Archive for the ‘Vardagens väsentligheter’ Category

Miniproblemet

tisdag 22 juni, 2010

På ett forum jag hänger på ibland läste jag nyss påståendet
”När man springer tynger man kroppen med 6 x sin vikt”.
Jag tyckte att det lät i mesta laget.
Till frukosten gjorde jag enklast möjliga gymnasiemekanikansats.

F = ma → F=mΔv/t

Sedan ansatte jag att man sätter i foten 1/4 s; den siffran grep jag ur luften. För att få F=6mg (enligt uppgiften på forumet) krävs då att Δv≈15 m/s.

Observera att jag räknar i vertikalled, det känns som att det är det som är aktuellt.

Enklast möjliga ansats därifrån är att anta att accelerationen är linjär konstant. Rörelsen av kroppens masscentrum ska gå från 7,5 m/s (Δv/2) till 0 på 1/8 s. Jag fick det till en rörelse på ca en halvmeter.
Det är uppenbart orimligt. En löpares masscentrum studsar inte en halvmeter upp och ned.
Å andra sidan är ansatserna också orealistiska. Till exempel behandlas löparen som en stelkropp, vilket inte är en speciellt bra approximation av en löprörelse. Utsagan som triggade det här är inte särskilt precis; avser den hela kroppen, eller bara en liten del? Och den säger inte heller att belastningen är konstant; i den här gymnasieräkningen har jag ansatt konstant acceleration, men det är väl rimligare att räkna med att 6g är toppvärdet. Och det är kanske inte orimligt, under en kort del av löpstegscykeln.

Ungefär så. Jag har frågat på forumet var påståendet kommer ifrån, men jag vet också att det är flera ingenjörer och motsvarande som läser den här bloggen. Några av dem kanske intresserar sig för träning och sådant. Någon som har något hjälpligt insiktsfullt att säga?

Annonser

Påpekanden och rättelser

lördag 5 juni, 2010

Jag läser posten och… nå, jag skummar kanske inte av rättmätig harm. Men ett påpekande är på sin plats, skrivet med förnumstig min.

Först hade jag tänkt skriva om en artikel i Ny Teknik, som handlar om att man har flugit med en scramjet i några minuter. I artikeln framhålls att en scremjet ”använder det befintliga syret i atmosfären för förbänningen i stället för att ta med sig det”, vilket å ena sidan är sant, men det gäller också vanliga jetmotorer, varför jag tyckte att det var ett fånigt påpekande. Grejen är ju snarare, tänkte jag, att den väsentligen inte har några rörliga delar och fungerar bra vid väldigt höga hastigheter (men inte alls vid låga hastigheter).
Fast när jag skulle börja skriva det här såg jag att den citerade meningen ovan fortsätter med ”, som vid raketdrift”. Och då blir det plötsligt vettigt. Antagligen skriver jag det här bara för att visa att jag hade ett hum om vad scramjet var för något.

Dan vs Ny Teknik: 0-1
(Egentligen skulle jag vilja hävda något i stil med 2-1 sett över tid, men mätt nu i närtid ser det sämre ut.)

Nå, jag repar mod genom att ge mig på publikationen Resklar som jag fick från Trafikverket. Däri finns en notis med rubriken ”Den livsfarliga strömmen”. Den inleds:

I ett vanligt vägguttag är det 230 volt. I de kontaktledningar som finns ovanför järnvägsvagnarna är det 16000 volt.
Du behöver inte ens nudda en ledning för att få ström i dig. Det räcker med att du står nära.

Nja, i svenska järnvägsnätet är det 15 kV som gäller. Möjligen har skribenten förvirrats av att frekvensen är 16 2/3 Hz.
Annars är jämförelsen mellan kontaktledningen och vägguttaget sakligt korrekt, men inte helt rättvisande. Hur farlig el är beror inte direkt av spänningen. Till exempel har jag för mig att elstängsel för djur kan ligga på 30 kV, men inte dör man av att röra vid ett sådant. Hellre det än vägguttaget, säger jag. Och mycket hellre än tågets kontaktledning med halva spänningen.
Det ska i och för sig erkännas att det inte är trivialt att säga när el är som farligast (det hänger även på strömstyrka och frekvens), och i en notis har man näppeligen plats att reda ut det. Frestelsen att falla för spänningens populism är begriplig. Men ändå värd ett resignerat ”meh”.

Och egentligen egentligen skriver jag nog den här posten mest för att testa att blogga ute i trädgården på landet med min nya snälla netbook. Det går bättre än jag vågade hoppas.

