Archive for the ‘Ultima ratio regum’ Category

Nyare poster »

Värnplikt: allt eller inget

lördag 19 juli, 2014

Kanske inte världens mest angelägna ämne just nu egentligen, men jag stötte på åsikten att även om vi inte vill ha värnplikt sådär i största allmänhet bör vi behålla den i krigstid. Och ju mer jag tänker på det, desto sämre verkar den idén vara. Så jag kortbloggar:

Tanken verkar alltså vara att då landet redan är i krig, och den ordinarie försvarsmakten inte mäktar med situationen, då ska man aktivera värnplikten igen.
I denna situation föreställer man sig alltså att det ändå är så pass god ordning och reda på torpet så att vi kan börja utbilda värnpliktiga?
Under värnpliktstiden tog det 7,5 månader att utbilda en skyttesoldat. Det kan kanske gå att komprimera till fem månader (nu höftar jag) om man anstränger sig, men det bygger på att all logistik fungerar utan mankemang, och vi talar då som sagt bara om enklaste skyttesoldat. Att tulla på detta är nog ingen bra idé, om vi inte specifikt är ute efter kanonmat för att vinna ett tyck-synd-om-oss-propagandakrig.
Vidare: varifrån ska materielen komma? Hur ska ett Sverige i krig på kort tid kunna stampa fram uniformer, vapen, skyddsmasker, kroppsskydd, radioapparater, fordon, förläggningsmateriel och all annan nödvändig utrustning till en ny värnpliktsarmé? Tro mig, det är inget man gör i en handvändning även om man frångår alla upphandlingslagar.
Det finns över huvud taget bra anledningar till att man talat om att det tar storleksordningen ett decennium att bygga upp ett försvar igen.

Vidare är det en dålig idé eftersom det skapar illusionen av att vi kan ta lätt på den militära förmågan i dag; blir det krig kan vi alltid återinföra värnplikten. Det kanske kan funka i ett mycket lågintensivt men långvarigt skyttegravskrig. Det har förvisso alltid visat sig svårt att sia om hur nästa krig kommer se ut, men det är nog ändå en högoddsare att det, om kriget mot förmodan skulle komma, blir WW1 light som knackar på dörren.

Nej, glöm värnplikten. Den hade en roll förr; den har det inte längre, åtminstone inte utan en mycket kraftig omorientering av försvaret. Att luta sig på återinförd värnplikt ifall kriget kommer bedömer jag inte är en hållbar strategi. Improviserade bondeuppbåd med dålig utrustning är bara så Visby 1361.

Publicerat i Ultima ratio regum | 2 Comments »

Programförklaring – Försvaret

onsdag 9 juli, 2014

Jag fortsätter min lilla serie av programförklaringar; se inledningen av föregående inlägg för, eh, programförklaring av programförklaringarna.

(Tillägg: om du läser det här inlägget av intresse för min riksdagskampanj 2014 så står det nu mer om den och mig här:
https://horvendile.wordpress.com/2014/07/19/kandidaturalia/)

Försvarspolitik är inte ett av de ämnen jag brukar räkna upp när jag ska tala om vilka områden jag intresserar mig mest för, men på senare tid har det seglat uppåt på topplistan, och det av två skäl. Dels förstås på grund av den negativa säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet de senaste tio åren eller så, och som fortsätter accelerera. Dels för att jag nu i några år jobbat på en försvarsrelaterad myndighet och därmed haft stadigvarande kontakt med frågorna. Jag ska dock redan nu passa på att säga att mina personliga karriärmöjligheter på myndigheten knappast skulle påverkas i någon större utsträckning av ökade eller minskade försvarsanslag, så länge verksamheten följer ungefär samma struktur som i dag.

Jag har inte skrivit enorma mängder försvarsinlägg på bloggen tidigare, men några har det blivit. Jag har nu samlat de inlägg jag hittade under en ny kategori, ”Ultima ratio regum”.

En avgränsning jag gör här är att tala om Sveriges militära försvar, i alla fall i första hand. Säkerhetspolitik är ett bredare begrepp (om jag nu använder vedertagna termer), inkluderande diplomati och annat. Allt detta är givetvis viktigt, och sammanvävt med försvarspolitiken. Men man kan inte tala om allt samtidigt. Här är det alltså i första hands Försvarsmaktens verksamhet jag begränsar mig till.

Nuläge

Sedan kalla krigets slut har Sverige kraftigt minskat sina reala kostnader för försvaret. Vi har i ännu högre grad minskat omfattningen av försvaret. Ganska snabbt skrotades ambitionen att vid ett angrepp kunna upprätthålla Sveriges territoriella integritet; man såg helt enkelt inget hot som motiverade att upprätthålla en sådan förmåga. I stället styrdes försvaret om mot internationella insatser. Samtidigt har det varit hård press på Försvarsmakten att följa givna och förändrade ekonomiska ramar.
Allt det här är välkänt, och jag säger inte att allt var fel. Under några år var nog säkerhetsläget sådant att det framstod som omotiverat med ett försvar inriktat på territoriell integritet. Det är inget fel på internationella insatser – jag tror tvärtom att de är både bra och nödvändiga. Och givetvis måste man kunna kräva av en myndighet att den har någorlunda kostnadskontroll.
Det totala resultatet av allt detta, sammanvägt med eroderande säkerhetspolitiskt läge i omvärlden, är dock ett omfattande haveri. Min uppfattning är att FM (Försvarsmakten) nu har tämligen bra kontroll över sina kostnader, men om det bara är det vi ska ha försvaret till behövs inga bössor, bara sparbössor.
Det är också ungefär så både borgerliga och socialdemokratiska regeringar behandlat försvaret. Man har, allt efter övriga önskemål på vad som ska rymmas inom statsbudgeten, gått fram med osthyvel över försvaret tills vi i dag har satt någon sorts rekord i att, bokstavligen, få lite bang for the buck.

Inom andra verksamheter talar man om skalfördelar. De finns inom försvarsverksamhet också. Ska man till exempel ha uniformer krävs ungefär samma administration oavsett om det är tusen eller femtiotusen soldater som ska ha sin uniform. Det lär gälla även för bildförstärkare, stridsvagnar, luftvärnsbatterier och radioapparater. Och det gäller allt från upphandling till underhåll, reparationer och avveckling. Sverige har kraftigt minskat sin numerär inom i stort sett allting, men det är ganska få saker vi helt slutat med.
Lite förenklat tror jag man kan säga att ska man ha ett försvar med diversifierad verksamhet så betalar man en viss grundplåtskostnad, som inte beror så mycket på mängden materiel och soldater. Vill man sedan öka på numerären kostar det givetvis pengar, men dubbelt så mycket materiel och soldater kostar inte dubbelt så mycket pengar att hålla igång – man behöver inte betala hela grundplåten en gång till. Jag tror att Sverige i dag ligger nära själva grundplåten. Vi har fortfarande administrationen för en stor försvarsmakt, men så att säga utan själva försvaret. Alla instanser som tittat på FM på sistone och jämfört medel och mål har kommit fram till att det råder grav underfinansiering.

