Archive for the ‘Energetiskt material’ Category

« Äldre poster
Nyare poster »

Motvind

måndag 12 augusti, 2013

Efter att nyss ha beskyllt Naturskyddsföreningen för att göra det lätt för sig genom att välja sin meningsmotståndares argument är jag nu eventuellt på väg att göra mig skyldig till samma förseelse, låt vara inte med flit.
Nu handlar det om vindkraft. Som i stort sett alla energislag har vindkraft sina fördelar och nackdelar, anhängare och belackare. Själv gillar jag vindkraft. Den är säker och ren. Vad menar jag med det?
Det finns många sätt att ranka energislag. Två sätt som jag tycker är mycket bra är antalet döda per genererad energimängd (säkerhet) och utsläpp av växthusgaser (renhet). Givetvis finns andra aspekter på säkerhet och renhet, det här är inte de två enda relevanta måtten. Men det är synnerligen relevanta mått.

För det första måttet, döda per genererad energimängd, går jag hit:
Deaths per TWH by energy source
Det är inte en peer-reviewad artikel, men det är det bästa exemplet i genren jag sett hittills.
Vindkraft ligger där på 0,15 döda/TWh, härstammande från materielframställning och bygg- och underhållsarbete. Varje vindkraftverk genererar inte så mycket energi, vilket gör att man behöver bygga många, vilket gör att även om dödstalen för ett enskilt kraftverk är försvinnande litet blir det ändå ett nollskilt tal på totalen. Men 0,15 är fortfarande ett mycket bra värde, flera storleksordningar under kol och olja.

För att hitta data på utsläpp av växthusgaser kan man vända sig till en eller annan livscykelanalys. Vattenfall har en. Andra hittas hos kära gamla Wikipedia. Siffrorna varierar något, vilket är naturligt eftersom livscykelanalyser är svårt. Entydigt och helt och hållet tippat är i alla fall att vindkraft ligger utmärkt till även på koldioxidekvivalenter. Åter är det produktion och underhåll som står för siffrorna; när kraftverket bara står och snurrar genereras ingen koldioxid.

Så, what’s not to like?
Det finns en del, och få saker genererar så många arga lappar som vindkraft. Det är nu jag kommer in på listningen av motståndarargument. Här är några av de jag oftast stöter på.

Vindkraft förfular landskapet
Det här är till sin natur en subjektiv fråga. Vad som otvetydigt är sant är att vindkraft förändrar landskapet. Själv tycker jag att det är stiligt, och inte bara när landskapet i övrigt är blaha-blaha, utan även i Dalslands böljande terräng och i Göteborgs skärgård. Men visst kan jag förstå om man inte tycker det.
Men det mesta av mänsklig verksamhet förändrar landskapsbilder. Västerås till exempel. Västerås har förändrat naturen där Västerås ligger. Vill vi ha energi – och det vill vi – får vi acceptera att det får återverkningar någonstans. Energin kommer inte flöda från enhörningar som springer i ett regnbågshjul bortom horisonten. Det måste till fysiska prylar som gör jobbet, och de måste vara någonstans, och då kan någon få syn på dem.
Okej, även om man accepterar det kanske man inte vill ha återverkningarna precis överallt. Precis som man inte vill att hela världen ska bestå av Västerås, hur trevlig stan än må vara. Och vindkraft måste breda ut sig en del eftersom varje kraftverk inte ger så värst många megawatt. Men vi är inte i närheten av att ha ett vindkraftverk på varenda kulle. De allra flesta platser i Sverige är inte belamrade med vindkraftverk, och så lär det fortsätta vara. Och jag kan som sagt förstå om man inte tycker vindkraftverk är stiliga, men den som får spasmer av att i siktigt väder skymta en turbin vid horisonten får faktiskt ta och kamma sig.

Vindkraft är opålitlig, man kan inte styra när det blåser
Det är till stor del sant. Och det är värt att komma ihåg att när man talar om effekt på vindkraftverk är det ofta toppeffekt man talar om, som bara genereras en mindre del av tiden. Samtidigt, vartefter olika länder får mer och mer vindkraft, verkar det visa sig ligga en del i det gamla höftskottet ”alltid blåser det någonstans”. Såvitt jag förstår är opålitligheten inte riktigt så stor som man kunnat befara.
Men ändå – att helt förlita sig på vindkraft vore dåraktigt. Men det är det ingen som förespråkar heller. Det är över huvud taget väldigt få som tycker att man ska förlita sig på ett enda energislag, vilket det än vara månde. Och inget tyder på att vindkraft inte kan vara en del av energimixen.

Elnäten klarar inte den opålitliga vindkraften
Det här är också till stor del sant. Inte minst när det blåser mycket, och kraftverken kan gå från att producera för fullt till att tvärstanna av säkerhetsskäl, kan det bli jobbiga transienter i nätet. Jag pratade lite om vindkraft med en initierad bekant (hej Cecilia) som antydde att specifikt Sverige kanske i dagsläget inte är så välrustat för stora mängder vindkraft eftersom vi länge varit vana vid stabil kärn- och vattenkraft.
Men det här är inte en fråga om ja eller nej till vindkraft (vilket i ärlighetens namn knappast någon påstår), utan hur stor andel vindkraft man kan hantera. Var den gränsen går vet nog ingen i dag, även om flera uppskattningar finns. Men Danmark, med hög andel vindkraft, tycks reda sig hyggligt hittills. Och man jobbar på att bli bättre, det är mycket aktivitet på det området nu.
Så även om det här inte är något man kan ignorera så… gör man inte det heller. Och det är knappast ett problem för Sverige än på ett tag.

Det dör en massa flygande djur när de krockar med vindkraftverk
Jag ska börja med att erkänna att jag inte har superkoll på den aspekten. Men eftersom jag bloggar hejdar det inte mig.
Ja, det händer att diverse flygdjur får sig en kyss. Det har också talats om förvirrande infraljud. Men vi har nu så pass många så pass stora vindkraftparker att om det här var ett jätteproblem borde vi känna till det nu. Och det tror jag inte vi gör.
Givetvis är en del i det att tänka efter före. Alla platser är av detta skäl kanske inte lämpliga för vindkraft. Men jag har svårt att se att det skulle vara ett starkt allmänt argument mot vindkraft.

Vindkraften får orättvisa och snedvridande subventioner
Det här är om man ska vara noga inte ett argument mot vindkraft per se, utan mot de ekonomiska förutsättningar man skapat för vindkraft.
I princip har vi nu en energimarknad där det är upp till investerare, inte politiker, att avgöra vilka energislag som ska byggas ut, men spelreglerna påverkas kraftigt av politiska beslut.
Det här är ett argument jag passar på i det här inlägget. Jag kommer att gå in på det i ett uppföljande inlägg, för jag tycker inte det är okomplicerat och ska jag täcka det i det här inlägget blir det alldeles för långt.
Men jag kan redan nu avslöja att slutsatsen inte kommer bli att vi ska lägga av med vindkraft.

Så. Har jag glömt något av de vanligare argumenten mot vindkraft?
Annars vill jag passa på att utropa vindkraften till vinnare. Inte som ensam frälsare, utan som en del i den energibukett vi framöver måste plocka ihop.

Etiketter:
Publicerat i Energetiskt material | 9 Comments »

Användning av döda dinosaurier (blandade sorter)

måndag 1 juli, 2013

Det här är inlägget där jag talar om för er vad ni ska tycka om skiffergas och fracking. Redan här kan jag säga att svaret är ”det beror på”, och att det är ungefär den brandtalstemperatur vi kan förvänta oss den här gången.

Jag kan inte hävda någon speciell expertis på området, men sedan när har det stoppat någon bloggare? Alltså: halvny metod att utvinna naturgas där så tidigare inte varit tekniskt eller ekonomiskt vettigt. Att det nu, på vissa håll i världen och inte minst i USA, är tekniskt och ekonomiskt vettigt är det knappast någon som bestrider. Knäckfrågan är: är det också miljömässigt vettigt?

