Förvånansvärt vettig

Av naturliga skäl skrivs det en del om rutavdraget nu, och jag fortsätter min egen följetong. Nyss skrev jag inlägget Vådan av vissa gropar man grävt åt andra, vilket kan vara en passande rubrik eftersom vänsterblocket låtsas att man är emot att gynna vissa branscher, men tydligen inte har något emot differentierade momssatser för olika branscher eller för den delen rotavdraget, som kan användas till exempel för att gräva gropar. För inte speciellt länge sedan var man inne på att ge fem miljarder till GM för att eventuellt rädda några tusen jobb, men ett skatteavdrag som netto inte kostar någonting och skapar ännu fler jobb, det är man emot. Det är inte utan att rubriken är motiverad.

På SvDs ledare i dag tar de upp i det närmaste precis det jag skrev om för ett par veckor sedan: Beskattad karl reder sig själv
Jag illustrerade det med en så fin graf att jag repriserar den:

Den visar alltså löneskattens betydelse för hur mycket man själv måste jobba ihop åt sin arbetsgivare för att kunna ge 1000 kr netto åt någon man anlitar. Om man inte gjort det redan så rekommenderar jag läsning båda av ledaren och, givetvis, av mitt inlägg! Effekterna som bekrivs syns nu tydligt i verkligheten: När skattekilarna minskas så slutar envar att vara sin egen allt-i-allo och anlitar i stället proffs, varpå skatteintäkterna faktiskt ökar. Det finns givetvis ingen garanti för att så alltid sker, men det är vad som tycks ha hänt i det här fallet, vilket gör oppositionens prioriteringar än mer obegripliga korkade.

I en annan artikel, ”Höga S-politiker utnyttjar rutavdrag”, framkommer än mer förvirring. Jag tycker förstås att det är bra att även häga S-politiker bidrar till framväxten av en tjänstesektor. Att det ger S-partiet magont är partiets eget fel och inget jag ligger sömnlös över. Jag kan dock i ett anfall av godhet ordinera en kur. Om man nu som Ylva Johansson tycker att ”Det är en felprioritering att ge sådana som mig skatterabatt” så går det utmärkt att göra en extra inbetalning till Skatteverket. Det finns faktiskt ingenting som hindrar det, så den som inte vill ha skatteavdrag slipper.

I samma artikel gör Vänsterspartiets arbetsmarknadspolitiske talman Josefin Brink en klassisk vänstervurpa: ”Det bevisar att detta är en förmån som bara gynnar höginkomsttagare” säger hon. Jag har tidigare uttalat mig förklenande om Brinks nationalekonomiska espri, och ser ingen anledning att revidera det omdömet. Hon har rätt i att avdraget gynnar höginkomsttagare, men drar därav det klassiska felslutet att där någon vinner måste någon annan förlora, varför det per definition måste vara fel att gynna höginkomsttagare. Men här har vi nu ett ovanligt tydligt exempel på att höginkomsttagare gynnas, och låginkomsttagare, och tusentals före detta arbetslösa, och den så omhuldade staten.

Hur svårt ska det här vara egentligen?

Ganska nyss hade jag ett inlägg som illustrerade skatters effekter på kostnaden för att få något gjort, och pratade en del om att med tillräckligt höga skatter så kan intäkterna utebli eftersom saker helt enkelt inte blir gjorde. Lafferkurvan nämndes.

Det har nu aktualiserats av de senaste dagarnas prat om RUT-avdraget (hushållsnära tjänster), som torde vara en hygglig illustration av ovanstående resonemang. De mest rosenröda optimistiska prognoserna verkar nu ha blivit oberoende bekräftade.

• Avdraget har nyttjats av en stor mängd människor, både med höga och låga inkomster.
• 11000 jobb har skapats inom denna sektor – nästan tre gånger så många som jobbar på Saab.
• Tack vare detta har hela apparaten blivit en nettovinst även för staten, som kunnat se sina skatteinkomster öka från detta område.

Vad RUT-avdraget i praktiken är, är en sänkning av skatterna på hushållsnära tjänster. Genom att sänka skatterna ökade aktiviteten så att staten ändå gick plus i slutändan. OCH folk fick jobb, OCH folk fick hjälp i hemmet.

Det borde alltså vara en no-brainer att fortsätta med systemet. Men nej, inte för alla. Det vållar tydligen svåra konvulsioner på vänster planhalva. Där har man grävt ned sig i en pigretorik som nu är svår att komma ur. Strunt samma att alla mätbara effekter verkar vara positiva, det är tydligen moraliskt stötande med hjälp i hemmet. Huruvida det är barnfamiljen som får avlastning eller städaren som får jobb som bryter mot vänsterkänslan för vad som går för sig är lite oklart, men vissa jobb verkar hur som helst inte vara fina nog.

Jag har ju faktiskt röstat på vänsterblocket. Var de lika korkade då? Eller har det bara blivit mer tydligt i dag, när vi ser alternativet i verkligheten?

