Archive for the ‘Alla dessa länkar’ Category

Självförhärligande 1/2010

fredag 27 augusti, 2010

Efter en hel del problem ligger nu (eller sedan ett par veckor) nr 1/2010 av Folkvett på nätet. Läses här. Själv har jag en artikel kallad ”Sanning på lagom ambitionsnivå”, med ingressen

Varutinnan Dan Tilert pro primo skriver en betraktelse över hur olika skriftställare hanterar fakta, pro secundo frågar hur det blev så här, och pro tertio frågar vad man kan göra åt det.

Den är jag nöjd med att den släpptes igenom.

Något knasigt har hänt vid publiceringen, det ser ut som om artikeln körts genom en spattig OCR-programvara. Nå, läsbar är den hur som helst.

Like This!

Annonser

Lästips

fredag 27 augusti, 2010

Nätet lär vara gödslat med den här länken, men jag gör det jag med.
Magasinet Neo har just kommit med ett nytt nummer. I det finns en lång artikel om Mona Sahlin. Tyvärr inte en intervju, eftersom Sahlin är kroniskt onåbar för journalister. I stället är det en exposé över hennes politiska gärning. Neo har lagt upp den på nätet:
Hon älskar politik (pdf)
Det är initierad och mycket bra läsning. Rekommenderas varmt.

Det bör varudeklareras att Neo är en uttalat liberal tidskrift, knappast ett S-fanzine. Artikeln förefaller mig hur som helst välbalanserad, och jag tror inte att den nämner ordet ”Toblerone” en enda gång, tack gode spaghettimonster. Det tycks finnas i alla fall några politiska journalister kapabla att göra mer än att begära ut kvitton.

I samma nummer intervjuas Reinfeldt i en artikel som knappast är någon hagiografi. Dock mig veterligen inte på nätet.

Mer rapphet annorstädes

måndag 5 juli, 2010

Via Peace, Love and Capitalism ser jag att det finns en blogg som heter 100 anledningar. Det är till stora delar en rappare variant av min egen något segdragna serie ”Val 2010”. Jag tycker kanske inte alla saker som dras upp där är prioriterat eller formulerat som jag skulle ha gjort det, men det är mer än förtjänt av ett tips.

(Inte speciellt) kära domedagsprofeter

torsdag 17 juni, 2010

Så här ska det gå till, i alla fall i ett första steg. Så kan vi odla rovfisk utan att den måste äta annan fisk. Fungerar det, och det verkar det göra, så är det ett jättesteg framåt både för fiskarna och fiskätarna.
Och vet ni, inte speciellt kära domedagsprofeter, det uppnås inte genom att klä sig i säck och strö aska i sitt hår. Det uppnås genom teknisk utveckling och, håll i er nu, kapitalism.
O, förresten. Det finns ett annat ord för det.
Tillväxt.
Det som ni tycker att vi haft nog av.
Men visst, ni får förstås söka upp närmsta flagellantkonvent om ni vill. Själv tänker jag äta fisk. Och, på lite sikt, odlat kött.

Påpekanden och rättelser

lördag 5 juni, 2010

Jag läser posten och… nå, jag skummar kanske inte av rättmätig harm. Men ett påpekande är på sin plats, skrivet med förnumstig min.

Först hade jag tänkt skriva om en artikel i Ny Teknik, som handlar om att man har flugit med en scramjet i några minuter. I artikeln framhålls att en scremjet ”använder det befintliga syret i atmosfären för förbänningen i stället för att ta med sig det”, vilket å ena sidan är sant, men det gäller också vanliga jetmotorer, varför jag tyckte att det var ett fånigt påpekande. Grejen är ju snarare, tänkte jag, att den väsentligen inte har några rörliga delar och fungerar bra vid väldigt höga hastigheter (men inte alls vid låga hastigheter).
Fast när jag skulle börja skriva det här såg jag att den citerade meningen ovan fortsätter med ”, som vid raketdrift”. Och då blir det plötsligt vettigt. Antagligen skriver jag det här bara för att visa att jag hade ett hum om vad scramjet var för något.

Dan vs Ny Teknik: 0-1
(Egentligen skulle jag vilja hävda något i stil med 2-1 sett över tid, men mätt nu i närtid ser det sämre ut.)