Den frågan har minst två aspekter.
Den första är risken för omedelbara miljöeffekter i form av oönskade utsläpp och jordbävningar(!). Såvitt jag förstår verkar den senare farhågan långsökt om verksamheten sköts med någon form av eftertanke. Den förra farhågan är inte oplausibel, men å andra sidan har man hållit på med fracking ett tag nu och inget har hänt – eller nå, inget verkligt allvarligt. Visst finns kvarstående frågetecken, men om fracking var den sämsta miljöidén sedan blydrinken borde det ha visat sig vid det här laget. Man har ändå hållit på ett tag.
Mitt intryck är att industrin, väl medveten om konsekvenserna av ett miljöhaveri, gör sitt bästa för att utveckla en metodik med så få och små risker som möjligt. Inget, och jag menar inget, energislag är utan nackdelar och risker, så man kommer få nöja sig med en tillräckligt bra kompromiss. Här kan man, i princip, tänka sig ett fruktbart samarbete mellan en miljörörelse som kritisk riskanalytiker och en industri som, ja, industri. Alltså, inte så att det är miljörörelsens skyldighet att vara industrins riskanalytiker, men eftersom man ofta tar på sig den rollen vore det bra om man kunde göra det med skärpa och saklighet den här gången. Det kan vara att hoppas för mycket, men hoppas går.

Den andra aspekten är utsläpp av växthusgaser. Det går inte att komma ifrån att skiffergas, som annan naturgas, när den förbränns genererar en faslig massa fossil koldioxid, en vara vi inte har för lite av. Innebär det att den är alltigenom ond? Nej, bara med en ännu naivare ansats än jag hade tänkt mig. I praktiken ersätter skiffergas i dag i första hand fossilt kol, som är långt mer växthusgasintensivt än skiffergas – skillnaden är ungefär en faktor två, vilket på sätt och vis säger mer om kol än om skiffergas.
Därmed inte heller sagt att skiffergas är det högsta goda; man pumpar fortfarande ut fossil koldioxid. Det är givetvis inte den ideala lösningen, det är det ingen som påstår, men det är ju det här med att inte låta det bästa bli det godas fiende. Om man med skiffergas kan slå av på takten i utsläppen är det välkommet, och hör se’n.

Det finns dock två ”men”. Det första har att göra med total mängd växthusgaser. Om man först gör av med all skiffergas och sedan återgår till att elda upp allt kol har man visserligen köpt sig lite tid men i slutändan bara gjort situationen värre. Problematiken är inte ny. Redan skiffergas förutan är världens kända, utvinningsbara tillgångar av fossil energi så stora att utsläpp av tillhörande växthusgaser inte är förenliga med målet om högst två graders global uppvärmning. Ska detta mål hållas kan vi inte tillåta oss att elda upp ens det vi har i dag (åtminstone inte utan CCS-teknik eller motsvarande), än mindre sådant vi kan hitta i framtiden.

Det andra är att även om det är bra om skiffergas tränger undan kol, så är det mindre bra om den också tränger undan andra energislag som är ännu mindre miljöskadliga. Skiffergas är så pass billig, i alla fall i USA, att det verkar vara på gång att hända.

Lösningen på båda dessa aber torde vara samma som jag och många med mig predikar: en global skatt på växthusgaser. Med en sådan, på rätt nivå, skulle skiffergas fortfarande vara billigare än kol, men inte slå ut miljömässigt bättre alternativ. Den är teknikneutral och ändamålsenlig. Den vilar på en enkel princip, enklare än många av de styrmedel vi använder i dag, men borde ändå kunna få genomslag i snart sagt samtliga produktionskedjor. I samband med ett tidigare inlägg om växthusgasskatt (som jag gillar och alltjämt rekommenderar) oroade jag mig för att det skulle bli ett oändligt räknande på livscykelanalyser, men det var ett rent feltänk; om man beskattar själva bränslet (olja, kol, naturgas) blir effekten automatisk på övrig mänsklig verksamhet.
Det är bara den där lilla detaljen ”global” som det gäller att få till. Men hur svårt kan det vara egentligen? Jag börjar hålla andan nu.

Etiketter:, , , ,
Publicerat i Energetiskt material | Kommentarer inaktiverade för Användning av döda dinosaurier (blandade sorter)

Centerpartistiska miljömisstag

tisdag 11 juni, 2013

När jag drogs till Centern var en viktig del av attraktionen att partiet förmådde ta miljöfrågor på allvar men utan att förorda flykt tillbaka till grottorna. I stället såg jag en resultatorienterad hållning parad med insikten att kombinationen med en liberalt grundad ekonomi ofta är det bästa sättet att hantera miljöproblem.
Ett problem var partiets religiösa kärnkraftsmotstånd; ingen påstår att kärnkraft saknar nackdelar eller ska stå för all energiförsörjning, men menar man att växthuseffekten är på allvar är det inte genomtänkt att börja med att kasta ut kärnkraften. Energiuppgörelsen (2009?), där man åtminstone accepterade kärnkraftens fortsatta existens, var en nyckelhändelse för att jag skulle kunna gå med i partiet.

På sistone har C fått mycket uppmärksamhet för sitt arbete med nya idéprogrammet. I media pratades det mest, lätt vulgariserat, om månggifte och fri invandring. För ett tag sedan debatterades och beslutades det om idéprogrammets slutliga skrivningar. Tyvärr hade jag, av rent privata skäl, ingen möjlighet att vara med på den stämman. Nu finns det i alla fall ett resultat att läsa, och jag tänkte ägna mig åt vad som skrivs i de rätt så specifika avsnitten ”Klimathotet” och ”Förnybar energi”.

Man konstaterar att växthuseffekten är vårt största kända miljöhot, vilket sannolikt är riktigt. Man går vidare med
Ytterst är lösningen i klimatfrågan att få till stånd en global prissättning på koldioxid som motsvarar de höga kostnader utsläppen åsamkar mänskligheten. Det ska vara olönsamt att fortsätta släppa ut och lönsamt att ställa om.
vilket jag menar är på pricken. Centerpartiet tells it like it is. Mycket bra så långt.

Sedan hoppar vi ned några stycken till Förnybar energi och läser
Sverige har både möjlighet och skyldighet att inom mindre än en generation bli ett samhälle med hundra procent förnybar energi, helt fritt från fossil energi, där Centerpartiets vision är ett samhälle utan kärnkraft.
Och här rasar bygget.

Visst, man kan ha visioner. Själv har jag en vision om att jag har ett rymdskepp med hyperdrive och jacuzzi (dock ingen karaokebar) innan jag fyllt femtio och semestrar på Olympus Mons. Men nu gäller det verkligheten.
Kära centerparti. I verkligheten måste man välja. Man kan antingen vilja satsa på att mota växthuseffekten i grind. Eller så kan man vilja satsa på att avveckla kärnkraften. Man kan inte, upprepar inte, göra båda samtidigt.
Ingen påstår som sagt att kärnkraften ska vara vår enda energikälla, men när Centerpartiet skriver så här har jag svårt att ta engagemanget i minst en av frågorna på allvar.

Precis som många har sitt favoritenergislag har många också ett energislag de älskar att hata, med mer eller mindre goda argument. Folk tuggar fradga över vindkraft, vattenkraft, solenergi – och kärnkraft. Sett över livscykeln och med hänsyn till vad vi vet om risker är dock ekonomi det enda argumentet som riktigt biter på kärnkraften – och ekonomin har ju energiuppgörelsen åtminstone i princip lämnat åt marknaden. Sedan är det väsentligen känsloargument som kokar ned till att kärnkraft känns otäckt. Det här är inte platsen för en detaljerad genomgång – den som letar i kategorin ”Energetiskt material” hittar en del – men för det mesta handlar det om att man väljer att värdera kärnkraftens risker och skador mångdubbelt högre, stundom många miljoner gånger högre, än riskerna med andra energislag.
Det kan kanske vara ursäktligt vid ett fikabord. För ett riksdagsparti som säger sig prioritera klimathotet är det en intellektuell genomklappning. I det verkliga livet måste man prioritera mellan olika önskningar. Centerpartiets uppenbara oförmåga till det, och partiets smygreträtt från energiuppgörelsen, är direkt ovärdiga och jag skäms över att vara del i spektaklet.

