Archive for the ‘Politik’ Category

Replängds avstånd

lördag 24 september, 2016

Åtminstone i delar av mitt flöde är det nu surt på att Annie Lööf avvisar att göra sig beroende av SD. Och visst. Kan man tänka sig att göra sig beroende av SD för att inneha regeringsmakten skulle det också bli betydligt enklare att inneha regeringsmakten, och det överraskar knappast regelbundna läsare av denna blogg att jag skulle föredra en annan regering än dagens.

Problemet med att luta sig på SD är emellertid SD.
Sannolikheten att C får egen majoritet i närtid är inte överväldigande stor, så vill man bilda regering blir det till att slå sig i lag med andra, och det kommer att medföra kompromisser och antagligen att man får ta en del åsikter och åtgärder i Harpsundsekan som man helst skulle sluppit. Problemet med SD är dock inte – inte bara, ska sägas – att inte dela deras åsikter, utan att de är fundamentalt opålitliga.

Även om man helt tänker bort migrationspolitiken, Sverigedemokraternas främsta raison d’être, skulle de vara omöjliga att ha att göra med i många frågor. Om inte annat borde turerna kring Putilov ha tydliggjort detta. Putilov, eller vad han nu egentligen heter, med mycket hög sannolikhet en Kreml-agent som SD in i det sista ryckt på axlarna åt. Som Patrik Oksanen skriver:
I vilket syfte. För vem. Varför. Och pengarna?
(Mycket påläst och läsvärd artikel, ska du läsa klart det här inlägget eller Oksanens artikel, välj den senare.)

Jag utesluter inte att det i vissa enskilda frågor går att förhandla med SD. Faktum är att jag länge argumenterat för att SD bör bemötas genom att malas ned i den vardagliga politikens dammiga kvarnar, som andra partier. Att ställa dem på en bespottad piedestal får väl sägas ha gått sådär, om syftet varit att bli av med dem.
Men därifrån och till att använda dem som regeringsunderlag är steget långt.

SD:s politiska gärning förutom att vara emot invandring består i väsentliga delar av att agera destruktivt samt, uppenbarligen, att vara Kremls dörrmatta. Det senare har länge varit tydligt i EU-parlamentet, och på sätt och vis i Sverige också, men nu har det blivit övertydligt även här hemma. Utöver det poserar man i några frågor som känns populära att posera i.
Ja, jag vill också byta regering. Ja, jag önskar också att det fanns parlamentariskt underlag för en annan regering att stå stadigt på. Men SD är inte det stadiga underlaget.

Trumpenhet

fredag 22 juli, 2016

Donald Trump har åter väckt uppståndelse, nu med utrikespolitiska uttalanden. Det finns dock många, även i Sverige, som borde vara nöjda med vad han säger – och han har dessutom en poäng.

Med det menar jag inte att jag tycker att han har en konstruktiv inställning när han i största allmänhet dissar Nato, när han specifikt säger att USA kanske inte kommer uppfylla Natos artikel 5 om Trump inte tycker att den angripne har varit tillräckligt duktig i att följa sina egna åtaganden, att det är förmätet av oss att läxa Turkiet om mänskliga rättigheter, och att Ryssland väl kan få hållas med att ge sig på sina grannar. Ej heller är jag glad över att han är djupt övertygad om att frihandel är dåligt. Detaljer om detta och mer därtill finns – ja, på många ställen, men bland annat i denna artikel:

It’s Official: Hillary Clinton Is Running Against Vladimir Putin

och inte minst i en intervju för New York Times, som återges transkriberad här:

Transcript: Donald Trump on NATO, Turkey’s Coup Attempt and the World

Nej, tvärtom tror jag att Trumps isolationistiska vem-bryr-sig-linje vore exceptionellt dålig för världen i stort.
Men det är ju för att jag tror att USA på det stora hela gör mer bra än dåliga saker. Folk som tror motsatsen är det inte direkt ont om. I Sverige borde avsevärda delar av den svenska vänstern vara jätteglada över Trumps utrikespolitik. De (ni vet vilka ni är) gillar inte heller Nato, vill inte att USA ska vara någon sorts världspolis, är alltid beredda att försvara valfri diktatur om bara USA står på andra sidan, ett stort antal har villigt anammat Kremls narrativ i internationell politik, och frihandelsmotståndet ligger väl så djupt som hos Trump.
Jamen hurra då! Här är deras hjälte. Nu måste ju allt bli jättebra, bara Trump blir president.

Nota bene att jag inte säger att denna inte försumbara skara behöver gilla Trumps inrikespolitik. Men utrikespolitiken är som en vänsterpartistisk dröm. Samt delar av S och Mp. Och Sd, men de har inte lika lång tradition av USA-aversion. Jag har dock inte hittills sett några större mängder jubelrop därifrån. Är inte det konstigt?

Vad menar jag då med att Trump har en poäng?
Han klagar på att det finns en massa välbeställda länder, inte bara men bland annat europeiska, som inte betalar för sin egen säkerhet utan åker snålskjuts på USA. I detta har han helt rätt. Säkerhetsdoktrinen i många europeiska länder bygger explicit eller implicit på att USA ska komma och hjälpa till om det behövs. Det gäller i hög grad Sverige. Och det är inget fel med samarbete. Men det är alltså inte fattiga länder som inte skulle ha råd att hjälpligt försvara sig själva. Det är däremot länder som inte brytt sig särskilt mycket om att ha ett eget försvar. Minns det Kreml-anslutna uttalandet:

In reality, Europe is becoming a defenceless continent, [..] Without America the Europeans will be left naked and defenceless, because except for Britain, they have no armed forces to speak of

Jag håller inte riktigt med, helt försvarslöst är Europa knappast, och utöver Storbritannien kan nog inte minst Frankrike bita ifrån rätt duktigt. Men det finns mer än ett korn av sanning där.

USA har inte lånat oss sitt säkerhetsparaply av enbart storslagen altruism, utan har tänkt sig att man främjar sina egna intressen genom att göra så. Visserligen har en del av dessa intressen uttalat varit upprätthållande av demokratiska samhällen, men upplevt egenintresse är absolut en del av kalkylen – en kalkyl som också gynnat oss i Europa.

Jag säger inte att alla länder i Europa är skyldiga att ta sig till samma militära kapacitet som USA har, men det är ostridigt att stora delar av Europa låtit USA ta hand om stora delar av sin militära säkerhet. Då är det inte så konstigt om man skiter knäck när Kreml börjar skramla med sablarna och USA kanske tittar åt ett annat håll.

Denna lånta säkerhet är dessutom delvis en chimär. Även om det amerikanska kavalleriet börjar galoppera inom en timme efter att skiten träffar fläkten kommer det ta flera veckor innan man är framme. Då kan man stå inför fullbordat faktum.

Det skulle inte behöva vara så. Europas ekonomi är så enormt mycket större än Rysslands att om vi bara tog oss samman skulle vi rimligen kunna få ihop en avskräckande försvarsförmåga, och det utan att ruinera oss, som Kreml håller på att göra med Ryssland nu. Inte utan att vi skulle märka kostnaden på något sätt, men utan att ruinera oss.

Det borde vi göra. Trump eller inte.

Sommarjobb

fredag 22 juli, 2016

Lite till min egen förvåning skrev jag häromdagen en debattartikel i Jönköpingsposten om Centerns föreslagna ingångsavdrag:

Sänkta löner lönar sig

Rubriken är en smula missvisande; inlägget handlar inte om sänkta löner, utan om sänkta lönekostnader. Utdrag:

Valet tycks alltså stå mellan att antingen ge höga ingångslöner till alla som får ett jobb, eller att många ska få ett första jobb. Eller, inte och – välj en, men inte båda. Höga ingångslöner eller låg arbetslöshet. Det vore välgörande för svensk politik – för att inte tala om svensk arbetsmarknad – om denna målkonflikt erkändes i större omfattning. Ingångsavdraget är ett sätt att komma runt problematiken genom att avskaffa arbetsavgifter i det tidiga yrkeslivet.

För den som vill ha information direkt från partiets mun om ingångsavdraget – jag pratar mer omkring än om avdraget – erbjuder jag flott denna länk:

Centerpartiets ingångsavdrag: Slopa hela arbetsgivaravgiften under två år

I Thought He Was With You

måndag 4 juli, 2016

Efter att länge ha fegat tog jag för några månader sedan en liten smula mod till mig och påpekade att Snowden i dag är en del av Kremls säkerhetstjänst:
Var är den Snowden som föll i fjol

Inte för att det rådde något egentligt tvivel om det, men nu tycks det, kanske något oväntat, ha bekräftats från Kreml:
Källa snäll mot ögonen
Samma källa i tidning, elak mot ögonen

Det är som vanligt intressant läsning. Något jag fann lite extra intressant är att det ingenstans nämndes något om de 900000 dokument som Snowden påståtts ha tagit från Pentagon, jämte vad han tog från NSA. Hur det ska tolkas, om det alls ska tolkas, vet jag inte. Men det ligger nära till hands att tro att Pentagon-stölden varit åtminstone svår att bevisa. Skribenten, John Schindler, har antytt att det finns mer att säga om detta, men jag har inget konkret.

