Archive for the ‘Ultima ratio regum’ Category

Ett spekulativt fall

tisdag 17 maj, 2016

Så för att rekapitulera: en trehundra meter hög tv-mast nära Borås har alltså rasat, och polisen uttrycker tvärsäkert att det är sabotage. Som jag förstod det ledde raset till att täckningen för SR, SVT 1 och SVT 2 försvann i ett stort område.

Sabotage mot viktig infrastruktur. Vem ligger bakom?

Den som företräder en myndighet eller motsvarande gör nog klokt i att vara försiktig med att peka ut någon. Jag som skriver här som privatperson kan dock kosta på mig att säga vad jag tror.
Jag tror att det är Ryssland, direkt eller indirekt, som fällt masten.
Det betyder inte att jag vet att det är så. Jag sitter inte på någon hemlig information. Jag vet inget som ni inte vet eller inte kan veta. Det finns andra tänkbara förklaringar. Men jag tror att det är Ryssland som ligger bakom. Och som vanligt, när jag skriver Ryssland i sådana här sammanhang menar jag Kreml.

Varför tror jag det då?
I princip, motiv, möjlighet och tidigare beteende.

Varför skulle Ryssland vilja göra det? Vinner Kreml något på att man inte kan höra Ring P1 i Borås?
Nej, vinsten ligger på annat håll. Det finns flera möjligheter. En är att man helt enkelt vill testa svensk beredskap. Hur fort får man ut ersättningskapacitet? Vad händer med bevakningen?
Det är inte riktigt så långsökt som man kan tro. Det är sedan länge känt att Ryssland håller på med krigsförberedelser mot Sverige, uppmärksammat av både Säpo och FOI. Fysiskt och publikt sabotage är visserligen något mer flagrant än man gjort mot Sverige hittills, men inte på något sätt otänkbart. Och i ett skarpt läge är just sabotage av viktig infrastruktur att vänta.
Som jag sagt tidigare, att Ryssland gör krigsförberedelser behöver inte betyda att det luftlandsätts en bataljon kosackdansande gröna män med pälsmössor och kalashnikov i Kungsträdgården lagom till midsommar. Men det är tydligt redan sedan tidigare att man lägger betydande resurser på förberedelserna.
En annan möjlighet är att det är en påverkansoperation inför att riksdagen ska besluta om värdlandsavtalet. Kreml har flera gånger sagt att om Sverige (och Finland) närmar sig Nato kommer man vidta åtgärder. Det här kan vara ägnat som en konkret varning.
Jag vet inte att det är så. Men det kan vara så.

Har man möjlighet att göra det? Jadå, visst har man det. Vi vet att det finns tiotals personer i Sverige som sysslar med rysk informationsinhämtning, legalt och illegalt. Och hur många känner vi inte till? Det behöver inte vara spetsnaz som ålat medelst hasning till masten från U137. Det verkar inte ha varit supersvårt att fälla masten. Inte jättelätt heller kanske, men inte supersvårt. Det här har de folk som klarar, det kan man nog vara trygg med att påstå. Det behöver strängt taget inte ens vara någon med ryskt pass som gjort det.

Och vad är det för tidigare beteende jag pratar om? Tja, Georgien och Ukraina kan vittna om att Kreml inte blygs för att fysiskt ge sig på grannländer. Mot åtminstone Estland har man riktat omfattande cyberattacker – och inte bara det. Man gick in på estniskt territorium och kidnappade en underrättelseofficer. Hur rankar det mot att i halvsmyg fälla en tv-mast? Knappast lägre va?
Mot Sverige har Ryssland uppträtt påtagligt aggressivt ett flertal gånger, både i ord och med diverse farkoster. Vi har också flera cyberattacker där det, som vanligt, inte går att med absolut säkerhet peka ut någon skyldig. (Till exempel den där, eh, extremt regionala solstormen som exklusivt slog ut svensk luftradar.) Det gör jag inte heller. Men vi vet vem som är gossen Ruda.

Alternativa hypoteser då?
Den enda jag hittills sett som inte verkar direkt osannolik är att det rör sig om pojkstrecksterrorism, eller vad man ska kalla det. Men… att med flit fälla en trehundra meters mast som någon sorts gyckel? Inte teoretiskt omöjligt. Det kan vara så. Jag blir inte jätteförvånad om det är så. Men det är inget vi är vana vid att se. Till skillnad från Kremls framfart i sina grannländer, som vi börjar bli vana vid att se.

ja, jag tror att det är Kreml som ligger bakom sabotaget mot masten. Som sagt, jag säger inte att jag vet att det är så. Jag säger att jag tror att det är så.
Och oaktat om det stämmer eller inte så är en besvärande aspekt att det inte är en galen gissning. För tjugo år sedan hade det varit en galen gissning. I dag är det inte det.


Uppdatering: Expressen och Gefle Dagblad skriver på ledarplats om sabotaget, och är delvis inne på samma spår.

Påpekas bör kanske att jag givetvis inte hoppas att det är Ryssland som ligger bakom. Jag skulle kraftigt föredra att det visar sig vara en enstaka inhemsk galning agerande på egen hand. Får jag om en tid anledning att om detta inlägg säga ”jag gissade fel” så är det bra.

(…)

Och nu detta: räddningstjänstens larmkabel avklippt.
Om det är ensamma galningar så liknar det metod i galenskapen.
Om det är oskyldiga pojkstreck så är de inte oskyldiga.

Annonser

Var är den Snowden som föll i fjol?

lördag 9 april, 2016

I dag har det tydligen varit något sorts mediejippo där Edward Snowden medverkat, vilket föranlett hallelujastämning. Som vanligt. Det upphör inte att förvåna mig.

Oavsett vad man tycker om Snowdens tidigare gärning, oavsett om man ser den som hjältedåd eller förräderi eller något däremellan, bör man acceptera vad han är i dag.
Snowden sorterar i dag under Kremls säkerhetstjänst. Jag ger mig inte på att peka ut precis vilken bokstavskombination, och det spelar inte så stor roll. Han tog sig till Ryssland och fick ryskt beskydd. Sådant är inte gratis. Alla avhoppare samarbetar med sitt nya lands säkerhetstjänst; man har i praktiken inget val. Det finns ingen anledning att tro att Snowden utgör något undantag från detta.

En omdömesgill lyssnare måste därför utgå från att när Snowden talar är det den ryska säkerhetstjänsten som talar.

Det gör det inte förbjudet att lyssna på honom. Det behöver inte heller betyda att det han säger är lögn. Men man kan utgå från att han säger det han gör med rysk säkerhetstjänsts goda minne – och detsamma för vad han inte säger. När Snowden talar för han ut ett narrativ som ligger i linje med Kremls önskningar.
Den omdömesgille lyssnaren värderar därför Snowdens utsagor med det i huvudet.

Ungefär detta påpekades så sent som i dag av Försvarsmaktens före detta informationsdirektör Erik Lagersten. Det vore bra om denna inställning i större utsträckning fortplantade sig till andra.

Notera alltså att detta är helt oberoende av om man ser Snowden som hjälte eller slem förrädare, även om det kan vara svårt för förstnämnda gruppen att acceptera att man nu bör betrakta honom som Kremls verktyg.

Man kan förstås fundera på när han blev det. Var det innan eller efter att han av allt att döma försåg sig med niohundratusen dokument från Pentagon? (Pentagon alltså, inte NSA; detta brukar inte nämnas så ofta.) Var det innan eller efter att Wikileaks (i sig sannolikt en front för rysk säkerhetstjänst) knuffade honom i riktning mot Ryssland? Det vet vi inte. Vi får kanske aldrig veta. Men det spelar heller egentligen ingen roll för bedömningen av vilken funktion han har i dag. Det spelar inte heller någon roll om han tjänar Kreml av fri vilja eller för att han inte såg sig ha något annat val.

Det händer många saker som plausibelt skulle kunna vara Kreml som har fuffens för sig, men där det är svårt att säkert säga att det verkligen är så, och det finns andra förklaringar som också är plausibla. Och även om svensk säkerhetstjänst eller några andra vet hur det ligger till så är det inte säkert att man som vanlig medborgare får veta det. Ett exempel skulle kunna vara de attacker mot svenska tidningar vi sett nyligen.
Men just i fallet Snowden kan vi känna oss säkra. Oavsett vad som var igår, är Snowden i dag Kremls man. Världen fungerar så. Man behöver inte gilla det. Men man bör känna till det, och väga in det när man lyssnar.

Uninvited Guest

tisdag 29 mars, 2016

Jag har oroat mig ett tag, och jag tycker ni också ska göra det. För Sverige. Rent existentiellt. Och nej, det är inte på grund av invandringen.

Det finns vissa saker en stat måste klara av för att alls vara en stat. Det är ett ganska litet antal saker. Sedan finns det många saker man verkligen vill att staten ska hantera, men som strängt taget inte är ett krav för att staten ska vara en stat.

En av de saker en stat måste klara är kontrollen över sitt eget territorium, vilket är varför man vanligen bör ha en relevant försvarsmakt. Jag har skrivit ganska mycket om det här på bloggen (kategorin Ultima ratio regum) och tänker inte ta allting igen i det här inlägget, mer än att åter konstatera att Sveriges försvar är farligt underdimensionerat relativt det säkerhetspolitiska läget, såpass att det inte är verklighetsfrämmande att tala om att Sverige tar oacceptabelt stora risker på, ja, rent existentiell nivå – samt att vi kraftigt kringskär vår egen politiska handlingsfrihet.
(Den som vill läsa en aktuell artikel i ämnet kan göra sämre saker än att lägga några minuter på Patrik Oksanen i Hela Hälsingland häromdagen: Patriotism, konfrontation och repression präglar Rysslands nya säkerhetsstrategi)
Av detta märks inte mycket i politiska beslut. Förra året träffades en försvarspolitisk uppgörelse, men den som tror att situationen därmed är under kontroll har bedragit sig. Försvarsuppgörelsen innebär på det hela taget inte att vi vänt och nu rustar upp försvaret. Den innebär inte ens att vi hejdat fallet. Vad vi gjort är att se till att vi faller lite, lite långsammare. Det är bra förstås. Men inte i närheten av tillräckligt.
Praktiskt taget i detta nu viner yxan på högkvarterets produktionsavdelning. Materielprojekt skrotas eller skjuts på framtiden i en skala jag inte sett maken till så länge jag varit i branschen (förvisso inte mer än dryga fem år). Det är inte vågat att sia att detta kommer orsaka problem framöver.
Samtidigt har man inte alls ordning på personalförsörjningen. Det bedrivs förvisso en utredning om den nu, i händerna på en utredare jag bedömer är utomordentligt kompetent (Annika Nordgren Christensen, @annikanc på Twitter), men det är som vanligt – lösningen på personalförsörjningen får inte kosta något.
Vi har inte ordning på materielen, inte på personalen. Och vi visar inga tydliga tecken på att åtgärda något av det. Det borde oroa även sådana som inte traditionellt kallar sig försvarsvänner. Försvaret är, kan det vara värt att påminna om, inte ett särintresse.

Men det handlar inte bara om försvaret.
Vi har polisen också.
Det är absolut nödvändigt att en stat upprätthåller sitt våldsmonopol. Slutar man med det har man snart ingen stat. Och det främsta verktyget för att upprätthålla våldsmonopolet är polisen. (Hela rättsapparaten skulle man kunna argumentera, men jag koncentrerar mig på polisen här.)
Det kan svårligen ha undgått någon att polisen har problem i dag. Jag har här inte de detaljkunskaper som jag har om försvaret, men törs ändå säga att det här handlar inte bara om sensationslystna kvällstidningars förkärlek för dystopier.

Jag har slarvat bort länken till var jag läste det nu, men såvitt jag förstår har Sverige avsevärt färre poliser per capita än många relevant jämförbara länder. Om något kan jag tycka att det borde vara tvärtom i ett glesbefolkat land. Har man få poliser blir det snabbt väldigt långt till närmsta polis i glesbygden. Bokstavligen laglöst land.
Och inte bara där. Vi har uppenbara problem med utanförskapsområden. Man kan kalla dem vad man vill, men att förneka att problem finns är bara larvigt. Brist på polisnärvaro där är inte det enda problemet, men det är ett allvarligt problem. Det är absolut imperativt att staten blir vad jag sett kallas ”preferred supplier of security”. Har man inte polisiära resurser att upprätthålla lag och ordning öppnas fältet för andra grupperingar, påfallande ofta kriminella, att etablera sig som de som äger ett område.
Det finns mycket att säga om det. Men en sak polisen måste kunna göra är att, för att uttrycka det kort, ta och hålla terräng. Långvarigt. Samtidigt som man kan utreda både mord och vad som ofta kallas vardagsbrottslighet. Och till det behöver man poliser. Rimligen betydligt fler än de vi har i dag.

Vare sig försvaret eller polisen har i dag några marginaler att tala om. Förmågan att klara extraordinära situationer är starkt begränsad. Till viss del är även förmågan att klara helt ordinära situationer begränsad.
Både försvaret och polisen har av allt att döma problem som inte är direkt kopplade till pengar, men vi vet att för försvaret är brist på pengar det avgörande problemet, och jag håller för mycket troligt att även polisen för att varaktigt kunna trygga våldsmonopolet skulle behöva betydande resurstillskott.

I breda kretsar i Sverige har det länge liksom varit lite fint att ringakta försvars- och rättsväsende, och på samma sätt setts som mossigt att ta dessa frågor på allvar. Det är som om resonemanget gått: ”det här är institutioner som håller på med obehagliga frågor. Om vi kväser institutionerna försvinner nog frågorna också, och framför allt slipper jag själv vara obehaglig.”
Vi behöver sluta med sådant trams.

Det finns, givetvis, flera områden inom staten och samhället som skulle kunna göra bra saker med mer pengar. Det finns dock en kvalitativ skillnad mellan försvar/rättsväsende och, för att ta ett exempel, sjukvård. Staten skulle kunna säga att det här med sjukvård, det tänker vi inte befatta oss med. Det får ni medborgare fixa på egen hand. Det är inget jag förespråkar; tvärtom vore det antagligen en utomordentligt dålig idé. Men man skulle kunna göra så, och man skulle fortfarande kunna ha en stat. Att däremot säga att det här med att upprätthålla våldsmonopolet, det får ni medborgare göra själva – då har man abdikerat som stat.

Det betyder inte att försvar och polis ska få obegränsat med pengar. Det kommer fortfarande vara en avvägning mellan olika behov. Men att fortsätta låtsas att statens grundläggande uppgifter inte kräver någon uppmärksamhet är inte hållbart. Vi måste, som stat och samhälle, ta oss samman och få detta på fötter. Hellre i dag än i morgon.

