Archive for the ‘Övrigt samhälle’ Category

Den gyllene tjurmarknaden

lördag 15 mars, 2014

Jag ska snart åka bort några veckor och skyndar mig att ösa ut inlägg.

Så hela förra inlägget var alltså, förutom givetvis ett under av sublim elegans, en upptakt till att prata om tillväxt. Ekonomisk tillväxt. Vad ska vi ha den till? Räcker det inte nu, ska vi inte koncentrera oss på annat? Är inte våra smartphones tillräckligt bra?

Frågan är, som jag skrev, inte nonsens. Vare sig man beslutar sig för att mer tillväxt är bajs eller tårta så är det bra om man vet vad det är man talar om.
Och jag kan redan nu, till ingens förvåning, tala om att jag hamnar i tårtlägret. Däremot, frågar man mig vad mer tillväxt ska ge oss rent konkret, så svarar jag ”vet inte”. Det svaret är också ett argument för, inte emot, att sträva efter fortsatt tillväxt.

När man tänker på tillväxt tänker man kanske i första hand på fler och bättre prylar, och det är inte fel. Tre enkla exempel på rak arm:
* Tvättmaskinen. Enastående besparare av tid och framför allt kvinnors ryggar.
* Diskmaskinen. Även denna ger oss en massa tid att göra annat på.
* Kylskåpet. Mat som håller sig färsk, vilken grej!
Tre saker som de flesta i Sverige nu har råd med (om än kanske inte plats för i lägenheten), och som betytt enormt mycket för vardagen. Hade det till exempel varit en bra idé att jobba en halvtimme mindre om dagen, om det betytt att man inte hade tillgång till tvättmaskin? Inte ett irrelevant exempel.

När man tänker framåt på tillväxt är det nyttigt att tänka bakåt. Det är ju inte som om folk först i år börjat tänka att det kan räcka med tillväxt. Om vi skulle ha bestämt på till exempel 70-talet att nu räcker det med tillväxt, hur skulle det sett ut då i dag?
Ja det vet vi ju. Det är inte säkert att vi haft utsvängda jeans fortfarande, men vi skulle fortfarande haft törstiga bilar utan vare sig katalysator eller krockkuddar. Sådant kostar att ta fram; den som tror att sådant kommer gratis bör fråga sig varför bilar i fattigare länder säljs betydligt sämre utrustade.
Och det är inte bara en fråga om saker man köper. Överlevnadsprognosen för många cancerformer är i dag radikalt bättre än på 70-talet. Det har inte varit gratis. Det hade vi sagt nej till om vi på 70-talet bestämt att nu är det nog med tillväxt. Fast vi hade gjort det utan att veta vad vi sade nej till, för vi hade inte kunnat veta vad cancerforskningen skulle leda till. Kanske hade vi rentav varit rätt nöjda, med våra freonkylskåp och blybilar. Fast vi hade dött tidigare. Precis som det gick att vara nöjd på 1700-talet också. Fast vi dog ännu tidigare, och hade betydligt mer tandvärk.
Det är det som är både det svåra och det spännande. Det går inte att säga precis vilka fördelar vi kan få av att fortsätta sträva efter tillväxt. Det vet vi inte förrän senare. Det som går att säga är att tillväxt hittills gagnat oss väl.

Eller har det? Hur är det med miljön? Jordens resurser är inte oändliga, hur länge kan vi fortsätta?
Det är en invändning inte utan poäng. Tillväxten började ta fart vid industriella revolutionen, och byggde till stora delar på att gräva upp saker ur marken. Tillgång till annan energi än muskelkraft var oerhört viktig. Detta har gett oss enorma fördelar – i allt väsentligt, deltat i välfärd mellan i dag och 1700-talet. Men det har också skapat miljöproblem. Miljöproblem var nu inget nytt, människan har aldrig någonsin levat i någon mytisk hållbar naturbalans. Det förändrar inte faktumet att flera miljöproblem i dag är intimt förknippade med att vi haft ekonomisk tillväxt.
Lösningen är dock inte att sluta med tillväxt.
Dels för att teknikutveckling ofta är den bästa lösningen på miljöproblem; att utsläppen från personbilar minskar i Sverige beror inte på att det körs mindre bil, utan att det tagits fram bättre bilar. Ur ett koldioxidperspektiv lönar det sig faktiskt att skrota (och återvinna, vilket vi blivit mycket duktiga på) en ålderdomlig bil och bygga en ny modern i stället för att fortsätta med den gamla. Och för att återknyta till inledningen, både tvätt- och diskmaskiner drar mindre energi och vatten än om man gör jobbet för hand.
Dels för att tillväxt inte längre är synonymt med ökat resursuttag. Vartefter ekonomier ändrar fokus till tjänsteproduktion och folk flyttar till städer minskar resursuttaget per capita.
Det betyder inte att man kan luta sig tillbaka och strunta i miljöarbete i tron att tillväxten kommer fixa det där av sig själv. Men minst lika fel är det att tro att stopp för tillväxt är en bra miljölösning. Vi behöver båda.

Det finns andra goda skäl till att inte eftersträva nolltillväxt.
Tillväxtsiffran gäller ekonomin som helhet. Även i nolltillväxt kan ett visst område öka – men bara om ett annat område minskar. Även i nolltillväxt kan någon enskild få det bättre – men bara om någon annan samtidigt får det sämre. Nolltillväxt är, per definition, ett nollsummespel. Och det visar sig att när ekonomin går knackigt någonstans och tillväxten sjunker mot noll, ja då blir inte folk glada. Inte ens partier som brukar prata sig varma för nolltillväxt applåderar då, enligt färska finanskriserfarenheter. Tycker du att det är ett tufft konkurrensklimat i dag? Vänta bara tills vi avskaffat möjligheten att förbättra någonstans utan att försämra någon annanstans. Då ska du få se på tufft klimat och sociala motsättningar.

Jag har argumenterat för att fortsatt tillväxt är eftersträvansvärt för att det förmodligen kommer ge oss nyttigheter som vi inte skulle få tillgång till annars. Men inte ens en tillväxtvurmare som jag kan påstå att exakt allt som produceras och nyutvecklas är till mänsklighetens fromma. Skulle man inte kunna satsa resurserna på sådant som faktiskt är det, och skippa resten?
Svaret verkar vara ett empiriskt nej. Vad vi pratar om då är inget annat än planekonomi, som när det tillämpats i stor skala visat sig vara kraftigt underlägset en mer otyglad marknadsekonomi när det gäller att få fram både nyttigheter och trams.
(Att planekonomi tillämpas i mindre företag, det är en annan sak.)
Jag är inte heller ett dugg förtjust i att staten ska sitta och avgöra vilken verksamhet som är nyttig och vilken som är tramsig och därför ska läggas ned. Det kan omöjligt sluta väl.
Ska vi ha cancermedicinerna får vi helt enkelt ta de radiostyrda bilarna också. Eller vad du nu tycker är trams.

Det här inlägget säger inget sensationellt. Vartefter vi blir bättre på att utföra vissa sysslor får vi kraft över för att göra annat. Det har hittills varit oss till stort gagn och så verkar det fortsätta, och det är inget vi ska bekämpa.

How Sweden learned to stop bombing and love worrying

tisdag 4 mars, 2014

När jag, som i förra inlägget, påtalar att jag tycker att Sverige borde stärka upp sitt försvar får jag ofta frågan vad det är för hot jag ser. Så jag tänkte att det var dags att exemplifiera. Jag påstår inte att jag säger något originellt eller nytt, eller att jag är någon särskild expert på området, det är mer ett svar på en återkommande fråga.
Och det finns självfallet flera möjliga hot, men jag väljer här ett hyggligt närliggande.

Men när jag sitter och snackar om hotet från öst, vad är det då vi hör? Jag jobbar sedan några år inom försvarsområdet. Är det bara det gamla vanliga med att en statlig byråkrati alltid vill svälla, alltid ha mer resurser? Nja, jag tycker förstås att argumenten står på egen hand. Jag personligen har dessutom även med dagens blygsamma försvarsanslag mer att göra på jobbet än jag riktigt hinner med, och det ska till extraordinära nedskärningar för att jag ska bli friställd. Mitt snäva egenintresse av ökade försvarsinslag törs jag påstå är ringa.

Nå. Utgående från vad vi sett de senaste dagarna. Det som inte torde undgått någon är att Ryssland åter brukat vapenmakt för att invadera ett grannland.
(Parentes: jag är inte i alla lägen emot att ett land går in i ett annat, speciellt inte om det kan motiveras med skydd av befolkningen. Men det är inte det som händer här. Längre diskussion om folkrättens för- och nackdelar får sparas till senare.)
Bland vad man kan tänka sig att någon missat:
* Ryssland har samtidigt hållit en stor militärövning i nordväst, med udden mer mot Polen et al. Meddelandet är tydligt: ”Vi har förmåga att uppträda kraftfullt på flera fronter samtidigt. Lägg er inte i.”
(Edit: och nu, bara minuter efter publicering, ryktas att Ryssland testskjutit interkontinental missil. Subtilitet är inte deras grej.)
* Sverige åtnjuter inte någon speciell fredad status. Sverige har av Ryssland pekats ut som en kraft bakom revolutionen i Kiev. Det genomförs en synligt upptrappad underrättelseinhämtning riktad mot Sverige. Ryssland har också flera gånger de senaste åren övat flyganfall mot Sverige. När andra länder gör sådana saker brukar det vara lätt att tolka budskapet; en demonstration av förmåga till våldsutövning. Det finns ingen anledning att tolka övningarna mot Sverige annorlunda.