Och så en liten repetition, för den som eventuellt undrar varför jag skriver Kreml på så många ställen där man kanske naturligt skulle skrivit Ryssland, vilket jag gör i det mesta jag skriver i den här kategorin. Det är med flit, och tanken är att man inte reflexmässigt ska börja förknippa Ryssland (i diverse böjningar) med allmän fientlighet och dåligt internationellt uppträdande. Det gäller kanske inte så mycket just det här inlägget, men det är ju inte första gången jag skriver om säkerhetspolitik.
Att den ryska regimen i Kreml helt enkelt inte vill oss väl är en sak, men det vore synd om man började förutsätta att det gäller ryssar generellt. Jag kan förstås inte ensam styra sådana attityder, men ord spelar roll och jag hoppas att mitt fasthållande vid Kreml-nomenklaturen åtminstone inte ska bidra åt fel håll.

———

Jag tar ännu en chans att göra ett skeppsnamn från science fiction-serien om The Culture till inläggstitel; denna gång från novellen The State of the Art.

Ethics Gradient

onsdag 8 juni, 2016

I am altering the deal. Pray I do not alter it any further.

Det handlar om PKU-registret. Alltså registret där alla födda i Sverige efter 1975 per default hamnar och som är till enkom för att hålla koll på ett par sjukdomar och för forskning, vilket nogsamt poängterats. Och där regeringen enligt uppgift börjat tänka högt om att man kanske kunde ta och använda det till brottsbekämpning också.

Nej, det ska vi självfallet inte göra. I detta skiljer sig min åsikt inte från en överväldigande mängd reaktioner jag sett, men jag vill ändå sälla mig till kören, samt komma med en jämförelse eller två.

Jag skulle vilja kalla det för en grundläggande rättsprincip att man inte ensidigt och retroaktivt kan ändra ingångna avtal. I detta fall har staten, såvitt jag uppfattar det, tydligt definierat vad PKU-registret skulle användas till, vari brottsutredningar inte ingår.
Att det i vissa fall skulle kunna vara praktiskt och till gagn för rättsväsendet att använda PKU-registret saknar relevans för frågan. Eller okej, relevansen saknas inte, men relevansen är inte tillräckligt stor.
Man. Gör. Inte. Så.

Och även om man skiter i den moraliska aspekten av ett sådant förfarande framstår det som direkt häpnadsväckande att konsekvenstänkandet helt tycks saknas.

Den regering som slår in på detta spår kan aldrig ha funderat närmare över värdet i att medborgare även i framtiden litar på att staten står vid sitt ord. Det är knappt ens värt att kallas spelteori, det är bara schabbel med grundläggande trovärdighet.
Det vore en sak om man skickade en fråga till alla som var med i registret, meddelade vilken förändring man ville göra och om man ville vara med även fortsättningsvis kunde man svara ja på något sätt. Men att det skulle vara så det var tänkt har jag inte hört något om.
Jag har själv inte bestämt mig för hur jag ska göra om detta förslag verkligen går igenom (vilket jag för all del inte tror). Det är ju synd att förstöra forskning. Men det är också synd om en regering kommer undan med något så absurt. Den som i ett sådant läge väljer att gå ur registret tänker jag inte ägna ett uns klander.

Jag kan inte sluta häpna över tanklösheten i ett sådant förslag.
Det ligger, som min fru påpekar, ganska nära föreställningen att det skulle vara okej för läkare att förskriva placebo, med motiveringen att placebo ju faktiskt kan ha en positiv effekt.
Ja, det kan det. Och nästa gång kommer patienten förvänta sig att det du skriver ut saknar specifik medicinsk effekt. Det vill säga, du har placerat dig på samma medicinska trovärdighetsnivå som nasaren av ormolja.
*Slow clap*

Jag skulle kunna fortsätta med en jämförelse med avtrappningen av jobbskatteavdraget och att regeringen i detta helt försummat att människor inte är inerta, men jag tror att jag redan drivit hem poängen. Att börja använda PKU för brottsutredning är en idé som av flera starka skäl inte bör komma på fråga, och jag dristar mig att ifrågasätta omdömet hos den regering som framför ett sådant förslag, även om det bara görs i form av att tänka högt.

———

Inläggets titel ”Ethics Gradient” är ett skeppsnamn från Excession, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:

En kulturgärning

Ett spekulativt fall

tisdag 17 maj, 2016

Så för att rekapitulera: en trehundra meter hög tv-mast nära Borås har alltså rasat, och polisen uttrycker tvärsäkert att det är sabotage. Som jag förstod det ledde raset till att täckningen för SR, SVT 1 och SVT 2 försvann i ett stort område.

Sabotage mot viktig infrastruktur. Vem ligger bakom?

Den som företräder en myndighet eller motsvarande gör nog klokt i att vara försiktig med att peka ut någon. Jag som skriver här som privatperson kan dock kosta på mig att säga vad jag tror.
Jag tror att det är Ryssland, direkt eller indirekt, som fällt masten.
Det betyder inte att jag vet att det är så. Jag sitter inte på någon hemlig information. Jag vet inget som ni inte vet eller inte kan veta. Det finns andra tänkbara förklaringar. Men jag tror att det är Ryssland som ligger bakom. Och som vanligt, när jag skriver Ryssland i sådana här sammanhang menar jag Kreml.

Varför tror jag det då?
I princip, motiv, möjlighet och tidigare beteende.

Varför skulle Ryssland vilja göra det? Vinner Kreml något på att man inte kan höra Ring P1 i Borås?
Nej, vinsten ligger på annat håll. Det finns flera möjligheter. En är att man helt enkelt vill testa svensk beredskap. Hur fort får man ut ersättningskapacitet? Vad händer med bevakningen?
Det är inte riktigt så långsökt som man kan tro. Det är sedan länge känt att Ryssland håller på med krigsförberedelser mot Sverige, uppmärksammat av både Säpo och FOI. Fysiskt och publikt sabotage är visserligen något mer flagrant än man gjort mot Sverige hittills, men inte på något sätt otänkbart. Och i ett skarpt läge är just sabotage av viktig infrastruktur att vänta.
Som jag sagt tidigare, att Ryssland gör krigsförberedelser behöver inte betyda att det luftlandsätts en bataljon kosackdansande gröna män med pälsmössor och kalashnikov i Kungsträdgården lagom till midsommar. Men det är tydligt redan sedan tidigare att man lägger betydande resurser på förberedelserna.
En annan möjlighet är att det är en påverkansoperation inför att riksdagen ska besluta om värdlandsavtalet. Kreml har flera gånger sagt att om Sverige (och Finland) närmar sig Nato kommer man vidta åtgärder. Det här kan vara ägnat som en konkret varning.
Jag vet inte att det är så. Men det kan vara så.

Har man möjlighet att göra det? Jadå, visst har man det. Vi vet att det finns tiotals personer i Sverige som sysslar med rysk informationsinhämtning, legalt och illegalt. Och hur många känner vi inte till? Det behöver inte vara spetsnaz som ålat medelst hasning till masten från U137. Det verkar inte ha varit supersvårt att fälla masten. Inte jättelätt heller kanske, men inte supersvårt. Det här har de folk som klarar, det kan man nog vara trygg med att påstå. Det behöver strängt taget inte ens vara någon med ryskt pass som gjort det.

Och vad är det för tidigare beteende jag pratar om? Tja, Georgien och Ukraina kan vittna om att Kreml inte blygs för att fysiskt ge sig på grannländer. Mot åtminstone Estland har man riktat omfattande cyberattacker – och inte bara det. Man gick in på estniskt territorium och kidnappade en underrättelseofficer. Hur rankar det mot att i halvsmyg fälla en tv-mast? Knappast lägre va?
Mot Sverige har Ryssland uppträtt påtagligt aggressivt ett flertal gånger, både i ord och med diverse farkoster. Vi har också flera cyberattacker där det, som vanligt, inte går att med absolut säkerhet peka ut någon skyldig. (Till exempel den där, eh, extremt regionala solstormen som exklusivt slog ut svensk luftradar.) Det gör jag inte heller. Men vi vet vem som är gossen Ruda.

Alternativa hypoteser då?
Den enda jag hittills sett som inte verkar direkt osannolik är att det rör sig om pojkstrecksterrorism, eller vad man ska kalla det. Men… att med flit fälla en trehundra meters mast som någon sorts gyckel? Inte teoretiskt omöjligt. Det kan vara så. Jag blir inte jätteförvånad om det är så. Men det är inget vi är vana vid att se. Till skillnad från Kremls framfart i sina grannländer, som vi börjar bli vana vid att se.

ja, jag tror att det är Kreml som ligger bakom sabotaget mot masten. Som sagt, jag säger inte att jag vet att det är så. Jag säger att jag tror att det är så.
Och oaktat om det stämmer eller inte så är en besvärande aspekt att det inte är en galen gissning. För tjugo år sedan hade det varit en galen gissning. I dag är det inte det.


Uppdatering: Expressen och Gefle Dagblad skriver på ledarplats om sabotaget, och är delvis inne på samma spår.

Påpekas bör kanske att jag givetvis inte hoppas att det är Ryssland som ligger bakom. Jag skulle kraftigt föredra att det visar sig vara en enstaka inhemsk galning agerande på egen hand. Får jag om en tid anledning att om detta inlägg säga ”jag gissade fel” så är det bra.

(…)

Och nu detta: räddningstjänstens larmkabel avklippt.
Om det är ensamma galningar så liknar det metod i galenskapen.
Om det är oskyldiga pojkstreck så är de inte oskyldiga.

Var är den Snowden som föll i fjol?

lördag 9 april, 2016

I dag har det tydligen varit något sorts mediejippo där Edward Snowden medverkat, vilket föranlett hallelujastämning. Som vanligt. Det upphör inte att förvåna mig.