Sanningen måste fram!

fredag 14 maj, 2010

SvD har en artikel om ett svart hål som slungas ut från en galax. Sådant är coolt.
Men de skriver att objektet befinner sig drygt 607 000 ljusår bort. På så nära avstånd finns inga andra galaxer än Magellanska molnen, om man nu ska räkna dem. Rimligen har de missat några nollor, vilket stöds av Space.com som de länkar till.
Jag påpekade det för dem i morse, men de har inte rättat än. Så nu blir det en bloggpost. Sanningen måste fram!

/Sanningens riddare

Vulkanutbrott

fredag 23 april, 2010

Ifall ni undrar.
Det är spexvecka.
Jag sover för lite.
Men våromgången av Fysikalen 2010:

Pompeji
eller
En obehaglig överaskning

har fortfarande biljetter kvar till lördagens föreställning, ryktas det.
Mycket aktuellt tema!
Bokas lätt på
www.fysikalen.se

Jag vill också byta justitieminister

lördag 20 mars, 2010

Hon går från klarhet till klarhet.
Efter att ha varit i det närmaste knäpptyst i en mandatperiod har hon nu drabbats av Tourettes eller något motsvarande. Det är inte som om det inte finns viktiga saker att uträtta i rättspolitiken, men…

Hon ska nu ta upp frågan med sina kollegor.

– Jag måste stämma av med dem. De tycker att jag är lite vild ibland, säger ministern till tidningen.

Jo tack. Kan någon ta ifrån den här människan lagstiftningspennan?
Men ge den inte till Bodström, det skulle liksom förstöra poängen.

Gräddfil är gott

onsdag 10 mars, 2010

Ett: För något år sedan tecknade jag genom mitt fackförbund en privat sjukvårdsförsäkring.

Två: Jag har till och från (på sistone mest till) haft problem med ont i benen i samband med idkande av idrottsliga aktiviteter.
Igår kopplade jag ihop ett och två och ringde försäkringsnumret.

När jag tecknade försäkringen var min tanke att jag redan betalade ett par tusenlappar i månaden till vårdapparaten. Genom att betala 150 kronor till så får jag också tillgång till vård. Det verkade vara en vettig marginalinvestering.

Det här är min första kontakt med privat vård. Så här har det gått hittills.
Igår eftermiddag ringde jag dem. Telfonkö: Ingen.
Jag fick en tid hos en ortoped kl 08:20 i dag.
Han klämde på mig och grymtade en del. Kom fram till att man nog skulle röntga ryggen. Jaha, var och när?
I huset bredvid, genast.
Jag gick dit och fick veta att jag tyvärr skulle få vänta lite, kanske 20-30 minuter.
Efter fem minuter var det min tur.
Pang bom, upp på britsen.
08:50 var jag ute igen och på väg till jobbet.

Goddamn säger jag.
Okej, jag har inte fått svaren än. Dem får jag i nästa vecka.
Men ändå. Jag vågar påstå att det här i den offentliga vårde skulle ha varit en betydligt längre process än arton timmar – om jag ens hade kommit så långt.
(En ytlig bekant har väntat ett halvår på offentlig remiss för vagt liknande problem.)
Som vi vet är svensk offentlig vård ofta utmärkt – när man får den. Det är tillgängligheten som brister, till en sådan grad att vi ligger i Europas bottenskikt.

Nå, så låt oss sammanställa så här långt.

Vinnare:

  • Jag, som fick vård svischande snabbt.
  • Den privata vårdgivaren, som fick in lite pengar.
  • Vårdpersonal i största allmänhet, som får ett alternativ till Landstinget som arbetsgivare, och en större arbetsmarknad.
  • Den offentliga vården, som slapp att jag kom och ville ha del av dess resurser, trots att jag redan i någon mening betalat för dem.
  • Alla som köar till den offentliga vården, när jag inte tar upp en plats i kön.

Förlorare:

  • Um… försäkringsbolaget, antar jag. I alla fall på kort sikt.

Nota bene: Det här ogillar S och V. Usch och fy. För jag fick ju vård snabbt. Och det är dåligt, för alla fick inte vård snabbt. Då är det bättre att jag får det mycket sämre och alla andra lite sämre.

Ny idol

onsdag 10 mars, 2010

Tänk om man skulle bli intervjuad av någon med ett standardformulär. Risken är stor att man då skulle få frågan vem som är ens idol, eller bli ombedd att nämna en person man beundrar. Ingen skugga över min hulda moder eller hennes hulda moder, men det vore rätt pinsamt om jag då blev så ställd att jag svarar ”mamma” eller ”mormor”. Därför har jag ett förberett svar: James Cook.