Uppdatering:
Nu har det getts besked: Vänsterblocket vill ta bort avdraget. Inga av ovanstående fakta är tydligen av vikt. I stället oroas man över att en växande privat sektor, som omvandlar många svarta jobb till vita, kan komma att konkurrera med den kommunala hegemonin. Jag finner resonemanget en smula… exotiskt.

Det är förvisso inte problemfritt att ge en viss sektor skattelättnader, men det är knappast unikt – så är det redan, med olika momssatser för olika näringar, så det är knappast där skon klämmer. Och när något fungerar så bra i praktiken så är jag beredd att ha överseende med anomalier av den typen.

Vissa säger att vill man ha något ordentligt gjort så får man göra det själv. När det gäller hantverksarbete så gäller det knappast mig, men gäller det grafer så kan det ligga något i det. Jag ramlade in i en diskussion om skattesatser och hur mycket man måste jobba för att kunna ge någon annan en viss summa i nettolön. Jag såg snart chansen att göra en till skattegraf!

Frågeformulering: Jag vill ha någon att göra ett jobb åt mig och betala för det. Jag har själv en anställning.
Hur mycket pengar måste jag jobba ihop på min kant för att kunna ge henne 1000 kr netto?
Frågan förenklas genom att anta att alla pengar som jag ger henne går direkt till lön, efter att ha passerat 25% moms, 31,46% arbetsgivaravgift och den vanliga löneskatten. Vi antar också att alla pengar som jag jobbar ihop på min kant, alltså på mitt jobb, går direkt till min lön. Eller, annorlunda uttryckt:
Hur stor lönekostnad har min arbetsgivare för att jag ska kunna ge henne 1000 kr netto?

”Henne” kan rent konkret vara en hantverkare, en tandläkare, en frisör eller en taxichaufför. Till exempel.

Och här har vi nu det häpnadsväckande svaret!

Det tarvar förstås lite förklaring. På x-axeln har vi löneskatten i procent. Y-axeln visar hur många kronor min arbetsgivare måste lägga på lön till mig för att jag ska kunna ge 1000 kr i nettolön till hantverkaren eller vad det nu är.
Måtte jag inte ha räknat fel.
Modellen förutsätter att jag och hantverkaren har samma skattesatser på lönen. Det går att göra en ytplot som tillåter olika skattesatser, men den blir bara svårläst.

Nå, så vad ser vi? Ja som vanligt finns det fascinerande mycket information i skattegrafen. Några nedslag i siffror:
Vid 10% löneskatt måste jag jobba in 2670 kr.
Vid 24% skatt – genomsnittlig skatt för genomsnittlig lön i dag – 3740 kr.
Vid 31% skatt – genomsnittlig skatt för samma lön med 2006 års skattesatser – 4530 kr.
Vid 50% skatt blir det 8640 kr.
Vid 70% skatt stannar det inte förrän på 24000 kr.

De två sista exemplen är relevanta. Det saknas inte folk som tycker att 50% skatt är en rimlig nivå, och 70% har nämnts som exempel på skattenivå som kan behövas för att täcka vårdkostnaderna om inget görs. Den här grafen torde illustrera varför det avfärdas som en absurd situation.

För varför är det viktigt att hålla den här kostnaden låg?
Det handlar om vilka jobb som blir utförda och vilka som inte blir det. Varför ägnar sig horder av svenskar åt att renovera hus och lägenheter på ren amatörbasis? En del gör det säkert för att de tycker att det är kul, men jag vågar min hatt på att det oftast handlar om att man tycker att det är för dyrt med professionell hjälp. Och det är klart, krävs det för många arbetade timmar av en själv för att kunna anlita någon i en timme så gör man det till slut själv. Det tar förstås längre tid än för ett proffs, men inte så mycket längre att det blir rationellt att tjäna ihop pengar och ge till proffset. Vi blir små hemmapulare och allkonstnärer allihopa, trots att det är specialisering som gett oss mycket av vårt moderna välstånd. I stället för att jag gör det som jag är bra på och sedan låter någon som verkligen kan lägga golv göra det åt mig, så kryper jag själv omkring och fumlar och golvläggaren får inget jobb. Dåligt! Och, med för stora skattekilar, helt rationellt.

Det här är också poängen med Lafferkurvan (vars taxonomi jag lärde mig endast nyligen hos Ingerö). Blir skattesatsen för hög så minskar skatteintäkterna, helt enkelt eftersom ekonomin stannar av. Mindre jobb blir gjort, och även om de som jobbar betalar hög skatt så är det färre som betalar skatt. Minus för alla.

Det betyder inte att man ska ha 0% skatt. Det är nödvändigt med ett visst skatteuttag. Men det är också uppenbart att det kostar att höja skatter. Det kostar i jobb som inte blir utfört.
Den som inte tror på det bör förklara varför ROT-avdraget lett till ett stort uppsving i anlitade hantverkare.