Och nu då?

Så långt nuläget. Vad göra? Lite hårdraget tycker jag att härifrån kan man antingen strunta i att låtsas ha ett försvar och lägga ned det helt, eller ge det förutsättningar att fungera. Det första alternativet är bra plakatpolitik, men vore fruktansvärt oansvarigt. Vi måste gå på det senare.

Återvändsgränder
Innan man rusar åstad är det värt att tala om vad vi inte ska göra.
Vi ska inte återinföra värnplikten. Den avskaffades brådstörtat och ogenomtänkt, men avskaffad värnplikt är legio i omvärlden. Mig veterligen är det bland jämförbara länder i stort sett bara Finland som inte gjort det, och även där muttras en del. Som utvecklingen ser ut idag är det helt enkelt för dyrt att ha gigantiska värnpliktsarméer. Ett konkret exempel är att alla soldater i dag ska ha sin egen bildförstärkare (mörkerkikare). En sådan kostar uppskattningsvis mer än hela min personliga utrustning när jag gjorde värnplikten. Det kan också vara så att all utrustning man ska hålla reda på i dag, som inte fanns för tjugo år sedan, gör det svårt att klämma in all utbildning på 7,5 månader.
Och då har vi inte ens berört det moraliskt tveksamma i att tillämpa tvångsarbete.
En annan sak vi inte heller ska göra är att politiker i tider av försvarspanik för att visa handlingskraft bestämmer vilka vapensystem som ska köpas. Vi har sett det förut, vi har sett det nyligen. Det blir sällan lyckat i slutändan. Jag kan till viss del förstå att regeringsbeslut kan krävas för riktigt stora saker, men låt ansvaret för inriktningen ligga på expertmyndigheterna.

Vad ska vi då faktiskt göra?
Anslag och ambition
Skulle vi, med hänsyn tagen till kostnadsutvecklingen, låtit försvarsanslagen i reala termer ligga kvar på det tidiga 90-talets nivåer, skulle de varit 18 miljarder högre än i dag. (Har jag för mig; jag skriver det här utan vettig tillgång till internet.) Nå, det finns inget heligt med just det tidiga 90-talets anslag. Men inledningsvis ska vi se till att det finns förutsättningar att uppfylla 2009 års försvarsbeslut, det så bespottade enveckasförsvaret IO14. Att kunna försvara en del av landet i upp till en vecka är alltså inget vi kan i dag; det krävs ett tillskott på storleksordningen fyra-fem miljarder årligen under flera års tid för att nå dit. Jag anser att det är ett absolut minimum för ett försvar med någon form av trovärdighet. For crying out loud, i dag har vi inte ens förmåga till brigads strid, alltså en brigad.
Det bygger också på att saker som det famösa RB5, ett generellt ytterligare sparbeting som tycks vara på väg att rasera stora delar av kvarvarande verksamhet, ställs in.

Samarbete
Även om ett begränsat enveckasförsvar vore ett fall framåt är det uppenbart att det inte är samma sak som ett ordentligt territorialförsvar. Sveriges försvarsdoktrin bygger, och har länge byggt på, att vi ska få hjälp om vi blir angripna. Det finns ett och endast ett sätt att någorlunda garantera detta: medlemskap i Nato. När det kommer till kritan är det Nato-medlemskap som är värt något, vilket Ukraina livligt kan vittna om, och vilket också påtalas gång på gång från Nato-håll. Det borde inte vara mycket att bråka om. Nato är inte perfekt, men det närmaste vi i praktiken kommer ett demokratiernas förbund och därmed är det en naturlig hemvist.
Vi samarbetar redan nära med Nato, så till den grad att det händer att Nato-tjänstemän jag har kontakt med glömmer att vi faktiskt inte är medlemmar. Detta sker också öppet och redovisat, till skillnad från hemlighetsmakeriet under den så kallade alliansfriheten. Och några reella alternativ finns inte. När svenska politiker pratar om nordiska militära samarbeten och liknande är det mycket få utomlands som fäster någon vikt vid det.
Som jag ser det är Nato-medlemskap inte bara nödvändigt, det är också önskvärt.

En del hävdar att ett Nato-medlemskap skulle kosta en massa pengar, andra att det skulle spara pengar. Båda har rätt, eller möjligen fel. Fakta är att Nato formellt kräver att medlemsstaterna lägger 2% av BNP på försvaret, vilket är betydligt mer än vad Sverige lägger. Fakta är också att mycket få av medlemsstaterna faktiskt lägger sina 2%. Gissningsvis skulle Sverige behöva öka sina försvarsanslag vid ett Nato-medlemskap – men det behöver vi ju göra ändå. De reella alternativen, om man tar sin säkerhetspolitik på allvar, är inte att gå med i Nato eller fortsätta som i dag. De reella alternativen är att gå med i Nato eller på helt egen hand bygga tillräcklig tröskelförmåga. Det förstnämnda kommer kosta mer pengar än vi lägger i dag. Det andra kommer kosta mycket, mycket mer pengar än vi lägger i dag.

Jag vet att Nato-medlemskap på många håll i landet är kontroversiellt. Det borde inte vara det, men det är det. Det hade varit mycket bättre om vi tagit itu med frågan för tio, femton eller tjugo år sedan, men det gjorde vi inte. Det kommer fortfarande vara bättre att ta itu med det i dag än att vänta ytterligare tio år.

Avrundning

Mer konkret än så tycker jag det är svårt att vara utan att dyka ned i ett gytter av detaljer. Jag törs påstå att det ändå är mer konkret än det mesta av försvarspolitik på ganska länge.
En anklagelse som skulle kunna riktas mot mig är att jag gör det väldigt enkelt för mig genom att ropa på mer pengar. Är inte det vad alla gör med sina områden, och hur ska det finansieras?
Det är riktigt att jag ropar på mer pengar, men som sagt, alla som granskat frågat mer ingående – som Riksrevisionen – påtalar att FM är gravt underfinansierad. Var man ska hitta pengarna erkänner jag att jag inte har ett färdigt svar på. Det är inte nödvändigtvis enkelt. Men försvarspolitiken är som en hemförsäkring. När man gör sin hushållsbudget ligger hemförsäkringen med i grunden. Man kan jämföra olika försäkringsbolag och fundera på hur omfattande skyddet ska vara, men under alla omständigheter ser man till att ha en hemförsäkring. Allt annat är oacceptabelt oansvarigt.
Vi har under ett par decennier unnat oss lyxen att försumma den försvarspolitiska hemförsäkringen. Nu gör sig verkligheten påmind, och premien har gått upp sedan vi kollade senast. Det är tråkigt. Självklart skulle vi kunna göra mycket annat bra med de pengarna. Men vi är vuxna människor, så vi suckar och betalar premien.

