Jag har inte berört stöket med Littorin, dels eftersom jag som tidigare klargjorts inte är någon nyhetsbyrå, dels för att jag tycker att det är rätt ointressant. Jag har ingen aning om huruvida han är skyldig eller inte och skiter i vilket; det finns inget som tyder på att det inverkat på regeringens politik och nu är han inte minister längre. Politiskt ointressant alltså. Att Moderaterna inte är några mästare på PR-hantering har varit svårt att inte redan notera.
Men, det privata är politiskt. Nu visar det sig att det, till följd av det här intermezzot, är synd om Mona Sahlin. Igen. Det är inte första gången.
Vad är det här? Har S bestämt sig för att vinna valet genom att folk ska rösta på dem för att det är synd om Sahlin? Som Johan Ingerö påpekar på den lovande valbloggen Proffstyckarna (lovande för att Jonas Morian bloggar där också, en av de S-bloggare jag tyckt det varit något bevänt med), Sahlin är ”tuff som en isbrytare”. Det är inte så troligt att hon ligger hemma och hulkar över det här. Det är med flit som hon gång efter gång låter utmåla sig som offer. Det kanske funkar, vad vet jag. Men jag hoppas att det inte gör det. Framtida valrörelser som snyfttävlingar är inget jag ser fram emot.
Ännu en förlorare
tisdag 13 juli, 2010Mittåt!
måndag 12 juli, 2010Eftersom jag då och då ådagalagt centerpartistiska böjelser vore det kanhända lämpligt att ta en titt på det förslag som C lanserade i Almedalen, att halvera tjänstemomsen för restauranger och frisörer. C har släppt en kort rapport om det (här, pdf).
Enligt C själva skulle kostnaden vara ca sju miljarder – per år, får man förmoda. Det skulle också enligt C och Handelns Utredningsinstitut skapa uppåt 19000 nya jobb, eller en ökning med 20%.
Det framgår inte riktigt om de sju miljarderna är en rent statisk beräkning eller inte, men rapporten ger det intrycket. Låt oss för försiktighets skull anta att den också räknar in de nya jobben i momsunderlaget.
Det är inte omöjligt att 19000 jobb är en aning optimistiskt; det vet jag egentligen inte. Men för diskussionens skulle kan vi ändå utgå från den siffran. Faktum är att jag höjer den till 20000, för då blir det enklare att idka huvudräkning.
Min fråga är då: är det här en vettig reform, rent ekonomiskt?
Jag börjar med de nya jobben, och antar en medellön på 20000 kr/månad. Direkta skatteintäkter från en sådan lön (preliminärskatt och arbetsgivaravgift) är ca 11000 kr. Lägre om det är en ungdom som anställs, med halverad arbetsgivaravgift enligt nuvarande regler. Då blir det ca 8000 kr. Låt säga 9000 kr i snitt då.
(Här kan det vara läge att åter tipsa om jobbskatteavdrag.se, som dock inte berör arbetsgivaravgifter.)
Om det skapas nya jobb så kan vi ansätta att staten slipper betala a-kassa för en person för varje jobb som skapas. A-kassan kan vi för bekvämlighets skull och utan att skjuta alltför mycket från höften sätta till en statskostnad på 11000 kr/mån.
Alltså, vi kan lite grovt ansätta 20000 kr per månad i extra statsintäkter för varje skapat jobb. Det blir mer i slutändan, när man tar med saker som moms på saker som konsumeras för den högre inkomsten, men vi kan förbise det i en enkel approximation.
Staten skulle då få in 20000*20000 kr per månad, eller ca fem miljarder på ett år.
Inte första året förstås, det tar ett tag innan sådant här får effekt fullt ut, men det är också den långsiktiga effekten som är den verkligt intressanta.
Jaha, är det bra då? Det är fortfarande netto två miljarder back. Visst kan man tänka sig andra värden, som att folk får billigare tjänster och att det är trevligt för 19000 personer att få ett jobb. Kostnaden för staten är likväl 100000 kr per jobb och år. Det är inte ett uppenbart superkap.
En annan invändning skulle kunna vara att man inte ska komplicera skattesystemet ännu mer. Där håller jag med i princip, men samtidigt har vi redan låg moms på mat. I dagens redan trassliga läge skulle det här snarast vara en förenkling av systemet.
Vissa skattesänkningar kostar, andra gör det inte. Rut-avdraget tycks inte kosta någonting, netto. Det här verkar dock göra det, i alla fall enligt den mycket enkla beräkning som gjorts här. Är det rätt skatt att sänka då, givet att man ska sänka någon? Och givet att ett viktigt mål är att öka sysselsättningen?
Jobbskatteavdraget (som till icke ringa del är självfinansierande, men jag har inte siffrorna tillgängliga) har ökat arbetsutbudet signifikant, och i viss mån även efterfrågan. Annars är just efterfrågesidan en eftersatt bit med den här regeringen. Det är möjligt att en momssänkning är en bra idé då. Kanske borde det paras med en sänkning av arbetsavgifter, för att även göra det billigare att anställa. (Något som förvisso redan gjorts för ungdomar, som är legio i restaurangbranschen.) Jag vill att Ekonomistas utreder det här åt mig! Är det preliminärskatt, arbetsgivaravgift eller moms man borde ge sig på? Det är inte uppenbart för mig.