Oavsett vad man tycker om Snowdens tidigare gärning, oavsett om man ser den som hjältedåd eller förräderi eller något däremellan, bör man acceptera vad han är i dag.
Snowden sorterar i dag under Kremls säkerhetstjänst. Jag ger mig inte på att peka ut precis vilken bokstavskombination, och det spelar inte så stor roll. Han tog sig till Ryssland och fick ryskt beskydd. Sådant är inte gratis. Alla avhoppare samarbetar med sitt nya lands säkerhetstjänst; man har i praktiken inget val. Det finns ingen anledning att tro att Snowden utgör något undantag från detta.

En omdömesgill lyssnare måste därför utgå från att när Snowden talar är det den ryska säkerhetstjänsten som talar.

Det gör det inte förbjudet att lyssna på honom. Det behöver inte heller betyda att det han säger är lögn. Men man kan utgå från att han säger det han gör med rysk säkerhetstjänsts goda minne – och detsamma för vad han inte säger. När Snowden talar för han ut ett narrativ som ligger i linje med Kremls önskningar.
Den omdömesgille lyssnaren värderar därför Snowdens utsagor med det i huvudet.

Ungefär detta påpekades så sent som i dag av Försvarsmaktens före detta informationsdirektör Erik Lagersten. Det vore bra om denna inställning i större utsträckning fortplantade sig till andra.

Notera alltså att detta är helt oberoende av om man ser Snowden som hjälte eller slem förrädare, även om det kan vara svårt för förstnämnda gruppen att acceptera att man nu bör betrakta honom som Kremls verktyg.

Man kan förstås fundera på när han blev det. Var det innan eller efter att han av allt att döma försåg sig med niohundratusen dokument från Pentagon? (Pentagon alltså, inte NSA; detta brukar inte nämnas så ofta.) Var det innan eller efter att Wikileaks (i sig sannolikt en front för rysk säkerhetstjänst) knuffade honom i riktning mot Ryssland? Det vet vi inte. Vi får kanske aldrig veta. Men det spelar heller egentligen ingen roll för bedömningen av vilken funktion han har i dag. Det spelar inte heller någon roll om han tjänar Kreml av fri vilja eller för att han inte såg sig ha något annat val.

Det händer många saker som plausibelt skulle kunna vara Kreml som har fuffens för sig, men där det är svårt att säkert säga att det verkligen är så, och det finns andra förklaringar som också är plausibla. Och även om svensk säkerhetstjänst eller några andra vet hur det ligger till så är det inte säkert att man som vanlig medborgare får veta det. Ett exempel skulle kunna vara de attacker mot svenska tidningar vi sett nyligen.
Men just i fallet Snowden kan vi känna oss säkra. Oavsett vad som var igår, är Snowden i dag Kremls man. Världen fungerar så. Man behöver inte gilla det. Men man bör känna till det, och väga in det när man lyssnar.

Put your mouth where your money is

torsdag 7 april, 2016

Sakupplysningsdags.
På ett antal håll i mitt flöde delas nu en bild där ”Folkkampanj för gemensam välfärd” kräver att bankerna betalar tillbaka 34 miljarder kronor de fick i bankstöd under krisen 2008-2009.

Fakta: stödet, sådant det nu var, är redan återbetalat. Resultatet blev ett plus för statskassan på drygt tolv miljarder kronor. Mer att läsa om det:

Klicka för att komma åt 43-8-dbhp.pdf

Vidare:
Jag tyckte att namnet ”Folkkampanj för gemensam välfärd” lät misstänkt likt den typ av täcknamn Rättvisepartiet Socialisterna (som senast jag kollade var trotskister) har brukat använda när de vill skapa opinion utan att tala om vilka de är.
Snabbgooglade.
Jodå, så verkar det faktiskt vara, även om de inte tycks vara de enda som ligger bakom; socialistiska partiet verkar också vara med.
Det är inte jätteviktigt precis hur det är organiserat. Och det är givetvis lagligt för RS att bilda opinion, precis som att sprida deras propaganda.
Men om du väljer att göra dig till megafon för RS tycker jag att du ska veta att det är det du gör.
Nu vet du.

Tilläggas kan att jag var själv skeptisk till bankstödet när det begav sig, främst för vilka framtida incitament det skulle skapa. Läser man artikeln ovan förefaller det dock som om man åtminstone försökt åtgärda det.

Ännu ett tillägg. Jag har, för en bunt år sedan, lagt ganska mycket tid på att diskutera politik med en à några RS:are, varav åtminstone en var djupt engagerad i partiet. Om hen var representativ för hela partiet kan jag inte veta med säkerhet, men om vi antar att det var så: jag skriver ovan att det är lagligt för RS att bilda opinion. I våra diskussioner framgick dock tydligt att i ett samhälle där RS hade makten skulle det inte vara lagligt för mig att bilda opinion.
Vilket förefaller i någon mening rimligt, om man nu gillar Lenin.

Just Another Victim Of The Ambient Morality

torsdag 31 mars, 2016

En handfull dagar per termin tjänstgör jag som nämndeman i tingsrätten. Hittills har en vanlig typ av mål varit någon form av narkotikabrott, där den åtalade blivit påkommen med innehav av en måttlig mängd narkotika, förmodligen avsedd för eget bruk. Det åker man dit för.

Jag är djupt skeptisk till det meningsfulla i att narkotikainnehav för eget bruk ska vara straffbart. I en första ordningens approximation skadar det ingen annan än brukaren själv, åtminstone inte mer än tillåten alkohol. I en stor andel av de fall som passerat mig har det förefallit uppenbart att den åtalade är fast i ett beroende hen både vill ur och skulle behöva hjälp för att komma ur. Det är att jämställa med en sjukdom som behöver vård, inte straff.

Någon skulle kunna hävda att det gäller all brottslighet. Jag och rättsväsendet håller inte helt med där. De straff som utmäts ska visserligen delvis syfta till att förhindra framtida brottslighet, men det är inbyggt att de också ska vara just straff. Jag grottar inte ned mig här i resonemang kring det, bara konstaterar att det är så.
Men jag är alltså djupt skeptisk till idén att straffa ett medicinskt beroende.

Självfallet dömer jag i min nämndemannagärning efter lagen. Jag hoppas ingen tror att jag sitter i rättssalen och bedriver politik. Men jag behöver inte, på ett privat plan, tycka att lagen har moraliskt rätt.

Anknyter man till bloggens föregående inlägg kan man också notera att mindre narkotikabrott tar upp stora resurser i rättsväsendet. De resurserna borde man kunna lägga på annat i stället. Som vård, i den mån vi har någon effektiv sådan. Eller att ta sig an brottslighet som förtjänar namnet.
Jag framför inte det som ett primärt argument för att sluta betrakta beroende som ett brott, men det skulle vara en positiv bieffekt.

Sålunda: jag tycker det är moraliskt tveksamt att straffa något som ofta i första hand är ett beroende, och jag är likaledes tveksam till att avskräckningseffekten skulle uppväga lidandet straffet vållar, plus att stigmat det medför kan avhålla människor från att söka hjälp.
På det här området bör vi allvarligt överväga att göra ett omtag i vårt rättssystem.

———

Inläggets titel ”Just Another Victim Of The Ambient Morality” är ett skeppsnamn från The State of the Art, en novell i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
En kulturgärning

Uninvited Guest

tisdag 29 mars, 2016

Jag har oroat mig ett tag, och jag tycker ni också ska göra det. För Sverige. Rent existentiellt. Och nej, det är inte på grund av invandringen.

Det finns vissa saker en stat måste klara av för att alls vara en stat. Det är ett ganska litet antal saker. Sedan finns det många saker man verkligen vill att staten ska hantera, men som strängt taget inte är ett krav för att staten ska vara en stat.

En av de saker en stat måste klara är kontrollen över sitt eget territorium, vilket är varför man vanligen bör ha en relevant försvarsmakt. Jag har skrivit ganska mycket om det här på bloggen (kategorin Ultima ratio regum) och tänker inte ta allting igen i det här inlägget, mer än att åter konstatera att Sveriges försvar är farligt underdimensionerat relativt det säkerhetspolitiska läget, såpass att det inte är verklighetsfrämmande att tala om att Sverige tar oacceptabelt stora risker på, ja, rent existentiell nivå – samt att vi kraftigt kringskär vår egen politiska handlingsfrihet.
(Den som vill läsa en aktuell artikel i ämnet kan göra sämre saker än att lägga några minuter på Patrik Oksanen i Hela Hälsingland häromdagen: Patriotism, konfrontation och repression präglar Rysslands nya säkerhetsstrategi)
Av detta märks inte mycket i politiska beslut. Förra året träffades en försvarspolitisk uppgörelse, men den som tror att situationen därmed är under kontroll har bedragit sig. Försvarsuppgörelsen innebär på det hela taget inte att vi vänt och nu rustar upp försvaret. Den innebär inte ens att vi hejdat fallet. Vad vi gjort är att se till att vi faller lite, lite långsammare. Det är bra förstås. Men inte i närheten av tillräckligt.
Praktiskt taget i detta nu viner yxan på högkvarterets produktionsavdelning. Materielprojekt skrotas eller skjuts på framtiden i en skala jag inte sett maken till så länge jag varit i branschen (förvisso inte mer än dryga fem år). Det är inte vågat att sia att detta kommer orsaka problem framöver.
Samtidigt har man inte alls ordning på personalförsörjningen. Det bedrivs förvisso en utredning om den nu, i händerna på en utredare jag bedömer är utomordentligt kompetent (Annika Nordgren Christensen, @annikanc på Twitter), men det är som vanligt – lösningen på personalförsörjningen får inte kosta något.
Vi har inte ordning på materielen, inte på personalen. Och vi visar inga tydliga tecken på att åtgärda något av det. Det borde oroa även sådana som inte traditionellt kallar sig försvarsvänner. Försvaret är, kan det vara värt att påminna om, inte ett särintresse.