Så, om acceptansen av kärnkraften var ett krav för att jag skulle kunna gå med i partiet, borde jag då inte gå ur nu när det visar sig att man korsade fingrarna bakom ryggen?
Tja, det skulle väl vara det renlärigt principfasta att göra. Men å andra sidan finns det inget parti som exakt motsvarar mina egna preferenser, vilket torde gälla de flesta. Och i jakten på nya idéprogrammet snubblade jag över idéprogrammet från 2001. Smaka på de här godbitarna:

Människan kan inte bedöma de fulla långsiktiga effekterna av sina handlingar vilket innebär att all mänsklig verksamhet bör utgå ifrån försiktighetsprincipen. Människan bör inte rubba de naturliga ekosystemen så att de sedan inte går att återställa till sin ursprungliga balans

Så… inget jord- eller skogsbruk då? Hm, ingen bebyggelse heller va? Lycka till med att återställa Västerås till det naturliga ekosystemets balans.

Fysikens lagar och ekologins insikter säger att människan inte bör tillåta att halterna av naturfrämmande ämnen eller ämnen från jordskorpan systematiskt ökar i naturen.

Fysikens lagar säger… vadå sade ni? Fanns det över huvud taget någon som läst gymnasiefysik i församlingen när det där skrevs? Det där är dravel. Också: adjöss all gruvbrytning.
Sedan är det en passus om stabila och naturfrämmande ämnen, varpå man exemplifierar bland annat med uran, som strängt taget är vare sig stabilt eller naturfrämmande. (Låt vara att uran 238 är rätt stabilt, men det är sällan uranets ickeradioaktivitet som brukar framhållas som ett problem.)

All förändring av arvsmassa måste omgärdas av strikta etiska normer och diskuteras öppet. Förändring av arvsmassa som riskerar att spridas eller där förändringen blir varaktig får endast tillåtas ytterligt restriktivt och under gemensam kontroll.

Vet de här människorna vad arvsmassa är? Vet de hur traditionell växtförädling går till? Adjöss till samtlig växtförädling är vad det där stycket betyder. Och förmodligen barnalstring utom strikt statlig kontroll.
Och vadå ”diskuteras öppet”? Vilken konspirationsteori om förändringar i smyg är det man prenumererat på här egentligen?

Herregud ja. Och detta var i nådens år 2001, inte 70-talet.

Min poäng är:
det går år rätt håll på miljöområdet. Jag har allvarliga invändningar mot hur man tänkt i senaste programmet. Men jämför man med den täta rökelsedimman i det bara tolv år äldre programmet är det bländande briljant.
Jag får helt enkelt försöka se partiets kärnkraftsnoja inte som en stillbild utan som en process.
Och hoppas att den fortsätter att gå åt rätt håll.

Etiketter:,
Publicerat i Energetiskt material, Hur att bruka jorden, Politik | Kommentarer inaktiverade för Centerpartistiska miljömisstag

Stockholmscenterns distriktsstämma, del 3 – kärnfrågan

lördag 16 mars, 2013

Jag vadar vidare i min egen motionsflod till Stockholmscenterns distriktsstämma förra helgen, och kommer nu till den ryktbara (nåja) motionen som hade med kärnkraft att göra. Jag ger er:

Mer klimatanpassad energibeskattning

På kärnkraftverk ligger i dag en effektskatt. Skattens storlek är bara löst kopplad till hur mycket el ett kärnkraftverk genererar. I stället är den baserad på hur stor mängd värme kraftverket i princip kan generera. Pengarna skatten drar in till staten – årligen cirka fyra miljarder kronor – är inte öronmärkta till något som har med kärnkraft att göra, utan det är bara en skatt på kärnkraft för att det är just kärnkraft.

Centerpartiet har länge haft ett spänt förhållande till kärnkraften, men har man slutligen bestämt sig för att tillåta den bör man vara konsekvent. Om ett speciellt energislag ska straffbeskattas ska det finnas särskilda och sakliga skäl därtill. Med växthuseffekten som ett dominerande miljöhot framstår det som ogenomtänkt att straffbeskatta en betydande energikälla som, under svenska förhållanden och per kWh, över livscykeln har ett växthusgasavtryck en tredjedel så stort som vindkraft (siffror från Vattenfalls livscykelanalyser). Är det säkerheten som oroar bör detta hanteras regulatoriskt. Att försöka öka säkerheten genom att skära i de ekonomiska marginalerna kan inte med den bästa vilja i världen ses som annat än en långsökt metod.

Många politiker har sina egna favoritkraftslag, motionsförfattaren ej undantagen. Andan i den energiöverenskommelse som Centerpartiet varit med om att ta fram är dock att det inte är politikers hjärtan som ska avgöra hur el produceras. Menar man allvar med det bör osakliga straffskatter på enskilda energislag tas bort. Fyra miljarder är förvisso mer än växelpengar. Vill man behålla det skatteuttaget på energisektorn bör det dock omfördelas så att det drabbar i proportion mot utsläpp av växthusgaser.

Jag yrkar:
Att – den särskilda effektskatten på kärnkraft tas bort.
Att – om det totala skatteuttaget på energisektorn ska hållas konstant, motsvarande skattetryck i stället baseras på utsläpp av växthusgaser.
Att – motionen sänds vidare till Centerpartiets stämma 2013.

Distriktsstyrelsens svar står visserligen i filen jag länkade till i första distriktsstämmeinlägget, men jag lägger ändå in det här:

Motionären anser att effektskatten på kärnkraft är en straffbeskattning utan tydlig koppling till miljöpåverkan och att den bör tas bort sedan regeringens energipolitik inte längre är inriktad på avveckling av kärnkraft. Han argumenterar även för att de miljörisker som är förknippade med säkerheten bör hanteras regulatoriskt.

Distriktsstyrelsen är av uppfattningen att energisystemet bör vara marknadsstyrt inom de ramar som leder till en långsiktigt ekologiskt hållbar energiförsörjning. Precis som motionären anser vi att politiker idealt sett inte ska värdera olika energikällors kvaliteter utan genom skatter och regler prisa in miljökostnaden i energipriset. Denna strategi är dock inte omedelbart tillgänglig eftersom en tillräckligt hög koldioxidskatt inte kan införas i ett enskilt, konkurrensutsatt land samt eftersom vissa miljöproblem är svåra att kostnadsberäkna.

Distriktsstyrelsen stödjer också huvuddragen i regeringens energiöverenskommelse från 2009 med dess tyngdpunkt på att skapa incitament för utbyggnad av förnyelsebar energi, samt dess förlängning av ”kärnkraftsparentesen”. Vi delar
uppfattningen att klimatfrågan är det mest akuta hotet mot en hållbar energipolitik. Men på sikt anser vi att all energiproduktion bör komma från de mest hållbara energikällorna.

Kärnkraften har miljöproblem kopplat till brytningen samt riskerna för driftsolyckor och under det långa förvaret av kärnavfall. Därtill finns en diffus internationell risk för att en ökad legitimitet för kärnkraft som energikälla eller en ökad tillgång av kärnavfall kan underlätta framställning av atomvapen.

Uppbyggnaden av svensk kärnkraft har varit en del av aktiva planekonomiska insatser där staten investerat tungt i forskning och fysiska investeringar, samt lyft kostnaderna för kärnkraftens riskhantering. Energiöverenskommelsens förslag att kärnkraften i framtiden helt ska bära sina försäkringskostnader har ännu inte realiserats fullt ut. Även om distriktsstyrelsen är benägen att stödja principerna som motionären grundar sina förslag på anser vi att kärnkraften inte är hållbar och därför är en långsiktigt oönskad energikälla, som dessutom har subventionerats direkt och indirekt under lång tid. Om en avskaffad effektskatt ska övervägas bör det föregås av en noggrann analys av tidigare subventioner samt av ett mer heltäckande krav på att kärnkraften ska bära de fulla kostnaderna för fullt försäkringsskydd och långsiktigt slutförvar.

Mot denna bakgrund föreslår distriktsstyrelsen för Centerpartiet Stockholm stämman besluta:
Att – avslå motionen.
Att – vidaresända motionen jämte yttranden till Centerpartiets riksstämma.

