Efter att ha plockat enkla poäng i Saab-frågan ger jag mig nu på något som för många kan tyckas vara en tough sell: Att regeringen har en bättre miljöpolitik än oppositionen. Oppositionen har ju Miljöpartiet, som per definition har bäst miljöpolitilk, eller hur?
Det är sant att Moderaterna länge gav blanka fan i allt vad miljö hette, och att Miljöpartiet var de som på allvar fick in miljöfrågan i svensk politik. Men sedan dess har det hänt saker. Alla partier har i dag tagit till sig miljöfrågan, och det är inte längre självklart att den som har mest miljö i namnet har den bästa politiken.
De senaste åren har miljöpolitik varit nära knutet till energipolitik, och det är därför naturligt att jag koncentrerar mig på det. Självklart finns andra relevanta aspekter, och vi får se om jag orkar/hinner/ids beröra några av dem. De energipolitiska aspekterna får dock ta högsätet.
Det är sunt att ha som övergripande mål att minska utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser. Dels är det rimligt att anta att teorin1 om mänsklig uppvärmning i stora drag är korrekt, dels kommer de fossila bränslena så småningom att ta slut2, så att inte fundera över detta är att stoppa huvudet i sanden.
Just Sverige är lite speciellt eftersom elproduktionen i landet till mycket liten del tillför koldioxid; som bekant är det i stort sett hälften var av vattenkraft och kärnkraft, med en smula vindkraft som bonus. Framöver kan man vänta sig att behovet av el kommer att öka.
Dels är de stora energibesparingarna redan gjorda i Sverige. Det finns inte längre en massa lågt hängande frukt att plocka på det området. Det betyder inte att allt som går att göra är gjort, men att förvänta sig drastiska besparingar i Sverige är inte realistiskt.
Dels har jag i mitt energirika evangelium predikat att ökad energianvändning är ett nödvändigt medel för att nå synnerligen eftersträvansvärda mål.
Dels, rent konkret, om vi nu ska börja använda el för att ersätta fossila bränslen på andra områden – tänk elbilar – så är det uppenbart att elbehovet ökar, inte minskar.
Detta ska vi alltså få ihop med att generera elen på icke koldioxidintensiva sätt.
Potentialen för att öka uttaget av vattenkraft i Sverige är försumbar. Vind och sol är trevliga grejer och definitivt ett komplement, men mer kan man av olika skäl inte förvänta sig i dag. Som Kungliga Vetenskapsakademiens energiutskott kommit fram till, kärnkraft är det i närtid enda realistiska alternativet. Kärnkraft är också, som jag tidigare argumenterat, behäftat med betydligt mindre farliga restprodukter än fossila bränslen, även om man helt negligerar växthuseffekten. Det kanske förvånar någon, men faktum är att man i dag fäster bokstavligen flera hundra miljoner gånger större vikt vid kärnkraftens giftighet än vid fossila bränslens giftighet. Av ett rent sammanträffande ser jag också just nu att Kungliga Vetenskapsakademien återkommit i ämnet i dag.
Så, efter denna långa introduktion. Hur ser de politiska alternativen ut?
Regeringen ser ut att godkänna fortsatt användning av kärnkraft, tillsammans med en begränsad ökning av kapaciteten.
Oppositionen vill fortfarande stänga kärnkraften.
Båda vill öka användningen av förnyelsebara energikällor (mest vindkraft och biobränslen). Oppositionens linje kräver dock att tappet från kärnkraften ersätts på detta sätt, vilket är rätt och slätt fantasier. Situationen påminner om, eller är snarare identisk med, när regeringen satte ett mål på 30%(?) minskade koldioxidutsläpp. Oppositionen var genast där och ropade på 40%, men var helt utan idéer för hur det skulle gå till – särskilt som man vägrar använda sig av de bra alternativ som faktiskt finns. Det är symptomatiskt. Man är bra på att larma och göra sig till, men när det kommer till praktiskt genomförande finns det ingen substans bakom den höga svansföringen, inget som håller i sinnevärlden.