Så, för att sammanfatta så är jag inte helt övertygad. Visst vore det bra med lägre priser och fler jobb, men kostnaden ser ut att vara någonstans i häradet 100000 kr per jobb och år. Är det bra använda pengar? Är inte den statsfinansiella poängen med fler jobb att det inte ska belasta statskassan?
Det finns som sagt andra aspekter än de rent statsfiskala, men jag tycker ändå att C får komma med en lite tydligare motivering.
Att sedan andra partier lovar bort betydligt mer pengar på än mer lösa boliner är inte i sig en ursäkt för att själv slarva.
Val: Om bruket av medeltida avrättningsmetoder
söndag 11 juli, 2010Något det snackats mycket om, mest intensivt det senaste året, är sjukförsäkringssystemet. Jag har en viss förmåga att snöa in på torra saker, men just det här har jag inte ägnat mer än ett högst allmänt intresse. För några veckor sedan blev jag dock åhörare till en diskussion som demonstrerade att många andra inte ens gjort det, utan på fullt allvar tycktes ha köpt gapandet om stupstock (alltså en avrättningsmetod) eller häxbränningar.
Därför framstod det med ens som angeläget att skriva något om det. Och nu, några veckor senare, gör jag det också.
Först lite bakgrund. Förra mandatperioden. Sjukskrivningar och förtidspensioneringar galopperade. Under en period förtidpspensionerades 140 personer om dagen. Såg man till hälsoindikatorer så var svenskarna ett av världens friskaste folk, men sett till sjukskrivningar ett av de sjukaste. Samtidigt kunde man se att sjukskrivningarna samvarierade geografiskt med områden med få arbeten. Till viss del kan man förstås tänka sig att folk blir sjuka av att gå sysslolösa, men det var mer än så – det rådde inget tvivel om att sjukförsäkringssystemen utnyttjades för att gömma folk från arbetslöshetsstatistiken. Detta sparade dessutom pengar åt staten. Göran Persson stod i Riksdagens plenisal och var förnöjd över att förtidspensionärerna fick 64% av sin arbetsinkomst i ersättning, betydligt lägre än om man var arbetslös eller sjukskriven.
Någon ordnad rehabiliteringskedja fanns inte. Inte så att folk aldrig fick rehabilitering, men det var över lag lite hipp som happ, pö om pö och ad hoc. Och ganska lite tillgängliga resurser. Gick man sjukskriven i över ett år var sannolikheten hyggligt stor att man förtidspensionerades – i praktiken utan någon större utsikt till rehabilitering, att komma tillbaka till arbetsmarknaden, eller att åtnjuta något annat än en blygsam inkomst.
Detta skedde alltså i närmast industriell skala, till stor del med statsmaktens goda minne. Det sparade pengar (jämfört med att ha folk arbetslösa eller sjukskrivna) och det bättrade på siffrorna för arbetslösheten. Samtidigt började det, först så smått och sedan mera utbrett, talas om att något måste göras. På allvar. Den rådande trenden hotade på sikt, sade man, hela välfärdssystemets existens. Det låter kanske överdrivet nu, men frågeställningen var relevant.
Så har då alliansregeringen sent omsider sjösatt en rehabiliteringskedja, avsedd att få folk från sjukskrivning till arbete. Det var väl vid årsskiftet som den kickade igång på allvar, som slutsteg i en större omläggning av sjukförsäkringssystemet. Jag har som sagt inte följt utvecklingen med samma intresse som en del andra frågor. Någon som skrivit betydligt mer om det är Den hälsosamme ekonomisten, till exempel här, här och här. Jag hänvisar dit för detaljerna. Han är i högsta grad part i målet, såsom politisk tjänsteman på det ansvariga departementet. Å andra sidan får man förmoda att han just därför kan bidra med en del rena sakuppgifter. Och part i målet, det är ju snart sagt varje fulbloggare.
I korthet fungerar systemet så här: När man varit sjukskriven en viss tid – ett år, tror jag – ska man prövas mot arbetsmarknaden, och om man befinns frisk nog återgår man dit. De flesta som på detta sätt lämnar sjukpenningen återgår i arbete. Är man inte frisk så får man förlängd sjukpenning (till maximalt 914 dagar). Obligatorisk prövning för förtidspension efter ett år tas dock bort. I stället finns en rejäl satsning på rehabilitering, inte bara förrådsställande av sjuka.
Det här är inte en fullständig redogörelse, jag rekommenderar mina länkar ovan.
Jag ber nu läsaren ta sig en funderare. Låter det här som en medeltida avrättningsmetod? Är det att jämställa med en stupstock, som alltså används för att hugga huvudet av folk? Eller, för att använda LO:s senaste liknelse, är det att jämställa med häxbränning?
Nej, det är förstås bara idiotiskt babbel, sprunget ur logiken ”borgarna är dumma – det här har borgarna infört – alltså är det ondska”. Knappast värdigt en tänkande människa.