Uppdatering/Förtydligande:
Jag misstänker starkt att ett uppfyllande av IO14 är långt mindre än vad som vore försvarsmässigt motiverat i dagsläget och för överskådlig framtid. Men det är i alla fall ett konkret mål som det borde gå snabbt att ta itu med om medel görs tillgängliga. Om man sätter igång det arbetet kan man sedan unna sig en smula andrum för att tänka igenom vad som mer bör göras, och hur.

Publicerat i Ultima ratio regum, Val 2014 | 1 Comment »

Krig och fred

måndag 14 april, 2014

Efter att ha haft vänligheten att hålla sig någorlunda stilla medan jag varit på semester har nu alltså Ryssland tagit ny fart mot Ukraina. Det verkar gå undan nu, och jag har inte kollat nyheterna på någon timme, så det jag skriver kanske redan är moot. Men av allt att döma orkestrerar Ryssland nu någon sorts halvinvasion/kupp i östra Ukraina, enligt ungefär samma modell som på Krim. Även denna gång har det kablats ut bilder som om de är äkta visar ryska specialförband som utför operationer i Ukraina.

Det är förutsättningarna just nu. Ukraina å sin sida tycks vara på gång att efter bästa förmåga sätta hårt mot hårt och sätta in sin egen militär. Är det klokt?
Ja, jag tror faktiskt det. Jag tror också att det från ett icke-ukrainskt, mer egoistiskt perspektiv är det minst dåliga av tillgängliga alternativ.
Jag kan inte garantera att jag vet hur Putin tänker, men det förefaller rimligt att han ser passivitet, eftergifter och kompromissvilja som uttryck för svaghet, och att svaghet är en inbjudan till att ta för sig ännu mer. Västs frånvaro av substantiellt svar vid invasionerna av Georgien och Krim ger honom dessutom rätt. Om han utan nämnvärt motstånd kan lägga under sig landområden han finner begärliga, varför avstå? Därför tror jag att det är viktigt att Ukraina nu bjuder allt motstånd man kan.

Det finns absolut ingen garanti för att ett sådant motstånd blir framgångsrikt. Det är mycket tveksamt om någon kommer lyfta ett militärt finger för att hjälpa Ukraina, och om Putin och Ryssland inte bara testar hur långt man kommer utan att börja skjuta utan även är beredda att ta godtyckliga delar av Ukraina medelst strid, ja då är det nog inte många som tror att Ukraina kommer kunna stå emot. Och även om Ryssland avstår från att skicka in mer vapenmakt – om den stora truppansamlingen vid gränsen bara har ett psykologiskt syfte – är risken stor att det inte blir någon oblodig affär när den ukrainska militären rycker fram. Efter vad jag läst saknar Ukraina egna specialförband, medan Ryssland har delar av Spetsnaz på plats i Ukraina. Det kommer knappast sluta väl i alla delar.

Men vad händer om Ukraina inte griper till våld? Då är risken mycket stor att vad som hände Krim händer hela östra Ukraina. Damned if you don’t, maybe damned if you do; det finns ingen garanti för att ukrainsk militär når framgång – det hänger på vad Ryssland bestämt sig för – men det kan närmast garanteras ett katastrofalt utfall om man inte sätter in sin militär. Förvisso finns det andra realistiska mål än full annektering som Ryssland kan ha med sitt agerande i östra Ukraina nu, men man kan nog rätt säkert säga att inget av de tänkbara målen är bra för Ukraina.

Det här har också bäring för andra länder än Ukraina. Som jag skrev nyligen i How Sweden learned to stop bombing and love worrying vore det korkat att inte räkna med att Ryssland efter Krim grunnar över vad man mer kan komma undan med. Uppenbarligen har man dragit slutsatsen att åtminstone östra Ukraina är billigt att ta. Men sedan då? Det har pratats om Moldavien har jag för mig, men även baltstaterna skulle kunna ligga löst till. De är visserligen med i Nato, vilket är en hög tröskel att kliva över. Men i norr har de Finland och i väster har de Sverige, varav ingen är med i Nato och Sverige har dessutom gjort sig känt för att inte ha ett välfungerande försvar. Och man har i närtid uppträtt aggressivt mot baltstaterna; minns cyberkriget mot Estland för några år sedan. Om det är någonstans Ryssland skulle få för sig att testa värdet av Natos artikel 5 torde någon eller flera av baltstaterna ligga nära till hands. Skulle man ta det steget får det på ett eller annat sätt allvarliga konsekvenser för Sverige.

  • Om Ryssland verkligen skulle gå in militärt i tex Estland hänger Gotland löst, hörande till ett icke Natoland med svagt försvar och varande av stor militär betydelse i Östersjön. Även om det inte blir fråga om annektering utan att Ryssland bara ”lånar” ön ett tag har jag svårt att se det som ett speciellt attraktivt prospekt.
  • Sverige har i sin solidaritetsförklaring lovat att hjälpa baltstaterna om de utsätts för angrepp. Om vi ska hålla det kan Sverige alltså hamna i direkt konfrontation med Ryssland. Knappast ensamma; jag har svårt att se att Sverige skulle ställa upp för baltstaterna om inte Nato gör det. Ändå något att fundera över.
  • Om Sverige bryter mot sin egen solidaritetsförklaring för att slippa hamna i bråk med Ryssland, vad tror man då att den kommer vara värd om Sverige hamnar i knipa någon gång? Detta är förvisso av underordnad praktisk betydelse; jag vet inte hur många som verkligen tror på solidaritetsförklaringen. Inte lär det vara många. Men den är ändå officiell svensk säkerhetspolitik.