Men det handlar inte bara om försvaret.
Vi har polisen också.
Det är absolut nödvändigt att en stat upprätthåller sitt våldsmonopol. Slutar man med det har man snart ingen stat. Och det främsta verktyget för att upprätthålla våldsmonopolet är polisen. (Hela rättsapparaten skulle man kunna argumentera, men jag koncentrerar mig på polisen här.)
Det kan svårligen ha undgått någon att polisen har problem i dag. Jag har här inte de detaljkunskaper som jag har om försvaret, men törs ändå säga att det här handlar inte bara om sensationslystna kvällstidningars förkärlek för dystopier.

Jag har slarvat bort länken till var jag läste det nu, men såvitt jag förstår har Sverige avsevärt färre poliser per capita än många relevant jämförbara länder. Om något kan jag tycka att det borde vara tvärtom i ett glesbefolkat land. Har man få poliser blir det snabbt väldigt långt till närmsta polis i glesbygden. Bokstavligen laglöst land.
Och inte bara där. Vi har uppenbara problem med utanförskapsområden. Man kan kalla dem vad man vill, men att förneka att problem finns är bara larvigt. Brist på polisnärvaro där är inte det enda problemet, men det är ett allvarligt problem. Det är absolut imperativt att staten blir vad jag sett kallas ”preferred supplier of security”. Har man inte polisiära resurser att upprätthålla lag och ordning öppnas fältet för andra grupperingar, påfallande ofta kriminella, att etablera sig som de som äger ett område.
Det finns mycket att säga om det. Men en sak polisen måste kunna göra är att, för att uttrycka det kort, ta och hålla terräng. Långvarigt. Samtidigt som man kan utreda både mord och vad som ofta kallas vardagsbrottslighet. Och till det behöver man poliser. Rimligen betydligt fler än de vi har i dag.

Vare sig försvaret eller polisen har i dag några marginaler att tala om. Förmågan att klara extraordinära situationer är starkt begränsad. Till viss del är även förmågan att klara helt ordinära situationer begränsad.
Både försvaret och polisen har av allt att döma problem som inte är direkt kopplade till pengar, men vi vet att för försvaret är brist på pengar det avgörande problemet, och jag håller för mycket troligt att även polisen för att varaktigt kunna trygga våldsmonopolet skulle behöva betydande resurstillskott.

I breda kretsar i Sverige har det länge liksom varit lite fint att ringakta försvars- och rättsväsende, och på samma sätt setts som mossigt att ta dessa frågor på allvar. Det är som om resonemanget gått: ”det här är institutioner som håller på med obehagliga frågor. Om vi kväser institutionerna försvinner nog frågorna också, och framför allt slipper jag själv vara obehaglig.”
Vi behöver sluta med sådant trams.

Det finns, givetvis, flera områden inom staten och samhället som skulle kunna göra bra saker med mer pengar. Det finns dock en kvalitativ skillnad mellan försvar/rättsväsende och, för att ta ett exempel, sjukvård. Staten skulle kunna säga att det här med sjukvård, det tänker vi inte befatta oss med. Det får ni medborgare fixa på egen hand. Det är inget jag förespråkar; tvärtom vore det antagligen en utomordentligt dålig idé. Men man skulle kunna göra så, och man skulle fortfarande kunna ha en stat. Att däremot säga att det här med att upprätthålla våldsmonopolet, det får ni medborgare göra själva – då har man abdikerat som stat.

Det betyder inte att försvar och polis ska få obegränsat med pengar. Det kommer fortfarande vara en avvägning mellan olika behov. Men att fortsätta låtsas att statens grundläggande uppgifter inte kräver någon uppmärksamhet är inte hållbart. Vi måste, som stat och samhälle, ta oss samman och få detta på fötter. Hellre i dag än i morgon.

———

Inläggets titel ”Uninvited Guest” är ett skeppsnamn från Excession, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:

En kulturgärning

Fördömligt, inte föredömligt

torsdag 18 februari, 2016

Jag såg i förrgår att man satt ett datum – 2017 – för avveckling av ytterligare en av Oskarshamns kärnreaktorer.
Som jag skrivit tidigare (länk nedan), så länge vi har fossil el i nätet är avveckling av kärnkraft ekvivalent med att införa ungefär motsvarande mängd fossilkraft.
Så vilka mängder handlar det om?
Tja, allting mellan tummen och pekfingret och med siffror ur huvudet, att stänga en reaktor är då ungefär som att sluta köra den svenska tågtrafiken på el och gå över till diesel i stället.

Det är alltså inget hypotetiskt långsökt scenario. Vi gjorde det just. Alla tåg på diesel från 2017.
(Ja, eller ekvivalensen till det då.)
Grattis världen. Här är ditt klimatföredöme.

Jag har, ärligt talat och tyvärr, mer och mer svårt att förstå varför vi (i någon samhällsmening av ”vi”) håller på och joxar med utsläpp från vägtrafik. Det verkar ju inte som om vi egentligen bryr oss om utsläppen. Det är bara poserande.
Vi kan fixa klimatfrågan, men väldigt väldigt lite tyder på att vi faktiskt kommer göra det.
Pro tip: köp hus på en kulle. Bamses farmor var rätt ute.

Länkar: Jag har mest aktuellt skrivit här om ämnet
https://dantilert.se/2016/01/17/fortvivla-forst-i-morgon/
och här mer specifikt om vad som händer när man avvecklar kärnkraft
https://dantilert.se/2015/06/14/prioriteringsproblem/

(Det här var från början en FB-status, nu konverterad till kort blogginlägg. Och som en Björn Lundquist skrev där: ”Slipper problemet med nedrivna kontaktledningar iaf… Eller nej just det, det gör vi ju inte.”)

Förtvivla först i morgon

söndag 17 januari, 2016

Vi måste prata allvar om kärnkraften. Jo vi måste faktiskt det. Jag vill hemskt gärna att du läser det här, kanske särskilt om du inte är speciellt förtjust i kärnkraft. Det här är nämligen viktigt, vad vi än känner.

Det vill säga, egentligen tycker jag inte att vi skulle behöva prata så mycket mer, det är hög tid att skrida till handling. Men vi är där vi är, så vi får väl börja med att prata.

Inlägget blir ganska långt. Jag tycker att ämnet det behandlar är jätteviktigt, så kan du läsa hela är det bra. Hinner du inte det utan måste skära ned tycker jag du ska ta avsnittet ”Den viktigaste figuren i inlägget” (ned till avsnittet om energieffektivisering) och sedan ”Politisk letargi”.

Den viktigaste premissen för det här inlägget är att mänskligt orsakad global uppvärmning är en realitet och att det är väldigt viktigt att vi gör vårt bästa för att effektivt stävja uppvärmningen. Och att det är bråttom. Ska vi uppfylla ambitionerna från klimatmötet i Paris måste våra nettoutsläpp av växthusgaser i princip ned mot noll, och det snabbt.

Nästa premiss är den här figuren, tagen från Wikipedia.
electricity 2012 wikipedia

Vi behöver inte hänga upp oss på de exakta siffrorna i den, de kommer alltid bero lite på hur och vad man räknar. Det är proportionerna som är relevanta. Den stora elefanten i rummet är att detta bara är elektricitet, och vi gör av med väldigt mycket mer fossil energi än så. Wikipedia igen:
energy 2012 wikipedia
Återigen är det proportionerna som är viktiga. Den CO2-intensiva delen behöver snabbt ersättas av de CO2-snåla energislagen. Och som man ser är i dag de CO2-intensiva energislagen i förkrossande majoritet. Enligt åtminstone en beräkning står de för 87 % av energiförbrukningen.

Därför vill jag redan här fastslå vad det här inlägget inte är.
Det är inte ett angrepp på de energislag som definierats som förnybara. De har alla sina brister och problem – det har samtliga energislag. Men de är, överlag, kraftigt att föredra framför fossil produktion. Det är kolet som är fienden. Och det borde vara uppenbart för alla att vi kommer behöva alla alternativ vi kan uppbringa.

Det i sin tur leder oss in på vad det här inlägget faktiskt handlar om: att vi behöver allt. Och ja, det inkluderar kärnkraft.
Vi har helt enkelt ett begränsat antal sätt att producera energi. I princip:
– Vi kan elda sådant vi hittar i och på marken.
– Vi kan använda oss av förnybara energislag. (Denna grupp minskar dock avsevärt i omfång om vi själva vill bestämma när energin ska genereras.)
– Och vi kan använda kärnkraft.
Stryk fossilkraft, och det återstår förnybart och kärnkraft.

Okej, men det kanske räcker med förnybart? Om vi av någon anledning bestämmer oss för att vi inte gillar kärnkraft.
Lyckligtvis behöver vi inte sitta och gissa om det, för andra har gissat åt oss, och gjort det bättre än vi själva kan göra. Jag talar om IPCC, som släppt en jätterapport om förnybar energi – SRREN. Jag har verkligen inte läst hela, men jag har skummat och bläddrat. I den har man bland annat försökt skatta hur mycket förnybar energi det i praktiken går att få fram till 2050, och har beaktat över hundra olika scenarier. Närmare bestämt 164 stycken.

Och nu kommer den.

Den viktigaste figuren i inlägget.

 

150521_climate_gamble_image-004

Detta är rapportens 164 scenarier sorterade efter levererad energi år 2050. Och då har man såvitt jag förstår ändå hoppat över en del svårigheter och problem för utbyggnaden av förnybart i dessa scenarier. Titta och insup.