Tvärtom är det vad en humanistiskt intresserad regering borde göra; försök förhindra att folk låses in i förlamande passivisering. Ge dem aktivt chanser att komma tillbaka till arbete.
Och det verkar fungera. Arbetslösheten i dag (i sviterna efter en djup ekonomisk världsdepression) är ungefär som den var 2006 (efter en ovanligt lång högkonjunktur). Men sjukskrivning och förtidspension används inte längre som arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Man kan titta på de siffror som SCB ger för det så kallade utanförskapet här. Det framgår att antalet sjukskrivna och förtidspensionerade har minskat med långt över 100000 personer. Inte bara tack vare denna reform, men den är en del av bilden. En god del av dem som genomgått arbetsmarknadsprövningen har inte fått jobb, utan återgått till sjukskrivning. Nota bene, inte halshuggits eller bränts på bål, utan fortsatt vara sjukskrivna. Det hade förstås varit bättre om de visat sig vara friska, men det var de inte. Samtidigt har en betydande andel faktiskt återgått till arbete. Är det det som är stupstocken då, att man inte fortsätter att vara sjukskriven fast man kan jobba? Det är sannerligen inte lätt att veta. Men när jag hittar en stupstock säger jag till.
Allt det här betyder inte att systemet sådant det är i dag är perfekt. Tvärtom förutsätter jag, precis som med vårdvalet, att det kommer att visa sig att det behöver korrigeras. Det förekommer helt enkelt inte att man sjösätter större systemförändringar utan att det uppstår knas någonstans. Och speciellt i stora system som berör många människor är det alltid någon som hamnar i kläm. Det ska man naturligtvis försöka motarbeta, men det är oundvikligt att det händer. Och det kommer inte att vara samma människor som råkar i kläm i den här systemvarianten som i den förra. Sålunda kommer det alltid att gå att hitta någon som det blivit mer synd om. Är det det som är stupstocken? Kanske. Men vad ska man då kalla systematisk massutrangering av folk som faktiskt inte var för sjuka för att ha ett jobb? Semester och glass åt alla?
Det är verkligen relevant att fråga sig vad oppositionen skulle ha gjort. Det vet ingen. Det är inte alls säkert att de skulle ha suttit paralyserade i frågan en mandatperiod till. Det började, får man erkänna, sprida sig en medvetenhet åtminstone hos S om att något behövde göras. Men vad skulle de ha gjort? Ja det vet alltså ingen. Inte ens de själva, vad det verkar. För medan de har lagt mycket energi på att folkbilda om medeltidshistoria så har de inte kommit med ett enda konkret motförslag, såvitt jag känner till. Det är inte som om de inte fått frågan, men det enda svar som hörts är mer ylande om omänsklighet. Om nu rehabiliteringskedjan är så ondskefull, hur svårt kan det då vara att klämma ur sig ett motförslag som inte dryper av ondska? Men, nix. Tomt på den fronten.
Jag återvänder till vad jag nämnde i början, diskussionen som jag hade det begränsade nöjet att bevittna. Den handlade om att någon som hade blivit väldigt sjuk i svininfluensan nu skulle prövas mot arbetsmarknaden, trots att hon enligt en tidningsartikel fortfarande var dålig. Det som skulle hända henne var alltså samma sak som hänt många tusen andra: en check mot arbetsmarknaden. Fortfarande för sjuk? Ja, om det är så, tillbaka till sjukskrivning. Inte mord direkt, kan man tycka. Men det beror förstås på grundinställning. Vet man att borgarna är onda så kan man väl inte, med ett favorituttryck, låta fakta stå ivägen för Sanningen. Då räcker väl ett sådant exempel för att befästa hur illviljan och föraktet för svaghet genomsyrar de slemma borgarna. Även efter att ha blivit upplyst om hur kedjan fungerade, så uttryckte en diskuterande att hon var säker på att folk på det stora hela fick det sämre under den nya ordningen. Högst oklart vilken saklig grund den uppfattningen hade, men visst – är man av åsikten att det snällaste man kan göra mot en sjukskriven är att aldrig störa med något annat än, efter något år, de sextiofyra procenten i ersättning resten av livet, då är det klart att Alliansen inte framstår som ett bra alternativ.
Jag vill dock mena att det finns andra sätt att se på saken. Sätt att se som är mottagliga för en något mer nyanserad analys. Sätt att se som inte axiomatiskt utgår från att augusti 2006 representerade det högsta goda. Kanske att det här inlägget då kan bidraga till att det kan sås ett frö till någon liten acceptans av att något behövde göras, att vad som gjorts inte enbart varit frukten av djupt rotad ondska, och att det på något obskyrt sätt är i alla fall lite bra om tiotusentals kan lyftas ur evig sjukstämpling.
Hoppas kan man ju.
Undrar förresten om stupstocken verkligen var medeltida. Det har jag inte kollat upp.
Rättvisemärkt: Betraktelse genom introspektion
söndag 11 juli, 2010Jag har tidigare skrivit om mina invändningar mot Rättvisemärkt. Sedan dess har en bekant kommit med invändningar, som för en dilettant som undertecknad inte är helt triviala att bemöta på en höft. Jag tänkte göra ett försök här – det kan ju vara så att jag har fel, det skulle inte vara första gången.