Jag tror och hoppas fortfarande att ett ryskt angrepp på Baltikum är ett långsökt scenario. Men det är inte tillnärmelsevis så långsökt som det var för tio år sedan, eller ens fem år sedan, eller för ett par månader sedan, eller faktiskt för två veckor sedan. Det är ett scenario man måste ta på allvar, även om det förefaller mer osannolikt än sannolikt. Som jag skrev i inlägget jag länkar till ovan, på samma sätt som jag har hemförsäkring trots att jag inte tror att lägenheten kommer brinna.
Och det är där det ukrainska motståndet kommer in för svenskt vidkommande – ja för allas vidkommande som lever i Rysslands skugga. Det är på kort sikt det enda sättet att göra det dyrt för Putin att fortsätta med angrepp på grannländer. Så länge det inte är dyrt har han inget incitament att sluta.
Givetvis blir det dyrt även på andra sidan, och i detta fall är det Ukraina som kommer betala och vi andra som tar en springnota – ej att förglömma Storbritannien och USA som (jämte Ryssland) garanterat Ukrainas integritet.
Ändå kan det i längden vara det minst dyra alternativet, både för oss och för Ukraina.

Etiketter:, ,
Publicerat i Övrigt samhälle, Ultima ratio regum | Kommentarer inaktiverade för Krig och fred

How Sweden learned to stop bombing and love worrying

tisdag 4 mars, 2014

När jag, som i förra inlägget, påtalar att jag tycker att Sverige borde stärka upp sitt försvar får jag ofta frågan vad det är för hot jag ser. Så jag tänkte att det var dags att exemplifiera. Jag påstår inte att jag säger något originellt eller nytt, eller att jag är någon särskild expert på området, det är mer ett svar på en återkommande fråga.
Och det finns självfallet flera möjliga hot, men jag väljer här ett hyggligt närliggande.

Men när jag sitter och snackar om hotet från öst, vad är det då vi hör? Jag jobbar sedan några år inom försvarsområdet. Är det bara det gamla vanliga med att en statlig byråkrati alltid vill svälla, alltid ha mer resurser? Nja, jag tycker förstås att argumenten står på egen hand. Jag personligen har dessutom även med dagens blygsamma försvarsanslag mer att göra på jobbet än jag riktigt hinner med, och det ska till extraordinära nedskärningar för att jag ska bli friställd. Mitt snäva egenintresse av ökade försvarsinslag törs jag påstå är ringa.

Nå. Utgående från vad vi sett de senaste dagarna. Det som inte torde undgått någon är att Ryssland åter brukat vapenmakt för att invadera ett grannland.
(Parentes: jag är inte i alla lägen emot att ett land går in i ett annat, speciellt inte om det kan motiveras med skydd av befolkningen. Men det är inte det som händer här. Längre diskussion om folkrättens för- och nackdelar får sparas till senare.)
Bland vad man kan tänka sig att någon missat:
* Ryssland har samtidigt hållit en stor militärövning i nordväst, med udden mer mot Polen et al. Meddelandet är tydligt: ”Vi har förmåga att uppträda kraftfullt på flera fronter samtidigt. Lägg er inte i.”
(Edit: och nu, bara minuter efter publicering, ryktas att Ryssland testskjutit interkontinental missil. Subtilitet är inte deras grej.)
* Sverige åtnjuter inte någon speciell fredad status. Sverige har av Ryssland pekats ut som en kraft bakom revolutionen i Kiev. Det genomförs en synligt upptrappad underrättelseinhämtning riktad mot Sverige. Ryssland har också flera gånger de senaste åren övat flyganfall mot Sverige. När andra länder gör sådana saker brukar det vara lätt att tolka budskapet; en demonstration av förmåga till våldsutövning. Det finns ingen anledning att tolka övningarna mot Sverige annorlunda.

Ukrainas säkerhetspolitik har vidare varit påtagligt likt Sveriges. Man har inte hållit uppe sin egna militära förmåga. Däremot har man samarbetat mycket med USA och Nato, i förhoppning om att intjänad goodwill ska fungera som en försäkring om det bränner till. Faktum är att man haft väsentligt större garantier än Sverige har; USA och Storbritannien lovade -94 att skynda till Ukrainas hjälp vid behov. Det har nu visat sig att när det verkligen gäller har man inte ett dugg att hämta. Antingen är man med i Nato eller också är man det inte. Ukraina och Sverige – inte.

Det verkar råda västlig enighet om att Rysslands anfall mot Ukraina inte kan motiveras rationellt sett till risk/kostnad/vinst. Vad det betyder är att sådana analyser för framtida scenarier inte är tillförlitliga.

För att ändå försöka gissa framåt så är Sverige knappast ett primärt mål för Putin. Däremot kan vi relativt lätt dras in i en kris. Den förevändning som Ryssland använt för att ge sig på Georgien och Ukraina skulle utan svårighet kunna användas mot baltstaterna också. Det vore inte första aggressionen i den riktningen; minns cyberkriget när det flyttades på en kommuniststaty.
Tröskeln för att anfalla någon eller flera av baltstaterna är betydligt högre än för Ukraina. De är med i Nato, och blir ett Nato-land anfallet har övriga medlemmar en skyldighet att hjälpa till. Sverige har för övrigt också lovat att hjälpa till ifall baltstaterna skulle bli anfallna, så om vi har någon som helst avsikt att stå vid vårt ord har vi redan där en väg in i krisen.
Men hur mycket är artikel 5 värd? Det har aldrig prövats ordentligt. Om Ryssland gick in i Estland, skulle USA verkligen gå i krig mot Ryssland då? Kommer man tycka att Estland är värt det? Och om USA inte kom till undsättning, skulle de europeiska länderna då våga göra det? Det skulle vara en ohygglig risk av Ryssland att ta. Men den som i dag, efter att Ukraina övergivits, inte tror att det är en kalkyl det grunnas på i Kreml vill jag kalla korkad.

Antag nu, för diskussionens skull, att Ryssland går in i en eller flera baltstater. Östersjön är redan i dag strategiskt viktig (och i Rysslands militära doktrin ingår, förutom att ”skydda” rysktalande utomlands, att skydda sina ekonomiska intressen, varibland kan räknas in gasledningen i Östersjön). I ett sådant scenario skulle betydelsen av Östersjön knappt kunna överskattas. Och genast vänds allas blickar mot Östersjöns naturliga hangarfartyg, Gotland.
Har man väl gått in i baltstaterna vore det väl en no-brainer att lägga beslag på Gotland också. Gotland, som hör till ett allianslöst och i stort sett försvarslöst land, medan Nato är upptaget med att oroa sig över de stater som faktiskt hör till Nato.