Ukrainas säkerhetspolitik har vidare varit påtagligt likt Sveriges. Man har inte hållit uppe sin egna militära förmåga. Däremot har man samarbetat mycket med USA och Nato, i förhoppning om att intjänad goodwill ska fungera som en försäkring om det bränner till. Faktum är att man haft väsentligt större garantier än Sverige har; USA och Storbritannien lovade -94 att skynda till Ukrainas hjälp vid behov. Det har nu visat sig att när det verkligen gäller har man inte ett dugg att hämta. Antingen är man med i Nato eller också är man det inte. Ukraina och Sverige – inte.

Det verkar råda västlig enighet om att Rysslands anfall mot Ukraina inte kan motiveras rationellt sett till risk/kostnad/vinst. Vad det betyder är att sådana analyser för framtida scenarier inte är tillförlitliga.

För att ändå försöka gissa framåt så är Sverige knappast ett primärt mål för Putin. Däremot kan vi relativt lätt dras in i en kris. Den förevändning som Ryssland använt för att ge sig på Georgien och Ukraina skulle utan svårighet kunna användas mot baltstaterna också. Det vore inte första aggressionen i den riktningen; minns cyberkriget när det flyttades på en kommuniststaty.
Tröskeln för att anfalla någon eller flera av baltstaterna är betydligt högre än för Ukraina. De är med i Nato, och blir ett Nato-land anfallet har övriga medlemmar en skyldighet att hjälpa till. Sverige har för övrigt också lovat att hjälpa till ifall baltstaterna skulle bli anfallna, så om vi har någon som helst avsikt att stå vid vårt ord har vi redan där en väg in i krisen.
Men hur mycket är artikel 5 värd? Det har aldrig prövats ordentligt. Om Ryssland gick in i Estland, skulle USA verkligen gå i krig mot Ryssland då? Kommer man tycka att Estland är värt det? Och om USA inte kom till undsättning, skulle de europeiska länderna då våga göra det? Det skulle vara en ohygglig risk av Ryssland att ta. Men den som i dag, efter att Ukraina övergivits, inte tror att det är en kalkyl det grunnas på i Kreml vill jag kalla korkad.

Antag nu, för diskussionens skull, att Ryssland går in i en eller flera baltstater. Östersjön är redan i dag strategiskt viktig (och i Rysslands militära doktrin ingår, förutom att ”skydda” rysktalande utomlands, att skydda sina ekonomiska intressen, varibland kan räknas in gasledningen i Östersjön). I ett sådant scenario skulle betydelsen av Östersjön knappt kunna överskattas. Och genast vänds allas blickar mot Östersjöns naturliga hangarfartyg, Gotland.
Har man väl gått in i baltstaterna vore det väl en no-brainer att lägga beslag på Gotland också. Gotland, som hör till ett allianslöst och i stort sett försvarslöst land, medan Nato är upptaget med att oroa sig över de stater som faktiskt hör till Nato.

Det behöver inte vara fråga om en permanent annektering av Gotland. Men man måste fråga sig: är man okej med ett sådant scenario? Om man inte är det så bör man verka för att uppgradera Sveriges förmåga att hävda eget territorium. Att ensamma stå emot ett fullskaligt anfall från Ryssland är inte realistiskt, men man kan alltid försöka bygga en tröskel hög nog för att ett sådant företag ska vara kostsamt. Ryssland har av tradition varit berett att ta förluster, men det är inte samma sak som att man helt struntar i dem.
Det finns här (minst) två sätt att se på tröskelresonemanget. Det ena är det jag just beskrev. Det andra är att Ukraina inte hade någon tröskel, och att det hittills avstyrt blodbadet. Genom att man inte har något annat val än att lägga sig platt alltså. Tja, vi kan inte veta att Ryssland rullat in även om Ukraina haft en högre försvarsförmåga. Kanske hade de gjort det. Kanske hade det blivit blodigt (vilket det förstås fortfarande kan bli).
Men vad vi faktiskt vet är att Ryssland utnyttjade frånvaron av tröskel till att invadera. Det hjälpte de facto inte att se snäll ut.

Ja. Det är ett scenario jag kan se framför mig.
Men tror jag på det?
Nu när jag piskat upp invasionsbilder ett tag, tror jag att det är vad som väntar? Tror jag att Ryssland kommer chansa på att gå in i Natoländer och ta terräng runtom i Östersjön?
Nej, det tror jag inte.
Men att avfärda det som en möjlighet verkar inte speciellt intelligent.

Jag tror inte heller att huset vi bor i kommer brinna ned. Men vi har ändå brandvarnare och hemförsäkring.

Vår beredskap är högmod

lördag 1 mars, 2014

Om vi nu inte kan ha ett försvar, kan vi åtminstone ha lite försvarsdebatt?
För på dagen ett år sedan skrev jag Fänrik Snåls sägner, ett inlägg i vilket jag pläderade för att Sverige borde skaffa sig åtminstone någon förmåga att hävda eget territorium. Då liksom i senare diskussioner fick jag mothugg som gick ut på att Ryssland inte är något att oroa sig över, att de har låg kapacitet och ingen intention att ge sig på grannar.
I skrivande stund är det svårt att veta exakt vad som händer i Ukraina, men så mycket kan man säkert säga som att Ryssland med vapenmakt gått in i ett grannland. Igen. Jag är nu inte i alla lägen emot att ett land går in militärt i ett annat, men i just detta fall är det svårt att hitta några förmildrande omständigheter.
Och det illustrerar ytterligt väl varför Sverige bör ha förmåga till självförsvar.

Min poäng är inte att Sverige och Ukraina är i samma läge. Uppenbarligen är vi inte det. Skillnaderna är fler än likheterna, jag tänker inte ens börja räkna upp dem. Däremot kan vi se att Ryssland har kunnat agera obehindrat; Ukraina har inte kunnat hävda eget territorium. Och landet som för några år sedan inte verkade långt från Nato-medlemskap, vad får de för hjälp? Obama har hotat att skicka ett mejl utan ”kind regards” på slutet till Putin, typ.

Poängen med militär förmåga i eget territorium är inte nödvändigtvis att man ska vinna ett långt och fullskaligt krig mot Ryssland. Poängen är att det ska kosta att agera militärt mot en. Och helst ska det vara dyrt. Det kallas tröskeleffekt, och jag var inne på det i inlägget jag länkar till ovan. Om en anfallare kan räkna med väsentliga förluster tänker sig nog denne för innan något sätts igång. Om man däremot kan räkna med att göra lite som man vill utan att den andra parten kan bita ifrån – som Ukraina uppenbarligen, och som Sverige i dag – då blir tröskeln för att använda vapenmakt farligt mycket lägre. Och det behöver inte handla om fullskaliga invasioner med följande annektering, det kan vara mer begränsade kränkningar som man ändå helst skulle vara utan.

FOI släppte för bara några dagar sedan en studie om just tröskelförmåga. Jag har inte mer än öppnat den, men troligen finns där en hel del matnyttigt för den intresserade.
Och intresserade bör vi vara. Om och hur Sverige ska organisera sitt försvar bör inte vara en angelägenhet bara för militärer och försvarspolitiker. Det är också, inte helt olikt skolan, en långsiktig verksamhet. Det tar lång tid att bygga upp förmåga. Vi borde ha börjat prata ordentligt om det här för flera år sedan. Att vi nu är sena gör inte att vi lika gärna kan låta bli.

Så, till att börja med, skulle inte partierna kunna berätta om hur de ser på Sveriges försvar, ställt i relation till utvecklingen i närområden? Och i vilken utsträckning vi ska kunna försvara oss? Och hur? Och vad det får kosta?
Och om de inte berättar det oombett kanske vi kunde fråga dem?
För jag hoppas att vi vill veta.

…och jag som har ett i stort sett färdigt inlägg om arbetstidsförkortning, och ett halvfärdigt om ekonomisk tillväxt. Men alltid kommer något emellan. Är det inte förkylning så är det rysk invasion av grannland. Hej och hå.