För den som inte orkar läsa tidigare tirader i ämnet så kan man sammanfatta min huvudinvändning mot rättvisemärkta produkter (jag har uppehållit mig främst vid kaffe och i viss mån bananer, men antagit att det är möjligt att generalisera) med en variant av det klassiska frihandelsargumentet. Om någon får för lite betalt för sitt kaffe så är det för att det produceras för mycket kaffe. Rätt väg är inte att betala ett konstlat högt pris för kaffet, utan att några av kaffeodlarna börjar göra annat i stället – vilket till exempel Kenya lyckats bra med. Då kan priset för kvarvarande kaffeodlare stiga, och resurser styrs mot varor som det finns en faktisk efterfrågan på. Vidare är det tydligen vanligen inte de fattigaste odlarna som kan rättvisemärka sig, utan lite halvfattiga som borde kunna klara omställningen till något annat.
Så långt allt gott. Min bekants argument var dock att hans mål med att köpa Rättvisemärkt inte i första hand var att ge mer pengar till odlarna (vilket är lika bra det eftersom jag läst att verkningsgraden genom Rättvisemärkt är låg; mycket pengar stannar i själva organisationen Rättvisemärkt), utan att verka för bättre arbetsförhållanden. Eller att inte stödja dåliga arbetsförhållanden, men det kan väl gå på ett ut.
Det klassiska frihandelsargumentet säger då att man inte hjälper de fattigaste genom att inte köpa deras produkter. Sverige (och tidigare England, senare Japan och Sydkorea, och nu Vietnam, och… så gott som alla länder som tagit sig upp ur fattigdom) blev rikt genom att andra köpte de produkter som barnarbetare tillverkat under dåliga förhållanden. En vägran att handla med Sverige anno 1860 hade inte gjort att barnen hade kunnat gå i en svensk skola à la 1983, utan helt enkelt hållit kvar Sverige i fattigdom. Man kan inte förbjuda folk att vara fattiga. Eller jo, man kan, men det hjälper inte.
Och, analogt, att betala överpriser för de svenska potäterna eller vad det kunde vara skulle bara ha låst in Sverige i semieländigt jordbruk. Inget att vara speciellt tacksam för.
Men är det ett giltigt argument? Ja, om landet (jag skriver land av bekvämlighetsskäl, det skulle kunna vara region eller grupp människor) av egen kraft ska ta sig upp ur fattigdom så torde det vara det. Men om man nu är en kapitalstark utlänning som verkar i landet, kan man inte då tänka sig att man skulle kunna lägga pengar på bättre arbetsmiljö? I det klassiska fallet går inte det; pengarna för det finns helt enkelt inte. Men om det nu finns en betalningsvilja hos kunderna för att det ska råda bättre arbetsmiljö utan att ta den långa, klassiska vägen dit, är det då fortfarande ett missgrepp?
Delvis är det redan så. Företag från rika länder som verkar i fattiga länder tenderar att betala högre löner och ha bättre arbetsvillkor än det fattiga landets egna arbetstillfällen. Men det är, föreställer jag mig, inte riktigt det jag pratar om här.
Ett idiotargument skulle kunna vara att alla inte vill betala det högre priset. Det är förstås sant, och betyder att alla inte kan komma i åtnjutande av bättre arbetsförhållanden på en gång. Men så är det ju i alla fall. Jag kan inte komma på något exempel då alla i ett land har blivit rika på en gång. Den verkliga frågan måste vara vad som händer när några men inte alla är beredda att betala det högre priset. En effekt är den som jag nämnt ovan: det skapas på konstlad väg incitament att vara kvar i en bransch som det inte finns grundläggande bärkraft för. Några får det lite bättre, men en bunt andra får det sämre än vad de skulle fått om den första gruppen börjat med annat i stället. Speciellt om man bara ger extra pengar till vissa närningar så försvårar det bytet till en annan näring som inte åtnjuter konstlat stöd.
Men är det rimligt att resonera så? Eller, ja det är det, men snarare: är det rimligt att kräva att andra ska resonera så? Det här att man ska låta bli att på kort sikt göra det bättre för några för att det på lång sikt är bättre för alla om man inte gör det, kan man kräva ett sådant resonemang av folk?
Det är ju knappast så att folk köper rättvisemärkt för att vara elaka mot fattiga människor.
Rent politiskt är det inte utan att det känns lite… antireformistisk socialism. Nej, vi ska inte genom reformer göra det bättre för arbetarna, för det invaggar dem bara i falsk nöjdhet och hindrar revolutionen. Okej, det är ingen vidare liknelse, det är ju inte en revolution vi väntar på i det här fallet. Men det är onekligen en aning kontraintuitivt att avstå från att här och nu göra det bättre för folk, för att man tror att det netto är dåligt på sikt.
Nå, jag har haft det här inlägget liggande i bra över en månad i väntan på att jag ska ta itu med det ordentligt. Jag tror att jag postar det i stället, som en dokumentation av förvirring och osäkerhet. Så vad har jag kommit fram till?