———

Inläggets titel ”Uninvited Guest” är ett skeppsnamn från Excession, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
https://dantilert.se/2015/04/12/en-kulturgarning/

Charming But Irrational

måndag 4 januari, 2016

Det verkar pratas mycket värnplikt i skrivande stund, kanske på grund av en artikel i DN om stödet för återaktiverad värnplikt. Starkt stöd eller inte, värnplikt är fel svar, alternativt svaret på fel fråga. Jag har tidigare argumenterat mot värnplikt, och nu verkar det vara dags igen, om än inte med exakt samma argument.

Först bör man fastställa vilket problem det är man försöker lösa. Mitt svar är att problemet är försvarsmaktens personalförsörjning. Inte ungdomsbrottslighet, nationell gemenskap, arbetslöshet eller något annat. Den som vill lösa dessa frågor är mycket välkommen, men vänligen blanda inte ihop det med vilket försvar som behövs.

Det finns filosofiskt grundade argument emot värnplikt, som att det utgör en form av slaveri – vilket det tvivelsutan gör. Motargumentet är då vanligen att det är en uppoffring man får göra för att bevara resten av friheten. Vilket kan besvaras med att varför tvångsrekryterar vi i så fall inte också till polisen? Och så vidare. En sådan argumentationsrunda är inte poänglös, men den är i vårt fall onödig. Värnplikten är nämligen inte ett bra sätt att lösa försvarsmaktens personalförsörjning. Ett yrkesförsvar är bättre. Därmed faller uppoffringsmotiveringen.

Hur kan jag veta det då?
Dels för att den svenska värnplikten under invasionsförsvarets tid handlade om att förse försvarsmakten med enorma mängder personal. Det bedömdes vara enda sättet att kunna stampa fram åttahundratusen man. Men en sådan jättearmé är inte aktuell att återta i dag, det skulle bli alldeles för dyrt. Striden i dag ser inte ut som den gjorde på 80-talet. Är man inte bara intresserad av att få fram kanonmat att skicka till skyttegravarna krävs i dag utrustning som skulle bli orimligt dyr till en gigantisk värnpliktsarmé.
Och ska man inte ha en gigantisk armé, ja då faller värnpliktens raison d’être.
Den här utrustningen kräver dessutom mycket utbildning och övning för att kunna användas på ett bra sätt, och dessa färdigheter behöver underhållas. Det rimmar illa med ofrivilliga som kallas in för mindre än ett års utbildning och sedan försvinner iväg.
Det är ingen kontroversiell slutsats. Det är inte bara Sverige som växlat från värnplikt till yrkesförsvar, och det finns anledningar till det.

Anställda soldater kan vidare utföra betydligt mer avancerade uppgifter än ens motiverade värnpliktiga. Detta ser vi i dag. Min källa för det påståendet är utsaga från och samtal med chefen för arméns jägarbataljon i Arvidsjaur; han borde veta.
Därmed borde saken vara klar. Anställda soldater är bättre anpassade för det försvar vi rimligen ska ha.

Problemet är att yrkesförsvaret inte fungerar.
Så är det. Det är inte rekryteringen som är problemet, utan att soldaterna inte stannar kvar.
Men det är inte ett dugg konstigt.
Så här ligger det till.

En värnplikt i full rull kostar ungefär 1 % av BNP i produktionsbortfall. Det är 1 % av BNP som i praktiken tillfaller försvaret, även om det inte syns i några budgetposter. När man tog bort värnplikten togs även det de facto-tillskottet bort. Försvarsmakten förväntades lösa yrkesförsvaret med befintliga kvarvarande medel – som dessutom minskar år för år, både i reala pengar och i andel av BNP.
Klart att det går åt pipan då.
Inga pengar att betala konkurrenskraftiga löner med, inga pengar att öva för, inte ens pengar till grundläggande materiel. Vem vill stanna i ett sådant yrke?

Låt oss titta översiktligt på siffrorna.
Vill man ge yrkesförsvaret samma chans som värnpliktsförsvaret bör det väl få ungefär motsvarande resurser. 1 % av BNP är runt 40 miljarder kronor.
Fyrtio miljarder till personalförsörjningen, det är ungefär hela försvarsbudgeten. Som försvann, och så skulle personalförsörjningen hanteras med befintliga medel. Jo tjena.
Vi kämpar i dag för att sätta upp i runda slängar två brigader, vilket för övrigt är för lite för att med någon trovärdighet kunna hävda att vi kan försvara oss på allvar. Jag ska inte gräva ned mig i långrandiga utläggningar om behov, men låt oss för räkneexemplets skull säga att sex brigader skulle utgöra ett trovärdigt försvar.
En brigad är cirka 5000 man. För sex brigader 30000 man alltså. Om man nu hade 1 % av BNP för personalkostnader till dessa – väsentligen lön, materielen har aldrig kommit från dessa produktionsbortfallspengar – så skulle man kunna betala varje soldat en miljon kronor per år, EFTER sociala avgifter.
Åttio papp i månaden för varje soldat på sex brigader.
Det är vad vi betalade för att ha ett värnpliktsförsvar, och som vi plötsligt drog in.

Man kan givetvis diskutera om dessa pengar borde täcka mer än bara lön, men även detta är en överflödig diskussion; vi ska förstås inte ha sådana löner. Det är ett räkneexempel för att visa hur en rättvis spelplan skulle se ut. Att som i dag ofta sker konstatera att fyrtio miljarder i någon mening fungerade men att inga pengar inte fungerade, det är ju bara fånigt.

Den lates lösning
När man ur det perspektivet tittar på dagens inte så bra fungerande yrkesförsvar blir det uppenbart: vi har ju inte ens försökt få det att fungera.
Vi ba’
”hej försvaret, nu tar vi alla personalresurser ni haft hittills och tillför inget extra, faktum är att vi fortsätter skära ned, men vänligen lös uppgiften, k thnx bai”
Och sedan efter några år
”oj det här gick ju inte så bra, yrkesförsvar var nog ingen lösning ändå, bäst vi återinför värnplikten, då får ongarna lära sig bädda sängar också”
För i helvete, Sverige. Är det här det bästa vi kan?

Det påminner faktiskt om en del dålig miljöpolitik jag kritiserar ibland, där målet inte tycks vara att rädda miljön, utan att klä sig i säck och aska. Det kan inte vara bra miljöpolitik om det inte gör ont samtidigt.
Resonemanget för värnplikt är ofta närliggande, ungefär:
Ibland måste man offra något för sin frihet.
Värnplikt är att offra något.
Alltså ska vi ha värnplikt.
Det är en form av syllogism jag gärna ser mindre av.

Jag säger inte att vi måste tillföra fyrtio miljarder för att få personalförsörjningen att fungera. (Däremot måste vi nog tillföra fyrtio miljarder, men det är en annan diskussion.) Men det går inte att lösa sådant här utan resurser, speciellt inte när det redan är ordentligt klarlagt att försvarets största problem är just brist på pengar (vilket skiljer försvaret från en del andra samhällssektorer som också krisar, men även detta är en annan diskussion).

Man kan tänka sig en bättre löneutveckling, man kan tänka sig att försvaret tillhandahåller boende under tjänstgöringen, man kan tänka sig återbetalningsfria CSN-lån om man först tjänstgör fem år, man kan tänka sig att tillföra medel så att soldaterna får grundläggande materiel och möjlighet att öva. Man kan tänka sig många saker.
Men att vända tillbaka till värnplikten, det är att inte tänka sig en endaste sak, utan närmast på instinkt lägga i full back.

Låt oss inte göra det.
Nu stoppar vi slutgiltigt den idén i papperskorgen och koncentrerar oss på lösningar som inte är nostalgiromantiska luftslott.

———

Inläggets titel ”Charming But Irrational” är ett skeppsnamn från Look to Windward, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
https://dantilert.se/2015/04/12/en-kulturgarning/

Mållåsningar

lördag 7 november, 2015

Peter Hultqvist är av allt att döma en av regeringens bättre ministrar, och han kan också vara vår bästa försvarsminister på ganska länge, oavsett regering. Men på DN Debatt i dag är han och Margot Wallström fel ute, och jag tänker någorlunda kortfattat tala om hur.

Det är riktigt att Nato-medlemskap inte är tillräckligt för att säkerställa en rimlig försvarsnivå, och det finns tendenser bland en del förespråkare av medlemskap att låta som om det vore tillräckligt. Däremot är ett medlemskap nödvändigt. Ingen – och jag menar ingen – har realistiskt kunnat förklara hur Sverige utanför Nato ska mäkta med att skaffa sig en trovärdig försvarsförmåga.
Det är bra att stärka diverse mellanstatliga samarbeten, men när det kommer till den hårda kärnan av försvarsförbund så är det bara Nato som reellt existerar. Nato är inte perfekt, men har den stora fördelen relativt diverse luftslott att Nato finns på riktigt. Förhoppningar om att bygga upp en alternativ men likvärdig organisation kan vi glömma för överskådlig framtid.

Stycket ”Den svenska säkerhetspolitiken bidrar till att skapa fred och stabilitet i vår del av Europa” är fel, och det tror jag Hultqvist egentligen vet. Till skillnad från under kalla kriget ligger nu Sverige i en av de hetare konfliktytorna. Att då ha ett svagt försvar, vägra bygga upp det och dessutom sväva på målet om sina utrikespolitiska ståndpunkter bidrar om något till att skapa ofred och instabilitet.

Vänta, vadå vägra bygga upp försvaret? Fick inte försvaret en massa extra pengar i våras?
Ja och nej. Det stämmer att det sköts till en del pengar relativt tidigare försvarsbudgetar. Inte så mycket netto som regeringen får det att låta som eftersom en del tas tillbaka i form av höjda arbetsgivaravgifter (och en del annat har jag för mig, men jag minns inte detaljerna nu), men en del.
Men.

Så här är det med pengarna. År 2009 beslöts att Sverige skulle kunna försvara en (1) del av landet i en (1) vecka, alltså ett begränsat angrepp. Det målet är man fortfarande ganska långt ifrån att nå. Huvudanledningen råder det inget tvivel om. Flera instanser, däribland riksrevisionen, har konstaterat att Försvarsmakten är kroniskt underfinansierad relativt sin uppgift. Det går helt enkelt inte att lösa given uppgift med givna medel.
De pengar som skjuts till nu är långtifrån tillräckliga för att täppa igen glappet. Dessutom har Försvaret med de nya pengarna fått nya uppgifter. Det i sig är bra; vem som helst borde fatta att målet från 2009 är förskräckande otillräckligt i dag.
(Försvara Gotland men inte Stockholm? Eller Stockholm men inte Gotland? Och i samtliga fall, under så kort tid att hjälp inte har en chans att hinna fram? Vilken hjälp man nu tänker sig utan Nato.)
Men det gör att finansieringen fortfarande är ett dåligt skämt.
Springnotan fortsätter. Staten beställer förmåga men vägrar betala.
Det kan också uttryckas som att under kalla kriget lade ett mindre rikt Sverige 3 % av BNP på försvaret; 4 % om man räknar in dolda kostnader för värnplikten. I dag ligger vi på 1,1-1,2 %. Detta kommer sjunka nedåt 1 % mot 2020, vårens tillskott inräknat.

Gapet mellan beställning och betalning har effekter. Det är inte bara så att marinen har löjeväckande få fartyg, eller att även det relativt väldimensionerade flygvapnet även det är underdimensionerat. Även absoluta basförmågor i armén blir lidande. Hemvärnet, som man mer och mer sätter hopp till, har få bildförstärkare och har sålunda klart begränsad förmåga på natten (för den händelse någon skulle få för sig att ställa till med något utanför kontorstid). Även om jag inte har någon direkt insyn i det verkar det nu vara svåra problem med att få fram kängor och uniformer. Vi kommer i en snar framtid behöva lista ut hur vi ska klara oss när livslängden för våra automatkarbiner egentligen gått ut, men vi inte haft resurser att skaffa nya.
Automatkarbinen är soldatens absolut grundläggande personliga beväpning.
Vad är planen här egentligen? Vadmal och högrepar? Pikenerare mot stridsfordon?

Många delar av staten skriker på mer resurser. Antagligen skulle i stort sett alla dessa delar kunna göra bra saker med mer resurser. I en del av fallen kan man dock troliggöra att det inte är brist på resurser som är huvudproblemet. I andra fall kan man med stor säkerhet säga att det är just brist på resurser som är det stora problemet.
Försvaret är ett av dessa senare områden.
Jag förstår att budgeten är ansträngd och att det finns andra områden som också är angelägna. Men att i ljuset av de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling fortsätta ha försvaret på svältläge förefaller lika genomtänkt som att avbeställa hemförsäkringen när premien går upp till följd av oro i grannskapet.
Det är en kortsiktig besparing som om det går illa kan visa sig förskräckande dyr.

Slokhatten i novembernatten

söndag 1 november, 2015

På senare tid har det spritt sig i alla fall en viss medvetenhet om att det här med spioneri och informationskrig är på riktigt och pågår i Sverige. DN, själv inte en av de mer klanderfria i informationskriget, skrev nyligen själva om en aspekt av det: ”Nato: Främlingshatet kan gödas av främmande makt”
På jobbet har vi haft ett par dragningar om delar av säkerhet och informationsinhämtning; en del har varit nytt för mig, annat inte. Jag tänkte återge stycken här, möjligen uppblandat med annat sådant uppsnappat på andra håll.

Eftersom jag inte fört ordentliga anteckningar finns en risk att jag kan minnas fel i detaljer, men förhoppningsvis inget avgörande. Och ja, givetvis är det här öppen information. Och nej, jag sitter inte på någon hemlig information. Och jag påstår inte att jag är ämnesexpert eller skriver några sensationella nyheter, men det kan ändå vara nytt för någon.

Jag har ingen övergripande tes eller struktur, det är mest sakförhållanden staplade på varandra. Men jag postar för att det är intressant!

De tre stater som står för mesta spioneriet i och mot Sverige är Ryssland, Kina och Iran. Ryssland etta, sedan är jag lite osäker på om Kina eller Iran är tvåa. Arten av informationsinhämtning skiljer sig åt dem emellan. Iran och Kina är i första hand ute efter teknologi, på olika sätt. Antingen för att hålla reda på prestanda på svenska system, eller för att kunna bygga egna saker.

Iran har ju dessutom varit väldigt aktivt med att hålla reda på flyktingar från Iran. Jag vet inte om de fortfarande gör det lika mycket, men finns det familj kvar i Iran kan sådant användas för diverse påtryckningar.
På KTH har jag för mig att iranska utbytesstudenter var mycket överrepresenterade på kurserna i reaktorfysik, och det har också anmärkts på att en förhållandevis stor del av iranska doktorsavhandlingar inom fysikområdet haft tillämpning på kärnvapen. Det är också en sorts informationsinhämtning. Jag har också hört att sådana studenter efter hemkomsten till Iran mellan raderna bekräftat att de satts att arbeta på Bomben.
Detta om KTH är sådant jag hört för länge sedan, och jag ska understryka att jag inte kan bekräfta dem; de hör inte till dragningarna på jobbet.
Tillbaka till dessa.