Det behöver inte vara fråga om en permanent annektering av Gotland. Men man måste fråga sig: är man okej med ett sådant scenario? Om man inte är det så bör man verka för att uppgradera Sveriges förmåga att hävda eget territorium. Att ensamma stå emot ett fullskaligt anfall från Ryssland är inte realistiskt, men man kan alltid försöka bygga en tröskel hög nog för att ett sådant företag ska vara kostsamt. Ryssland har av tradition varit berett att ta förluster, men det är inte samma sak som att man helt struntar i dem.
Det finns här (minst) två sätt att se på tröskelresonemanget. Det ena är det jag just beskrev. Det andra är att Ukraina inte hade någon tröskel, och att det hittills avstyrt blodbadet. Genom att man inte har något annat val än att lägga sig platt alltså. Tja, vi kan inte veta att Ryssland rullat in även om Ukraina haft en högre försvarsförmåga. Kanske hade de gjort det. Kanske hade det blivit blodigt (vilket det förstås fortfarande kan bli).
Men vad vi faktiskt vet är att Ryssland utnyttjade frånvaron av tröskel till att invadera. Det hjälpte de facto inte att se snäll ut.

Ja. Det är ett scenario jag kan se framför mig.
Men tror jag på det?
Nu när jag piskat upp invasionsbilder ett tag, tror jag att det är vad som väntar? Tror jag att Ryssland kommer chansa på att gå in i Natoländer och ta terräng runtom i Östersjön?
Nej, det tror jag inte.
Men att avfärda det som en möjlighet verkar inte speciellt intelligent.

Jag tror inte heller att huset vi bor i kommer brinna ned. Men vi har ändå brandvarnare och hemförsäkring.

Etiketter:,
Publicerat i Övrigt samhälle, Ultima ratio regum | 3 Comments »

Vår beredskap är högmod

lördag 1 mars, 2014

Om vi nu inte kan ha ett försvar, kan vi åtminstone ha lite försvarsdebatt?
För på dagen ett år sedan skrev jag Fänrik Snåls sägner, ett inlägg i vilket jag pläderade för att Sverige borde skaffa sig åtminstone någon förmåga att hävda eget territorium. Då liksom i senare diskussioner fick jag mothugg som gick ut på att Ryssland inte är något att oroa sig över, att de har låg kapacitet och ingen intention att ge sig på grannar.
I skrivande stund är det svårt att veta exakt vad som händer i Ukraina, men så mycket kan man säkert säga som att Ryssland med vapenmakt gått in i ett grannland. Igen. Jag är nu inte i alla lägen emot att ett land går in militärt i ett annat, men i just detta fall är det svårt att hitta några förmildrande omständigheter.
Och det illustrerar ytterligt väl varför Sverige bör ha förmåga till självförsvar.

Min poäng är inte att Sverige och Ukraina är i samma läge. Uppenbarligen är vi inte det. Skillnaderna är fler än likheterna, jag tänker inte ens börja räkna upp dem. Däremot kan vi se att Ryssland har kunnat agera obehindrat; Ukraina har inte kunnat hävda eget territorium. Och landet som för några år sedan inte verkade långt från Nato-medlemskap, vad får de för hjälp? Obama har hotat att skicka ett mejl utan ”kind regards” på slutet till Putin, typ.

Poängen med militär förmåga i eget territorium är inte nödvändigtvis att man ska vinna ett långt och fullskaligt krig mot Ryssland. Poängen är att det ska kosta att agera militärt mot en. Och helst ska det vara dyrt. Det kallas tröskeleffekt, och jag var inne på det i inlägget jag länkar till ovan. Om en anfallare kan räkna med väsentliga förluster tänker sig nog denne för innan något sätts igång. Om man däremot kan räkna med att göra lite som man vill utan att den andra parten kan bita ifrån – som Ukraina uppenbarligen, och som Sverige i dag – då blir tröskeln för att använda vapenmakt farligt mycket lägre. Och det behöver inte handla om fullskaliga invasioner med följande annektering, det kan vara mer begränsade kränkningar som man ändå helst skulle vara utan.

FOI släppte för bara några dagar sedan en studie om just tröskelförmåga. Jag har inte mer än öppnat den, men troligen finns där en hel del matnyttigt för den intresserade.
Och intresserade bör vi vara. Om och hur Sverige ska organisera sitt försvar bör inte vara en angelägenhet bara för militärer och försvarspolitiker. Det är också, inte helt olikt skolan, en långsiktig verksamhet. Det tar lång tid att bygga upp förmåga. Vi borde ha börjat prata ordentligt om det här för flera år sedan. Att vi nu är sena gör inte att vi lika gärna kan låta bli.

Så, till att börja med, skulle inte partierna kunna berätta om hur de ser på Sveriges försvar, ställt i relation till utvecklingen i närområden? Och i vilken utsträckning vi ska kunna försvara oss? Och hur? Och vad det får kosta?
Och om de inte berättar det oombett kanske vi kunde fråga dem?
För jag hoppas att vi vill veta.

…och jag som har ett i stort sett färdigt inlägg om arbetstidsförkortning, och ett halvfärdigt om ekonomisk tillväxt. Men alltid kommer något emellan. Är det inte förkylning så är det rysk invasion av grannland. Hej och hå.

Etiketter:,
Publicerat i Övrigt samhälle, Politik, Ultima ratio regum | Kommentarer inaktiverade för Vår beredskap är högmod

Fänrik Snåls sägner

fredag 1 mars, 2013

eller
Ett försvar mot ryska ABBA

Försvarsdebatten har varit ovanligt ljudlig på sistone, i betydelsen att den alls hörs. Jag tar tillfället i akt att ge mig in i den. Som läsaren kanske vet jobbar jag i försvarsrelaterad verksamhet, så på så vis kan man hävda att jag är part i målet. Samtidigt gör det att jag, även om jag inte är någon expert – vilket jag verkligen inte är – kommer i kontakt med frågorna mer än jag annars skulle gjort.

Alldeles nyss har vi sett en nätturné med en rysk ABBA-video som driver både med det svenska försvaret och svensk ryssrädsla. Jag tyckte den var rätt rolig, men det betyder inte att dess satiriska poäng är korrekt. En sak har den i alla fall rätt i. Det är inte alltid det skrivs rakt ut, men när man oroar sig över Sveriges förmåga att hävda sitt territorium är det Ryssland man oroar sig över. Det är inte Norge, inte Finland, inte USA. Det är Ryssland.
Tanken att Ryssland ska invadera Sverige i absolut närtid kan tyckas absurd, av den enkla anledningen att den är det. Men det är en halmgubbe. Det är ingen (ingen vettig) som tror att det kommer hända. Men det är heller inte det frågan gäller.