Nu läser jag en intervju med Lars Vilks i SvD (med anledning av mordkomplotten mot honom), och jag är frestad att föra upp Vilks på listan över idoler. Han ger ett både skärpt, avskappnat och humoristiskt intryck. Vid tillfälle ska jag se om man kan bli ett Fejan-fan. Se där ett modigt ställningstagande av mig!

Världens stora mysterier

fredag 12 februari, 2010

Om jag förstått rätt så lanserade Commodore sin CD32-konsoll 1993 med 1 kb minne för sparade spel. En kilobyte! Kan det verkligen vara möjligt? Hur tänkte de då?

One down, two to go

onsdag 6 januari, 2010

Här är en bild som har blivit liggande först i min telefon och sedan på min dator i snart två månader. Nå, bättre sent än aldrig får vara temat för hela den här posten.

Ett stort steg för Sverige

Det påstås att det i och med Sveriges avfall från den sanna läran nu endast är Kuba och Nordkorea som har apoteksmonopol. Hur ska det gå för svenskarna nu, när man inte längre åtnjuter samma statliga omtänksamhet som i Kuba och Nordkorea? Hur ska det gå för Sverige, när vem som helst kan gå in i första bästa butik och få tag på huvudvärkstabletter snart sagt när som helst? Nej, sanna mina ord, det här kan ta ände i samma katastroftillstånd som råder i resten av världen. Ja utom Kuba och Nordkorea förstås.
Tur i alla fall att vi har en opposition som med näbbar och klor kämpat emot detta vansinnesdåd. Med lite tur blir det maktskifte i höst, och då ska det väl i alla fall bli slut på sådana här vettlösheter. Bliv vid din läst, undersåte. Inget har ännu överträffat den statliga planeringen.

Shameless self-promotion

onsdag 6 januari, 2010

För någon vecka sedan var jag och såg Terry Gilliams The Imaginarium of Doctor Parnassus. Den var bra! Se den. Och nu när min recension av den har kommit upp på Filmtipset så kan denna bloggs läsekrets påminnas om att filmen finns, på det att den inte må drunkna helt i allt Avatar-brus.

Någonting har hänt

torsdag 26 november, 2009

Ni kommer säkert ihåg Aftonbladets artikel om påstådda israeliska organstölder från ihjälskjutna palestinier. Gör ni inte det så går det med hjälp av en enkel sökning på denna blogg att vältra sig i eländet. Journalist Donald Boström skrev ihop ett tragiskt stycke pappersslöseri där han för alla normalt läsbegåvade påstod att Israel hade för vana att stjäla organ från palestinier de sköt ihjäl. Han saknade helt belägg för det, och rent medicinskt så hade det varit en sensation, men han kompenserade dessa fadäser med ett rejält mått judisk världskonspiration och antisemitisk blodsmyt, vilket var tillräckligt för att det skulle gå hem lite här och var, även om de flesta insåg att det var åt helvete.

Boström har i den efterföljande debatten klarat sig förvånansvärt lindrigt. Han blev hyllad av diverse gravt antisemitiska rörelser i Mellanöstern och åkte glatt till Algeriet för att ta emot ett pris för sin gärning. Ska man tro den först länkade artikeln så har han sedermera hävt ur sig att tusen palestinier har fått sina organ stulna. Detta har dock mig veterligen uppmärksammats synnerligen sparsamt i Sverige.

Kulturchef Åsa Linderborg (jodå, hon med självmordsbombarna) publicerade artikeln. Man får förmoda att hon besitter en icke ringa bildning, men att artikeln skulle vara antisemitisk, det hade hon inte en aaaning om. Antingen hade hon totalt misslyckats med att ta in någon som helst information om neoantisemitism, vilket i sig är både graverande och anmärkningsvärt, eller så tyckte hon inte att lite antisemitism kunde skada. Det är väsentligen de två alternativen som finns. Hon var tydligen inte heller kapabel att känna igen en riktigt, riktigt dålig historia när hon såg en. Eller så tycker hon, i likhet med en annan kulturchef jag skulle kunna nämna, inte att det är speciellt viktigt om det som skrivs är sant eller inte.

Chefredaktör Jan Helin tog på sig en illasittande martyrrock när Israels regering löpte amok. Men nu handlar det här om Aftonbladet. I en av seklets minst briljanta slutledningar kom han fram till att eftersom artikeln förmodligen inte föll under lagen om hets mot folkgrupp så kunde den inte vara rasistisk.

Det här är inte dålig journalistik. Det är något mer än så.