Uppdatering: Calle B kommenterade på Facebook att ”Under de år som jag på något sätt var inblandad i reaktorfysikkursen på KTH (2003-2010 ) kan jag inte erinra mig någon student från Iran. Det kan ha varit någon som jag inte minns. Vi fick sedermera direktiv att inte anta studenter från Iran och Nordkorea till denna kurs.” Denna period överlappar förvisso inte med min KTH-tid, men även om det jag hörde alltså i princip kan vara sant finns det i ljuset av Calles påpekande skäl att ifrågasätta åtminstone de delarna.

Ryssland å sin sida sysslar också med att kartlägga förmågor av militär relevans, fast mer inriktat på praktisk tillämpning. Som hur man lättast slår Sverige militärt. Helt enkelt en del av de krigsförberedelser Säpo och Must talat om.
Den ryska verksamheten i Sverige är omfattande, förmodligen mer så än under kalla krigets höjdpunkt. Under kalla kriget var Sverige en strategisk avkrok. I dag sitter vi i en av de hetaste konfliktytorna. Det får konsekvenser. Det är hemligt hur många som Säpo/Must tror arbetar i smyg i Sverige med informationsinhämtning för rysk räkning, och jag vet följaktligen inte, men det lät som om det var någonstans i det höga tvåsiffriga. Ett mindre antal av dessa jobbar på ryska ambassaden, men många utger sig för att syssla med något helt annat än underrättelsetjänst.
Det är förstås inte unikt för Ryssland, och man ska inte börja tro att alla man träffar med rysk koppling spionerar; det är tvärtom i varje enskilt fall högst osannolikt. Men det förekommer, och Ryssland är sannolikt mest frekvent förekommande stat bakom sådant.

Plats fyra till tio i spioneriligan redovisades inte i detalj, men de flesta där tycktes vara Nato-länder. Ja, självklart spionerar även allierade på varandra. Det är dock ännu en annan form av spioneri som dominerar här, mest inriktad på att skaffa sig ekonomiska konkurrensfördelar.

Att vara diplomat på svenska ambassaden i Moskva verkar vara ett påfrestande göra. Man är mycket tätt påpassad av ryska säkerhetstjänsten (vet inte vilken förkortning det rör sig om, FSB? GRU?). Det går till sådana längder som att de ambassadanställda nästan varje dag har påhälsning i sina hem när de själva är på jobbet. Ryssarna gör inget för att dölja detta, tvärtom är det meningen att det ska märkas. Det kan vara sådana saker som att när man kommer hem är varannan bok i bokhyllan utdragen en bit. Lite dråpligt men också obehagligt är exemplet att en vegetarian kan hitta en bit kött i kylskåpet. Budskapet är tydligt: vi håller koll på er, vi vet allt om er. Ständiga små trakasserier.
Jag är inte helt säker på varför man ägnar sig åt sådant, bortom fördelen av att hålla svenskarna smått ur balans, om man nu lyckas med det. Men så ligger det i alla fall till.

Även svenskar spionerar på Sverige för främmande makts räkning. Förstås. Men rekryteringsmönstret skiljer sig en del mellan länder. I andra länder är såvitt jag förstår det vanligaste att den som vill rekryteras av främmande makt själv söker upp utvald stat, varvid en grundlig utvärdering vidtar innan det eventuellt blir något av.
(Ett exempel på självrekrytering är kanadensaren Delisle, som stått för en av de allvarligaste säkerhetsläckorna efter kalla krigets slut, och sålde sig till Ryssland eftersom, av alla skäl, hans fru varit otrogen.)
I Sverige är det vanligare att man blir rekryterad. Men inte hur som helst. Sannolikheten att någon glider upp till en i tunnelbanan, viftar med en sedelbunt och vill ha ritningen på nya stridsbåten är låg.
Det är en lång process med flera steg, där den exakta utformningen av varje steg varierar mellan olika rekryteringar men den grundläggande idén återanvänds. Först gäller det att över huvud taget upprätta kontakt, och det kan göras på nästan vilka sätt som helst. Via barnens hockeylag är ett sätt som prövats. Ett mer drastiskt exempel är att se till att med bilen krocka med den man vill rekrytera.

Alltså, det låter nästan skrattretande när man skriver det så här. Hockeylaget? Krocka med bilen? Vad är det här, en agentroman? Men ja. Det går verkligen till så här, och ja det händer, i Sverige, i dag.

Efter första kontakten följer vänlighet. I fallet med bilen, erbjudande om att självklart stå för alla reparationer. Erbjudande om att bjuda på middag, som plåster på såren. Middag med familjerna. Under middagen, en present.
Och så fortsätter det. Men långsamt. Det är ett långsiktigt spel. Med tiden blir man mer och mer insnärjd av gåvor och tjänster. Och så kommer det till slut – man blir själv bedd om en tjänst. Kanske, eller förmodligen, är det inget olagligt, i alla fall inte grovt så. Men då har man blivit inledd på spåret att göra jobb för den andre.
Och när slutligen begäran kommer att göra något riktigt spionerimässigt, då är det så fruktansvärt svårt att backa ur. Alla gåvor och tjänster, och man har ju redan hjälpt till med några småsaker. Bara den här grejen? Kanske får man något fint för besväret.
Det kan ta fem-tio år innan man kommer dithän. Man kanske inte ens satt på några väsentliga hemligheter de första åren, men någon har bedömt att man komma att bli ett intressant mål.

Exemplet med bilen (och hockeyklubben) är verkligt. I just fallet med bilen fattade den krockade någonstans misstankar och gick till Säpo, och det slutade för svensk del lyckligt, och vi känner till turerna. Så blir det inte alltid.

Vem som blir föremål för rekrytering går givetvis inte att veta på förhand, men det finns några återkommande riskfaktorer. Framför allt ekonomiska problem och olika former av missbruk, men även relationsproblem och missnöje på jobbet. Uppträder flera riskfaktorer samtidigt, ja då ökar naturligtvis risken väsentligt. Och belöningen, förutom känslan av att vara viktig och utvald, är ofta pengar eller presenter.
En sak jag inte vet är hur pengar betalas ut, i de fall det rör sig om pengar. Men jag gissar kontanter.

Läsaren kanske här minns Guillous KGB-kontakter, som han av någon anledning valde att förtiga i sina memoarer och som han försökte vifta bort med att det var ju inte så mycket det där. Visst, han utförde någon tjänst och fick lite betalt, men vadå. (Länk: Expressens artikel)
Ja, men det är ju precis så det ser ut.
För mina lekmannaögon ser det ut exakt som om Guillou befann sig i ett långt framskridet stadium av KGB-rekrytering. Ett skolboksexempel.

Inte alla svenskar är dock för blyga för att självmant erbjuda sina tjänster. Ett fall det berättades om var då en tjänsteman fått byta kontorsplats i samband med någon omorganisation i vilken han kände sig förbigången, och till råga på allt hamnade i kontorslandskap. Det fick honom tydligen att harmas så att han sålde hemligheter vars avslöjande kostat tiosiffriga belopp att åtgärda.
Åtminstone har jag för mig att han självrekryterade sig. Det kan vara fel. Men hur som helst – det är ju det jag brukar säga, kontorslandskap är dåligt! Bygg inte kontorslandskap!

Och det får, eftersom jag inte driver någon enhetlig tes här, bli avrundningen och lärdomen från den här uppradningen. Ha inte kontorslandskap! Om bara det slår rot vore mycket vunnet.

Navigation

tisdag 28 juli, 2015

I efterdyningarna av gårdagens ubåts-stohej har vi nu kommit till utdelningen av diverse betyg.
Det kommer säkert komma påståenden om motsatsen, men vad jag såg av spekulationer tyckte jag de flesta klarade sig bra. Visst spekulerades det, jag gjorde det också, men så gott som alla var nästan patologiskt noga med att framhålla att vi faktiskt ännu inte visste vad det verkligen var som låg på botten. Att det fanns några konstigheter i vad som presenterades och att det kunde vara klokt med en stunds återhållsamhet var inte heller något som viftades bort, utan fick stor spridning.
Visst finns det nog några som bör känna en viss rodnad om kinderna i dag, men någon masspsykos såg inte jag i alla fall.

Det finns ändå underbetyg att dela ut, och ett sådant vill jag tillägna Dagens Nyheter. Ingen borde ha förvånat sig över att Kreml-kontrollerade propagandakanaler tog tillfället i akt att spinna händelserna till att framställa Sveriges regering och försvarsmakt i inkompetent dager. Mycket riktigt var Sputnik ute och gjorde just det. Eller som DN skrev:

DN Sputnik

Det finns (minst) två allvarliga försummelser här.
Den första är att omnämna Sputnik som en nyhetssajt vilken som helst.
Den andra är att man inte bara vidarebefordrar deras version av händelserna utan att påtala att den är falsk. Formuleringen ”Tidningen noterar också” fungerar språkligt som en bekräftelse av Sputniks beskrivning.

Så här var det ju. Det handlade i höstas om två möjliga ubåtskränkningar. En av dem fastslogs vara en bekräftad ubåt. Av hyggligt lätt insedda skäl får vi vanliga dödliga inte se alla bevis (det skulle antagligen avslöja vilka undervattensförmågor vi har), men låt mig säga så här – Miljöpartiets representanter verkade helt övertygade.
Sedan hade vi den andra möjliga kränkningen, längre in närmare Stockholm, som kom någon vecka senare och som också utreddes. Där sade varken regering eller försvarsmakt någonsin att det var en ubåt. Tvärtom avfärdade man efter utredning observationen.
Låt vara att det rests en del substantiell kritik mot avfärdandet (nej jag har inte sparat någon länk), men faktum kvarstår – försvarsmakten utredde och avfärdade.
Vad Sputnik gör är att försöka få de båda händelserna till en och samma, för att misskreditera den svenska undervattensförmågan. Samma trick försökte Kreml-kanalerna redan när det begav sig.

Jag och flera med mig påpekade för DN att artikeln var anmärkningsvärt formulerad. Inte vet jag om det var därför, men DN meddelade snart att man skulle uppdatera artikeln. Och det gjorde man. Till hälften. Ännu i skrivande stund ligger den här versionen uppe:

DN Sputnik 2

Länk

Alltså, man benämner nu Sputnik mer korrekt, men lånar dem fortfarande sin trovärdighet när det gäller deras påståenden.
Jag har också en bestämd känsla av att det inte är första gången som DN rullar ut röda mattan för ryskt infokrig. Exempelvis är jag ganska säker på att de okritiskt vidarebefordrade felaktiga påståenden om att det skulle varit en ukrainsk SU-25 som skjutit ned MH-17. (En SU-25 har inte kapacitet att göra det.)

Så här är det. Om man fortfarande, i juli 2015, inte vidgår att Kreml bedriver ett synnerligen aktivt informationskrig mot Väst så är det inte längre en fråga om att inte ha hängt med, utan då har man gjort ett aktivt val att blunda för det. För att låna ett nytt favorituttryck, I can’t fix that kind of stupid.
Nu tror jag inte att DN inte vet att informationskrig pågår. Även om man kan undra ibland. Men nå, även om man vet det, hur ska man egentligen hantera det? Det verkar ju inte rimligt att en oberoende tidning alltid ska ta Sveriges parti, oavsett vad.
Men det är inte det som är poängen heller. Däremot är ett sådant tänkande ett utslag av ett felslut jag uppfattar som vanligt; att när det presenteras två eller flera motstridiga versioner utgå från att sanningen nog ligger någonstans mittemellan. Det är ungefär samma sak som att slentrianmässigt säga ”det är inte ens fel att två träter”. Men det är inte uttryck för någon speciell visdom eller upphöjd diplomati. Om något är det intellektuell slapphet att hemfalla åt sådant. Det kan faktiskt vara så att en har helt rätt och en annan har fel.

Man ska inte tänka i termer av medelvärdesbildning av två likvärdiga åsikter. Gör man det är man inte neutral, utan då har man gjort precis som Kreml vill. De blir förstås glada om man accepterar deras version, men grundidén är att sparka upp sand så att man inte längre vet vad man ska tro. Vi är inte speciellt vana vid att något som ser ut som en nyhetsbyrå medvetet sitter och ljuger oss rätt upp i ansiktet, och det utnyttjas målmedvetet.
Vad DN och andra behöver göra är att förhålla sig neutrala till fakta, inte till påståenden. Jag säger inte att det alltid är lätt. Men påfallande ofta är det faktiskt ganska lätt. Om en känd kanal för osann propaganda kommer med ett uppenbart osant eller långsökt påstående, sprid det inte. Eller om det ändå finns goda skäl att sprida det, påpeka omständigheterna.
Samma sak gäller naturligtvis om det svenska regeringskansliet börjar sprida dynga à la Kreml. Och jag må ha låga tankar om regeringen, men där är vi faktiskt inte.

Det kanske ska ses som ett framsteg att DN – som vanligen inte är sämst i klassen – till slut gav Sputnik en passande beskrivning. Men vi borde ha kommit längre än så.

Fred i någon annans tid

torsdag 23 juli, 2015

Jag fick en fråga från Johanna L (@LuddeLunden) på Twitter: vad är min långsiktiga plan för demilitarisering? Varmed man kan avse både rejäl nedrustning och total demilitarisering.
Jag hade inte möjlighet att grotta ned mig i det just då och tycker inte 140 tecken är mycket att skryta med ändå, så jag tar det något längre och något senare här.

Innan man lägger upp en sådan plan bör man ha klart för sig vad syftet med ett militärt försvar alls är. Jag skriver om det i ett större antal ord i inlägget Ultima ratio regum, men i korthet: syftet är inte att föra krig, utan att slippa göra det. Att bevara suveränitet och politisk handlingsfrihet. Vad detta kräver för resurser är avhängigt hotet, och hotet kan delas upp i andras förmåga respektive inställning.

Tar vi det aktuella Ryssland som exempel – som jag skrivit tidigare, det är ingen idé att hymla med att Ryssland för närvarande står för det största hotet i denna genre – har man både militär förmåga och en demonstrerad vilja att använda den aggressivt mot sina grannar. USA, Storbritannien och Frankrike har också avsevärd militär förmåga, men uppvisar inte ett beteende som hotar Sverige. De skulle vara ett problem om vi till exempel var en diktatur på väg att invadera Norge. Men det är vi inte, så de är inget problem för oss, och det finns goda skäl att tro att de inte heller kommer vara det under överskådlig framtid.