Av utrymmesskäl går jag inte in på varför, men jag är inte övertygad om att medelvärdet 186 EJ är en jätterelevant siffra. Som med figurerna ovan spelar det inte så stor roll; det är alltjämt proportionerna som är viktiga.
Och för den som inte gillar att tyda diagram så kan jag skriva ut i klartext vad det betyder.
Förnybart räcker inte. Inte ens nästan. Inte ens i den allra mest optimistiska prognosen – med Greenpeace som upphov, tydligt en glädjekalkyl – når man ens år 2050 fram till energibehovet vi hade 2010.
Det betyder inte att förnybart är dåligt. Men det betyder att det inte räcker. Och det är därför en rejäl majoritet av IPCC-forskarna anser att kärnkraften behövs.

Det här är prognoser, och som sådana inte en sanning huggen i sten. Men de är det bästa vi har i den vägen. Ska man ignorera den här prognossamlingen ska man ha mycket bra på fötterna för att göra det. Mycket bra.
Låt mig räkna upp några saker som inte räknas som att ha mycket bra på fötterna.

  • Din djupa övertygelse om det fina med förnybart
  • Din sedan länge invanda skepsis till kärnkraft
  • Partilinjen hos ditt favoritparti
  • Din kompis som jobbar med vindkraft säger att det går med bara förnybart
  • Dina känslor i största allmänhet, eller din magkänsla i synnerhet

För att förtydliga: prognoserna i SRREN-rapporten kan vara fel, på samma sätt som alla prognoser kan vara fel. Men det gör inte att alla gissningar är lika mycket värda. Och just nu är detta sannolikt de mest högvärdiga gissningar vi har. Vi måste tills vidare agera på dem.
Och den enda slutsatsen som går att dra är att vi måste kombinera förnybart med kärnkraft.
(Om man inte menar att kärnkraft ska dra hela lasset, men det är inte en linje jag förespråkar.)
I alla fall om man tycker det är viktigt att hejda uppvärmningen.

Det är det som är valet. Vad är viktigast? Att hejda global uppvärmning, eller att hejda kärnkraft? Du får – du måste – välja en. Inte båda.

Men vänta, kan vi inte energieffektivisera så att förnybart räcker?

Det är en bra fråga, och den skulle vara värd ett inlägg i sig. Svaret är ja, och nej. I korthet:
Energieffektivisering är bra och antagligen nödvändig. Världens energibehov kommer gå upp, inte ned. Dels ökar antalet människor. Men framför allt lever många människor i dag i energifattigdom; de lider akut brist på energi, och den energi de har tillgång till är gravt hälsofarlig. Dessa faktorer skördar miljoner människoliv varje år. Man kan inte med bibehållen anständighet kräva att det ska fortsätta så. Den som tycker att det är ett acceptabelt pris för att slippa kärnkraft hoppas jag vi kan vara eniga om är inte med i det goda laget.
IPCC har tittat på det här också. Jag serverar nästa graf, över uppskattat energibehov i framtiden.

150521_climate_gamble_image-005

Att hamna nära ”Lowest estimate” i förbrukning här är inte ens önskvärt, för dessa uppskattningar tenderar att förutsätta fortsatt energifattigdom hos stora delar av världens befolkning.

Lärdomen från detta är alltså att även om energieffektivisering givetvis är bra så kommer det inte att räcka, inte ens tillsammans med förnybart. Våra bästa prognoser säger att det kommer återstå ett stort hål som kan fyllas av fossila bränslen eller kärnkraft.

Så varför är vi inte upptagna med att intensivt bygga kärnkraft då?
För att folk inte gillar kärnkraft förstås. Jag har skrivit mycket om sådant och kan inte dra allt igen i detta inlägg. Jag kan samla några länkar på slutet. Men vi kan rekapitulera en del och ta en del nytt.

Invändningar mot kärnkraft, 1: säkerhet
Det här har länge varit generalinvändningen mot kärnkraft: den är inte säker. Men vadå inte säker? Jämfört med vadå? Dyker man ned i de siffror som finns står det ganska snabbt klart att den här invändningen inte är hållbar. Vi har ändå kört långt från injenjörsmässigt perfekt kärnkraft i över sextontusen reaktorår nu. Om det var så himla eländigt med kärnkraft borde det ha märkts i statistiken vid det här laget. I stället visar flera grundliga genomgångar – bland annat EU:s ExternE – att såväl utsläpp av växthusgaser som dödsfall per genererad energimängd för kärnkraft är bland de bästa värden som går att uppbringa för något energislag över huvud taget. Detta inkluderar hela livscykeln, inklusive uranbrytning, byggande av kraftverk och slutförvar av använt bränsle.
Ah, just det – slutförvaret. Det är ett problem, men det är ett både lösbart och löst problem. Jag har skrivit om det. Länk sist i inlägget. Det kan tilläggas att kärnkraften är speciell på så vis att den samlar sina restprodukter så att de faktiskt går att ta hand om. Problemet när vi eldar kol är ju just att vi inte samlar på oss restprodukterna, utan att de sprids ut i hela tillvaron.

Vi borde kunna lägga den här aspekten till handlingarna. Inte sluta jobba med säkerhet, självklart inte. Kärnkraft är komplicerat och ställer speciella krav och det ska man inte sluta ha respekt för. Men det finns inte heller längre anledning att fästa någon vikt vid extremt vaga argument i stil med ”kärnkraften är förenad med stora risker”. Om sådant inte kopplas till någon specifik farhåga som går att bemöta så betyder det bara ”det känns fel i min mage när du säger kärnkraft”. Din mage är säkert jättefin, men den är kass på att nyktert bedöma och jämföra risker.

Jag tror att detta till viss del, om än inte tillräckligt, börjat sjunka in. Kärnkraftsbekämparna har nämligen delvis bytt angreppspunkt till kostnad.

Invändningar mot kärnkraft, 2: för dyrt
Det här är ett lite märkligt argument, av flera skäl.
Dels blandar det ihop företagsekonomi med nationalekonomi. Det är mycket lätt för staten att, som i Sverige, genom skatter speciellt på kärnkraft och subventioner till annat göra kärnkraften företagsekonomiskt olönsam. Det medför förstås inte att den skulle vara samhällsekonomiskt olönsam.
Dels är det konstigt att i ena ögonblicket säga att vi verkligen måste satsa jättemycket resurser på att fixa klimatet, och så i nästa ögonblick avsäga sig en nödvändig del av lösningen för att det blir svettigt att få ihop kvartalsrapporten.

Hur ligger det till då, är det dyrt med kärnkraft?
Det beror på hur man räknar. Kärnkraft är lite speciellt eftersom det inledningsvis kostar jättemycket att bygga sitt kraftverk, men sedan genererar det energi under mycket lång tid – kanske sextio till hundra år, flera gånger längre än till exempel ett vindkraftverk – och till låga löpande kostnader. Vilken diskonteringsränta man ansätter blir därför extremt viktig för resultatet. Vill man få kärnkraft att se dyr ut så sätter man en hög ränta. Det betyder att man sätter ett lågt värde på förmågan att i framtiden generera koldioxidsnål energi, vilket kan ifrågasättas om vi nu oroar oss för växthuseffektens effekter i framtiden. Men som sagt, man kan alltid få kärnkraft att se dyr ut med en hög ränta.
Om man inte har det specifikt som agenda landar kostnader för kärnkraft såvitt jag förstår vanligen någonstans i samma härad som landbaserad vindkraft. Det är inte omöjligt dyrt.
Vi kan också påminna oss om att Sverige, och för den delen Frankrike, gjorde en enorm utbyggnad av kärnkraft för fyrtio år sedan, när vi var betydligt mindre rika än i dag. Var det möjligt och vettigt då borde det kunna vara det i dag också.

Det leder oss till den tredje och sista angreppspunkten jag tänkte dra upp.

Invändningar mot kärnkraft, 3: för långsamt
Tesen är att det tar för lång tid att bygga kärnkraft. Även om vi accepterar att vi kan fixa klimatet bland annat med hjälp av kärnkraft så hinner vi inte.
Om det är sant så är vi definitivt rökta. Tittar man på vad vi lyckats med historiskt så har vi varit bättre på att bygga kärnkraft snabbt än på att bygga förnybart snabbt. Nästa figur illustrerar detta.

150521_climate_gamble_image-011

Poängen med den här figuren är inte att vi ska strunta i att bygga förnybart. Tidsfönstret femton år är nog också mer gynnsamt för kärnkraft än för förnybart, men det är inte för den skull ett dåligt val av tidsfönster, givet hur mycket tid vi har på oss att ordna det här. Och är det något figuren visar så är det att kärnkraft inte är långsamt. Ja, det tar lång tid att bygga ett kraftverk, i alla fall som vi bygger dem i dag. Men väl klart genererar det så stora mängder energi att det helt enkelt är värt det. Till och med Olkiluoto 3, kärnkraftsbekämparnas favoritexempel, slår det mesta vi sett av förnybar utbyggnad.

Gräver man vidare kan man se att för att få ned utsläppen till behövliga nivåer måste vi, om vi utesluter kärnkraft, bygga ut förnybart avsevärt snabbare än vi någonsin klarat av tidigare. Om vi inte utesluter kärnkraft måste vi fortfarande anstränga oss rejält, men det kräver inte en ny rekordtakt. Och som jag redan påpekat: om Sverige och Frankrike kunde för fyrtio år sedan så finns det många länder som kan i dag.