Nå, jag repar mod genom att ge mig på publikationen Resklar som jag fick från Trafikverket. Däri finns en notis med rubriken ”Den livsfarliga strömmen”. Den inleds:

I ett vanligt vägguttag är det 230 volt. I de kontaktledningar som finns ovanför järnvägsvagnarna är det 16000 volt.
Du behöver inte ens nudda en ledning för att få ström i dig. Det räcker med att du står nära.

Nja, i svenska järnvägsnätet är det 15 kV som gäller. Möjligen har skribenten förvirrats av att frekvensen är 16 2/3 Hz.
Annars är jämförelsen mellan kontaktledningen och vägguttaget sakligt korrekt, men inte helt rättvisande. Hur farlig el är beror inte direkt av spänningen. Till exempel har jag för mig att elstängsel för djur kan ligga på 30 kV, men inte dör man av att röra vid ett sådant. Hellre det än vägguttaget, säger jag. Och mycket hellre än tågets kontaktledning med halva spänningen.
Det ska i och för sig erkännas att det inte är trivialt att säga när el är som farligast (det hänger även på strömstyrka och frekvens), och i en notis har man näppeligen plats att reda ut det. Frestelsen att falla för spänningens populism är begriplig. Men ändå värd ett resignerat ”meh”.

Och egentligen egentligen skriver jag nog den här posten mest för att testa att blogga ute i trädgården på landet med min nya snälla netbook. Det går bättre än jag vågade hoppas.

Blodtryckshöjare

tisdag 25 maj, 2010

Jag har tidigare skrivit att V tycks ha fått ett stort inflytande över vänsterblockets politik. Den som betvivlar det kan läsa denna artikel i SvD: Reträtt av USA rödgrönt krav
Egentligen är artikelns ingress en bra sammanfattning, så jag snor den.

En rödgrön regering ska kräva att USA lämnar alla sina militärbaser runt om i världen. Experter varnar för att följderna blir instabilitet och kapprustning. I Afghanistan är Sverige beroende av USA som från sina baser undsatt svenska soldater.

När jag ändå är ute och snor texter från andra, och dessutom inte har så gott om tid just nu, så kan jag lika gärna länka till Hökmark som i mitt tycke mycket bra sammanfattar. Utdrag (men läs gärna hela):

Det finns en genomgående konsekvens i det rödgröna kravet. Det är demokratins fiender som vinner om amerikanska trupper lämnar. Det är Ryssland som vinner gentemot de baltiska staterna och Europa i övrigt. Det är Kina som vinner i Asien. Nordkorea som vinner på den koreanska halvön. För att ta några av de viktigaste exemplen. De rödgröna kräver inte att ryska trupper ska tas hem från Georgien eller från Ukraina.

Så, man kan inte komma överens om grundläggande saker hemmavid, vare sig i utrikespolitik eller annat (läs gärna Uppdatering 2 i min post ”Val: Regeringsduglighet och lite trafik”), men man kan tänka sig att lägga energi på att diktera hur andra länder ska handha detaljerna i sin utrikespolitik gentemot USA.
Det här skulle vara tisdagens garv om det inte vore en fullt realistisk möjlighet att de vinner valet. Som det är nu är det mer… nja, inte en mardröm direkt. Det enda som kravet kommer att åstadkomma är att få Sverige att framstå som en åsna som bäst ignoreras. Men om det ska tas som en indikation på de prestationer man kan förvänta sig av en rödgrön regering så är det inte utan att jag får lite ont i magen.

Andra utreder åt mig

fredag 30 april, 2010

Jag hade tänkt skriva något om oppositionens förslag att fasa ut jobbskatteavdraget för höginkomsttagare, och specifikt då de olyckliga marginaleffekter som detta skulle få. Jag fattade dock inte när jag skulle hinna göra det. Lyckligtvis har Ekonomistas redan skrivit om det, och med mer data på fötterna än jag hade haft.
Själv kan jag passa på att länka till den post där jag i fjärde och sista grafen visar att jobbskatteavdraget redan har skärpt progressiviteten i skatteskalan; det vill säga, beskattar höginkomsttagare relativt sett hårdare än låginkomsttagare, jämfört med läget 2006.

Det har också skrivits en del i tidningarna om Federleys turer med hyran för sin salladsbar, vilket är av visst intresse eftersom jag själv skriver om Federley ibland. Mycket av det som skrivits tycks ha varit rätt och slätt fel. Juridikbloggen reder ut begreppen.