Att tänka fritt är stort men tänka shit pommes frites är störigare

torsdag 5 december, 2013

Det är lag på att alla ska tycka till när det presenteras PISA-data om skolan, och nu har turen kommit till mig.
Givetvis har det högljutt tyckts att detta visar att Björklunds senaste uppsättning skolreformer inte fungerar. Vare sig man gillar reformerna eller inte är det inte en slutsats man kan dra. Jag ska erkänna att jag inte har örnkoll på alla skolreformer som genomförts, men det stora lasset kom väl 2011. Det är två år sedan. De elever som 2012 testades i den här PISA-omgången har gått i stort sett hela sitt skolliv i den gamla skolan. Om 2011-reformerna får någon effekt kommer de inte att synas på en bunt år än.
Men om det inte är 2011-reformerna som ställt till resultaten, vad är det då? Hur kommer det sig att det enligt PISA går sämre och sämre för den svenska skolan?
Jag tror inte att någon verkligen vet det. Men jag tänkte diskutera två hypoteser som ofta kommer upp, utan att för den skull hävda att det är de enda tänkbara förklaringarna.

Lärarutbildningen
Jag tycker inte att det i dag pratas så mycket om lärarutbildningen, men för några år sedan var den mycket på tapeten. Och nog verkade det finnas fog för kritik. Någon kanske minns Zarembas artikelserie på temat. Själv minns jag anekdotiskt hur ingen av de lärarstudenter jag pratade med för typ tio år sedan var nöjd med nivån. Jag minns den nästan färdiga matte- och NO-lärare jag labbade med på en grundläggande astronomikurs, och som tycktes sakna både matematiska grundkunskaper och matematiskt tänkande. Jag har ingen länk tillgänglig, men jag vill också minnas att utbildningen fick rätt hård kritik från mer formellt håll.
Det betyder inte att alla utexaminerade lärare från den tiden är dåliga. Jag misstänker att minst en av dem jag pratade med är en utmärkt lärare. Men det är i så fall hens egen förtjänst, inte lärarutbildningens. Jag tror att jag är en duglig civilingenjör, men det hade jag inte varit om inte utbildningen, trots sina fel och brister, på det hela taget varit bra. Har man en undermålig lärarutbildning kan man inte förvänta sig att snittläraren blir bra, och om snittläraren inte är bra lär det avspegla sig i skolresultaten.

Okej. Låt oss anta att lärarutbildningen under lång tid varit en starkt bidragande orsak till dagens sjunkande resultat. Låt oss också anta att de reformer utbildningen genomgått nu gjort det till en utmärkt utbildning. När kan man då förvänta sig resultat?
Det räcker förstås inte med att det börjar studenter på den nya utbildningen.
Det räcker inte heller med att det, fyra-fem år senare, börjar examineras lärare från nya utbildningen.
De måste antagligen också hinna bli det dominerande inslaget på sin arbetsplats. Det lär ta storleksordningen två decennier till.
Sedan måste dessutom elevkullarna gå igenom skolan som präglas av lärarna som gått igenom den nya utbildningen. Det är ytterligare en bunt år.
Sammantaget kan man förvänta sig att ett ordentligt genomslag kan fås efter i runda slängar trettio år.
Trettio år.
Den här aspekten av problemet är inget man ser en förändring av från en regeringsmandatperiod till en annan, hur genomgripande, bra eller dåliga reformerna än är.

Det fria skolvalet
Det fria skolvalet är mer populärt att angripa i dag; det tas upp så snart tillfälle ges, till exempel i DN alldeles nyss. Dessa attacker bär ofta en ideologisk prägel, men det behöver inte med nödvändighet betyda att det inte ligger något i dem. Jag har till exempel ofta en ideologisk ståndpunkt i mycket av det jag skriver om, men vill gärna tro att det inte förvandlar allt till snömos.
Låt oss därför, för diskussionens skull, anta att det fria skolvalet är en starkt bidragande faktor till sjunkande PISA-resultat, och att mekanismen är att duktiga elever tenderar att välja samma skolor vilket ger segregering.
Betyder det att man, som vissa vill, bör avskaffa det fria skolvalet?
Nej, det gör det inte.
Tanken att skolan inte var segregerad förr är befängd. Den var bara segregerad på ett annat sätt – då efter bostadsort. Att bostadsmarknaden dras med betydande segregering är det i sin tur ingen som brukar bestrida.

Jag är uppvuxen i ett otroligt medelklassigt område, och mina skolklasser har i allt väsentligt varit en homogen sammanslutning av lokala medelklassbarn. Nu och ett tag till bor jag i centrala Stockholm, granne med ett gymnasium. Gående till och från det gymnasiet ser jag hyggligt stora mängder elever med uppenbar invandrarbakgrund. Jag kan givetvis inte veta att de inte bor i city, men en hastig blick på de boende i kvarteren här gör det långsökt att alla dessa elever bor i innerstan. Vore det inte för det fria skolvalet skulle de inte ha en chans att få gå i den här skolan. Boende i Husby skulle i skolan bara träffa andra som bor i Husby, och boende i innerstan skulle bara träffa andra som bor i innerstan. Det är segregering.
Precis varför de har valt innerstadsskolan vet inte jag. Jag vet inte om det är en extra bra skola. Men det kommer inte an på mig att välja åt dem. Ska man ta ifrån eleverna och deras föräldrar rätten att välja skola ska man ha väldigt bra skäl till det.

Är det då inte väldigt bra skäl att vilja hejda dagens segregering och sjunkande PISA-resultat? Tja, målet är vällovligt men medlet fel. Det vilar på idén att duktiga elever är skyldiga att vara förebilder åt mindre duktiga. Att de duktiga ska pytsas ut som någon sorts maskotar eller harar, och dra de mindre duktiga efter sig. Det är att göra de duktiga barnen inte till mål i sig, utan till medel för andra. Redan där borde man dra öronen åt sig. Gör man inte det kan jag fortsätta med att en sådan lösning lägger vuxenvärldens skolmisslyckande på barnen. När man inte lyckats ordna en skola som klarar av att få med sig alla barn, då säger man alltså att det är de duktiga barnens ansvar att fixa de mindre duktiga barnens skolgång? I vilken värld låter det som en hygglig lösning?

Den skarpsynte läsaren ser att jag inte presenterar någon egen lösning på just det här problemet (om vi nu alltså för diskussionens skull utgår från att problemet är reellt). Men att man inte har en bra lösning innebär inte att vilket förslag som helst är bra. Att avskaffa det fria skolvalet är helt enkelt fel väg.

Det finns fler skäl till varför skolvalet bör behållas.
Om elever placeras på skola efter bostadsort betyder det att skolor är garanterade ett visst elevunderlag. Detta har mer karaktären av skolans rätt till elever än elevens rätt till skola. Man kan i princip tänka sig att det ger långsiktighet för att utveckla verksamheten, men att ta bort det yttre förändringstrycket brukar inte göra underverk för utveckling. Tvärtom har man kunnat se att kommunala skolor i områden med mycket friskolor har behövt rycka upp sig – och också har gjort det.

Slutligen ska sägas att även om jag nu alltså, för diskussionens skull, utgått från att det fria skolvalet inverkat menligt negativt på skolresultat ska man inte för den skull vara säker på att så verkligen är fallet. Andra som tittat ingående på frågan kommer fram till att ”Sammantaget ser vi inga dramatiska effekter, vare sig positiva eller negativa, av de ökade möjligheterna att välja skola”. Skolverket själva säger att det inte går att dra några säkra slutsatser om skolvalets effekt på resultaten. Om effekten var stor borde den rimligen vara akamediskt välbelagd nu. Så tycks inte vara fallet.
Att avskaffa det fria skolvalet skulle, menar jag, vara fel även om det vore skyldigt till resultatnedgången. När det nu inte verkar finnas ordentliga data som tyder på att skolvalet verkligen är boven vore det förstås än mer galet att ta bort det.

Kommunaliseringen och resurserna
Som extranummer ska jag beröra två förklaringar till som ibland framförs, skolans kommunalisering och bristande resurser. En synbarligen plausibel iakttagelse är att medan skolan för staten är en investering för framtiden, är den för en enskild kommun mer en kostnad i budgeten. Kommunerna ska därför behandla skolan sämre än staten. Vad som talar emot det är att, som jag uppmärksammade för några inlägg sedan, skolan fått mer och mer resurser; skolan har aldrig haft så mycket pengar som i dag. Även om man förstås inte kan utesluta att det skulle gå att göra bra saker med ännu mer resurser innebär det att man rimligen kan utesluta resursbrist som orsak till kraftig nedgång i resultaten. Och om kommunaliseringen ställt till med elände så verkar det inte vara genom att strypa pengakranen.

Så.
Vad är kondensatet av det här inlägget? Vad ska vi göra?
Kondensatet är egentligen vad vi inte ska göra. Vi ska inte drabbas av panik. Vi ska inte hemfalla åt ”Vi måste göra något. Detta är något. Alltså måste vi göra det.” Vissa frågor kanske tål att användas vårdslöst som trubbigt tillhygge att tillgripa i sluggerdebatt. Skolan gör det inte. Undviker vi oöverlagda paniksvängar har vi kanske inte vunnit, men vi har i alla fall undvikit att göra saken än värre.