Medan det finns ett hot är (under de förhållanden som gäller för Sverige) ensidig nedrustning kontraproduktivt för säkerhet och stabilitet. @mikaelgrev på Twitter uttryckte det kärnfullt:

Militär förmåga är ett politiskt spelkort. Att själv inte använda det är bra. Men att låta andra kunna utnyttja det mot sig är eskalerande.

Detta är tröskeleffekten jag pratar om i inlägget jag länkade till inledningsvis. Om en närliggande stat uppvisar förkärlek för att hoppa på targets of opportunity, vad det nu heter på svenska, så gynnar det inte någons säkerhet att lämna öppet för det.
Det här är inga konstigheter utan väletablerade förhållanden. FOI har flera rapporter i ämnet, och jag kan säkert rota fram länk om någon vill ha.

Därmed har vi också goda delar av svaret till frågan om demilitarisering. En omfattande nedrustning kan göras då de yttre hoten, eller snarare frånvaron därav, så tillåter. Det var den chansning vi gjorde på 90-talet; vi hoppades att Ryssland skulle utvecklas till en liberal demokrati. Och visst, gör antagandet att alla länder var stabila, liberala demokratier. Då skulle behovet av en stor försvarsmakt vara ytterligt litet.
Okej, så hur når vi dit?
Det är inte så lätt. Man kan inte välja sina grannar hur som helst, och grannen har alltid veto i frågan om fredlig samexistens. I det konkreta fallet Ryssland är det väldokumenterat att Väst gjort allt man rimligen kan begära för att gynna en positiv utveckling, men i dagsläget är framgångarna magra. Man kan givetvis ägna sig åt saker som demokratibistånd, alltså stöd till demokratiska krafter i landet. Det har vi också gjort. Dock ska man vara medveten om att sådana aktiviteter av dagens ryska regim ses som en fientlig handling. Det finns över huvud taget i dag inget som tyder på att Kreml är intresserat av någon meningsfull dialog. Det betyder inte att man ska bryta kontakten, det kan alltid komma bättre dagar, men vad det betyder är att gynnsamma förutsättningar för omfattande nedrustning inte finns. Man kan rusta ned ensidigt ändå, som Sverige och Nato i Europa har gjort, men det är – ja ni har ju redan gissat det – ogynnsamt.

Tal om ned- och upprustning är givetvis relaterat till vilka relativa förmågor vi pratar om. Antag till exempel att Sveriges försvar var tio gånger starkare än Rysslands. Om Ryssland då fördubblar styrkan på sitt försvar betyder inte det att Sverige också måste rusta upp, eftersom man fortfarande är fem gånger starkare. Det är bara ett annat sätt att säga att resursbehovet är avhängigt hotet.

Det allmänna svaret blir alltså att kraftig nedrustning bör göras då hoten är små och det finns goda skäl att tro att de så kommer förbli. Vi kan försöka påverka andra stater till en liberal demokratisk utveckling, men om någon bestämt sig för att bråka så är det väldigt lite vi kan göra för att ändra på det. Problemet med att ställa upp en tidplan för nedrustning är alltså att vi inte råder över den själva. I stort sett alla måste ärligt vara med på tåget, annars går det inte.

Och svaret på när man kan genomföra total demilitarisering blir analogt. Det bygger på att väsentligen alla i hela världen lägger ned all militär förmåga, samt att det inte finns möjligheter för grupper som IS att starta eget. Det vore verkligen trevligt om vi kom dit. Det finns ju inget egenvärde i att ha en krigsmakt, och det kostar mycket pengar. Men vägen dit? Tja, troligen vore ett viktigt steg att alla länder blir stabila liberala demokratier. För tio-tjugo år sedan kunde man hoppas att vi var på väg ditåt. I dag är läget inte lika hoppingivande.
Så om man talar om en plan så är den bästa plan vi har att invänta att alla blir stabila liberala demokratier. Det kan vi uppmuntra andra till, men att tvinga fram det är svårt. Och att ensidigt avrusta i förväg är som sagt kontraproduktivt.

Jag tror dock inte att vi behöver oroa oss för att stabila liberala demokratier på rent okynne långa tider i onödan kommer behålla överflödig militär kapacitet. (Kärnvapen är ett specialfall som jag lämnar därhän.) Titta på Sverige de senaste decenneierna. Eller titta på Nato-länderna i Europa. I stort sett samtliga har rustat ned kraftigt, baserat på en from förhoppning att efter kalla krigets slut skulle robusta försvar inte längre behövas. Detta gjordes alltså långt innan man kunde tala om att forna antagonister uppfyllde kriterier på stabila liberala demokratier.
Ska man tro vår omvärld verkar det helt enkelt som om mina omhuldade demokratier är betydligt mer benägna att avrusta än att onödigtvis upprusta. Det svåra är inte avrustandet, utan att ta sig till ett läge där avrustandet är klokt.

Och hur man får stater att transformeras till liberala demokratier är det knappast någon som har ett fungerande universalrecept för. Bygga institutioner och rättsstat, öppenhet och handel är bra ansatser, men de är inte alltid tillgängliga och kanske inte alltid tillräckliga heller.
Det positiva är att den liberala demokratin i sig är ett eftersträvansvärt tillstånd. Vi kommer knappast strunta i att försöka få stater att bli sådana för att vi inte orkar bry oss om nedrustning.
Men hur man generellt får ickedemokratier att bli demokratier?
Jag har inget bra svar på det.

No More Mr Nice Guy

tisdag 23 juni, 2015

Sverige som medlingsinstitut – jag hade en kommentarstrådsdiskussion med Jonas H på Facebook i vilken vi mest pratade förbi varandra, men jag ska här försöka svara på vad jag tror var frågan, eller något ganska nära i alla fall. Och jag gör det här, för det kändes väl långt som FB-kommentar.

Frågan jag svarar på (och som kanske, kanske inte är den som ställdes) är, när man funderar på Nato-medlemskap för Sverige, om man då inte måste väga in Sveriges minskade tyngd som internationell medlare vid minskad/avskaffad neutralitet.

En följdfråga man måste ställa sig själv är hur detta intresse ska rangordnas jämfört med svenskt nationellt säkerhetsintresse. Man kan förstås komma fram till att det är överordnat, eller att det inte är det, men man måste ställa sig frågan, annars kan man inte värdera svaret på huvudfrågan.

Men för att gå på den direkta frågan så tror jag att Sveriges medlarstatus, sådan den nu är, påverkas ringa av ett eventuellt Nato-medlemskap. Jag säger inte matematiskt noll, men ringa.
En relevant observation är att Norge tycks kunna fungera som medlare, trots sitt medlemskap i Nato. Mina kunskaper i modern historia brister, men kan man ens säga att Sverige varit en mer framgångsrik medlare än Norge?
Sverige och Norge är så lika att det är svårt att komma mycket närmare att ha en kontrollgrupp.

Vad gäller minskad/avskaffad neutralitet måste man, för att rekapitulera en smula, komma ihåg att vi inte är neutrala i dag. Vi är militärt alliansfria (eller allianslösa som jag hellre skulle vilja säga), men neutraliteten är sedan länge övergiven, och denna gång officiellt, inte i smyg som under kalla kriget. Vi har diplomatiskt lierat oss med EU samt våra grannar, vilket väl ska översättas till Norge eftersom våra andra omedelbara grannar är med i EU. Kanske Island, som medlem i Norden.
Jag är inte expert i ämnet, men tror att ett lands formella neutralitet är av ringa betydelse för dess framgång som medlare. Vad som är viktigt lär bero på konflikten man medlar i, men att uppfattas som en juste spelare, och/eller att ha stora egna muskler, är nog sällan oviktiga komponenter.
Men om man antar att neutralitet i en konflikt är viktig, hur påverkar då svenskt Nato-medlemskap? Såvitt jag kan se ska samtliga följande villkor vara uppfyllda för att Nato-medlemskapet i sig ska göra att Sverige diskas:

* Ingen av de inblandade i konflikten ska vara ett EU-land eller Norge/Island.
* EU ska inte ha tagit ställning i konflikten. Knappast heller FN, när jag tänker på saken, även om det kan finnas lite mer spelrum där.
* Nato som organisation ska ha tagit ställning i konflikten. Alltså inte ett enskilt Nato-land, utan Nato som organisation.
* De ingående i konflikten ska ha som krav på medlaren att den är neutral i konflikten.

Vilka konflikter uppfyller dessa villkor? Kommer ni på några?
Det går säkert att konstruera en tänkt konflikt som uppfyller villkoren ovan. Det kanske rentav finns någon i dag som jag i brådrasket inte kommer att tänka på. Men det lär vara en väldigt liten delmängd av världens totala konflikter.

Kort sagt: jag säger inte att ett Nato-medlemskap i alla lägen skulle ha matematiskt noll påverkan på Sveriges möjligheter att fungera som internationell medlare. Däremot säger jag att det verkar troligt att påverkan i de allra flesta fall skulle vara försumbar.
Detta innan man ens tagit ställning i hur medlarskapet ska vägas mot nationell säkerhet.

———–

Inläggets titel ”No More Mr Nice Guy” är ännu ett skeppsnamn från Consider Phlebas, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
https://dantilert.se/2015/04/12/en-kulturgarning/

Revisionist

söndag 21 juni, 2015

På kort tid har det nu publicerats i alla fall två debattartiklar mot ett svenskt Nato-inträde. Jag tycker att båda brister allvarligt i sin argumentation, och i vissa stycken även i sin sanningsenlighet. Jag välkomnar en Nato-debatt, men folk får gärna skärpa sig också.

Den första artikeln har jag redan skrivit om både på Facebook och Twitter (@DanTilert). Den är inte huvudnumret i det här inlägget, så jag bara lyfter in ungefär vad jag skrev där.
Hirdman skriver:
http://www.dn.se/debatt/tio-myter-och-missforstand-om-svensk-sakerhetspolitik/
Det är egentligen och ungefärligen de argument mot Nato vi brukar se. Vi ska inte se om vårt försvar, för då kommer Kreml få dåndimpen. Som vanligt funderas inte över VARFÖR denna dåndimp, om man inte räknar ett omyndigförklarande psykologiserande över Kreml.
Men de är inte idioter i Kreml. De vet att Sveriges försvar är just ett försvar, utan nämnvärd förmåga att överfalla Ryssland, och det lär inte ändra sig i brådrasket.
Varför då denna Kremls besatthet vid att Sverige inte ska vara förmöget att försvara sig? Det hade kunnat vara värt en rad eller två också.
(Ni kan också få ett facit från mig. Låg nivå på svensk försvarsförmåga gynnar rysk militär och politisk handlingsfrihet, samtidigt som det missgynnar svensk militär och politisk handlingsfrihet. Svårare är det inte.)
Lyckligtvis, för den som vill läsa längre kommentarer, finns det andra som bemött Hirdman.
Långt och systematiskt här.
http://www.svd.se/nato-hirdmans-misslyckade-myth-busting
Inte lika systematiskt men betydligt kortare i del av denna artikel i dag.
http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-vanskap-byggs-inte-med-hot-och-logner/
Som påpekas både av Mattias S i Facebook-kommentar och i DN-ledaren tycks Hirdman numera ha Kreml som uppdragsgivare. Jag vill egentligen att argument primärt ska bedömas på sin egen styrka och inte på avsändaren, och det tycker jag funkar fint även i detta fall. Jag går dock med på att i det här fallet är avsändarens kopplingar relevant information.

Uppdatering den 22 juni: Det har nu kommit ett svar från andra gamla Moskva-ambassadörer. Borde vara tillnyktrande läsning. Det är bistra ord.
”Det är Sven Hirdman som sprider myter”
Lösryckt: ”Det är svårt att se några verkliga möjligheter att med nuvarande premisser föra en dialog med Putins Ryssland om en revidering av säkerhetsordningen i Europa. Denna behöver inte revideras utan respekteras. Sannolikt skulle dock inte heller eftergifter och anpassning minska spänningen. Konflikten med Väst fyller helt enkelt en viktig funktion i den nuvarande ryska maktutövningen. Dessvärre måste kanske EU, Sverige och även Nato åter utveckla sin förmåga att hantera en utdragen konfrontation. I den kraftmätning som nu pågår väcker en sådan förmåga respekt och verkar avhållande, medan försöken att se konflikten från motsidans synpunkt och söka efter kompromisser tolkas som svaghet och genererar större aptit.”

Den andra artikeln är skriven av Thage G Peterson, som var försvarsminister 1994-1997 – av en händelse under samma period som jag gjorde min militärtjänst. Han har publicerat sig på Aftonbladet Kultur, vilket väl kan sägas sätter tonen för vad han skriver.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article20984299.ab
Jag tänker fiska den. Inte i alla detaljer, men valda delar. Citat ur artikeln kursiveras, mina kommentarer i normal stil.

Artikelns inledning är ett försvar av alliansfrihet och neutralitet (och ett starkt försvar, vilket han försiktigtvis inte återkommer till i resten av artikeln). Neutraliteten återkommer han till, och talar om som om Sverige fortfarande var neutralt. Det är vi inte. Vi var det förstås inte under kalla kriget heller, som alla egentligen vet, men vi höll oss till den fasaden. Man kan debattera exakt när vi slutade vara neutrala även på papperet. Några bud är EU-inträdet 1995, utrikesdeklarationen 2002 eller solidaritetsförklaringen 2009. Oavsett vad man fastnar för: Sverige är inte neutralt, inte ens på papperet.
Alla svenskar har nog inte uppfattat det. En sådan miss är försumlig, det här är inte något som skett i hemlighet, men också förståelig om man inte är intresserad av utrikes- och försvarspolitik. Men att en före detta försvarsminister underblåser den illusionen är oförlåtligt.

Vår säkerhetspolitik bidrog till att bevara lugn och stabilitet i Norden. Och fred för vårt eget land. Utan kärnvapen.

Redan tidigt i artikeln drar han i med vad jag vill kalla en dubbel osanning. ”Utan kärnvapen.” Vad menar han då? Det får väl ändå anses bekräftat att Sverige under kalla kriget stod under Västs kärnvapenparaply. Att det gjordes i smyg förändrar inte faktum.
Han kan också mena att vi måste befatta oss med kärnvapen om vi går med i Nato. Det är ett vanligt argument mot Nato. Det är också, beroende på sagesmannens kunskaper, antingen lögn eller bara felaktigt. Nato har explicit sagt att ingen som inte vill ha kärnvapen hos sig behöver ha det. (Nato har för övrigt inga egna kärnvapen. En del länder som är med i Nato har kärnvapen. Samma sak kan sägas om EU.) Peterson, som före detta försvarsminister, måste rimligen veta hur det förhåller sig med den saken. Därför, för att inte beslås med en direkt lögn, antyder han saken i stället. Han kan alltid säga sedan att han menade något annat.