Jag hade förberett ett talarstolsvar som jag drog. Man hade en minut på sig, så det fanns inte tid till några djuplodande resonemang. Såhär ungefär sade jag, kursiverat:

Distriktsstyrelsens argumentation för att behålla effektskatten har nästan inget med effektskatten att göra. Världens ljusskygga kommer inte avsluta sina kärnvapenprogram för att Sverige lägger en skatt på sina kraftverk. Försäkringsfrågan är inte relevant eftersom effektskatten ändå inte fonderas för något sådant; den är dessutom skev eftersom samma krav inte ställs på annan väl så farlig verksamhet. Oroar man sig över andra energislags konkurrenskraft vill jag påminna om att vi redan har elcertifikat till det. Och kärnkraften är knappast ensam om att ha byggts upp med statliga medel.
I slutändan kokar det ned till att eftersom vi inte gillar kärnkraft vill vi ge den tusen nålstick. Detta i samma andetag som man säger sig ställa upp på att politikers hjärtan inte ska avgöra sådana frågor. Det går inte ihop. Jag ser ett emotionellt försvar av effektskatten, men energifrågan är för viktig för att behandlas så. Jag ser inga sakliga skäl till effektskatten och menar att den bör avskaffas, eller omvandlas för att hantera våra verkliga problem, växthusgaserna.

Jag såg inte min motion som en motion för eller emot kärnkraft, men är egentligen inte förvånad över att det var den vinkeln styrelsen valde. Centern har ju, som jag skrev, ett spänt förhållande till kärnkraft. Jag tyckte att det var en skattefråga, men den hamnade i kategorin för miljö och hållbarhet.
Givetvis gick den inte igenom. Det förstod jag redan när jag skrev den. Vad som förvånade mig var att presidiet vid acklamationen fick be folk att rösta igen så att det skulle höras vilken sida som vann; jag hade hart när förväntat mig att vara ensam ja-röstare.

Jag skulle gärna ta en ordentlig kärnkraftsdebatt i Centern. De argument mot kärnkraften jag hört hittills i sammanhanget grundar sig inte i en saklig avvägning av risker och alternativkostnader i människoliv, utan låter mer som emotionella resonemang. Jag har tidigare skrivit om skev riskvärdering av kärnkraft. Men det var alltså inte ambitionen denna gång. I den här motionen ville jag åt en skatt som jag inte såg några sakliga skäl till; som ingen trovärdigt förklarat vilket problem den ska lösa.

Om jag tänker fel i mitt resonemang i motionen eller mitt senare försvar, eller har fått fakta om bakfoten, påpeka gärna det. Eftersom saklig argumentation är hela min poäng vore det dumt om jag inte argumenterar sakligt.

Jag har inte bestämt mig för om effektskatten är en fråga jag ska fortsätta driva. Jag tror fortfarande att jag har rätt och att distriktsstämman hade fel, men det blir alltid en fråga om hur mycket energi(!) man kan lägga på varje enskild fråga.

Etiketter:, , ,
Publicerat i Energetiskt material, Politik | 5 Comments »

Revisionister!

onsdag 3 oktober, 2012

Jag läste lite i senaste Neo, bland annat en artikel om favoritmardrömmen att någon lyckas smälla av en atombomb i New York. (Som ett stickspår kan jag nämna att jag på allvar länge tänkt att jag skulle tveka inför att bosätta mig i en högprofilmetropol just av den anledningen.) Förutom den mänskliga kostnaden berörs tänkbara effekter på världsekonomin. Erik Belfrage, ordförande för Näringslivets internationella råd, säger bland annat

Den globala ekonomin är extremt känslig för systemchocker, eftersom många företag håller minimala lager och är beroende av leveranser just in time.
Såväl attackerna den 11 september och kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011 skapade störningar i leveranserna av delkomponenter som skulle användas i annan tillverkning.

Kärnkraftsolyckan i Fukushima?
Det här är något jag tycker man ser ganska ofta, eller åtminstone för ofta.
Visst, kärnkraftsolyckan var och är sannerligen ingen picknick, vilket jag tidigare uppehållit mig vid. Visserligen har ingen såvitt jag vet hittills dött av den, men många har (av mer eller mindre goda skäl) tvingats flytta och hela tillställningen kommer bli jättedyr. Men… har alla glömt jordbävningen? Tsunamin? Ni vet, de där grejerna som dödade uppåt tjugotusen människor, skadade ännu fler och spolade bort stora kustnära områden? Är det ingen som kommer ihåg satellitbilderna före och efter? Alla bränder och explosioner i saker som inte var kärnkraftverk? Filmerna på en till synes ändlös våg som äter allt i sin väg?

Det var det som var den allvarliga katastrofen. Det var, såvitt jag vet, i allt väsentligt den som hade sönder produktions- och logistikkedjor. Det var den som dödade människor och förstörde hem och samhällen.

Det har bara gått ett och ett halvt år, och redan pratas det som om Fukushima var den stora katastrofen och jordbävningen och tsunamin är glömd.
Möjligen har jag själv gjort mig skyldig till något sådant. Jag har själv skrivit mer om Fukushima än naturkatastrofen. Det kan också bli så att kärnkraftkatastrofen på sikt får större följder för Japan, när man i panik stänger ned i stort sett all kärnkraft (med betydande förluster i liv, miljö och ekonomi).
Men det förändrar inte grundfrågan. Vi må ha en förmåga att gå upp i skrikläge så fort någon nämner kärnkraft, men det är ingen ursäkt för att skriva om historien så att den 11 mars 2011 blir en kärnkraftsolycka och inget annat.

Etiketter:, , ,
Publicerat i Energetiskt material | 1 Comment »

Städnotan

fredag 24 augusti, 2012

Nu när alla skriver om Ulf Brunnberg och inte har tid att vara upprörda om kärnkraft tänkte jag passa på att skriva lite om städnotan kring Fukushima, dymedelst försäkrande mig om ännu färre läsare än vanligt. Men ibland kan det vara trevligt att skriva om något inte just när vågorna går som högst.

Jag har tidigare skrivit (bland annat) om Fukushima-katastrofens mänskliga kostnad i liv. Till det skulle man kunna lägga att dödstalen verkar stiga när man nu varit tvungen att stänga av luftkonditioneringen, men det var inte det jag tänkt koncentrera mig på.
Det finns förstås andra mänskliga kostnader, i första hand för att man evakuerat en massa folk inom en ganska stor radie från kärnkraftverket. Tyvärr verkar man ha gått samma väg som efter Tjernobyl och ha satt gränser mer på politiska än vetenskapliga grunder. Till exempel har man föresatt sig att sanera områden som strålar mer än 1 mSv per år, vilket råkar vara mindre än den naturliga bakgrundsstrålningen från berggrunden i betydande delar av Sverige. Att evakuera ett sådant område framkallar givetvis mänskligt lidande, men det är politiskt framkallat.
Obs – jag säger inte att det inte var nödvändigt att evakuera någon. Jag säger att delar av evakueringen och städoperationen inte verkar ha saklig grund.

Men, det är först nu jag närmar mig vad jag egentligen tänkt skriva om, nämligen vad hela städningen beräknas kosta. Det betyder inte att man struntar i mänskliga aspekter, utan att även ekonomin är en relevant aspekt.
Lyckligtvis för den rastlöse verkar det inte finnas mycket att skriva. Jag har letat efter så nya källor som möjligt, eftersom de första gissningarna bara månader efter jordbävningen rimligen är sämre än de uppskattningar man har nu. Det verkar dock som om man även nu bara har en vag aning om vad det kommer kosta. De uppskattningar jag sett, bortsett outliers åt båda håll, har varierat mellan ungefär motsvarande 100 miljarder kr och 2000 miljarder kr, på en tidsperiod mellan 10 och 40 år. Det skulle då inkludera, tycks det, inte bara uppstädning och stängning av reaktorerna utan även kostnaden för att köpa och sanera all evakuerad mark.
Jaha, är det mycket eller lite?
Det är självfallet jättemycket. Men hur mycket?
Tja, låt oss applicera det på Sverige. Just Fukushima-olyckan (först enorm jordbävning och sedan jättetsunami) är förstås långsökt i ett svenskt perspektiv, men låt oss ändå anta att en lika dyr olycka skulle hända här.
På något sätt känns det intuitivt rimligt att slå ut kostnaden på tiden det tar att städa. Logiken haltar möjligen; även om man skulle städa på ett år kan man väl ta ett lån på kostnaden och återbetala på 40 år. Men ändå, att slå ut kostnaden jämnt över arbetstiden blir i åtminstone någon mening ett snittmått på kostnaden.
I Sverige betalar kärnkraften en effektskatt av ingen annan anledning än att den är kärnkraft. Den skatten uppgår till cirka 4 miljarder kr per år och har ingenting att göra med avgiften som betalas för att ta hand om använt kärnbränsle. Sådana pengar borde man lätt kunna fondera för städändamål, om man bara ville.
I det mest gynnsamma av betalningsutfallen ovan skulle alltså dagens effektskatt kunna täcka saneringskostnaderna löpande, utan behov av särskild fondering i förväg. Givetvis ser kalkylen annorlunda ut i mindre gynnsamma utfall, men Sverige är också ett litet land. Japan å sin sida är en av världens största ekonomier, och bör inte ha några egentliga problem med notan på sikt. Detta ligger också väl i linje med de beräkningar jag sett (men inte lyckas hitta någon vettig länk till i brådrasket) på att en EU-gemensam försäkring för att täcka en olycka av Fukushimas storlek skulle ligga på storleksordningen några öre per kWh.