Flexible Demeanour

tisdag 3 december, 2013

Om föräldraförsäkringens delning, del jagvetintevad

I förra inlägget skrev jag att ibland är det nästan svårt att veta om man håller med sig själv. Det här är ett exempel på det.
Jag har länge argumenterat för att föräldraförsäkringen bör individualiseras; inlägg på temat finns här, lite äldre men utförligare här, och ännu äldre och ännu utförligare här. För den som inte ids gå tillbaka och läsa gamla inlägg är detta ett kondensat av argumentationen:
Man ska inte blanda ihop negativa rättigheter (inte bli hindrad från att stanna hemma) med positiva rättigheter (tvinga andra att betala mig för att stanna hemma). Man ska självfallet få stanna hemma så mycket man vill. Däremot finns ingen anledning för staten att betala för ett system som gör det rationellt att diskriminera kvinnor på arbetsmarknaden. Det kommer alltid att finnas folk som vill diskriminera andra på irrationella grunder, men föräldraförsäkringens utformning i dag gör det rationellt att diskriminera kvinnor. Det finns rätt gott om data som ger stöd till att det fungerar så.
En föräldraförsäkring som delas lika mellan föräldrarna skulle ta bort det rationella i att förvänta sig att unga kvinnor kommer vara borta från jobbet mer än unga män.

(Semantisk fundering: om det är rationellt att diskriminera någon, är det då fortfarande diskriminering?)

Men nu på sistone har jag börjat undra om jag är rätt ute. Och obs, det har inte att göra med att jag själv blivit förälder. Inte uppenbart i alla fall. Det är inte heller så att jag inte håller med om mina argument ovan. Jag tycker fortfarande det är ett sunt resonemang.
Vad som hänt är att Centern lanserat ett förslag som i korthet går ut på att föräldradagar ska kunna överlåtas till andra än föräldrarna. Det kan exempelvis handla om syskon eller föräldrar som tar ledigt från sina jobb för att rycka in när det behövs. Jag tycker det låter som ett bra förslag.
Däremot har jag inte helt lätt att se hur det skulle kunna förenas med individualiserad föräldraförsäkring.

Så nu vet jag inte riktigt vad jag tycker.

Mardrömmen om paradiset

tisdag 5 november, 2013

Planen var egentligen att fila på inlägg om kärnkraft, men återigen såg jag något på Facebook som bara måste bemötas, enligt principen ”Someone is wrong on the internet”.
Duty Calls

Den här gången är det en artikel i Guardian av Vandana Shiva: How economic growth has become anti-life
Jag läste den och fann den vara ett hopkok av saker som är typ sanna, ord som inte betyder något och rena falsarier. Jag har inte ork att fiska den i uttömmande detalj, men vill ändå prata om de grejer jag studsade mest inför.

Läsandet började inte med en helt okritisk inställning, kan jag erkänna på en gång. Jag tyckte jag kände igen Vandana Shiva som namnet på någon som länge bedrivit en gravt pseudovetenskaplig kampanj mot allt vad GMO-teknik heter. En snabb sökning bekräftar detta. Förutom att kalla GMO-grödor generellt giftiga och påstå en rad direkta felaktigheter om dem jämställer hon GMO-odling med att – håll i er nu – rapists should have the right to rape.
Det bådar inte så gott. Tydligt läge att ta sådant hon skriver med ett lass salt.
Nu handlar inte just den här artikeln jättemycket om GMO, så låt oss ändå titta på den.

Hon börjar med att kritisera begreppet BNP. Hon skriver:
In effect , “growth” measures the conversion of nature into cash, and commons into commodities.
Det är inte sant. Möjligen fanns en tid då BNP stod i någorlunda direkt proportion till hur mycket av marken man gräver upp, men så är det inte längre. I utvecklade ekonomier är tjänsteproduktion en mycket stor del av den ekonomiska aktiviteten. Inte heller varuproduktionen står i direkt proportion till hur mycket mark man gräver upp. En modern telefon, tio gånger bättre än en gammal, tar inte tio gånger så mycket resurser i anspråk för sin tillverkning. Moderna Ikea-möbler är mycket möbel på lite material. Vidare återvinns material i större och större utsträckning.
Den tillväxt Shiva målar upp är en halmgubbe.

Healthy societies and communities do not contribute to growth, but disease creates growth through, for example, the sale of patented medicine fortsätter hon.
Vad sjutton säger hon? Är det fel att utveckla och tillverka mediciner? Var alla friska innan vi fick någon tillväxt att tala om i världen? Hur kan någon bli tagen på allvar efter att skriva sådant dravel?
Det låter också mycket som myten om att pangade skyltfönster är bra för ekonomin, något vilken nationalekonomisk nybörjare som helst kan tala om är ett grundläggande tankefel.

Hon verkar också hävda att jordbruk med icke-GMO-grödor inte genererar något som räknas in i BNP. Det är det nog många som blir förvånade av att höra.

Hon fortsätter: And ever since seed monopolies have been established, farmers debt has increased. More than 270,000 farmers caught in a debt trap in India have committed suicide since 1995.
Det där är ett argument som dyker upp då och då. Jag erkänner att jag inte minns detaljerna, men hävdar bestämt att det övertygande visats att självmordsvågen i Indien inte är kopplad till GMO, utan om något snarare allmän missväxt, dåliga handelsförutsättningar och ett synnerligen olyckligt ersättningssystem för familjer där fadern begått självmord.

Forts: Poverty is also further spread when public systems are privatised. The privatisation of water, electricity, health, and education does generate growth through profits. But it also generates poverty by forcing people to spend large amounts of money on what was available at affordable costs as a common good. When every aspect of life is commercialised and commoditised, living becomes more costly, and people become poorer.
För det första är jag beredd att satsa en halv melon på att hon inte har bra data på att privatiseringar generellt skapar fattigdom. Om det fanns sådana data skulle vänstra planhalvan i svensk politik för länge sedan ha drämt dem i huvudet på den högra planhalvan.
För det andra är hon sannolikt fel ute när hon skriver ”what was available at affordable costs as a common good”. Typiskt för fattiga länder där man privatiserat el- och vattentillförsel är att el och vatten på papperet var billigt tidigare men i praktiken inte fanns tillgängligt. Gratis vatten är värdelöst om man inte kommer åt det.

Sedan blir det galnare och galnare. Vi får ta det bit för bit.
As long as economics was focused on the household, it recognised and respected its basis in natural resources and the limits of ecological renewal. It was focused on providing for basic human needs within these limits.
Mmm, eller hur. Vilken tidsperiod i mänsklighetens historia menar hon har tagit sådana hänsyn? Vi vet att jägar- och samlarsamhället är brutalt ohållbart för fler än några miljoner människor. Under antiken skövlades skogar. Gruvdrift har fram till i modern tid varit spektakulära miljökatastrofer. Jordbruk har i allmänhet inte varit speciellt hållbart. Hon pratar om ett samhälle som aldrig funnits. Det borde vara uppenbart för de flesta läsare.
Economics as based on the household was also women-centered.
Ja just det, kvinnan som alltid haft en så bra ställning i samhället men som de senaste decennierna fått se sin situation kraftigt försämrad.
Är det någon som går på det här?
While the destruction of nature has been justified on grounds of creating growth, poverty and dispossession has increased. While being non-sustainable, it is also economically unjust. (…) When economies are measured only in terms of money flow, the rich get richer and the poor get poorer.
Har hon helt missat det enorma, aldrig någonsin tidigare i världshistorien skådade, lyft ur fattigdom och armod som pågår? Har hon missat att vi, just tack vare handel och tillväxt, börjat tala om att nästan utrota den absoluta fattigdomen de närmaste decenneierna? Det hon skriver är inte bara direkt fel i sak. Genom att söka stoppa de processer som hjälper de fattigaste bidrar hon också själv till att hålla människor i fattigdom.
Hon har också, som jag redan varit inne på, fel om miljöeffekterna av tillväxt. Det stämmer att generellt när tillväxten i en region tar fart ökar också miljöförstöringen. Men sedan, när man når en viss nivå av mänskligt välstånd och ens överlevnad inte längre är direkt hotad, börjar folk bry sig om miljön, vilket också avspeglas i den ekonomiska aktiviteten. Inte bevis, men exempel på detta är att du som läser detta förmodligen tycker att miljöpolitik är viktigt, och att Sveriges miljö torde vara väsentligt bättre i dag än för 40-50 år sedan. Tillväxt och miljöhänsyn står inte i motsatsförhållande.

Sedan trappar hon upp det ännu mer.
the demands of the current model of the economy are leading to resource wars oil wars, water wars, food wars.
Om det var sant skulle vi, med tillväxtens och kapitalismens framväxt, se mer och mer krig. Ändå är det precis tvärtom. 1900-talet har varit det fredligaste århundrade vi känner till, världskrigen inräknade. Och trenden fortsätter, delvis tack vare internationell handel som gör krig mindre och mindre attraktivt. Färre och färre dödas i konflikter. Ett människoliv har aldrig värderats så högt som i dag.