Ingen stat får isoleras eller utpekas som potentiell fiende. Det som nu händer i relationerna till Ryssland tjänar enligt min mening inte freden. Tvärtom. Isolering av stater och folk är farligt. Det leder inte till fred. Se på Nordkorea. Isolering leder i stället så småningom till främlingskap, ökade spänningar och fiendskap.

…så vad som gick fel med Nordkorea var att andra länder isolerade dem? Inte att Nordkorea har isolerat sig självt, eller några andra politiska beslut i landet?
Och vi får inte peka ut Ryssland som potentiell fiende. Inte efter flera invasioner av grannländer, inte efter explicita krigshot, inte efter skrammel med kärnvapen riktat mot oss och våra grannar. När, exakt när, är det tillåtet att göra det säkerhetspolitiska övervägandet att en annan stat inte enbart agerar för vårt eget bästa? Får Ukraina fundera så djärvt, eller leder det bara till ökade spänningar?
Inte med ett ord berörs Kremls eget agerande i det här sammanhanget. Sverige ska bara nicka och le, annars ökar spänningarna. Man får förmoda att Peterson önskar bort de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland också. Nicka och le.
För det vet vi ju alla. Att hyscha och ge efter för hot, det är det bästa sättet att få en trygg tillvaro i framtiden.

I stället för att tala om freden, så är det krig man talar om. I stället för att kalkylera med fredliga konfliktlösningar, så är det lösningar genom krig det spekuleras om.

Om nu en annan stat genomför seriösa krigsförberedelser mot oss, vilket enligt bland andra Säpo är klarlagt att Ryssland gör, så är det vår förbannade skyldighet att fundera över vad det kan och bör få för följder. Det betyder inte att man är säker på att det blir krig, än mindre att man hoppas på det. Men att en försvarsminister emeritus sitter och ondgör sig över att andra tar situationen på allvar borde föranleda ett retroaktivt avsked från ministerposten.

Rysslands ingripanden i Ukraina och på Krim har inneburit att alla länder i grannområdet känner sig hotade. Det är i och för sig en naturlig reaktion. Men Nato har gjort allt för att förvärra situationen genom att placera ut trupper och tunga vapen utmed Rysslands gräns. Man verkar inte ha sparat någon möda för detta. Spänningarna har ökat.

Till att börja med: Han skriver ”i Ukraina och på Krim”, som vore inte Krim en del av Ukraina. Han kallar det ”ingripande”. Vi har något i stil med 7000 döda och kanske en miljon på flykt undan Rysslands överfall. ”Ingripande” signalerar att man ingriper i ett skeende för att förhindra att något värre uppstår. Det är knappast en slump att Peterson valt den termen. Det är som taget direkt ur Kremls repertoar. Han borde skämmas.
Och sedan är det Natos fel, som vanligt. Har Peterson missat Rysslands hotfulla beteende även mot Natoländer? Exempelvis kidnappningen av en estnisk underrättelseofficer på estniskt territorium. Hotet att slå till mot Warszawa med kärnvapen. Allmänt löst tal om att gå i krig mot sina gamla Sovjetvasaller. Då är det Natos skyldighet att förstärka försvaret i dessa länder – särskilt som Nato under lång tid kraftigt rustat ned i Europa. En nedrustning som inte direkt verkar ha minskat spänningarna, utan snarare gett Kreml ökad motivation till militära äventyr.

Sverige verkar ha valt sida genom att släppa in Nato i det försvars- och säkerhetspolitiska tänkandet. Men neutralitet gäller faktiskt neutralitet gentemot båda de gamla stormaktsblocken. Det som måste tillämpas är samma språk gentemot både ryssar och amerikaner. Det finns inga undantag åt något håll.

Ja men nu var det ju det här med neutraliteten. Vi är inte neutrala. Släpp det.
Och även det förutan – den heliga neutraliteten är alltså att sitta still och le när våra grannar överfalls. Jomen det känns väl som en stabil långsiktig strategi?

Men västmakterna svek möjligheten till en långsiktig stabil fred i Europa med goda grannrelationer åt alla håll. Warszawapakten upplöstes men inte Nato. Som i stället för öppenhet och fredsansträngningar började att växa så nära Rysslands gräns som möjligt.

Eh va? Till att börja med var Natos upplösning aldrig något som förespeglades någon. Vidare har Nato länge ansträngt sig – och detta är väldokumenterat – för att Ryssland efter kalla krigets slut inte ska känna sig förfördelat, jag frestas säga som med ett bortskämt och lynnigt barn. Nato har slutligen inte kastat sig över de gamla Sovjetstaterna och -satelliterna för att sluka dem. Tvärtom är det dessa stater som, med övergreppen från sin gamla överherre i färskt minne, med frenesi har sökt säkerhet hos Nato, ett Nato som länge tvekade innan man tog emot dem. Att utmåla det som ”att växa så nära Rysslands gräns som möjligt” är dels ohederligt, dels oerhört oförskämt mot de stater som levt under Sovjets stövel. Ett långfinger åt Östeuropa. Åter: Skämmes, Peterson.

Jag förstår oron hos de baltiska folken efter Ukraina och Krim. Det är inte så länge sedan som Sovjetsystemet skickade medborgare från Estland, Lettland och Litauen till fängelse- och arbetsläger i Sibirien, där många dog under vidriga och omänskliga förhållanden. Jag har talat med balter som överlevde. Det är inga vackra berättelser. Men det kan ju vara så att också Ryssland och dess folk och president vill ha fred i sitt närområde.

Vadå ”men”? Vad menar karln här? Typ att ja, jo, Sovjet var ju inte så mysigt alltid MEN Ryssland har rätt att bestämma över sina gamla vasaller, för det skulle kännas bättre för Ryssland?
Pro tip: Om Ryssland vill ha fred i sitt närområde, starta inte krig där. Det skulle hjälpa.
Ingen kan trovärdigt utmåla dessa länders Nato-medlemskap som hot mot Rysslands säkerhet. Det är struntprat. Vet inte Peterson det, eller struntar han i det?

president Putin deklarerade nyligen att det inte finns någon anledning att frukta Ryssland. Ryssland vill inte ha krig. Detta tonades ner i svenska medier. Men när USA:s Nato-ambassadör några dagar senare kom med skrämselpropaganda mot Sverige, så fick det stor plats.

Jamen dåså. Putin har sagt det, då är det så. Sanningsvittnet Putin. Mannen som satt i system att ljuga oss rakt upp i ansiktet, eftersom han vet att vi har svårt att tro att någon kan vara så fräck. Mister ”det är inte vi på Krim” har talat.
Det här motiverar ett argumentum ad Youtube. ”Jag har inte ätit någon smet.”
Vartefter jag skriver det här inlägget får jag svårare och svårare att tro att Peterson själv tror på vad han skriver.
Och vad är det för skrämselpropaganda han sedan talar om? Det får vi gissa. Jag gissar att det var icke-nyheten att endast medlemmar i Nato kan räkna med skydd i enlighet med artikel V. På precis samma sätt som bara den som tecknat en försäkring kan räkna med ersättning i händelse av skada, även om man lajkat försäkringsbolaget på Facebook. Om det är skrämselpropaganda kan det fasen inte vara lätt att vara Peterson.

Rysskräck är en gammal svensk åkomma. Jag mötte den under min uppväxt. Jag mötte den när jag som försvarsminister sysslade med utbåtsfrågan. Jag tänker på detta i dag när jag läser om industrispionage mot Sverige. Då är det främst ryssar man nämner, trots att vi vet att både amerikaner och kineser finns med i verksamheten. Liksom att det bedrivs militär underrättelseverksamhet mot Sverige.

Första halvan av det här är en halmgubbe. Jag ser nästan ingen som bedriver hets mot ryska folket. Att oroa sig över Kremls handlande och avsikter kan inte med någon intellektuell hederlighet i behåll kallas rysskräck.
Och nu råkar det ju vara så att vi har från officiellt svenskt håll att Ryssland är bland de mest aktiva när det gäller underrättelseverksamhet riktad mot Sverige. Är det då rysskräck att inte tysta ned det?
Det här är ju bara larv. Vilken redaktör trycker sådant här?
Ja just ja, vi är på Aftonbladet Kultur.

Jag tycker inte att man kan utesluta att det är västs eget agerande som har framkallat de hårda motsättningarna. När det så kallade östra partnerskapet tillkom bad man faktiskt om en kraftig rysk motreaktion.

Så väst/EU skulle alltså INTE ha erbjudit ekonomiskt samarbete med Sovjets gamla lydstater. Vi skulle med flit hålla kvar dem i fattigdom, för vi borde ha insett att Ryssland skulle bli jeteargt om Ukraina och de andra gavs möjlighet att göra sina egna val?
Här omyndigförklaras inte bara Ukraina, Baltikum et al, utan även Ryssland. Det förstår man ju att Ryssland inte kan acceptera att andra stater utvecklas i demokratisk riktning och gör egna val. Sådana är de, ryssarna. Det vet man ju. Det borde vi förstått. Eller?
Är det någonstans vi hittar russofobi så är det väl här, när man förutsätter att Ryssland kommer agera brutalt och ociviliserat.

Sverige har ett långsiktigt intresse av att Ryssland utvecklas till ett land med stabila demokratiska institutioner, som vill samarbeta med sina grannar och övriga länder i Europa. Det betyder absolut inte att relationerna ska grundas på underdånighet och undfallenhet.

Peterson, har du läst vad du själv har skrivit lite högre upp i den här artikeln? Jo, underdånighet och undfallenhet är exakt – exakt – vad du predikar i praktisk handling.

Utan på realism och konsekventa markeringar om neutralitet och alliansfrihet.

Realism har Peterson dock förkastat. Neutrala är vi alltså inte, hur mycket han än upprepar det.

Det är dessutom så att enkla vardagliga relationer, som handel, turism, idrotts- och föreningsutbyte, öppnar dörrar och bygger broar. Jag har under senare år mött många ryssar i Gamla stan i Stockholm som uttryckt glädje och samhörighet.

Å men vad fint, Peterson har träffat ryssar i gamla stan och de höll inte alls på att ockupera Mynttorget och utropa Nya Ryssland.
Han har inte helt fel. Jag har själv tryckt på att man inte ska gå från antipati mot Kremls göranden till allmän fientlighet mot ryssar. Men är Peterson medveten om att sådant som brukar sortera under sådant här, som att ge stöd till ryskt föreningsliv och rysk demokratirörelse, ses som fientliga handlingar av Kreml? Vet han att Nordiska ministerrådet i S:t Petersburg nyligen stämplades som utländsk agentverksamhet och fick slå igen? Har han alls någon koll på hur Kreml på senare år kväst det ryska civilsamhället?

Peterson avslutar:
Att gå med i Nato är inte bara en formalitet som många tror. Vi är ju redan där, säger en del. Men nu gäller det neutralitet eller inte. Alliansfrihet eller inte. Självständighet eller inte.

Ständigt denna neutralitet.
Nej, det gäller inte neutralitet eller inte. Vad man än önskar har svaret länge varit ”inte”. Och vad sjutton är den där slutklämmen? Vadå självständighet? Vill man argumentera för att Sveriges självständighet håller på att gå om intet, ja då får man – wait for it – argumentera för det. Inte bara slänga dit det som sista mening och hoppas att läsaren ba’ ”ja det står ju som avslutande poäng till en lång text, det måste vara sant”.

Jag tycker det är bra att Nato-medlemskap, och försvars- och säkerhetspolitik i allmänhet, alls debatteras. Det har under många år varit svårt att få någon debatt alls i sådana frågor.
Det är också, givetvis, tillåtet att tycka och publicera snart sagt vad som helst, och det bör det vara. Men vi kan väl säga så här: det förvånar mig inte att det är just på Aftonbladet Kultur som Peterson skriver den här artikeln. AB Kultur har länge drivit en linje som bäst kallas Kreml-vänlig, och förutsägbart portionerat ut Kremls talepunkter för dagen. Det har de rätt att göra. Den här artikeln är helt i samma desinformationsspår. Den som läser bör, tycker jag, vara medveten om det.
Som jag skrev tidigt i inlägget, man ska inte förkasta artikeln av just den anledningen. Men det saknas inte andra anledningar.

————

Inläggets titel ”Revisionist” är ett skeppsnamn från Consider Phlebas, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
https://dantilert.se/2015/04/12/en-kulturgarning/

Om kriget kommer

onsdag 20 maj, 2015

Det här inlägget har två huvuddelar. I första delen motiverar jag varför inläggets titel inte är vare sig på skämt eller struntprat. I andra delen svarar jag på frågan som ligger implicit i titeln, med fokus på dig.

Del ett – titeln

Det finns i dag flera omständigheter som gör att hotet om krig, i form av ett överfall på Sverige, bör tas på allvar. Jag går här igenom ett antal av dem, men skriver bara kort om varje. Annars orkar ingen läsa hela inlägget.

Det är ingen idé att låtsas som om det är någon annan än Ryssland som står för hotet. Däremot ber jag läsaren komma ihåg vad jag skrivit tidigare – det är Putin och Kreml som är att lasta för detta, inte den ryska befolkningen som sådan.

Det har länge varit ett accepterat mantra i svensk säkerhetspolitik att ett isolerat angrepp på Sverige är mycket osannolikt, att om vi blir angripna kommer det vara en del av ett större krig. Jag skrev själv ungefär så i min försvarsmotion till Centerpartiets stämma, vilket jag senare ångrat – det påståendet är inte sant. Det finns flera scenarier i vilka ett isolerat angrepp mot Sverige är alltför sannolikt, helt enkelt eftersom det från Kremls horisont är en rationell åtgärd.

Det är svårt att veta exakt vad Kreml har för utrikespolitiska ambitioner, men två saker kan vi vara mycket säkra på: man skulle vilja, på ett eller annat sätt, åter lägga Baltikum under sig, och man skulle vilja knäcka Nato som fungerande allians.