Samma praktiska handfallenhet gav sig tillkänna när oppositionen nyss som klimatåtgärd presenterade en höjning av bensinskatten. Tidigare erfarenheter har visat att folk är påfallande okänsliga för höjda bensinpriser. Man kör i stort sett lika mycket bil ändå och drar in på något annat om det behövs för att klara ekonomin. Höjda bensinskatter är sålunda ett effektivt sätt att dra in mer pengar till staten, men som åtgärd för att minska CO2 är det mycket skrik för lite ull3. Det luktar en hel del ”We have to do something. This is something. Therefore we have to do it.”
Det är mycket känslor och lite kalkyler i miljöpolitiken. Växthuseffekten är ett globalt problem, och givet ändliga resurser bör man satsa dem där de får störst effekt. Sverige har redan kommit långt i sitt arbete, och fortsatta minskningar på hemmaplan är relativt dyra. Därför har regeringen föreslagit att pengar för utsläppsminskningar skulle kunna gå till åtgärder i andra länder där samma resurser kan få en mycket större effekt. Detta har man på den vänstra planhalvan motsatt sig, och utmålat som ett sätt att smita från ansvar.
Det är alltid vanskligt att spekulera i andras inre liv, men en sådan inställning förklaras lättast av en övertygelse om att miljöpolitik inte är riktig miljöpolitik om det inte gör ont. Prio ett är att umbära och försaka, om det sedan får någon effekt är på något sätt sekundärt. Bensinskatter kan man alltid höja, det kanske inte är speciellt effektivt ur en miljösynpunkt men det gör i alla fall ont.
Ett annat exempel är fisken. Det är allom bekant att många fiskevatten är i ett bedrövligt skick. Nå, det finns en lösning som testats av några länder (Tex Island och Nya Zeeland), och som åtminstone där fungerat bättre än något annat, nämligen att införa ett system med äganderätter för att på så vis neutralisera the Tragedy of the Commons. Det verkar vettigt att försöka med det i Sverige också, vilket regeringen föreslagit. Miljöpartiet är dock inte riktigt med på den idén. Varför? Det förefaller oklart. En förklaring som ligger nära till hands är att det är svårt att få ihop en sådan ansats med en världsbild där godheten i miljöpolitiken är direkt proportionell mot smärtan den medför.
Miljöpartiet, som till stor del är de som sätter tonen för miljöpolitiken inom oppositionen, har ett djupt rotat teknikmotstånd. Det är också synnerligen väldokumenterat att ren vetenskapsfientlighet är utbrett inom partiet. Det är då inte så konstigt att de enda lösningar man tar till sig är sådana som handlar om ransonering.
Miljöpartiet och oppositionen är bra på att skrika högt om miljön. Det är i sig ingen dålig sak. Det kan behövas att någon skriker för att sådant ska bli uppmärksammat. Men det är inte säkert att den som skriker högst har de bästa lösningarna. Inte minst måste olika saker kunna vägas mot varandra. Att vara emot allt är bra plakatpolitik, men inte bra miljöpolitik. I sin synbarligen närmast kompletta oförmåga att prioritera och hålla huvudet kallt har oppositionen byggt en miljöpolitik av tomma ord. Sådant fungerar i opposition, men det duger inte om man vill regera.
Det finns mer att säga, men det här kan inte bli hur långt som helst. Nuvarande regering har inte samma uppskruvande tonläge om miljön, men de har visat en viss förmåga att get shit done. Det är mer än man kan säga om vänstra planhalvan, och att åstadkomma saker i praktiken tycker jag är viktigare än vem som kan hitta på störst siffror. Därför anser jag att regeringen har en bättre miljöpolitik än oppositionen.
1Jag använder här ordet teori i dess vetenskapliga mening, vilket ställer mycket högre krav än i dess vardagliga mening; den vardagliga användningen av ”teori” motsvaras i vetenskapliga sammanhang mer av explorativ hypotes eller hugskott.
2Okej, jag vet, de kommer aldrig att ta slut. De kommer bara att bli så dyra att man inte vill ha dem längre. Men det är i praktiken samma sak.
3Man kan dock tänka sig att högre priser på just bensin kan leda till att andra bränslen framstår som mer attraktiva, och den effekten är antagligen starkare i dag än igår. Det förefaller dock långsökt att det skulle ha blivit någon mirakulös förändring.
Förvånansvärt vettig 