Inte så mycket tyvärr. Man kan väl säga att jag betraktar bättre arbetsförhållanden som en sorts betalning, och då skulle jag tro att den tidigare analysen ligger fast: det faktum att man personligen har råd att betala någon mer för en vara förändrar inte att det fuckar upp incitamenten i branschen, så att det produceras mer av varan än det finns grundläggande förutsättningar för. Däremot är det svårt att direkt fördöma den som ändå väljer att göra en sådan extrabetalning. Det är onekligen en del tough love att säga att nej, du får inte mer för din vara fast jag skulle ha råd med det, för det är i slutändan inte bra för dig.
Ett par sköna arbetshandskar till potatisbonden i 1800-talets Sverige var egentligen inte vad som behövdes. Vad som behövdes var omställning av produktion och produktionssätt. Inte mer småskaligt mys, utan mer storskalighet och industrialisering. Men skulle man därför till de inte riktigt fattigaste torparna ha sagt att nej, du får inga handskar, för det ger fel incitament? I princip ja, antar jag. Man ska nog bara inte förvänta sig att få en hjältegloria för det.
Det onda sjukhuset
fredag 9 juli, 2010Eftersom jag har annat som är mer angeläget att blogga om sticker jag emellan med det här.
S vill lagstifta mot privatisering av universitetssjukhus, om jag minns rätt. De pratade om det häromdagen. Jag vet inte om någon sådan försäljning är på gång, men S verkar i alla fall tycka att det är en lätt strid att vinna.
Borde den vara det?
Jag vet inte. Jag är faktiskt inte alls tillräckligt insatt i den frågan för att kunna känna mig säker på det ena eller andra.
Men det gäller å andra sidan gissningsvis många av dem som fasar för en privatisering. Vad är det man är rädd för?
Menar man att det inte går att bedriva universitetsverksamhet utanför statens hägn?
Menar man då att Chalmers borde förstatligas? Annat än i mer eller mindre underhållande gyckelskrifter stammande från KTH är det sällan jag hör att Chalmers som lärosäte skulle vara dåligt.
Och hur är det med Handelshögskolan i Stockholm? Privat, och rankas högt bland lärosäten för ekonomi. Skräckexempel?
Eller är det vården man är rädd om?
Sist jag hörde något var både patienter och personal mer nöjda med privata S:t Görans än med närliggande, landstingsdrivna sjukhus.
(Förvisso ett uselt mått på just vårdkvalitet om man ska vara noga, men jag har inte hört några larmrapporter heller.)
Ingen jag känner som jobbat för landstinget någon längre tid har så mycket gott att säga om det som arbetsgivare. Det bekräftas av de undersökningar jag sett.
Det är möjligt att det finns goda skäl till ett förbud mot privatisering av privatsjukhus, jag gör som sagt inte anspråk på att ha koll på frågan. Jag har dock inte hört dem i så fall. Kanske förbudsivrarna kunde komma med en bra motivering?
En kvalifikation
torsdag 8 juli, 2010Okej. Jag har inte hört Mona Sahlins tal i Almedalen, bara läst det sammanfattat.
För ett tag sedan beskyllde jag S för att sedan valförlusten, då man lovade självrannsakan och förnyelse, ha gett tappt efter följande analys:
a) Vi vill regera igen
b) Den borgerliga regeringen är dum
Ska man tro sammanfattningarna av talet så var jag lite för snål mot dem med den kängan. Lite mer verkar de faktiskt ha utvecklat sina ställningstaganden. Jag utvidgar därför med
c) Allt var bra som det var i augusti 2006.
Tjurskallarnas sammansvärjning
torsdag 8 juli, 2010Det är S-dagen i Almedalen i dag, och de rödgröna har presterat en artikel på DN Debatt: ”Vi ska göra Sverige mer jämställt än vad det är i dag”
(Refererat även från SvD, vilket jag förstås bara skriver för att twinglyhora.)
Det är hisnande läsning.
Dels tjatar de vidare om att regeringen skulle ha infört en pensionärsskatt. Det är ren lögn. Pensionärer har fått sänkt skatt den här mandatperioden (och dessutom en tandvårdsreform och lite annat smått och gott). För vidare detaljer hänvisar jag till min gamla sågning av den kampanjen:
Hur dumma tror de att vi är?
Deras två andra punkter på programmet är att satsa på jobb, och att minska inkomstskillnaderna i landet.
Jag må ha läst artikeln raskt, men jag hittar exakt noll (0) förslag till hur de ska få fram fler jobb. Det är kanske inte så konstigt. De har nämligen inga. Det är inget att förundra sig över. För inte så länge sedan hade de en debattartikel där de hade frågat mannen på gatan om hur man skulle få fram fler jobb.
Personligen föredrar jag en regering som åtminstone besvärar sig om att ta till sig elementa i ekonomisk forskning. Eller tillhör S den högljudda grupp som förkastar all nationalekonomisk forskning, enär den inte ger stöd för deras förutfattade meningar?
Att minska inkomstskillnaderna kan de däremot lyckas med tämligen enkelt. Det är bara att fixa till skattesystemet, så att det inte längre lönar sig att arbeta – det vill säga, så att incitamenten för att utbilda sig och skaffa sig ett jobb försvagas kraftigt. Då blir vi alla ungefär lika fattiga och… nöjda?