Poängen med det här inlägget, i den mån det har en poäng, är inte att bagatellisera Fukushima. I rent ekonomiska termer är det en jättekatastrof. Inte så stor som jordbävningen och tsunamin i stort, men ändå jättestor.
Vad jag vill peka på är att även om Fuskushimakatastrofen kommer kosta ofantliga mängder pengar, är det inget som i sig ställer kärnkraftkalkylen på huvudet. Det kan vara bra att komma ihåg.

—

Som ett PS: När jag letade data snubblade jag över det här inlägget (och nej, jag har inte bara letat på kärnkraftpositiva sidor) om uranutvinning ur vanlig fulberggrund, och konsekvenserna för energitillgången. Jag har inte kollat några siffror, men – intressant läsning, om man går igång på sådant.

Etiketter:, ,
Publicerat i Energetiskt material | 1 Comment »

Till havs

lördag 25 februari, 2012

Den som läst min blogg ett tag, eller för den delen bara sedan igår, kan ha snappat upp att emedan jag tycker att energieffektivisering är bra, är jag övertygad om att energibehovet är ökande, inte minskande. Även om jag är positiv till en utveckling av kärnkraften bör man för den skull inte försitta andra bra möjligheter till energitillskott. Vindkraft kan vara en sådan möjlighet.

DN skriver i dag om en påtänkt vindkraftpark i Östersjön utanför Norrtälje. Planerna talar om 60-70 vindkraftverk på 5-10 MW. Vindkraft tenderar att ha rätt låg snitteffekt relativt maxeffekten, men det är nog inte galet att tänka sig en sammanlagd snitteffekt på 100-150 MW. Det är visserligen inte mer än ungefär en tiondel av en modern kärnreaktor, men ändå inget att spotta åt.

Men självklart är folk arga. Det visar sig nämligen att vindkraftverken måste ligga någonstans. Alltså inte bara på en tänkt plats dominerad av regnbågar, snurrande kristaller, enhörningar och folktomhet, utan en fysisk plats i någons verklighet. En fysisk plats kommer alltid att vara någons bakgård, så någon kommer alltid att bli arg. Antingen för att där redan finns folk i närheten, kan man inte ställa eländet någonstans där det inte finns folk? Eller för att där inte finns folk och man då förstör ett fint naturområde, kan man inte ställa eländet någonstans där det redan är exploaterat?

I det här fallet har vi ett solklart fall av det senare. Parken ligger 4,4 mil från Kapellskär.
DN skriver: ”Eftersom vindkraftverken kommer att ligga cirka 44 km ut från Kapellskärs kust kommer vindkraftverkens maskinhus för en person med en ögonhöjd av 1,75 meter kunna skönjas strax ovanför horisonten under dagar med god sikt. Även vindkraftverkens rotorblad kommer att kunna ses från kusten. Detsamma gäller Norröra och Svartlöga, vilka ligger på 42 respektive 41 km avstånd.”
Kommunalrådet, moderaten Kjell Jansson, menar att projektet faller på sin egen orimlighet. Staffan Holmberg (S) är inne på samma spår.
Låt mig nu fråga: Om man menar allvar med att det ska kunna byggas vindkraftverk någonstans, tror man då också på att det bara ska kunna byggas där ingen någonsin får se en skymt av det?
Läs igen. Det är över fyra mil från land! Det ska krävas väldigt klart väder för att man ska se något alls, även med en bra kikare. Och om man gör det – vad händer då? ”O nej, jag ser en skymt av ett vindkraftverk! Thou hast slain me!”

Jag kan givetvis inte vara en allvetande remissinstans. Det kan i princip tänkas att det finns bra argument mot att lägga en vindkraftpark just där. Inte bara argument alltså, utan bra argument. Inget sådant framkommer dock i DNs artikel.
Jag vet heller inget om ekonomin, men det är i någon mening en separat fråga.

Inget energislag kommer vara helt utan kompromisser och nackdelar. Har aldrig varit, kommer gissningsvis aldrig bli. Om den tänkbara möjligheten att någon vid något tillfälle får en skymt av ett rotorblad ter sig som skäl att stoppa utbyggnad… alltså, jag har svårt att ta det på allvar som en genomtänkt ståndpunkt i energifrågan. Det skulle vara ifall kommunalrådet uppenbarar sig iklädd björnpäls och deklarerar att han från denna dag inte behöver några energikällor.

Går det över huvud taget att tänka sig en bättre och mer isolerad plats än flera mil från land?
Släpp sargen nu. Bygg lite vindkraftverk. Ni kommer vara stolta när de är klara.

Publicerat i Energetiskt material | 2 Comments »

Det stora blå

fredag 24 februari, 2012

I senaste numret av tidningen Ingenjören (sid 29-33 i denna pdf) är det en lång artikel om färskvatten, närmare bestämt bristen därpå och hur mycket vi gör av med. Jag finner den inte invändningsfri.

Stora delar av artikeln ägnas åt ”virtuellt vatten”, och jag måste erkänna att det kan vara första gången jag ser en någorlunda ingående redogörelse för det. Det verkar dock vara en vettig konstruktion, syftande till att sätta ett vattenpris på olika varor och, får jag förmoda, tjänster. Exempel: ett ton spannmål – 1000 kubikmeter vatten. Författaren John Anthony Allan skriver att marknaden inte ensam kan hantera vattenbristen, och det låter inte helt huvudlöst, på ganska precis samma sätt som marknaden inte ensam kan hantera utsläppen av växthusgaser när det inte finns ett pris på utsläpp. Det står inte i artikeln, men det lär vara ett fall av tragedy of the commons. Finns det däremot ett fungerande (och det är ett nyckelord) sätt att prissätta vattnet – eller koldioxiden – talar mycket för att marknaden är väl lämpad för att hantera den sortens problematik.

Så långt gott och väl. Det jag inte gillar antyds av en mening som dyker upp när Allan i sin artikel kommer in på de förmaningar han vill förmedla. Utan någon synbar koppling till något annat skriver han ”Köp aldrig automatiskt något som reklamen lockar med.”
Va?
Inget annat i artikeln handlar om reklam. Snarare kopplar det där in sig i en tradition där den enda lösningen på resursproblem är ransonering och kontroll. Jodå, talet om att marknaden inte kan lösa problemet föregås av ”När vi vet hur detta virtuella vatten ‘rinner’ kan vi med tillräckligt mycket politisk vilja använda handeln till att sköta denna resurs effektivare och på så vis garantera en ömsesidig vattentrygghet.” Det kan läsas som en vurm för vattenprissättning, och jag vet inte var Allan står i den frågans detaljer, men ganska precis sådana formulerar tenderar i andra sammanhang att vara kodord för planekonomi. Om planekonomi kan vi med viss säkerhet säga – kids, try it at home. Men det funkar inte i större samhällen.

Detta får vara min ingång till den egentliga poängen med det här inlägget. I en lång artikel om vattnet och dess användning är den enda väg framåt som stakas ut en eller annan variant på ransonering.
Att 97% av allt vatten på jorden är saltvatten framställs, precis som i grundskolans OÄ-undervisning, som ett hot.
Hear me, ye of little faith: Att 97% av allt vatten är saltvatten är inte ett hot. Det är en möjlighet.