Kort sagt, ännu en triumf för skattegraferna!

På DN Debatt i dag beskriver S+V+MP i Stockholm sitt alternativ till Vårdval Stockholm. Det är ömsom vin, ömsom skämt vin.

Den stora grejen är att om jag har förstått artikeln rätt så köper de grundförutsättningen att patienten ska få välja vårdcentral själv. Det är vad jag kallar framlänges reträtt, måhända på lite oklar språklig grund. De verkar alltså gå med på att staten inte längre generöst ska bestämma var det passar folket att bli sjukt. Minns vad jag profeterade för snart ett år sedan:
”Om bara några år så kommer det att framstå som helt bisarrt att man en gång inte kunde välja vårdcentral, utan att man hade centralplanerats till en.”

De vill också ändra ersättningsmodellen. Jag har inte kompetens att på rak arm bedöma om det ett bra förslag, men omöjligt är det inte. Det är ingen som har trott att Vårdval Stockholm skulle vara perfekt från början; tvärtom har man från start sagt att det krävs en injusteringstid. Det är inte uppenbart orimligt att den föreslagna förändringen är bra.

Men så finns det sämre saker. Den fria etableringen ska bort, och det kunde man just tänka sig. Strunt samma att både vårdpersonal och patienter tenderar att gilla privata initiativ, och att det bör inverka positivt på vårdpersonalens arbetssituation; här har vi ett System att försvara. Möjligen är det tanken att man inte ska få tjäna pengar på sjukvård som ligger bakom. Varför är svårt att förstå. Är det bättre att folk tjänar pengar på godis och tobak?

Man skriver också att man ska ersätta besök hos kiropraktor och naprapat. Här kan man antagligen se Miljöpartiets hand, de har en lång tradition av att tämligen okritiskt stödja alternativa – det vill säga icke evidensbaserade – medicinska behandlingar. Det finns säkert fall då både kiropraktorer och naprapater kan göra nytta, men de är ingalunda oproblematiska – detta till en sådan grad att det knappast är rimligt att staten ska införliva dem i vårdapparaten.

Sammantaget så kunde de rödgrönas förslag vara sämre, men också åtskilligt bättre. Snarast handlar det om att de inte verkar tänka försämra dagens system så mycket som man kunnat vara rädd för.

Uppdatering
FPs svar i DN bekräftar i stort mina huvudslutsatser. Eller nå, bekräftar är kanske ett starkt ord, låt säga håller med om. Kanoniseringen av kiropraktikerna och naprapaterna faller givetvis helt bort i diskussionen. Min gissning är att det fortsätter så.

Jag flaggade för ett par inlägg sedan att jag skulle skriva något om nivån på a-kassan. Det är också ett ämne som diskuterats livligt i politiken, om än inte så mycket på sistone.

När man pratar om a-kassenivåer så är det oftast procent som slängs fram och tillbaka. Till exempel sänkte nuvarande regeringen ersättningen från dag 201 till 70%, från de 80% som gäller från dag 1-200, vilket vissa tyckte var okej och andra sataniskt. Men procent av vad? Av inkomsten man hade före arbetslöshet, kan man tro. Men det finns ett tak. Inte mer än 80% av 18700 kr betalas ut, så om ens a-kassegrundade lön var högre så får man ändå inte mer. 18700 kr/mån är en låg lön. Enligt SCB finns bara tre yrken i Sverige med lägre genomsnittlig månadslön. Om ens lön var högre än 23015 kr så spelar sänkningen ingen roll, man får samma ersättning genom hela perioden. 23000 kr är en bra bit under rikets genomsnittslön.

Det blir alltså mindre och mindre relevant att tala om såväl procent som nivåer – vi går mot att ha en nivå i a-kassan, en fast summa som alla får. Så är det inte än, men de allra flesta som blir arbetslösa i dag slår på ett eller annat sätt i taket.
Men är det dåligt då? Jag tycker inte det. Jag förstår egentligen inte varför vi ska ha en inkomstbortfallsprincip. Vad vi är på väg mot nu är ett system med en grundtrygghet, lika för alla. Är man van vid höga inkomster och vill vara säker på att ha det även under arbetslöshet så får man ordna det på annat sätt. Flera fackförbund har inkomstförsäkringar för sina medlemmar. För mig personligen är det ett av de starkare argumenten för att vara med i facket (vilket jag är). Det är inte uppenbart varför lågavlönade ska behöva skatta för att högavlönade ska få mer än de själva i händelse av arbetslöshet.

Det bygger dock på att det uppstår en ordentlig marknad för inkomstförsäkringar. Det verkar vara på gång, men det verkar också vara lite trögstartat. Det kan vara så att jag inte riktigt begriper försäkringsmarknaden. Varför, till exempel, översvämmas jag inte av erbjudanden om tandvårdsförsäkringar? Den som vet får gärna tala om det för mig.