Det här med incitament är, som jag sagt tidigare, inte riktigt de rödgrönas hemmaplan.
Så… vi har en lögn, ett mål de inte har några idéer om hur de ska närma sig, och ett mål som är nåbart men vars konsekvens blir minskat välstånd, och mindre medel till välfärd. Snyggt jobbat.
Uppdatering
O, förresten. De rödgröna gör också stort nummer av att regeringen ska ha satsat på de onda rikingarna och lämnat resten i sticket. Låt mig därför åter länka till den post där jag, i fjärde grafen, visar att regeringen skärpt progressiviteten i skatteskalan. Eller, med ett språk mer avpassat för oppositionen: De rika betalar mer än de fattiga.
70-talet ringde
onsdag 7 juli, 2010Inte helt otippat meddelar nu Solveig Ternström, lite i skuggan av Littorins avgång, att hon hoppar av från C och går vänsterut. Det har hängt i luften ett tag; redan 2006 kändes det oklart vad hon gjorde i toppen av Stockholms riksdagslista. Även om det kan vara störigt med folk som väljs för ett parti och sedan byter till ett annat, så är det tydligt att hon hör till vänster, bland folk som tydligen delar hennes uppfattning om att kärnkraft är mot själva livet, eller hur hon nu uttryckte sig.
Förresten, hon motiverar sig själv hos Aftonbladet.
Allt flyter upp till ytan igen. Allt det som hände på 70-talet.
Hela motståndsrörelsen – då vi försökte streta emot denna väldiga maktlystnad – herraväldet och förstörelsen av jorden och allt levande.
Tja. I hennes nya partitillhörighet kanske hon hittar ett intellektuellt klimat hon kan känna sig hemma i.
I själva verket är hennes avhopp inte något dåligt i sig; tvärtom, det var bra och nödvändigt. Kampen mot vänsteravvikelser kan nu fortsätta, och den centerpartistiska rörelsen kommer att stärkas av kampen mot det småborgerliga (till skillnad från storborgerliga) inflytandet.
Därför har jag skrivit det här inlägget.
(Inspiration från Knutna Nävar)
En snabb tanke om konsekvens
tisdag 6 juli, 2010Miljöpartiet vill till 2020 fördubbla järnvägskapaciteten.
I dag har vi 1,2 GW installerat effekt i järnvägsnätet. Det är mer än en Forsmarksreaktor, eller för den delen hela Barsebäcks kärnkraftverk när det begav sig. I dag råder på järnvägsnätet ständig effektbrist i Stockholm och ständig spänningsbrist ute i landet. Den elektriska kapaciteten är, enligt järnvägsgurus, precis lika nära kapacitetskatastrofen som getingmidjan i Stockholm.
En fördubblad kapacitet betyder alltså, bland annat, minst fördubblad elkapacitet. Motsvarande en eller flera nya kärnreaktorer.
Miljöpartiets recept?
Minska drastiskt Sveriges elproduktion.
Ridå!
Att bära syn för sägen
tisdag 6 juli, 2010I min ”Val 2010”-serie skrev jag tidigt om miljöpolitik, och varför jag tycker att sittande regering har en i praktiken bättre miljöpolitik än oppositionen, inklusive Miljöpartiet.
I dag går Miljöpartiet till frontalangrepp på regeringen i just miljöfrågan på SvD Brännpunkt, i en artikel av Maria Wetterstrand. Jag har inte tid att fiska artikeln ordentligt, så jag tar det översiktligt.
Wetterstrand i kursivt:
På klimatområdet ser vi exempelvis att järnvägsinvesteringar får stå tillbaka för vägbyggen
Wetterstrand specificerar sig inte mer än så, så det är inte klart om hon menar att man inte ska få bygga några vägar alls. Vad gäller järnvägsinvesteringar så kan vi inom parentes konstatera att förra regeringen satsade många miljarder på att bygga Botniabanan, men att underhålla befintlig järnväg var det si och så med. Det har Alliansregeringen fått ägna sig en hel del åt. En höghastighetsbana vore väl trevlig, men enligt de beräkningar som gjorts en rätt tveksam investering för att få ned utsläpp. Men det är ju det här med resultat per satsad krona som, bland många andra saker, inte är Miljöpartiets styrka.
regeringen satsar på osäkra utsläppsminskningar i andra länder i stället för säkra åtgärder på hemmaplan.
Återigen: Sverige har kommit långt med sin utsläppshantering. Utsläpp är ett globalt problem. Vill man åstadkomma stora resultat per satsad krona så är det sannolikt mer givande att göra satsningarna i länder som inte kommit så långt.
Att tillåta nya kärnreaktorer är också ett slående exemplet på detta paradigmskifte.
Alldeles riktigt. Ett skifte till det bättre. Vi kommer att behöva mer el, om vi ska ha mer eldrivna transporter. Vind och sol är bra, men det behövs i dag mer kärnkraft för att detta ska kunna fixas på ett sätt som inte i sig ökar utsläppen kraftigt. Alternativet är, tja, kol och olja.