Man bör vara försiktig med att peka ut något jordiskt som en oändlig resurs, men om vi kunde rena havsvatten och göra färskvatten av det skulle gränserna för vattentillgången åtminstone ha flyttats så långt att vi förmodligen skulle ha mer akuta problem ett tag.
Och rena havsvatten, det kan vi ju. Det enklaste och minst sluga är att bara koka det. Det finns dock långt bättre metoder, som omvänd osmos. Så varför använder vi inte dessa metoder?
Det gör vi, men mest oljestater. Anledningen är att de drar mycket energi. Vilket leder mig tillbaka till mitt energirika evangelium. Har man bara tillgång till energi på ett bra sätt är vattenbristen i ett slag utraderad. Det är inte ens science fiction, vilket bevisas av Abu Dhabi som har en avsaltningsanläggning med en kapacitet på 300 kubikhektar per år 3*10^8 m^3 per år (eller decimeterdjupt med vatten över Gotlands yta, eller 500 Globen). Att bränna olja är kanske inte direkt energi på ett ”bra sätt”, men det är energin som är knäckfrågan, inte vattnet.
Man skulle kunna tycka att denna ändå existerande lösning skulle få ett omnämnande i en lång artikel om vattenbrist.
Men nej. Inte med ett ord.
Jag tar det som ännu ett exempel på en trist och väldigt defensiv attityd till de gemensamma utmaningarna.

När skogen började ta slut i Bergslagen var lösningen inte att lägga ned all industriell produktion och huttra i backstugorna. När vattnet nu är en trång resurs kommer den långsiktiga lösningen inte vara att sluta upp med sådant som behöver vatten.
Det betyder givetvis inte att vatten inte ska nyttjas effektivt. Energifrågan är ännu inte löst, och på både kort och medellång sikt lär det vara slugt att, till exempel genom att prissätta vatten, göra det bästa av en begränsad tillgång. Men energi och vatten är vad jag inte hittar något bra uttryck för på svenska: a long game.
Och det bästa draget är denna gång inte att inte spela.

Publicerat i Energetiskt material | Kommentarer inaktiverade för Det stora blå

Hur tänkte de nu? Del 5.

söndag 19 juni, 2011

Elbolaget Kraft&Kultur, som profilerat sig med att sälja el från vindkraft och vattenkraft, kör en reklamkampanj i t-banan, varifrån denna bild är tagen:

Kraft&Kultur

Här kopplar man i bilden (kanske implicit, men vi är ju inte dumma) ihop kärnkraft med stora utsläpp av växthusgaser.
Um. Det är inte cricket.
Visst finns det saker man kan gnälla på med kärnkraften, men just utsläpp av växthusgaser är inte en av dem. Kärnkraft släpper, sett över hela livscykeln, ut växthusgaser i samma storleksordning som – vindkraft och vattenkraft.
Nice going.
Stenar kan inte flyga, mor kan inte flyga. Alltså är mor en sten. Växthusgaser är läskiga, kärnkraft är läskigt. Alltså släpper kärnkraft ut en massa växthusgaser. Eller?
Men det är klart, Kraft&Kultur är också entusiastiska vad gäller ekologisk odling.

Publicerat i Energetiskt material | Kommentarer inaktiverade för Hur tänkte de nu? Del 5.

Handlingskraft

måndag 30 maj, 2011

We have to do something. This is something. Therefore we have to do it.

Jag läste i morse att USA har beslutat att man ska lägga ned landets järnvägar. Man har noggrant analyserat den svenska olyckan förra året då ett arbetsredskap kolliderade med ett X2000 och en person dog. Slutsatsen blev att man inte kan garantera säkerheten vare sig för tågresenärer eller folk runt spåret. Till år 2022 ska tågtrafiken vara avvecklad.

Det får antagligen inte samma dramatiska effekt i USA som det skulle få i Sverige. Tågtrafiken i USA stod före olyckan bara för 23% av de totala transporterna. Det är förvisso långt ifrån försumbart, och det är ännu inte helt klart hur bortfallet ska ersättas, men man räknar med att ökad biltrafik ska vara ett säkert och miljövänligt alternativ. Ett ökat oljeberoende gentemot tvivelaktiga stater ses som en nödvändig eftergift för säkerheten. Man kan också hoppas på en nedgång i ekonomin, så att folk håller sig hemma och inte skickar så mycket saker kors och tvärs.

Nej. Det där är förstås inte sant.
Däremot har Tyskland bestämt sig för att avveckla sin kärnkraft.

Publicerat i Energetiskt material | 8 Comments »

Hugskott om riskvärdering

måndag 18 april, 2011

På tal om kärnkraft.
Jag har tidigare uppehållit mig vid en sak jag tycker är märklig, nämligen den skeva riskvärderingen. Folk tycks gladeligen acceptera 5000 dödsfall/år i Sverige till följd av den fossileldning vi ägnar oss åt i dag, men av kärnkraft får ingen dö på 100000 år. Det är förstås bra att man har höga krav på säkerhet, men när man gör sådan skillnad på vilka skador man accepterar från olika energislag blir också bedömningar och beslut väldigt skeva.

Jag har diskuterat det här i olika sällskap, och ett återkommande bud är att folk är rädda för radioaktivitet för att det är osynligt. Det syns inte, det luktar inte, det känns inte. Det låter för all del bestickande, men mitt hugskott nu är att det kan vara tvärtom.

För visst, själva strålningen syns inte. Men nog fasen syns kärnkraftsolyckor. Folk går runt i heltäckande skyddsdräkter. Mätare tickar. Man associerar till atombomber, och alla vet ju hur ett svampmoln ser ut (vilket gissningsvis är varför Aftonbladet lade upp en bild på ett exploderande oljeraffinaderi (Youtube-länk) i en artikel om kärnkraftverket). Pang tjong så har folk ”Kärnkraft nej tack” på sina profilbilder på Facebook och antroposoferna i Järna hänger ut banderoller vid E4.

Men de där 5000 döda/år i Sverige från fossileldning, hur ser de ut? Någon som sett något? Någon hostar lite, det är väl som vanligt? Inga heroiska arbetare i rymddräkter, inga bekymrade experter i tv, inga explosioner, bara business as usual.
Osynligt.

Jag ser inga banderoller om det.

Publicerat i Övrigt samhälle, Energetiskt material | 2 Comments »

Fukushima och perspektiven

måndag 18 april, 2011

Ja självklart har jag tänkt skriva om kärnkraftshaverierna i Fukushima. Så som jag gått på om kärnkraft här i bloggen – nå, jag är strängt taget aldrig skyldig att skriva om något, men det vore konstigt om jag inte skrev något alls om Fukushima.
Däremot hade jag egentligen tänkt vänta tills man tryggt kunde säga att hela olycksförloppet var över. Där är vi inte än. Att jag ändå ger mig i kast med det beror på att det är vad alla andra verkar göra. Ingen borde förvåna sig över att tex MP kastar ur sig de mest kuriösa inlägg, men det blir dumt om andra sidan håller tyst bara för att man vill vänta tills inget längre är oklart.

(Uppdatering den 19/4: Och i dag har en bukett socialdemokrater en debattartikel i DN där de utgående från Fukushima pläderar för kärnkraftsavveckling. Jag hinner inte fiska den ordentligt såhär före frukost, vilket är synd eftersom den innehåller flera tveksamma påståenden (uran är till exempel bara en bristvara om man tänker sig att vare sig framställning eller användning förändras ett dugg jämfört med i dag), men man kan nedan läsa att jag inte håller med dem om att händelserna i Fukushima borde få oss att inse att kärnkraft är så jättehemskt att vi måste göra oss av med den.)

Det här blir ett långt inlägg. Den trötte kan hoppa direkt till slutet, där jag har en kort sammanfattning.

Så, vad vet vi? Inte allt, men en hel del. Jag tänker inte försöka återge hela förloppet; SvD har en sammanfattning som man kan läsa i så fall.
Möjligen innehåller den ett fel den 24 mars; de uppmätta strålningssiffrorna för arbetarna sammanfaller väl med ett intermezzo där man av misstag överskattade strålningen med en faktor 100. Jag har inte lyckats lista ut om det gäller även dosen som rapporterades för arbetarna, men tydligen har de lämnat sjukhuset utan tecken på skador.
Vill man verkligen grotta ned sig i information finns den tydligt ställningstagande men synnerligen initierade bloggen ”Nuclear Power? Yes Please” att frossa i. Men övergripande: Det har skett mycket allvarliga haverier i flera reaktorer. Det har släppts ut betydande mängder radioaktivt material. Reaktorerna är med stor sannolikhet oreparerbara. Detta i Japan, en av världens största ekonomier.

Slutsats? Att vi bör avveckla kärnkraften?
Inte alls. Snarare tvärtom.