Alla tre krävde de, vill jag minnas, att Israel skulle utreda anklagelserna.
Jo, det kunde ju vara något. När de ändå är igång kan de ju ta itu med det här också.
Än Aftonbladet själva då? Jag har hört att de har firat svart sabbat på redaktionen. Bevisa att det aldrig har hänt!

Nå. Vad är det jag med den här utflykten ned i uselhetens träsk vill säga? Vad är det för ”Någonting” som har hänt?
Jo, nu ska ni få höra. Jag har slutat läsa Aftonbladet på nätet. Förut gick jag gärna in där som mikropaus från jobb eller så. Visst, de har alltid skrivit mycket strunt, men det har det gått att navigera runt om man vill. Jag har inte tagit något principiellt beslut på att sluta med Aftonbladet-surfande. Jag har bara upptäckt att efter det här smutsiga, solkiga haveriet så har jag ingen lust längre. Jag har bara slutat.
Take that, Aftonbladet! Jag gratisokynnessurfar inte längre på er sajt! Det ska väl lära er en nyttig läxa.

Uppdatering
För referens och shameless self promotion, länkar till det mesta jag skrivit om det här, nyast överst:
Eyes on the money
Har alla blivit galna, nu igen?
This just in: Judar äter barn

Things have changed

söndag 25 oktober, 2009

Det här med att vara arbetslös, det är inget att stå efter, i alla fall inte om man är funtad som jag. Jag har varit arbetslös i två omgångar och ogillade det skarpt båda gångerna. Följaktligen är jag benägen att tycka att det är tråkigt när någon blir av med jobbet. Ibland får jag dock anfall av hårdhjärtadhet.

Flera gånger det senaste året, när någon industri eller motsvarande har slagit igen, så har det varit snyftreportage på radio (regel nr 1 i mycken journalistik: det är alltid synd om någon) där de har fått tag på någon lirare som har jobbat i 30 år på företaget. Hur ska det nu gå, du som har jobbat här i 30 år? Ja, nä, det är hemskt, jag är chockad.
Och visst. Jag kan förstå det. Men om man har varit på samma ställe i 30 år, då innebär ju det att man inte har varit utan jobb i nästan ett helt yrkesliv! Man har på så sätt levt ett väldigt privilegierat och skyddat arbetsliv. Det är lite svårt att hävda, tycker jag, att en som haft jobb 30 år i sträck och blir av med det är mer snyftvärd än någon som blir av med jobbet vart tredje år.
För det andra – har man varit på samma jobb i 30 år så är det kanske dags att BYTA JOBB! Hur nyttigt kan det vara att gå och dra på samma ställe i tre decennier? Eller, vem kan ens räkna med att kunna göra det?

Det vore en sak om någon som haft samma sabla jobb i 30 år var oanställningsbar någon annanstans (i vilket fall denne borde ha sett till att hålla sig anställningsbar genom att byta självmant), men så är det uppenbarligen inte. Vore det så skulle halva Västsverige ha blivit förtidspensionerat när varven och tekoindustrin klappade ihop, men så blev det inte.

Att ha samma jobb i 30 år är en anomali, ofta inte ens en önskvärd sådan. Det är nyttigt att byta jobb ibland.

Rubriken anspelar på Bob Dylans låt med samma namn. Det var den som fick mig att börja lyssna på honom. Den är också filmmusik i Wonder Boys, en distinkt skön film. Den har inget speciellt med den här postningen att göra utöver namnet, men det är en bra låt.

Ett brottsoffers bekännelser

söndag 30 augusti, 2009

För ett tag sedan gick jag på en internetscam. Jo, det är sant. Och ja, det är klart att det är pinsamt. Sådant händer andra, inte mig som har koll. Det var på Blocket, och det var lite mer avancerat än bara ”skicka pengar så skickar jag grejer”, men inte så avancerat att jag inte borde ha fattat galoppen innan det var för sent. Det skulle jag nog också ha gjort om jag inte varit så galet stressad när det var dags att slå till, jag skulle resa bort och det ena med det andra. Då brast kontrollen.
Det var ingen jättesumma pengar, så jag tänkte att låt det bli mig en nyttig läxa. Jag polisanmälde mest för formens skull.

Döm (hoho) då om min förvåning, när polisanmälan faktiskt ledde någonstans! Det var inte bara jag som hade varit oförsiktig, utan det var uppåt 30 personer som hade gått i samma fälla. För ovanlighetens skull så hade polisen faktiskt fått tag på grabben. Dom föll alldeles nyss. Det är första gången som jag läser en dom, det var intressant i sig. Som hade framgått redan för ett halvår sedan så var han målvakt, själva hjärnan bakom bedrägeriet sitter och hukar i den brasilianska regnskogen någonstans.