Ryssland å sin sida. Av allt att döma är tiden förbi då Rysslands strävan var att accepteras av väst. Nu driver man en medvetet antivästlig agenda, stundom med inslag vars enda rimliga funktion är att frustrera väst. Det är möjligen mest av inrikespolitiska skäl, men vad spelar det för roll?
Demokratier tenderar att inte kriga mot varandra, men Ryssland uppfyller inte grundkraven för att vara en demokrati. Det är kanske mycket att kalla Ryssland diktatur, men det är inte så himla långt därifrån. Ryssland blygs inte heller för att bruka våld mot närliggande stater – och nu pratar jag inte historiskt, utan på senare år. Efter många års förfall satsar man också hårt på att bygga upp sin försvarsmakt igen.

Och så Sverige. Som blottlagts i senaste tidens debatt har Sverige i dag en mycket begränsad försvarsförmåga. Jag var tills relativt nyligen själv inte medveten om hur långt det gått. Som mest har jag för mig att Sverige kunnat skaka fram 39 brigader. När jag gjorde militärtjänsten låg det nog på tjugo-nånting.
I dag pratar Försvarsmakten (FM) drömmande om att inom sisådär fem år eller så, förutsatt att det skjuts till mer pengar, kunna återta förmågan till brigads strid. Alltså en brigad. För det har vi inte i dag.
Försvarsanslagen har i reala termer krympt kraftigt de senaste decennierna samtidigt som prioriteringen varit kostsamma internationella insatser. ”Kostsamma” är inte samma sak som ”felsatsade”, men det är val som har konsekvenser. Detsamma gäller det nyligen beslutade JAS Gripen-köpet. Från regeringshåll har det hävdats att det i stort sett inte ska påverka övrig försvarsverksamhet negativt, men det är inte så mycket att vilseleda som att blåljuga. Hyveln och yxan far nu fram över FM i det monetära vakuum som Gripen lämnar efter sig. Det betyder inte att det är fel att köpa Gripen, men det är fel att tro att det inte kostar att ha ett fungerande försvar. Mer flygplan utan mer resurser innebär att övrig förmåga går ned.

Jag skrev att ingen förväntar sig en rysk invasion i närtid, och så är det. Men där har vi tre nyckelord: Förväntar, invasion och närtid. Jag tar dem i omvänd ordning.
Närtid: Nä, det kommer inte luftlandsättas en division kosackdansande hunner i Kungsträdgården till Valborg. Men ingen vet vart Ryssland är på väg, förutom att det är åt fel håll. Att återuppbygga försvarsförmåga tar tid. Inte ens med kraftigt ökade resurser skulle det gå fort. Om man väntar tills man kan bekräfta ett omedelbart hot har man väntat för länge.
Invasion: Det behöver inte vara fullskalig invasion för att vara allvar. Det kan röra sig om mer begränsade territorialkränkningar. Sådana pågår lite varstans i världen utan att det blir fullt utvecklat krig. Tröskeln för att ta sig friheter med en annan stats territorium sjunker dramatiskt om man vet att det inte finns något att sätta emot en kränkning.
Förväntar: Det blir alltid en fråga om vad man bedömer är sannolikt och osannolikt. För femton år sedan var det rimligt att betrakta Ryssland som ute ur leken. I dag är det inte så. Men man kommer aldrig kunna vara helt säker på något, och var man vill lägga ribban för sin osäkerhet bestämmer budgeten. Fast i dag är det ju tvärtom: man bestämmer budgeten och avpassar hotbilden efter det.

Jag tycker att det är rimligt att Sverige skaffar sig en högre försvarsförmåga än i dag. Det betyder inte att vi ska gå tillbaka till ett värnpliktsbaserat invasionsförsvar à la 1993, men vi får i dag bokstavligt talat väldigt lite bang for the buck. Att lägga de pengar vi ändå lägger på försvaret och inte kunna stampa fram en endaste stridsduglig brigad, det kan inte vara en lyckad kompromiss. Likväl är det inte rimligt att betrakta önskan till åtminstone någon förmåga att hävda sitt territorium som överdrivet krigshetsande.
Vad ska man göra då? Det är lätt att sitta och skrika på pengar, men de pengar man lägger på FM kommer vara pengar man inte lägger på något annat. Det bör man inte vifta bort, men det är inte ett tillräckligt argument emot. Alla statliga verksamheter konkurrerar med varandra om pengar, och det är inte självklart att försvaret ska vara sist i kön. Visst finns det särintressen i försvarssvängen, men försvaret av Sverige är ett svenskt allmänintresse även om man förhoppningsvis aldrig behöver få användning för det – ungefär som en hemförsäkring.
Det ropas ibland på att Sverige ska gå med i NATO. Jag tror i och för sig att det vore en bra idé, men det är inte ett sätt att spara pengar om man har den minsta intention att följa NATO:s regler, som bland annat säger att man ska lägga väsentligt mer på försvaret än vad Sverige gör i dag. (Det är förvisso få NATO-länder som verkligen lever upp till den regeln.)
För vissa statliga satsningar kan man räkna med låga nettokostnader. Att avskaffa värnskatten till exempel skulle antagligen betala sig självt på lite sikt. Jobbskatteavdraget är förmodligen till väsentliga delar självfinansierande. Men jag har svårt att se att en satsning på försvaret skulle fungera så i någon större utsträckning.

Nu känns inlägget en smula spretigt, så jag sammanfattar för säkerhets skull.

  • Jag tycker att Sverige bör höja sin försvarsförmåga.
  • Att höja Sveriges försvarsförmåga kommer kosta pengar.
  • Jag har inget färdigt svar på varifrån de pengarna ska tas.

Det här är första blogginlägget på jättelänge. Så kan det gå. Det är ju det här med småbarn.

Etiketter:, , ,
Publicerat i Övrigt samhälle, Politik, Ultima ratio regum | 7 Comments »

Döden och penningen

lördag 31 mars, 2012

Eller med andra ord: vapenexport. Det har varit lite på tapeten på sistone, och jag skrev själv i förra inlägget ”Och då är jag, vill jag påpeka, inte generellt negativ till vapenexport.” Därför tänkte jag nu passa på att förklara hur jag tänker kring det.

Det är inget komplicerat resonemang. Grundantagandet är att det är i sin ordning att staten har förmåga till våldsutövning, specifikt då väpnad strid. Det är fullt möjligt att inte hålla med om det, och då blir slutsatsen för vapenexporten rimligen en annan, men för egen del menar jag att även om det vore trevligt om väpnad strid aldrig var motiverad finns det situationer då förmågan behövs.