Uppdatering
Förresten, jag glömde halva poängen visavi marginalskettehöjningen, nämligen att det skulle vara ett rejält brott mot 1990 1991 års skatteuppgörelse. Om jag minns rätt så följde den tre huvudprinciper:

  • Skattesystemet ska vara förhållandevis enkelt och överskådligt
  • Endast 15% av skattebetalarna ska betala statlig inkomstskatt
  • Alla ska få behålla minst hälften av en inkomstökning – dvs max 50% marginalskatt

Det vore förvisso inte första gången avsteg gjordes. Den förstnämnda punkten kom sig av att skattesystemet var allt annat än enkelt och överskådligt. Sedan uppgörelsen har det åter blivit mer och mer snårigt. Jobbskatteavdraget är självt ett exempel på icke enkla regler.
Att bara 15% ska betala statlig inkomstskatt har så gott som aldrig varit uppfyllt. För att uppfylla det måste man kontinuerligt flytta upp brytpunkten för statsskatt, och det har man inte varit så pigg på. När regeringen nu gjorde det för ett par år sedan var det alltså som en del av skatteuppgörelsen som S själva var med på, vilket jag gott tycker kunde påpekas när S skyller regeringen för att sänka skatten för de rika (i sig ett inte självklart påstående, då korrelationen mellan inkomst och förmögenhet i Sverige är synnerligen svag).
Max 50% marginalskatt försvann när den ”tillfälliga” (host) värnskatten infördes.

Ändå verkar oppositionens förslag vara ett ovanligt flagrant avsteg från uppgörelsen.

Nytt gammalt nummer av Folkvett

fredag 23 april, 2010

…där jag medverkar, i sekundär form.
Folkvett nr 4/2009 har kommit upp på Vetenskap och Folkbildnings hemsida.
I nummer tre hade jag, som jag tidigare nämnt, en artikel som handlade om kursutbudet hos olika studieförbund. Det genererade vissa reaktioner från en del av de granskade, både goda och mindre goda. Om det kan man nu läsa även i nätutgåvan av nr 4/2009:
Dialog om folkbildning

Det borde nu inte dröja så länge innan nummer 2/2010 kommer ut, och då ska nummer 1/2010 göras tillgänglig på nätet. Där har jag också en artikel. Håll i hatten!

Ny idol

onsdag 10 mars, 2010

Tänk om man skulle bli intervjuad av någon med ett standardformulär. Risken är stor att man då skulle få frågan vem som är ens idol, eller bli ombedd att nämna en person man beundrar. Ingen skugga över min hulda moder eller hennes hulda moder, men det vore rätt pinsamt om jag då blev så ställd att jag svarar ”mamma” eller ”mormor”. Därför har jag ett förberett svar: James Cook.

Nu läser jag en intervju med Lars Vilks i SvD (med anledning av mordkomplotten mot honom), och jag är frestad att föra upp Vilks på listan över idoler. Han ger ett både skärpt, avskappnat och humoristiskt intryck. Vid tillfälle ska jag se om man kan bli ett Fejan-fan. Se där ett modigt ställningstagande av mig!

Going south

onsdag 24 februari, 2010

En snabb blänkare.
Federley har på SvD brännpunkt en artikel som attackerar Ilmar Reepalu över dennes barocka inställning till antisemitiska yttringar (läs: våld mot judar, för att de är judar) i Malmö. Det är bra att det får någon uppmärksamhet, vilket börjat ske också på andra håll. Däremot är det sorgligt att det ska behöva bli en partipolitisk fråga. Jag menar, hur svårt ska det vara att känna igen öppet judehat egentligen?

Men det är inte högerns fel att det blir partistrid av det. Jag har skrivit om det förut: Det är påfallande stora delar av den svenska vänstern som, måhända i någon sorts missriktad solidaritetssträvan, vänder bort blicken från naket judehat. Jag vill verkligen inte att det här ska behöva vara en partifråga, men det bygger på att exempelvis S skärper sig. Som jag sagt förut: det räcker inte att man säger att man är antirasist. Man ska vara det också.

Uppdatering
Reepalu har nu en replik hos SvD:
”Det hela börjar likna en kampanj mot mig personligen”
Tja, det är nog en alldeles korrekt observation. Det är ju Reepalu personligen som, i sitt ämbete, upprepade gånger och under lång tid uppvisat en fascinerande oförmåga och/eller ovilja att se judehat. Då förefaller det rimligt att angripa honom personligen. Hans senaste inlägg förändrar ingenting. Att det sedan är en del av ett mönster där ledande vänsterföreträdare inte ser några problem med att frottera sig med judehatare är egentligen inte något som stärker hans aktier.