Slutsats & Sammanfattning så långt

Växthuseffekten är på riktigt och det är viktigt att vi försöker stävja den.
Våra existerande verktyg är i princip energieffektivisering, förnybart och kärnkraft.
Det har gjorts ett stort jobb på att prognosticera vad som är praktisk möjligt, och resultatet är att alla tre komponenter kommer behövas.

Det betyder att alla som över huvud taget uttalar sig om energi måste välja. Vad är viktigast, avskaffa kärnkraft eller bekämpa global uppvärmning? Det var förstås en fälla att insistera på läsning av det här inlägget; efter läsning kan man aldrig sedan säga att man inte visste. Att man trodde att det gick bra att välja båda.
Nej.
Släpp det. Det går inte.
Välj. Och välj snabbt. Kanske inte i dag. Men vi kan inte dra ut på det i år efter år.

Vad man skulle kunna hävda är att frågan är fel ställd, att det över huvud taget inte är viktigt att avskaffa kärnkraft. Det är en inställning jag delar. Men poängen med det här inlägget är att även om man av någon anledning tycker det är viktigt så måste man väga det mot alternativet: att inte hejda globala uppvärmningen.

Men Sverige då?

Att kärnkraft behövs globalt gäller. Men gäller det även Sverige? Vi har goda förutsättningar för förnybart. Inte för solkraft, men vi har mycket vattenkraft och i alla fall i teorin mycket plats att ställa upp vindsnurror på. Det måste ju inte vara samma lösning på alla platser i hela världen. Skulle inte just vi kunna skippa kärnkraften och ha enbart förnybart?
Åter, ja, och nej.
Jag tror nog att vi skulle kunna. Det skulle bli dyrt – det skulle det verkligen – och kräva en del uppoffringar, men det skulle nog gå. I alla fall om man begränsar sig till att prata om dagens elproduktion. Tar man sig an resten av energibehovet blir det genast mycket svårare.
Däremot bör vi inte.
Jag har skrivit ett helt inlägg om det här ämnet, faktiskt ett av mina mer lästa inlägg. Jag länkar till det också i slutet. Kortversion tas här, med två skäl, ett tekniskt och ett politiskt.
Tekniskt
Vi har mycket vattenkraft i Sverige. Vattenkraft är utmärkt att använda som reglerkraft. Kärnkraft är inte alls lika bra på det, och förnybart är till stor del vad som behöver reglerkraft, till följd av sin inbyggda intermittens. Viss fossilkraft går också bra att reglera med.
Följaktligen bör vattenkraften finnas tillgänglig som reglerkraft. Det gör svensk vattenkraft i stor utsträckning i dag. På så vis kan den ersätta fossil reglerkraft, som annars vore svår att bli av med.
Om vi ska gå över till enbart förnybart i Sverige kommer vår koldioxidsnåla reglerkraft inte längre finnas internationellt tillgänglig i tillnärmelsevis samma utsträckning; vi kommer behöva den både som baskraft och reglerkraft själva. Följden blir att andra som inte har samma möjligheter till vattenkraft måste använda fossilkraft i stället, med ökade utsläpp som följd.
Alltså: om vi går över till enbart förnybart i Sverige, kommer det globalt leda till ökade utsläpp av växthusgaser.
Ökade utsläpp, inte minskade.
Därför är det viktigt att vi i Sverige bibehåller vår kärnkraft, även om vi ur ett rent nationellt perspektiv och med stora ansträngningar skulle kunna ta bort den.
Politiskt
Ett uttalat mål för Sverige är att agera föregångare. Vi är också ett av få länder man pekar på som exempel på någon som i stort sett avlägsnat koldioxiden ur sin elproduktion – och vi gjorde det till stor del genom att ersätta olja med kärnkraft. Om vi visar att vi ångrar det steget, och det innan vi avskaffat fossilberoendet för annat än elproduktion, vilken sorts föregångare är vi då? Håll i minnet slutsatsen ovan: vi ska ha förnybart, men vi behöver kärnkraften också.

Så nej. Att ta bort kärnkraften från Sverige vore kontraproduktivt på flera sätt.
Och då har jag inte ens gått in på det faktum att vi redan nu i dagarna fått starta upp gamla fossilkraftverk och importera fossil el från grannarna för att vår egen el inte räcker, nu när vi börjat stänga kärnkraft.

Politisk letargi

För att än en gång rekapitulera så kan vi med god säkerhet säga att kärnkraften behövs för att stävja global uppvärmning, och politiskt måste man välja vad man prioriterar. Tyvärr verkar det som om det politiska Sverige valt att prioritera nedläggning av kärnkraften.

Det är därför jag lägger utsiktslösa motioner om effektskatten på kärnkraft. Det är därför jag på centerstämman håller ett djupt impopulärt anförande om varför det är fel att bekämpa kärnkraft. Vi måste vara beredda att prioritera, och vi måste prioritera rätt. Kunskapen är lätt tillgänglig, särskilt för riksdagspartier. Okunskap som ursäkt existerar inte.
Men finns den beredskapen att prioritera?
Tittar man på regeringen så är kärnkraftsbekämpandet en del av själva grunden till Miljöpartiets existens. Det är så djupt rotat att synbarligen inte ens klimatfrågan – som inte alls var på tapeten på samma sätt när partiet grundades – kan rubba på det. Och det får man ge Miljöpartiet, att man verkar faktiskt vara på god väg att lyckas med att få bort den svenska kärnkraften. Det kan vara det mest destruktiva politiska miljöbeslut i modern svensk historia, men det är en otvetydig framgång för vad partiet står för.
Och Socialdemokraterna, vad vill de? Socialdemokraterna vill ha regeringsmakten, så mycket står klart. Sedan blir det lite luddigt. Någon handlingskraft därifrån, och från regeringen, kan vi inte räkna med. Hoppas, ja. Räkna med, nej.
Vidare är problemet alltså inte isolerat till politikens vänstra planhalva. Även i mitt eget centerparti finns ett djupt rotat kärnkraftsmotstånd. Man må ha släppt en del av sitt formella motstånd, och det tycker jag man ska ha heder för, men när det kommer till att prioritera mellan klimat och kärnkraft är det fortfarande så svårt, så svårt.

Man kan inse att dessa partilåsningar finns, och vara medveten om partiernas historia; det är en sak. Men någon hänsyn förtjänar de inte. Detta är en alltför viktig fråga för att få styras av gammal kampnostalgi. Partilinjen hos ditt favoritparti är inte ett tillräckligt skäl för att förkasta IPCC:s prognoser.

Det borde, kort sagt, vara sluttramsat.
Det kan läsas som ett frustrerat utrop, vilket det är, men också som en hoppfull utsaga, vilket det också är.
Vi kan lösa det här. Det kräver inte ens att vi gör något som aldrig gjorts förut.
Men det kräver att vi agerar välöverlagt och resolut.

———

De svartvita figurerna i det här inlägget har jag hämtat ur en bok jag nyligen läst, och som jag tycker ni också ska läsa. Den heter ”Climate Gamble – is anti-nuclear activism endangering our future?” och är skriven av finländarna Rauli Partanen och Janne M. Korhonen.

Climate Gamble

Den är hundra sidor lång och snabbläst. Ska man vara petig är engelskan bitvis lite yxig, kanske ungefär som om jag själv skulle ha skrivit den, och det finns några korrekturfel i min utgåva. Men det är inte den språkliga njutningen man läser den för.
Hela det här blogginlägget kan ses som en mycket kondenserad version av boken. Den går igenom ungefär samma saker, fast mer utförligt. Nu är det här inte första gången jag bloggar om klimat, miljö och kärnkraft och den som läst mina tidigare inlägg noterar möjligen att argumentationen i just det här inlägget följer samma linjer som tidigare; det vill säga, boken argumenterar ungefär som jag brukar göra. Det är inte så konstigt. Argumenten för att även fortsättningsvis nyttja kärnkraft är inte speciellt invecklade, och även om jag kanske inte ska hävda att jag och Partanen/Korhonen argumenterat vakuumisolerade från varandra så är det inte konstigt att jag känner igen påtagligt mycket i bokens argumentation från vad jag brukar argumentera.

Hur som helst tycker jag att boken trots en del kosmetiska brister utomordentligt väl sammanfattar varför vi inte har råd att göra oss av med kärnkraften. Det är bra om du läser hela det här blogginlägget. Det är bättre om du läser boken.

———

Slutligen, de länkar jag genom inlägget sade att jag skulle lägga här.
Ett sätt att hitta dem är att läsa igenom hela min kategori om energi, energetiskt material. Men det kan vara överambitiöst. Så om jag ska gallra, med bäring på det här inlägget:

Kärnkraftteknik och säkerhet i allmänhet: Kärnkraft, del 1: Teknik

Fukushima-haverierna och vad de borde säga oss: Fukushima och perspektiven. Inlägget är skrivet med tsunamin fortfarande färsk, men står sig i allt väsentligt än i dag. Antal strålningsdöda: noll. Antal strålningsskadade: noll. Förväntade strålningshälsoeffekter på populationen i stort: inga.