Man ska givetvis inte bagatellisera det som hänt. Säkerligen finns det en hel del lärdomar att dra och en del att grunna på för kärnkraftens ingenjörer (hej Totte).
Men.
Vad som orsakade haverierna var först en av de allra kraftigaste jordbävningarna som någonsin registrerats – en påfrestning som reaktorerna väsentligen stod pall för – följt av en, vid kraftverket, 14 meter hög tsunami som översvämmade hela området och ödelade stora områden. I stort sett alla system slogs ut av detta, samtidigt som kringliggande infrastruktur upphörde att existera. Det är svårt att tänka sig mycket mer våldsamma och förödande omständigheter. Saker kan alltid bli värre, men det är inte helt gripet ur luften att tala om något av ett värsta tänkbara scenario. Att det hände i Japan var inte en självklar välsignelse. Det är ingen hemlighet att Japan länge haft problem med sin kärnkraftsindustri, vilket till icke ringa del tyckts bero på en kulturellt rotad obenägenhet att rapportera problem och fel. Det är i alla fall vad vänner i branschen sagt mig, och det bådade inte gott under den tidiga rapporteringen.
Så, låt oss nu titta på det mänskliga skadeutfallet hittills.
Två arbetare dog i samband med själva jordbävningen och tsunamin. Det hade inget med själva kärnkraften att göra, utan var en effekt av att stå ivägen för själva naturkatastrofen.
Fyra arbetare skadades i en rent kemisk explosion.
Antal dödsfall till följd av strålning: Noll.
Antal allvarliga, akuta strålningsskador: Noll, såvitt vi vet.
Minst 28 arbetare har fått strålningsdoser som leder till en mätbar ökning av cancerrisken (upp till 198 mSv). Såvitt jag läst betyder det att livstidsrisken för att utveckla någon form av cancer ökat från snittpersonens 25-32% till, vid 100 mSv, 29-36%. Man kan nog förutsätta att sjukvården kommer att hålla extra bra koll på de som utsatts för dessa doser.

Det finns förstås flera aspekter av olyckan. De ansenliga mängder radioaktivitet som släppts ut i havet både sönderfaller och späds mycket effektivt och har sannolikt inga mätbara effekter på folks hälsa, om man inte står och dricker vattnet vid källan. En annan sak är hur det blir i närområdet, som av försiktighetsskäl har evakuerats. Hittills finns mig veterligen inga mätningar som visar att det skulle vara farligt att bo i området, men dels måste vi vänta tills man mätt ordentligt för att kunna säga något, dels kan det vara olämpligt att bedriva jordbruk i närheten även om det inte är farligt att bo där. Det tydliggör dock en viktig poäng: De ekonomiska skadorna är stora, mycket stora. Men de är främst ekonomiska, inte mänskliga. Det är viktigt för mig, jag vet inte vad ni säger.

Så alltså, antal dödsfall så här långt som kan kopplas till själva kärnkraften: Noll.
Samtidigt, på annat håll i Japan, brast en vattenkraftdamm till följd av jordbävningen. Såvitt känt dödades 4-8 människor av flodvågen.
Jag har hittills inte hört någon tycka att vi därför ska lägga ned vår vattenkraft. Men kärnkraften ska vi tydligen lägga ned, eftersom inga dött i Fukushima.

Nå, låt oss vara rättvisa. Många människor kommer antagligen att dö till följd av det här. Knappast av strålning. Men det verkar ha funnits ca 4,7 GW installerad effekt i kraftverket som helhet. Om vi lite gripet ur luften ansätter 80% tillgänglighet betyder det att man nu tappat 33 TWh per år i produktionskapacitet. Den elen ska nu produceras på något annat sätt. Om man tänker sig att man ersätter det med oljebaserad elproduktion betyder det att nästan 1200 människor kommer att dö till följd av denna verksamhet. Per år. Bara för att Fukushimas kärnkraftverk upphör med sin produktion.
Det kanske är orättvist att räkna på bara olja. Tar man i stället lika delar kol, olja, naturgas och biomassa landar man på drygt 1700 döda, inte en uppenbar förbättring.
Låt oss i stället optimistiskt räkna på enbart biomassa! 400 döda.
Um. Lika delar biomassa, vind, vattenkraft (Exklusive Banqiao-katastrofen med 171000 döda, hört talas om den?) då? 130. Betydligt bättre. Nu börjar det likna något. Det är ungefär som om man kört på bara naturgas.
Man måste förstås dra av de dödsfall som kunde förväntats till följd av fortsatt kärnkraftanvändning. Så dra bort 1,3 dödsfall per år från alla siffror ovan för att få nettoökningen.
Ja, ni ser vart jag är på väg med mina perspektiv.

Jag vill inte kasta mer smuts än nödvändigt på andra energislag. Vatten, vind och sol är bra grejer, och bioenergi kan också ha potential. Visst finns det problem med var och en av dem, men inte heller kärnkraft är problemfri, vilket Fukushima för all del illustrerar en aspekt av. Ändå blir mitt perspektiv det som framhålls i min utlovade

Sammanfattning
En av de mest våldsamma naturkatastrofer vi sett slog fullständigt ut en hel rad reaktorer och väsentligen alla system havererade, liksom omgivande infrastruktur. Ändå har hittills ingen, repeterar ingen, dött eller ens ådragit sig vad som kan kallas skador av läckande radioaktivitet. Likväl är haveriet en mänsklig tragedi. Om man ersätter den förlorade produktionskapaciteten med olja kommer sannolikt över 1000 människor per år att dö till följd av det. Så visst är det en allvarlig olycka, inte bara ekonomiskt utan även i mänskliga termer. Bara inte riktigt så som många tänkt sig.

Publicerat i Energetiskt material, Politik | 5 Comments »

Rättelse (av andra)

lördag 11 september, 2010

Ekonomisten skriver att det behövs ”500 vindkraftverk för att ersätta en [kärnkraft]reaktor”. Han redovisar inte hur han kommit fram till det, men jag gissar att han tagit en typisk effekt för tex en Forsmark-reaktor på 1 GW och jämfört med ett riktigt fetingvindkraftverk på 2 MW. Det är inte fel i sig, man vill av ekonomiska skäl gärna bygga så stora vindkraftverk som möjligt.
Men om det är så han räknat så tar det inte tillgängligheten i beaktande.
Om vi antar att reaktorn är tillgänglig 85% av tiden så blir dess snitteffekt över tid 850 MW. Vindkraftverk ligger dock snarare på 20%, vilket tenderar att glömmas bort. Det blir alltså en snitteffekt på 0,4 MW. Och då går det plötsligt 2100 fetingsnurror på en kärnreaktor.

Det är nog inte ett fullständigt giltigt sätt att räkna på det heller, men jag tror att som första ordningens approximation är det bättre än den nollteordningsgrej som ekonomisten Mattias Lundbäck verkar ha gjort. Synd att det inte går att påpeka det för honom.

Jag gillar vindkraft och har själv från en poolkant varit semiseriös om att göra något i branschen. Men man får hålla sig till någon form av realism; att slänga ut ett tiotal reaktorer och ersätta med vindkraft är helt enkelt inte någon bra idé, och det här är ett av skälen.

Publicerat i Alla dessa länkar, Energetiskt material | 2 Comments »

En snabb tanke om konsekvens

tisdag 6 juli, 2010

Miljöpartiet vill till 2020 fördubbla järnvägskapaciteten.

I dag har vi 1,2 GW installerat effekt i järnvägsnätet. Det är mer än en Forsmarksreaktor, eller för den delen hela Barsebäcks kärnkraftverk när det begav sig. I dag råder på järnvägsnätet ständig effektbrist i Stockholm och ständig spänningsbrist ute i landet. Den elektriska kapaciteten är, enligt järnvägsgurus, precis lika nära kapacitetskatastrofen som getingmidjan i Stockholm.

En fördubblad kapacitet betyder alltså, bland annat, minst fördubblad elkapacitet. Motsvarande en eller flera nya kärnreaktorer.
Miljöpartiets recept?
Minska drastiskt Sveriges elproduktion.

Ridå!