Det senare kräver inte att man besegrar Nato i traditionell strid. Skulle det bli konventionellt storkrig mellan Ryssland och hela Nato skulle Nato vinna eftertryckligt, och det vet Kreml. Därför vill man antagligen undvika ett sådant krig. Men vem som vinner en militär kraftmätning handlar inte bara om vem som har mest och bäst vapen, utan också om viljan att använda dem. Det är där Kreml ser sin stora fördel, och hittills har man haft rätt. Ukraina stod Nato mycket nära, men det har inte hjälpt ett dugg när det verkligen gällt. Hur är det då med artikel 5, Natos sammanhållande paragraf om att en angrepp på en räknas som ett angrepp på alla? Skulle Nato verkligen gå i krig mot Ryssland för att rädda Baltikum? Det är här Sverige kommer in.
Om Ryssland behärskade exempelvis Gotland skulle man, med dagens vapensystem, göra det oerhört svårt för Nato att undsätta Baltikum. Det finns andra områden som skulle fylla samma syfte, Blekinge är ett, men Gotland får anses vara den mest troliga kandidaten. Ryska vapensystem skulle därifrån kunna behärska Östersjön och förneka Nato att uppträda där vare sig på vattnet eller i luften, annat än till priset av svåra förluster.
Ett scenario är att Ryssland bemäktigar sig Gotland strax före ett angrepp på Baltikum. Att angripa Nato-länder är dock förenat med enorma risker. Putin är visserligen känd sedan länge för att vara vårdslös med stora risker, men det finns en annan möjlighet också: På ett eller annat sätt, ta Gotland, men angrip inte Baltikum militärt – åtminstone inte på en gång. Att angripa det allianslösa Sverige är relativt sett ett lågriskföretag, lärdomarna från Ukraina visar att antagligen kommer ingen komma till Sveriges hjälp rent handgripligen. Nato är inte bundet att gå i krig och kommer troligen inte göra det heller. Men vad händer med sammanhållningen i Nato? Det kommer nu vara uppenbart att Natos möjligheter att leva upp till sina åtaganden gentemot Baltikum är mycket illa åtgångna; man ställs inför en omöjlig situation. Överlever alliansen en sådan knäck av sitt existensberättigande?
Kanske, kanske inte. Det vet ingen. För Kreml är risken förenad med att ta reda på det begränsad, och den möjliga belöningen enorm.

Att Kreml åtminstone leker med de här tankarna råder inget rimligt tvivel om. Men finns det några tecken på att man förbereder sig på att förverkliga dem också?
Ja det gör det. Jag punktar upp ett antal av dem här nedan.

Rustning
I åtminstone sju år har Ryssland kraftigt rustat sin militärmakt. Nu, i tider av ekonomiska svårigheter, fortsätter man inte bara rustandet, utan på senare månader har man även ökat takten. Jag har inte de exakta siffrorna, men en bra bit över 30 % av statsbudgeten läggs redan på militären. I termer av ”put your money where your mouth is” är det någon som på allvar förbereder sig för storkrig – något betydligt större än den ändå begränsade insats man håller på med i Ukraina. Precis var man tänker sig att man ska utkämpa detta storkrig går inte att veta, men området kring Östersjön är ett av Rysslands allra viktigaste strategiska områden och en uppenbar kandidat.

Mobilisering av samhället
Det är för all del inte bara militären som rustas. Man har även gjort stora övningar av (motsvarande) civilförsvaret, och tycks förbereda befolkningen på de svårigheter och umbäranden som förknippas med storkrig.
Inte bara svårigheter och umbäranden förresten. Den här nya vanan man lagt sig till med att ta småbarn (ålder fyra till tio år efter vad jag läst), klä upp dem i militäruniform och ha dem att marschera i offentliga sammanhang, den indikerar också att Kreml prioriterar att ställa in befolkningen på krig.

Som vanligt går det inte att vara 100 % säker på vad den verkliga avsikten är, men någon som förberedde sitt land för ett jättekrig skulle göra precis vad Ryssland gör. Och oavsett rysk propaganda vet all rysk underrättelseverksamhet värd namnet att Väst inte planerar något överfall på Ryssland. Är det någon som ska initiera en storkonflikt så är det Ryssland självt.

Intern propaganda
Propagandan riktad inåt, med den ryska befolkningen som målgrupp, startar eller slutar inte med marscherande barn. Man har under ett antal år nu successivt kvävt annan informationsförmedling än den regimtrogna, vare sig det gällt tidningar, radio- och tv-stationer eller internet. Statskanalerna dominerar nu kraftigt.
I dessa pekas Väst i allmänhet ut som en kombination av svagt, dekadent, fientligt och hotfullt. Vad mer är, specifikt Sverige utmålas som fiende. Just Sverige ges skulden för utvecklingen i Ukraina. I Sverige är det legio att nioåringar har sex (jag vet inte om det menas att de har det med varandra eller med vuxna). Barn över huvud taget behandlas på de mest chockerande sätt i Sverige.
Listan är säkerligen längre, men en sak står klart: man arbetar aktivt för att inpränta bilden av Sverige som ett riktigt rövarnäste.

Möjligen ska man hit räkna saker som att Nordiska ministerrådet i S:t Petersburg nyligen stämplades som utländsk agentverksamhet och fick slå igen.

Extern propaganda
Ryssland har varit enormt aktivt med informationskrigföring, mot Väst i allmänhet men också specifikt mot Sverige. Delar av propagandan har syftat till att legitimera ryska krigshandlingar mot Ukraina samt diskreditera Väst, vilket varit skapligt framgångsrikt; såväl tidningar som personer runt mig har vid otaliga tillfället lydigt vidarebefordrat Kremls talepunkter. Men man kan se ett annat mönster också, riktat till svenska mottagare: man tar alla tillfällen att motarbeta ökad svensk militär beredskap. Det kan ta sig helt olika uttryck, en dag i form av hot om krig ifall Sverige skulle vidta steg för att skydda sig militärt, nästa dag förvåning över att man kan tro att Ryssland skulle utgöra något hot. Det anpassas efter aktuell situation och hur mottagaren förväntas reagera, men det genomgående draget är att alltid motverka svensk militär förmåga.
Rysk underrättelsetjänst består inte av idioter. De vet att Sverige inte har några som helst planer på att överfalla Ryssland. Det är bara viktigt att motverka svensk försvarsförmåga om man själv vill hålla öppet för att genomföra ett eget överfall.
Lägg till detta de inte försumbara resurser som läggs på betalda nättroll som försöker påverka svensk debatt. Någon tycker det här är viktigt.

Militära övningar
Ryssland har genomfört ett stort antal mycket omfattande militära övningar på sistone, inte sällan oannonserade. Vissa av dem har tydlig udd mot Sverige. Då tänker jag inte bara på simulerad bombning mot Stockholm, utan även en stor landsättningsövning med bedömt enda realistiska mål Island eller Gotland. Kanske Åland också, jag är inte säker.
Stora övningar kostar mycket pengar, det är inget man gör lättvindigt.
Vidare: Det man övar i fred är ofta vad man tänker göra i krig.

Ständigt dessa ubåtar
Det har varit mycket ryskt flyg mot Sverige och andra länder, som gjort att incidentberedskapen verkligen får jobba. Dessa utfall är framför allt politisk kommunikation. Det syns tydligt vad man gör och man kan egentligen inte uträtta något som inte kan göras på annat sätt. En ubåtskränkning är något helt annat, och ja, som bloggare törs jag säga att det är överväldigande mest sannolikt att det är ryska besök vi haft.
En ubåt försöker vanligen hålla sig dold. Så länge den gör det är kommunikationsvärdet noll. I stället är det något annat man försöker genomföra, rimligen en krigsförberedande uppgift. Vi vet att sådant skett förut i form av sabotage mot svenska installationer, säkerligen mängder av spaning och möjligen utplacering av egen materiel. Är man på nytt besök är det sannolikt något liknande man har i hågen.

Övriga krigsförberedelser
Säpo sade förra året att Ryssland genomför krigsförberedelser mot Sverige, exempelvis i form av stora inköp av kartor. Ryssland bedöms också stå för det största underrättelsehotet, med omfattande inhämtningsverksamhet i Sverige.

Så, det kan duga som sammanfattning. Som jag tidigare skrivit, att någon genomför krigsförberedelser är inte samma sak som att man tänker gå i krig. Men man investerar betydande resurser i en sådan möjlighet, och det är Ryssland självt som bestämmer om möjligheten ska bli verklighet.
Vad är sannolikheten för det då?
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
För några år sedan skulle jag sagt att risken var liten. Inte noll, men att ett överfall mot Sverige var mycket osannolikt.
Det tycker jag inte i dag. Det är inte längre ett osannolikt scenario.
Det betyder inte att scenariot är sannolikt. Det går knappt att veta. Men det finns tunga skäl att inte längre kalla det osannolikt.

Del två – frågan, och du själv

Om kriget verkligen skulle komma, i vilken skepnad kommer det då? Och vad ska du göra?
Omöjligt att veta förstås. Men en skepnad som hör till de mer sannolika är alltså att Ryssland, på ett eller annat sätt, bemäktigar sig Gotland. Det är långtifrån det mest hårresande scenario som är tänkbart, men låt oss ta det som exempel.
Det finns flera sätt ett sådant bemäktigande skulle kunna göras på. En möjlighet är att Kreml helt sonika meddelar Sverige att man tänker besätta Gotland och att Sverige tillåter det utan strid. Men om det skulle komma till strid?
Jag ser inte någon fullständig eller långvarig ockupation av hela Sverige framför mig. Men det skulle vara ganska lätt för Ryssland att allvarligt skada viktig infrastruktur i Sverige. Man kan antagligen slå ut elförsörjning på ett jobbigt sätt. Fundera på vad det betyder för samhället om elen försvinner i mer än några dagar. Mat? Vatten? Bränsle? Värme? Kommunikation? Sådant kan snabbt tvinga en stat på knä och göra att förlusten av en ö känns acceptabel, särskilt under hot om ytterligare aggression.
I ett lite mer upptrissat läge kan Göteborgs hamn göras obrukbar. Hur fungerar då tillförseln av livsmedel?

Vår civila beredskap är god?
Sådant här fanns viss beredskap för under kalla kriget. I dag är praktiskt taget all sådan organisation borta. Det finns inga nödlager och väldigt lite redundans. Nedrustningen av civilförsvaret har varit väl så omfattande som nedrustningen av det militära försvaret. Samhället kommer snabbt bli mycket ansträngt vid ett nödläge.

Din uppgift
Så vad ska du göra?
Inget märkvärdigt. Du ska se till att du kan klara dig utan hjälp en viss tid.
Vi kan inte begära att envar ska bli sin egen prepper, bygga skyddsrum och lägga upp förråd för flera års atomvinter. Men en kortare tid har man, tycker jag, ett personligt ansvar att vara beredd på. Gärna någon vecka eller två, men allra minst tre dygn.
Det kommer alltid finnas människor som inte kan klara sig själva. Samhället måste först och främst bistå dessa. Om du inte är en av dem, se till att du klarar dig själv ett tag åtminstone, så att du inte i onödan tar upp resurser som borde gå till bättre behövande.

Vad krävs för att klara sig på egen hand då?
Lyckligtvis behöver jag inte beskriva det i detalj här. MSB har funderat på samma sak och har en sajt på temat:
http://www.72timmar.se/
Läs den innan strömmen går! Den är en bra början.
Jag ska erkänna att jag inte lever riktigt som jag lär. Vi har gjort en del saker, men kan inte bocka av alla saker på listan än. Vi ska, vi ska. Men du behöver ju inte vänta på oss.

Det gör inget om du inte håller med mig.
Du kanske inte alls köper mitt resonemang kring vilken risk vi löper. Har du inte väldigt bra argument lutar jag att du gjort en överoptimistisk bedömning, men det spelar egentligen ingen roll.
Du bör ändå förbereda dig på lite samhällskollaps.
Det måste ju inte vara krig. Långvariga strömavbrott kan vi få ändå.
Då kommer du också ha nytta av att ha gjort några ganska enkla förberedelser. Och du behöver inte dra resurser från någon som kommer vara mer nödställd än du själv.

Fundera på saken. Eller än bättre, gör slag i saken.

Lasting Damage II

söndag 5 april, 2015

Det här inlägget beskriver hur det gick för de två försvarsmotioner jag skrev ihop till Stockholmscenterns stämma. Föga förvånande fäste och fäster jag stor vikt vid dessa beslut, och redan såhär i inläggets andra mening kan jag avslöja att jag har anledning att vara utomordentligt nöjd.

Den första och i mitt tycke viktigaste motionen var den om Tröskelförmåga och uthållighet hos Försvarsmakten. I den försökte jag ge en sammanfattande bild av säkerhets- och försvarsläge, och yrkade på dessa tre Att-satser:

Att Centerpartiet ska verka för att Sverige skaffar sig en militär tröskelförmåga, syftande till att avskräcka från angrepp.

Att Centerpartiet ska verka för att Sverige skaffar sig den militära uthållighet som krävs för att hjälp i händelse av ett angrepp ska ha förutsättningar att nå fram.

Att Centerpartiet accepterar att de två första Att-satserna kommer kräva ett substantiellt tillskott av resurser.

Speciellt den tredje Att-satsen såg jag som viktig; Sverige har länge nu haft en ambitionsnivå i sina direktiv till Försvarsmakten som man sedan konsekvent vägrat att finansiera, oavsett regering. Den Att-satsen gjorde också att jag hade ganska litet hopp om att få igenom motionen.
Distriktsstyrelsen hade skrivit ett för all del genomarbetat och bra svar, men ville ändå stanna vid att anse motionen besvarad, huvudsakligen med hänvisning till pågående försvarsberedning.
Just eftersom försvarsberedningen inte åstadkommit någonting på mycket länge nu tyckte jag det var viktigt att ändå försöka få bifall. Jag satt i den kommitté som behandlade denna motion (se föregående inlägg för hur arbetet med motionerna var upplagt), och till min förvåning röstades bifall där igenom. Nå, den gruppen handlade mest om försvarsfrågor och det kan ju tänkas att de som söker sig dit har en mer positiv inställning till försvarsverksamhet än de som söker sig någon annanstans, så jag blev glad men väntade mig fortfarande betydligt mer motstånd i plenum.

Väl där hade jag klottrat ihop ett litet anförande till motionens fromma. Ungefär så här sade jag.

Jag är glad att distriktsstyrelsen delar mycket av det resonemang som förs i motionen, men jag tycker ändå det är viktigt att den inte bara anses besvarad utan även bifalls.

Det är riktigt att internationellt samarbete i försvarsfrågor är nödvändigt. Men det är inte tillräckligt. Sverige måste ha en egen förmåga att hantera kriser. Den tröskeleffekt och den uthållighet motionen talar om handlar till viss del – stor del – om konkreta saker som kulor, krut och kängor. Men väl så viktigt är försvarsvilja, att visa att man tar sitt eget försvar på allvar. Det är svårare att beställa försvarsvilja än några extra par kängor, men det är lika viktigt. Här har vi som politiker ett unikt ansvar. Till skillnad från andra samhällsfrågor finns det ingen annan är vi politiker som kan kliva fram och lösa det här. Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är att vi tar det ansvaret. Vi har en sådan chans, i dag, här och nu.