Hanteringen av använt kärnbränsle: Av jord är du kommen

Längre inlägg om att välja och varför vi inte ens i Sverige bör avveckla kärnkraften: Prioriteringsproblem

Guldgåsens gräns

måndag 28 december, 2015

Det är nog många som har sitt eget särskilt ömmande hål i statsbudgeten som skulle behöva täppas till med lite mer pengar. Att ta pengar från andra områden är svårt, i alla fall när man lämnar ”äh, det är väl bara att…”-stadiet. Så kan man inte höja skatten lite i stället?
Det är inte bara folk på vänsterkanten som vill ha mer skattefinansierade friteatergrupper och fria koftor åt kulturarbetare som resonerar så, även om det ibland kan framställas i sådan dager. Jag själv och många (men för få) med mig anser till exempel att det är ett absolut vansinnigt risktagande att inte avsevärt förstärka försvarsbudgeten. Mer pengar behövs alltså. I samband med detta har jag sett ett antal personer jag gissar inte annars är skattehöjningsivrare propagera för en ”äkta värnskatt”.
Och kunde inte inte det vara en bra idé då? Okej att vi gärna vill sänka skatter, men om det nu är så viktigt med ett budgettillskott och om man kan lösa det med en obekväm men nödvändig skattehöjning, kan man inte då bita i det sura äpplet och göra så?

Nyckelordet här är ”om”. Om man kan lösa det med en skattehöjning.
Jag tror inte det är möjligt, åtminstone inte om man ser det på sikt, och inom ramarna för nuvarande skattesystem.

Jag ska förklara. Vi backar till Lafferkurvan, som jag nämnt förut. Om staten tar ut 0 % skatt på tex arbete så får den naturligtvis inte in några skatteintäkter därifrån. Tar staten ut 100 % får den inte heller in några skatteintäkter därifrån eftersom ingen då har incitament att uppbära lön. Sålunda finns det (minst) ett maximum någonstans mellan 0 och 100 %, och man kan tänka sig en graf som visar skatteintäkter som funktion av skattesats. Detta är Lafferkurvan.
Ingen vet hur den verkligen ser ut, och det varierar rimligen beroende på en mängd yttre förutsättningar. Men att den finns är obestridligt, även om den är mer en tankefigur än något som med säkerhet kan ritas upp.
Det finns dock en del som talar för att vi i Sverige och med vårt nuvarande skattesystem befinner oss så högt i skattesats att ytterligare höjda skatter på sikt inte ger mer till staten. Vad mer är, jag tror att det är så.

Det grundar jag huvudsakligen på följande.

  • Det tycks finnas ett stort forskningskonsensus om att ett avskaffande av dagens värnskatt på sikt skulle betala sig självt, genom effekterna på människors beteende det skulle få.
  • Även ganska konservativa beräkningar prognostiserar att ett totalt avskaffande av den statliga inkomstskatten till stora delar, om än kanske inte helt, skulle vara självfinansierande.
  • Förmögenhetsskatten, när vi hade en sådan, bedömdes också vara skadlig för Sverige, rent ekonomiskt. Skatten tryckte undan kapital som annars skulle kunnat skapa arbeten.
  • Den borgerliga regeringen 2006-2014 sänkte avsevärt skattesatser på arbete, delvis i höga inkomstlägen men framför allt i låga inkomstlägen. (Min genomgång av detta) Ändå minskade inte skatteintäkterna. Justerat för konsumentprisindex låg de totala skatteintäkterna ungefär stilla, och detta trots en gigantisk ekonomisk kris.

(Den som vill läsa mer om de första punkterna kan med fördel tröska sig igenom rapporten ”Höjda eller sänkta marginalskatter för mer resurser till skolan?”, det har jag gjort.)

Snart sagt alla skatter har en dämpande effekt på det som beskattas. Det är ju därför vi har höga skatter på alkohol och tobak. Den sista punkten i listan ovan, att vi trots sänkta skattesatser och trots ekonomisk kris inte minskade skatteintäkterna, tycker jag indikerar att svenska skattesatser i många fall redan är så höga att de skadar effektiviteten i ekonomin på ett ickeoptimalt sätt. Ja egentligen tycker jag alla punkter indikerar det, men den sista är så konkret. Alltså, ytterligare höjningar ger inte högre intäkter.
(Att målet med beskattningen ska vara att maximera statens skatteintäkter är förstås inte givet, men nu handlar just den här frågan om huruvida det är möjligt, inte huruvida det är önskvärt.)
Jag kan inte veta att det är så. Man kan alltid hitta invändningar och det är svårt att med absolut säkerhet hävda kausalitet. Men jag tror att det är så, och jag tycker det finns rimligt goda skäl att tro att det är så.

Nota bene de två förbehållen här.
Det första är att detta gäller på sikt. Det är människors beteende som påverkas, och den effekten kommer inte alltid över en natt. Speciellt inte när det är långsiktigt beteende, som huruvida man finner det värt att utbilda sig. Det betyder att även om avskaffad värnskatt skulle betala sig på sikt, går man antagligen back några år inledningsvis. Och det betyder också att man förmodligen kan få in extra pengar till statskassan genom att höja skatter på arbete – inledningsvis. Efter några år, när människor hunnit anpassa sig, har både staten och arbetarna mindre pengar än man annars skulle haft. Men det är svårt att bevisa, och det finns så många hål i kassan… kanske en liten skattehöjning till?
Det andra förbehållet är att vi nu tittar på marginaljusteringar av nuvarande skattesystem. Det är möjligt att man med en stor omläggning av skattesystemet på sikt skulle kunna få in mer pengar till staten, om nu det är målet.

Slutsatsen blir att om man tänker bort kortsiktiga och på totalen destruktiva försök att få in mer skattepengar, och så länge man inte rejält bygger om skattesystemet, så är det mycket svårt att klämma fram mer skattepengar än vi redan gör.
Detta tar inte hänsyn till att ekonomisk tillväxt i sig kan öka skatteintäkterna, och det är också ett mycket bättre sätt att öka dem än att höja skattesatser. Men det är till yttermera visso något som sker på lång sikt.
Nej, vi har de skatteintäkter vi har. Att långsiktigt försöka öka dem genom att trissa upp skattesatser tror jag är en dålig idé.
Och det gäller oavsett hur viktigt ändamålet är.

Ah, just det.
Jag har tänkt skriva det här inlägget ett tag. Senast igår tänkte jag att nu var det nog ändå dags.
Och så ser jag i dag att det publicerats en debattartikel med till stora delar samma innehåll:
Färre jobbar mer med högre marginalskatt
Det gör att den här postningen genast känns lite platt.
Men… jag hade redan tänkt ut vad jag skulle skriva, och därmed var bortåt halva jobbet redan gjort. Så kan det gå.

Fine Till You Came Along

onsdag 23 september, 2015

Av lätt insedda skäl tycks det mycket om decemberöverenskommelsen (DÖ) nu i höstbudgettider. Eller rättare, det tycks illa om den. Men jag verkar inte kunna motstå frestelsen att försvara den, vilket jag tänker göra i det här inlägget.
Försvara och försvara förresten. Jag är inte heller förtjust i DÖ; den är inte bra. Men jag har inte kunnat inse att alternativen skulle vara mindre dåliga.

Bakgrund

När budgetar ska antas i riksdagen ställs konkurrerande motioner mot varandra tills en motion återstår; den ställs då mot regeringens proposition. Vi har länge haft en praxis att när ens eget budgetförslag röstats ned så lägger man fortsättningsvis ned sina röster. Detta har under många år möjliggjort för minoritetsregeringar att få igenom sina budgetar. Om SD hade följt denna praxis förra året skulle de först ha röstat på sin egen budget mot Alliansens, och sedan de förlorat lagt ned sina röster. Nu gjorde de inte det utan bröt praxis. DÖ är en reaktion på detta.
SD har ingen juridisk skyldighet att följa en praxis som inte är stadfäst i lag, det är det ingen som påstår. Icke desto mindre förändrar deras beteende de politiska förutsättningarna. Detta förstärks av att SD deklarerat att man avser [om möjligt] fälla samtliga budgetar som inte går dem till mötes i invandringsfrågor.
Det finns skäl att tro att de menar allvar med det. Att de inte känner någon särskild kärlek till just Alliansens budget står klart; de röstade först för budgeten, men har sedan röstat emot när budgetens innehåll ska implementeras.
Dessa omständigheter bidrar starkt till att den parlamentariska situationen inte är direkt jämförbar med tidigare mandatperioder. Så länge SD inte får vad de tycker är god utdelning i invandringsfrågor är de inte inställda på kompromisser och samarbete, utan på maximal obstruktion.

DÖ innehåller flera punkter, men den mest omdiskuterade är att man släpper fram en minoritetsregerings budget. Kritiken jag sett går i två huvudfåror. Den ena är att det är fel att inte fälla en dålig budget när man kan (med hjälp av SD). Den andra är att DÖ spelar SD i händerna genom att resten av riksdagen krumbuktar för att hålla dem utanför och att SD på något sätt blir enda oppositionen.
Båda kritikspåren har goda poänger, även om jag inte köper dem fullt ut. Men vilka är alternativen? Jag kan egentligen bara se två, och går igenom dem nedan.

Alternativ A: Samlingsregering

Man gör upp över blockgränsen. Kanske inte med precis alla partier utom SD, men tex S+M, eller S + småpartier.
Fördelen med detta skulle vara att man kunde hoppas samla en majoritet för en budget, utan att införa någon ny konstig praxis.
Men.
För det första kan man fråga sig vilken gemensam grund man har att bygga en budget på, vänster- och högerblock. Minns att bara dagen före valet anklagade S Alliansen för att ha begått väpnat rån mot svenska folket. Det är naivt att tro att sådant inte betyder något. Vidare – och nu är vi inne på skvaller jag hört från riksdagskorridorerna – verkar samarbetsviljan från regeringen (varmed såvitt jag förstår avses inte alla riksdagsledamöter på vänstersidan, utan just regeringen) vara på låg nivå och så ha varit från början. Vanligtvis välunderrättat skvaller lyder att till journalisterna pratar man om samarbete – eller gjorde i alla fall förut – men gentemot allianspartierna har det varit mer armbåge utan tillstymmelse till kompromiss- eller samarbetsvilja, och även att man är rätt, slätt & genuint otrevlig, på ett sätt som vare sig borgerliga eller socialdemokratiska regeringar varit tidigare. Åter, det är naivt att tro att sådant inte betyder något.