Sedan, efter några parabler i mycket högt tonläge, skriver hon
This is not an end to poverty. It is an end to human rights and justice.
Dymedelst spottande i ansiktet på alla som faktiskt lyfts ur fattigdom, och alla som för första gången kommer i åtnjutande av något som liknar mänskliga rättigheter och rättvisa. Laglöshet, fattigdom och slavliknande förhållanden är något som i mycket högre grad hör hemma i outvecklade jordbrukssamhällen än i de samhällen som upplevt den tillväxt hon går loss på.

Den dörr hon slår in när hon påpekar att BNP inte fångar alla aspekter av mänskligt liv är redan vidöppen. BNP är ett hyggligt mått på ekonomisk aktivitet, men det är ingen som påstår att det beskriver all ekonomisk aktivitet, än mindre att det är ett entydigt mått på mänsklig livskvalitet. Den insikten kan man nå utan att gå vilse i konspiratoriskt romantiserande av fattigdom. Ungefär samma med miljön. Ingen påstår att alla miljöproblem är lösta, men slutsatsen att vi därför ska motarbeta ekonomisk tillväxt är minst sagt långsökt.

Vandana Shiva tycks ha skrivit sin text isolerad från basal faktakontroll och i en anda av hisnande historielöshet. Det är möjligt att den är skriven i en känsla, ägnad att frammana en känsla hos läsaren. Och känslor har man förstås rätt att ha. Men skulle vi basera vårt handlande på Shivas teser skulle fler svälta, fler vara fattiga och miljön skulle inte bli bättre. Det bästa den här texten kan kallas är aningslöst romantiskt svärmeri.

Städning i familjepolitiken

torsdag 1 augusti, 2013

Två tunga C-företrädare skriver på SvD Brännpunkt om angelägna delar av familjelagstiftningen att modernisera. Det handlar huvudsakligen om vem som under vilka omständigheter räknas som förälder. Det är på sätt och vis inget märkvärdigt, det har länge varit uppenbart att dessa områden är i behov av uppdatering. Men även sådant som framstår som no-brainers kräver att någon tar itu med dem. Lagstiftningen kommer inte uppdatera sig själv ens när det är uppenbart att gällande lagar är förryckta (vilket gjorts generande tydligt av Radiotjänst). De här familjelagarna har länge varit uppenbart föråldrade, men inget har hänt. En debattartikel är inte samma sak som att lagen ändras, men jag är i alla fall glad över att någon nu verkar ta tag i saken – och givetvis nöjd med att det är Centern som gör det.
Det betyder inte att det inses lätt exakt hur lagstiftningen ska se ut, men så är det ofta när man börjar städa. Man vet vad som behöver rensas undan och har en bild av önskat läge. Sedan får man reda ut detaljerna. Jag tror inte att det kommer visa sig att just detta är ett olösligt problem.

Jag påminns av detta om utkastet till idéprogram som lades fram inom Centerpartiet. I det första utkastet fanns en skrivning vars exakta ordalydelse undflyr mig, men som öppnade för antalsneutral äktenskapslagstiftning. I några hörn på internet diskuterades frågan ordentligt, men på det stora hela pooh-poohades den bort utan några andra sakargument än att det där, det är vi inte vana vid. Det tyckte jag var synd. Det är en relavant fråga av ungefär samma anledning som samkönade äktenskap är en relevant fråga. Det betyder inte att den är helt enkel, men den förtjänar en seriös diskussion, inte andefattigt slentrianförlöjligande.

Vare sig man vill eller inte vore det svårt att hävda att dagens avancemang på Brännpunkt är en ansats att gradvis närma sig antalsfrågan igen. Men jag får väl vara glad för det lilla, och hoppas på att mottagligheten för högre aritmetik än 1+1 gradvis kommer öka.

Reclaim Husby

lördag 25 maj, 2013

Eftersom jag bott i Husby några år i någorlunda modern tid har jag förstås extra djupa insikter i Husbysjälen, och alla måste lyssna på mig även om ämnet redan kommenterats sönder.
Eller kanske inte. Men i alla fall; jag bodde med min dåvarande sambo i Husby 2001-2005, och jag skulle vilja passa på att ge en kompletterande bild med hur jag uppfattade Husby.

Jag har de senaste dagarna läst skildringar där Husby framställs som helvetet light. Jag känner inte igen eländesbeskrivningarna. Husby var inte en vindpinad dödsskuggans dal kantad av lika delar apati och förödelse. Tvärtom vill jag frammana de där skisserna jag tänker mig att alla sett då man skulle till att bygga förorter på nittonhundratalet. En massa folk som fridsamt promenerar runt, flitigt interagerande. En levande förort. Sedan smällde man upp Vällingby et al och ingen gick runt och fraterniserade. Kallt och blåsigt blev det.
Okej. Jag känner inte Vällingby. Men överlag verkar många vara överens om att sådana där förortsskisser bara är nys.
Men –
Husby var som på skisserna.
Vuxna som gick runt och kommunicerade. Barn i olika åldrar som sprang runt och lekte med varandra. Folkliv. Myller. En levande förort!
Visst. Arkitekturen på de flesta husen är inte hisnande inspirerande, om man inte går igång på loftgångar. Men det fanns affärer och service, och Husby centrum i sig var om inte flashigt så inte heller deprimerande eller sämre försett än jämförbara lokala centra. På kort gångavstånd hade vi Kista galleria, stor, välsorterad och med då närmast unikt långa öppettider.
Det var nästan alltid folk i rörelse. Sambon rapporterade att det inte var läskigt att åka tunnelbana på kvällen, just eftersom man aldrig var ensam med någon potentiell missdådare.
Så, nu när jag förhoppningsvis bankat in att bilden av Husby som en sällsynt nedsliten öken inte har mycket att göra med det Husby jag bodde i en god del av 00-talet kan jag tillstå att mitt Husby sannolikt inte var det enda Husby. Anledningen till att det var så mycket vuxna i rörelse även dagtid var rimligen att de var arbetslösa. Vi bodde också i ett modernare hus än Husby-snittet. Kommer ni ihåg Fredrik Lindströms program ”Värsta språket”? Han hade ett avsnitt om rinkebysvenskan, vari han med ett par lokala tjejer gick förbi vårt hus. De pekade och sade ”Det där, det är Husbys Beverly Hills”. Det var inget speciellt med det huset, men det var byggt 1990 i stället för 1975 och det hade inte loftgångar. Kanske ingen jättegrej, men om man inte trivs i sin bostad inverkar det givetvis på den allmänna trivselnivån. Å andra sidan, är det vad vi talar om? Mitt hus har loftgångar, grrr?
Jag påstår inte att det inte finns socialt och materiellt förfall i Husby, men det är fel att tro att Husby bara handlar om förfall.

…och nu slår det mig att om man läser det här inlägget någon gång i den ljusnande framtid kanske man inte alls inser att vad som föranleder det här inlägget är den vandalisering och våldsanvändning – inte av någon folkmajoritet, utan av ett uppräkneligt antal ungdomar – som började i Husby och sedan spred sig till andra stockholmsförorter.

Och vad ska man då göra åt upploppen? Eftersom alla och deras mostrar redan tyckt till om det vill jag också leka den leken. Jag tror att det är viktigt att se det som två separata problem, ett långsiktigt och ett kortsiktigt, och inte blanda samman dem men inte heller glömma bort den aspekt man för tillfället inte tar itu med.
Långsiktigt – ja, vi vet att invandrare och ungdomar i snitt har det svårt på den svenska arbetsmarknaden. Det slår hårt mot en ort med Husbys demografi. Det förklarar knappast ensamt vad som händer, men det är antagligen en del av bakgrunden. Och även om så inte vore är det givetvis ett problem angeläget att komma till rätta med.

På kort sikt är det andra saker som gäller.
Närmare bestämt att ta och hålla terräng.
Jag menar att det är mycket viktigt att man gör vad som måste göras för att undertrycka kravallerna, och det utan dröjsmål. Om det betyder att man måste ställa fem poliser i varenda gathörn i Husby, jamen då är det så. Det viktiga i detta är inte bara att skydda husbybornas egendom och i förlängningen dem själva. Man måste visa gängen att det inte är de som bestämmer. Väl så viktigt, man måste visa lokalbefolkningen att det inte är gängen som bestämmer. Polisen och samhället måste vara vad jag i ett annat sammanhang sett kallas ”preferred supplier of security”, alltså den entitet som varaktigt står för tryggheten. Steg ett måste vara att tydligt visa att detta är samhällets territorium, inte gängens territorium. Det är mindre lyckat om de senare med trovärdighet kan göra gällande att Husby lever på deras villkor. Så behöver man kravallutrustade poliser är det så det får bli. Dialog är bra, men möts man av stenkastning måste en sådan aggression kunna besvaras – och undertryckas.