Förresten, här är åter en länk till när jag ger en delförklaring till varför kärnkraft är mindre farligt än fossilkraft.
Nu har Reinfeldt till och med gått så långt så att han är emot en höjning av EU:s klimatmål
Ett mål är värdelöst om man inte har några medel för att ta sig dit. Miljöpartiet är bra på att hitta på höga mål, men har inte en susning om hur man ska ta sig dit, eftersom man är emot allt som har det minsta av en baksida. Ett klassiskt exempel på att låta det bästa bli det godas fiende.
En del andra saker i artikeln är sådant som upprör en plakatpolitiker, men som inte är så självklart som det låter. Till exempel
man stödjer valjakt
Nja. Såvitt jag vet funderar man på att stödja en kompromiss med valfångande länder, för att komma ur nuvarande dödläge. Syftet skulle vara att få ned den totala volymen på valfångsten. Det upprör naturligtvis den principfaste (och stör mig också, kan de inte bara sluta?), men någonstans får man välja – antingen vara renlärig i sina nollfångstkrav, eller få ned fångsterna i praktiken. Det är ett typiskt val (å nej, det var verkligen inte meningen, jag ber om ursäkt) som MP inte är så bra på att göra.
Visst finns det mer i artikeln, och det vore konstigt om man inte kunde hitta några punkter där MP har en bättre miljöpolitik i praktiken än vad regeringen har. Men vad jag ser är ändå en tydlig bekräftelse på vad jag sagt tidigare. Jag citerar mig själv:
Nuvarande regering har inte samma uppskruvande tonläge om miljön, men de har visat en viss förmåga att get shit done. Det är mer än man kan säga om vänstra planhalvan, och att åstadkomma saker i praktiken tycker jag är viktigare än vem som kan hitta på störst siffror.
Om det här är Wetterstrands och Miljöpartiets frontalangrepp på regeringen i miljöfrågan, ja då skulle jag vara mer orolig för miljön med Miljöpartiet vid makten.
Mer rapphet annorstädes
måndag 5 juli, 2010Via Peace, Love and Capitalism ser jag att det finns en blogg som heter 100 anledningar. Det är till stora delar en rappare variant av min egen något segdragna serie ”Val 2010”. Jag tycker kanske inte alla saker som dras upp där är prioriterat eller formulerat som jag skulle ha gjort det, men det är mer än förtjänt av ett tips.
Vad kandiderar Sahlin till egentligen?
söndag 4 juli, 2010Jag har i några inlägg nu beskyllt oppositionen för att bedriva dagispolitik, eller i förekommande fall lågstadiepolitik. Det kan man kanske tycka är orättvist. Men då har man sannolikt inte sett den senaste insatsen på området.
På DN Debatt skriver en bunt Socialdemokrater ”Stoppa hatkampanjen mot Mona Sahlin”. Det är det larvigaste, fjantigaste och barnsligaste jag sett i svensk politik sedan, ja, förra veckan kanske.
Ungefär detta har hänt: Någon lustigkurre har skrivit ihop ett mail som med mer eller mindre (gissningsvis mindre) finess utsätter Mona Sahlin för satir. Några har skickat vidare mailet som kedjebrev. Några av dem som skickat det vidare har varit moderater. Stor ond konspiration alltså.
Men för i helvete.
På Expressen är Bodström ute i samma ärende: ”Stoppa smutskampanjerna mot Sahlin, Reinfeldt” skriver han (eller nå, rubriksättaren) i ett affekterat sammelsurium. Moderaterna bedriver tydligen organiserad smutskastning. Exempel: Ovanstående mail, samt nålsticket om tobleronepolitik för ett par månader sedan.
Men för i helvete.
Partisekreterare Baylan var nyss ute och ylade om samma moderata konspiration.
Kära socialdemokrater.
Väx upp! Ska ni inte ställa er på en scen och grina också? Jag föreslår att ni ropar på fröken, så har vi en fullständig bild av lågstadieoppositionen.
Lyssna nu:
Det finns ingen Stor Konspiration. Det här är helt normala nålstick i en valrörelse, och det är inte som om samma sak inte kommit vänsterifrån. I förra valrörelsen utmålades Reinfeldt som nazist… men vänta nu, varför börjar jag dra upp sådant? Det är inte relevant. Eftersom:
Det här är normala nålstick i en valrörelse.
Hur var det nu, var det statsministerposten Sahlin kandiderade för, eller var det elevrådsordförande? Kan någon påminna mig? Jag får motstridiga signaler här.
Jag har röstat på S förut. Om jag funderade på det i år så skulle sådant här ”De är DUMMA mot mig” får mig att avstå, äcklad.
Om jag ändå tänkte rösta på S så skulle jag i alla fall ha vett att skämmas rejält medan jag gjorde det.
I sina gråtmilda utfall betonar S att de vill diskutera sakpolitik. Jamen gör det då, och håll inte på med sådant här bölande.
Sällan har så många gråtit så mycket krokodiltårar för så lite.
Patetiskt.