Publicerat i Energetiskt material, Politik, Val 2010 | Kommentarer inaktiverade för En snabb tanke om konsekvens

Val: Miljöpolitik

måndag 3 maj, 2010

Efter att ha plockat enkla poäng i Saab-frågan ger jag mig nu på något som för många kan tyckas vara en tough sell: Att regeringen har en bättre miljöpolitik än oppositionen. Oppositionen har ju Miljöpartiet, som per definition har bäst miljöpolitilk, eller hur?

Det är sant att Moderaterna länge gav blanka fan i allt vad miljö hette, och att Miljöpartiet var de som på allvar fick in miljöfrågan i svensk politik. Men sedan dess har det hänt saker. Alla partier har i dag tagit till sig miljöfrågan, och det är inte längre självklart att den som har mest miljö i namnet har den bästa politiken.

De senaste åren har miljöpolitik varit nära knutet till energipolitik, och det är därför naturligt att jag koncentrerar mig på det. Självklart finns andra relevanta aspekter, och vi får se om jag orkar/hinner/ids beröra några av dem. De energipolitiska aspekterna får dock ta högsätet.

Det är sunt att ha som övergripande mål att minska utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser. Dels är det rimligt att anta att teorin1 om mänsklig uppvärmning i stora drag är korrekt, dels kommer de fossila bränslena så småningom att ta slut2, så att inte fundera över detta är att stoppa huvudet i sanden.

Just Sverige är lite speciellt eftersom elproduktionen i landet till mycket liten del tillför koldioxid; som bekant är det i stort sett hälften var av vattenkraft och kärnkraft, med en smula vindkraft som bonus. Framöver kan man vänta sig att behovet av el kommer att öka.
Dels är de stora energibesparingarna redan gjorda i Sverige. Det finns inte längre en massa lågt hängande frukt att plocka på det området. Det betyder inte att allt som går att göra är gjort, men att förvänta sig drastiska besparingar i Sverige är inte realistiskt.
Dels har jag i mitt energirika evangelium predikat att ökad energianvändning är ett nödvändigt medel för att nå synnerligen eftersträvansvärda mål.
Dels, rent konkret, om vi nu ska börja använda el för att ersätta fossila bränslen på andra områden – tänk elbilar – så är det uppenbart att elbehovet ökar, inte minskar.
Detta ska vi alltså få ihop med att generera elen på icke koldioxidintensiva sätt.

Potentialen för att öka uttaget av vattenkraft i Sverige är försumbar. Vind och sol är trevliga grejer och definitivt ett komplement, men mer kan man av olika skäl inte förvänta sig i dag. Som Kungliga Vetenskapsakademiens energiutskott kommit fram till, kärnkraft är det i närtid enda realistiska alternativet. Kärnkraft är också, som jag tidigare argumenterat, behäftat med betydligt mindre farliga restprodukter än fossila bränslen, även om man helt negligerar växthuseffekten. Det kanske förvånar någon, men faktum är att man i dag fäster bokstavligen flera hundra miljoner gånger större vikt vid kärnkraftens giftighet än vid fossila bränslens giftighet. Av ett rent sammanträffande ser jag också just nu att Kungliga Vetenskapsakademien återkommit i ämnet i dag.

Så, efter denna långa introduktion. Hur ser de politiska alternativen ut?
Regeringen ser ut att godkänna fortsatt användning av kärnkraft, tillsammans med en begränsad ökning av kapaciteten.
Oppositionen vill fortfarande stänga kärnkraften.
Båda vill öka användningen av förnyelsebara energikällor (mest vindkraft och biobränslen). Oppositionens linje kräver dock att tappet från kärnkraften ersätts på detta sätt, vilket är rätt och slätt fantasier. Situationen påminner om, eller är snarare identisk med, när regeringen satte ett mål på 30%(?) minskade koldioxidutsläpp. Oppositionen var genast där och ropade på 40%, men var helt utan idéer för hur det skulle gå till – särskilt som man vägrar använda sig av de bra alternativ som faktiskt finns. Det är symptomatiskt. Man är bra på att larma och göra sig till, men när det kommer till praktiskt genomförande finns det ingen substans bakom den höga svansföringen, inget som håller i sinnevärlden.

Samma praktiska handfallenhet gav sig tillkänna när oppositionen nyss som klimatåtgärd presenterade en höjning av bensinskatten. Tidigare erfarenheter har visat att folk är påfallande okänsliga för höjda bensinpriser. Man kör i stort sett lika mycket bil ändå och drar in på något annat om det behövs för att klara ekonomin. Höjda bensinskatter är sålunda ett effektivt sätt att dra in mer pengar till staten, men som åtgärd för att minska CO2 är det mycket skrik för lite ull3. Det luktar en hel del ”We have to do something. This is something. Therefore we have to do it.”

Det är mycket känslor och lite kalkyler i miljöpolitiken. Växthuseffekten är ett globalt problem, och givet ändliga resurser bör man satsa dem där de får störst effekt. Sverige har redan kommit långt i sitt arbete, och fortsatta minskningar på hemmaplan är relativt dyra. Därför har regeringen föreslagit att pengar för utsläppsminskningar skulle kunna gå till åtgärder i andra länder där samma resurser kan få en mycket större effekt. Detta har man på den vänstra planhalvan motsatt sig, och utmålat som ett sätt att smita från ansvar.
Det är alltid vanskligt att spekulera i andras inre liv, men en sådan inställning förklaras lättast av en övertygelse om att miljöpolitik inte är riktig miljöpolitik om det inte gör ont. Prio ett är att umbära och försaka, om det sedan får någon effekt är på något sätt sekundärt. Bensinskatter kan man alltid höja, det kanske inte är speciellt effektivt ur en miljösynpunkt men det gör i alla fall ont.

Ett annat exempel är fisken. Det är allom bekant att många fiskevatten är i ett bedrövligt skick. Nå, det finns en lösning som testats av några länder (Tex Island och Nya Zeeland), och som åtminstone där fungerat bättre än något annat, nämligen att införa ett system med äganderätter för att på så vis neutralisera the Tragedy of the Commons. Det verkar vettigt att försöka med det i Sverige också, vilket regeringen föreslagit. Miljöpartiet är dock inte riktigt med på den idén. Varför? Det förefaller oklart. En förklaring som ligger nära till hands är att det är svårt att få ihop en sådan ansats med en världsbild där godheten i miljöpolitiken är direkt proportionell mot smärtan den medför.

Miljöpartiet, som till stor del är de som sätter tonen för miljöpolitiken inom oppositionen, har ett djupt rotat teknikmotstånd. Det är också synnerligen väldokumenterat att ren vetenskapsfientlighet är utbrett inom partiet. Det är då inte så konstigt att de enda lösningar man tar till sig är sådana som handlar om ransonering.

Miljöpartiet och oppositionen är bra på att skrika högt om miljön. Det är i sig ingen dålig sak. Det kan behövas att någon skriker för att sådant ska bli uppmärksammat. Men det är inte säkert att den som skriker högst har de bästa lösningarna. Inte minst måste olika saker kunna vägas mot varandra. Att vara emot allt är bra plakatpolitik, men inte bra miljöpolitik. I sin synbarligen närmast kompletta oförmåga att prioritera och hålla huvudet kallt har oppositionen byggt en miljöpolitik av tomma ord. Sådant fungerar i opposition, men det duger inte om man vill regera.

Det finns mer att säga, men det här kan inte bli hur långt som helst. Nuvarande regering har inte samma uppskruvande tonläge om miljön, men de har visat en viss förmåga att get shit done. Det är mer än man kan säga om vänstra planhalvan, och att åstadkomma saker i praktiken tycker jag är viktigare än vem som kan hitta på störst siffror. Därför anser jag att regeringen har en bättre miljöpolitik än oppositionen.

1Jag använder här ordet teori i dess vetenskapliga mening, vilket ställer mycket högre krav än i dess vardagliga mening; den vardagliga användningen av ”teori” motsvaras i vetenskapliga sammanhang mer av explorativ hypotes eller hugskott.

2Okej, jag vet, de kommer aldrig att ta slut. De kommer bara att bli så dyra att man inte vill ha dem längre. Men det är i praktiken samma sak.

3Man kan dock tänka sig att högre priser på just bensin kan leda till att andra bränslen framstår som mer attraktiva, och den effekten är antagligen starkare i dag än igår. Det förefaller dock långsökt att det skulle ha blivit någon mirakulös förändring.

Publicerat i Energetiskt material, Politik, Val 2010 | 3 Comments »

« Äldre poster
Nyare poster »