Men okej. Anta att man ändå skulle sy ihop någon sorts samlingsregering. Hur skulle dess budgetar se ut? Antagligen utslätade till ett glas mellanmjölks gräns. De flesta riksdagspartierna står visserligen med vissa internationella mått nära varandra; de är någorlunda eniga om budgetdisciplin, de vill vara kvar i EU, de är inte stalinister eller nazister. Men med svenska mått finns ändå stora skillnader mellan höger och vänster, hur man ser på och vill lägga upp samhället. Ett budgetsamarbete mellan höger och vänster skulle antagligen mest bestå i att respektive sida vägrade bort de mest utstickande delarna av den andra sidans idéer. Kvar blir bara förvaltning utan någon egentlig rörelse, åtminstone om man tänker sig S+M eller liknande. DÖ tillåter åtminstone att endera blocket driver igenom idéer. Med stor samlingsregering är det slut med idéerna.

För det andra skulle även detta med utomordentlig lätthet kunna beskrivas som att etablissemanget krumbuktar sig för att stänga SD ute, och det skulle vara sant. Det skulle vara ännu mer sant, eller mindre osant, att SD är den enda oppositionen. Detta recept har redan prövats i Europa och det har inte lett till främlingsfientliga partiers undergång.

För det tredje är S + mindre partier i varierande konstellationer sedan gammalt en S-favorit, eftersom det i det närmaste garanterar socialdemokratin evigt maktinnehav. Jag må ha röstat S i en tidigare ungdom, men som centerpartist är jag inte särskilt lockad av ett sådant prospekt.

Så i korthet löser inte den vägen SD-martyrskapet och även om en del dåliga budgetidéer skulle kunna hejdas skulle man knappast kunna komma med några bra heller.

Alternativ B: Samarbeta med SD

Det föreslås ibland att man ska försöka komma överens med SD om budget. Men finns det förutsättningar för det? Jag har länge varit skeptisk till isolationslinjen, baserat på antagandet att bästa sättet att hantera SD är att låta dem malas ned i samma vardagslivets tråk och tvång som andra partier; låt vara att jag mest tänkt på det ur ett debattperspektiv snarare än ett regeringsperspektiv. Jag är ändå djupt skeptisk till detta spår.
För att motivera det ska jag börja med att beskriva hur jag uppfattar SD:s agerande.

I förra mandatperioden var SD nya i riksdagen, och de sade då i princip att de skulle sitta i båten. Mer eller mindre gjorde de det. Visst, de stökade till det ibland, men på det stora hela gjorde de som de sagt och försökte inte vända upp och ned på riksdagen.
Efter valet 2014 lät det annorlunda. Då var budskapet snarare att man inte tänkte nöja sig med att vara väluppfostrad utan tänkte skaka om saker och ting. Och det gjorde man, när man fick chansen med budgeten. Sett till detta har SD alltså varit konsekventa i sitt agerande.

SD är inte ett högerparti med olyckliga åsikter om invandring. Deras politik, den som inte direkt handlar om invandring, är över hela kartan. Ibland ligger den närmast Alliansen, ibland ligger den närmast vänsterblocket, ibland är den bara skandalös. (Deras budgetberäkningar är ofta helt huvudlösa, men jag är inte man att svara på om eller hur mycket mer far out än V-idéer om att anställa typ alla i offentlig sektor de är.)
Det verkar troligt att det enda SD egentligen bryr sig om med någon passion är invandringen; allt annat är förhandlingsbart.

På så sätt skulle det kunna vara ganska enkelt för endera blocket att få ihop en budget med SD. OM man kan tänka sig att ge med sig i fråga om invandringen.

Hur stora eftergifter skulle det krävas då? Det är omöjligt att veta förstås. Men gissningsvis mer och mer för varje gång man vill göra en ny budget. SD har inget incitament till något annat. Om de mer eller mindre struntar i övriga politikområden är strypt invandring det enda man kan betala dem med. Och vill man inte betala dem är de raskt tillbaka i martyrrollen, där de stortrivs.

Så, åter i korthet, ja man skulle kunna undvika DÖ genom att ta in SD i budgetsamarbete. Och man kommer nog kunna få igenom mycket av sin egen politik då. Men man måste också betala genom att ge SD invandringspolitiken.

Alternativ C, D, E…

Det kanske finns andra realistiska alternativ, men då vill jag se dem. Jag kan inte påminna mig att jag sett någon presentera något annat genomförbart. Och då räknar jag inte att låta SD fälla en budget per år som en genomförbar lösning.

Olika dåligheter

Kritik mot DÖ yttras ofta i ordalag som att politikerna måste växa upp, ta sitt ansvar, göra sitt jobb, komma överens och så vidare. Det är bra slagord, men jag har här försökt reda ut vad det betyder i praktiken.
En samlingsregering skulle inte lösa martyrproblematiken. Den skulle dessutom troligen kväsa dels allt relevant handlingsutrymme i budgetarna, dels deltagande småpartier. Den tycks skapa fler problem än den löser.
Att budgetsamarbeta med SD skulle kunna gå, om man släpper invandringen till SD.
Jag tycker inte att något av de här alternativen framstår som mindre motbjudande än DÖ. Sett bara till sig självt kan jag inte påstå att jag är förtjust i DÖ, men alternativen förefaller vara sämre.

Hur säker är jag på den slutsatsen?
Jag är inte säker. Jag har haft fel förut och kommer ha fel igen. Att ge invandringspolitiken till SD motsätter jag mig bestämt, men samlingsregering på ett eller annat sätt kanske i praktiken skulle visa sig vara en bättre lösning än DÖ.
Fast jag betvivlar det. Och även om jag inte kan veta vad som är rätt måste jag tro någonting. Och då tror jag att DÖ är en mindre dålig lösning än alternativen.

———–

Inläggets titel ”Fine Till You Came Along” är ett skeppsnamn från Look to Windward, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:

En kulturgärning

Den svages rätt

tisdag 14 juli, 2015

Jag bryter bloggens implicita sommarsemester för lite ulvskogiana, som ingång till några rader om makt och rätt. Marita Ulvskog har alltså, för oräknelig gång i ordningen, hävt ur sig något huvudlöst. Den här gången har hon, halvt om halvt, bett om ursäkt:

Ulvskog ber om ursäkt fast inte

Denna halva ursäkt är vad som aktualiserar det här inlägget. När hon skriver ”Men kommer aldrig hålla tyst när den i underläge åker på stryk” knyter hon an till en lång tradition av intellektuell slapphet, eller rentav underlåtenhet, framför allt till vänster i svensk politik. Det är inställningen att den som uppfattas befinna sig i underläge på något automatiskt sätt just därför anses ha rätt.

Även skolgårdsliknelsen i sig har använts förut. Ulvskog tyckte alltså att finska finansministern Alexander Stubb var att jämställa med den som på skolgården mobbar handikappade. Om jag inte missminner mig uttryckte Göran Persson i samband med irakkriget att USA var som den stora killen på skolgården som gav sig på den lille killen. Man kan tycka vad man vill om invasionen av Irak, men att på så sätt reducera det till stor vs liten kille är otroligt fördummande och, as it were, hör hemma på lågstadiet, inte i toppolitiken.

Det är inte svårt att förstå varifrån det kommer. Vänstern brukar identifiera sig som de svagas förkämpe, vare sig det stämmer eller inte.
(Stickspår: jag gillar egentligen inte att skriva ”vänstern”, tycker det är både svepande och har en pejorativ klang, men i det här fallet tror jag faktiskt det passar.)
Och visst. I arbetarrörelsens barndom var det inte en orimlig ansats. Det är när man bara galopperar på utan att ta ut ny moralisk kompassriktning som man hamnar fel. Och det är inte bara Ulvskog som gör det; det är många vänsterprofiler som berömmer sig för att alltid stå på den svages sida.

Men vad betyder en sådan hållning i utrikespolitiken? Med risk för att snudda en Godwin, skulle Ulvskog et al i andra världskrigets slutskede ha ställt sig på Japans sida mot USA? Japan var ju onekligen i underläge och åkte på stryk. Var man därmed också de goda? Och gällde samma sak när Serbien bekämpades (med FN:s goda minne) av NATO? På det senare har vi svar. Milošević åtnjöt ett betydande stöd vänsterifrån, och jag törs påstå att maktkalkylen spelade stor roll.
Därmed inte på något sätt sagt att Grekland är att jämställa med andra världskrigets Japan eller Milošević. Och det är på sätt och vis poängen: att använda en maktkalkyl som utrikespolitisk moralisk kompass är värdelöst. Styrka är inte rätt. Men svaghet är inte heller rätt, precis lika lite.

Vad är då rätt? Tja, det är inget jag tänker ge mig på att skriva någon sorts allmängiltig manual för i ett kort blogginlägg. Men håller man på med utrikespolitik bör man hålla sig med någon sorts principer och, förmodligen, tumregler för internationella relationer. Alla har givetvis inte samma principer, och en del är sämre än andra, så allt blir inte frid och fröjd för det. Men att den svagare i kraft av sin svaghet har rätt är inte så mycket en princip som ett intellektuellt tomrum.
Till den som tycker att det generellt är både nödvändigt och tillräckligt att analysera vem som är den svagare parten i en kamp för att välja sida bör politiken säga: tack för visat intresse.