. De får ständigt stå till svars i abortfrågan (dock ej i denna intervju, ovanligt nog). Men Kd är inget hot mot den svenska aborträtten. De accepterar den, frånsett några frifräsare. Med Hägglund och Kd vid rodret tog det tre månader för regeringen att ge utländska kvinnor aborträtt i Sverige, något som den förra regeringen inte klarade av på tolv år. Knappast ett verk av fanatiska abortmotståndare.

Visst har de fel i vissa frågor. De drar över huvud taget benen efter sig när det gäller homosexualitet, till exempel om samkönade äktenskap. Men även där är de harmlösa. Visst, de gillade det inte, men de gjorde ingen regeringskris av det. De verkar knappt ha surat. Och reformen kom med den här regeringen, inte med den förra.
Samtidigt hade de, bisarrt nog, som kanske enda parti faktiskt gjort den uppenbart korrekta analysen av den frågan: De ville fråntaga kyrkan den juridiska vigselrätten och lägga den hos staten i stället, och där skulle det vara tillåtet att gifta sig med någon av samma kön. Sedan får respektive kyrka välja för vilka de håller juridiskt betydelselösa ritualer. Det är självklart så det ska gå till, och det är lite som Hägglund själv säger i intervjun:

Trosfrågor hör inte hemma i politiken.

Visst vore det bra om de kunde leva upp till den devisen även i sin ordvitsiga form (frr-dssch) och inte fundera så mycket på folks samliv, men det är svårt att hävda att de är ett rellt hinder mot någons rättigheter.

Både regeringen och oppositionen har sina partier som är mindre lyckade än andra. I regeringen tycker jag att det är Kd som har den rollen. Men även om de sällan slår mig som mitt ideala val, så är de i alla fall ofarliga. Att vägra rösta på Alliansen för att man då stödjer Kd syns mig synnerligen överdrivet.