Så vad är min poäng då? Jo, såhär. Målvakten, 19-20 år gammal, dömdes till två villkorliga månader och att betala tillbaka pengarna (vilka fanns kvar). Det är vanligt att förena villkorlig dom med dagsböter, men med hänsyn till ålder, ordnade förhållanden, bedömd ringa återfallsrisk och sådant så lät man bli att göra det. Och det är här jag blir fundersam. Jag brukar visserligen hävda att man inte helt ska bortse från och fnysa åt tit-for-tat i rättskipning, men det är inte hämnd det handlar om här; jag var till min förvåning knappt arg på killen ens när det begav sig. Det är lite konstigt, för även om jag hade varit dum så var det faktiskt inte mitt fel, det var han och inte jag som begått ett brott. Nej, det handlar om incitament och återkoppling på dåligt beteende. Det var förstås bra att han alls blev dömd. Men vad blev den konkreta följden? Att han ska betala tillbaka pengarna som han lurat till sig. Så, han nådde inte hela vägen med sitt brott, men han led ingen egentlig skada av det. Brottsregistret fanns han redan i (grov olovlig körning, vill jag minnas). Om han håller sig i skinnet ett tag så är det allt. Det är rätt och rimligt att han inte åker i fängelse, det skulle knappast ha förbättrat oddsen för laglydighet i fortsättningen. Men med dagsböter så hade han fått en kännbar återkoppling på att han hade gjort något fel. Det ska faktiskt svida lite, varför har man annars fortkörningsböter? Jag var inte med vid rättegången, jag kan ha missat någon väsentlig detalj. Men med vad jag vet nu så känns det mest som ännu ett exempel på missad chans till påföljd.

Till hälften pedant, till hälften gam

tisdag 18 augusti, 2009

SvD provocerar min inneboende enhetspedant. Det handlar om en svår olycka i ett ryskt vattenkraftverk, och i skrivande stund står det i artikeln att ”Vattenkraftverket är ett av de största i världen och producerar 6,4 miljoner kilowatt i timmen.” Gah! Effekt per tidsenhet… makes the baby Jesus cry. Plus att det är ett säkert sätt att få mig att gå igång förstås. Jag har artigt skrivit till dem och sagt att effekt (watt) eller energi (joule) per tidsenhet fungerar, men inte effekt per tidsenhet. Det skulle beskriva hur snabbt elproduktionen kan ändras, och jag tror inte att det är vad som åsyftas.

Man kan i och för sig notera att det antagligen är det pålitligt opålitliga TT som stått för översättningen, men SvD har ändå publicerat det.

En annan reflektion är att man kan undra vilka rubriker det blivit om 76 människor dött i turbinrummet i ett kärnkraftverk. Just sayin’.

Uppdatering:
Aftonbladet kör samma text. Nu väntar vi bara på att resten av tidningarna följer efter! Rapporter mottages, i brist på ett bättre ord, tacksamt.

Uppdatering 2:
Nu har SvD ändrat sin text. Dock ej Aftonbladet. Eftersom jag påpekade för SvD men inte för Aftonbladet så tar jag åt mig äran.

Uppdatering 3:
Och nu har DN vaknat och hakat på tåget mot stupet. Kilowatt per timme, jajamensan!
…och Sydsvenskan och GP vill inte vara sämre. Ja herregud ja.
Vad ska det bli av våra barn om de läser sådant här i tidningarna? Watt per timme? Somebody think of the children!

Luftfickor på djupet

lördag 1 augusti, 2009

Man verkar ha hittat lastfartyget som sjönk i Kosterfjorden. Uppgifter om djupet där det ligger varierar mellan 50-60 meter och drygt 100 meter. Frågan tas upp huruvida man kan tänka sig att någon kan överleva i en luftficka inne i fartyget, vilket sägs vara i princip möjligt.

Men en luftficka kommer att ha samma tryck som det omgivande vattnet. Vidare är det 21% syre i luften. Syre blir giftigt vid ett partialtryck på 1,6 atmosfärer, vilket betyder att vanlig luft blir giftig när den komprimerats vid det tryck som råder på drygt 60 m djup. Så om fartyget ligger på drygt 100 m djup så torde svaret vara att nej, man kan inte överleva i en sådan luftficka, inte någon längre tid i alla fall.

Visserligen förbrukas syre när man andas det, och med sjunkande syrehalt så ökar djupet man kan vara på… men det ersätts med koldioxid, som inte heller är någon höjdare i högre koncentrationer.