Charlotte Wiberg kommenterar samma ämne. Det är inte svårt att hålla med henne i kommentarerna. Will the real vänster please stand up?

Uppdatering 2:
Det är väl inte omöjligt att det som nu skrivs (DN, SvD är början till ett sådant uppvaknande. Man får i alla fall hoppas att det är det det är, och inte enbart en panikpudel för att få frågan ur världen. Jag kan tänka mig att ge dem benefit of doubt tills vidare.

Up and at’om

torsdag 28 januari, 2010

Som eventuella regelbundna läsare torde ha märkt så har jag de senaste månaderna ägnat en hel del energi åt Aftonbladets organfulande. I dag publiceras ett gästinlägg av mig hos SKMA.
(SKMA står för ”Svenska kommittén mot antisemitism”, och det är okej att inte känna till dem.)

Jag har tagit en del gods från det jag skrivit här tidigare. Tyvärr är det i stort sett omöjligt att få in alla aspekter och detaljer som jag skulle vilja; texten är lång nog ändå. För lång egentligen. Så går det.

Never ending story

söndag 17 januari, 2010

I SvD skriver Jesús Alcalá en lång sammanfattning av omständigheterna kring Boströms organartikel i Aftonbladet. Jag har skrivit om den otaliga gånger här på bloggen, senast här och här (den senare med länkar till de viktigare övriga inläggen). Bland annat klagade jag lite på att Boströms turné efter artikeln under vilken han mottog antisemitiska priser knappt uppmärksammats i svensk press. Nå, nu tar Alcalá upp det i alla fall. Bättre sent än aldrig.

Han skriver också

”Jag har ingen anledning att tro att Boström är antisemit. Jag är säker på att han drivs av ett starkt engagemang för palestiniernas rätt. Det är en god sak han vill. Detsamma gäller helt visst Åsa Linderborg.

Ändå. Målet ursäktar inte medlen. Aningslösheten är farlig.

Boström kan Mellanösternkonflikten – är det då för mycket begärt att han undviker varje anknytning till myten om judarnas blodsoffer? Är det inte då aningslöst att underblåsa rykten som sen välregisserat utnyttjade spär på oförsonligt hat?”

Jag skulle inte uttrycka mig så tvärsäkert om Boströms och Linderborgs av- och åsikter. Men, som jag skrivit tidigare, det är omöjligt att veta vad som rör sig i deras sinnen. Inte bara därför ska vi inte döma folk för deras (förmodade) tankar. Det var sådant Stalin höll på med. Avsikter spelar naturligtvis roll, men handlingar väger tyngre.
Dock har både Boström och Linderborg, synbarligen utan påtaglig ånger i efterhand, handlat på ett sätt som svårligen kan särskiljas från alldeles äkta känd antisemitism. Om det också har varit vad de har känt är i sammanhanget av underordnad betydelse.

Fortsatt självförhärligande

torsdag 14 januari, 2010

Vetenskap och Folkbildning har publicerat Folkvett nr 3 2009 på hemsidan. Ett nummer kommer på nätet när nästa nummer kommit till prenumeranterna.

I det finns en text som jag skrev:
Förmenta folkbildare – oklarheter i kunskapens korridorer
(ska det vara, det har blivit ett obetydligt fel i nätversionens rubrik)
Festligt nog genererade den lite uppmärksamhet och uppståndelse från ett par av de granskade studieförbunden. Kul att någon läser.

Tourettes, eller vad är det fråga om?

tisdag 22 december, 2009

Jag var tydligen rätt ute när jag för två inlägg sedan rekapitulerade Aftonbladets kolporterande av vandringssägner om judar. Som andra redan har uppmärksammat så har Aftonbladet nu en artikel där de skriver om otillbörlig organhantering i Israel, och försöker koppla ihop det med sin egen artikel från i somras.

Det är inte utan att jag undrar hur snacket går på Aftonbladets redaktion. Tycker man sig inte få tillräckligt med uppmärksamhet? Försöker man hamna på tomtens stygga lista? Har man en släng av tourettes? Eller är det någon form av masochism som driver dem till att dra upp det här igen? Att sitta och psykologisera över andras beteende bör man ofta undvika, men ibland blir frestelsen övermäktig.