Det är också viktigt eftersom en vanlig reaktion på förstörelsen är att fråga gängen ”varför gör ni så här”. Det är ingen konstig fråga, men då har man också gett gängen privilegiet att sätta samtalsagendan. Att visa att bästa sättet att nå ut med ett budskap är att anlägga bränder kan omöjligen vara ett gott incitament.

Men som sagt, att bara ta i med så hårda handskar som behövs nu bör inte, får inte, betyda att man sedan låter bli att ta sig en funderare på den mer långsiktiga problembilden; en bild som jag nästan helt låter bli att diskutera i det här inlägget. Tanken var mest att berätta om det Husby jag levde i, och som var ett annat Husby än det jag läst om de senaste dagarna.

Frihandelns uteblivna välsignelser

torsdag 9 maj, 2013

Med anledning av en artikel i SvD, ”Afrika reser sig – men inte afrikanerna”.
Det sägs i artikeln att

Handel och globalisering har infriat många löften om ökat välstånd och höjd levnadsstandard för människor över hela världen, men har också spätt på klyftorna mellan rika och fattiga i utvecklingsländer.

–Där har globaliseringen inte fungerat. Borde vi vara förvånade? Ja, utfallet går emot en mycket väletablerad teori, säger Eric Maskin.

Teorin om så kallade komparativa fördelar utgår från att varor är rörliga men att produktion och arbetskraft stannar inom nationens gränser. Under tidigare globaliseringar höll teorin, men den har spruckit under senare decennier.

Jag brukar säga att jag känner till få eller inga länder som nått välstånd utan omfattande handel med omvärlden, så jag jag känner ett behov att replikera här.
Och det går ut på att ”nödvändig” inte är samma sak som ”tillräcklig”. Jag tycker att argumentationen sådan den presenteras i artikeln inriktar sig på en halmgubbe. Ja, (fri-)handel och globalisering är en nödvändig komponent för att lyfta människor ur fattigdom, men det är inte ensamt tillräckligt, och det tror jag inte man brukar påstå heller. Det behövs, eller underlättar i alla fall stort, att ha en fungerande rättsstat stat med rule of law (vad det nu kallas på svenska). Utan en åtminstone rudimentär infrastruktur kan det också vara svårt att nå några påtagliga resultat. Detta är faktorer som i stor utsträckning brister eller saknas helt i nedslående stora delar av Afrika, även om situationen över lag förbättrats påtagligt.

Ytterligare en faktor som ligger Afrika i fatet är att även om handeln med länder utanför Afrika ökat kraftigt finns det fortfarande skyhöga handelshinder mellan många länder inom Afrika. Sådant kan ha än större betydelse än till exempel EU:s med rätta bespottade tullmurar.

Slutligen kan jag på ren spekulation misstänka att Hernando de Sotos bok ”Kapitalets mysterium” (som jag själv bara läst delar av) är rekommenderad läsning för den som funderar på varför kapitalismens segertåg till vissa delar kommit av sig i vissa hörn av världen.

Fänrik Snåls sägner

fredag 1 mars, 2013

eller
Ett försvar mot ryska ABBA

Försvarsdebatten har varit ovanligt ljudlig på sistone, i betydelsen att den alls hörs. Jag tar tillfället i akt att ge mig in i den. Som läsaren kanske vet jobbar jag i försvarsrelaterad verksamhet, så på så vis kan man hävda att jag är part i målet. Samtidigt gör det att jag, även om jag inte är någon expert – vilket jag verkligen inte är – kommer i kontakt med frågorna mer än jag annars skulle gjort.

Alldeles nyss har vi sett en nätturné med en rysk ABBA-video som driver både med det svenska försvaret och svensk ryssrädsla. Jag tyckte den var rätt rolig, men det betyder inte att dess satiriska poäng är korrekt. En sak har den i alla fall rätt i. Det är inte alltid det skrivs rakt ut, men när man oroar sig över Sveriges förmåga att hävda sitt territorium är det Ryssland man oroar sig över. Det är inte Norge, inte Finland, inte USA. Det är Ryssland.
Tanken att Ryssland ska invadera Sverige i absolut närtid kan tyckas absurd, av den enkla anledningen att den är det. Men det är en halmgubbe. Det är ingen (ingen vettig) som tror att det kommer hända. Men det är heller inte det frågan gäller.

Ryssland å sin sida. Av allt att döma är tiden förbi då Rysslands strävan var att accepteras av väst. Nu driver man en medvetet antivästlig agenda, stundom med inslag vars enda rimliga funktion är att frustrera väst. Det är möjligen mest av inrikespolitiska skäl, men vad spelar det för roll?
Demokratier tenderar att inte kriga mot varandra, men Ryssland uppfyller inte grundkraven för att vara en demokrati. Det är kanske mycket att kalla Ryssland diktatur, men det är inte så himla långt därifrån. Ryssland blygs inte heller för att bruka våld mot närliggande stater – och nu pratar jag inte historiskt, utan på senare år. Efter många års förfall satsar man också hårt på att bygga upp sin försvarsmakt igen.

Och så Sverige. Som blottlagts i senaste tidens debatt har Sverige i dag en mycket begränsad försvarsförmåga. Jag var tills relativt nyligen själv inte medveten om hur långt det gått. Som mest har jag för mig att Sverige kunnat skaka fram 39 brigader. När jag gjorde militärtjänsten låg det nog på tjugo-nånting.
I dag pratar Försvarsmakten (FM) drömmande om att inom sisådär fem år eller så, förutsatt att det skjuts till mer pengar, kunna återta förmågan till brigads strid. Alltså en brigad. För det har vi inte i dag.
Försvarsanslagen har i reala termer krympt kraftigt de senaste decennierna samtidigt som prioriteringen varit kostsamma internationella insatser. ”Kostsamma” är inte samma sak som ”felsatsade”, men det är val som har konsekvenser. Detsamma gäller det nyligen beslutade JAS Gripen-köpet. Från regeringshåll har det hävdats att det i stort sett inte ska påverka övrig försvarsverksamhet negativt, men det är inte så mycket att vilseleda som att blåljuga. Hyveln och yxan far nu fram över FM i det monetära vakuum som Gripen lämnar efter sig. Det betyder inte att det är fel att köpa Gripen, men det är fel att tro att det inte kostar att ha ett fungerande försvar. Mer flygplan utan mer resurser innebär att övrig förmåga går ned.

Jag skrev att ingen förväntar sig en rysk invasion i närtid, och så är det. Men där har vi tre nyckelord: Förväntar, invasion och närtid. Jag tar dem i omvänd ordning.
Närtid: Nä, det kommer inte luftlandsättas en division kosackdansande hunner i Kungsträdgården till Valborg. Men ingen vet vart Ryssland är på väg, förutom att det är åt fel håll. Att återuppbygga försvarsförmåga tar tid. Inte ens med kraftigt ökade resurser skulle det gå fort. Om man väntar tills man kan bekräfta ett omedelbart hot har man väntat för länge.
Invasion: Det behöver inte vara fullskalig invasion för att vara allvar. Det kan röra sig om mer begränsade territorialkränkningar. Sådana pågår lite varstans i världen utan att det blir fullt utvecklat krig. Tröskeln för att ta sig friheter med en annan stats territorium sjunker dramatiskt om man vet att det inte finns något att sätta emot en kränkning.
Förväntar: Det blir alltid en fråga om vad man bedömer är sannolikt och osannolikt. För femton år sedan var det rimligt att betrakta Ryssland som ute ur leken. I dag är det inte så. Men man kommer aldrig kunna vara helt säker på något, och var man vill lägga ribban för sin osäkerhet bestämmer budgeten. Fast i dag är det ju tvärtom: man bestämmer budgeten och avpassar hotbilden efter det.

Jag tycker att det är rimligt att Sverige skaffar sig en högre försvarsförmåga än i dag. Det betyder inte att vi ska gå tillbaka till ett värnpliktsbaserat invasionsförsvar à la 1993, men vi får i dag bokstavligt talat väldigt lite bang for the buck. Att lägga de pengar vi ändå lägger på försvaret och inte kunna stampa fram en endaste stridsduglig brigad, det kan inte vara en lyckad kompromiss. Likväl är det inte rimligt att betrakta önskan till åtminstone någon förmåga att hävda sitt territorium som överdrivet krigshetsande.
Vad ska man göra då? Det är lätt att sitta och skrika på pengar, men de pengar man lägger på FM kommer vara pengar man inte lägger på något annat. Det bör man inte vifta bort, men det är inte ett tillräckligt argument emot. Alla statliga verksamheter konkurrerar med varandra om pengar, och det är inte självklart att försvaret ska vara sist i kön. Visst finns det särintressen i försvarssvängen, men försvaret av Sverige är ett svenskt allmänintresse även om man förhoppningsvis aldrig behöver få användning för det – ungefär som en hemförsäkring.
Det ropas ibland på att Sverige ska gå med i NATO. Jag tror i och för sig att det vore en bra idé, men det är inte ett sätt att spara pengar om man har den minsta intention att följa NATO:s regler, som bland annat säger att man ska lägga väsentligt mer på försvaret än vad Sverige gör i dag. (Det är förvisso få NATO-länder som verkligen lever upp till den regeln.)
För vissa statliga satsningar kan man räkna med låga nettokostnader. Att avskaffa värnskatten till exempel skulle antagligen betala sig självt på lite sikt. Jobbskatteavdraget är förmodligen till väsentliga delar självfinansierande. Men jag har svårt att se att en satsning på försvaret skulle fungera så i någon större utsträckning.