Vill man då ha förmåga till väpnad strid ligger det implicit i detta att man inte bara vill strida; man vill också vinna striden. Annars kunde man hellre låtit bli. En del i vägen till vunnen strid är att åtminstone inte ha sämre materiel än motståndaren.
Nu har det hänt rätt mycket på materielfronten sedan napoleonkrigen. Bara svenskt stål och svartkrut förslår inte längre. Ska man i dag ha slagkraftig utrustning kostar det någonstans mycket pengar. Väldigt mycket pengar. Att vara självförsörjande med sådant är inte att tänka på, i synnerhet inte för Sverige. Jag blir alldeles matt bara jag tänker på vad det skulle kunna tänkas kosta att bygga upp kapacitet för all modern försvarsmateriel inom landet. Inte ens USA mäktar med det. Lösningen är att dela på kostnaden, vilket går att göra på flera sätt. Ett sätt är att gå ihop om utvecklingsprojekt. Ett annat är att den som tagit fram ett bra system kan sälja det till andra – det vill säga försvarsexport och -import. Denna handel kan ses som ett informellt sätt att bekosta projekt tillsammans.
Tricket är att sälja till rätt köpare. Om den som köper visar sig vara fiende en månad senare har man kanske inte vunnit så mycket på sin fina utveckling. Det gäller alltså att sälja till folk i rätt lag.

Svårare är det i princip inte. Tycker man att det är nödvändigt med en försvarsmakt? Om ja, då blir export och import av försvarsmateriel en nödvändig följd, med förbehållet att man ska sälja till rätt lag.

Och det är väl där många som inte är principiellt emot all vapenhandel börjar gnissla, inte utan skäl. Vilka är rätt lag? Personligen tycker jag att länders demokratiska status bör vara en viktig indikator, om än kanske inte den enda. Det tycks hittills funka bra att hävda att demokratier inte krigar mot varandra.
Jag har inte ambitionen att i detta inlägg reda ut precis hur jag tycker att vapenexport ska regleras, bland annat för att det inte är trivialt och jag har inte ett färdigt svar. Jag kan kosta på mig att upprepa att jag finner det högst tveksamt om Saudiarabien är i rätt lag, men jag vill belysa att man kan vara emot vapenexport till Saudi och ändå se behovet av internationell handel med försvarsmateriel.
Det kan man förstås kalla girighet, som alltid när pengar är inblandade. Men pengar representerar resurser, och vill man ha ett fungerande försvar utan att lägga alla sina resurser på det får man vackert acceptera att det kommer handlas med vapen. Något sätt att både äta kakan och ha den kvar känner jag inte till.

Publicerat i Politik, Ultima ratio regum | Kommentarer inaktiverade för Döden och penningen

Svensk smygteknik

torsdag 8 mars, 2012

Därtill ombedd i en kommentar till förra inlägget tänkte jag kommentera det här med vapnen och Saudiarabien. Det vill säga, egentligen hade jag inte tänkt göra det, för jag har inte så mycket att tillföra. Jag har ingen insyn i FOI och jag har inte plöjt allt som skrivits. Och ändå – här är jag!

Jag tycker att huvudfrågan är huruvida man alls ska exportera vapen till Saudiarabien. Att det finns ett samarbete mellan Sverige och Saudi på det området har ju inte varit hemligt. Jag sökte faktiskt jobb på FOI… tja, det kan ha varit 2007. Jag var på en lång intervju, och jag tog då självmant upp Sveriges samarbete med Saudi som något jag inte gillade. Om inte annat visar det att samarbetet inte bara var ickehemligt, utan även relativt allmänt känt.
Ett bra argument är att Saudi är en av världens värsta diktaturer, och att man inte ska ha militärutbyte med sådana. Man kan förstås alltid bråka om vad ”världens värsta” betyder i sådana sammanhang, men man får verkligen anstränga sig för att Saudi ska framstå i sympatisk dager.
Jag har sett synpunkter som gått ut på att det inte alltid är så lätt (i andra fall än uppenbara som Saudi) att dra en gräns mellan demokrati och diktatur, men det lutar jag åt är strunt. Det finns bra, etablerade mått på demokrati som man skulle kunna använda om man bara ville.

Som påpekats är den svenska bevekelsegrunden till samarbetet rimligen industripolitisk och det här med demokrati har spelat en underordnad roll. Inget konstigt med det ur ett visst perspektiv, men det finns ändå, menar jag, ett synnerligen gott moraliskt case för att inte exportera vapen till Saudi. Och då är jag, vill jag påpeka, inte generellt negativ till vapenexport.

Men. För diskussionens skull, låt oss anta att vapenexporten är okej. I någon mening har det ju tyckts att den är det, den har som sagt inte varit hemlig. Är det då värre att hjälpa till med att bygga en fabrik, och varför har det varit hemligt?
Här börjar jag ägna mig åt ryktesspridning, underavdelningen fikarumsskvaller i skrift. Någon har ett kort tag befunnit sig i utkanten av något som har med Saudi-grejen att göra. Jag har hört ett par påståenden och gissningar vars vederhäftighet jag inte har en susning om. Det verkar inte hindra mig från att återge dem.
Det första gäller vad fabriken skulle göra. Jag kan ha fel, men jag tror inte att vi sett något helt klart om det. Mitt skvaller gör gällande att en rimlig gissning är renovering/modifiering av Robot 70. Robot 70 är en luftvärnsrobot som torde vara helt oduglig för att, till exempel, använda mot protesterande folkmassor. Såtillvida tycker jag att en fabrik för att modda Robot 70 är väsentligt mindre illa än att sälja, tja, handeldvapen. Det finns vapen och vapen.
Hemlighetsmakeriet då? Om fabriken är mindre moraliskt förkastlig än ett beslut som inte var hemligt, varför hemlighålla den?
Fikarummet påstår att det var saudierna som insisterade på att det skulle vara hemligt, inte svenskarna. Anledningen? Att så länge som möjligt hemlighålla planerna för USA.

I väldigt mycket försvarsmateriel sitter det någonstans en bit amerikansk teknik. Denna tenderar att lyda under de amerikanska exportkontrollreglerna ITAR. Dessa syftar officiellt till att säkerställa att amerikansk teknik inte hamnar i fel händer, men används också oblygt till att gynna amerikansk industri. Följande scenario har utspelats ett antal gånger:
Land A har tillstånd att köpa tekniken X från USA, och använder den i försvarsmateriel.
Land B bestämmer sig för att köpa försvarsmateriel av samma typ.
Både USA och land A vill sälja till land B.
Plötsligt får inte land A köpa X längre, med motiveringen att det inte ligger i USAs nationella intresse.
Vips kan bara USA sälja, och land B måste köpa från det amerikanska företaget.
Det kan alltså i vissa fall ligga i land Bs intresse att smussla med försvarsfrågor om man vill ha möjlighet till fler leverantörer än USA.