Riksdagens track record i dessa frågor är inte betryggande. Att fortsätta med att hänvisa till kommande försvarsberedningar hade vi kunnat komma undan med för tio-tjugo år sedan. I dag kan jag inte se hur det skulle kunna vara fel att öppet deklarera att vi anser att vi bör ha en relevant försvarsförmåga. Om sedan försvarsberedningen och riksdagen landar i samma slutsats, kan motionen anses besvarad.

Den här motionen handlar inte om att göra Sverige till ett genommilitariserat Nordkorea, utan om att göra en allvarligt menad riskvärdering och agera på den. Det vore tråkigt om det skulle krävas att någon ”lånar” Gotland eller Blekinge för att vi skulle börja vidta åtgärder.

Det här är inte en kul motion. Det vore mycket roligare att kunna lägga energi på annat. Men jag hoppas innerligt att stämman tar till sig allvaret i situationen i dag och markerar att vi är beredda att försvara allt det fina i Sverige som den här stämman till syvende og sist handlar om.

Det blev lite debatt, men huvudsakligen till stöd för motionen. När det var dags för beslut kunde det tas med acklamation, och samtliga Att-satser bifölls. Inte enhälligt, men med tydlig majoritet.

Wow! Jag hade verkligen inte trott det. För den som inte intresserat sig för försvarspolitik på länge låter det kanske inte som en stor grej, men det här är formuleringar och föresatser som de flesta partier nogsamt undvikit länge nu.
Nu är det här inte partiet nationellt (ännu), utan bara Stockholm, men likväl – wow!
Än bättre, min känsla är att styrelsen egentligen inte är avogt inställd till beslutet. Stämman kan alltid köra över styrelsen, men gissningsvis jobbar styrelsen mer helhjärtat för idéer den själv tror på.

Nästa motion var den om svenskt medlemskap i NATO. Där hade centerkollegan Alfred Askeljung lämnat in en egen motion med samma budskap. Här hade faktiskt styrelsen, efter ännu ett bra och genomarbetat svar, valt att ställa sig bakom våra motioner. Centerpartiets officiella linje är att ett medlemskap bör utredas, men distriktsstyrelsen instämde i att den tiden då en utredning var lämpligaste åtgärd nu är förbi. Än en gång hade jag anledning att vara glad – motionen passerade kommittéarbetet utan mankemang. Det lär alltid vara lättast om man har styrelsen med sig.
Även här hade jag trott på mycket motstånd i plenum, men så blev det inte. Den debatt som blev av handlade mest om behovet av att både ha en egen förmåga och att ingå i ett större försvarssammanhang. NATO blir där svaret på den implicita frågan i första motionens andra Att-sats: vem är det som ska komma till hjälp?
Motionerna bifölls.
(Jag fick senare veta av Stina Bengtsson att Stockholmscentern redan 2010 uttalat sig till förmån för NATO-medlemskap; det hade gått mig helt förbi. Hade jag vetat det hade jag kanske inte skrivit en NATO-motion, men jag är ändå glad att jag gjorde det.)

Det finns alltid formuleringar i motioner man kan ångra en smula när de väl skickats in. Förutom något språkfel skrev jag i tröskelmotionen att
Det sägs ibland att ett isolerat militärt angrepp mot Sverige är mycket osannolikt. Det är förmodligen sant, men det avhjälper inte vår utsatta position.
Jag vet inte riktigt varför jag skrev så. Det är förvisso vanligt att säga att ett isolerat angrepp mot Sverige är enormt osannolikt, det har närmast blivit ett mantra.
Men det är fel.
Tvärtom, som utvecklingen varit det senaste året finns det flera scenarier i vilka det vore rationellt att genomföra ett isolerat angrepp mot Sverige. Att det är rationellt betyder inte automatiskt att det är sannolikt att så kommer ske, men det finns många oerhört oroande tecken i den riktningen. Jag har tidigare skrivit om de krigsförberedelser som görs riktade mot Sverige, och sådant är verkligen inte på skoj. Eventuellt återkommer jag till det.
(Om det är lönt. En annan sak jag finner oroande är att mina försvarsorienterade inlägg har mycket färre läsare än inlägg som handlar om annat. Om det är en indikation på det allmänna intresset för frågorna så… ja, oroande som sagt.)

Men för att återvända till stämman: Jag är oerhört glad över att stämman tog den vägen den gjorde. Både med dessa två motioner och med de jag beskrev i förra inlägget. Stolt och nöjd. Bifall eller motsvarande på samtliga motioner jag inkommit med, och flera av dem i frågor jag tycker är mycket angelägna.
Vissa dagar är det lätt att vara medlem i Stockholmscentern.

Nu återstår den nationella nivån, med partistämma i Falun i september. Alla motioner jag skickat in kommer gå vidare dit. Där finns det verkligen skäl att förvänta sig hårt motstånd för de två detta inlägg handlat om. Nå, jag ska göra vad jag kan. Jag är inte ombud för Stockholmscentern, men yttranderätt har jag ändå. Och jag är inte ensam, inte ens om Stockholm inte funnes; det finns andra centerpartier i landet som delar motionernas mål. Jag hoppas åka till stämman och efter bästa förmåga stå och dundra i talarstolen.
Det vore, vill jag blygsamt påstå, bra för Sverige.

(Inläggets titel: ännu ett General Systems Vehicle från Culture-boken Look to Windward.)

Motionera mera

lördag 14 mars, 2015

Om två veckor är det distriktsstämma i Stockholmscentern dit jag hör. Jag har inte försuttit tillfället att skriva ihop en bunt motioner. ”En bunt” är en bra beskrivning; jag hade ingen aning om det medan jag skrev dem, men det visade sig sedan att mina motioner står för en försvarlig andel av det totala antalet motioner.
Nåja, så kan det gå.
Idén med det här inlägget är att jag lägger upp motionerna (pdf-filer) så att den intresserade kan se vad jag valt att skriva den här gången. Givetvis har jag inte kunnat motionera om varenda fråga som engagerar mig, och i många fall (exempelvis TV-licensen) är det överflödigt att motionera eftersom jag och partiet redan intar samma ståndpunkt.
Hur som helst, till motionerna! Med länkar och kort sammanfattning, om det alls behövs.

Läkemedelsbegreppet
Det är dumt att saker som inte har någon medicinsk effekt ska kallas läkemedel. Avbryt!

Renodlade regler för personalvårdsförmåner
Det är tillåtet för arbetsgivare att skattefritt bekosta viss friskvård för de anställda. Vad som är tillåtet och otillåtet är dock inte helt logiskt. Varför är det okej med homeopati men inte med kanotpaddling? Ändra!

Ändring av upphandlingslagstiftningen för militär materiel
En mycket teknisk motion (rent juridiskt) som ger sig på vad jag ser som ett direkt fel i den svenska upphandlingslagen som får kännbara konsekvenser.
Jag vill passa på att tacka Estrid Faust för hjälp med juridiska detaljer.
Tidigare hade jag någon sorts vag idé om att inte motionera om sådant som direkt berörde mitt arbete. Nu har jag helt enkelt struntat i det.

Och så ett par försvarsmotioner, vars argumentation bör vara välbekant för den som följt min försvarsserie (tex förra inlägget) här på bloggen.

Tröskelförmåga och uthållighet hos Försvarsmakten
Vårt militära försvar är underdimensionerat till och med för sina fredstida uppgifter. Med hänsyn till omvärldssituationen i dag är det ingen överdrift att säga att läget är kritiskt. Dribblande med enstaka flygplan är bara larvigt. Kraftsamling efterlyses.

Svenskt medlemskap i NATO
Att ge nytt liv åt försvaret är nödvändigt, men inte tillräckligt. Att gå med i Nato är nödvändigt, men inte tillräckligt. Tillsammans kan de två åtgärderna vara tillräckliga. Nato är inte perfekt, men likväl vår naturliga hemvist och bättre än alternativen.

Hur effektivt är det då att en enskild medlem motionerar? Tja, jag vet inte. I riksdagen bedöms det vanligen vara begränsat effektivt med ledamöternas fria motioner (även om läget just den här mandatperioden kan göra att det förändras något). Samtliga mina motioner är riksangelägenheter, vilket betyder att de först ska behandlas på stämman i Stockholm för att sedan gå vidare till nationella partistämman i höst. Rimligen är det bara ett fåtal av enskilda medlemmars motioner som slår igenom så att de faktiskt blir partiets politik.
Å andra sidan är motionerna det bästa verktyg jag kan se att jag har för att komma någonstans med politiska frågor som just jag driver.
Och jag tänkte, om inte förbättra, så åtminstone påverka utsikterna genom att detta år faktiskt åka till nationella partistämman och förhoppningsvis stå och dundra i talarstolen till motionernas fromma. Framåt, uppåt, utåt!

Agera, agera och agera.

onsdag 11 mars, 2015

Jag närmar mig nu finalen i min publiceringsmässigt lite ryckiga serie om det svenska militära försvaret; varför vi har det, hur tillståndet är och vad vi bör göra. Jag hade sett framför mig hur det skulle utmynna i ett kraftfullt ”Och därför anser jag”, men finner i stället att när jag nu lagt grunden i de tidigare inläggen i samma serie så faller sig slutsatserna så självklara att de närmast är antiklimatiska.
De tidigare inläggen länkas till längst ned i detta inlägg, och jag utgår från att du läst dem innan du läser det här. Det går fint att läsa det här inlägget utan att ha läst de tidigare, men då blir det ganska mycket slutsats och ganska klent med underbyggande argumentation.

Det är mycket angeläget att vi
För det första
rustar upp försvaret så att det
a) når en adekvat tröskelförmåga
och
b) har en uthållighet som gör att man i händelse av angrepp kan hålla stånd så länge att hjälp har möjlighet att anlända.

Tröskelförmåga är alltså att man troliggör för en presumtiv angripare att man kommer bita ifrån så hårt att det kostar mer än det smakar att angripa. Detta troliggörande står på två ben. Dels är det själva förmågan, alltså sådant som räknas i kanoner och par kängor. Men det är också försvarsviljan. Den är svårare att ta på, men är helt enkelt beredskapen att i ett skarpt läge göra bruk av sin förmåga. Ett exempel är det resoluta svenska agerandet när U137 hade gått på grund vid Karlskrona och sovjetiska fartyg gjorde sken av att påbörja en fritagningsoperation in på svenskt vatten. Sverige skulle givetvis inte i längden kunnat stå emot ett fullskaligt sovjetiskt angrepp, men att man synbarligen var beredd att sätta hårt mot hårt fick uppenbarligen Sovjet att avblåsa operationen; kalkylen var inte lockande.
Försvarsvilja är inget man beställer fram på samma sätt som man kan beställa extra maskeringsnät, den är till sin natur psykologisk, men att börja återuppbygga försvaret är i sig en signal om försvarsvilja.

Uthålligheten i ofred har lidit svårt under försvarets omställning på senare år. Inriktningen har helt och hållet varit fredstida effektivitet med internationella insatser som dimensionerande fall. Att någon skulle genomföra ett strategiskt överfall och snabbt slå ut viktiga funktioner har inte varit ett prioriterat scenario. Det behöver det vara, om vi ska ha någon chans att hålla ut tills den där hjälpen, vad den nu skulle bestå i, kan komma.

Jaha? Är det här allt? Ingen uppräkning av prylar och förband vi behöver?
Nej, det tror jag mest skulle bli dumt. Visst kan jag nämna några saker jag tror vi absolut behöver (exempelvis krigsbaser åt flyget och ett mer kapabelt luftvärn), och även några saker som antagligen vore bra. Men jag sitter helt enkelt inte på kompetens nog för att avgöra hur många brigader si-och-så som skulle behövas. Jag skulle kunna återkomma med enstaka nedslag, men även om vi bestämmer oss för att nu på allvar bygga upp en försvarsförmåga kommer pengarna inte räcka till allt nice-to-have, och om jag då står och pekar ut precis vad vi ska göra ned på kompaninivå så blir det lite som om landstingspolitikerna skulle tala om precis hur många skyddshandskar sjukhuset ska köpa nästa år. Jag avstår alltså från det. Tills vidare.

Okej. Den där hjälpen då? Hjälpen som eventuellt ska komma om det skiter sig?
Ja det är ju också helt självklart.
För det andra
ska vi omgående söka NATO-medlemskap.

Det finns en, och endast en, försvarsallians med kapacitet att erbjuda Sverige någon meningsfull försvarsgaranti, och det är Nato.
(Eftersom jag är lat orkar jag inte skriva NATO varje gång, Nato får duga.)
Vi är redan med i en annan allians, EU. De flesta EU-länder är med i Nato. Att de skulle gå med på att skapa en fungerande försvarsallians parallellt med Nato för att blidka svensk beröringsskräck är rent ut skrattretande.
Nato måste vara en del av den svenska förmågan, både sett till tröskel och uthållighet. Det räcker inte med Nato; vi måste fortfarande anstränga oss själva. Nato är inte tillräckligt, men nödvändigt. Att bygga dessa förmågor utan Nato-hjälp skulle vara oerhört dyrt.
Nato är inte perfekt, men är ändå den bästa existerande approximationen av en allians av liberala demokratier. Det är där vi hör hemma.
I korthet är inte argumentet för ett Nato-medlemskap svårare än så.

Sedan finns det en uppsjö argument emot Nato. De flesta dåliga, tycker jag. Jag kan inte gå igenom alla grundligt i det här inlägget, det blir alldeles för långt. Men jag kan ta mig an några av de vanligare och kortfattat bemöta dem.