Nu känns inlägget en smula spretigt, så jag sammanfattar för säkerhets skull.

  • Jag tycker att Sverige bör höja sin försvarsförmåga.
  • Att höja Sveriges försvarsförmåga kommer kosta pengar.
  • Jag har inget färdigt svar på varifrån de pengarna ska tas.

Det här är första blogginlägget på jättelänge. Så kan det gå. Det är ju det här med småbarn.

Ynkliga profetior 2013

fredag 4 januari, 2013

Ja, så var det dags för spådomsfrukosten, och jag hade bara förberett en enda profetia. Jag hittade på några till vid sittande frukostbord, och det var i och för sig så jag gjorde förra året också, men geisten infann sig inte riktigt i år.
Här är i alla fall de fåtaliga profetiorna:

Vartefter det kommer mer detaljer om Googles Project Glass blir det allt tydligare att det kommer bli awesome. (Wikipedia, Google+) Det här var den förberedda.
Måste. Ha.

SAS går i konkurs. Visst, de fick till de där avtalen. Men räcker det, och vågar folk boka långt i förväg med dem?

USA inför SI-systemet. Men i år då!

Konservativt sinnade kommer tugga bildlig fradga över Per Ankersjö. (Per Ankersjö) Året lågoddsare.

Blodiga oroligheter i Bangladesh. Ja, det verkar lite skakigt där, med en regering som beter sig buffligt. Kan gå lite hur som helst, låter min mycket initierade bedömning.

Skottland röstar om självständighet. Det blir inte ett ja. Jag vet att de snackar om att rösta, men ärligt talat vet jag inte ens om de tänker göra det i år. Säkert inte. Jag har inte kollat upp det. Oh well.

Bråk om svenska försvarsbudgeten. Mer än vanligt alltså. Det blir det nog. Men mer än förra året? Mer oklart.

Ingen död som direkt följd av cyberterrorism. Som motvikt till andra profetior som mer var inne på motsatt spår. Jag blev genast ansatt om vad ”direkt följd” betydde, men jag tror inte det kommer vara ett problem i praktiken. Om någon cyberterrar en gasledning så att den sprängs och någon i närheten stryker med, då är det en direkt följd. Om någon cyberterrar en gasledning så att den sprängs och gasbolaget därmed förlorar pengar och någon blir arbetslös och hemlös och fryser ihjäl, då är det inte en direkt följd. Svårare blir nog att vara säker på vad som varit cyberterrorism. Och var man ska dra gränsen mellan cyberterrorism och cyberkrigföring.

Jaha, det var allt. Inget om Iran, Syrien (förrän i efterhand), Libyen eller Mali, vare sig från mig eller andra.
Ett kul inslag var när förra årets spådom om vem som skulle vinna fotbolls… ja, kanske EM? togs upp, med följdfrågan ”Vilka vann?”. En stund var det helt tyst. Och jag tror inte att det var för att alla visste.

Men dödslistan då?
Det blev ingen riktig sådan. Skulle det ha blivit en sådan skulle jag ha velat slänga upp påven, Fidel Castro och Chávez. Som vanligt. Och jag hade inte varit ensam om det.

Nå, jag hoppas på mer inspiration nästa år!

Facit 2012

torsdag 3 januari, 2013

För ganska precis ett år sedan kom jag med en bunt profetior för 2012. Nu är det snart dags för årets spådomsfrukost, så jag har passat på att gå igenom mina 2012-profetior för att se hur det gått. Här kommer alltså, efter bästa förmåga, facit!

Jag tar bara rubrikerna här. Om någon intresserar sig för resonemangen finns de i profetielänken ovan.

Storbritanniens regering faller/spricker: Nej.

Perus regering faller: Nix.

Bolivias regering faller: Nope.

Argentinas regering faller inte: Första träffen! Även om det kanske inte är så imponerande att förutspå att en regering inte faller.

USA går över till metersystemet: Um… inte riktigt kanske. Bättre lycka 2013?

Inga partiledare för svenska riksdagspartier avgår (Ohly räknas inte): Här fick jag fel redan efter några veckor när Juholt avgick. Mina siartjänster bör nog inte vara så dyra om jag ska sälja dem.

Fler döda i våldsdåd i Irak 2012 än 2011: Så verkar det faktiskt ha blivit. Jag snabbsökte på det och det dödliga våldet verkar ha gått upp storleksordningen 10% sedan 2011.

Färre döda i våldsdåd i Afghanistan 2012 än 2011: Träff igen, verkar det som. Kraftig minskning av dödligt våld.

Tydlig ökning av attacker mot Israel av Hamas och/eller Hizbollah: Eh. Ja.

Tydliga steg i auktoritär riktning i Rwanda: Kanske. Jag vet inte. Jag tror att det fortsatt i auktoritär riktning och att det uppmärksammats mer än 2011, men om det varit tydliga steg är jag inte säker på.

Obama vinner presidentvalet i höst: Rätt igen! Och jag törs påstå att min motivering när det begav sig stämde bra.

USA, Kina och Australien uppvisar mer kompromissvilja i klimatfrågan: Inget man kan hävda utan att flacka en del med blicken va? Eller?

Det blir ett jäkla tjat om mayakalendern: Ja. Som fan.

Det tas beslut om höjda trängselskatter och att Essingeleden ska avgiftsbeläggas: Prat ja, beslut nej.

Aftonbladet anlitar väderorakel: Vet inte.

Dödslistan: Ingen träff här. Ruvar på påven, Castro och Chávez till nästa år.

Tja. Ja. Några träffar i alla fall.

Och jag som inte funderat ut några nya profetior än. Kära nån då.

där jag ställer arbetslivet tillrätta

fredag 28 september, 2012

Jag har tänkt skriva lite om en sak som verkar vara fel på väldigt många arbetsplatser. Det vill säga ännu ett inlägg utanför de vanliga ämnena, vart är vi på väg?
På min arbetsplats har vi ofta lite svårt att hinna med allt vi borde göra. Så har det varit på flera av de ställen jag jobbat på, och det verkar vara en rätt allom bekant åkomma, av bekantskapskretsen att döma. Optimisten kan säga att det åtminstone betyder att man inte har onödigt mycket personal, men jag tror inte det handlar om ren numerär. I alla fall inte bara. Det handlar om ett underskott av administrativa resurser, ett underskott som jag gissar är medvetet åstadkommet.
Det som inte hinns med där jag jobbat är till icke ringa del ingenjörsmässiga sysslor. Ändå kan det gå en förmiddag till att gräla med en fax, skriva adresser på kuvert, kopiera och liknande förvisso nödvändiga men strängt taget inte ingenjörsmässiga göromål. Jag gissar att verksamheten i många fall skulle flyta märkbart bättre om man hade en större andel administrativ personal för sådant. Det skulle dessutom kunna bli billigare. Det finns ingen anledning att kräva högskoleutbildning för de uppgifter vi talar om, och lönerna borde kunna vara signifikant lägre än en ingenjörslön (eller motsvarande, men jag kör med ingenjörer som exempel). Man bör inte vara korkad för att utföra dessa uppgifter, och det kan krävas en del tid på respektive arbetsplats innan man lärt sig hur ruljansen är upplagd. Yrkesskicklighet är en mycket rimlig term i sammanhanget, men akademisk examen är det inte.

Det betyder givetvis inte att min person är för fin för att faxa dokument. Kan jag byta bajsblöjor kan jag fixa med en fax. Lyckligtvis är det inte människovärde vi pratar om här, utan rollfördelning i en organisation, vilket är något helt annat.

Det är ingen långsökt gissning att det finns betydande mängder människor som antingen inte har pluggat på högskola och som skulle kunna göra ett utmärkt jobb på en sådan befattning (samt andra människor som skaffat sig en akademisk examen utan att egentligen vilja det, men för att kunna komma ifråga för just sådana jobb). Jag lutar också åt att Sverige (alltså samhället Sverige, inte bara Sveriges arbetsplatser) i onödan har lite av ett problem med ett underskott av icke högkvalificerade arbeten. Min tes är alltså:
De som har svårt att få de här alltför sällsynta administrativa jobben skulle vinna på ändrade prioriteringar i anställningsfaunan.
Samhället Sverige skulle vinna på det (bättre fungerande arbetsmarknad).
Arbetsgivarna skulle vinna på det (lägre kostnader och förhoppningsvis bättre fart).