Uppgifterna kommer alltså från israeliska medier och handlar om att man på vissa ställen i Israel under 90-talet utan att be anhöriga om lov tog hud, hornhinnor och liknande från avlidna patienter och gav till andra patienter. Det är rimligt att uppgifterna är sanna. De är inte nya, och jag vill minnas att de diskuterades i samband med kalabaliken kring Boströms artikel.

Men bara för att något är sant är det inte med automatik relevant. Aftonbladet försöker alltså koppla ihop det här med sina förra skriverier, men det är två olika fall som inte handlar om samma sak. Vad Boström i sin Aftonbladet-artikel menade var att den israeliska armén mördade palestinier i syfte att plundra dem på organ och sedan sälja dem. Kan man inte se skillnad på det och de här uppgifterna så är man i starkt behov av en reality check, och här kommer den.

Låt oss ta påståendet att muslimska män i största allmänhet är våldäktsbenägna. Ett rätt hårresande påstående, men som icke desto mindre framförts. Det är lätt att tillbakavisa med att det just inte finns några data som stöder ett sådant påstående. Men så blir en muslimsk man fälld för, åh, säg sexuellt utnyttjande. Och vips är de där igen. Se så de är, muslimerna. Var det inte det vi sade? Det vet man ju hur de är, muslimerna.

Analogier är sällan perfekta, så inte heller den här. Men vad är det egentligen som skiljer den som vill klistra våldtäkt på alla muslimer från Aftonbladets handlande? När man inte finner stöd för sin tes så griper man efter vad som helst som påminner lite om det man egentligen sade. Som Aftoblandet gör nu. Man kastar skit och hoppas att något fastnar. Otillbörlig organhantering, var det inte det vi sade kanske? Man hoppas på att folk ska gå på en falsk slutledning. För det vet man ju hur de är, de där israelerna, eller hur? Kan de plocka hornhinnor och hjärtklaffar i smyg så kan de nog mörda folk i syfte att ta deras organ och sälja också. Det är samma sak. Nästan. Typ.

En sak ska man ha klart för sig. Vi tänker oss att det någon gång i framtiden visar sig att Boström hade helt rätt, i alla detaljer, påståenden och insinuationer. På något sätt kommer det fram bevis för att det verkligen var som han sade.
Aftonbladets artikel skulle ändå vara fel.
De hade nämligen inga belägg för vad de skrev. De hade världens uppmärksamhet i veckor, men lyckades inte komma med ett enda belägg. Det var bara varm luft. Även om det skulle visa sig att de hade rätt – inget tyder på det, men vi tillåter oss ett tankeexperiment – så var det inget de visste. De skulle vara som gubben som säger att han vet vilken lottorad som ska vinna, och som råkar få rätt. De hade inte på fötterna, men spred ändå en gammal, varsamt moderniserad, antisemitisk vandringsmyt. Det är vad deras senaste inlägg i frågan påminner oss om.

Uppdatering
Notera förresten Aftonbladets rubrik: ”Israel tog organ – utan tillstånd”
Om det hade hänt i Frankrike, hade man då skrivit ”Frankrike tog organ – utan tillstånd”? Jag tror inte det. Franska läkare, franska sjukhus, franska militären, javisst. Men man skulle nog inte påstå att det på något sätt var hela Frankrike som gjorde det.
Bara en notering.

Uppdatering 2
Anna Veeder på Newsmill

Jobbiga utlänningar som rullar med ögonen

torsdag 12 november, 2009

För några dagar sedan hörde jag på radio om någon kommun som inte ville ta emot ensamkommande flyktingbarn, för de kunde ju ha varit med om hemska saker och blivit helt knasiga, och sådana törs man ju inte ha inom kommunens gränser. Lite analogt med hur jag behandlade Litauens antigaylag så skrev jag inget om det, för det var så uppenbart knäppt. Sedan dess så har Vellinge kommun figurerat en del i tidningarna och jag förmodar att det är samma fall. I samband med det så vill jag peka på en text som en av mina favoritbloggare Johan Ingerö skrivit. Jag håller inte alltid med honom, men här är det rätt så mycket, eh, rätt:
Invandringen och loserstämpeln
Med ”rätt” så menar jag förstås att vi väsentligen tycker likadant. Jag har länge hävdat att fri arbetskraftsinvandring är en viktig nyckel för att komma tillrätta med misslyckad integration. Nu säger jag: Hear, hear!