Att finna ett korn
fredag 2 juli, 2010Som mina många hundratusentals trogna läsare väl vet är det ingen hemlighet att jag på flera områden är starkt kritisk till Greenpeace. De tycks ha gjort det till standardförfarande att vara för allt som är dåligt och mot allt som är bra. De är förvisso bra på att skapa uppmärksamhet, men som guider vid policybeslut har de inte direkt imponerat.
Ändock; skäller jag på dem när de är dumma ska jag väl ge beröm när de gör något bra. Mitt husorgan The Economist skriver i artikeln The other oil spill om palmolja, och de förändringar i branschen som framtvingats till stor del på grund av tryck från organisationer som Greenpeace. Och här får man säga att de verkar ha gjort ett bra jobb.
Som vanligt är inte allt riktigt så enkelt att palmolja = ondska. Tvärtom är den enligt artikeln synnerligen högavkastande, och på så sätt rätt väg att gå. Med en begränsad yta att odla på måste man inrikta sig på hög avkastning. Den är också viktig rent ekonomiskt i fattiga länder, och det är en intressant aspekt om man händelsevis intresserar sig för människors väl och ve. Icke desto mindre borde man ta sig en funderare på om det möjligen går att få fram den på något sätt som inte är så skövlande.
Kampanjen verkar vara exklusivt inriktad på den västerländska hanteringen av palmolja, och i stort sett ignorera de asiatiska företagen. Nå, men Greenpeace har jag fått för mig är i första hand en västerländsk organisation. Man kan inte kräva av en sådan organisation att den ska vara precis lika aktiv på alla kontinenter. Det är förstås mycket enklare att verka på sin hemmamarknad.
Ibland slår den snett, om det stämmer att en del produkter den attackerat knappt innehåller någon palmolja alls. Det är förstås suboptimalt.
Det sagt så… är nog det mesta sagt, förutom att det som nästan alltid med Economist är en läsvärd artikel. På det stora hela så tror jag att Greenpeace är rätt ute i den här frågan, något jag inte är bortskämd med. Jag ville mest uppmärksamma det.
Nu igen!
fredag 2 juli, 2010På Metros förstasida i dag står i stora bokstäver
”Fotbollsstjärnan blev avrättad” (pdf-tidning)
Bosch!
Som vanligt menar de inte alls avrättad. En avrättning är ett inomrättsligt dödande. Det här är ett mord, som också är ett dödande, men i diametral motsats till avrättningar ett utomrättsligt dödande.
Ordning!
Den eviga mobilfrågan (perpetuum mobile)
tisdag 29 juni, 2010I min ständiga drift efter något att göra av med pengar på har jag nu fått för mig att det vore roligt med en Android-mobil. Varför det? För att det vore roligt. Jag har en Nokia E71 genom jobbet nu, och den är okej, eller rättare sagt riktigt bra, men rolig kan den inte beskyllas för att vara.
Det här är lite spännande. Jag har hittills i hela min levnad köpt en (1) mobil, 2006. Haft tre totalt, inklusive min E71.
Jag hade initialt tre krav:
* Android. För att det verkar lovande och bra.
* Stor fin skärm. För att det ska vara roligt.
* Ett fysiskt tangentbord. För att jag verkligen, verkligen gillar att ha ett fysiskt tangentbord på telefonen. För att tangentbord på skärmen uppenbarligen är crap. Om de inte var crap skulle det inte behövas en massa algoritmer för att gissa vad man försöker träffa för bokstäver. Med mitt fysiska tangentbord träffar jag rätt tangenter och behöver inte bekymra mig om vad en verbalt underutvecklad ordlista anser. Det här är uppenbarligen något jag känner starkt för.
En scanning av en svenska marknaden gav… noll mobiler som uppfyllde alla kriterier.
Äsch.
Jag kan ju vänta. Det är inte som om jag inte klarar mig med min E71. Så kanske det blir. Men det är roligare att grunna.
Så, något får man göra avkall på.
Min första ansats var SE X10 Mini Pro. Liten skärm, men ett riktigt tangentbord. Och billig. Halleluja!
Men jag har nu förstått att den lilla skärmen antagligen är en allvarlig begränsning.
Jag har sedan pendlat iväg långt åt andra hållet, och andas tungt över Samsung Galaxy S i9000. Absolut inte billig, och inget tangentbord. Men jag tänker, eller snarare fantiserar dåraktigt, att med en så stor skärm så kanske det ändå funkar tillräckligt bra att träffa rätt knapp? Om man använder den i landskapsläge.
Sedan har jag hört synnerligen lösa rykten om en kommande Pro-modell med tangentbord. Det verkar dock bara vara, tja, lösa rykten så här långt.
Vidare verkar det dumt att skaffa något som inte antingen har Android 2.2 (Froyo) eller som man kan vara säker på kommer att få det snabbt. Jag ser ingen anledning att lita på Samsung i det avseendet.
Någon kanske säger HTC Desire. Tja, kanske det, säger jag då.
Och så säger jag: Vad säger ni? Jag vet att minst en telefonintresserad person läser här då och då. Jag är inte så inläst på det här att jag inte tror att det finns folk som kan säga relevanta saker jag inte redan vet. Inte för att jag nödvändigtvis lyder råd, men det är ju kul att nörda ur om något ibland.
Förvånansvärt vettig 