Men vänta nu. Skulle arbetsgivarna verkligen spara pengar på att anställa fler, givet samma arbetsmängd? Och vem vinner på nuvarande ordning egentligen?
Nej, det handlar förstås inte bara om att anställa fler. Om vi i ett förenklat exempel med siffror gripna ur luften antar att ingenjörerna (eller läkarna eller vad det vara månde) ägnar en femtedel av sin arbetstid åt sysslor som det vore bättre att lägga på en administrativ tjänst så skulle man ju kunna friställa en av fem ingenjörer och anställa en administratör i stället. De kvarvarande ingenjörerna kan göra ingenjörssaker uppgående till samma mängd som förut, och administrationen är fixad.
På sätt och vis kan man alltså hävda att det är sådana som jag som vinner på nuvarande ordning, i och med att det artificiellt skapas jobb för ingenjörer fast det kanske är en administratör som egentligen behövs. Det kan driva upp lönerna eller i alla fall, som sagt, skapa anställningar åt oss. Det kan låta bekvämt om man råkar vara ingenjör, men ärligt talat, det är inget bra sätt att bygga en samhällsekonomi på.

Varför har det blivit så här då? Gissningsvis inte på grund av en ond ingenjörskabal som vill lägga sig som en stor våt filt över faxen.
En av flera tänkbara förklaringar är falska besparingar. De administratörer som eventuellt funnits en gång har friställts, för då sparar man onekligen in en del lönekostnad. Arbetet absorberas av de kvarvarande, och det är inte säkert att man ser kopplingen när man till slut måste anställa ännu en ingenjör för att hinna med allt jobb.
En annan förklaring kan vara en jämlikhetssträvan, när man gjort vad som enligt min mening ovan är ett misstag: förväxlat roll på arbetsplatsen med människovärde. Eller tänkt i klasskampstermer. Ingenjörn kan minsann arkivera sina egna dokument. Och jo, kan kan vi ju (låt vara understundom med visst fummel). Men ur ett effektivitetsperspektiv skulle det vara fel även om alla hade samma timlön; det måste då vara bättre att få så hög utväxling som rimligt möjligt ur den utbildningsinvestering som gjorts.

Hm, ja. Jag menar nu inte att alla arbetsgivare ska kasta sig ut och anställa administratörer. Det måste till både en viss storlek och struktur på arbetet för att det ska vara vettigt, och en del verkningsgrad lär man alltid tappa i själva överlämnandet av den enskilda uppgiften. Men jag tror att fler än i dag borde ta det under övervägande.

Inte mitt mest brandfackelmässiga inlägg.

Gummiklubba fram

tisdag 25 september, 2012

…eller vad det nu är man använder i whac-a-mole.
Sofia uppmärksammade mig på en debattartikel i Aftonbladet om manlig omskärelse:
Mozhgan Jalali: Fel att likna manlig omskärelse vid könsstympning
På inte speciellt många ord drar den några av de vanligaste dåliga argumenten ett varv till. Men det är väl så man gör, så jag drar svaren en gång till.
Citat kursiverade.

Omskärelse är en god tradition som har stöd i vetenskaplig forskning. Det finns flera studier, bland annat från USA, som kan visa på en positiv effekt. Exempelvis löper omskurna män betydligt mindre risk för att smittas av hiv.

Fel eller irrelevant. Jalali skriver ”exempelvis”, men jag tror inte att hon kan hitta något annat speciellt välbelagt än just HIV-prevention. HIV-preventionen i sin tur är bara relevant i områden med mycket hög HIV-prevalens, och är inte alls relevant för spädbarn, som vanligen inte har penetrerande sex. Det finns inga medicinska skäl att omskära spädbarn.

Det tyngsta argumentet mot manlig omskärelse har varit att man som förälder inte får göra något med barnets kropp innan barnet är stort nog att bestämma självt. Den argumentationen håller inte eftersom det i dag utförs många ingrepp på barn där barnet inte är med och bestämmer. De flesta föräldrar överväger exempelvis att vaccinera sina barn. Detta eftersom de ­anser att det finns vinster att hämta och som man inte vill vänta med tills barnen blivit äldre.

Ja, det stämmer att man gör ingrepp på barn som barnet kan uppleva kränkande. Detta gör man för att det är medicinskt motiverat. Att vaccinera sitt barn mot allvarliga sjukdomar är medicinskt motiverat. Att skära bort delar av barnet för att man har lust att göra det är inte medicinskt motiverat.

I Europa har främlingsfientliga grupper väckt debatten. Ett exempel är den sannfinländska riksdagsledamoten Vesa-Matti Saarakkala, som anser att omskärelse av pojkar borde kriminaliseras.

Ja, det stämmer att en del främlingsfientliga är emot manlig omskärelse. Det är dock bara ett fult guilt-by-association-argument att dra upp det. Det finns fullt tillräckliga argument mot omskärelse av spädbarn som inte är rasistiska.

Drömmen om ett mångkulturellt Sverige kan bara förverkligas genom ömsesidig förståelse och respekt för olika kulturers värderingar och traditioner. Även minoriteter ska ha rätt till sin tradition.

Det är inget fel i sig att ha en tradition, vare sig man räknar sig till en minoritet eller inte. Men när traditionen går ut på att i onödan skära bort delar av spädbarn är det inget som förtjänar någon respekt.

Jag har redan skrivit mycket mer utförligt om manlig spädbarnsomskärelse i ett inlägg för ett par månader sedan. Jag hänvisar dit för mer grundlig argumentation, och hoppas fåfängt att jag aldrig mer får anledning att återkomma i frågan.

Någon på internet har fel!

fredag 7 september, 2012

Inspiration

…och denna gång är det Benjamin Katzeff Silberstein, på SvDs ledarsida i artikeln ”Dawkins anhängare behöver ödmjukhet”. Jag tycker att Silberstein har skrivit mycket läsvärt på sistone, men här brast det – åtminstone mot slutet.
Jag har faktiskt aldrig läst Dawkins, men det är inte Dawkins som är poängen.
Dels tycker Silberstein att

Mitt i allt detta är det svårt att komma ifrån att den rörelse som Dawkins ingår i präglas av en brist på ödmjukhet. (…) vissa av de missionerande ateister som finns i hans släptåg är heligt övertygade om sin egen överlägsenhet.

Det är helt visst så att det bland argumenterande ateister finns folk som beter sig otrevligt, men det är inte brist på ödmjukhet som är problemet. Ödmjuk inför vad? Inför möjligheten att Augsburgska bekännelsen när allt kommer kring visar sig vara till punkt och pricka sann? Eller kanske att zoroastrismen spikade det?
Ja, jag raljerar. Men inte så mycket. För vad menar man här? Att behandla religiösa personer respektfullt och, ja, ödmjukt, det är möjligt och rimligt. Men att vara ödmjuk inför religion som idé, var inte det något vi upptäckte att vi kunde sluta med cirka Upplysningen? För allvarligt talat. Med hjälp av vetenskap, källkritik och kristligt kritiskt tänkande har religionen, åtminstone i vårt hörn av världen, trängts tillbaka – inte medelst förtryck, utan medelst goda argument.
Det finns intellektuellt mycket goda skäl att inta en ateistisk hållning, det vill säga tills vidare anta att gudomar är hittepå. På samma sätt saknas helt goda intellektuella skäl att hålla religiösa föreställningar för sanna. Det betyder inte att människor inte kan hitta andra skäl att välja en religion att tro på, skäl som i en given situation kan tänkas vara både förståeliga och goda. Men det är inte samma sak som att det finns intellektuellt goda skäl att hålla en religiös världsåskådning för sann.
Vetenskapliga hypoteser om världens beskaffenhet prövas hårt mot varandra. Att man, när det gäller hypotesens sanningshalt, från en vetenskapligt grundad vy ska vara lite extra ödmjuk mot just en religiös ansats tycks mig bakvänt. Det finns ingen anledning att dela ut bonuspoäng till ovanligt orimliga hypoteser.

Silberstein fortsätter sedan med

Kanske är det just den starka övertygelsen – religiösa övertygelsen, om man så vill – som leder till (…)

Jag blir så trött. Påståendet eller insinuationen att ateismen också är en religion är bara så… slapp.
Som enkel grundprincip kan man säga att en vetenskapligt grundad ateism utgår från att det finns en yttre verklighet som vi kan få kunskap om med våra sinnen. (Den säger inte att allt våra sinnen säger oss är korrekt eller att vi kan uppfatta allt med våra sinnen, men det behöver man inte grotta ned sig i på den här nivån.) En, för att ta något geografiskt-kulturellt närbeläget, kristet grundad tro utgår från Bibeln. Det är en grundläggande skillnad. Bara en av dem vilar på en arbiträr auktoritet. Bara en av dem försöker, ställd inför saker vi inte förstår eller tidigare inte förstod, komma med förklaringar som inte på något oberoende sätt kan skiljas från fantasier. Det är inte två sidor av samma mynt, och att två människor är lika övertygade om att de har rätt innebär inte att de har lika rätt – eller fel.
Att tycka att ateism är en sorts religion är inte en klarsynt betraktelse. Det är inte en klok insikt. Det är bara slapphet.