För att fortsätta med övertydligheterna: jag vet inte att det är det som hänt i det här fallet. Det kan vara så och vissa tror det, men jag vet inte.

Så, om jag ska snöra ihop det här.
Borde vi exportera vapen till Saudiarabien?
Det har jag svårt att tycka.
Är det värre att hjälpa dem med en vapenfabrik än att exportera vapen till dem?
Inte nödvändigtvis.

Uppdatering 9 mars

Jag har nu sett på ett par ställen, bland annat i SvD i dag, påståenden om att den tilltänkta fabriken skulle vara för ”renovering och modifiering av pansarvärnsvapen”. Om det stämmer är det knappast luftvärnsvapnet Robot 70 det handlar om. Det finns dock många sorters pansarvärnsvapen, och även om jag inte är expert på området törs jag säga att emedan många av dem kan användas mot mjuka mål kan de vara mer eller mindre effektiva. Det är alltså inte klart för mig om vapen från en sådan fabrik ur ett demokratiperspektiv skulle vara mer klandervärda än tidigare nämnda Robot 70.
Att man talar om ”renovering och modifiering” pekar dock på att det handlar om vidmakthållande av en arsenal snarare än nyskapande, varför ordet ”vapenfabrik”, ehuru kanske inte fel i sak, tycks ge en vilseledande bild. Det är knappast så att man genom en anläggning för renovering av pansarvärnsvapen har gett Saudiarabien en militär förmåga man inte redan medverkat till genom den ursprungliga exporten.

Publicerat i Politik, Ultima ratio regum | 4 Comments »

Internationell solidaritet i obefläckade kläder

fredag 27 augusti, 2010

Så har vi då äntligen fått ett besked från de rödgröna i frågan om Afghanistan.
”Vi lämnar Afghanistan” säger de.
Det betyder inte att allt svenskt ska hem på stört, men den planerade truppförstärkningen uteblir och trupperna börjar tas hem 2011, för att vara avslutad 2013. Man tänker därefter enbart ägna sig åt civilt bistånd.

Man kan lugnt säga att Afghanistan inte är världens enklaste fråga. Regeringen i landet är korrupt. Det är sant, som de rödgröna säger, att den militära strategi som tills nyligen dominerat varit synnerligen begränsad i sin framgång. Säkerhetsläget är fortfarande uselt.
De rödgröna verkar dock ha missat att man håller på att lägga om den militära strategin, till en mer lik den som fungerade i Irak. Det finns givetvis ingen garanti för att den fungerar även i Afghanistan, men när det står så här

MP:s språkrör Peter Eriksson konstaterade att det finns en växande insikt att den gamla militära strategin inte fungerat och alla är nu eniga om att de militära styrkorna ska dras bort 2014.
– Vi är bekymrade över att vi har en regering som inte är medvetna om den internationella utvecklingen, sade han.

ja då blir jag i min tur bekymrad över Peter Erikssons, och de rödgrönas, bristande orientering. Än mer bekymrad, givetvis, över Afghanistan. Trots ineffektiviteten både i den militära insatsen och det civila biståndet har antalet barn i skola mångdubblats. Antalet flickor i skola har gått från praktiskt taget noll under talibanstyret till två miljoner i dag. Sjukvården, ehuru fortfarande erbarmlig, är även den långt bättre än förr. En förutsättning för allt detta är den militära närvaron. Det har inte direkt saknats exempel på att givet chansen är talibanerna framme och mördar hjälparbetare – och alla som har kontakt med hjälparbetare – och bränner flickskolor.

Samtidigt finns det, och kommer även med den bästa strategi i världen, alltid att finnas fruktansvärda konsekvenser av skarp militär verksamhet. Oskyldiga kommer att dödas. Den som förnekar det diskvalificerar sig från seriös debatt.
Det är här det börjar kräva sin politiker att fatta beslut. Man måste kunna hålla två saker samtidigt i huvudet. Anser man att Afghanistan ska hjälpas, då måste man också acceptera att det medför civila offer – liksom svenska soldaters liv. Man kan kalla det att prioritera. Alliansen, ehuru knappast några fullpoängare på försvarsområdet, kan det. De rödgröna har i dag, åter, visat att de saknar denna kapacitet. När det inte finns en lösning utan nackdelar havererar man fullständigt.

Hade de sagt att nu skiter vi i Afghanistan, och tagit hem både militära och civila insatser, då hade det åtminstone varit intellektuellt hederligt. Knappast solidariskt, men hederligt. Nu när man tänker ta hem militären men fortsätta med civil verksamhet betyder det att man tänker låta någon annan göra det obehagliga jobbet, och sedan stå där med troskyldig min och säga att viii har minsann inte dödat någon.
Internationell solidaritet?
Knappast. Men internationell skenhelighet har länge varit en specialitet.

Det är vidare oklart vem de rödgröna har tänkt slänga sin smutsiga byk på. USA? Nej, de kräver ju att USA ska avveckla alla utländska baser.
Grattis Afghanistan. De rödgröna har bestämt att talibanerna nu är snälla. Gratis glass till alla.

Jag har tidigare upprepade gånger beskyllt S och de rödgröna för dagis- eller lågstadiepolitik. Nu säger Sahlin om Afghanistan:

Någon gång måste storebror låta lillebror klara sig själv

Jag ser ingen anledning att ompröva beskyllningen.

De rödgröna talar gärna om internationell solidaritet. När det verkligen gäller, då… fortsätter de att tala. Att faktiskt, som jag tidigare nämnt, get shit done, det är de för fina för. Kan man inte lösa ett problem med en fin sång är det händerna för öronen som gäller. Det finns olika åsikter om hur stora skillnaderna mellan regeringsalternativen i Sverige är – jag hör till dem som hävdar att de är högst väsentliga. Det här är ett exempel på det som få torde kunna avfärda. Ett steg i jobbskatteavdraget hit eller dit är inte en fråga om liv eller död. Afghanistan är en fråga om liv eller död, varje dag. Där prövas vad man verkligen menar med tal om internationell solidaritet. De rödgröna har visat att vad de menar är att vifta med plakat.

Bästa Mona Sahlin.
Tack för att du visat intresse för regeringsmakten. Vi har dock haft många kvalificerade sökande, och avser att gå vidare med någon som är uppgiften vuxen.

Like This!

Publicerat i Ultima ratio regum, Val 2010 | 1 Comment »

Nyare poster »