  • Neutraliteten har tjänat oss väl.
    Okej, det här kan ta några rader i anspråk.
    För det första är vi sedan ett par decennier inte neutrala ens formellt. Senast med EU-inträdet upphörde neutraliteten. Vår solidaritetsförklaring utesluter också neutralitet.
    Vidare: vi var under andra världskriget och under kalla kriget – de perioder man oftast pratar om – neutrala på papperet. I praktiken präglades perioden snarare av avsteg från neutraliteten. Under kriget först gentemot Tyskland, sedan mot de allierade. Det fanns också andra länder i Europa som förklarade sig neutrala (som Norge och Danmark), men inte hjälpte det dem. Pappersneutraliteten var ett mycket bräckligt skydd mot omvärlden.
    Under kalla kriget var vi lierade med Nato, vilket Sovjetblocket mycket väl visste om. I den sovjetiska krigsplaneringen fanns cirka 50 kärnvapen vikta för Sverige. Även i ett något mindre destruktivt scenario planerade man för begränsade kärnvapeninsatser mot Sverige. En aggressor har alltid veto mot en annans neutralitet, och Sovjet såg Sverige som en del av Nato. Det finns pålitliga vittnesmål om att ryska försvarsmakten även 2004 sorterade svenska marinen under Nato-flottor. Hade det blivit krig hade den svenska neutraliteten inte alls tjänat oss väl.
    Och vi har som sagt redan avsagt oss neutraliteten. Den finns inte. Glöm den.
  • Är vi med i Nato måste vi basera kärnvapen hos oss.
    Nej. Detta är falskt. Det finns explicita uttalanden att ingen som inte vill behöver ha kärnvapen hos sig.
  • Vi ska inte vara med i en kärnvapenallians.
    Vi är med i EU. EU har inga kärnvapen, men några EU-länder har kärnvapen. Nato har inga egna kärnvapen. Några länder som är med i Nato har kärnvapen. Ser ni likheterna? Det här är ett otroligt svagt argument.
    Vidare räknade vi uttalat under vår så kallade neutralitet med att skyddas av USA:s kärnvapenparaply. Att gå med i Nato skulle inte göra vare sig från eller till för vår kärnvapenfrihet.
  • Om vi går med i Nato måste vi öka våra försvarsutgifter till 2% av BNP.
    Det stämmer att Nato rekommenderar sina medlemsstater att ligga på åtminstone den nivån, även om få verkligen gör det. Givet Sveriges eftersatta försvar vore det dock oklokt att ignorera rekommendationen. Så ja, det skulle kosta mer pengar än i dag. Men som jag tycker att jag har visat så är inte det ansvarsfulla alternativet att ligga kvar på dagens nivå och göra ingenting. Alternativen är antingen Nato, och en ökning av utgifterna, eller inte Nato och då en fullständigt hisnande ökning av utgifterna.
  • Vi ska inte delta i USA:s anfallskrig. (detta argument tillagt efter inläggets första publicering)
    Här kan det vara lite oklart precis vad man menar, men såväl Irak- som Vietnamkrig demonstrerar tydligt att Nato inte fungerar så.
  • Det skulle destabilisera vårt närområde om vi gick med i Nato.
    Detta är kodord för att vi inte ska reta Ryssland, för då blir de kanske arga. Självavskräckning alltså. Under en och endast en omständighet innebär svenskt Nato-närmande väsentligt ökad krigsrisk: om Ryssland ändå hade tänkt att i närtid överfalla Sverige, ja, då kan förhandlingar om medlemskap provocera fram ett tidigare överfall.
    Under andra omständigheter är det snarare det säkerhetspolitiska hål vi i dagsläget utgör som är destabiliserande.
    Skulle Sverige börja förhandla om medlemskap så skulle Ryssland föra mycket oväsen om det, det går jag med på. Ryssland som det ser ut i dag kommer nämligen motsätta sig samtliga åtgärder ägnade att stärka dess grannars försvarsförmåga. Man bör i det sammanhanget fråga sig: är baltstaterna i dag mer eller mindre utsatta än vad de hade varit om de inte hade gått med i Nato medan tid var? Och om Kreml är så angeläget om att grannarna inte ska kunna försvara sig, är det då klokt att gå Kreml till mötes på den punkten?
    Jag tycker att svaren är uppenbara.
  • Vi ska inte bidra till en rustningsspiral. (argument bara delvis relaterat till Nato)
    Västeuropa har kraftigt rustat ned de senaste decennierna. Ryssland rustar upp i en rasande takt. Västeuropa lägger fortfarande sammanlagt mer pengar på försvar än vad Ryssland gör, men det säger inte allt om vilka förmågor man har. Från ryskt håll har man uttalat att om några decennier ser framför sig ”en försvarslös kontinent”.
    (Sergei Karaganov: ”In reality, Europe is becoming a defenceless continent, [..] Without America the Europeans will be left naked and defenceless, because except for Britain, they have no armed forces to speak of”)
    Tänk på det. Tänk på Rysslands upprustning. Tänk på utvecklingen av det ryska samhället. Tänk på vad Ryssland gör mot sina grannar.
    Om att skaffa sig en grundläggande försvarsförmåga i skuggan av den aggressivitet vi ser i dag är att bidra till en rustningsspiral, ja då tackar jag ja. Alternativet är sämre.

Det får avsluta den här serien.

Liksom de flesta skulle jag föredra om ett försvar inte behövdes och vi kunde koncentrera oss på andra trevligare saker i stället. Men just försvaret är en fråga där vi inte har lyxen att kunna göra precis som vi själva vill, oberoende av omvärlden; när det gäller att leva i evig fred har omvärlden alltid veto.

———

Det här är den avslutande del fem i min nystartade serie om det militära försvaret.
Del ett är här och handlar om varför vi alls ska ha ett försvar.
Del två är här och handlar om när vi behöver ett försvar.
Del tre är här och handlar, på ett ungefär, om vår säkerhetspolitiska position.
Del fyra är här och handlar om varför vi inte ska förlita oss på återaktiverad värnplikt.
Utöver detta finns spridda inlägg i kategorin Ultima ratio regum.

Vill du läsa mer om svensk tröskelförmåga, både historiskt och i framtiden, rekommenderar jag FOI-rapporten ”Krigsavhållande tröskelförmåga – Det svenska försvarets glömda huvuduppgift?”. Den är utgiven förra året, strax innan Ryssland överföll Ukraina, men är inte för den skull omodern.

Vill du läsa mer om NATO rekommenderar jag ”Nato – för och emot”, en antologi utgiven 2014 av Kungl Krigsvetenskapsakademien, ISBN 978-91-980878-2-6.

Villospåret värnplikten

torsdag 5 februari, 2015

I förra inlägget etablerade jag att Sverige behöver återta försvarsförmåga. En lämplig nivå kan vara att dels skaffa sig tröskelförmåga, det vill säga tillräcklig kapacitet för att ett angrepp ska te sig kostsamt. Dels uthållighet så att man har en sportslig chans att hålla stånd tills hjälp anländer. Inte för att vi kan räkna med att någon faktiskt kommer, men det får vara material för ett senare inlägg.

Det här hade vi, mer eller mindre, under kalla krigets värnpliktstid. Många talar också om att vi borde återaktivera värnplikten. Vore inte det en bra idé, nu när vi behöver öka försvarsförmågan?

Jag säger entydigt nej. Ett värnpliktsförsvar är inte lösningen på framtidens försvarsbehov. Det är tvärtom ett villospår.
I en debattartikel argumenterade jag och min centerkollega Alfred Askeljung mot en återgång till värnplikten, men det formatet medger bara korta resonemang – eller egentligen knappt resonemang, mer slutsatser. Läs den för all del, men här tänker jag lite mer omfattande gå igenom viktiga och vanliga argument för och emot.

Frihetsargumentet
Hur man än vänder och vrider på det innebär värnplikt för den inkallade en tids tvångsarbete, stundom inte ofarligt sådant. För en liberalt sinnad person är detta ett starkt argument emot värnplikt. Visst är landets försvar angeläget, men det är bristen på specialistsjuksköterskor också. Är det någon vettig person som vill tvinga människor att bli specialistsjuksköterskor?
Tvångsarbete måste vara en sistahandslösning för den som har liberala ansatser.

För den som inte bryr sig nämnvärt om mänskliga friheter har jag fler invändningar nedan.

Förändrade krav på soldaten
Att vara soldat i dag ställer högre krav än för bara två decennier sedan. I dag har man på ett helt annat sätt avancerad utrustning som kräver lång övning för att kunna användas väl i en stridssituation. Som illustration kan nämnas att när jag gjorde min värnplikt ingick inte ett enda batteri i min personliga utrustning. I dag pratar man knappt om annat än hur tungt det är med alla batterier soldaterna behöver släpa runt på. Det krävs helt enkelt mer träning i dag för att en soldat ska göra bra ifrån sig. Det rimmar illa med ett värnpliktssystem.
Denna effekt ser vi redan i dag. Jag besökte i höstas arméns jägarbataljon i Arvidsjaur, och chefen där vittnade om hur man med dagens fast anställda soldater kunde utföra betydligt mer kvalificerade uppgifter än man kunde göra med värnpliktssoldaterna – och då var ändå de värnpliktiga jägarna några av de mest motiverade bland värnpliktiga.
Om inte den återaktiverade värnplikten skulle vara mycket längre än den vi hade förut skulle ett värnpliktsförsvar medföra att vi sänker kompetensen på våra förband. Den sortens kanonmatsstrategi hör inte hemma i Sverige.

Falsk trygghet
Blotta existensen av värnpliktsinstrumentet, även vilande, riskerar att fungera som en falsk trygghet. Tanken är att man ska kunna återaktivera värnplikten om omvärldsläget kräver. Men som jag beskrev i posten om när vi behöver ett försvar tar det lång tid att bygga upp ett breddförsvar. Tanken kan inte vara att vi ska sätta en bössa i handen på en bunt ungdomar och skicka dem i riktning mot fronten som kanonmat. Ska man utbilda ett ordentligt värnpliktsförsvar tar det tid. Lång tid. Vi har hittills inte uppvisat ett uns av förmåga till sådan framförhållning; i så fall skulle vi dragit igång massutbildning allra allra senast 2008, det vill säga två år innan vi beslöt oss för att i stället lägga ned värplikten.

Att det förhåller sig på det sättet är det nog många som inte tänker på. Men att säga att vi alltid kan återaktivera värnplikten om det hettar till är att frånhända sig reellt ansvar till förmån för en låtsaslösning som inte har förutsättningar att fungera.

Ekonomin
Om det ska vara någon poäng med en värnplikt måste den omfatta en stor del av befolkningen. Det är nog få som tycker det är försvarbart att plocka ut var tjugonde ungdom till tvångsarbete. Hela idén med värnplikt är att få volym. Men vad skulle det kosta med en rejäl värnpliktsarmé?

Kostnaden är, grovt sett, tvådelad.
Dels finns en dold kostnad. Den som gör värnplikt är inte produktiv på annat håll i samhället. Ett enkelt överslag indikerar att den löpande kostnaden blir runt 1% av BNP i förlorad produktivitet – en kostnad som förespråkare av värnplikt gärna glömmer, och som inte syns i några försvarsanslag, men som ändå finns där. För den kostnaden skulle man få rätt många yrkessoldater.
(Hur många? Tja, om man bara ser till personalkostnaden och gör ytterligare ett enkelt överslag landar man vid storleksordningen tio brigader. Det är inget att spotta åt.)

Sedan har vi den direkta kostnaden för utbildning och materiel. Det senare råkar jag veta något om. Jag kan exemplifiera med att alla soldater i dag ska ha en bildförstärkare, för att kunna verka även när det är mörkt. Att köpa sådana till en stor värnpliktsarmé skulle kosta bortåt hälften av dagens försvarsbudget. Det är visserligen en engångskostnad, men löpande underhållskostnader skulle förmodligen uppgå till någon eller ett par miljarder per år. Och efter kanske tio-femton år skulle man behöva ersätta dem med nya.
Och det här är ett system av många. Inte det billigaste, men inte heller det dyraste. System som inte fanns på den gamla värnpliktstiden som många minns.

Jag har ingen siffra på vad det totalt skulle kosta att köpa modern utrustning till en stor värnpliktsarmé, inte heller på vad utbildningen skulle kosta. Men så fort man börjar skissa på det inses lätt att det skulle kosta enorma pengar. Och det med tveksam effekt, enligt punkterna ovan. Nog för att det är viktigt att ha ett fungerande försvar, men någon sorts ansvar för att vi lägger pengarna på rätt saker måste vi fortfarande ta.

Det kan i samma veva noteras att Sverige inte är ensamt om att överge värnplikten. Tvärtom har de flesta västländer dragit liknande slutsatser och rört sig i riktning mot ett professionaliserat försvar.

Den folkliga förankringen
Försvarets folkliga förankring kommer ofta upp som argument för värnplikten; det är viktigt att gemene man känner samhörighet med försvaret.
Det argumentet är inte helt utan poäng. Visst kan deltagande i en verksamhet skapa både förståelse och sympati för den.
Men det kan inte vara ett superviktigt argument heller. Om det är en motivering till att ha värnplikt, varför var det bara viktigt att förankra försvaret hos männen i landet? Kvinnornas åsikter om försvaret var tydligen inte efterfrågade, eftersom bara män ansågs behöva genomgå den förankringsskapande verksamheten.
Vidare borde det väl vara lika viktigt att polisens arbete har en bred förankring i samhället. Polisen är precis som försvaret en av statens kärnuppgifter. Varför har vi inte tvångstjänstgöring inom polisen ett halvår för alla ungdomar? Om det nu är så man måste göra för att skapa förankring?
Nej, förankringsargumentet är inte helt vettlöst. Men det är inget man kan låta en värnplikt vila på.

Förbrödrande inverkan
En annan effekt av värnplikten jag ofta hör åberopas är hur gagnerikt det är för unga män att spärras in tillsammans. Inte uttryckt precis så, men det är betydelsen. Hur ungdomar som är snett ute kommer på rätt köl. Hur ungdomar från olika bakgrund får lära sig att respektera varandra.
Som med den folkliga förankringen behöver inte det här vara alltigenom fel. Men huvudsakligen torde det vara efterhandskonstruktionsblaj. Om värnplikten verkligen var så bra för att få ordning på unga på glid borde vi ha sett en markant ökning av brottslighet när värnplikten började fasas ut – och det gjorde den redan i mitten av 90-talet. Men något sådant har vi inte sett.
Och att lära sig respektera varandra. Mnja. Visst fanns det element av att man lär sig en del om samarbete och att inte bara tänka på sig själv. Men också att studiemotiverade ungdomar från välartade hem sattes att bestämma över andra. Det är möjligen en spegel av samhället i övrigt, men knappast i sig någon respekttrolldryck.
Så hade vi totalvägrarna också, som åkte i fängelse. Det är inte en myt, fortfarande när jag gjorde min värnplikt hamnade man faktiskt i fängelse om man totalvägrade. Den förbrödrande inverkan det hade torde varit ringa.

Sammanfattning
Det finns säkert fler argument både för och emot, men det här verkar vara de vanligaste.
Jag tycker slutsatsen är uppenbar.
Värnplikten är omhöljd av mycket romantik, och romantik är vad värnpliktsvurmandet kokar ned till. Återaktiverad värnplikt är inte en rationell lösning på vårt försvarsbehov.
Därmed inte sagt att det system för personalförsörjning vi har i dag fungerar väl; det är uppenbart för den som tittar närmare att där finns stora brister. Men fokus bör vara på att åtgärda dessa brister, inte att backa tillbaka till en gårdagslösning.

———

Det här är del fyra i min nystartade serie om det militära försvaret.
Del ett är här och handlar om varför vi alls ska ha ett försvar.
Del två är här och handlar om när vi behöver ett försvar.
Del tre är här och handlar, på ett ungefär, om vår säkerhetspolitiska position.
Utöver detta finns spridda inlägg i kategorin Ultima ratio regum.